Författningsskyddsenheten
1 (17) Författningsskyddsenheten
Sammanfattande slutsatser Studien visar att det är relativt vanligt att journalister utsätts för hot och trakasserier med anledning av sin yrkesutövning. I första hand är det enskilda hotutövare som ligger bakom. Det förekommer dock med viss regelbundenhet att såväl aktörer inom organiserad brottslighet som politisk extremism hotar och trakasserar journalister. Närmare 150 journalister, fyra procent av dem som besvarat den enkät som ingår i denna studie, rapporterar att de under de senaste två åren har varit utsatta för hot eller trakasserier av någon av dessa två högkapacitetsaktörer. Aktörer med hög kapacitet, i synnerhet aktörer inom organiserad brottslighet, är medvetna om på vilken nivå hot och trakasserier kan ligga utan att bedömas som brottsliga. Att de anpassar sig efter detta försvårar rättsväsendets möjligheter att angripa problematiken. Fysiskt våld mot journalister är överlag ovanligt. Ett tiotal fall där personer med koppling till politisk extremism eller organiserad brottslighet ligger bakom våld har identifierats i den enkätundersökning som har genomförts. De våldsincidenter som inträffar uppstår huvudsakligen i stundens hetta. Beräknat våld, där våldsutövaren exempelvis söker upp journalisten för detta syfte, är mycket sällsynt. Mycket tyder på att det inte per automatik är riskfyllt att rapportera om organiserad brottslighet eller politisk extremism utan att det handlar om vad som rapporteras och på vilket sätt. Även om många hot från aktörer inom organiserad brottslighet och politisk extremism inte är planerade innehåller de ofta inslag av försök till påverkan, som exempelvis krav på rättelser eller uppmaningar att inte bevaka ett område framöver. Mycket tyder på att risken för hot påverkar innehållet i media i vissa sammanhang. Det är dock mycket ovanligt att beslut om att inte publicera ett journalistiskt material fattas på grund av risk för hot. Däremot finns indikationer på en mer omedveten självcensur och att det görs en avvägning mellan risken för hot och samhällsintresset. 2
1 Bakgrund En viktig uppgift för Säkerhetspolisen är att skydda rikets inre säkerhet. Det handlar om att förebygga och avslöja verksamhet som med våld, hot eller tvång syftar till att förändra Sveriges statsskick, påverka myndigheters eller politiska organs beslutsfattande eller hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Säkerhetspolisen har under lång tid haft regeringens uppdrag att motverka otillåten påverkan från politiskt motiverade aktörer, en brottslighet som i huvudsak begås av personer inom de svenska extremistmiljöerna (vit makt-miljön och den autonoma miljön). Sedan år 2008 har Säkerhetspolisen även i uppdrag att ta ett nationellt huvudansvar för att förebygga, kartlägga och motverka den grova organiserade brottslighetens otillåtna påverkan på viktiga samhällsfunktioner. Eftersom media är en viktig samhällsfunktion i ett demokratiskt samhälle arbetar Säkerhetspolisen för att motverka otillåten påverkan på representanter för media. Tidigare studier har visat att personer som ägnar sig åt otillåten påverkan många gånger är missnöjda medborgare. 1 Sådana hot kan vara mycket påfrestande och få allvarliga konsekvenser för dem som utsätts. För samhället blir konsekvenserna dock särskilt allvarliga när hotutövaren har hög kapacitet. Att en hotutövare bedöms ha hög kapacitet innebär ofta att denna kan kopplas till en organiserad miljö, vanligtvis handlar det om aktörer med kopplingar till grov organiserad brottslighet eller de politiska extremistmiljöerna (vit makt-miljön och den autonoma miljön). Det är hot från denna typ av högkapacitetsaktörer som Säkerhetspolisen arbetar med. Med otillåten påverkan avses i detta sammanhang användandet av våld, hot eller trakasserier för att påverka personers yrkesutövning. Säkerhetspolisens verksamhet planeras efter hotbildsanalyser och strategisk analys som bygger på bland annat omvärldsbevakning och underrlättelseinformation. Kunskapen om hot mot media visade sig i inledningen till detta arbete vara ytterst begränsad. Inga tidigare undersökningar eller andra underlag gav närmare vid handen hur vanligt hot mot media var, vilken typ av hotutövare som låg bakom hoten, hur ofta det förekom att hotutövare med hög kapacitet var inblandade, hur stor del av hoten som polisanmäldes, på vilket sätt hoten påverkad media et cetera. För att kunna planera en ändamålsenlig verksamhet på detta område fanns det således inledningsvis ett behov av att genomföra en grundläggande kartläggning av problematiken - därav denna studie. I den fortsatta framställningen kommer aktörer med koppling till organiserad brottslighet respektive politisk extremism ibland att benämnas som högkapacitetsaktörer. I detta sammanhang avses aktörer vars koppling till nätverk inom dessa miljöer är av den karaktären att det är rimligt att anta att de vid behov kan utnyttja nätverkets kollektiva resurser för att uppnå sina syften. Med politisk extremism avses genomgående vit maktmiljön och autonoma miljön. 1 Se till exempel Brå (2005) Otillåten påverkan riktad mot myndighetspersoner, Rapport 2005:18 och SOU 2006:46, Jakten på makten. 3
