2014-10-15 Malin Snis Delprojektledare Kristin Barkman, Sweco Carl Dahlberg, Sweco 1
Innehåll 1 INLEDNING... 3 2 DIMENSIONERINGSFÖRUTSÄTTNINGAR... 3 3 ALTERNATIV, TEKNIK... 3 3.1 URVALSPARAMETRAR... 3 3.2 DISKUSSION... 4 4 ALTERNATIV, LOKALISERING... 6 5 PROCESSBESKRIVNING, BIOBÄDD... 6 5.1 MEKANISK RENING... 7 5.2 BIOLOGISK RENING... 7 5.3 KVÄVERENING... 7 5.4 KEMISK RENING... 8 5.5 SLAMHANTERING... 8 5.6 DRIFTASPEKTER... 8 6 MILJÖPÅVERKAN... 9 6.1 MARK... 9 6.2 RECIPIENT... 11 6.2.1 Dammån... 11 6.2.2 Storsjön... 15 7 SAMMANFATTNING... 15 2
1 Inledning Inför upprättande av verksamhetsområde i Bydalen vill Tekniska avdelningen i Åre kommun undersöka möjliga tekniska lösningar för ett nytt avloppsreningsverk. Turistföretagen i dalgången har planer på ytterligare exploatering som befintliga avloppsreningsanläggningar inte har kapacitet för. Möjlig lokalisering har studerats tidigare och föreliggande rapport utgår från dessa alternativ; strax utanför dalgången i anslutning till vägen mot Gräftåvallen, i anslutning till vägen mot Mårdsundsbodarna samt i Hallen där ett befintligt reningsverk är lokaliserat idag. Områdets och, särskilt den naturliga recipienten, Dammåns höga naturvärden samt den kraftigt säsongsvarierande belastningen är två stora utmaningar som teknikvalet måste ta hänsyn till. I uppdraget för delprojekt 5 ingår förutom teknikval även att fastställa dimensioneringsgrunderna för det nya avloppsreningsverket. 2 Dimensioneringsförutsättningar Dimensioneringsförutsättningarna för ett nytt avloppsreningsverk i Bydalen har studerats särskilt i rapporten Dimensioneringsutredning för delprojekt 5 Teknikval nytt avloppsreningsverk 2014-05-23, se bilaga 1. Därefter har huvudprojektgruppen studerat frågan ytterligare och kommer att presentera ett separat material innehållande bland annat förväntad utbyggnadstakt samt förväntad expansion i respektive område. 3 Alternativ, teknik På grund av de speciella förhållandena i Bydalen i form av stor variation i belastning, kallt klimat och långa avstånd blir val av teknik för avloppsreningsverket något begränsat. I kapitlet nedan sammanställs de viktigaste parametrar som styrt teknikvalet tillsammans med en diskussion av för- och nackdelar för de olika reningstekniker som studerats. 3.1 Urvalsparametrar Hälsoaspekter Ett nytt avloppsreningsverk måste klara av att rena avloppsvatten i tillräcklig grad för att inte riskera människors och djurs hälsa. Miljö Området kring Bydalen, inklusive de alternativa recipienterna Dammån och Storsjön, har höga naturvärden som inte får äventyras. Miljökrav, framförallt gällande vattenmiljön, redovisas närmre i avsnitt 6 nedan. Kostnadseffektivitet I enlighet med Miljöbalkens allmänna hänsynsregler ska bästa möjlig teknik väljas till en rimlig kostnad. Det innebär att inget av de alternativ som studerats är orimligt vad gäller kostnadseffektivitet. Flexibilitet Bydalen är ett utpräglat turistområde med endast ett 10-tal bofasta invånare. Den expansion som väntas är troligvis också starkt knuten till turistboende. Flödesvariation kommer därav vara en extremt viktig parameter att ta hänsyn till i valet av teknik då flödet bedöms kunna växla från 10-talet invånare till de 5 400 pe som beskrivits i Dimensioneringsutredningen. Driftjournaler från avloppsreningsanläggningarna i Bydalen och 3
Höglekardalen visar att idag har man på respektive anläggning ca 20 m 3 inläckage per dygn och variationer från i stort sett noll personer under långa perioder upp till höga flödestoppar på 100-170 m 3 /d (på respektive anläggning). Insatsvaror Till insatsvaror räknas egentligen alla resurser som krävs för verksamheten men i detta inledande skede har endast energi och kemikalier studerats. Att minimera insatsvarorna är egentligen ett kriterium både ur miljömässig och kostnadseffektiv synpunkt där inte minst de långa avstånden har en stor inverkan. 