Mångkulturella ideal i idrottens värld:

Mångkulturella ideal i idrottens värld: Föreningsidrottande unga vuxnas uppfattning om mångkulturalism Mats Trondman IDROTTSVETENSKAP, Malmö högskola Idrott och mångkulturalism I idéprogrammet Idrotten vill formulerar Riksidrottsförbundet en vision om föreningsidrott som möjlighet i och för ett mångkulturellt samhälle. Utgångspunkten är att idrotten till sin idé är internationell. Genom idrott kan nationer, etniska grupper och individer mötas. Därigenom skapas förutsättningar för ömsesidig förståelse och samverkan. Olikheter i livsformer och värderingar ska respekteras och utgöra tillgångar. Strävan är att öka mångfalden inom idrotten. På så sätt kan idrottsrörelsen och samhällslivet i stort vitaliseras. Allas rätt att vara med ska värnas och underlättas. Till idrotten är alla individer oavsett ursprung och identitet välkomna. I Riksidrottsförbundets rapport Idrott och integration skriver idrottshistorikern Johan R. Norberg att i idrotten kan invandrare och etniska minoriteter integreras i sina nya samhällen utan att förlora den egna identiteten. 1 Mycket återstår dock att göra. Förbundet betonar att det även inom idrotten förekommer främlingsfientlighet och rasism. Att motverka generaliserande bilder av invandrare är därför av stor vikt. Sammantaget beskrivs idrottens möjligheter i termer av mötesplats: en integrationsarena. Idén om föreningsidrotten som en arena för integration har också attraherat svenska idrottsforskare. 2 Detta bidrag intresserar sig emellertid inte för i vilken omfattning olika barn- och ungdomsgruppers representeras inom föreningsidrotten: huruvida idrotten utgör en faktisk arena för integration. Istället riktas fokus mot föreningsidrottande unga vuxnas inställning till mångkulturalismens ideal, såsom det kommer till uttryck i den svenska idrottsrörelsens vision. För att kunna studera detta ideal sammanfattar jag det i tre punkter: att generaliserande bestämningar av individer och grupper ska motverkas, att mångkulturell olikhet ska respekteras och förstås, och att mångfald är något för idrotten och samhället berikande. Fortsättningsvis benämns detta ideal Denna mångkulturalism överstämmer också relativt väl med det svenska samhällets integrationspolitiska målsättningar och politisk-filosofiska bestämningar och diskussioner av mångkulturalism. 3 Mitt bidrag avser följaktligen graden av stöd för den normativa mångkulturalismen bland föreningsidrottande unga vuxna.. Kunskapsintressen och vägledande frågor Studien vägleds av två empiriska kunskapsintressen. Jag intresserar mig först för hela den studerade populationen unga vuxnas inställning till Därefter ägnas föreningsidrottande unga vuxnas inställning till densamma ett särskilt intresse. De två kunskapsintressen genererar två vägledande frågor. Vilket värderingsmässigt stöd ger unga vuxna den normativa mångkulturalismen? Och: Vilket stöd för denna mångkulturalism finns bland unga vuxna i föreningsidrottens värld? 28

Definitioner av vad som avses med unga vuxna och föreningsidrott ges efterhand som den empiriska analysen genomförs. Studiens operationalisering av den normativa mångkulturalismen beskrivs i nästa avsnitt. När de två vägledande frågorna har besvarats följer en empirisk analys av mer diskuterande art. Således vägleds mitt bidrag även av en tredje fråga: hur är det möjligt att förstå varför stödet för den normativa mångkulturalismen ser ut som det gör? Är det något som har med föreningsidrotten i sig själv att göra? Är det något utanför idrotten? Eller är det rent av en fråga om både och? Mångkulturell och monokulturell diskurs Den normativa mångkulturalismen operationaliseras med hjälp av följande tre indikatorer: Individualiserad : att varje människa ska bedömas som individ och inte som en generaliserad representant för en hel grupp eller kultur. Rätt till kulturbevarande/kulturval: att invandrare ska ha rätt att bevara sin egen kultur i Sverige om de så vill. Uppskattning av mångfald: att invandrare från olika länder och kulturer och med olika språk bidrar till att berika det svenska samhället. Den sammantagna benämningen av dessa tre uppfattningar kallas hädanefter mångkulturell diskurs. Med diskurs avses ett antal uppfattningar som tillsammans bildar en meningsstruktur. 