Projektredovisning En Särskild Upphöjdhet Innovativ Kultur 1. 1. Projektidé Samma som i projektansökan med ev. behov av korrigeringar som gjorts under projektets gång. Den klassiska konsertens rum är en plats för något som är större och renare än oss. Men vad händer om vi också visar musikerns brister och vardag? Kan vi skapa en annan sorts identifikation med musikern om vi arbetar med dokumentärt material på scenen? Konsertprojektet En särskild upphöjdhet undersöker upphöjdheten i den klassiska musiken, undersöker om den kan ersättas med kaos och vardag. Vi är en konstnär och scenograf, en dokumentärmakare och en klassisk musiker som möts från våra respektive områden med olika ögon. Tillsammans vill vi arbeta med den klassiska konsertformen för att försöka hitta en mer subjektiv bild av klassisk musik framförd av en musiker. 1. 2. Bakgrund, Drivkrafter och motiv Samma som i projektansökan med ev. behov av korrigeringar som gjorts under projektets gång. "En särskild upphöjdhet" är en konsert med synliga lungor, skavanker och glipor. Den totalitära upphöjdheten ersätts av människor och närhet. Med nyfikenhet, irritation, välvilja, lust och andra tänkbara medel tar vi oss in bakvägen och drar med den smuts vi hittar på vägen, in till konserten och redovisar även den, precis som musiken. Genom detta vill vi ifrågasätta var musiken hör hemma och i vilket rum den får sin rättmätiga plats för våra sinnen. Vi håller oss kvar på marken, vi tillåts inte flyga, vi tillåts inte sätta oss i underläge. Videosekvenser, dokumentära scener, vardagliga ljud, bilder omger musiken i en väv, bryter in och inkränktar på dess utrymme. Konserten är ett möte mellan det påstått rena och det påstått smutsiga. Vi dräller in med våra smutsiga naglar, slemmet från hornet, gruset I ögat och bröstmjölken som sipprar från amning under lunchen. Upphöjdhetens grepp I researcharbetet har vi pratat med konserthuschefer, agenter och unga musiker. Det mest tydliga är hur litet utrymmet är för att gå en egen väg. Konsertformen är inte under utveckling för att unga musiker känner sig rädda. De är inte uppfostrade till att tänka självständigt och att ifrågasätta. Som ung klassisk musiker hålls man i ett fast grepp av ramarna, det är bara inom det maskineriet man tillåts verka. I det sammanhanget känns det meningsfullt att bryta in med ett försök att exprimentera och ifrågasätta auktoriteten.
Målgrupp Vi tänker att vi vår publik är en politisk medveten ung publik mellan runt 20 till 40 år som är intresserade av att se sammanhang och ställa frågor. Vi kommer också affischera på Musikhögskolan och andra ställen som känns som knytpunkter för unga musiker. 2.1 Särskilda krav från avtalet Projektets helhet har som övergripande uppgift att: Arbeta med ett dokumentärt inspelat material där vi söker sprickor som kan ifrågasätta den klassiska musikens hierarki och upphöjda ordning Införa smuts och vardag från musikerns liv på scenen/ge publiken en mer komplex bild av musikern utanför musiken Undersöka om förändrat tilltal också når en ny musik Betona verkligheten bakom musiken istället för flykten från den Inspelningar från flera tillfällen där vi följer Annamias liv och vardag En konsert med Annamia april 2012 (korr: konserten ägde rum den 6 oktober 2012 pga föräldraledighet för Hanna Cecilia Lindkvist mellan 29/1-3/8 2012)där repertoaren får inslag av ovanstående inspelningar Dokumentation av processen utifrån tre perspektiv: konstnärens, dokumentärmakarens och musikerns. 3. Förnyelse och samarbeten Beskriv på vilket sätt projektet blev kulturellt/konstnärligt förnyande.. Beskriv ev. kopplingar/ relationer/samarbete med andra aktörer från t ex näringsliv och/eller forskning. Genom att använda dokumentärt material från musikerns liv och vardag på konserten fick vi ett möte mellan den klassiska konsertformens ritualer och vardagens smuts. Vi använder vardagen för att skapa en närhet och ett samspel med musikern. Med projektet har vi visat att det är möjligt att skapa radikalt nya konsertrum som inte stör musikupplevelsen utan ger den fler dimensioner.