3.2 Diskussion De tekniska alternativ som studerats med avseende på ovanstående urvalsparametrar är; Direktfällning Aktiv slam SBR Biobädd MBBR Direktfällning Direktfällning är en metod som är relativt effektiv för att uppnå god rening av partiklar och fosfor. Vid direktfällning renas avloppsvattnet inte biologiskt utan tillsättning av fällningskemikalier med efterföljande sedimentering är det enda reningssteget (efter mekanisk avskiljning). Tekniken är mycket flexibel då kemikalietillsatsen helt styrs efter inkommande belastning. När det gäller långtgående rening av löst BOD eller kväve (ammonium) är tekniken dock inte lämplig. Tekniken faller därför på Miljö. Aktiv slam Genomflödesanläggningar med aktiv slam är den idag dominerande tekniken för att rena avloppsvatten biologiskt i Sverige. Tekniken bygger på att bakterieflockar, som växer till när de bryter ner organiskt material i en luftad volym, återcirkuleras med hjälp av en efterföljande sedimentering. Överskottsslam tas sedan ut för aerob stabilisering eller rötning. Genom att göra det luftade steget tillräckligt stort erhålls även nedbrytning av ammonium till nitrat. För att erhålla kväverening behöver anläggningen antingen drivas med intermittent luftning så att syrefria (anoxa) perioder erhålls eller förses med en syrefri zon. Det finns en lång rad olika sätt att utforma dessa anläggningar. Utgående BOD-halter <10 mg/l och kväverening upp till 85 % (utan extern kolkälla) är möjliga att uppnå. Genom att lägga till anaeroba zoner antingen i huvudströmmen eller i slamreturen kan biologisk fosforrening erhållas. Vanligast är dock att fosfor avskiljs antingen genom simultanfällning eller genom efterfällning. Med simultanfällning är fosforhalter <0,5 mg/l rimliga att uppnå medan efterföljande fällning med filter/sedimentering ger fosforhalter <0,2 mg/l. Vanligast vid nybyggnad idag är simultanfällning med ett efterföljande filter vilket ger fosforhalter <0,3 mg P- tot/l. En konventionell aktivslamanläggning är lämplig då den organiska belastningen varierar relativt lite eftersom reglerparametern främst är slamhalten i biosteget. Aktivslamanläggningen är helt beroende av en tillräckligt stor och korrekt utformad sedimentering för att fungera optimalt. Är bara sedimenteringen väl fungerande är dessa relativt robusta avseende höga flöden. I Bydalen kommer variationen i belastning att vara så pass stor att det kommer att vara praktiskt svårt att drifta anläggningen även om den byggs med flera linjer. Tekniken faller därför på Flexibilitet. SBR Tekniken med SBR, satsvis biologisk rening, är en variant på aktivslamteknik. I en SBR sker alla processer i samma volym. En vanlig sekvens för en SBR till BOD-rening är Fyllning- Luftning-Sedimentering-Dekantering-Slamuttag. Genom en enkel styrdator kan man sedan 4
ställa in tiderna för varje processteg. Det går naturligtvis att ha mer avancerad styrning av tiderna, t ex med onlinemätning av ammonium eller syrebehovet under luftningsfasen. Liksom med aktivslamtekniken styr man idag slamuttagen med onlinemätare. SBR-tekniken är relativt vanlig för rejektvattenbehandling då det är ett enkelt och effektivt sätt att avskilja koncentrerade kväveströmmar. Som huvudströmsteknik har det blivit vanligare i Sverige på senare år, främst på anläggningar i storleken 200-20 000 pe. Precis som med vanlig aktivslamteknik är det viktigt med mycket bra slamavskiljning och den viktigaste detaljen i en SBR-anläggning är dekantern där det behandlade vattnet tas ut. Om dekantern är dålig eller om slamegenskaperna är dåliga kommer suspenderat material att följa med utgående vatten ut. Det finns naturligtvis uppenbara fördelar med SBR när vattnet inte kommer att vara detsamma hela tiden, t ex på en ort där alla inte kommer att vara anslutna när anläggningen tas i drift eller i ett område där belastningen varierar under året. Detta eftersom tekniken är extremt flexibel och man kan justera driftssätt genom enkla justeringar i en dator. Att varva ner respektive varva upp en SBR-anläggning är enklare än det är med en aktivslamanläggning inom vissa gränser. Att helt ställa av en SBR är dock inte särskilt praktiskt, åtminstone inte under vinterhalvåret. Till en viss gräns går det att köra en SBR på sparlåga men när belastningen blir så låg att det i princip bara är ovidkommande vatten som behandlas kommer mängden slam som blir kvar i