2 Tillvägagångssätt Inom studien har medierepresentanters erfarenheter av våld, hot, trakasserier och annan otillåten påverkan systematiskt samlats in. Ett 70-tal intervjuer har genomförts med journalister från Luleå i norr till Ystad i söder. 2 Merparten av dessa har genomförts per telefon. Såväl journalister verksamma på stora redaktioner i storstäder som journalister i glesbyggd har delat med sig av sina erfarenheter och sin syn på problematiken. Syftet har varit att kartlägga journalisters erfarenheter av våld, hot och trakasserier från i första hand aktörer med hög kapacitet. Ambitionen har varit att så att säga dammsuga mediesverige på erfarenheter av detta slag. Urvalet har därför inte skett slumpmässigt utan journalister som har bevakat frågeställningar som är förknippade med särskild risk för hot, eller journalister som av någon kollega har uppgetts ha erfarenheter eller kunskap inom området, har kontaktats. Det har varit väldigt positivt att så många har tagit sig tid att dela med sig av sina erfarenheter utan detta hade studien inte kunnat genomföras. Utöver intervjuer har Säkerhetspolisen studerat såväl polisanmälda brott avseende hot mot journalister som underrättelseinformation om denna problematik. För att få en mer generell bild av problematiken har även en enkätundersökning genomförts bland landets journalister. Enkätundersökningen genomfördes i samarbete med Journalistförbundet. Enkäten distribuerades via e-post till Journalistförbundets 11 880 yrkesverksamma medlemmar 3, och 3 857 (32 procent) av dessa svarade helt anonymt på frågor om sina erfarenheter av våld, hot och trakasserier. I landet beräknas det totalt finns mellan 16 000 och 17 000 yrkesverksamma journalister, vilket innebär att ungefär en fjärdedel av landets journalister har besvarat den aktuella enkäten. Utformningen av enkäten utgick från tidigare undersökningar om utsatthet för brott och otillåten påverkan, inte minst undersökningar som genomförts vid Brottsförebyggande rådet (Brå). 4 Enkäten fångar upp subjektiva upplevelser. När det talas om exempelvis förekomsten av hot från personer med koppling till politisk extremism avses således inte genomgående förekomsten av händelser som juridiskt kan definieras som olaga hot som bevisligen har begåtts av personer med koppling till politisk extremism, utan händelser där journalister har känt sig hotade av personer som de bedömer troligen är kopplade till politisk extremism. Med tanke på det relativt stora bortfallet går det inte att utgå från att de som har svarat på enkäten är representativa för landets journalister i stort. Det finns dock inget som tyder på att de som har besvarat enkäten skiljer sig på något avgörande sätt från dem som inte har gjort det. 5 Även om generaliseringar av resultaten måste göras med stor försiktighet 2 Dessutom har ett antal andra personer inom mediabranschen intervjuats, mestadels personer med ledningsoch säkerhetsfunktioner. 3 Det sammanlagda antalet yrkesverksamma medlemmar uppgick till något fler men de som saknade uppdaterade kontaktuppgifter fick inte möjlighet att delta. 4 Brå (2005) Otillåten påverkan riktad mot myndighetspersoner, Brå 2005:18 samt Nationella trygghetsundersökningen (NTU). 5 Särskilt allvarliga konsekvenser kan bortfall av detta slag få om skälet till att personer väljer att medverka eller inte hänger samman med det som ska undersökas. Låt säga att de som inte har varit utsatta för otillåten påverkan i detta fall skulle ha valt att inte medverka eftersom de inte anser att frågorna berör dem. Då skulle undersökningen innehålla oproportionerligt många som hade varit utsatta, vilket skulle ge en missvisande bild av problemets omfattning (däremot inte nödvändigtvis en missvisande bild av problemets karaktär). En mindre uppföljning av dem som valt att inte delta visar dock att huvudskälen till detta var tidsbrist. En fjärdedel uppgav dock att de inte deltog eftersom de inte hade varit utsatta och två procent menar att de hade varit utsatta men inte ville berätta om det i en enkät. Detta tyder på att proportionerna i bortfallet avseende utsatthet inte avviker på något väldigt avgörande sätt från svarsgruppen. 4
bedöms de närmare 4 000 journalister som har besvarat frågorna trots allt ge en uppfattning om problematiken. Genom enkäten identifieras ett stort antal fall som har inträffat vilket åtminstone ger en miniminivå. 3 3.1 3.1.1 Hotbilden Förekomst och hotutövare Journalister är i första hand utsatta för otillåten påverkan av enskilda hotutövare men hot från högkapacitetsaktörer förekommer också Åtskilliga journalister bekräftar att de har utsatts för någon form av hot eller trakasserier 6 med anledning av sin yrkesutövning. Fysiskt våld förekommer men är sällsynt. Journalister som inte själva har varit drabbade av hot eller trakasserier känner ofta till någon kollega som har varit drabbad. Det förekommer dock journalister som har arbetat länge i branschen och som inte har kommit i kontakt med problematik av detta slag trots att de har arbetet med frågor som kan vara förknippade med risk för sådana påtryckningar. Nästan 15 procent av de journalister som besvarat enkäten rapporterar att de under de senaste två åren har varit utsatta för hot eller trakasserier, och även i enstaka fall fysiskt våld, med anledning av sin yrkesutövning. 7 I första hand utsätts journalisterna av enskilda hotutövare. Det handlar om personer som journalister bedömer som psykiskt sjuka, personer i desperata situationer eller enskilda aggressiva personer. Det förekommer dock också att personer som tillhör organiserad kriminalitet eller extremistmiljöerna utsätter journalister för påtryckningar av detta slag. Nästan 4 procent av journalisterna i enkätundersökningen har under de senaste två åren känt sig hotade eller trakasserade av aktörer med koppling till organiserad brottslighet eller politisk extremism. Även våld förekommer från dessa högkapacitetsaktörer, men det är mycket sällsynt. Med något enstaka undantag har våld av detta slag uppstått i en laddad situation när journalisten till exempel befunnit sig i anslutning till en brottsplats eller en demonstration. Aktörer som ligger bakom de händelser av våld, hot och trakasserier som har identifierats i enkäten 1 Enskild hotutövare 37% Organiserad brottslighet 9% Vit makt-miljön 12% Autonoma miljön 1% Övriga 30% Vet ej 10% 1 Sammanlagt 710 händelser. 6 Förtäckta eller indirekta hot mot journalister, som till exempel att någon förföljer, ringer obehagliga telefonsamtal, befinner sig på samma plats, sprider information på exempelvis internet et cetera, räknas i detta sammanhang som trakasserier. 7 Cirka 1 procent utsatta för våld, cirka 8.5 procent för hot och ca 9 procent för trakasserier. (Då vissa personer har varit drabbade av exempelvis såväl hot som trakasserier summerar inte de enskilda procenttalen till andelen totalt utsatta.) 5
