Mellan hopp och förtvivlan - En studie om hiv och homosexualitet

Sven-Axel Månsson Mats Hilte Mellan hopp och förtvivlan - En studie om hiv och homosexualitet Boken ursprungligen publicerad av Studentlitteratur, 1990. ISBN 91-44-32541-X Denna version, som är identisk med den ursprungliga, publiceras av Lunds universitetsbibliotek med förlagets och författarnas tillstånd.

Innehållsförteckning Förord 5 Inledning 7 Historien bakom - studiens tillkomst, uppläggning och genomförande 7 Forskningsprojekt 8 Sexton män 9 Samtalsintervju 11 Analysarbetet 13 Något om männen 14 Vår arbetsfördelning 14 1. Aids - den moraliska paniken och dess metaforer 17 Sjukdom och död i det moderna samhället 20 Homosexualiteten och dess ställning i samhället 21 Paradigmskifte 23 Att komma ut - om homosexuell identitetsutveckling 26 - första fasen 28 - andra fasen 29 - tredje fasen 30 - fjärde fasen 31 Modellens begränsningar 32 Att leva med en hiv-infektion 33 2. Beslutet att testa sig 35 Massmedias behandling av ämnet 35 Upptäckten av sjukdomssymptom 39 På uppmaning av andra 41 Rädslan för att smitta andra 42 Testbeslut och testpolitik 43 3. I väntan på besked 46 Den stora ovissheten 47 "Breaking bad news" 54

4. Att bli hiv-positiv - den akuta krisfasen 58 Kriser och kristeorier 59 Krisens akuta fas 63 Tillbakadragande 67 Ensamheten och skammen 71 Existentiell oro 76 Ökat kroppsmedvetande 80 Summering 81 5. Att vara hiv-positiv - anpassningsfasen 83 "Coping" 83 Utveckling, anpassning och den homosexuella livsformen 86 Livsform och handlingsutrymme 88 "Ett någorlunda anständigt liv" 94 Vändpunkten 98 Olika handlingslinjer 102 6. Sexualitet och hiv 104 Föreskrifter 104 Två huvudlinjer 106 Osäkerhet och villrådighet 107 Existentiella och praktiska problem 108 Säkrare sex i praktiken 109 Att komma igång igen 114 Vems är ansvaret? 116 Invasion 118 Kärlekens villkor 119 Informationsplikten 120 Sammanfattning 122 7. Sammanfattning 124 En tankeram 125 Litteraturförteckning 130 Bilaga - intervjuarguide 135

Förord Från djupet av våra hjärtan vill vi tacka er som gjort den här undersökningen möjlig. Först huvudpersonerna: Vi kom in i era liv vid en tidpunkt som var svår. Ibland kom vi direkt olämpligt, det var inte svårt att förstå. Ändå släppte ni in oss och gav oss vad vi bad om, era berättelser. Många av er deltog, därför att ni insåg att det ni hade att säga kunde ha betydelse för andra. Så även om det tog emot, gick ni igenom allt det svåra på nytt. Men också det ljusa, därför att medan ni berättade kunde ni ibland tydligt se att det också fanns en utveckling, att det fanns sidor av det ni hade gått igenom som givit styrka. Det var i de ögonblicken vi kunde känna att det inte bara var vi som hade nytta av samtalet. Ett varmt tack också till alla ni andra som bidragit med kloka synpunkter, kritiska kommentarer och uppmuntrande tillrop: Leif Persson, kurator på RFSL och forskare vid Institutionen för klinisk samhällsmedicin i Malmö Lena Nilsson Schönnesson, psykolog och forskare vid Psykhälsan i Stockholm samt hennes medarbetare, Margareta Axelsson Funck och Mikael Wester Benny Henriksson och hans medarbetare vid Institutet för sociala studier i Stockholm Infektionsläkare Torkil Mostrup och kurator Lena Magnusson vid Infektionsklinik II i Malmö Arbetskamraterna vid Socialhögskolans forskningsavdelning i Lund, särskilt Gunvor Andersson och Bengt Svensson samt, sist men inte minst, Anki och Jörgen, som stått bi i vardagen med stöd och uppmuntran. Lund den 15 juni 1990, Sven-Axel Månsson Mats Hilte

Inledning Historien bakom - studiens tillkomst, uppläggning och genomförande Tankarna på denna studie väcktes första gången hösten 1986. Mats Hilte hade då varit samtalsledare i en stödgrupp för hiv-positiva i RFSL:s regi (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande). I stödgrupperna gavs deltagarna tillfälle att tillsammans med andra i samma situation samtala kring sin dramatiskt förändrade livssituation. Gruppverksamheten hade tillkommit vid en tidpunkt - våren 1985 - då aidspaniken var som störst. I den breda samhällsdebatten riktades intresset nästan helt mot frågorna om sjukdomens ursprung, riskgrupper och spridningsprognoser. Få intresserade sig för de redan drabbade. Dessa var i huvudsak män som hade blivit smittade via sexuellt umgänge med andra män. I Malmö liksom på andra orter var sjukvårdens personal hårt pressad. Man hade ingen klar uppfattning om smittans spridning. Och nästan all tid gick åt till provtagning och medicinska kontroller. När de homosexuellas egen organisation startade sin stödgruppsverksamhet, skedde det i vad som närmast kan beskrivas som ett nödläge. Det psykosociala omhändertagandet av de hiv-positiva inom sjukvården var nästan obefintligt. Således blev stödgrupperna en uppsamlingsplats för det uppdämda psykiska illamåendet. Men de kom också att representera en vändpunkt för många. Här gavs för första gången tillfälle att bryta tystnaden kring sjukdomen, åtminstone i den lilla gruppen; här gavs också möjligheter till igenkännande, jämförelser och anknytning. De skiftande individuella perspektiven hjälpte till att skapa en mer nyanserad bild av den egna situationen. Det blev lättare att erkänna sin infektion och kanske försonas med den. Erfarenheterna av stödgruppsarbetet var således i allt väsentligt positiva. Erkännandet av infektionen är ju av stor betydelse för mobiliseringen av de krafter som behövs för att bekämpa sjukdomen. På samma sätt är bearbetningen av de skuld- och skamkänslor, som är knutna till en hiv-intektion, en viktig del av det försoningsarbete som krävs för en långsiktig konstruktiv anpassning till ett liv som hiv-positiv.