4. Genomförande Utvärdering från tre perspektiv enligt kontraktet; Om processen; Scenograf; Jag började med att försöka hitta Annamia i olika rum i samma rum varje dag. Jag ville hitta vardagssmutsen, repor i lack, de små sakerna i tillvaron som bara är. Ett öga som söker, märkte jag att jag blev. Jag måste lära känna hemmet och Annamia och jag gjorde det genom kameralinsen. Jag försökte måla lite, som när jag ritar landskap och tänkte; Var är Annamia i det här landskapet? Jag märkte att när man letar väldigt tydligt efter någonting blir det tråkigt. De mer suggestiva bilderna var de som blev bäst, som de från orkestern där det var mycket som hände. Dokumentärmakare; Jag letade efter en fokuseringspunkt bland det som var Annamias vardag. Jag grävde runt bland att orkestern skulle läggas ner, och i vardagen som orkestermusiker, jag frågade till och med om hennes barndom och om hennes musikervänner, om konkurrens Jag kände till sist att den starkaste materialet fanns i det fysiska med instrumentet, den vardagliga kampen med smärtan i läpparna. Det skapade en närvaro, en kontakt med hennes fysiska kropp där hon står på scenen och spelar, och man förstår att hon har ont och I minsta detalj hur. Musiker; Det var helt oklart för mig från början vad det skulle bli. Jag kände att vi hade olika uppgifter. Jag lämnade över, jag litar på er, kände jag. För mig handlade det mest om vad det skulle spela. Men det var läskigt att inte veta någonting på förhand. Det var först på genrepet jag förstod vad det skulle bli. Om drivkraften att göra projektet; Musiker; Man står aldrig själv och gör en solorecital på valthorn, det var utmanade på många sätt för mig personligen och kändes annorlunda och oprövat. Till sist blev det en roligare form av konsert när man hade så mycket olika aspekter, upplevelsen och underhållningen blev större. Många som var där sa att de blev fångade av att det var så mycket runtomkring. Dokumentärmakare; Jag har sett många videoverk på konserthuset men där spelar man alltid på det sköna i musiken och där har vi ju gjort tvärtom, tagit fram det fula. Jag tycker det är ett spännande experiment att möta dokumentärgenren med klassisk musik. Det ena som skildrar verkligheten och musiken som på ett sätt flyr från den, eller verkar i en annan dimension i alla fall. Hur blir det mötet? Scenograf; Jag såg ett videoverk på Gävle konserthus som var väldigt anpassad
till musiken. Bilden var aldrig i fokus på något sätt. Den skulle ta plats men inte synas. Det tyckte jag var intressant. Och det hade jag i bakhuvudet när jag arbetade med det här. Att jag ville störa. Konserten genomfördes på Teaterstudio Lederman, en teaterlokal. Kommer det bli en skillnad nu när den ska göras på konserthus? Musiker; Folk som söker sig till en teaterlokal är intresserade av teaterformen som sådan, medan i ett konserthus söker man musiken i första hand. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men man gör inte så i en konsertlokal, det har aldrig gjorts förut. Det känns mycket mer naturligt att göra det i en icke-konsertlokal. Scenograf; Jag tycker det är viktigt att det görs i en konsertlokal i framtiden. Jag tyckte inte om det där tillåtande rummet. Det blev inte en konsert längre, tyckte jag. Det blev mer en föreställning. Musiker; Jag kan hålla med. Scenograf; Den här darrningen, Jamen, vad blir det här ihop? försvann i den lokal. Allt är lite mer OK i en teaterlokal. Vad var intressantast med konserten? Musiker; I vanliga fall hade jag bara radat upp styckena och jag ha tagit kontakt med publiken själv. Det var lite märkligt att inte göra det. När man spelat klart och går fram och pratar blir det en helt annan stämning i lokalen. Här hölls stämningen kvar hela tiden och jag slappnade inte av mellan styckena utan var konstant lika koncenterad. Scenograf; De röriga bilderna i orkestersalen, det var så mycket ljud, och bilder från orkestern gick ihop så bra med det stycket, "Bluthorn". Och hur du pratade om att det faktiskt gör ont efter att ha spelat det som vi hörde på konserten. Dokumentärmakare; Jag tycker duetten, att den blev häftig. Just att du spelade med sig själv i två olika roller och platser, på scenen och i din vardag. Musiker; Det var många som kommenterade den. Det var en överraskning när det kom. Den landade verkligen hos publiken. Till scenografen; Hur har bilden av klassiska musiker förändrats under projektet, du som inte haft kontakt med den världen förut? Scenograf; Jag hade själv en väldigt upphöjd bild. Det finns en slags elitism i det, en precision, en tjusighet. Vad ska jag möta med för mitt arbete går ut på att jag måste vara väldigt bra på många saker? Men det var inte musikern jag mötte utan människorna. Det är ju yrkespersonen som är sådär superduktig. Det var en slags fördom. Jag trodde det skulle vara mer tillknäppt.