Journalister över hela landet, såväl i stora som i små städer är drabbade. Många olika bevakningsområden genererar hot. Det handlar om allt från bevakning av sport och nöjen till bevakning av utländska konflikter eller andra samhällsfrågor. Många journalister betonar emellertid att kriminalfrågor, i synnerhet bevakning av organiserad brottslighet och politisk extremism, är ämnen som är särskilt känsliga att bevaka. En tredjedel av de fall av våld, hot och trakasserier som har identifierats i enkäten bedöms också vara kopplade till ämnen som ofta inkluderas i kriminalfrågor. 8 Bland journalister som bevakar kriminalfrågor har cirka 25 procent rapporterat att de har blivit utsatta de senaste två åren (jämfört med 15 procent totalt). Nästan 10 procent upplever att de har utsatts av en högkapacitetsaktör (jämfört med cirka 4 procent totalt). Särskilt utsatta är manliga kriminaljournalister. Det anses emellertid inte per automatik vara riskfyllt att bevaka ämnen som organiserad brottslighet och politisk extremism. Det avgörande är vad och hur man rapporterar. Att exempelvis beskriva en kriminell gruppering som farlig är inte nödvändigtvis att anse som riskfyllt. Om denna rapportering däremot är vinklad på så sätt att rättsväsendet kan få anledning att få upp ögonen för problematiken faller det hela i annan dager, särskilt om rapporteringen innehåller information om brottslighet som sedan tidigare inte är känd för, eller prioriterad av, rättsväsendet. Utöver detta kan rapportering som går emot den bild som olika grupper vill upprätthålla av sig själva anses vara förenad med särskild risk för hot. Andel av händelserna (våld, hot och trakasserier) som var kopplade till bevakning av olika ämnesområden 1 Politisk extremism 10% Ungdomsgäng 3% Grov organiserad brottslighet 7% Andra kriminalfrågor 12% Fotbollssupporters 3% Utländska förhållanden/konflikter 5% Andra samhällsfrågor 22% Sport 7% Kultur och nöje 6% Annat 25% 1 Sammanlagt 660 händelser. De händelser där journalisterna inte kan bedöma vilket ämnesområde händelsen är kopplad till har uteslutits. Av de journalister som har upplevt hot från högkapacitetsaktörer är det ungefär lika vanligt att aktörer med koppling till organiserad brottslighet, som aktörer med koppling till politisk extremism, bedöms ligga bakom. Av de som har känt sig trakasserade är det nästan dubbelt så vanligt att aktörer med koppling till politisk extremism bedöms ligga bakom. De aktörer inom politisk extremism som hotar eller trakasserar journalister tillhör i mycket stor utsträckning vit makt-miljön. Endast ett mindre antal fall som kan kopplas till den autonoma miljön har identifierats. 8 Bevakning av ungdomsgäng, politisk extremism, grov organiserad brottslighet och andra kriminalfrågor. 6
3.1.2 Mellan 100 och 300 journalister drabbas årligen av hot eller trakasserier från högkapacitetsaktörer Att nästan 4 procent av de journalister som besvarat enkäten har upplevt hot eller trakasserier från högkapacitetsaktörer 9 under de senaste två åren innebär i praktiken att närmare 150 personer har rapporterat om sådana upplevelser i enkäten, vilket motsvarar cirka 75 personer per år. Detta tyder på att mellan ett knappt hundratal och 300 journalister utsätts för hot och trakasserier varje år av högkapacitetsaktörer. 10 Detta inkluderar dock såväl allvarliga former av hot och påtryckningar som mindre allvarliga situationer, varav de senare är mer vanliga än de förra. Om endast de händelser som journalisterna själva upplevt som ganska eller mycket skrämmande studeras, handlar det om cirka 20 rapporterade fall i enkäten. 3.2 3.2.1 Händelsernas karaktär Våld uppkommer ofta i stundens hetta Våld mot journalister är som tidigare nämnts inte särskilt vanligt även om det förekommer. Runt 1 procent av de journalister som besvarat enkäten har utsatts under de senaste två åren. Ett tiotal fall där personer med koppling till politisk extremism eller organiserad brottslighet ligger bakom våld har identifierats. Något vanligare är det med våld från enskilda hotutövare och personer med koppling till exempelvis ungdomsgäng. Merparten av det våld som inträffar är mindre allvarliga former av våld. Av de nästan 4 000 journalister som har besvarat enkäten är det färre än tio personer som under de senaste två åren har drabbats av våld som har gett någon form av synliga skador. Några enstaka har dock drabbats av våld som medfört att de uppsökt vård. Det våld som förekommer uppstår huvudsakligen i stundens hetta när journalister eller fotografer befinner sig direkt på fältet. Det kan exempelvis handla om journalister som befinner sig i en laddad situation i direkt anslutning till en brottsplats och som i samband med detta får avsiktliga knuffar eller slag. En våldssituation kan exempelvis se ut på följande sätt: En reporter ska tillsammans med en fotograf bevaka en demonstration anordnad av vit makt-miljön. I anslutning till demonstrationen har även ett större antal meningsmotståndare samlats och stämningen är laddad. Reportern hamnar mitt emellan de båda grupperingarna. I samband med att ett mindre handgemäng uppstår ropar någon att journalister inte har något här att göra och reportern får sedan en så pass kraftig knuff i ryggen att han slås till marken. 9 Aktörer med koppling till grov organiserad brottslighet eller de politiska extremistmiljöerna. 10 Om de som besvarat enkäten är representativa för journalister i stort skulle siffran uppgå till nästan 300 utsatta journalister årligen. Som nämnts kan man dock inte utgå från att de journalister som svarat är representativa för journalister i allmänhet. 7