Under förvåren 1987 summerade Mats Hilte sina viktigaste iakttagelser och erfarenheter från stödgruppsarbetet i en text betitlad Överlevnadsstrategier och psykosocialt stödarbete bland hiv-positiva. Hilte konstaterade bl a att det fanns stora likheter mellan erfarenheterna från dessa insatser och de som gjorts inom de samtalsgrupper som organiserats inom ramen för Kraeftens Bekaempelse i Danmark, dvs i stödarbetet bland cancersjuka. Flera av de problem som t ex var aktuella för patienter med livmodercancer var också centrala för de hiv-positiva: den förändrade upplevelsen av kroppen, den konfliktfyllda sexualiteten, den hotade sexuella identiteten, skam och skuldkänslorna, m.m. Men, framhöll han, det fanns också betydande skillnader mellan cancerpatienterna och de hiv-positiva homosexuella männen, skillnader som framförallt hängde samman med: ( I ) sjukdomens karaktär och förlopp, (2) de sociala och kulturella betydelser som är knutna till sjukdomen och (3) den drabbades sociala ställning i egenskap av homosexuell. Apropå den senare skillnaden påpekade Hilte: Det personliga erkännandet av en hiv-infektion är en lång process. Bakom viljan att acceptera en drastiskt förändrad livssituation döljer sig många faktorer. En av de mer betydelsefulla är personens sociala och sexuella "jag". Den fas som många homosexuella män går igenom, när de erkänner sin sexuella läggning och "kommer ut" aktualiseras på nytt. Det sätt på vilket individen förhåller sig till sitt sociala och sexuella "jag" blir avgörande för i vilken grad han kommer att försonas med hiv-infektionen (Hilte, 1987). Forskningsprojekt Under senvåren 1987 presenterade Mats Hilte sina funderingar för Sven- Axel Månsson kring ett forskningsprojekt om förhållandet mellan hiv och homosexualitet. Han sökte en handledare, kanske en samarbetspartner. Sven-Axel Månsson blev omedelbart intresserad och hjälpte honom att vidareutveckla tankarna. Hilte färdigställde ett forskningsprogram. Därefter gick båda gemensamt in med en forskningsansökan, baserad på detta program, till socialdepartementet, som så småningom beviljade ett mindre forskningsanslag. Sven-Axel Månsson fick samtidigt möjlighet att utföra sin del av arbetet inom ramen för det forskarstipendium han uppbar från Delegationen för Social Forskning. Årsskiftet 1987/1988 kunde arbetet påbörjas.

Den centrala uppgiften för projektet, som vi formulerade den i programmet, var att bättre försöka förstå de hiv-positiva männens reaktioner och anpassningsmönster i förhållande till deras homosexuella livsform och till deras upplevelser av och syn på sina sexuella erfarenheter och handlingsmönster. Det yttersta målet var att skapa ett bättre kunskapsunderlag för psykosociala stödinsatser till hiv-positiva. Genom att följa ett antal män genom anpassningsprocessen via deras egna berättelser, ville vi försöka komma åt olika kritiska punkter i infektionsförloppet, som är nödvändiga att känna till för ett ändamålsenligt och effektivt stödarbete. Sexton män Vi planerade att intervjua mellan 10 och 12 hiv-positiva män, det blev till slut 16. Vid urvalet av intervjupersonerna strävade vi efter att åstadkomma största möjliga kvalitativa spännvidd i olika avseenden, t ex när det gällde männens homosexuella livsform. Således försökte vi få med män i undersökningen som representerade olika grader av öppenhet respektive slutenhet visavi omvärlden. Vi eftersträvade också att inkludera män, som befann sig på olika långt avstånd från beskedet om att de var hiv-positiva, dvs vi ville ha med både män som relativt nyligen hade fått beskedet och sådana som hade hunnit få en längre tids perspektiv på saken. I realiteten var emellertid valfriheten i urvalssituationen starkt begränsad. I Malmö fanns vid den aktuella tidpunkten c:a 150 kända hiv-positiva homosexuella män. I princip fanns det två framkomstmöjligheter för att få kontakt med tänkbara intervjupersoner. Den ena var via infektionskliniken vid Malmö Allmänna sjukhus. Här hade redan påbörjats en undersökning "om psykosociala faktorers betydelse för hiv-positiva män" på initiativ av Institutionen för klinisk samhällsmedicin vid Lunds universitet. Syftet var främst att, som ett inslag i ett mer övergripande forskningsprojekt om olika patientgruppers sociala nätverk och stödstrukturer, studera de hiv-positiva männens speciella situation i detta avseende. Vår studie kunde uppfattas som "ett intressant komplement" till detta omfattande projekt, varför vi inbjöds att delta i olika överläggningar om arbetets uppläggning. Det beslutades att samtliga patienter som ingick i "det stora projektet" också skulle informeras om vår studie. Vi fick själva utforma det underlag som klinikens läkare och kurator skulle använda för att informera patienterna. Tanken var att patienten därefter själv skulle ta kontakt med oss. Detta fungerade inte.

Den andra vägen skulle visa sig vara mer framkomlig. Den gick via kontakterna bland de hiv-positiva männen i de stödgrupper, där Mats Hilte och infektionsklinikens kurator hade varit samtalsledare. Det var via det kontaktnätet vi fick de första intervjuerna. Därefter rullade snöbollen vidare i olika riktningar. Att den stannade vid 16 intervjupersoner hade främst praktiska orsaker. Vi bestämde oss ganska tidigt för att hålla på med intervjuarbetet så länge som det inte var "alltför besvärligt" att få kontakt med nya personer, och så länge det gavs ekonomiskt utrymme. Under de första fyra månaderna hade vi "flyt" i intervjuarbetet. Därefter blev det allt svårare. Det gick längre och längre tid mellan intervjutillfällena; de sista tre månaderna fick vi bara in fyra intervjuer, jämfört med de första fem, då vi fick in tolv. Snöbollsmetoden bygger på den enkla principen att "den ena kontakten ger den andra". För att få en tillfredsställande kvalitativ spridning är det viktigt att sätta igång flera bollar i olika riktningar, dvs att använda olika initialkontakter. Problemet är bara att i vissa riktningar "rullar bollen lätt", medan i andra blir det stopp nästan direkt, vilket i vart fall främst hade att göra med de olika kontaktpersonernas faktiska ställning i det homosexuella delsamhället. En del män befann sig i den yttersta periferin av detta samhälle: här fanns t ex män som dolde sin homosexualitet för andra, män som hade valt att ta avstånd från homosexualitetens sociala sida, och som levde i det heterosexuellt präglade samhällslivet i skydd av det allmänna antagandet att människor är heterosexuella, tills motsatsen är bevisad. Andra befann sig mitt i centrum av det homosexuella delsamhället: här fanns t ex män som hade "kommit ut" med sina homosexuella preferenser, män som öppet manifesterade den homosexuella socialiteten i sina liv, som deltog i "utelivet", levde ihop med andra män, och arbetade aktivt i de homosexuellas egna organisationer. Och så fanns det män som befann sig på olika punkter mellan dessa ytterpoler. Det tillhör vårt teoretiska perspektiv att "centrum" eller "periferi" kan ha stor betydelse för anpassningen till hiv-smittan. Följaktligen är det också så att "centrum" och "periferi" har betydelse för huruvida man kan tänka sig att delta i en stödgrupp och/eller ställa upp på en intervju med oss. Det var således inte några större problem att fylla "centrumkvoten" i undersökningsgruppen, däremot var det svårare att få kontakt med dem som valt att leva i det fördolda. Trots svårigheterna har vi dock en känsla av att intervjumaterialet till slut fick en någorlunda godtagbar spridning längs linjen mellan "centrum" och "periferi". Att vi slutade efter 16 intervjuer berodde också på att vi tyckte att varje

