Anti gone anti Av Malin Norlander
Anti gone anti 2010 Malin Norlander E-bok ISBN 978-91-7477-020-9 Pupill förlag
Gatan var en sån där smal gata med bilar parkerade på varsin sida, omöjlig för två normalstora åkdon att mötas på. Olle såg den andra bilen precis när han svängt in. Inte fan tänkte han backa. Aldrig i livet. Inte med den tidspressen han hade. Henrik, byråchef, och tillråga på allt hälften så gammal som han själv, hade dagen innan kallat in honom på sitt flådiga kontor; Det är Nova-link, hade han sagt, de vill komma hit imorgonbitti. Tycker vi är för dyra. Vi kanske tappar dem nu. Du fattar vad det innebär va? Han hade iakttagit Olle, med en min som hos en besviken far, vars son inte levt upp till förväntningarna. Olle hade varit mållös. Det var inte precis han som hade trissat upp fakturorna. Olle, räkna nu ut hur mycket tid du har lagt på Nova-nollorna brukade Henrik hojta när det var dags att fakturera, också dubbla det! Nu lät det som om det var Olles fel. Men inte fan hade han sagt nåt. Han hade bara jamsat med; Oj, jaha, vad tråkigt, javisst, absolut. Halv nio, jag ordnar fika. Jajamen. Olle suckade tungt. Det var i stort sett hans enda konto. Han hade byggt upp en bra relation med dem under åren. Nästan som en familj. Som denna girige fjant nu var på väg att rasera. Skulle de mista Novalink kunde han hälsa hem. 3 Malin Norlander
Han kände ångesten böka omkring i magen som en orolig byracka. Han levde för sitt jobb. Olle Deipus, Projektledare. Hans identitet. Alltid något att göra, även på kvällar och helger. Rapporter att skriva, strategier att grunna på. Motvilligt tvingades han plocka ut sina semesterdagar. Semester utan familj? Det sög. Han hade en son förstås, men honom hade han inte sett på många år. De hade försökt hålla kontakt då i början, men sen hade det dött ut. Han skulle nog inte ens känna igen grabben nu. Få se, hur gammal sjutton eller arton Herregud. Han var ju för fan nyss blöjunge. Han accelererade motorn men höll tillbaka farten med kopplingen. Den andre bilen gjorde samma sak. Tillslut stod de front mot front i mitten av den smala bakgatan i varsitt avgasmoln. Motorerna rusade. Olle svor för sig själv. Den andre föraren satt dold bakom en rökfärgad framruta. Det var en Audi, låg sportmodell. Sprillans ny och kolsvart. Jävla blatte, väste Olle dovt. Han skakade fram en cigg från paketet på sätet intill och tände den samtidigt som han tryckte ner fönsterhissen med armbågen. Morgonkylan svepte in, fuktig och vass. Långt borta anade han torsons iskalla skepnad mot den ljusgrå havshimlen. Malmö i januari var för jävligt. Han lät fönstret glida uppåt igen. Satte på P1. Täppas Fågelberg som munhöggs med nån jävla pensionär. Han stängde av. Sakta började han rulla framåt. Hans 4 Malin Norlander
Chrysler var stark, det skulle vara en baggis att fösa Audin framför sig tills han fick fri väg ut. Han visste inte riktigt varifrån det kom, men ett kraftigt hat sköljde plötsligt över honom. Den där jävla spaggen i sin jävla socialbidrags-skattefiffel-bil, betald med hans surt förvärvade skattepengar. Fy fan vilket satans jävla blattesvin. Han gasade och började pressa framåt. Audins förare fattade galoppen och la i backen, men Olle var snabbare, han gasade på och föste den lilla bilen framför sig i vilt raseri. Han såg bara den jävla ungjäveln i bilen mitt emot, som fått allt serverat för sig från staten, som inte hade behövt lyfta ett jävla finger. Han gasade och pressade. Medan han själv slitit som ett jävla djur utan att ens Då small det. Audin hade rullat ut i korsningen i samma ögonblick som en lastbil dånade igenom. Smällen var öronbedövande. Och tystnaden efter total. Han visste inte hur länge han satt kvar innan han slet upp bildörren och rusade de tiotal metrarna fram till den demolerade bilen. Dörren var intryckt och fönstret krossat. Sirener hördes på avstånd. Han såg den unga föraren ligga böjd över ratten med ansikten vridet uppåt, i en onaturlig vinkel. Blod sipprade ur hans näsa och mun, ögonen var vidöppna, oseende. Det var något mycket bekant över dragen. 5 Malin Norlander