Det är ytterst ovanligt att journalister blir utsatta för mer beräknat våld där gärningsmän söker upp journalister i detta syfte. Det finns dock enstaka exempel även på sådana situationer. Under studien har endast två händelser av sådant slag med allvarlig utgång identifierats, varav båda ligger många år tillbaka i tiden. I det ena fallet, som ligger nästan 20 år tillbaka i tiden, blev en journalist som skrivit om MC-miljön attackerad på sin fritid och väldigt svårt misshandlad. Även om ingen dömdes för brottet så tyder mycket på att det var personer som tillhörde MC-miljön som utförde dådet för att hämnas dennes artiklar. I det andra fallet, som ligger nästan 10 år tillbaka i tiden, var det istället en person med koppling till vit makt-miljön som misstänktes ligga bakom händelsen. Information om händelser där journalister har blivit utsatta för våld, eller försök till våld, får sannolikt stor spridning i journalistkretsar. Förutom att en händelse kan innebär allvarliga konsekvenser för den som drabbats, kan således en händelse av sådant slag skapa väldigt mycket rädsla eller obehag bland journalister i stort. 3.2.2 De flesta hot upplevs som obehagliga men inte särskilt skrämmande Hot är som framgått betydligt vanligare än våld, nästan var tionde journalist som besvarat enkäten upplever att de har fått ta emot någon form av hot under de senaste två åren. I första hand är det enskilda hotutövare som ligger bakom hoten, men hot från högkapacitetsaktörer förekommer också med viss frekvens. De flesta hot framförs via telefon eller vid personlig kontakt. Relativt vanligt är att hot inkommer via e-post eller brev. Det förekommer också att hot förmedlas via annan person eller läggs ut på exempelvis internet. Nio av tio hot framförs när journalisten är i tjänst. Många hot, från såväl högkapacitetsaktörer som från övriga, rör hot om våld mot journalisten. Den handlar både om direkta hot om våld, inklusive dödshot, som om mer subtila hot. De senare är vanligast och handlar exempelvis om kommentarer som att det snart är dags att träffas för att talas vid hårt mot hårt och att journalisten bör tänka sig för när han går ut et cetera. En hotsituation kan exempelvis se ut på följande sätt: En journalist har bevakat en rättegång rörande brottslighet kopplad till ett kriminellt gäng. Rättegången leder till att flera av de misstänkta döms till långa fängelsestraff. Med utgångspunkt från detta och andra uppgifter beskriver journalisten den kriminella grupperingen som splittrad och försvagad. I samband med detta blir journalisten uppringd av en person som säger sig tillhöra den kriminella grupperingen. Personen är mycket aggressiv och menar att artikeln är felaktig och att uppgifterna om splittring inte stämmer. Personen kräver en rättelse och påpekar att om han inte får som han vill kommer han att göra livet surt för journalisten. Han avslutar med att säga att om journalisten inte rättar sig kommer han själv att få uppleva den kriminella grupperingens styrka. En del hot är av ännu mer subtil karaktär, exempelvis när kommentarer i stil med är du snäll mot mig så är jag snäll mot dig används efter krav på att i fortsättningen rapportera på annat sätt. När det är frågan om högkapacitetsaktörer kan emellertid denna typ av kommentarer upplevas som mycket obehagliga. Flera journalister vittnar om att högkapacitetsaktörer, i synnerhet aktörer inom organiserad brottslighet, överlag är väldigt 8
medvetna om på vilken nivå de bör lägga sig för att få effekt utan att begå någon handling som är brottslig i lagens mening. Detta är en inbyggd svårighet i problematiken som medför att rättsväsendet många gånger har ytterst begränsade möjligheter att ingripa. Många gånger kan det till och med för redaktionerna vara svårt att dra gränsen mellan vad som är att anse som ett legitimt sätt att framföra synpunkter och vad som är att anse som en mer beräknande handling med syftet att skrämmas för att påverka. När sådan oklarhet föreligger är det naturligtvis svårt att bedöma hur händelserna ska hanteras. Ytterligare ett exempel på ett subtilt tillvägagångssätt är råd som framställs som att de är i all välmening men som förmedlar en form av hot. Exempelvis när en bekant till en kriminell person hör av sig till en journalist och råder denna att inte skriva om den kriminelle personen med kommentarer i stil med att han kommer att bli upprörd och väldigt farlig låt bli för din egen skull. Även om detta inte är olagligt kan det vara tillräckligt obehagligt för att ge avskräckande effekt. När personer med koppling till organiserad brottslighet eller politisk extremism ligger bakom hoten är det långt ifrån alltid som hotutövaren agerar på grupperingens/organisationens uppdrag. Även dessa hot uppstår ofta mer spontant i stunden, och det finns exempel på hur organisationer har tagit avstånd från enskilda anhängare på grund av att de har hotat journalister. En ledare inom en kriminell gruppering tog exempelvis kontakt med en chefredaktör eftersom en person med koppling till den kriminella organisationen hade hotat en journalist på den aktuella redaktionen. Ledaren ville förmedla att grupperingen inte stod bakom hotet utan att de tvärt om respekterade mediet. Samtidigt finns det flera exempel på att denna typ av grupperingar sanktionerar hot mot journalister. Detta blir inte minst tydligt då ledare inom organiserade grupperingar själva framför hoten. Det förekommer vidare att hotutövare i samband