mödosamt insamlad intervju gav allt mindre ny kunskap i förhållande till den vi redan hade; inte så att "den ena historien var den andra lik", utan vi kunde urskilja vissa återkommande analytiska mönster i svaren, vilket gjorde att vi började längta efter att få ge oss i kast med det slutliga analysarbetet. Samtalsintervju Med var och en av undersökningspersonerna utförde vi vad som brukar kallas en tematiserad samtalsintervju (Burgess, 1984) eller, ibland, kvalitativ forskningsintervju (Kvale, 1979). Vid denna intervjutyp använder sig forskaren av en s k intervjuarguide, där relevanta teman och frågeområden finns upptagna. Enkelt uttryckt rör det sig om en lista med ämnen som skall täckas in under intervjuns förlopp (den guide vi använde finns längst bak i boken, s. 135-136). Ordningsföljden kan variera från tillfälle till tillfälle. Intervjusituationen kan i bästa fall liknas vid ett spontant och ömsesidigt samtal under ordnade och systematiska former dvs de ämnen som berörs under samtalet är i princip bestämda på förhand av forskaren, vilket möjliggör mer eller mindre systematiska jämförelser mellan olika intervjupersoners svar under det efterföijande analysarbetet. Att intervjuaren har ansvar för att de tilltänkta ämnesområdena belyses, betyder naturligtvis inte att alla intervjupersoner ovillkorligen skall pressas att uttala sig i varje enskild fråga. Syftet med valet av denna intervjuform är att man vill "komma på djupet", "nå bakom", få kunskap om personens erfarenheter, föreställningar, känsloupplevelser, livsvärden och strävanden. Hur åstadkommer man då ett tillfredsställande menings- och känslodjup i intervjun? Rodgers (1945) föreslår att den icke-styrande rådgivningstekniken, som ibland används i terapeutiskt arbete, kan tjäna som modell för den kvalitativa forskningsintervjun. Den icke-styrande tekniken lägger stor vikt vid att utfrågaren intar en accepterande och tillåtande hållning till den utfrågade, att han undviker att göra honom försvarsinställd och att han kontinuerligt speglar den intervjuades känslor utan att föra in sina egna attityder och åsikter. I intervjuer med homosexuella män är en accepterande och tillåtande hållning från intervjuarens sida av största vikt. Detta var också en av anledningarna till att vi valde att uföra intervjuerna tillsammans. Främsta skälet var att vi ville utnyttja det faktum att den ene

av oss själv är homosexuell. I en samhällssituation som präglas av utbredd rädsla och osäkerhet, menade vi att det kunde uppfattas som en trygghetsgaranti, både i intervjusituationen och för den senare behandlingen av intervjumaterialet, att den ene av oss själv tillhörde den då mest utsatta gruppen. Dessutom menade vi att denna konstruktion kunde vara en tillgång också innehållsmässigt. Vi var t ex överens om att det krävdes kännedom om de villkor som homosexuella lever under för att kunna tolka intervjusvaren på ett adekvat sätt. Å andra sidan var det naturligtvis en fara i att giltigheten av den kunskapen togs för given, så länge den bekräftades av enbart homosexuella män som alla delade samma verklighet. Denna risk uppvägdes således av att den andre av oss var "utomstående", dvs en person som inte delade den homosexuella livsformen och som kunde ställa frågor om sådant som kunde anses självklart eller åtminstone välkänt för de direkt inblandade; en roll i intervjuarbetet som kan liknas vid antropologens under fältstudier i en främmande kultur. Vi upplevde således att vi kompletterade varandra i intervjuarbetet. Intervjupersonerna fick dock veta att de hade möjlighet att välja, huruvida de ville träffa båda eller bara den ene av oss. Med ett undantag hade intervjupersonerna "ingenting emot" att träffa oss båda två. Alla intervjuerna, utom en, utfördes i intervjupersonens bostad. De spelades in på band och skrevs sedan ut av en sekreterare som arbetade under tystnadslöfte. Totalt utgjorde det utskrivna materialet en textmassa om c:a 600 A4-sidor. I samtliga fall fick vi tillstånd av intervjupersonen att använda korta eller halvlånga citat efter eget gottfinnande, förutsatt att vi ändrade vissa för sammanhanget betydelselösa detaljer (samtliga egennamn är naturligtvis fingerade). När det gällde längre och mer sammanhängande utdrag ur samtalen, där vi uppfattade att det kunde föreligga en risk för identifiering, föreslog vi själva att de intervjuade skulle erbjudas möjlighet att läsa texterna före publicering. Datainsamling med kvalitativa metoder av den typ som vi använt här för samman forskaren och den utforskade i en nära kontakt, närmare än vad som är vanligt i hårddatasammanhang. Oavsett forskarens goda uppsåt, har detta angreppssätt problematiska etiska aspekter. En sådan har att göra med att forskaren ibland på ett mycket raffinerat sätt "invaderar" den utforskades innersta. I praktiken går det ofta inte att göra en distinkt åtskillnad mellan denna typ av forskningsintervju och ett terapeutiskt samtal. Steinar Kvale (1979) framhåller att båda kan innebära såväl ökad förståelse som förändring, men med tonvikt på förståelseaspekten i forskningsintervjun och förändringsaspekten i det terapeutiska samtalet. Detta är förmodligen riktigt. Icke desto mindre handlar det om det ansvar forskaren kan ta för de

