Workshop den 5 oktober 2011 Vad utmärker en komplett akademisk miljö och är den alltid möjlig? Ansvarig: Staffan Edén, rektorsråd Medverkande: professor Jan Borén, institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin professor Björn Rombach, Förvaltningshögskolan, Samhällsvetenskapliga fakulteten professor Gunhild Vidén, institutionen för språk och litteraturer, Humanistiska fakulteten Inledning av Margareta Wallin Petterson Jan Borén, institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin Hur uppfattar vi kompletta akademiska miljöer, vad ser vi för fördelar med detta och hur det ser ut idag? En komplett miljö har tre delar: forskning, utbildning och samverkan. Det är oerhört väsentligt att vi har en forskningsanknuten grundutbildning. Ska man kunna förmedla kritiskt tänkande och djupare kunskap krävs att man har en akademisk miljö. Inte minst måste vi kunna rekrytera studenter. Docentkompetens för våra yngre medarbetare krävs, då måste vi också kunna erbjuda dem att få det. Vi tror att forskning blir bättre om vi undervisar, om vi berättar för studenter om vad vi gör. Samverkan med övriga samhället: vi måste kunna implementera kliniken. Forskningen ska komma patienterna till nytta. Dels inom läkemedelsutveckling och dels om hur man tar hand om patienter. Tankar och idéer ska kunna gå i båda riktningarna. Vi behöver veta hur läkemedelsproducenter tänker och vilka idéer som finns, och tvärtom. Vi arbetar med öppna föreläsningar och innovationsarbete. För att vi ska lyckas med utbildningen behövs detta. Kontakt med kommande arbetsgivare behövs också. Det här är tre delar som är väldigt svårt att separera. Som det är idag hos oss har vi inkompletta miljöer: forskning, samverkan men en liten utbildning. RED 10 är positiv till det vi gör många av våra forskare är de som drar in mest pengar till Göteborgs universitet. Vi samverkar med Astra Zeneca, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Västra Götalandsregionen. Vi har gemensamma tjänster som alltid är delade läkare/forskare kombinerat. Men utbildningen har vi väldigt lite av! Studenterna får inte den bästa utbildningen. De forskare som är världsledande föreläser inte. De är frikopplade från studenterna. Studenterna får inte höra de bästa. Vi behöver mer undervisning för att det ska fungera. Så här ser det ut i verkligheten. Det ser ut så av historiska skäl. När man gjorde en institutionsreform tog man inte hänsyn till verksamheten. Pengaflödet är svårt att ändra och föråldrade strukturer bevaras. Göteborgs universitet har en oförmåga att leva upp till sina visioner när det gäller kompletta miljöer. Alla känner till det, ingen gör någonting åt det. Det har sett ut så här under många år. Undervisning bör vara forskningsanknuten, eftersom såväl forskning som undervisning vinner på detta. Detta betyder dock inte att alla ska undervisa/forska lika mycket. Man bör utforma organisationen utifrån verksamheten och inte tvärtom. Björn Rombach, Förvaltningshögskolan, Samhällsvetenskapliga fakulteten
Det är svårt att förbli en komplett miljö, när man är det. Systemet belönar att man strävar bort ifrån det. Förvaltningshögskolan startade som en utbildning för tjänstemän inom offentlig sektor. Det är det vi sysslar med fortfarande. Samverkan har vi haft från första början. Utbildningen svarade på ett direkt behov från samhället som behövde den här sortens personal. Vi samverkar i ett råd med kommuner runtomkring i regionen. Här sitter kommunalråd och kommundirektörer från omgivningen. Vi har två stora problem med att förbli en komplett miljö. Bara forskning räknas och belönas vid universitetet! Det finns ett resursfördelningssystem som belönar forskning, men inte utbildning och samverkan. Förvaltningshögskolan skulle belönas om vi rörde oss mer bort från en komplett miljö. I den stora omorganisationen ska nu ett forskningsråd inrättas. Men hur blir det med nästa samverkansöversyn? Samverkansråd skulle vi självklart ha och ett utbildningsråd som på samma sätt kan ge rektor inspel. Men vi har bara ett forskningsråd och det säger väldigt mycket. Vi behöver ha en motvikt till forskningsrådet! Det andra är en kantring mot internationellt publicerad forskning. I kompletta miljöer har vi studenter och de vill se forskning som är verksamhetsanknuten och tillämpad i svenska miljöer och förhållanden. De vill få något relevant som är skrivet på svenska. Två sorters forskning uppstår. En lokal som används i utbildning och samverkan och sedan en i det internationella samtalet med kollegor. Ofta kan det handla om samma personer och samma projekt. Problemet är inte att det här finns eller uppstår. Problemet