4 I detta fall att vara för individualiserad, att stödja invandrade svenskars rätt att välja att bevara egna kulturformer och att uppskatta kulturell mångfald. Mångkulturell diskurs ska således ses som en operationalisering av och därmed liktydig med den normativa mångkulturalismen. Som analytisk motpol till mångkulturell diskurs konstruerar jag en monokulturell diskurs, vilken indikeras av följande tre uppfattningar: Assimilation: att invandrare i Sverige ska anpassa sig till svensk kultur. Krav på kulturell homogenitet: att det finns för många invandrare i Sverige. Politisk organisering mot invandring: att vara beredd att överväga att gå med i ett parti som verkar mot invandring. Det monokulturella meningssystemet definieras således av att anse att invandrare ska anpassa sig till svensk kultur, att det finns för många invandrare i Sverige och att överväga att organisera sig politiskt för att verka mot invandring. Föreningsidrottande unga vuxnas uppfattning om den normativa mångkulturalismen idrottsrörelsens ideal kommer således att studeras i termer av graden av stöd de ger till mång- respektive monokulturell diskurs. För att graden av stöd ska kunna bedömas kommer en rad olika jämförelser att göras, till exempel mellan hela populationen av unga vuxna och de som föreningsidrottar. En annan jämförelse är den mellan de som ägnar sig åt lagidrott respektive individuell idrott. Unga vuxna och de två diskurserna Den empiriska redovisningen inleds med en redovisning av unga vuxnas uppfattning om mångkulturell respektive monokulturell diskurs. Med unga vuxna avses knappt 1100 gymnasielever från trettio små- och medelstora kommuner i sydöstra Sverige som 2000 gick sista terminen på något av gymnasieskolans 17 nationella program. Urvalet, som besvarade en omfattande enkät, utgörs av knappt var femte gymnasieelev. Elever från Individuellt program ingår dock inte i urvalet. 6 procent av studiens unga vuxna är födda utomlands. Det är således viktigt att betona att studien inte avser unga vuxna i mångkulturella storstadsmiljöer. Användningen av uttrycket unga vuxna avser hädanefter endast de drygt tusen 18-åringar som ovan specificerats. Några av enkätens frågor var formulerade som påståenden om just mångkulturalism. Innehållet i dessa motsvarar de sex indikatorer som ovan används för att operationalisera de två diskurserna. För att hålla den empiriska redovisningen kort och renodlad redovisas endast andelarna unga vuxna som instämmer helt i påståendena. Nedan redovisas följaktligen andelen unga vuxna som entydigt ger stöd för de indikatorer som utgör mångkulturell diskurs. Individualiserad : 70 procent Rätt till kulturbevarande/kulturval: 53 procent Uppskattning av mångfald: 32 procent Av procentandelarna framgår att individualiserad får klart starkast stöd. En knapp majoritet stödjer entydigt invandrares rätt till kulturbevarande/kulturval. Mångfald uppskattas däremot i betydligt mindre utsträckning. Knappt var tredje ung vuxen uppskattar den entydigt. I vilken utsträckning ger då unga vuxna sitt stöd för de indikatorer som bestämmer monokulturell diskurs? Assimilation: 26 procent Krav på kulturell homogenitet: 18 procent Politisk organisering mot invandring: 5 procent Drygt var fjärde ung vuxen instämmer helt i kravet på assimilation. Knappt var femte ger entydigt stöd för påståendet om att det är för många invandrare i Sverige. Därtill anger en av tjugo att de är beredda att överväga att gå med i ett parti som verkar mot invandring. Det finns följaktligen bland unga vuxna ett betydligt starkare stöd för mångkulturell än monokulturell diskurs. Men bilden är mångtydig. Ett starkt stöd för individualiserad av människor och ett förhållandevis starkt stöd för rätten till kulturbevarande bör vägas mot att endast var tredje ung vuxen entydigt uppskattar mångfalden. Stödet för individers rätt till en icke-generaliserande och egna kulturbevarande val är således betydligt starkare än det som kan tänkas följa av sådan val, det vill säga kulturell mångfald. Föreningsidrotten och diskurserna Inledningsvis formulerades den svenska idrottsrörelsens stöd för Frågan är nu vilket stöd detta ideal har bland föreningsidrottande unga vuxna. Redovisningen inleds med en jämförelse mellan tre kategorier av unga vuxna, nämligen fortsättare, avhoppare och utanförstående. Med fortsättare avses unga vuxna som började föreningsidrotta i barn- och ungdomsåren och som fortfarande, utan avbrott, gör det när de är 18 år gamla. Även avhoppare avser unga vuxna som började föreningsidrotta i yngre år men som någon gång under uppväxtåren har hoppat av. Utanförstående är de unga vuxna som aldrig föreningsidrottat. Andelarna för dessa tre kategorier kan nedan jämföras med andelarna för hela gruppen unga vuxna. Först redovisas de andelar som avser mångkulturell diskurs. 29