förväntningar och förhoppningar som den utforskade knyter till kontakten. I vårt fall betonade vi inledningsvis att det bara handlade om ett samtal och att syftet med undersökningen var att försöka ge en samlad bild av olika mäns reaktioner och upplevelser i samband med hiv-infektionen. Vidare framhöll vi att infektionsklinikens kurator och Noaks Arks psykolog var informerade om vår undersökning och att dessa hade erbjudit sig att ta emot männen i samtal direkt efter eller i anslutning till intervjun. Såvitt vi vet, utnyttjade ingen av intervjupersonerna denna möjlighet. Analysarbetet I analys- och tolkningsarbetet har vi framför allt sökt efter mönster och typiska drag i männens upplevelser och reaktioner. Textframställningen har i första hand tagit sikte på att åskådliggöra dessa. Arbetssättet har m a o inneburit att vi analytiskt har lyft fram och organiserat meningsfulla relationer och egenskaper ur de subjektiva upplevelsevärldar, som männen presenterat för oss genom sina berättelser. Denna urvalsprocess har emellertid inte skett slumpmässigt, utan följt en induktiv analysmodell, som präglats av ett kontinuerligt samspel mellan det framväxande teoretiska perpektivet och grupperingen och kategoriseringen av våra data (Hughes och Månsson, 1988). Vi har således strävat efter att lägga oss nära intervjupersonernas självförståelse, vilket innebär att vi efter bästa förmåga har försökt undvika tolkningar, som inte direkt kunnat beläggas med det empiriska materialet. Detta är en kardinalprincip i den kvalitativa analysen. Teoretiska påståenden skall vara grundade i och växa fram ur studerade fenomen (Patton, 1984). Men det är också en etisk fråga. Alltför ofta invaderar forskaren inte bara den utforskades innersta utan våldför sig också på de utforskades rätt att få behålla sin självuppfattning och sin uppfattning om världen. De gemensamma drag och kännetecken som vi fått fram i undersökningen kan betraktas som renodlade aspekter av subjektiva upplevelsevärldar; aspekter som kan användas som "måttstock" för att bestämma likheter och skillnader i konkreta fall. Därmed har vi i bästa fall också bidragit till en praktiskt användbar beskrivning och analys av det förlopp männen genomgår i sin anpassning till ett liv med hiv. Vi har med andra ord förhoppningsvis åstadkommit en beskrivning som kan tjäna som utgångspunkt inte bara för professionella psykosociala stödinsatser, utan också för enskilda hiv-positiva att känna igen och få perspektiv på sin egen situation.

Något om männen Den äldste av de 16 intervjupersonerna var nästan 50 år vid intervjutillfället, den yngste hade precis fyllt 26 år. Majoriteten (12 av 16) befann sig i åldersintervallet 35-45 år. Det är välbekant att homosexuella män gärna flyttar från mindre orter och samlas i större städer (Prieur, 1988). Över hälften av männen var födda och uppväxta på andra orter än Malmö. Vid intervjutillfället bodde dock alla utom en i Malmö. Nästan alla hade arbete, de flesta inom omvårdnads-, undervisningseller servicesektorn; två studerade. Vid intervjutillfället var tre långtidssjukskrivna på hel- eller halvtid. Vid intervjutillfället var det stora flertalet ensamstående. Två av dem var dock sammanboende med en annan person; den ene med en kvinna, den andre med en man. Ytterligare några hade relativt nyligen avslutat kortare eller längre samboförhållanden; i tre fall hade männen skilt sig eller höll på att skilja sig från sin fru. Endast en sade dock att han "idag" räknade sig som bisexuell. Alla de andra uppfattade sig "huvudsakligen" eller "uteslutande" som homosexuella, inklusive två av de tre män som hade varit gifta. Fem av männen hade aldrig haft något sexuellt umgänge med en person av motsatt kön. Om man hade räknat männens sexualpartners fördelade efter kön, skulle man förmodligen komma fram till att samtliga män i vår undersökning hade haft mycket mer sexuell erlarenhet med män än med kvinnor. Och eftersom de allra flesta refererade till sig själva som "homosexuell" eller "bög", använder vi genomgående dessa uttryck i texten, dock företrädesvis det förra. Emellertid bör man vara klar över, att långt ifrån alla män som har sex med män uppfattar sig själva som homosexuella. Men innan vi kommer djupare in på den frågan, som är en av kärnfrågorna i den fortsatta framställningen, övergår vi till att slutligen säga något om arbetsfördelningen mellan oss som ligger bakom den här boken. Vår arbetsfördelning De flesta intervjuerna utförde vi tillsammans. Under analysarbetets inledande fas lämnade Mats Hilte projektet för att istället satsa all tid och energi på sitt avhandlingsarbete i sociologi. Under 1989 arbetade således Sven-Axel Månsson helt på egen hand med att analysera materialet. I början av 1990 återvände Mats Hilte till projektet för att delta i den avslutande fasen.

Denna arbetsfördelning innebär bl a att boken till största delen är författad av Sven-Axel Månsson. Han har skrivit samtliga kapitel - utom det första och sista som är gemensamma produkter. Analysarbetet och författandet har framför allt under den senare fasen vilat på en gemensam diskussion och kritisk granskning, som haft stor betydelse för hela framställningens slutliga disposition och utformning.

1. Aids - den moraliska paniken och dess metaforer Aids har inte kommit in i vår tillvaro som ett provrör i ett rent och sakligt, desinficerat laboratorium. Sjukdomen tar sin ovälkomna plats i en värld som redan är full av våra bekymmer, våra strider, våra glädjeämnen, våra njutningar, våra hämningar- våra bilder av oss själva och av andra, våra ideal av gott och vackert, vår avsky för det som vi finner ont och fult (Liedman, 1989 s 7). Under en stor del av 1980-talet har vi i medierna konfronterats med budskap och bilder som talat till oss om hiv och aids. Budskapen har varit en blandning av fakta och fördomar och bilderna har ofta visat fenomenet från dess mest skrämmande sida. Både bilderna och budskapen bidrog till att bygga upp en panikstämning, som kulminerade i Sverige runt mitten av 80-talet. Redan tidigt gjordes en koppling mellan aids och de homosexuella. Under 1983 möttes vi av rubriker som talade om "homosexsjuka" och "bögpest". Till gruppens tidigare stigma lades nu ytterligare ett - bärare av en dödsbringande.sjukdom. Samhällets utstötningsmekanismer lät inte vänta på sig. I pressen rapporterades om olika typer av trakasserier av homosexuella. I Malmö antändes en lägenhet tillhörande en homosexuell man som talat öppet i massmedia om att han var hiv-positiv. Vissa homosexuella män blev utfrusna på sina arbetsplatser och såg sig tvungna att lämna sina arbeten. En ny lag snabbinstiftades 1987 för att stänga vissa träffpunkter för homosexuella såsom bastuklubbar och porrfilmslokaler. Detta trots att de homosexuellas egna organisationer framhöll att risken för smittspridning sannolikt var betydligt större om lokalerna stängdes. Den panik som uppstod kring hiv och aids var i allra högsta grad en moralisk panik. Det var inte bara människors rädsla att bli "smittade" av en dödlig infektion vi fick bevittna. Genom den nära kopplingen mellan hiv och homosexualitet lyftes en annorlunda och för många främmande och moraliskt förkastlig sexualitet fram i ljuset. Hiv förvandlades snabbt till ett