är bara att när man gör utvärderingar ser man bara ena hälften av den här forskningen. Man ser inte den lokala, och man har inte verktyg att bedöma den lokala forskningen, om den är bra, eller om den är kass. Det borde inte alls vara så svårt att göra någonting åt det här. Det skulle kunna vara gjort på en eftermiddag, om man bara ville. Professor Gunhild Vidén, institutionen för språk och litteraturer, Humanistiska fakulteten Humanistiska fakulteten omorganiserades 2009. Vid vår omorganisation hamnade en hög ämnen i gruppen som ser ut som det inte är en så god komplett miljö, bland annat många av våra språk. När 17 institutioner blev sex visade det sig att i de större moderna språken har vi språkvetenskaplig inriktning och en litteraturvetenskaplig inriktning. Det fanns tidigare bara i vissa miljöer, men inte i alla. I och med vår omorganisation kunde vi pussla ihop på ett nytt sätt och vi har grupperat till seminarieområden. Ett problem vi har är att vi inte kan gruppera grundutbildningen kring de här områdena. Den som studerar språk behöver både den språkvetenskapliga och den litteraturvetenskapliga och den realvetenskapliga. Det blir svåradministrerat. Ett specifikt problem i språkutbildningen är att man aldrig kan komma ifrån språkhanteringen. Det såg man bort ifrån i början av förra sekelskiftet, men idag har vi det kravet, att kunna prata. Språkfärdigheten är en färskvara. Ett annat problem är att vi är undervisningstunga. Intresset för språk i de högre stegen i skolan har minskat drastiskt. Eleverna tänker mer praktiskt.
Några av våra språk aldrig kommer att bli stora. Vi måste tänka att vi har ett akademiskt ansvar och kan inte se bara snävt till det egna universitetet. Samverkan mellan lärosäten är väldigt viktigt, över universitetsgränserna. Hur många klassister ska vi till exempel utbilda i ett land varje år. Staffan Edén: Det verkar som ni alla tre tycker det är självklart att vi måste ha kompletta miljöer. Björn Rombach: Ja innehållet, men kanske inte ordet. Susanne Holmgren: I den engelska översättningen säger man en komplett akademisk miljö. Staffan Edén: I den kompletta akademiska miljön är det inte bra att vi värderar forskningen så mycket högre. Hur ska vi kunna förändra de akademiska värderingarna, att den internationella forskningen är det som är finast? Jan Borén: Medicinsk forskning är internationell: det finns ingen göteborgsk, eller svensk medicinsk forskning. Vi har nästan uteslutande externa medel, vi är konkurrensutsatta på den internationella marknaden. Engelska är forskningsspråket. Vi lever i en helt annan miljö än ni på Förvaltningshögskolan gör. Jag tycker att utbildningen i så fall också ska vara elitistisk, inte bara forskningen. Björn Rombach: Vi undervisar om saker som bara finns i Sverige, till exempel om statens finansieringsprincip. Forskare ägnar sig något år åt att reda ut det här. Sedan kanske de bara ägnar minuter åt att berätta för studenterna, men det är viktigt, de måste veta. Det är värderingssystemet det är fel på, vi måste också ha lustforskning. Gunhild Vidén: Det har gått troll i internationell publicering. Bakgrundstanken måste vara att det ska ingå i ett större forskningssamhälle, inte bara Sverige. Juridik är också så som Björn Rombach säger det gäller det egna landets lagstiftning. Hur ser forskarsamhället ut för just den här typen av forskning måste man fråga sig. Det här med hierarkin, när man tillsätter tjänster lika vikt bör läggas vid vetenskaplig publicering som pedagogisk meritering. Man behöver bedöma det med hjälp av sakkunniga av olika inriktningar som kan bedöma de olika delarna. Björn Rombach: En viktig regel är, att om man kan lägga i tjänsten att man har en viss undervisning, så måste man göra det. Man säger åt dem: Marsch in, nästa år står du här igen och berättar. Jag tror att allt det här går att lösa. Det är viljan som är problemet. Jag tror vi skulle må bra av ett råd av fem framstående personer i ett samverkansråd. I ett samverkansområde som är långt, långt större än rektors område. Och ett undervisningsråd därför att undervisning ofta hamnar vid sidan av. Jörgen Kyle, externa relationer: Men blir undervisningen bättre av att beordra forskarna? Björn Rombach: I vårt område tror jag det. Jan Borén: Det beror på vad man menar med att undervisningen blir bättre. Vi tittar på utvärderingarna. En riktig föreläsare som kan sitt ämnesområde kanske inte är den roligaste att lyssna på alla gånger. Men det är viktigt bara att studenterna möter aktiva forskare. Det ska ha så hög prestige så alla vill göra det. Undervisningen ska fungera på bästa sätt, men det ska vara utmanande också.