anläggningen så småningom blir lägre än önskat. Att vid en högre belastning sedan varva upp reningskapaciteten kräver tillsyn momentant när detta sker. Detta kräver kunskap och tid av dem som sköter anläggningen, och behovet infaller per definition då flest antal personer kommer till det anslutna området. SBR är alltså ett tänkbart alternativ men har valts bort p.g.a. tveksamheten till om tekniken uppfyller kravet på Flexibilitet. Biobädd Biobädd är en mycket gammal teknik där vatten sprids ut över, och får rinna igenom, ett material där mikroorganismer kan växa på en biofilm. Förut bestod bäddarna av sten eller grov makadam men sedan 80-talet används plast istället eftersom enheterna går att tillverka med mycket stor specifik yta. Biobäddar kräver att vattnet sprids med rätt hastighet och cirkuleras tillräckligt mycket, både med avseende per ytenhet och antalet gånger genom bädden. Dessutom fungerar de bättre om de har god luftcirkulation. I övrigt finns det få parametrar att reglera. Äldre biobäddar hade vanligen självdrag under som ställdes in med luckor samt flyttbara munstycken för att justera hastigheten på vattenspridaren som då drevs av vattentrycket. På moderna anläggningar drivs detta maskinellt. Eftersom vattnet strilar ner genom bädden blir syrehalten hög i vattnet och biobäddar är utmärkta för att oxidera antingen organiskt material, ammonium eller både och. På minireningsverk som ofta drivs med lite och ojämn tillsyn är troligen biobäddar det vanligaste biosteget. MBBR Biofilmsteknik i form av biobäddar där mikroorganismer lever på det inkommande materialet har funnits under lång tid men under 1990-talet kom tekniken med rörlig biofilm fram. Tekniken kallas Moving Bed Bio Reactor och innebär att biofilmen växer på bärare som är suspenderade i vattnet som ska renas. I en MBBR måste bärarmaterialet med biofilmen hela tiden hållas i rörelse vilket innebär att energi till omrörning och luftning i en MBBR inte går att sänka då belastningen sjunker på samma sätt som i en aktivslamprocess. Eftersom bärarmaterialen för avloppsrening som finns på marknaden idag är relativt små (10-50 mm) är kraven på installationen hög för att bärarna inte skall följa med vattnet ut ur anläggningen. Tekniken är något mer platsbesparande än en statisk aktiv slamanläggning men eftersom zonerna inte går att justera på samma sätt tappar man kapacitet då man inte kan justera anläggningsutformningen särskilt mycket vid varierande, inkommande belastning. Utvecklingen av onlineinstrument som går att använda till att göra en aktivslamanläggning dynamisk har även gjort att tekniken med MBBR inte blivit så vanlig. Kostnaden för bärarmaterialet samt de höga kraven på den tekniska utformningen gör att det normalt sett inte är billigare 5
med en MBBR-anläggning jämfört med en konventionell aktivslam. Tekniken faller på Flexibilitet och Insatsvaror. Med utgångspunkt från ovanstående diskussioner bedöms prioriteringen av alternativen, från strikt tekniskt/miljömässiga synpunkter, vara följande: 1. Biodbädd 2. SBR 3. MBBR 4. Aktiv slam 5. Direktfällning Sweco föreslår därför att tekniken med biobädd väljs för det nya avloppsreningsverket eftersom den uppfyller samtliga, ovan ställda, krav. 4 Alternativ, lokalisering I detta skede har tre olika lokaliseringar studerats vilka bygger på vad som tidigare framkommit, bland annat i rapporten BYDALEN LOKALISERING RENINGSANLÄGG- NING 2013-09-20. Lokaliseringar strax utanför dalgången har ställt mot att lägga en överföringsledning ner till Hallen och bygga ett nytt gemensamt reningsverk för Bydalen och Hallen. Rent teknikmässigt har det visat sig, efter att flödena studerats, att det inte kommer skilja i vilken teknisk lösning som rekommenderas. Vad som istället blir styrande är recipientens känslighet och teknisk möjlighet att bygga en överföringsledning som klarar de varierande belastningarna, se även avsnitt 6.1 nedan. 5 Processbeskrivning, biobädd I figur 1 nedan visas en schematisk bild på en biobädd. I bilaga 2 finns flödesschema och layouter för ett förslag på reningsverkets uppbyggnad. FIGUR 1 SCHEMATISK BILD PÅ EN BIOBÄDD. 6