med hoten upplyser om att de har kännedom om journalistens privata förhållanden, som exempelvis var journalisten bor eller uppgifter om journalistens familjemedlemmar. Det sistnämnda förekommer inte minst när journalisten har barn. Det handlar om kommentarer som exempelvis avslöjar att hotutövaren vet vad barnen heter, hur gamla de är, vilken skola de går i eller hur deras cyklar ser ut. Det förekommer också att uppgifter om var bostaden är belägen framförs i kombination med hot om att komma på besök eller bränna upp bostaden. Särskilt skrämmande är sådana hot när det samtidigt framkommer att någon har varit och rekognoserat vid bostaden. Större delen av hoten utgörs dock av mindre beräknande hot än de som beskrivits ovan. Det kan handla om aggressiva kommentarer som mer uppkommer i stundens hetta. Det kan till exempel vara kommentarer i stil med journalistjävel, försvinn härifrån eller du ska passa dig jävligt noga, som kan uppkomma när en journalist befinner sig direkt på fältet. 9
Journalisternas upplevelse av hoten Utsatt Utsatt av hög- av kapacitets- övriga aktörer 1 hotutövare 2 Ganska eller mycket skrämmande 35% 22% Ganska eller mycket obehagliga, men inte skrämmande 59% 73% Varken obehagliga eller skrämmande 5% 4% 1 Sammanlagt 82 utsatta journalister. 2 Avser alla hotutövare som inte bedöms tillhöra organiserad brottslighet eller de politiska extremist miljöerna. Många bedöms som enskilda hotutövare, men även andra typer av hotutövare förekommer, exempelvis hotutövare som ingår i ungdomsgäng. Sammanlagt 243 utsatta journalister. Att en stor del av hoten är av mindre allvarligt slag går i linje med journalisternas upplevelse av dem. Många journalister uppger nämligen att de inte upplever hoten som särskilt skrämmande. Cirka 70 procent av de journalister som har utsatts för hot i enkäten upplever hoten som mycket eller ganska obehagliga, men inte som särskilt skrämmande. Runt var fjärde menar dock att hoten har varit ganska eller mycket skrämmande. Detta innebär att runt 2 procent av journalisterna i undersökningen har utsatts för hot som de upplever som skrämmande under de senaste två åren. Bland dem som har drabbats av högkapacitetsaktörer är det något vanligare att hoten upplevs som skrämmande. 3.2.3 Många olika sätt att trakassera journalister förekommer Trakasserier är ungefär lika vanligt som hot vilket innebär att nästan var tionde journalist har känt sig trakasserad med anledning av sin yrkesutövning under de senaste två åren. Även vid denna typ av incidenter är det i första hand enskilda hotutövare som ligger bakom händelserna. Det förekommer dock med viss regelbundenhet att högkapacitetsaktörer trakasserar. Personer med koppling till organiserad brottslighet förekommer dock inte alls i samma omfattning som vid hot men däremot figurerar aktörer med koppling till de politiska extremistmiljöerna i större utsträckning. De överlägset vanligaste formerna av trakasserier är obehagliga telefonsamtal eller e-post med obehagligt innehåll. Det handlar exempelvis om anonyma uppretade personer som ringer och riktar sin aggressivitet mot journalisterna, men också om personer som trakasserar genom att ringa upprepade gånger. En mer allvarlig sådan situation kan exempelvis se ut enligt följande: 10
En natt vaknar en kriminaljournalist av att hennes privata hemtelefon ringer. Hon skyndar sig upp för att svara, men det är alldeles tyst i luren och efter några sekunder lägger någon i andra änden på. Journalisten känner sig obehaglig till mods men nästa dag är händelsen bortglömd. Följande natt upprepas dock telefonpåringningen och denna gång tycker hon sig höra någon som andas i luren. Ett par dagar senare upptäcker journalisten att någon har repat hennes bil som stått parkerad i närheten av redaktionen. Journalisten misstänker, men har inget belägg för, att händelserna har ett samband och att de är kopplade till hennes yrkesutövning. En del journalister menar att e-posten ständigt fylls med otrevliga brev och diffusa hot. En annan form av trakasserier som förekommer är att personer högljutt kommenterar eller kastar glåpord efter journalister när de exempelvis befinner sig på offentlig plats. Flera journalister, i första hand kvinnor, nämner även att de har blivit drabbade av trakasserier med sexuella anspelningar. Detta tycks inte minst ha blivit vanligare i och med den ökade tillgängligheten och anonymiseringen med anledning av e-post och bloggar. Typ av trakasserier som drabbat de utsatta journalisterna 1 Obehagliga telefonsamtal 54% Obehaglig e-post 44% Information som spridits på exempelvis internet 28% Obehagliga brev/försändelser 23% Tecken på kartläggning av journalisten 20% Obehagliga SMS 9% Någon har uppehållit sig på samma plats 6% Annat 2 22% 1 Sammanlagt 344 utsatta journalister. Observera att trakasserier ofta avser upprepade handlingar. En och samma person kan således vara drabbad av flera olika former av trakasserier. Andelarna summerar således inte till 100 procent. 2 Exempelvis skadegörelse av egendom och oönskade varor beställda i journalistens namn. Att journalister får obehagliga brev eller att information om journalister läggs ut på exempelvis internet är överlag vanligt förekommande, men används i särskilt stor utsträckning av hotutövare som har koppling till politisk extremism. Återkommande i dessa sammanhang är att personer som bedöms tillhöra vit makt-miljön anklagar journalister för att dölja hur verkligheten ser ut. Flera journalister menar också att de har blivit utsatta för rena förtalskampanjer på internet. 11
