Föreläsning 1, svensk politisk historia 1

Föreläsning 1, svensk politisk historia 1 I denna första av två föreläsningar om svensk politisk historia kommer tre teman att behandlas, vilka inte utan svårighet kan separeras; demokratiseringsprocessen med fullföljande av allmän och lika rösträtt, införandet av parlamentarisk demokrati samt det svenska partisystemets utveckling. Dessa tre teman kan inordnas under ett mer generellt; projektet att mobilisera folket till aktivt deltagande i politiken. Utgångspunkt för denna föreläsning är 1866 års representationsreform, men först kan det vara nyttigt att övergripande se vilka förändringar som denna medförde i förhållande till 1809 års regeringsform: 1809 års regeringsform (strävan efter maktbalans mellan kung och ständerna) Verkställande makt: kungen Lagstiftande makt: delas lika mellan kung och ständer Beskattningsmakt: ständerna Dömande makt: oavsättliga domare. 1866 års riksdagsordning De fyra stånden två kamrar Andra kammaren: samtidiga & direkta majoritetsval, varje röstberättigad en röst (ekonomiska krav), över 21 år gammal och man. Valbar: 25 år. Första kammaren: indirekta val (landstingsstyrda), ekonomiska krav på män och kvinnor för rösträtt. Valbar: 35 år och hög inkomst. Båda kamrarna i princip likställda. Innan representationsreformen fanns inget partisystem, något som var onödigt när riksdagen var uppdelad i fyra delar, vari relativ samstämmighet rådde och rivalitet snarast var befintlig mellan ständerna. Vidare bör hållas i minne att ståndsriksdagen endast representerade en mindre andel av det svenska folket, vilket också var den avgörande orsaken till dess avskaffande; den ansågs inte vara representativ i relation till det svenska samhället. När representationsreformen genomfördes var det med anledning av ovan argument och i stället framfördes att en personlighetsprincip skulle vara den rådande vid val till riksdagen. De som skulle representeras var inte de fyra stånden utan de individer som utgör det svenska folket. Denna idé låg också bakom hur riksdagsmannen uppfattades. Tanken var således inte att ge förutsättningar för ett partisystems uppkomst utan att genom val göra det möjligt för de röstberättigade att välja individer utifrån individuella motiveringar; riksdagsmannen valdes utifrån sitt goda renommé. I enlighet med denna idé rådde i den politiska eliten misstro mot politiska partier. Vissa delar i reformen liksom vissa samhälleliga förutsättningar hejdade också tillfälligt partisystemets utveckling. För det första kom rivalitet mellan de båda kamrarna att utgöra den dominerande konflikten från 1866 till ca 1885; herrar (1:a kammaren) kontra bönder (2:a kammaren). Orsakerna till att denna konflikt uppstod kan härledas från reformens olika regler för rösträtt och valbarhet (se ovan). 1:a kammaren kom att domineras av ämbetsmän, adel och storfinans, medan 2:a kammaren huvud- 1