5.1 Mekanisk rening Den mekaniska reningen föreslås bestå av rensgaller, sandfång och förbehandling. Avskilt rens och sand tvättas och pressas. I en förbehandling bestående av försedimentering avskiljs partiklar med högre densitet än vatten. På så sätt avskiljs material som kan sätta igen biobädden men framförallt minskar den avsevärt belastningen på det biologiska steget (> 50 %). Ett förbehandlingsalternativ som antagligen är mer lämpligt att ställa av och på är förfiltrering. Även om förfilter kräver mer underhåll än en försedimentering när de är i drift kommer anläggningen att klara sig utan dessa i 10-11 månader om året. Övrig tid kan vattnet förbiledas. Med hjälp av trumfilter kan man räkna med 60 % avskiljning, vilket gör att biosteget belastas betydligt mindre. Avskiljt slam kan antingen lagras i en separat bassäng för att sedan doseras in under en längre period så att mikroorganismerna hinner med att bryta ner materialet eller förtjockas för transport till vidare slambehandling på annan plats. 5.2 Biologisk rening I den biologiska reningen omvandlas lösta föroreningar (organiskt material och näringsämnen) till koldioxid, vatten och kvävgas eller koncentreras i form av biomassa som går att avskilja. Omvandlingen sker med hjälp av mikroorganismer som bryter ner de inkommande näringsämnena. Processen bygger på att mikroorganismer växer på det plastmaterial som finns i bädden och bildar en biofilm. Biofilmen växer sig allt tjockare efterhand som behandlingen fortgår. Då biofilmen blivit alltför tjock lossnar den från plastmaterialet och följer med vattnet vidare till slutsedimenteringen. Från förbehandlingen leds vattnet till en pumpsump varifrån det pumpas upp på en eller flera biobäddar. Reningsverket utrustas med flera bäddar så att processen kan anpassas utifrån belastningen som varierar kraftigt över året och vattnet kan ledas förbi den bädd som inte behövs för tillfället. Biobäddarna består av en behållare i vilken ett bäddmaterial i plast med stor specifik yta placeras. Vattnet leds in genom en vertikal ledning i bäddens centrum och spridare ser till att vattnet distribueras jämnt över biobäddens ovanyta, se figur 1. Bäddarna ventileras mekaniskt. För att uppnå en optimal rening i biobädden beskickas bädden med en jämn tillförsel av avloppsvatten genom recirkulation. Recirkulationen medför att vattnet passerar ytan med mikroorganismer flera gånger vilket bidrar till ökad reningseffekt. Normalt recirkuleras vattnet över bädden lika mycket hela tiden, dock inte mindre än att allt vatten passerar bädden minst en gång. Sweco bedömer att med en pumpsump och två (eller flera) biobäddar kommer det att vara relativt enkelt att ställa av en bädd och sedan ta den i drift igen vid nästa högbelastning. Från biobäddarna leds vattnet via flockningstankar vidare till slutsedimenteringen. 5.3 Kväverening Om det visar sig att anläggningen behöver byggas för att klara en viss kvävereduktion måste processen redan från början planeras och dimensioneras för det. Traditionell kväverening består av två steg; nitrifikation och denitrifikation. I det första steget omvandlas inkommande ammoniumkväve (NH 4 +) till nitrat (NO 3 -). Denna process kräver syre och därmed stora, luftade bassängvolymer eller ventilerad biofilm. Om det är just ammoniumkväve man vill få bort kan det räcka med detta reningssteg men den totala kvävereduktionen kommer då endast bestå av assimilering 1 i biomassa, vilket innebär ca 15-25 % kväverening. 1 Assimilering = upptag; assimileringen av kväve i biosteget beror av att bakterierna behöver kväve för sin tillväxt. Därmed ansamlas kväve i slammet. 7