Gunhild Vidén: Generellt tror jag att det blir bättre ja. Åt andra hållet finns tidsproblemet. Forskning inom det humanistiska området är ofta ett ensamarbete. Procenten från undervisningen flyter gärna ut över forskningstiden. Det är svårt att hinna skriva de goda ansökningarna för att få forskningsbidrag utöver det. Men som undervisande lärare kan man ha stor nytta av undervisningen i sin forskning. Gerd Gustavsson: Vad ska vi värdera, och hur ska vi värdera? Vi måste ha forskning inom ett stort område. Allmän vetenskaplig meritering hjälper inte. Varför är det inte kopplat forskningsanslag till utbildningsanslag? Det finns särskilda satsningar med mycket medel vissa år, exempelvis mot funktionshinder. Belöningssystemet behöver bli vidare. Man fortsätter hela tiden att belöna forskning med att man får medel till mer forskning. Man behöver hitta metoder för hur man får medel för samverkan. En ny tankestruktur behövs. Samverkan känns som den bara hänger på. Staffan Edén: Forskningens utveckling och utbildningsbehovets utbildning kan gå åt olika håll. Björn Rombach: På vissa områden som ingår i undervisningsuppdraget pågår det väldigt lite forskning. Ett exempel är externredovisning det finns kanske tre forskare i Sverige som utbildar i det, men de finns på olika ställen. Det blir ett jättetungt arbete med rekrytering. Mycket av det strategiska rekryteringsarbetet handlar om att behålla en forskare i ett visst viktigt undervisningsämne då. Jan Borén: Undervisning måste komma i främsta rummet och den måste baseras på forskning, annars blir det en småskola. De kompletta miljöerna låter som en dinosaurie som vi ska ge ett eget liv, men de är dynamiska, med olika människor som byts ut. En del personer har mer en undervisningstjänst, och en del forskare som är extremt framgångsrika ska forska. Miljön ska fungera på ett bra sätt och utformas så som det fungerar bäst på det stället, inte som en lagstiftad ordning. Organisationen ska anpassas till verksamheten. Staffan Edén: Lite då och då är det viktigt att omorganisera sig? Vi kanske gör det för sällan? Björn Rombach: Om vi skaffar oss gigantiska organisationer, då blir de kompletta automatiskt. Det måste vara så att det gäller specifika områden, annars blir det heltokigt. Margareta Wallin Pettersson: Samverkansfrågorna de glider hela tiden bort vi måste prata om dem. Gunhild Vidén: Samverkan är ett olyckligt valt ord som ofta missförstås. Tredje uppgiften var på ett sätt bättre. Samverkan kommer ofta sist på listan. Men vi klistrar inte alltid etiketten samverkan på saker som är det. Jag svarar till exempel ofta på frågor vad en viss text är på latin, när man vill ha en tatuering. Det är en bra sak att unga människor överhuvudtaget tänker att de ska vända sig till universitetet med frågor, tycker jag. Man gör saker både i det lilla och i det stora men det är inte alltid som den etiketten sätts på. Anna Gregor, Förvaltningshögskolan (studierektor uppdragsutbildning): Samverkan är inte tillräckligt fint för att vi saknar struktur och resurser. Ger det något i forskningen? Det gör det absolut. Kursdeltagare i ledarskapsutbildningar kräver att forskningen finns med. Det är otroligt viktigt, de vill ha sånt de inte kan få på andra ställen, diskutera ny forskning, får kritisk analys av litteratur,
direktkontakt med den forskning som finns nu. Jag tror att samverkan är bra för forskningen och utbildningen, men också tvärtom. Bengt Ove Boström: Samverkansuppdragen skiljer sig från våra andra uppdrag. Men samhället utifrån har inte så stor nytta av vad en viss forskare har, eller en institution har. Samhället är inte organiserat efter våra institutioner.