Medikalisering & diagnostisering Thérèse Eriksson SOCB06 V.T. 2011 Examinator: Eva Kärfve 1
INTRODUKTION Psykisk ohälsa är, tillsammans med värk, den vanligast orsaken till att människor upplever sin hälsa som nedsatt (Statens folkhälsoinstitut, 2009). På internet finns i det närmaste obegränsade möjligheter att testa sig själv, sitt barn eller någon anhörig för olika psykiatriska diagnoser 1. Det finns diskussionsforum där experter vågar sig på att diagnostisera anonyma personer, och kvällstidningar bidrar med självtest gällande bland annan vuxen-adhd 2. Trots denna myckna omskrivning, är fördomarna kring psykisk ohälsa fortfarande många, och okunskapen stor (Lundberg, 2010). År 2009 initierade regeringen ett projekt, Hjärnkoll, med syfte att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder (Hjärnkoll, 2011). Förbättrade attityder gentemot personer som drabbas av psykisk ohälsa är sannolikt en förutsättning för att minska mörkertalen och i förlängningen även öka den psykiska hälsan. Däremot vore det av intresse att närmare undersöka inte bara attityder gentemot de som drabbas av psykisk ohälsa, utan också de drabbades upplevelser. I ett samhälle där akademiska och yrkesmässiga prestationer premieras, och där psykisk sjukdom fortfarande är tabu, blir diagnosens betydelse för den enskilda individen särskilt intressant. Särskilt intressant är diagnosens betydelse för den enskilda individen med tanke på medikaliseringsprocessen och det ständigt ökande antalet diagnoser. Ofta lyfts fördelarna med en diagnos fram, inte minst när det gäller barn och ungdomar i behov av stöd, där en diagnos snarast är en förutsättning för att kunna få anpassad skolundervisning eller stöd. De eventuella nackdelar en psykiatrisk diagnos medför talas det dock mycket tyst om, och även forskningen är gles på området. Syftet med föreliggande uppsats är därför att undersöka och beskriva medikaliseringens och diagnostiseringens betydelse för brukaren eller patienten. METOD Under arbetet med uppsatsen har två metoder använts. Uppsatsens stommen utgörs av en litteraturstudie med utgångspunkt i litteratur knuten till kursen Den mentala (o)hälsans sociologi. Därutöver har artikelsökningar gjorts i LibHub, Lunds Universitets biblioteks sökmotor. Sökord som använts är företrädelsevis diagnosis, sociology, stigma, mental disorder och selflabeling i olika kombinationer. Som komplement till litteraturstudien har även en enkätundersökning riktad till personer som antingen har eller har haft en psykiatrisk diagnos genomförts. Frågorna i enkäten kretsar kring 1 Se tex. http://www.psykologitest.se 2 Se tex. http://www.expressen.se/halsa/testa/1.682011/test-har-du-vuxen-adhd 2
upplevelsen av att ha fått en psykiatrisk diagnos, och vilken betydelse diagnosen har för den som diagnostiserats. Enkäten skickades ut till 30 kvinnor som alla skriver en personlig blogg på internet där de berättar om sina psykiska problem. Bloggarna söktes upp genom ett bloggforum 3 som samlar omkring 160 bloggar som på olika sätt knyter an till psykisk sjukdom. Då många av dessa bloggar skrivs anonymt eller av annat skäl saknar kontaktuppgifter, decimerades antalet möjliga bloggare att kontakta kraftigt. Till sist valdes trettio bloggare ut slumpmässigt bland de som offentliggjort sina kontaktuppgifter. Till dessa skickades ett e-postmeddelande med en kort beskrivning av uppsatsens syfte, samt en inbjudan att besvara några korta frågar i ett frågeformulär. En länk till frågeformuläret bifogades. Frågeformuläret innehöll, utöver två frågor om kön och ålder, fem obligatoriska frågor med flervalsalternativ, samt en öppen fråga om diagnostiseringsförfarandet som inte var obligatorisk att besvara. Etiska övervägningar Att göra studier som inkluderar personer med psykisk ohälsa kan anses problematiskt, då det är omöjligt att veta vilka reaktioner som frågor kring sjukdomen utlöser. Inför denna uppsats gavs instruktioner där bland annat en liten undersökning, deltagande observation samt intervjuer nämndes som möjliga metodologiska tillvägagångssätt. Initialt övervägdes att göra intervjuer, men en enkätundersökning bedömdes vara mindre resurskrävande och kunde i högre grad garantera