Den föreslagna utformningen av reningsverket i bilaga 2 kan reducera BOD 7 till 10 mg/l men är inte stort nog för att ge någon väsentlig nitrifikation vid full belastning. Däremot kommer reningsverket att kunna ge en långt gången nitrifikation (> 75 %) under större delen av året då belastningen är låg och bassängvolymerna stora i förhållande till inkommande flöde. I det andra reningssteget i traditionell kväverening, denitrifikation, omvandlas nitrat (NO 3 -) till kvävgas (N 2) med hjälp av anaeroba bakterier. Detta reningssteg kräver volymer som är syrefria, anoxiska 2. Föreslagen utformning av reningsverket saknar helt anoxiskt biosteg, så även under låg belastning kommer kvävereningen enbart att bestå av assimilering i biomassa. För att kunna få en högre rening av totalkväve behöver anläggningen kompletteras med ett denitrifikationssteg, som kan reducera nitrat. Och för att få en kväverening som fungerar året runt behöver anläggningen antingen ha större eller fler oxidationssteg, samt ett denitrifikationssteg. Med tanke på att belastningsvariationen kommer att innebära driftmässiga utmaningar är det ur driftsynpunkt bäst att i så fall lägga till ytterligare separata volymer. 5.4 Kemisk rening Biosteget är utformat för att avskilja BOD 7 (och eventuellt kväve). För att få en fullgod fosforreduktion behöver anläggningen kompletteras med fosforrening, oavsett vilket av alternativen för biologisk behandling som väljs. I föreslagen utformning leds vattnet från den biologiska behandlingen till en slutsedimentering. På vägen till slutsedimenteringen tillsätts en fällningskemikalie som blandas in i en flockningsbassäng. Fällningskemikalien binder den lösta fosfatfosforn samt fasta partiklar i avloppsvattnet. Det slam som bildats i den biologiska processen följer med vattnet och avskiljs i slutsedimenteringen tillsammans med de slamflockar som bildats genom den tillsatta fällningskemikalien. I slutsedimenteringen sjunker biologiskt och kemiskt slam till botten och avskiljs på så vis från vattenfasen. Slammet tas ut i botten och pumpas tillbaka till försedimenteringen där det tas ut som ett blandslam till förtjockning. Alternativt tas det ut direkt till slambehandling. Vattenfasen leds till recipient. 5.5 Slamhantering Slamhanteringen föreslås bestå av förtjockning innan vidare transport till annan anläggning för fortsatt behandling. Förtjockning sker i en mekanisk förtjockare, bandavvattnare och förtjockat slam leds till ett slamlager. Om slammet förtjockas till 4 % och slamlagret är 2x50 m 3 måste slamlagret tömmas varannan vecka vid en belastning om 2 700 pe. Enligt föreslagen utformning byggs från början ett slamlager för hela belastningen på 5 400 pe. Vid full utbyggnad måste slamlagret således tömmas en gång per vecka. 5.6 Driftaspekter Konventionella biobäddar bedöms erfarenhetsmässigt vara det enklaste alternativet att driva på ett bra sätt när belastningen varierar eftersom det är mycket enkelt att ställa av en biobädd. Det är också möjligt att på ett ganska enkelt sätt anordna spolning av bädden med färskvatten då den ska ställas av. Det finns även relativt många mindre anläggningar av biobäddsmodell, så tekniken får anses välbeprövad, även om belastningsvariationen i detta fall är exceptionell. 2 Anoxisk = utan fritt syre men med tillgång till nitrat som oxidationsmedel. 8
För att kunna hantera belastningsvariationerna på ett bra sätt måste anläggningen vara utformad så att delar av det biologiska steget går att stänga av och starta på ett enkelt sätt utan omfattande arbete. Även förbehandlingen bör konstrueras för att tas ur drift (förbikopplas) under lågsäsong för att inte riskera att allt organiskt material hamnar här utan att komma in i det biologiska steget. Ett av syftena med förbehandlingen är alltså att kunna minska skillnaden mellan högsta och lägsta belastning på anläggningen. För att mikroorganismerna i det biologiska steget skall överleva krävs en kontinuerlig tillförsel av organiskt material annars riskerar de att svälta. Konstruktionsmässigt och driftmässigt kommer den stora belastningsvariationen att vara en utmaning både när det gäller avloppsvattenrening och produktion av slam och rens. 6 Miljöpåverkan 6.1 Mark Hur stora markområden som blir påverkade av ett nytt avloppsreningsverk beror till största delen på hur man väljer att släppa ut renat spillvatten. Vid ett direktutsläpp i recipient blir i stort sett endast den yta som reningsanläggningen tar i anspråk berörd. Om man istället väljer att leda vattnet till en infiltration, alternativt myrinfiltration, blir påverkan större. Anledningar till att välja någon typ av infiltration