sakligen bestod av välbärgade bönder samt till en mindre del av rikare borgare. Arbetarklassen var inledningsvis utan representation. För det andra begränsades möjligheterna till ett partisystems utveckling av att vid reformens genomförande var endast ca 5 % av landets befolkning, på grund av de ekonomiska kraven, röstberättigad och för valbarhet till 1:a kammaren inräknades ungefärligen 6000 personer. Och av denna lilla skara röstberättigade var det endast en smärre andel som över huvud gick till val. Någon större politisk medvetenhet återfanns således ej. För det tredje, gällande 1:a kammaren, erhöll överklassen ett antal fördelar rörande antalet röster vid val, vilket onekligen tjänade till att stärka dess möjligheter att skydda sina intressen. Likväl fanns några drag i reformen vilka gav stöd för utveckling av ett partisystem: Riksdagen sammanträdde varje år. I stället för att bestå av fyra delar som tidigare riksdag, var den nya riksdagen tudelad. Inga ledamöter var längre självskrivna utan samtliga var hänvisade till att vinna röster för ett erhålla riksdagsmandat. Till detta kan tilläggas tre samhälleliga förändringar som påskyndade utvecklingen. För det första förbättrades kommunikationerna i landet, för det andra pågick en kontinuerlig höjning av samhällets kunskapsnivå och för det tredje kom 1800-talets avslutande årtiondens konjunkturstegringar avseende industrisektorn att innebära högre levnadsstandard för större antal människor, varigenom fler blev röstberättigade respektive valbara. Partisystemet 1885 Det första partiet som bildades efter representationsreformen var Lantmannapartiet i 2:a kammaren år 1867, ett bondeparti som huvudsakligen kämpade för sparsamhet vad gäller statens finanser, antibyråkratism och motstånd mot regeringen. Vidare fanns andra grupperingar som Centern, ett borgardominerat parti som vanligen stödde regeringen, samt nyliberalerna som bestod av radikaler kämpandes för allmän och lika rösträtt, parlamentarism och jämställdhet. Men av vikt är här att hålla i minnet att dessa partier endast förekom i 2:a kammaren, samt att det var riksdagspartier, inte rikspartier. Med detta avses att partierna endast var inom riksdagen befintliga partier utan organisation ute i landet. Utvecklingen från 1880-talet och framåt Tre politiska frågor skulle bidra till att riksdagspartierna antingen omvandlades till rikspartier eller försvann från den politiska arenan; försvarsfrågan, tullstriden och rösträttsdebatten. Här kommer i första hand tullstriden och sedan försvarsfrågan och rösträttsstriden att beröras. Det allenarådande systemet för internationell handel under 1800-talet var frihandel, men under 1870-talet började en nedgång för jordbrukssektorn i Sverige. Genom ökad import av billigt spannmål från USA och Ryssland sjönk priserna och de inhemska producenterna fick stora svårigheter att över huvud överleva. Det är också i denna veva som emigrationen till USA på allvar tar fart. Införsel av det s k Amerikafläsket, vilket den svenska animalieproduktionen inte kan konkurrera med, förvärrar situationen för bönderna än mer. I denna situation börjar 2

krav ställas på att skyddstullar för jordbruksvaror ska införas. Gräsrotsorganisationer bildas såsom Svenska arbetets vänner med paroller som Sverige åt svenskarna!. Men denna tidiga opinionsstegring möter också motstånd från frihandelsivrarna, vilka också bildar kamporganisationer, t ex Föreningen mot lifsmedeltullar, under parollen Inga svälttullar!. Under 1880-talet börjar så det svenska folket väckas ur sin politiska sömn. Sakfrågan blir även hett debattämne i riksdagen utan att riksdagsmännen för den skull ruckar på sin självständighet i förhållande till väljarna. Regeringen Themptander är i detta läge för fortsatt frihandel, och tar stöd i Adam Smiths nationalekonomiska teorier för att rättfärdiga sin ovilja att ingripa i produktionen genom att ange särskilda villkor. En av de frihandelsivrande riksdagsmännen (Hedlund) uttrycker sig som följer: Stackaren må ropa på hjelp, men den som idkar Sveriges modernäring bör vara en bra karl och kunna hjelpa sig sjelf; är han det icke, så må han gå under. (ur Lewin, Leif, Ideologi och strategi, s 50) Tillika motiverades denna politik med omsorg om de fattiga; tullar ger högre priser, vilket i första hand drabbar de sämst bemedlade, m a o arbetarna. Protektionisterna å sin sida angav som huvudargument att svenskt näringsliv bör skyddas när det utsätts för övermäktig konkurrens, samtidigt som de inte erkänner Smiths läror utan i stället förklarar att någon harmoni mellan det individuella egenintresset och det allmänna bästa inte existerar. Frihandelsargumentet (tullar drabbar de fattigaste) bemöts med att fortsatt frihandel kommer att öka antalet fattiga genom att de berövas möjligheten till inkomst från arbete. Vidare kan iakttas att här framkommer vad som är att uppfatta som en konservatismens omformulering; i stället för att blicka bakåt mot fornstora dagar och hylla den personliga kungamakten, blir det konservativa ledmotivet att stärka det svenska folkets självkänsla gentemot andra länder samt öka solidariteten mellan olika näringar i syfte att värna en stabil och lugn utveckling. Debatten till trots råder inför valet 1884 tystnad från riksdagskandidaternas sida; ingen vill torgföra sina åsikter i frågan. Orsaken till detta står att finna i den omnämnda personlighetsprincipen och vad som står stadgat i 1866 års riksdagsordning; riksdagsmännen ska vara självständiga i förhållande till väljarna och endast vara bundna till grundlagen. Detta framkommer tydligt i ett uttalande av Adolf Hedin, liberal riksdagsman som vanligen ses som en den moderna demokratins föregångare med motion om allmän och lika rösträtt 1867: Det överensstämmer för övrigt varken med svenskt lynne eller med svensk grundlag att mottaga några imperativa mandat, minst av den nyckfullaste av alla härskare, den allmänna opinionen. (ur Lewin, Leif, Ideologi och strategi, s 50) Efter riksdagens öppnande hösten 1884 börjar dock protektionisterna sin attack med motioner om skyddstullar, och riksdagsmännen börjar gruppera sig utifrån sakfrå- 3