deltagarnas anonymitet. En enkätundersökning bedömdes även kunna falla inom ramen för de metodologiska tillvägagångssätt som skulle godtas för kursen. Förhoppningen är att frågor kring sjukdom och diagnos i lägre grad riskerar att utlösa negativa reaktioner hos personer som redan är öppna med sin sjukdom/problematik genom en offentlig blogg på internet, än hos personer som försöker att dölja sin problematik. Samtliga deltagare uppmanades att kontakta uppsatsförfattaren vid frågor eller funderingar, och frivilligheten att delta betonades. ANALYS Teoretisk referensram Av betydelse för uppsatsen är flera olika teoretikers resonemang kring medikalisering, mentalsjukdomar, diagnoser och diagnostisering. Av särskilt intresse är Conrads (2007) diskussion kring medikalisering, Johannissons (i Hallerstedt, 2009) dito kring diagnosens betydelse samt Goffmans (1963) resonemang kring avvikande och stigma. 3 http://psykiatrin.blogg.se 3
Medikalisering och diagnoser Under nittonhundratalet har ett stort antal nya sjukdomar tagit plats i den medicinska nomenklaturen. Särskilt tydlig har denna sjukdomstillväxt varit under nittonhundratalets senare hälft, då en rad nya sjukdomar har kommit att definieras. Processen kallas medikalisering och innebär att problem eller åkommor, som tidigare inte varit medicinska, nu definieras och behandlas som medicinska dito. Vanligtvis beskrivs de i termer av sjukdom eller störning (Conrad, 2007). Viktigt att poängtera är att medikalisering per se inte är någonting negativt, däremot är mycket av den sociologiska litteraturen som behandlar processen kritisk. Broom och Woodward (1996) tillhör dem som menar att medikalisering både kan vara till hjälp och till stjälp. Kanske allra tydligast syns medikaliseringsprocessen i den amerikanska Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, den manual som används av läkare som stöd vid diagnostisering av psykiska sjukdomar. Den första och andra versionen av DSM publicerades i amerika år 1952 respektive 1968 och vilade på den psykodynamiska grund som då var rådande inom psykiatrin. Den tredje versionen, DSM-III, publicerades år 1980 och kom att bli en tydlig brytpunkt i synsättet inom psykiatrin. De mentala störningarna klassificerades nu utifrån symtom i stället för som tidigare, utifrån beteendets bakomliggande mekanismer. I och med DSM-III ökade antalet mentala störningar avsevärt, en utveckling som fortsatt i de följande utgåvorna. Den senaste versionen, DSM IV-TR, publicerades år 2000 och är en textberabetning av DSM IV. Denna utgåva omfattar närmare 400 olika diagnoser (Brante i Hallerstedt, 2006). Hur många diagnoser som den femte versionen kommer att omfatta när den släpps i maj 2013 är ännu inte fastslaget, men de utkast som hittills offentliggjorts pekar på ytterligare utökning av manualens omfattning (APA, 2010a; APA, 2010b). Ordet diagnos kommer från grekiskans dia som betyder genom, och gnosis som betyder kunskap. En diagnos i sin ursprungliga betydelse ställs därför genom kunskap. I och med DSM III kom mentala problem i avsevärt högre utsträckning än tidigare att beskrivas i medicinska termer, och i dag har de medicinska (och därmed biologiska) förklaringarna till psykiska sjukdomar ett tydligt tolkningsföreträde. Kärfve (i Hallerstedt, 2006) menar att psykiatrin i huvudsak bör betraktas som ett försök att från medicinskt håll förklara mänskligt beteende. Psykiatrin är bara ett av flera perspektiv som vetenskapen bjuder, och bör inte ges större utrymme än exempelvis de psykologiska och sociologiska. Trots det handlar det i dag i det närmaste om en ensamrätt för medicinen (i Hallerstedt, 2006). Tomas J. Scheff (1999) menar, i likhet med Kärfve att de biologiska förklaringarna till psykisk sjukdom inte är så självklara som företrädarna för det biologiska sjukdomsperspektivet gärna vill göra gällande. Han beskriver tre påståenden som den rådande psykiatriska forskningen vill mena är uppfyllda: de psykiska sjukdomarnas etiologi (att orsakerna är 4