Dokumentärmakare; Jag vet hur det är att vara klassisk musiker, men inte att vara klassisk musiker och ha två småbarn. Att kunna koncentrera sig inifrån ett kaos med småbarnen, det fastnade hos mig och präglade konserten. Många reagerade på Laura Stephensen, harpisten som kom in och spelade sista två styckena på konserten? Scenograf; Jaha, där var hon, sa de. Och sen då? Alla ville se hennes vardagsrum också. Det här med harpisten, att vara noggrann och att spela in samtal mellan de två musikerna är viktigt när vi gör om konserten. Dokumentärmakare; Jag fick känslan av att hon tyckte det var konstigt med den här konserten. Jag tänkte att hon som klassisk musiker kan representera en "varför-gör-ni-det känsla". Vad är det som är så märkvärdigt med att se ett frukostbord? Hon verkade känna så. Musiker; Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle finnas ett motstånd, det är ju bara att förstärka upplevelsen. Det är inte alls otippat att man förgyller musiken. Det här är bara att ta ett steg åt ett annat håll än vanligt. Jag tror det är så att musiker, som Laura, tänker annorlunda än publiken. För det är ju inget speciellt att se en musikers liv när man är det själv. 4.1 Resurser Cecilia Josefson, dokumentärmakare, intervjuade och klippte samman materialet, Hanna Cecilia Lindkvist, scenograf, filmade och klippte samman videomaterialet, tillsammans byggde vi upp grunden för konserten, Hanna fungerade även som körtekniker under konserten (QLab) och stod för affischdesignen. Annamia Larsson, valthornist, valde reperoaren och bjöd in harpisten Laura Stephensson, som spelade duett med henne under konsertens sista del. TeaterStudio Lederman stod för lokal och deras producent/tekniker Dennis Fryklund hjälpte oss med arrangemanget för konsertkvällen, i Elektronmusikstudion, EMS, lokaler har vi klippt och testat det filmade materialet. 4.2 Projektplan Projektet kunde med hjälp av beviljade medel från Innovativ Kultur starta i november 2011.Vi startade upp processen med att följa och filma valthornisten Annamia Larssons vardag. Under ett antal dagar var Hanna i Gävle där Annamia jobbar i symfoniorkestern och i hennes hem i Forsbacka. Vi tillbringade även tid med Annamia i Stockholm när hon gav lektioner på Musikhögskolan. Efter årsskiftet var det Cecilia som åkte till Gävle för att göra intervjuer med
Annamia och samla ljud från hennes vardag. Efter ett uppehåll för föräldraledighet uppehållet kontaktade vi TeaterStudio Lederman som tillhandahöll oss med lokal för konserten. Vi hade vid denna tidpunkt bestämt oss för att låta projektet bli en förstudie inför en längre serie med fler musiker. Konserten med Annamia ägde rum 6 september. Inför det datumet bearbetade vi med den enorma mängd material som vi införskaffat. 4.3 Ekonomi Beskriv ekonomiutfallet i förhållande till den budget som angavs i projektansökan. Ange också andra kompletterande resurser från andra aktörer. Här behövs också en underskrift av en revisor för att styrka att medlen från Innovativ Kultur använts enligt redovisningen. Se bifogade papper. 1. 5. Resultat & effekter Beskriv det uppnådda resultaten och effekterna av projektet. Beskriv vilken skillnad projektet gjort för deltagarna i projektet, för ert verksamhetsområde, för näringsliv, forskning och Stockholmsregionen. Beskriv betydelsen av stödet (finansiering och annan form av stöd) från Innovativ Kultur för projektet. Vi anser pilotkonserten avslutad men för oss är ju detta enbart en start för att kunna se vad för förändring vi kan skapa med vårt projekt. Vi har nu inlett ett samarbete med P2 och olika konserthus i landet som en förlängning och utveckling av den första konserten. Under hösten 2013 kommer tre konserter finnas i säsongsprogrammet på konserthus i Stockholm och hela landet. Detta har kommit till stånd tack vare stödet från Innovativ kultur. Projektet är också en utforskning av hur dokumentärt material kan användas scenisk och en innovativ form att arbeta inom dokumentärgenren. 6. Övrigt