Individualiserad Assimilation Jämförelsen visar att fortsättarnas samtliga andelar nästan exakt motsvarar andelarna hos hela urvalet av unga vuxna. Föreningsidrottande unga vuxna ger följaktligen samma stöd till den normativa mångkulturalismen som hela den studerade ungdomsgruppen. Avhoppare uttrycker i något större utsträckning än övriga kategorier stöd för individualiserad. Utanförstående ger något lägre stöd för samma indikator. Men sammantaget är skillnaderna mycket små. Tendensen är att stödet för den normativa mångkulturalismen är ungefär detsamma bland fortsättare, avhoppare och utanförstående. Hur förhåller sig då fortsättare, avhoppare och utanförstående till monokulturell diskurs? Inte heller när det gäller monodiskursen framkommer några påtagliga skillnader. Fortsättare ligger andelsmässigt mycket nära hela gruppen unga vuxna. Tendensen härvidlag är att fortsättare ligger någon eller några procentandelar lägre än hela urvalet av unga vuxna. Föreningsidrottande unga vuxna har således med avseende på mång- och monokulturell diskurs i stort samma uppfattningar som hela urvalet unga vuxna och (med någon avvikelse) avhoppare och utanförstående. Att stiga in i föreningsidrottens miljö, Rätt till kulturbevarande/kulturval Fortsättare 71 % 52 % 33 % Avhoppare 77 % 56 % 35 % Utanförstående 66 % 56 % 33 % Unga vuxna 70 % 53 % 32 % Krav på kulturell homogenitet Fortsättare 24 % 17 % 3 % Avhoppare 28 % 17 % 5 % Utanförstående 21 % 20 % 3 % Unga vuxna 26 % 18 % 3 % Individualiserad Rätt till kulturbevarande/kulturval Lagidrott 60 % 42 % 26 % Individuell idrott 79 % 58 % 37 % Unga vuxna 70 % 53 % 32 % Uppskattning av mångfald Politisk organisering mot invandring Uppskattning av mångfald definierat i termer av att vara fortsättare, är med andra ord inte att stiga in en värld med (i förhållande till världen utanför) avvikande uppfattningar om multikulturalismens spörsmål såsom de här studeras. Lagidrott, individuell idrott och mångkulturell diskurs Det tycks så här långt inte finnas några skillnader mellan unga vuxna som föreningsidrottar och unga vuxna som inte gör det med avseende på graden av stöd för Jag skriver så här långt eftersom jag hitintills förhållit mig till föreningsidrottande ungdomar som vore de en sammanhållen och entydig kategori. Följaktligen skulle jag vilja jämföra olika idrotter med avseende på stödet för Jag skulle även vilja jämföra idrotter samma och olika i skilda miljöer. Det urval på drygt tusen unga vuxna som här används är dock för litet för att möjliggöra sådana jämförelser. En jämförelse är dock möjlig, nämligen den mellan föreningsidrottare som enbart ägnar sig åt lagidrott (t.ex. fotboll) och föreningsidrottare som enbart utövar individuell idrott (till exempel golf). Av utrymmesskäl avgränsas redovisningen till endast mångkulturell diskurs. Jämförelsen med hela urvalet unga vuxna kvarstår. Jämförelsen mellan lagidrott och individuell idrott visar påtagliga skillnader. Stödet för mångkulturell diskurs är betydligt starkare bland dem som ägnar sig åt individuell idrott än bland dem som ägnar sig åt lagidrott. Det gäller särskilt indikatorn individualiserad. Graden av stöd för den normativa mångkulturalismen är därtill lägre bland dem som utövar lagidrott än i hela den studerade populationen av unga vuxna. För dem som deltar i individuell idrott förhåller det sig tvärtom. Där är stödet större än bland unga vuxna generellt. Med andra ord kan stödet för den normativa mångkulturalismen variera betänkligt inom föreningsidrotten beroende på vilken typ av idrott som utövas. Sammanfattning: tre empiriska tendenser Svaren på mina två första vägledande frågor kan nu sammanfattas i termer av tre empiriska tendenser: För det första är unga vuxnas stöd för mångkulturell diskurs betydligt starkare än stödet för monokulturell diskurs. Särskilt starkt är stödet för individualiserad. Stödet för påståendet om att invandrare med sina kulturer