huvudskligen biologiska), dess klassifikation (att sjukdomarna kan klassificeras i DSM) och dess behandling (att psykisk sjukdom kan effektivt och säkert behandlas med psykofarmaka). Enligt Scheff kan inget av dessa tre påståenden med säkerhet kan sägas vara bekräftade, och han menar vidare att de psykiska sjukdomarna i DSM-systemet snarast är försök att bekräfta den rådande psykiatriska metoden, än empiriska studier (Scheff, 1999). Det förändrade synsättet, där psykodynamiska förklaringsmodeller helt fått lämna plats för de medicnska, blir särskilt tydliga om man också tittar på utvecklingen inom läkemedesindustrin. Rose (2004) menar att vi har omdefinierat oss som människor och numera vill förstå oss själva i termer av hjärna och kropp. Han menar att det synsätt som nu råder är att alla våra mänskliga beteenden kan härledas till neurokemiska reaktioner. Det innebär i sin tur att våra tankar och känslor, vårt humör och vårt uppförande kan modifieras på kemisk väg, något som läkemedelsbranschen inte varit sena att utnyttja. Under 1990-talet skedde en fundamental förändring i det psykiatriska tänkandet och dess praktik. I vissa fall har helt nya diagnoser uppstått och därmed skapat nya sjukdomar att medicinera, andra gånger har redan befintliga diagnoser utvidgats. Ett exempel på detta är lanseringen av det nya antidepressiva läkemedlen, så kallade SSRIpreparat 4. Oberoende av att evidensen för kopplingen mellan neurotransmittorer och depression var svag, så offentliggjordes det snarast som ett tveklöst faktum. De nya antidepressiva preparaten entrade marknaden med ett tveksamt evidensbaserat stöd, men tack vare en effektiv marknadsföring med ett översvallande folkligt stöd (Rose, 2004). Vidare menar Conrad (2007) att läkemedelsbranschens roll har förändrats de senaste decennierna. Under 1970-talet var de viktigaste krafterna bakom medikaliseringen läkarna och olika sociala rörelser och intresseföreningar. I takt med ett förändrat synsätt inom medicinen, likt det Rose (2004) beskriver i sin artikel Becoming Neurochemical Selves, skedde också en förändring i de bakomliggande krafterna för en ökad medikalisering. Läkemedelsföretagen har nu fått en avgörande roll i medikaliseringen, och marknadsför sina varor inte bara till läkare utan också till allmänheten. Läkemedel blev inte bara ett botemedel mot en redan befintlig sjukdom, utan också ett sätt att marknadsföra nya sjukdomar och diagnoser. (Rose, 2004; Conrad 2007). Conrad (2007) menar bland annat att läkemedelsbranschen spelade en avgörande roll i marknadsföringen av den neuropsykiatriska diagnosen ADHD 5, samt i de båda ångestdiagnoserna GAD 6 och SAD 7. 4 SSRI-preparat: selektiva serotoninåterupptagshämmare 5 ADHD: Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder 6 GAD: General Anxiety Disorder; generaliserat ångessyndrom 7 SAD: Social Anxiety Disorder; social fobi 5
Diagnosens makt En diagnos är inte bara en kort sifferkod och ett par medicinskt klingande ord. Bakom varje fastställd, och i journalen inskriven, psykiatrisk diagnos finns en människa som fått sitt beteende; sina tankar, känslor eller upplevelser kategoriserade och etiketterade. I takt med att det diagnostiska smörgåsbordet blir allt mer innehållsrikt, ökar också antalet människor som kan komma att diagnostiseras. Många av de befintliga diagnoserna har kritiserats för att vara vagt formulerade, och för att med lite god vilja kunna inkludera fler än de exkluderar. För att diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning ska kunna ställas krävs exempelvis att patienten uppfyller minst fem av nio diagnoskriterier. Enkel matematik säger att två personer med samma diagnos bara behöver ha ett enda symtom gemensamt. Det i sin tur väcker den självklara frågan vad som egentligen ska avses som symtomatiskt för emotionell instabil personlighetsstörning, om så stora variationer är möjliga. Rosenhan (1973) genomförde i början av 1970-talet en uppmärksammad studie där han lät åtta pseudopatienter söka psykiatrisk vård för rösthallucinationer. Alla åtta pseudopatienter blev inskrivna på kliniken omedelbart, och sju av dem diagnostiserades med schizofreni vid inskrivningstillfället. Så snart de blivit inskrivna på avdelningen, slutade de att simulera sjukdomssymtomen, men trots det skulle det dröja mellan 7 och 52 dagar innan pseudopatienterna skrevs ut från sina respektive kliniker. Även