är att minska den direkta belastningen på recipienten genom att spridningen blir mer diffus och fördröjd samt att förfarandet innebär ytterligare polering av det renade spillvattnet. Vid perioder med extremt hög belastning skulle infiltrationen kunna fungera som en del av bräddvattenreningen. För att undersöka lämpliga lokaliseringar för ett nytt avloppsreningsverk med infiltrationsmöjlighet har en geologisk inventering utförts. Områden som undersökts är de som pekats ut som lämpliga i tidigare lokaliseringsutredningar; området norr om Bydalsvägen (v 630) i anslutning till vägen upp mot Mårdsundsbodarna samt området söder om Bydalsvägen i anslutning till vägen mot Gräftåvallen. Vid inventeringen identifierades sex områden som intressanta, se figur 2. 9
FIGUR 2. OMRÅDEN LÄMPLIGA FÖR INFILTRATION ENLIGT DEN GEOLO- GISKA INVENTERINGEN, SE INVENTERINGSRESULTAT I BILAGA 3. Slutsatserna av inventeringen visar att förutsättningar för infiltration är bäst söder om Dammån. De geologiska förutsättningarna vid Mårdsund i anslutning till korsningen mellan väg 630 och vägen till Mårdsundsbodarna är mer osäker med hänsyn till förmodad liten mäktighet, förekomst av finmaterial och stora laterala skillnader. Myrområden förekommer rikligt. Resultat från inventeringen i sin helhet bifogas i bilaga 3. En lokalisering i Hallen har inte undersökt ytterligare utan i detta dokument utgås från att ett nytt avloppsreningsverk placeras på samma ställe som befintligt. En sådan placering är oftast mindre kontroversiell i och med att lokaliseringen oftast är utredd sedan tidigare och verksamheten på den platsen är invand och accepterad. Geologin har dock inte undersökt och om infiltration ska ingå i anläggningen kommer det, så som anges i inventeringsresultatet, vara nödvändigt att utföra geotekniska borrningar och/eller provgropsgrävningar för att klargöra jordartssammansättning och djup till grundvattenytan. Detta gäller samtliga lokaliseringsförslag. Områdesskydd Alla lokaliseringsförslag från den geologiska inventeringen söder om Bydalsvägen ingår i Riksintresse för friluftslivet enligt 3 kap 6 Miljöbalken och samtliga förslag ingår i riksintresse med geografiska bestämmelser för Kust, turism och friluftsliv enligt 4 kap 1,2 Miljöbalken. Lokaliseringen i Hallen ingår i det Riksintresse för friluftslivet, enligt 3 kap 6 Miljöbalken, som finns upprättat för Storsjön. 10
6.2 Recipient Beroende på var avloppsreningsverket placeras är det antingen Dammån eller Storsjön som är den naturliga recipienten. Båda vattendragen har höga naturvärden vilket ställer krav på hur avloppsreningsverket utformas för att påverkan från renat avloppsvatten ska bli acceptabel. 6.2.1 Dammån Dammån ingår i två Natura 2000-objekt med gemensam bevarandeplan. Dammån-Storån SE0720288 omfattar sjöar och vattendrag inom hela avrinningsområdet medan Dammån SE0720360 endast omfattar huvudälvfåran från Dalsjön till Ockesjön. FIGUR 3. DEL AV DAMMÅN-STORÅN SOM INGÅR I NATURA 2000-OMRÅDET. KARTA HÄMTAD UR BEVARANDEPLAN FÖR NATURA 2000-OMRÅDE De naturtyper och arter som finns inom området och som legat till grund för områdesskyddet är följande; Naturtyper: Oligo-mesotrofa sjöar 11
Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor Arter: Stensimpa Utter Dammån har sin upprinnelse i Anaris- och Oviksfjällen med större biflöden som Lekarån, Bastuån, Dörrsån och Gräftån. Det strömmande ekosystemet har ett näringsfattigt och klart vatten med skiftande vattendynamik och vattenföring. Strömmarna har stor betydelse som livsmiljöer för fiskarter som öring samt habitatarten stensimpa. Den mest framträdande fiskarten i Dammån är stammen av storöring. Under senare år har habitatarten utter återkoloniserat Dammån med biflöden. I bevarandeplanen för Natura 2000-området listas ett antal bevarandemål som ska beskriva vad bevarandesyftet innebär i praktiken. De mål som kan tänkas påverkas av en utbyggnad av avloppsreningsverk är följande: Älvens och biflödenas naturliga vattenföring och flödesdynamik bibehålls. Vattensystemets dricksvattenkvalitet bibehålls opåverkad av utsläpp av föroreningar som slam, näringsämnen och