och språk berikat det svenska samhället är betydligt svagare. Unga vuxnas stöd för rätten att bedömas som individ och rätten att göra kulturval är således betydligt starkare än stödet för konsekvenserna av sådana val ett mer mångkulturellt samhälle. För det andra stödjer föreningsidrottande unga vuxna fortsättare den normativa mångkulturalismen i samma utsträckning som unga vuxna generellt. För det tredje finns det en påtaglig skillnad inom kategorin föreningsidrottare. De som ägnar sig åt lagidrott uttrycker ett påtagligt lägre stöd för den normativa mångkulturalismen än de som ägnar sig åt individuell idrott. Den senare kategorin är mer positiv och den förra mer negativ än unga vuxna i allmänhet. Hur kan utfallet kunna förklaras? Avslutningsvis söker jag ett svar på mitt bidrags tredje fråga. Mot bakgrund av de ovan formulerade tendenserna kan den preciseras på följande vis: Hur är det möjligt att förstå att just unga vuxna som ägnar sig åt lagidrott 30

i mindre grad stödjer den normativa mångkulturalismen än unga vuxna som deltar i individuell idrott? Har det något med själva den interna idrottsmiljön att göra, eller är det andra externa och därmed från idrotten skilda faktorer som bestämmer utfallet? Drar kanske lagidrott till sig fler individer som är kritiska till den normativa mångkulturalismen? Eller är det tvärtom? Att lagidrott bidrar till att fler unga vuxna blir kritiska till densamma. Och omvänt: hur ska vi förklara att unga vuxna som ägnar sig åt individuell idrott tenderar att ge ett mer påtagligt stöd till den normativa mångkulturalismen? Beror det på att de rekryterar människor med starka sympatier för det mångkulturella? Eller finns det något i den idrottsmiljö som ägnar sig åt individuell idrott som gör att unga vuxna där i större utsträckning än inom lagidrottsmiljön stödjer den normativa mångkulturalismen? För det första frågar jag mig följaktligen vad detta något i idrottsmiljöerna kan vara som eventuellt genererar ökat respektive minskat stöd för den normativa mångkulturalismen. För det andra frågar jag mig hur det kan förklaras att unga vuxna som rekryteras till föreningsidrotten möjligen redan tenderar att ha specifikt olika uppfattningar om den normativa mångkulturalismen när de kommer dit. Med andra ord uppfattningar som förklaras av något annat än deltagande i föreningsidrott. Två invändningar är på sin plats. För det första, varför måste det vara en fråga om antingen något i idrotten eller något utanför idrotten? Varför kan det inte vara en fråga om en mer eller mindre komplex relationsform mellan något i och något utanför? Det faktum att en ung vuxen är någon (t.ex. i socialt hänseende) som väljer något (t.ex. en lagidrott) torde innebära att relationen mellan något och någon är ett val inbäddat i en social meningsprocess i specifika sammanhang. Detta något är för en specifik ung vuxen som redan är någon rimligt och meningsfullt att vilja. Betydelsen av det jag väljer och betydelsen av vem jag är utgör en sociosymbolisk homologi. 5 Det finns med andra ord en betydelseöverensstämmelse mellan en specifik någon och ett specifikt något i sina specifika sammanhang. Den analytiska poängen är således att det alltid finns en relationalitet mellan något och någon som gör det svårt, också i rent analytisk form, att skilja externa från interna förklaringsfaktorer. De är sammanbundna i ett gemensamt betydelsesystem. För det andra torde denna relationalitet, för att ytterligare komplicera diskussionen, röra sig om relationer mellan flera aspekter innanför och flera aspekter utanför. Mångkulturalism och genussociala sammanhang Jag ska avslutningsvis ge två exempel på det analysarbete som antagandena ovan kräver. Exemplen kommer dock inte att leva upp till de krav på komplexitet som ovan formulerats. För något sådant saknas i nuläget empiriskt material. Min enkla analys avgränsas till mångkulturell diskurs och till unga vuxna som deltar i lagidrott respektive individuell idrott. Avsikten är att komma en bit på vägen mot en förståelse av vad som ovan diskuterades som relationen mellan något innanför och något utanför idrotten. Det första exemplet avser betydelsen av kön för förståelsen av varför utövare av individuell idrott i större utsträckning än utövare av lagidrott stödjer Det andra exemplet gäller betydelsen av att vara pojke respektive