om Rosenhans studie har närmare trettio år på nacken, sätter den fingret på en central fråga: hur definierar vi friskt och sjukt, och hur skiljer vi dem åt? Om det inte krävs mer än att en i övrigt frisk person bekräftar rösthallucinos för att vårdas i snitt 19 dygn på ett mentalsjukhus, är det då verkligen möjligt att hävda att diagnossystemet är säkert? Det är därför särskilt viktigt att medvetandegöra de (sido)effekter och innebörder som en psykiatrisk diagnos för med sig. Balint (Balint, 1957, refererat i Conrad, 2007) menar att en medicinsk diagnos förvandlar en oorganiserad sjukdom som kan vara oklar och mystisk, till en mer begriplig och organiserad sjukdom. Diagnosen kan alltså sägas fylla en förklarande roll, som omvandlar diffusa problem och skrämmande symtom till en konkret verklighet. En allvarlig diagnos kan i många fall vara att föredra framför att fortsätta sväva i ovisshet. Detta eftersom en avgränsad diagnos är lättare att hantera än det ospecifika och subjektiva lidandet. Johannisson beskriver denna process genom att referera till Foucault, som menar att namngivning skapar verklighet diagnosen kan synliggöra och ge det tidigare oförklarliga lidandet ett namn (Johannisson, i Hallerstedt 2006). Namngivning har vidare en egen makt. När en ny diagnos väl exponerats och legitmerats, drar den självsändigt till sig nya bärare. Detta vore en av förklaringarna till att olika tidsepoker har olika framträdande sjukdomar eller symtom: nostalgiker och melankoliker, hypokondriker och neurasteniker, fibromyalgiker och utbrända (i Hallerstedt 206). 6
Conrad (2007) menar att det utöver detta finns en rad olika anledningar till att söka efter en diagnos. En diagnos kan erbjuda avlastning från känslor av oro, ångest och skuld och kan ge fördelar och vinster (Huibers & Wessely, 2006; Johannisson i Hallerstedt, 2006). För en person som under hela sitt liv känt sig avvikande, kan en diagnos kännas lockande då den kan erbjuda en grupptillhörighet (Kärfve i Hallerstedt, 2006). Huibers och Wessely (2006) har i en översiktsartikel studerat för- och nackdelarna med att ställa diagnosen CFS, kroniskt trötthetssyndrom. En av de fördelar med att få en diagnos, som många patienter har angivit, är att själva diagnosen blir en intervention i sig själv. Diagnosen erbjuder en socialt accepterad förklaring till varför personen inte kan hantera vardagen som tidigare, och ökar också förståelsen och acceptansen från människor runt omkring. En diagnos medför dock inte bara fördelar. Huibers och Wessely (2006) menar att en CFS-diagnos också kan leda till att patienten i allt för hög grad fokuserar på sina sjukdomssymtom. Det i sin tur kan skapa en negativ spiral där patienten validerar sina besvär och symtom, och där diagnosen till sist fungerar som en självuppfyllande profetia. Vidare menar de att själva diagnosen gör att den drabbade åtar sig en sjukroll och utvecklar en sjukdomsidentitet, något som självklart inte har gynnsam effekt på ett tillfrisknande. Diagnosen kan dessutom leda till känslor av utanförskap, skam, förlust och stigmatisering (Johannisson i Hallerstedt, 2006). Goffman (1963) beskriver termen stigma som en djupt misskrediterande egenskap, men menar samtidigt att det är kontexten som avgör stigmat. Det är alltså inte själva egenskapen (tex. psykisk sjukdom) som utgör stigmat, utan egenskapen i relation till ett socialt sammanhang. Stigma ses som en social konstruktion och vad som anses vara stigmatiserat varierar både mellan kulturer och olika tidsepoker (Lundberg, 2010). Goffman beskriver hur en individ: besitter ett stigma, han avviker på ett icke önskvärt sätt från våra förväntningar (1963, s. 14). En person som bär ett stigma kan oroa sig för att hennes tillkortakommanden eller olämpliga beteenden kan tolkas hennes som direkta egenskap att vara olik andra (stigma). Någon som vårdats inom den psykiatriska slutenvården kan vara rädd att råka i ordväxling med sin arbetsgivare, eftersom detta kan tolkas som ett utslag av att vara avvikande, snarare än som en allmänmänsklig reaktion (1963). Diagnosen eller stigmat blir en börda som personen i fråga ständigt ska förhålla sig till. För vissa personer som drabbas av en psykisk sjukdom, är konsekvenserna av den stigmatisering de utsätts för, lika smärtsam som själva sjukdomen (Link & Phelan, 1999). Dessutom handlar återhämtning inte bara om att tillfriska från en psykisk sjukdom, utan även från effekten av att vara stämplad som mentalt sjuk (Deegan, 1993, refererat i Link & Phelan, 1999). 7