hot, inte bara mot den egna hälsan, utan mot i samhället dominerande normer och värderingar, i synnerhet föreställningarna om den heterosexuella sexualitetens och familjebildningens självklarhet (Watney, 1987). Moralisk panik är inget nytt fenomen, däremot har föremålen växlat från tid till annan. Gemensamt för de grupper som faller offer för moralisk panik är, menar den norske sociologen Thomas Mathiesen, - att de är svaga i förhållande till makten i samhället - att de har ett beteende som faller utanför den dominerande moraliska ordningen - att de kan göras till syndabockar för samhällets problem - och att de kan tillfredsställa en rad av olika egenintressen hos de härskande (Mathiesen, 1987) De homo- och bisexuella männen uppvisar drag som stämmer väl överens med Mathiesens karakteristik: de utgör en minoritet i det heterosexuella samhället, de är bärare av en tabubelagd sexualitet och de har tidigare i historien varit syndabockar. Sjukdomar vars orsaker är dunkla och där ingen effektiv behandling utformats omges ofta av en mängd fantasier. Det gäller särskilt smittsamma sjukdomar bemängda med sexuell skuld. Kring dessa utvecklas bisarra fantasier om olika möjliga och omöjliga smittovägar. Om vi blickar tillbaka i historien finner vi att sexuellt överförda sjukdomar ofta beskrivits som bestraffningar, inte bara av enskilda personer utan också av hela grupper av individer. Sexuellt överförda sjukdomar döms hårdare än andra smittvägar. I synnerhet om sjukdomen, som i fallet med hiv-infektionen, kopplas samman med en sexualitet som av många uppfattas som "pervers (Sontag, 1981, 1988). En mångfald av olika föreställningsinnehåll och associationskedjor kom att förtätas i bilden av hiv och aids. Hiv-infektionen förvandlades till en kraftfull metafor. Huvudmetaforen för aids är "pest", menar Susan Sontag. Pesten har länge använts för att beteckna den högsta graden av kollektiv olycka och gissel. Den har även brukats som en generell beteckning på andra farsoter i historien, som till exempel spetälska och syfilis. En typisk föreställning om pesten är att den kommer någon annanstans ifrån. De namn man gav syfilis i Europa på 1400-talet speglar detta. Engelsmännen kallade syfilis för "franska sjukan", medan parisarna kallade den för "morbus Germanicus" (Sontag, 1988). En liknande föreställning finner vi i fallet med aids. Den anses komma från Afrika och därifrån vidare till USA och Europa via Haiti.

Fruktade epidemiska sjukdomar, särskilt de som kopplas samman med moraliskt förfall i samhället, skapar ofta distinktioner mellan de förmodade bärarna av sjukdomen och de som kallas för den stora allmänheten. I fallet med hiv-infektionen har detta lett till att de s k riskgrupperna utpekats som "orena", en pariagrupp som kan smitta ner alla andra. Ett tydligt exempel på detta sätt att tänka kom till uttryck i ett förslag om isolering av de hivpositiva och aidssjuka i s k aidssamhällen som fördes fram i debatten under 1986 (Tibbling, 1987). Rädslan för aids och försöken att stöta ut de drabbbade kulminerade när det inte längre gick att upprätthålla distinktionen mellan de s k riskgrupperna och den breda allmänheten. Från officiellt håll talades allt oftare om riskbeteende och allt mindre om riskgrupper. Rädslan utlöstes bland annat av upptäckten 1986 att många narkomaner, däribland prostituerade kvinnor, befanns vara hiv-positiva. Det stod då klart att hiv-infektionen fanns i grupper med kontaktytor till den breda allmänheten. När vi idag skriver 1990 har paniken sjunkit undan. Vår kunskap om och kontroll över hiv-infektionen har ökat. Sommaren 1988, efter fjärde internationella aidskonferensen i Stockholm. uttalade sig chefen för Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och menade att vi lämnat "panikstadiet" bakom oss (DN 17/6 1988). 1989 beslutades att aidsdelegationen, som bildats 1985, skulle avvecklas. Den ansågs vara del av en krislösning som inte längre behövdes (DN 6/5 1989). Under 1989 talade experter om att vi i Sverige var inne i epidemins slutfas och att hiv-infektionen i fortsättningen borde betraktas som en kronisk sjukdom vid sidan av andra kroniska sjukdomar, som t ex cancer och diabetes. Detta är i princip riktigt, men samtidigt kontroversiellt, eftersom dödligheten, när hiv-relaterade sjukdomar väl brutit ut, fortfarande är oproportionerligt hög jämfört med andra kroniska tillstånd. Vad har då samhällets reaktioner på hiv och aids att göra med männen i vår undersökning'? En hel del. Vi menar att de som får besked om en hivinfektion påverkas starkt av det sätt på vilket samhället "tar emot" och uppfattar infektionen. Även om rädslan och paniken minskat i dag, så fick männen i vår undersökning besked om att de var hiv-positiva i ett skede då skräcken för aids var som störst. I den process där hiv-infektionen laddats med olika sociala betydelser är det emellertid inte bara våra föreställningar om sjukdomar och epidemier i allmänhet som varit aktiva. Även vår kulturs uppfattning och förståelse av döden och homosexualiteten har spelat en framträdande roll. Det är betydelser som påverkat vårt samhälles sätt att reagera och som fått konsekvenser för de hiv-positivas och närståendes möjligheter att leva med infektionen.