Hotutövare med koppling till organiserad brottslighet trakasserar precis som andra ofta genom att ringa obehagliga telefonsamtal, men de använder sig också av att kartlägga journalister. Många gånger leder inte själva kartläggningen till något ytterligare, utan ses troligen ofta som ett medel i sig. Det förekommer dock enstaka fall där personer med koppling till organiserad brottslighet har kartlagt var journalister bor och sedan demonstrativt befunnit sig i anslutning till bostaden. Större delen av de trakasserier journalister utsätts för är dock inte av sådant beräknande och allvarligt slag utan avser mer ogenomtänkta påhopp. Precis som vid hot upplever de flesta journalister trakasserierna som obehagliga men inte särskilt skrämmande. Endast drygt var tionde utsatt har upplevt trakasserierna som ganska eller mycket skrämmande. Inte heller de som har drabbats av högkapacitetsaktörer uppger att de har upplevt rädsla i någon större omfattning. 4 4.1 Motiv och konsekvenser Aktörer inom organiserad brottslighet har incitament att hota journalister Såväl aktörer inom organiserad brottslighet som aktörer inom politisk extremism har incitament att hota journalister, även om motivbilden ser olika ut. När det gäller aktörer inom organiserad brottslighet tycks det finnas en medvetenhet, som inom vilket företag som helst, att medier kan användas på ett strategiskt sätt. TV-inslag och tidningsartiklar som exempelvis tecknar ett porträtt av ledaren för ett kriminellt gäng, där denna får utrymme att beskriva sin bild av verkligheten, sin framgång, status och materiella standard, är naturligtvis en seger för de kriminella gängen. Inte minst eftersom denna typ av framställningar bidrar till att ungdomar i riskzon, det vill säga dem som rekryteringen till de kriminella gängen riktar in sig på, får förebilder att se upp till. Medier kan också användas för att bidra till att skapa eller förstärka en grupperings skrämselkapital. Ju större skrämselkapital en organisation bygger upp, desto mindre behöver den i praktiken göra för att uppnå effekt. För dem som till exempel tillhör en väletablerad gruppering inom grov organiserad brottslighet krävs det inga brottsliga handlingar för att utöva påtryckningar på exempelvis en företagare, en myndighetsperson eller för den delen, en journalist. Samtidigt finns det också en medvetenhet om hur exponering i media kan leda till oönskad uppmärksamhet av andra samhällsaktörer, inte minst uppmärksamhet från rättsväsendets sida. Exponeringen i media är således en viktig balansgång för kriminella nätverk av olika slag. En balansgång som de kriminella aktörerna naturligtvis själva gärna är med och påverkar. Aktörer inom organiserad brottslighet styrs samtidigt till stor del av en logik där den effekt som kan förväntas uppnås av exempelvis ett hot helst ska överstiga den ansträngning och de risker hotet är förknippat med. Eftersom media i jämförelse med andra aktörer, som exempelvis myndigheter inom rättsväsendet, vittnen till brott eller kriminella konkurrenter, inte i någon större utsträckning besitter information som direkt kan skada den kriminella verksamheten, finns det emellertid vanligtvis inte samma incitament för att hota representanter för medier. 12
4.2 För vit makt-miljön är media en uttalad fiende Vad gäller aktörer inom politisk extremism är förhållandet till medier något mer komplext. Att enkätundersökningen har visat att hot från vit makt-miljön är betydligt mer vanligt än hot från den autonoma miljön är inte förvånande eftersom medierna är en uttalad meningsmotståndare inom vit makt-miljön. Anhängarna präglas i detta avseende av den ideologiska föreställningen att medier är en del av den judiska världskonspirationen. Överlag anser vit makt-miljön att medier förmedlar en osann bild av verkligheten och att de med sin förljugna bild för folket bakom ljuset och hindrar dem från att se verkligenheten som den egentligen är. Inom miljön används benämningar som svenskfientlig media eller systemets media när etablerade medier åsyftas. Såväl vit makt-miljön som den autonoma miljön använder sig aktivt av egna nyhetsforum som vinklar bevakningen utifrån deras respektive perspektiv. Miljöerna arbetar många gånger mer aktivt för nyhetsförmedlingen genom de egna kanalerna än för att synas i etablerad media. Parallellt med detta är anhängarna medvetna om möjligheten att nå en betydligt bredare publik genom etablerade medie4r och det förekommer visst missnöje med att de inte bevakar miljöerna i så stor utsträckning och på det sätt som de önskar. Aktörer inom vit makt-miljön menar exempelvis att medier försöker tysta ned dem genom att inte ge dem det utrymme de förtjänar. En stor del av de aktioner av olika slag som miljöerna genomför, inte minst aktioner inom den autonoma miljön, är tydligt symbolladdade och syftar till att väcka opinion. I dessa sammanhang är miljöerna naturligtvis medvetna om att de är i behov av publicitet för att nå ut med sitt budskap. Från vit makt-miljön finns tendenser att det fientliga förhållandet till media medför att aktörer inom miljön kan vara beredda att lägga mycket tid och kraft på att exempelvis kartlägga eller trakassera journalister. Detta till skillnad från aktörer inom exempelvis organiserad brottslighet som snarare väger för- och nackdelar med sådana tillvägagångssätt och vill ha valuta för de ansträngningar de lägger ned. 4.3 Även om många hot uppkommer i stundens frustration innehåller de ofta inslag av försök till påverkan Av de journalister i enkäten som har utsatts för våld, hot eller trakasserier menar en stor del att hotutövarens huvudsakliga motiv till händelserna var dennes ilska eller frustration. När aktörer med koppling till politisk extremism eller organiserad brottslighet ligger bakom bedöms motiven dock i stor utsträckning vara politiska respektive att skydda kriminell verksamhet. Att en inte oansenlig del av händelserna trots allt uppkommer i stundens frustration tyder på att det inte är alla gånger hotutövarna har ett alltför genomtänkt uppsåt att påverka journalisten i dennes yrkesutövning. De flesta hot uppkommer snarare som en konsekvens av något som redan är publicerat. Även om uppsåtet inte är genomtänkt, och hotet ofta framförs efter publicering, så finns det emellertid ofta inslag av försök till påverkan i hoten. Närmare 70 procent av de utsatta journalisterna i enkäten bedömer att händelserna syftade till att påverka den journalistiska yrkesutövningen. Bland dem som är utsatta av högkapacitetsaktörer är det särskilt vanligt att syftet bedöms ha varit att påverka. Trots att många menar att hoten ofta uppkommer som en hämnd för något som journalisten redan utfört inom ramen för tjänsteutövningen, så innehåller hoten ofta inslag av påverkan i form av exempelvis krav på rättelser eller uppmaningar att inte bevaka ett ämnesområde på samma sätt framöver. 13