flicka från olika sociala hemmiljöer. I båda exemplen intresserar jag mig just för hur externa faktorer (kön respektive klass) samvarierar med interna faktorer (lagidrott respektive individuell idrott). Till slut står vi, som alltid, kvar med avgörande och obesvarade frågor. Samtidigt förstår vi, det är i alla fall min förhoppning, att graden av stöd för den normativa mångkulturalismen är en fråga om både och. Exemplet kön. Jag inleder med att studera skillnader mellan pojkar och flickor avseende graden av stöd för mångkulturell diskurs. Precis som tidigare redovisas endast andelar för dem som instämmer helt. 81 procent av flickorna och 56 i individualiserad 41 procent av flickorna och 43 i rätt till kulturbevarande/kulturval 40 procent av flickorna och 24 i uppskattning av mångfald Av jämförelsen framgår att flickor i betydligt högra grad än pojkar entydigt stödjer Vi måste därför fråga oss hur andelen flickor respektive pojkar ser ut inom lagidrott respektive individuell idrott. Ty om det visar sig att pojkar andelsmässigt dominerar lagidrotten och flickor andelsmässigt dominerar den individuella idrotten torde det snarare vara kön än val av typ av idrott som förklarar graden av stöd för mångkulturalismen. Bland de unga vuxna som ägnar sig åt lagidrott är 68 procent pojkar och 32 procent flickor. Bland de unga vuxna som ägnar sig åt individuell idrott är 63 procent flickor och 37 procent pojkar. Vi kan således dra slutsatsen att en viktig förklaring till att unga vuxna som utövar individuell idrott i högre grad än unga vuxna som utövar lagidrott ger sitt stöd till den normativa mångkulturalismen är att de förra i större utsträckning är flickor och de senare i större utsträckning är pojkar. Med andra ord torde skillnaden mellan lagidrott och individuell idrott avseende graden av stöd för mångkulturalismen i hög grad förklaras av just kön och inte av val av typ av idrott. Om denna slutsats är riktig talar det för att det är något utanför idrotten, i detta fall kön, som bestämmer de multikulturella preferenser vi finner i idrotten. Att så verkar vara fallet gör det enligt min uppfattning inte mindre intressant att konstatera att det inom lagidrott finns ett mindre stöd för den normativa multikulturalismen än i inom individuell idrott. Inte minst därför att idrottsrörelsen i sitt arbete med att bidra till ett ökat stöd för den normativa mångkulturalismen har att hantera olika tendenser inom olika typer av idrott. Men innan vi slår oss till ro med övertygelsen att föreningsidrottande unga vuxnas uppfattningar om multikulturalism i hög grad kan förklaras av något utanför idrotten nämligen kön så bör vi också ställa frågan om det finns någon skillnad mellan flickor i lagidrott och flickor som ägnar sig åt individuell idrott. Ty om en sådan skillnad finns är det möjligt att också argumentera för att något som har med lagidrott likväl kan ha betydelse för graden av stöd för den normativa mångkulturalismen. Låt mig därför göra denna jämförelse. 70 procent av flickor inom lagidrott stödjer helt individualiserad 85 procent av flickor inom individuell idrott gör detsamma 31

Dessa andelar tyder på att graden av stöd för den normativa multikulturalismen också kan bero på skillnader mellan just lagidrott och individuell idrott. Samma empiriska tendens gäller nämligen även för pojkar. 32 55 procent av pojkar inom lagidrott stödjer helt individualiserad 68 procent av pojkar inom individuell idrott gör detsamma Flickor i lagidrott ger lägre stöd för den normativa multikulturalismen än flickor i individuell idrott. Samma tendens gäller för pojkar, som ger ett större stöd om de utövar individuell idrott än om de utövar lagidrott. Således är det med stor säkerhet så att både något utanför och något innanför idrotten påverkar graden av stöd för den normativa multikulturalismen. Låt mig avsluta med att pröva ytterligare en extern aspekt. Exemplet kön och social hemmiljö. Frågan är nu om det är något som samvarierar med kön och som ytterligare kan bidra till att förklara varför stödet för den normativa multikulturalismen ser olika ut inom lagidrott respektive individuell idrott. Låt mig placera flickorna och pojkarna i olika sociala hemmiljöer och se vilket stöd som då finns för Av utrymmesmässiga skäl väljer jag att endast jämföra flickor och pojkar från homogena arbetarhem respektive homogena akademikerhem. Med homogen avses att båda föräldrarna har arbetaryrken respektive akademikeryrken. På så sätt kan jämförelser göras mellan två olika och renodlade miljöer. 