Sjukdom och död i det moderna samhället I det västerländska industrisamhället har sjukdom och död kommit att få en särskild betydelse, delvis beroende på att de sjuka och döende förs undan från det sociala livets scen. Vårt umgänge och vår bekantskap med dem har beskurits. De finns inte längre mitt ibland oss, som fallet var förr, utan har placerats på sjukhus omgivna av professionella hjälpare. Norbert Elias (1987) menar, att vår tids sätt att behandla sjuka och döende visar på hur svårt vi i dag har för att identifiera oss med dem. Enligt en engelsk sociolog (Gorer, 1965) har döden i stor utsträckning ersatt sexualiteten som ett socialt tabu. Bakgrunden är nödvändigheten att upprätthålla en social lyckokänsla och att som samhällsmedlem bidra till det allmänna välbefinnandet genom att undvika alla anledningar till leda och sorg. Aries (1978) betonar också det faktum att döden i vår tid blivit tabubelagd: Vi har sett hur det moderna samhället berövat människan hennes död och hur det vägrar att ge henne den åter annat än på villkor att hon inte begagnar sig av den för att oroa de levande. I gengäld förbjuder det de levande att visa några känslor inför andras död, det tillåter dem vare sig att begråta de avlidna eller att visa någon saknad (ibid, s 189 f). Döden är nedtystad och undangömd, samtidigt som vi fått en särskild dödsstil, menar Glaser och Strauss ( 1965). Döden måste vara sådan att den kan accepteras och tolereras av de efterlevande. Det får inte spelas upp scener som får närstående att tappa självkontrollen. Den flod av motstridiga känslor som aids rör upp hotar förväntningarna på en acceptabel och stillsam död. En annan aspekt av vår stegrade rädsla för döden är de höga förväntningar nutidens människor har på sina liv. Vi lever allt längre och friskare. Vi har ett relativt gott skydd mot oförutsedda händelser som sjukdom, död, fattigdom och svält. Med hjälp av läkarexpertis, läkemedel och en sund livsföring har vi lyckats skjuta döden allt längre framför oss. Aids kom i ett slag att allvarligt rubba dessa föreställningar och förväntningar. Plötsligt hjälpte inga läkemedel, läkarna stod hjälplösa medan unga och annars fullt friska människor drabbades av livshotande infektioner. Bakom vår rädsla för döden döljer sig ofta starka och förträngda skuldkänslor, menar Elias. Skulden förbinds med religiösa föreställningar om att människan efter döden kommer att straffas för sina synder. Bara det att bli sjuk sätter för många igång funderingar kring straff och skuld, som ett försök att förstå något som i grunden är obegripligt. Aids har ibland beskrivits som ett straff över människorna - som en reaktion på deras sedeslöshet.

Homosexualiteten och dess ställning i samhället Ett av de första namnen som sattes på aids i USA var GRID (Gay Related Immune Deficiency; ung. bögrelaterad immunbrist.) Denna och andra liknande beteckningar fick snabbt avgörande konsekvenser för uppfattningen om och mottagandet av infektionen. Även om man från myndighetshåll under senare år strävat efter att "avhomosexualisera" (Henriksson 1988) hiv och aids, så har associationskedjan aids och homosexualitet rotat sig djupt i det allmänna medvetandet. För att vi ska kunna förstå det sätt på vilket homosexualiteten präglat våra föreställningar om hiv-infektionen måste vi känna till något om dess ställning i samhället. Om vi blickar tillbaka i historien finner vi att inställningen till homosexualitet växlat. I definitionen av homosexualiteten har tre olika institutioner för social kontroll spelat en avgörande roll: kyrkan, det civila rättssystemet och medicinen. De har i tur och ordning definierat den homosexuella handlingen som syndig, kriminell respektive sjuklig. I dagens läge är sådana stämplar officiellt borttagna i flera stater i västerlandet. Från tiden före Kristi födelse vet vi att den homosexuella handlingen uppfattades som syndig av de kristna. Det hebreiska folket var bland de första att fördöma sådana handlingar. I gamla testamentet fördöms homosexualiteten i berättelsen om Sodom. Utifrån namnet Sodom bildade man sedermera begreppet sodomi för att beteckna bl a den homosexuella handlingen. Vid den här tiden fanns det emellertid andra kulturer som inte fördömde kärlek mellan personer av samma kön. I den grekiska och hellenistiska världen var vissa homosexuella handlingar en del av ett institutionaliserat socialisationsmönster för män. Det homosexuella förhållandet, ofta mellan en vuxen man och en pojke (pederasti = gossekärlek), ansågs t o m gynna den yngre pojkens själsliga och personliga utveckling. När pojken blev vuxen förväntades han emellertid gifta sig och leva ett heterosexuellt liv. Homosexuella handlingar som inte ingick i detta mönster, t ex kärleken mellan två vuxna män, hade däremot ingen legitimitet och uppfattades som onaturliga. Med kristendomens spridning tilltog fördömandet av homosexualiteten. Det biologiskt naturliga i den heterosexuella och reproduktiva sexualiteten betonades. Den homosexuella handlingen stämplades som ett brott mot naturen. Flertalet länder i Europa stiftade lagar som från medeltiden och fram till modern tid utdömde stränga straff för homosexuella handlingar. De civila lagarna underströk det kyrkliga förbudet. Straffen som utmättes varierade alltifrån tortyr och kastration till halshuggning eller bränning på

bål. Det var först vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet som dödsstraffen för homosexuella handlingar började avskaffas i Europa (Mieli, 1980). På 1700- och 1800-talen drogs den homosexuella handlingen även in i medicinens framväxande universum. I de teorier om hälsa och sjukdom som introducerades, diskuterade man "onaturliga" handlingars effekter på människors hälsa. "Onaturliga" sexuella handlingar ansågs sjukdomsframkallande. Vid sidan av de civila och kyrkliga lagarna blev således medikaliseringen ännu ett sätt att styra och kontrol!era människors sexuella beteenden (Conrad och Schneider, 1985). Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet fick sjukdomsuppfattningen delvis ett nytt innehåll. Flera framträdande läkare och sexologer menade att den homosexuella handlingen kunde förklaras utifrån medfödda "brister" eller "dispositioner". Vissa beskrev tillståndet som patologiskt (Richard von Krafft-Ebing) medan andra (Havelock Ellis) såg det som "icke-sjukligt" (Håkansson, 1987). Den biologisk-genetiska förklaringen blev ett försvar mot kriminaliseringen och den hårdnande lagstiftningen i Tyskland, England och USA mot slutet av 1800-talet. Det är i det här sociala sammanhanget som termen "homosexualitet" myntas av den ungerske läraren K M Benkert (som skrev under pseydonymen Kertbeny). Denna term kom så småningom att ersätta gamla beteckningar, t ex sodomi och sexuell inversion, inom den vetenskapliga litteraturen (ibid). I början av 1900-talet kom det biologiskt-genetiska perspektivet på homosexualitet att alltmer ifrågasättas av psykologer och psykoanalytiker. Inom den etablerade psykiatrin i USA och Europa definierades homosexualitet i stället som en psykisk funktionsstörning. Det psykiatriska behandlingstänkandet kom således att till stora delar överflygla det religiösa fördömandet och det juridiska strafftänkandet. Men även om psykiatrin gav utrymme för en jämförelsevis mer human behandling av de homosexuella, ingick den i samma system av kontroll- och maktutövning som tidigare kyrkan och domstolarna. Det var först under 1900-talets senare hälft som den officiella synen på homosexualiteten som "onaturlig" och "avvikande" på allvar kom att utmanas, framför allt av krafter utanför etablissemanget. En viktig bakgrund till den ändrade synen på homosexualiteten i det moderna samhället är de sociala protest- och befrielserörelser som startade bland de homosexuella på 60-talet. I USA började homosexuella tala om sig själva som "gay" och myntade slagord som t ex "gay is beautiful" och "proud to be gay". Homosexuella uppmanades att sluta dölja sin homosexualitet och "komma ut ur garderoben" ("come out of the closet"). Detta skedde under en period då även andra marginaliserade och förtryckta grup-