I de allra flesta fall är en diagnos sannolikt inte enbart positiv eller enbart negativ, utan bär drag av båda delarna. Haynes (2003) har intervjuat ett antal personer med psykiatriska diagnoser och beskriver hur intervjupersonerna ser diagnosen som ett tveeggat svärt. Å ena är diagnosen något som legitimerar deras känsla av avvikande, samtidigt som den å andra sidan befäster den. Enkätundersökning Av de trettio personer som ombads att besvara frågeformuläret om sin upplevelse av en psykiatrisk diagnos, har nitton besvarat det. Samtliga respondenter är kvinnor i åldrarna 18-39 år. Tio personer har angivit emotionell instabil personlighetsstörning, också kallat borderline personlighetsstörning, som sin huvuddiagnos. Två personer har angivit depression och två bipolär sjukdom, vidare har en angivit ätstörningar, en schizofreni, en Aspergers syndrom, en PTSD samt en person ADHD som sin primära diagnos. Tretton av de nitton respondenterna uppger att diagnosen haft delvis positiv eller avgörande positiv betydelse för dem, två personer tycker varken att diagnosen gjort till eller från, och fyra personer anger att diagnosen haft en delvis negativ negativ eller avgörande negativ betydelse för dem. Tolv respondenter uppger att diagnosen innebar en lättnad för dem, och fjorton upplever diagnosen som en bekräftelse. Nio personer upplevde diagnosen förvirrande, sju upplevde känslor av sorg i samband med diagnosen, och fem personer upplevde känslor av skam. En kvinna som diagnostiserats med emotionell instabil personlighetsstörning upplevde sin diagnos som kränkande, men menade samtidigt att diagnosen var bekräftande och att den gav henne en förklaring till varför hon var som hon var. Arton av de nitton kvinnorna har beskrivit kort hur det gick till när de fick sin psykiatriska diagnos. Femton av dem hade fått genomgå någon sorts diagnostisk utredning, allt från att besvara något enstaka frågeformulär, till en omfattande utredning med både psykologiska och somatiska interventioner. Två av kvinnorna beskriver hur de fick sin diagnos (i båda fallen emotionell instabil personlighetsstörning, borderline) efter ett kortare läkarsamtal. Ingen av dem informerades vid tillfället om att de fått en diagnos, utan fick på olika sätt kännedom om detta ett eller flera år senare. Avslutning Samtliga kvinnor som deltog i enkätundersökningen driver, eller har drivit, en blogg på internet där de med varierande detaljrikedom berättar om sina problem och sin sjukdomssituation. En tjugoårig kvinna presenterar sig själv på sin blogg med orden: I höstas fick jag diagnosen ADHD, i samband med detta rätades flera knutar ut i min trassliga barndom. Jag kan nu se att det inte var mitt fel att jag var slarvig, glömsk, lat, dagdrömmande och så vidare. Det var inte mitt fel att jag 8
hade svårt att göra läxorna hemma och hade svårt för att hänga med i undervisningen i skolan. Citatet exemplifierar den avlastning av känlsor av skuld och oro som ofta lyfts fram som en av fördelarna med diagnoser (Conrad, 2007). Även den positiva inställning till sin diagnos som en klar majoritet av respondenterna uttrycker, kan kopplas till denna avlastning av negativa känslor. Bland de respondenter som uppgav att diagnosen haft positiv betydelse för dem, nämns bland annat att de fått mer stöd i skolan, rätt läkemedel och tillgång till en specifik typ av terapi, vilket kan jämföras med de sjukdomsvinster Huibers och Wessely (2006) diskuterar. Tolv av nitton respondenter upplever också diagnosen som en förklaring till varför hon är som hon är. De tydligt negativa erfarenheterna av en psykiatrisk diagnos är förhållandevis få i detta begränsade urval av respondenter. Bara en av deltagarna har beskrivit upplevelsen av diagnosen som stigmatiserade, och två respondenter har upplevt diagnosen kränkande. Däremot har flera deltagare blandade känslor inför sin