4.4 Ovanligt med beslut om att inte publicera men försiktighet och självcensur är mer utbrett Att journalister bedömer att hotutövarna i stor utsträckning försöker påverka dem i deras yrkesutövning innebär dock inte nödvändigtvis att journalisterna blir påverkade. Nästan var tredje journalist som utsatts för våld, hot eller trakasserier i enkäten, sammanlagt runt 200 journalister i enkätmaterialet, menar dock att de med anledning av händelsen har tvekat inför en åtgärd eller ett beslut i sitt arbete. Ungefär hälften så många säger sig ha blivit så påverkade att de undvikit ett arbetsområde eller en arbetsuppgift med anledning av händelsen. Att hot påverkar journalister råder det således ingen tvekan om och ju mer skrämmande hotet upplevs desto mer påverkad blir journalisten. Många menar dock att påverkan är övergående. Flera har beskrivit hur de i nära anslutning till en skrämmande händelse har varit väldigt påverkade i sin yrkesutövning men att detta har mattats av efter en tid. Händelsernas (våld, hot och trakasserier) konsekvenser för yrkesutövningen 1 Tvekat inför åtgärd/beslut 27% Undvikit arbetsområde/uppgift 15% 1 Sammanlagt 710 händelser. Huruvida och i vilken utsträckning hoten påverkar journalistiken är det däremot svårare att svara på. Större delen av de journalister som har tillfrågats i studien menar att journalistiken inte har blivit direkt påverkad. Genomgående betonas att redaktioner, såväl mindre som större, aldrig skulle låta bli att publicera något som är av samhällsintresse på grund av hot. Många betonar att det visserligen inte är alla journalister som är beredda att skriva om känsliga ämnen, som exempelvis organiserad brottslighet och politisk extremism, men att det alltid finns någon som kan åta sig sådana uppdrag. Allt tyder således på att det endast i undantagsfall förekommer att redaktioner håller inne med relevant information eftersom de inte bedömer det vara värt risken att gå ut med den. Däremot beskrivs hur det görs en avvägning mellan samhällsintresset och den förmodade risken för eventuella hot. Om samhällsintresset inte bedöms som tillräckligt stort anses det i vissa fall inte vara värt att ta risken för eventuella hot. Rädslan för förmodade hot verkar således ha en viss inverkan på journalistikens innehåll. Det förekommer också flera exempel på att journalister har ändrat i en planerad rapportering efter påtryckningar. I dessa fall har dock det som lyfts ut inte bedömts ha varit av någon relevans för samhällsintresset. Oroande är dock tecken på att en mer omedveten självcensur förekommer. I detta avseende överensstämmer den bild denna studie ger med det som en tidigare granskning kommit fram till. 11 Enligt denna handlar problemet inte om att det fattas formella beslut om att vissa saker inte ska publiceras utan om att vissa ämnen helt enkelt inte kommer upp på dagordningen eftersom det finns en rädsla för hot. I de kontakter som vi har haft med journalister är det många som vittnar om att man vidtar särskilda försiktighetsåtgärder och 11 Rapport om hot mot journalister genomförd av Hans Månsson år 2007 på uppdrag av Styrelsen för Psykologiskt försvar. 14
visar en särskild hänsyn vid skriverier om personer eller grupper som man bedömer som obehagliga, inte minst vid skriverier om organiserad brottslighet och politisk extremism. Flera menar att detta leder till en mer ensidig journalistik inom dessa områden. Huruvida det är rimligt att det läggs ned särskild omsorg för att göra rapporteringen kring dessa grupperingar så neutral och objektiv som möjligt kan diskuteras, men så länge media fortsätter att granska och rapportera är skadan betydligt mindre än om rapporteringen uteblir eller ännu värre om rapporteringen delvis sker på den granskades villkor. Flera menar att den mer granskande bevakningen av såväl organiserad brottslighet som politisk extremism är begränsad i dag. Frågan är om detta beror på självcensur eller på det faktum att de resurser som krävs för att genomföra denna typ av tidskrävande granskningar helt enkelt är begränsade. Denna studie tyder på att det förmodligen är en kombination av båda dessa orsaker som bidrar till begränsningen av sådan journalistik. 