per i samhället gav röst åt sin situation. Vi tänker bland annat på kvinnorörelsen och de svartas kamp för medborgerliga rättigheter. I Sverige inträffade en liknande utveckling, om än i mer begränsad omfattning och i ett långsammare tempo än i USA. Fler homosexuella vågade öppet visa sina preferenser, även om många - kanske majoriteten - fortfarande var mycket försiktiga och av olika anledningar valde att leva i det fördolda, ofta med egna fördomar och rädslor. 60- och 70-talen innebar alltså en fundamental förändring av de homosexuellas självmedvetande och deras ställning i samhället. De uppfattade sig inte längre som isolerade och ensamma utan som medlemmar av en minoritet med en gemensam identitet och historia. Förändringarna skapade nya förutsättningar för ett mer allmänt och öppet utforskande av den homosexuella livsformen. Frågan om vad det innebar att leva som homosexuell blev mycket central. Försöken att skapa en homosexuell kultur och identitet hade inletts (von Rosen, 1982). Paradigmskifte Samtidigt med de politiska och sociala förändringarna på 60-talet kom ett paradigmskifte inom homosexualitetsforskningen. Nya frågeställningar fördes upp på dagordningen. Inom sociologin började man t ex intressera sig för identitetsutvecklingen hos homosexuella och det "rolltagande" som den förutsatte. Det var problemställningar som inte kunde besvaras inom ramen för mer traditionella teorier, som talade om homosexualiteten i termer av "onormalt och avvikande beteende" (Richardson, 1981;Håkansson, 1987). Den homosexuella gruppen konstituerades som ett forskningsobjekt i likhet med andra minoriteter i samhället. Den utgjorde en grupp med en egen historia och med specifika roller och identiteter. Hela den homosexuella livsformen, inte bara den sexuella akten mellan två män, ställdes i fokus för forskningsintresset. Den moderna homosexualitetsforskningen har bl a intresserat sig för den process genom vilken människor blir medvetna om och accepterar sexuella känslor för det egna könet (den s k coming-out processen). Det är en problematisk process för många homosexuella, vilket beror på att homosexualiteten till stora delar är socialt osynliggjord i vårt samhälle. De homosexuella lider brist på adekvata rollmodeller och legitima samlevnadsformer.

En annan faktor som försvårar "coming-out processen" är det sociala tabu som fortfarande omger homosexualiteten och som motverkar öppenhet och skapar rädsla för stigmatisering (Håkansson, 1987). Ett annat tema för homosexualitetsforskningen har varit studiet av olika identiteter och livsstilar. Identitetsutvecklingen har av vissa forskare beskrivits som en social konstruktionsprocess. Individens identitetsarbete sker mot bakgrund av både samhälleliga och livshistoriska bestämningar. Det är i förhållande till dem som den enskilde konstruerar sin identitet. Väsentliga samhälleliga bestämningar är i första hand det dominerande könsrollsmönstret i vårt samhälle, fördelningen av sociala roller och uppgifter mellan män och kvinnor. För många homosexuella män finns ingen självklar livsstil omedelbart tillgänglig. Den söks och utprovas under en följd av år. Den förvirring som kan uppstå beror inte på homosexualiteten i sig, utan snarare på osäkerheten kring hur den kan integreras i det övriga livsmönstret. På den homosexuella scenen utvecklas olika stilar som lånar och kombinerar element från redan existerande manliga och kvinnliga mönster. Där finns en rad olika typer alltifrån machomannen till den effeminerade mannen (Humphries, 1985, Plummer; 1981). Vid valet av livsstil måste den homosexuella mannen träffa en rad val. Plummer (1981) räknar upp tre betydesefulla val som homosexuella män konfronteras med: 1 Personen måste avgöra hur mycket han vill bli involverad i den organiserade homosexuella världen. Vill han ha ett stort avstånd till andra homosexuella eller vill han ha ett större mått av närhet till den homosexuella scenen? 2 Vilken typ av homosexuella relationer vill han ha? Är det heterosexuella parförhållandet idealet eller är det snarare experimenterandet med mera diffusa parrelationer som eftersträvas? Ytterligare ett alternativ är att leva ensam. 3 Personen måste också bestämma sig för vilken typ av sexuellt liv han vill leva. Är flera sexpartners idealet, det monogama parförhållandet eller att leva i celibat? Individens val av livsstil måste dock till syvende och sist ses i relation till de villkor som gäller i ett samhälle som är organiserat kring heterosexualitetens självklarhet. Ty även om vi kan konstatera att de senaste decennierna varit en period med snabba och signifikanta förändringar, så gäller att homosexuella i allt väsentligt väljer väg och livsform, omgivna av alla de negativa föreställningar som fortfarande vidhäftar homosexualiteten Ken