gan. Av vikt är här också att påpeka att regeringen väljer sida i fråga, frihandelvännerna, vilket kan ses som ett första steg mot parlamentarism enär den tidigare förhållit sig relativt neutral i förhållande till riksdagen. En motion om spannmålstullar avslås 1885, men en ny motion ges bifall i 2:a kammaren 1886 fast faller i 1:a kammaren. 1887 röstas om en motion om rågtull, vilken bifalls i 2:a kammaren men även nu faller i 1:a kammaren. Men den påföljande gemensamma voteringen ser däremot ut att gå i protektionisternas favör. I detta läge väljer kung och regering att upplösa 2:a kammaren och utlysa nyval. Och nu har slutligen det svenska folket kommit att engagera sig politiskt och ca 48 % går till valurnorna (jmf normalt röstdeltagande på 25 %). För första gången kan sägas att folket röstade utifrån åsikter och på rikspartier, inte riksdagspartier. I valet går frihandelsvännerna framåt, 136 mandat kontra 85 för protektionisterna. Men trots denna situation fattas inget nytt beslut i frågan innan det ordinarie höstvalet, vari protektionisterna går något framåt i 2:a kammaren 97 mandat mot frihandelsvännernas 125, men i 1:a kammaren erhåller protektionisterna majoritet. I detta läge uppstår en skandal som abrupt avgör den mest brännande frågan under 1880-talet. En i 2:a kammaren invald riksdagsman och frihandelsvän, kallad Ångköks-Olle, resteras för obetald kommunalskatt på 11,58 kr. Och enligt riksdagsordningen stryks alla de listor som hans namn finns med på, varför 22 frihandelsvänner från Stockholm utbyts mot 22 protektionister. Protektionisterna har då egen majoritet i båda kamrarna. Tullstriden är därmed avgjord. Men ur dagens perspektiv är det inte som sagt inte sakfrågan som är intressant, utan det faktum att detta var första gången som folkviljan fick genomslag i politiken och därigenom följde att riksdagsmännen inte längre var självständiga i förhållande till sina väljare. Från och med nu var riksdagsmännen tvungna att förhålla sig till både sina väljare och till sitt partis officiella linje. Men för att återknyta till riksdagsmännens krav på självständighet mot sina väljare; vilka argument kan anföras för att inte låta det imperativa mandatet gälla? För det första angavs att det inte ska gälla utifrån hänsyn till rikets enhet; om alla agerar utifrån vad som är bäst för sin valkrets följer logiskt att ingen tar hänsyn för kollektivets bästa, Sveriges allmänna bästa. Och för det andra gavs som argument att riksdagen måste äga handlingskraft; om det imperativa mandatet ska råda betyder det att riksdagen inte kan fatta beslut utan att invänta folkets åsikter. Partisystemets konsolidering Efter tullstriden återgår det politiska livet till vardagen, i viss mån, och nya konfliktlinjer tar form. Samtidigt sker genom den ökade levnadsstandarden en påföljande ökning av antalet röstberättigade och arbetarorganisationer, såsom facken, blir allt mer en kraft att räkna med. 1896 väljs Hjalmar Branting in riksdagen som första socialdemokrat, även om det sker på en liberal lista. Ett trepartisystem börjar växa fram; konservativa, liberaler och socialdemokrater. 1889 bildas Socialdemokratiska arbetarpartiet. 4