bakterier. De hot som diskuteras i bevarandeplanen och som kan tänkas påverkas av en utbyggnad av avloppsreningsverk är följande: Uttransport av organiskt och oorganiskt material vi utbyggnad av nya stugbyar, skidnedfarter, vägar m.fl. exempel på schaktningsarbeten. (Riskerar att slamma igen fiskarnas lek- och födoområden.) Risken för förorening av områdets vattenkvalitet från avloppsreningsanläggningar i de turistintensiva byarna längs ån. I bevarandeplanen finns även ett antal åtgärder listade för att skydda området och ett särskilt stycke om hur vattensystemet ska skyddas från vattenföroreningar. Graden av rening av avloppsvatten bör följa de regler som normalt gäller för halter av fosfor, organiskt material, kväve, patogena bakterier etc. Övriga åtgärder för att skydda vattensystemet handlar om att förhindra igenslamning av fiskarnas lek- och födoområden vilket främst härrör till markexploatering vid utbyggnad av infrastruktur. Delar av Dammån ingår dessutom i Naturvårdsverkets förteckning över Fiskvatten som skall skyddas enligt förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten. Det innebär att det finns ett antal gräns- och riktvärden som inte får överskridas i ett sådant vatten. Parametrar som kan beröras i och med utsläpp av avloppsvatten är bland annat: ph; ska ligga mellan 6 och 9 syreförbrukning; som riktvärde max 3 mg/l (som BOD 5 vilket motsvarar ca 3,5 mg/l mätt som BOD 7). Ammonium (NH4); som riktvärde max 0,04 mg/l och som gränsvärde max 1 mg/l vatten Flöde Dammån I SMHI:s Vattenwebb finns flöden för olika avrinningsområden, och delavrinningsområden, för Sveriges vattendrag modellerade. För avsnittet där utsläppet kan tänkas bli i Dammån 12
heter delavrinningsområdet Ovan Bastudalen, se figur 4 nedan. Ett av bevarandemålen för Natura 2000-området ovan handlar om att behålla älvens och biflödenas naturliga vattenföring och flödesdynamik. För att sätta flödet från ett framtida avloppsreningsverk i proportion till Dammåns vattenföring redovisas flöden från SMHI:s Vattenwebb tillsammans med flöden från 2 700 respektive 5 400 pe i tabell 1 nedan: Tabell 1. Vattenföring i Dammån, 1981-2010 och flöden från ett framtida avloppsreningsverk Flöden m 3 /s Statistisk vattenföring Dammån Högsta medelvattenföring, MHQ 82,1 Medelvattenföring, MQ 12,0 Lägsta medelvattenföring, MLQ 0,91 Flöde från framtida avloppsreningsverk 2 700 pe 0,015 (= ca 1,6 % av MLQ) 5 400 pe 0,028 (= ca 3 % av MLQ) 13
FIGUR 4. UTSNITT SOM VISAR DELAVRINNINGSOMRÅDET OVAN BASTUDA- LEN. FRÅN SMHI:S VATTENWEBB. I nedanstående tabell redovisas vilka halter näringsämnen från ett framtida avloppsreningsverk som kan förväntas i Dammån vid ovan givna vattenföringar. Halterna redovisas för de två olika utbyggnadsetapperna, 2 700 respektive 5 400 pe, och med utgående halter (antagna begränsningsvärden) på; BOD 7 10 mg/l P tot 0,4 mg/l N tot 20 mg/l NH 4 15 mg/l Tabell 2. Halter i Dammån vid maxbelastning, 2 700 respektive 5 400 pe Scenario BOD 7-halt i recipient (mg/l) P tot-halt i recipient (mg/l) N tot- halt i recipient (mg/l) NH 4- halt i recipient (mg/l) MHQ, 2 700 pe 0,001 0,000 0,002 0,002 MQ, 2 700 pe 0,008 0,000 0,016 0,012 MLQ, 2 700 pe 0,102 0,004 0,204 0,153 MHQ, 5 400 pe 0,002 0,000 0,005 0,003 MQ, 5 400 pe 0,016 0,001 0,031 0,023 MLQ, 5 400 pe 0,202 0,008 0,404 0,303 14
6.2.2 Storsjön Enligt VISS har Storsjön inga problem med övergödning och syrefattiga förhållanden som ett avloppsreningsverk med utlopp i sjön skulle kunna bidra med. De miljöproblem som anges för Storsjön handlar om höga halter av kvicksilver i fisk och TBT (Tributyltennföreningar) i vatten över gällande gränsvärden. TBT har historiskt använts i antifouling-medel på båtar. Storsjön är skyddad enligt dricksvattenföreskrifterna (SLVFS 2001:30). Dessa krav avser kvaliteten på dricksvattnet efter rening, det vill säga inte råvattenkvaliteten i vattenförekomsten. Storsjön ingår också i Naturvårdsverkets förteckning över Fiskvatten som skall skyddas enligt förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten. Det innebär att det finns ett antal gräns- och riktvärden som inte får överskridas i ett