Plummer (1989) som studerat uppväxtvillkoren för unga homosexuella i England talar om den dolda läroplan som "i akt och mening organiserar de ungas liv kring den givna heterosexuella utgångspunkten". Den dolda läroplanen överför budskapet om familjens centrala roll, klara könsroller och heterosexualitetens självklarhet. Till detta kommer frånvaron av homosexuella identifikationsobjekt samt homofobins mekanismer, "som tjänstgör som sista utväg att påtvinga kontroll och slutligen straffa dem som går över gränsen" (ibid s 13). Med dessa sammanhang och mekanismer givna, säger Plummer, framstår det som självklart att homosexuellas upplevelser under uppväxten och senare i livet är insnärjda i problem: självföraktets, hemlighetsmakeriets och kontaktlöshetens problematik. Dock, framhåller Plummer, lyser det fram i olika undersökningar, som han själv och andra utförde under 70-och 80-talen, att många homosexuella, främst de yngre, inte passivt accepterar dessa svårigheter och fördömanden, "utan på ett mycket aktivt sätt försöker konstruera en homosexuell identitet, finna inträde i en homosexuell värld, arbeta för att bli accepterade och till och med ifrågasätta den heterosexuella självklarheten" (ibid s 22). Undersökningarna visade också att många homosexuella tyckte det var lättare att "komma ut" under denna period än tidigare. Framväxten av organisationer, gayjourer m.m. underlättade denna process. Det är i denna anda av nyvunnen frihet och påtaglig optimism som aids slår till, obönhörligt och hårt, i början av 1980-talet. Och det är inte svårt att föreställa sig hur sjukdomen kunde upplevas som ett förödande bakslag och som ett angrepp mot en surt förvärvad kollektiv självrespekt. Aids hotade att undergräva mödosamt tillskansade politiska och sociala framsteg för de homosexuella som grupp. Med en närmast ofattbar kraftansträngning lyckades det först drabbade amerikanska homosexuella samhället mobilisera sina resurser för att starta hjälpinsatser och utveckla motstrategier av typen säkrare sex kampanjer, alltmedan den federala regeringen länge valde att ignorera och t o m aktivt förneka sjukdomens allvar (Berkowitz och Callen, 1983). Ken Plummer (1989) framhåller att det finns mycket som tyder på att man idag kan tala om framväxten av en "aidsgeneration" bland homosexuella. Det är en generation för vilken upplevelsen av homosexualiteten ter sig ännu mer stigmatiserande än tidigare och som därmed upplever sig mer eller mindre förhindrade att "komma ut". Dessa tendenser finns redan, menar Plummer. Hemlighetsmakeriet ökar, därför att homosexuella är rädda för att bli utpekade och diskriminerade. Men, säger han, aids har samtidigt medfört en del positiva förändringsmöjligheter, inte minst när det gäller den förhållandevis öppna diskussionen om säker sex. Det har också

hänt i Sverige, på senare år, att de homosexuellas förespråkare och organisationer öppet har börjat tala om de konstruktiva möjligheter som hiv kan komma att innebära (RFSL, 1988). Men vårt perspektiv i den här boken är inte i första hand gruppens eller kollektivets, utan individens. Samtliga våra intervjupersoner har smittats med hiv via sexuella kontakter med andra män. Och vårt huvudproblem har varit att försöka förstå dessa individers reaktioner på och anpassningsmönster till hiv-smittan i relation till deras sexuella erfarenheter och sexuella självuppfattning. Vårt grundantagande är att den innebörd männen ger åt sin infektion och de strategier de utvecklar för att hantera sitt tillstånd som hiv-positiva, hänger intimt samman med den syn de har på sin sexualitet och sin sexuella tillhörighet samt på den livsform de valt, i vilken sexualiteten ingår. En av våra arbetshypoteser är - enkelt uttryckt - att ju mer överens männen är med sig själva om sin sexuella läggning och livsform, desto mer konstruktiva och välfungerande överlevnadsstrategier i förhållande till hiv och aids, och tvärtom. En viktig infallsvinkel för att förstå männens sexuella livssituation och identitetsutveckling har varit teorin om den s k coming-out processen. Teorin har givit oss en grund att stå på för att bedöma i vilket skede i männens liv som hiv-beskedet slår ner samt vilka konsekvenser det får på längre sikt. Att komma ut - om homosexuell identitetsutveckling Olika teorier om både manlig och kvinnlig homosexuell identitetsutveckling har producerats under 1970- och 1980-talen (Plummer, 1975; Schafer, 1976; Lee, 1977; Cass, 1979; Coleman, 1982; Sophie, 1986). Tyngdpunkten i perspektivet har varierat mellan dessa teorier: här finns exempel på teoretiska modeller som grundar sig på utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori, symbolisk interaktionism eller konstruktivistisk sexualteori (Henriksson 1989). En betydelsefull gemensam utgångspunkt för flera av dem har varit otillfredsställelsen med de djupt rotade biologiskgenetiska föreställningarna om sexualiteten som given, naturlig och medfödd. Den biologiska modellen har inte bara framhävt hur inre biologiska skillnader mellan män och kvinnor förutbestämmer olikheter i socialt och sexuellt beteende, utan också hur den sexuella identiteten är en produkt av

en biologiskt bestämd utveckling som alla människor går igenom på ungefär samma sätt. Också de klassiska socialisationsteorierna inom sociologin kritiseras för att ha starka band till det biologistiska synsättet, bl a genom betoningen på hur den samhälleliga präglingen till man respektive kvinna inbegriper en anpassning till könsroller, som är specifika i förhållande till individernas biologiska kön. Dessa modeller kritiseras av moderna sexualitetsforskare för att vara alltför normativa, för att koppla samman homosexualitet med psykopatologi och för att undvika att erkänna sexualiteten som en historisk, kulturell och social skapelse (Nilsson Schönnesson och Brattberg, 1987; Henriksson, 1989; Kimmel och Messner, 1989). Den nya homosexualitetsforskningen hävdar att de teorier - genetiska, endokrinologiska eller psykopatologiska - som under lång tid använts för att förklara homosexualitetens orsaker är vetenskapligt otillfredsställande - i de flesta fall bevisligen felaktiga - samtidigt som de ofta använts för att förtrycka homosexuella. De psykiska störningar man observerat hos homosexuella har sannolikt mindre att göra med homosexualiteten i sig, än med det minoritetsstigma som är kopplat till homosexualitetens ställning i samhället (Nilsson Schönnesson och Brattberg, 1987 s 310). Den nya forskningen har i stor utsträckning övergivit "orsaksletandet" och övergått till att studera "tillblivelseprocessen", där "den viktigaste frågan är hur sexualiteten konstrueras kulturellt och socialt" (Henriksson, 1989 s 66), vilket betyder att man både intresserar sig för homosexualitetens tillblivelse som socialt och kulturellt fenomen på samhällsnivå och för utvecklingen av homosexuella identiteter och livsstilar på de individuella och mellanmänskliga nivåerna. Att komma ut som homosexuell handlar om att bli medveten om sin homosexuella inriktning, att ta konsekvenserna av denna medvetenhet genom att acceptera homosexualitetens sociala sida och därigenom bryta utanförskapet. Långt ifrån alla män som har erfarenheter av sexuella kontakter med andra män genomgår en sådan utveckling. "För att en homosexuell identitet ska utvecklas måste helt andra saker till förutom det faktum att man tycker om att ha sex med personer av samma kön. Dessa handlingar måste också ha en effekt på hur personen i fråga uppfattar sig själv och hur han uppfattas av andra... För att en person ska kunna uppfatta sig som homosexuell, måste han också tolka sitt beteende som homosexuellt beteende" (Henriksson, 1989 s. 70, vår emfas). Den homosexuella identitetsutvecklingen sker således i ett aktivt socialt samspel med andra människor och med de föreställningar som omgärdar homosexualiteten i samhället. Det är en social process varigenom individen försöker konstruera en trovärdig och acceptabel definition av sig själv