1900 bildas Liberala samlingspartiet och 1902 tillkommer riksorganisationen frisinnade landsföreningen. För högerpartierna bildas 1904 allmänna valmansförbundet. Den viktigaste sakfrågan som delar politikerkåren efter tullstriden är rösträttsstriden, som kommer mer ingående att behandlas nedan. Om vi hoppar framåt i tiden till rösträttsreformens genomförande 1909 finns två viktiga inslag som ytterligare konsoliderar partisystemet. 1. Proportionella val ersätter det tidigare majoritetsvalsystemet; ett konservativt präglat inslag som minskar möjligheterna för fristående kandidater att uppnå tillräckligt stöd för mandat, samtidigt som partiledningarnas makt förstärks. 2. Den frisinnade landsföreningen, Liberala samlingspartiets riksorganisation, avkräver av sina kandidater att de ska följa partilinjen i tre avgörande frågor; a) kampen för andrakammarparlamentarism, b) nedrustning i besparingssyfte, och c) utredning om rusdrycksförbud. Redan 1908 hade också kandidaterna blivit tvingade att vara medlemmar i partiet för att kunna kvarstå på vallistan. Under 1910-talet omstruktureras ånyo partisystemet: 1. Högern splittras när sprickan mellan industrihögern och bondehögern blir alltför påtaglig. Bönderna bryter sig ur och bildar Bondeförbundet 1913 och Jordbrukarnas riksförbund 1915. De kommer båda in i riksdagen 1917 och slås samman till Bondeförbundet 1921. 2. Efter demokratiseringen och parlamentarismens införande blir nya konflikter synliga inom Liberala samlingspartiet, framför allt i frågan om rusdrycksförbud. Förbudsvänner bildar Frisinnade folkpartiet och förbudsmotståndarna bildar Liberala riksdagspartiet. Efter frågans lösning under 1920-talet återförenas senare partierna, 1934, under namnet Folkpartiet. 3. SAP väljer under Brantings ledning den reformistiska vägen, godtagande parlamentarisk demokrati, vilket leder till inre splittring. 1917 bryter sig den socialistiska falangen ur och bildar Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Fortsatta stridigheter inom utbrytargruppen leder till nya formationer, men 1930 återstår slutligen två kommunistiska partier utanför SAP. Partisystemets stärks ytterligare under 1930-talet när: 1. SAP genomför den berömda kohandeln med Bondeförbundet och därmed säkrar en stabil regeringsposition med kapacitet att genomdriva krisbekämpningspaketet 1933. 2. Högern, vilken haft en gemensam riksorganisation men varit splittrade i olika riksdagsgrupperingar, konsolideras till Riksdagshögern. 3. Som nämnts återförenas de liberala partierna 1934 i Folkpartiet under Gustaf Andersson i Rasjöns ledning. Rösträttsstriden demokratiseringsprojektet Givetvis har ovan berörda händelser betydelse för demokratiseringsprocessen, men nedan kommer berättelsen att utgå från frågeställningen om kungamakt med herremakt eller kungamakt med folkmakt? Vilken statsstyrelse ska Sverige frågade sig 5

politiker i slutet av 1800-talet. Varför båda alternativen innefattar kungamakt härrör från det faktum att ingendera part inledningsvis hade för avsikt att avskaffa monarkin. Representationsreformen 1866 kan sägas vara en konservativ reform i meningen att rösträtten var ekonomiskt betingad, något som huvudsakligen motiverades av att: 1. God ekonomi gör att individen blir mer ekonomiskt oberoende, och därför mer fri att ta ställning i samhällsdebatten. 2. Förmögenhet skapar intresse för samhällsfrågor. 3. De som har mest pengar är också de som betalar mest skatt, vilket bör ha betydelse för vilket inflytande personen i fråga kan utöva. Mycket skatt ska m a o belönas med ökat inflytande via röstsedeln. 4. Förmögenhet är tecken på förmåga och allmän duglighet vilket också bör belönas. 5. Förmögenhetens konservatism, jord- och fastighetsägare bör ha stort inflytande på samhällslivet eftersom antas vara mer ansvarsfulla i relationen till samhällsutvecklingen. Detta grundas i idén att den som äger mark eller fastighet inte kan flytta från landet och samtidigt medföra sina egendomar, utan de är bundna till landet. Därför ligger det i deras intresse att ge förutsättningar för en lugn och stabil utveckling. Detta var argument som framfördes mot allmän och lika rösträtt från konservativt håll. Vänstern, liberalerna och senare socialdemokraterna, utgick däremot från personlighetsprincipen, nu tillämpad på folket. Det var denna tanke som motiverade Adolf Hedins motion 1867 om allmän och lika rösträtt; själv är bäste dräng. Under 1890-talet, efter tullstridens upplösning, drevs rösträttsstriden framåt i allt högre takt. Folkriksdagar med allmänna val hölls 1893 och 1896 för att påverka riksdagen, och i riksdagen motionerade Julius Mankell årligen mellan 1890 och 1896 för allmän och lika rösträtt. Från och med 1895 domineras debatten i riksdagen huvudsakligen av rösträttsfrågan. Folkpartiet sätter rösträttsfrågan högst upp på dagordningen med utgångspunkt i den medborgerliga likställighetens princip (alla medborgare är lika värda och ska ha samma rättigheter, en man en röst osv), och 1902 väljer Branting att föra in SAP på den reformistiska vägen med krav på allmän och lika rösträtt. Rösträttsfrågan kan studeras utifrån fyra olika principiella konfliktlinjer som högern respektive vänstern grupper sig i relation till. 1. Rösträttsreformens förväntade effekter på samhällsordningen. Högern ansåg att rösträttsutvidgning skulle leda till kaos när (den obildade) massan ges ökat inflytande. Vänstern å sin sida menade tvärtom att fullt utvecklad rösträtt var att betrakta som en säkerhetsventil, förutan skulle leda till sociala oroligheter. 2. Lika rättigheter bör medföra lika skyldigheter. Det var denna princip som högern utgick från när den motiverade ekonomiskt styrd rösträtt. Men vänstern tog den- 6