sådant vatten. Parametrar som kan beröras i och med utsläpp av avloppsvatten är: ph; ska ligga mellan 6 och 9 syreförbrukning; som riktvärde max 3 mg/l (som BOD 5 vilket motsvarar ca 3,5 mg/l mätt som BOD 7). Ammonium (NH4); som riktvärde max 0,04 mg/l och som gränsvärde max 1 mg/l vatten Östersunds avloppsreningsverk, Göviken, har sitt utsläpp i Storsjön och om resultatet blir att Hallen väljs som lämpligast lokalisering bör man kunna titta på deras begränsningsvärden för att planera och dimensionera ett nytt avloppsreningsverk. Göviken har idag följande begränsningsvärden; BOD 7 10 mg/l (kvartalsmedelvärde) P tot 0,4 mg/l (kvartalsmedelvärde) 7 Sammanfattning På grund av de speciella förhållandena i Bydalen i form av stor variation i belastning, kallt klimat, känslig recipient och långa avstånd blir val av teknik och lokalisering av avloppsreningsverket begränsat och kritiskt. Vid genomgång av möjliga tekniker blev slutsatsen att ett reningsverk med biologisk rening i en biobädd det bästa alternativet. Biobädd är en mycket gammal teknik där vatten sprids ut över, och får rinna igenom, ett material där mikroorganismer kan växa på en biofilm. Konventionella biobäddar bedöms erfarenhetsmässigt vara det enklaste alternativet att driva på ett bra sätt när belastningen varierar eftersom det är mycket enkelt att ställa av och på en biobädd. Även förbehandlingen bör konstrueras för att kunna tas ur drift vid lågbelastning. Ett förbehandlingsalternativ som bedöms klara detta är förfiltrering. Med hjälp av trumfilter kan man räkna med ca 60 % avskiljning av organiskt material, vilket gör att biosteget belastas betydligt mindre vid högsäsong och gör dimensioneringen enklare att optimera. Under lågsäsong ställs filtrena av och vattnet kopplas förbi direkt in i det biologiska steget. Det är tänkbart att göra detta med konventionell försedimentering, men ett filter är enklare att justera avskiljningsgraden på utifrån framtida förutsättningar eftersom avskiljningen inte är lika statisk. T ex går det relativt enkelt att byta filterduk till en med annan maskstorlek eller ändra tillsatsen av kemikalier. Sweco bedömer även att det är lättare att ställa av och på ett filter än en försedimentering, vilket kommer att vara nödvändigt att göra då anläggningen 15
beräknas ha våldsamma belastningsvariationer som inte kommer att vara möjliga att hantera på ett bra sätt endast i det biologiska steget. För att mikroorganismerna i det biologiska steget skall överleva krävs en kontinuerlig tillförsel av organiskt material annars riskerar de att svälta. Konstruktionsmässigt och driftmässigt kommer den stora belastningsvariationen att vara en utmaning både när det gäller avloppsvattenrening och produktion av slam och rens. I detta tidiga skede har anläggningen inte planerats för att klara något bestämt utsläppskrav vad gäller kväve. Om det visar sig att tillståndsmyndigheterna kräver en viss kvävereduktion måste processen redan från början planeras och dimensioneras för detta. Vad gäller lokalisering har alternativ strax utanför dalgången ställts mot att lägga en överföringsledning ner till Hallen och bygga ett nytt gemensamt reningsverk för Bydalen och Hallen. Rent teknikmässigt har det visat sig att lokaliseringen inte kommer att påverka vilken lösning som rekommenderas. Vad som istället blir styrande är recipientens känslighet och teknisk möjlighet att bygga en överföringsledning som klarar de varierande belastningarna. Beroende på var avloppsreningsverket placeras är det antingen Dammån eller Storsjön som är den naturliga recipienten. Båda vattendragen har höga naturvärden och det finns flera olika områdesskydd för att bevara vattenförekomsterna. För att minimera påverkan från avloppsreningsverket har ett utsläpp via infiltration studerats. Därigenom minskas den direkta belastningen på recipienten genom att spridningen blir mer diffus och fördröjd samt att förfarandet innebär ytterligare polering av det renade spillvattnet. När lokalisering för avloppsreningsverket strax utanför dalgången har undersökts har infiltrationsmöjlighet varit en utgångspunkt för möjliga placeringar. 16