diagnos, och beskriver såväl känslor av lättnad som skam. En kvinna med bipolär sjukdom skriver: [Diagnosen] är som en bekräftelse på att jag är "fel" eller hur man nu ska säga. Sen har det också varit lättnad, då det har förklarat mycket mitt beteende för mig själv som jag inte har förstått tidigare. Så jag har haft väldigt blandade känslor inför mina diagnoser. Att två kvinnor däremot inte genomgått någon utredning innan de fått diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning är dock både upprörande och iögonfallande. Att de inte heller informerats om diagnosen vid tillfället, utan slumpmässigt fått kännedom om detta först år senare är självklart inte acceptabelt. Dessa kvinnor var också två av de som angivit att diagnosen haft negativ betydelse för dem. Ytterligare en kvinna har beskrivit att hon av en slump fått veta att hennes läkare ställt en diagnos som hon inte informerats om. Det vore av intresse för vidare studier att fördjupa sig i upplevelsen av att diagnostiseras med en psykisk sjukdom. Även om medikaliseringen för med sig positiva effekter genom att skapa ge en tillhörighet även åt människor som inte till fullo uppfyller samhällets för stunden rådande norm, bör dess negativa effekter inte heller underskattas. Inte minst eftersom många av de nya diagnoser som medikaliseringen fört med sig, som ADHD, aspergers syndrom och anorexia nervosa, riktar sig mot barn och unga människor. Om det som Deegan (refererat i Link & Phelan, 1999) skrivit innehåller den minsta kärna av sanning, bör det rimligtvis innebära stora svårigheter för den som diagnostiserats i unga år att återhämta sig inte bara från en psykisk sjukdom, utan också en identiteten och stämpeln som psykiskt sjuk. Diagnosens makt och betydelse för individen är något som bör tas i beaktande var gång diagnosmanualen plockas fram. 9
Referenser APA (2010a) DSM-5 Overview: The Future Manual. Tillgänglig via: http://www.dsm5.org/about/pages/dsmvoverview.aspx Hämtad 2011-05-22 APA (2010b) Timeline. Tillgänglig via: http://www.dsm5.org/about/pages/timeline.aspx Hämtad 2011-05-22 Brante, T. (2006). Den nya psykiatrin: exemplet ADHD. I Hallerstedt, G. (Red.) Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande (pp. 73-111). Göteborg: Daidalos. Broom, D., H., & Woodward, R., V., (1996). Medicalisation reconsidered: toward a collaborative approach to care. Sociology of Health and Illness, 18(3), 357-378. Conrad, P., (2007). The medicalization of society. Baltimore: John Hopins Goffman, E., (1963). Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Stockholm: Nordstedts förlag. Haynes, Y., M., (2003). Experiencing psychiatric diagnosis: client perspectives on being named mentally ill. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 10, 722-729. Hjärnkoll (2011a). Om hjärnkoll. Tillgänglig via: http://www.hjarnkoll.se/om-hjarnkoll/ Hämtad 2011-05-22 Huibers, M., J., H., & Wessely, S., (2006). The act of diagnosis: pros and cons of labelling chronic fatigue syndrome. Pychological Medicine, 36, 895-900. Johannisson, K. (2006). Hur skapas en diagnos? Ett historiskt perspektiv. I Hallerstedt, G. (Red). Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande (pp. 29-41). Göteborg: Daidalos. Kärfve, E. (2006). Den mänskliga mångfalden diagnosen som urvalsintrument. I Hallerstedt, G. (Red). Diagnosens makt. Om kunskap, pengar och lidande (pp. 59-71). Göteborg: Daidalos. Link, B., G., & Phelan, Jo., G., (1999). Labeling and Stigma. I Aneshensel, C., S., & Phelan, Jo., C. (ed.). Handbook of the Sociology of Mental Health. New York: Kluwer Academic Lundberg, B. (2010). Erfarenheter av stigmatisering och diskriminering bland personer med psykisk sjukdom. Doktorsavhandling, Lunds Universitet, Institutionen för hälsa, vård och samhälle. Rose, N., (2004). Becoming neurochemical selves. Rosenhan, D., L., (1973). On being sane in insane places. Science, 179(4070), 250-258. Scheff, T., J., (1999). Being Mentally Ill. A Sociolical Theory. (3. uppl.) Hawthorne: Aldine De Gruyter. Statens Folkhälsoinstitut. (2009). Folkhälsorapport 2009. Available at http://www.socialstyrelsen.se/lists/artikelkatalog/attachments/8495/2009-126- 71_200912671.pdf Häntad 2011-05-19 10