na princip ett steg längre och inräknade även skyldigheten att delta i landets krigsmakt. Här kom försvarsfrågan, allmän värnplikt eller inte, att spela in. Vänstern såg det som orimligt att avkräva medborgarna att bära vapen för landet och möjligen dö i strid, utan att samtidigt ges rätten att påverka det politiska livet. Parollen var en man en röst ett gevär, vilket inte heller högern kunde undgå att påverkas av. 3. Människans förmåga att förstå samhällsfrågor och aktivt delta i det politiska livet. Högern menade här att, liksom argumenten ovan för ekonomiskt styrd rösträtt, framgång och förmögenhet är liktydigt med förmåga, medan den obildade massan inte uppvisade denna förmåga. Vänstern medgav visserligen att många arbetare inte hade samma förmåga att delta i politiken och förstå samhällsfrågor som mer bemedlade, men att detta bestod i det faktum att deras arbetssituation inte medgav tid till politiskt arbete osv. Men detta var inte tillräckligt argument för att hindra arbetarklassen från rösträtt, menade vänstern. Tvärtom skulle rösträtt ses som ett incitament för att lära upp massan. 4. Det naturrättsliga argumentet; vänstern ansåg att rösträtt var att uppfatta som en mänsklig rättighet, liksom rätt till sin egendom, yttrande-, åsikts- och religionsfrihet. Högern menade däremot att landets bästa måste gå före individuella rättigheter. Kollektivet före individen. Förutsättningar för rösträttsreformer blev aktualitet 1906 när liberalen Karl Staaff blir statsminister. Staaff lägger en rösträttsproposition, allmän och lika rösträtt, men den faller i 1:a kammaren. Staaff går till kungen och begär att 2.a kammaren upplöses och nyval utlyses. Kungen nekar med motiveringen att detta vore oparlamentariskt (!), eftersom kammaren bifallit proppen. Orsaken till att proppen föll i 1:a kammaren var att bonderiksdagsmannen Alfred Petersson i Påboda lagt en motmotion, den s k Påbodalinjen, med tillägget dubbelproportionalitet (proportionellt val till båda kamrarna), vilket vunnit bifall i 1:a kammaren. Staaff avgår och Arvid Lindman tar över. Ny rösträttspropp 1907, modifierad Påbodalinje med dubbelproportionalitet och vissa inslag som medtas för att blidka vänstern i 2:a kammaren: rösträttsåldern sänks från 25 till 24 år, proportionella val även till landsting och storstädernas fullmäktige samtidigt som den kommunala rösträtten ges en 40-gradig skala. Liberalerna lägger då en motmotion av Daniel Persson i Tällberg, Tällberglinjen, vilken huvudsakligen motsvarar Påbodalinjen men med två tillägg; valbarhetsvillkoren till 1:a kammaren sänks och arvodering införs för 1:a kammaren. Lindman accepterar Tällberglinjen och motionen antas som vilande 1908 och slutgiltigt 1909. Vad som kan iakttas av detta scenario är att rösträttsreformen när den väl kom, var en konservativ konstruktion, vilket ytterligare stärks av det faktum att såväl Staaff som Branting röstade nej till rösträttsreformen! Fullständig rösträtt genomförs slutligen 1921 då även kvinnor ges rösträtt till riksdagen, något som kommer att beröras i nästa del; parlamentarismens införande. Parlamentarism Vad gäller hur staten ska styras delades riksdagen i två läger; maktdelning, vars ytterlighet var den personliga kungamakten, respektive parlamentarism, vars ytterlighet var republik. När Staaff återfår regeringsmakten 1911 startar han snabbt en ut- 7