90 procent av flickor från homogena akademikerhem stödjer entydigt individualiserad. 56 procent av pojkar från homogena arbetarhem stödjer entydigt individualiserad. 72 procent av flickor från homogena akademikerhem stödjer entydigt rätt till kulturbevarande/ kulturval. 38 procent av pojkar från homogena arbetarhem stödjer entydigt rätt till kulturbevarande/kulturval. 48 procent av flickor från homogena akademikerfamiljer stödjer entydigt uppskattning av mångfald. 24 procent av pojkar från homogena arbetarfamiljer stödjer entydigt uppskattning av mångfald. Jämförelserna ovan uppvisar än mer påtagliga skillnader än mellan pojkar och flickor utan hänsyn taget till social hemmiljö. Akademikerflickornas stöd för mångkulturalismen är oerhört mycket starkare än arbetarpojkarnas. Nästa fråga blir då hur andelarna av akademikerflickor respektive arbetarpojkar ser ut inom lagidrott och individuell idrott. Bland unga vuxna som ägnar sig åt lagidrott är 6 procent flickor från homogena akademikerhem och 24 procent pojkar från homogena arbetarhem Bland unga vuxna som ägnar sig åt individuell idrott är 40 procent flickor från homogena akademikerhem och 11 procent pojkar från homogena arbetarhem Vi kan således konstatera att den grupp som starkast ger sitt stöd till den normativa mångkulturalismen är mycket svagt representerad inom lagidrotten och mycket starkt representerad inom individuell idrott. Slutsatsen är således att genussociala miljöer torde ha mycket stor betydelse för vilken inställning unga vuxna har till mångkulturalismen. Den avslutande frågan är då huruvida det finns några intressanta skillnader mellan lagidrottande respektive individuellt idrottande flickor från homogena akademikerhem. I samma anda intresserar vi oss också för relationen mellan lagidrottande och individuellt idrottande pojkar från homogena arbetarhem. Precis som i motsvarande redovisning av kön ovan nöjer vi oss med att endast pröva individualiserad. 67 procent av flickor från homogena akademikerhem som utövar lagidrott stödjer entydigt individualiserad 95 procent av flickor från homogena akademikerhem utövar individuell idrott stödjer entydigt individualiserad Åter ges empiriskt stöd för att deltagande i olika typer av idrotter har betydelse. Akademikerflickor i individuell idrott ger ett betydligt starkare stöd till den normativa mångkulturalismen än vad samma kategori av flickor gör som ägnar sig åt lagidrott. Samma stöd finns för idrottstypernas förklaringskraft när vi jämför pojkar från homogena arbetarmiljöer som ägnar sig åt lagidrott respektive individuell idrott. 58 procent av pojkar från homogena arbetarmiljöer som utövar lagidrott stödjer helt individualiserad 75 procent av pojkar från homogena arbetarmiljöer som utövar individuell idrott stödjer helt individualiserad Vi har således funnit stöd för att genussociala faktorer utanför idrotten spelar stor roll för vilka preferenser för multikulturalism som kommer till idrotten. Vi har också funnit stöd för att typ av idrott lagidrott respektive individuell idrott kan ha förklarande kraft. Det kan följaktligen vara något både innanför och utanför idrotten som kan förklara graden av stöd för Jag avslutar mitt bidrag med ytterligare två frågor i handen: varför kan typ av idrott ha en förklarande kraft på graden av stöd för den normativa mångkulturalismen? Och: vilka betydelsebärande innebörder och kausala mekanismer ryms i indikatorer som klass och kön. Vi får, som vanligt, fortsätta med att fortsätta. Referenser 1. Norberg, Johan R, (2004) Idrott och integration, Stockholm: Riksidrottsförbundet, s. 7 2. Peterson, Tomas (2000) Idrotten som integrationsarena?, i Rystad, Göran & Lundberg, Svante (red.), Att möta främlingar, Lund: Arkiv; Fundberg, Jesper, (2003) Etnisk mångfald och integration visar idrotten vägen? Stockholm: Riksidrottsförbundet. 3. Cashmore, Ellis (1996) Race and Ethnic Relations. London: Routledge; Kymlicka, Will (1998) Mångkulturellt medborgarskap, Göteborg: Nya Doxa. 4. Edgar, Andrew & Sedgwick, Peter (1999) Key Concepts in Cultural Theory, London: Routledge, s. 117. 5. Willis, Paul (1977) Profane Culture, London: Routledge & Keegan Paul.