4.5 Vilket stöd hotade journalister får varierar De flesta journalister som drabbas av våld, hot eller trakasserier inom ramen för sin tjänsteutövning rapporterar om det inträffade för sin arbetsgivare. Det är däremot mindre vanligt att händelserna anmäls till polisen. Skälen till detta är ofta att händelserna bedöms för bagatellartade eller att man anser att polisen ändå inte kan göra något åt saken. Många journalister som har anmält händelser till polisen beskriver hur de upplever en frustration över såväl att polisen inte har kunnat göra något som att de får lite eller ingen information från polisen om hur det egna ärendet fortskrider. En del arbetsgivare har som policy att alla incidenter av hot och våld mot personalen ska polisanmälas. Trots det kan konstateras att endast runt en femtedel av händelserna avseende hot och våld i enkäten uppges vara anmälda till polisen. Vissa menar att redaktioner, och i vissa fall journalister, inte vill ha den uppmärksamhet som en polisanmälan kan föra med sig. Några utsatta journalister beskriver vidare hur deras arbetsgivare har avrått dem från att polisanmäla incidenter trots att de själva har velat göra så. Det är långt ifrån alla arbetsgivare som har en handlingsplan eller utarbetad struktur för hur ett hot ska hanteras. Vilket stöd en hotad journalist kan räkna med från sin arbetsgivare varierar också och det finns till exempel en viss tendens att journalister som verkar i större städer har möjligheter till bättre stöd än övriga. Ungefär var femte journalist som i enkäten har rapporterat om våld, hot eller trakasserier menar att de fick lite eller inget stöd från sin arbetsgivare med anledning av det inträffade trots att de hade behov av det. Den främsta orsaken till detta bedöms vara arbetsgivarens brist på kunskap och engagemang i dessa frågor. Var tredje drabbad journalist menar däremot att de i stor utsträckning har fått stöd från sin arbetsgivare. Vanligast är olika former av mentalt stöd, men även stöd i att förändra sin arbetssituation och säkerhetsåtgärder i form av exempelvis lås och larm förekommer, särskilt vid allvarligare händelser. 15
5 Sammanfattande avslutning Som har beskrivits i denna rapport förekommer det att högkapacitetsaktörer ägnar sig åt att försöka påverka media genom att hota och trakassera medierepresentanter. Även om det inte är särskilt vanligt att brotten är så allvarliga att de har förutsättningar att påverka funktioner inom media så förekommer hot från olika typer av grupperingar med viss kontinuitet runt om i landet. Problematiken ska inte överdrivas, samtidigt som man inte bör blunda för de problem som finns. Överlag kan konstateras att hot om våld, såväl direkta som subtila hot, är relativt vanligt. Utövandet av våld är däremot mycket ovanligt och de incidenter som sker uppkommer vanligtvis i stundens hetta. Detta tyder på att det är få av de aktörer som hotar som sedan är beredda att realisera hoten. Trots detta tyder mycket på att hot, eller kanske framför allt rädslan för hot, i vissa sammanhang påverkar innehållet i medierna. Inte så att medier rapporterar om något som inte stämmer eller låter bli att rapportera om något som är uppenbart samhällsintressant. Men däremot så att journalister tar särskild hänsyn, rapporterar lite mer försiktigt och ibland låter bli att rapportera om något där risken för hot bedöms väga tyngre än samhällsintresset. Eller på så sätt att redaktioner och journalister omedvetet prioriterar andra frågor, eller mer medvetet väljer att inte gräva vidare i ämnen som man tror kan reta upp fel personer. Även om problemet inte är alltför omfattande så är det allvarligt att det finns tendenser av detta slag. Genom att motverka dessa tendenser på ett tidigt stadium kan risken för att de växer sig starkare minska. Här har naturligtvis landets redaktioner ett stort ansvar. Det handlar bland annat om att uppmärksamma incidenter som inträffar och utarbeta ändamålsenliga organisationer och handlingsplaner för hur dessa ska hanteras. För att journalister ska kunna granska helt oberoende är det viktigt att det finns strukturer som säkerställer deras personliga säkerhet och deras känsla av trygghet. För händelser som innehåller brottsliga inslag har självklart också polismyndigheterna en central uppgift. Polismyndigheterna ska utreda brotten och vid behov se till att de drabbade får nödvändigt skydd. Även Säkerhetspolisen har en viktig roll i detta sammanhang. Att representanter för medier utsätts för påtryckningar som får effekt på deras yrkesutövning är inget som kan accepteras i ett demokratiskt samhälle. Samtliga redaktioner och journalister kan ta del av förebyggande rådgivning i form av handboken Personlig säkerhet som Säkerhetspolisen tagit fram i samarbete med 15 myndigheter och organisationer. Handboken finns på www.sakerhetspolisen.se och innehåller många konkreta råd kring hur den personliga säkerheten kan förbättras och hur man bör agera vid hot. Vid ett hot är det exempelvis alltid viktigt att tänka på att spara sådant som dokumenterar det inträffade. Det kan röra sig om att spara och hantera hotbrev med försiktighet eller spara hot som inkommit via Internet digitalt så att det finns möjlighet att spåra vilken dator de har skickats från. För att få kunskap om problematiken i stort och för att kunna bidra med särskilda insatser vid allvarligare incidenter kommer Säkerhetspolisen att skapa kontakter med redaktioner som bedöms löpa särskilt stor risk att utsättas för otillåten påverkan. Genom att information 16
om högkapacitetsaktörers påtryckningar på medier samlas på ett ställe blir det möjligt att bygga upp kunskap och få en helhetsbild över problematiken. En god kunskap om ett problem är ofta en förutsättning för att kunna motverka det på ett ändamålsenligt sätt. Säkerhetspolisen ansvarar också för att kontinuerligt följa utvecklingen avseende högkapacitetsaktörers hot mot media och löpande rapportera hur hotbilden ser ut och förändras till Regeringskansliet och Polismyndigheterna. För att myndigheten ska kunna genomföra detta uppdrag på bästa sätt är det naturligtvis av stor vikt att de incidenter som inträffar på landets redaktioner kommer till Säkerhetspolisens kännedom. Vid allvarliga fall av våld, hot eller trakasserier från högkapacitetsaktörer kan Säkerhetspolisen också delta i förundersökningsarbetet. Det vanligaste är att Säkerhetspolisen bistår polismyndigheterna i sådana ärenden med expertis och resurser inom exempelvis underrättelsearbete, operativ och strategisk analys eller spaning. 17