redning gällande försvarsnedskärningar, vilket möter motstånd från högerhåll liksom från högerliberaler. Byggandet av pansarbåten F-båten inställs och kungen visar öppet sitt ogillande, i strid med regeringens vilja. Privata insamlingar startas för att rädda F-båtenprojektet, vilket möjliggör att den slutligen kan sjösättas 1915. Men dessförinnan leder försvarsfrågan till inre splittring hos liberalerna och ute i landet växer missnöjet med regeringen samtidigt som kungens linje får ökat stöd. Kulmen nås den 6/2 1914 när 30 000 bönder tågar in på den inre borggården för att visa sitt stöd för kungen och sin vilja till att delta i rikets försvar. Kungen håller då ett av Sven Hedin författat tal där han uttrycker sin rätt att uttrycka personlig politisk övertygelse utan att företa samråd med regering eller statsminister, och utan att underordna sin vilja statsministerns. Staaff kräver av kungen att liknande utspel stoppas, något som Gustav V vägrar gå med på. Staaff avgår. En ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjöld tillträder och 2:a kammaren upplöses. I 1914 års nyval går högern starkt framåt med sina krav på försvarsupprustning och valdeltagandet går upp till hela 70 %. Även SAP ökar medan liberalerna förlorar, Hammarskjöld sitter kvar. 1917 har dock missnöjet med regeringens oförmåga med att hantera den av kriget relaterade krisen vuxit; hungerkravaller och demonstrationer i Stockholm. Hammarskjöld som i vardagsmun döpts om till Hungerskjöld avgår och en ny högerregering, Schwartz, tar vid fram till höstens val. Vid höstens val går vänstern starkt framåt. Staaff har dessförinnan avlidit men efterträdaren Nils Edén tar över partiledarskapet och träffar en överenskommelse med Branting om att bilda koalitionsregering. Gustav V försöker dock undvika denna vänsterregering och söker finna högeralternativ som kan inta regeringsställning. Detta misslyckas och kungen tvingas slutligen att acceptera Edéns och Brantings koalition. Inför regeringsbildandet avkräver Edén av kungen att denne inte ska göra anspråk på att utöva personlig kungamakt utan hålla sig till regeringens officiella hållning i de politiska sakfrågorna. Detta garantiavtal innebär att parlamentarism informellt införs i Sverige. Med en liberal-socialdemokratisk majoritetsregering finns heller inga hinder kvar för att utsträcka rösträtten även till kvinnorna, vilket efter beslut slutligen träder i kraft 1921. Föreläsningen bygger på material från: Lewin, Leif, Ideologi och strategi, Norstedts Juridik, Stockholm 2002. Norborg, Lars-Arne, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1993. 8

Konservativa partier 1914- FK s Nationella parti Lantmanna- och borgarepartiet Allmänna valmansförbundet Riksdagshögern 1935 Moderata samlingspartiet (m) 1969 Bondepartier 1914- Bondeförbundet 1914 Jordbrukarnas riksförbund 1914 Bondeförbundet 1922 Centerpartiet (c) 1957 9

Liberala partier 1914- Liberala samlingspartiet 1900-1923 Liberaler 1923-34 Frisinnade 1923-34 Folkpartiet 1934 (Folkpartiet Liberalerna (fp) sedan 1990) 10

Socialistiska partier 1914- Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP 1889 Sverges socialdemokratiska vänsterparti 1917 Sverges kommunistiska parti (Skp) 1921 Höglundarna 1924 1923 1926 Kilbom 1929: Sveriges socialistiska parti Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) 1967. Vänsterpartiet sedan Kommunistiska förbundet marxist- leninisterna, Kfml/ Kommunistiska partiet marxist- leninisterna (revolutionärerna) Kpml(r) Socialistiska partiet Arbetarpartiet kommunisterna (Apk) 11