Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet 2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter i Papua Nya Guinea 2013 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Papua Nya Guinea har ett lagstadgat skydd för flertalet mänskliga rättigheter såsom rätten till liv, yttrande- och mötesfrihet och förbud mot tortyr. På flera områden finns dock allvarliga brister. Kvinnors och flickors bristande åtnjutande av mänskliga rättigheter utgör ett av de allvarligaste problemen i Papua Nya Guinea. Diskriminering, våld och sexuellt utnyttjande av flickor och kvinnor är utbrett. Personer med funktionsnedsättning, asiatiska immigranter och barn är andra utsatta grupper. Sexuellt umgänge mellan män är kriminaliserat. Under år 2013 kritiserades Papua Nya Guinea av FN på grund av ny lagstiftning som utökade antalet brott som kan rendera dödsstraff till att omfatta även våldtäkt och väpnat rån. Först år 2013 avskaffades lagen om att häxeri ska bestraffas genom bränning eller halshuggning. Trots att landet har stora naturtillgångar lever många människor i fattigdom. Infrastruktur, sjukvård och utbildning är undermåligt. Folkhälsoläget i landet är ett av de sämsta i Stillahavsregionen och landets levnadsstandard en av de lägsta i världen och landet har hittills inte uppnått några av FN:s millenniemål. Papua Nya Guinea är ett av de mest heterogena länderna i världen med fler än 800 olika urfolk med en befolkning på cirka 6,3 miljoner. Landet präglas delvis av språklig och etnisk splittring och klanbetingade motsättningar.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Papua Nya Guinea har ratificerat följande fem av de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1966. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR, 1966. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD, 1966. Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, CEDAW, 1979. Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child, CRC, 1989 - Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CPRD, 2013. Inget av konventionernas frivilliga protokoll har dock ratificerats. - Konventionen om flyktingars rättigheter, Convention Relating to the Status of Refugees, har undertecknats men ännu inte ratificerats. Papua Nya Guinea har påbörjat ratificering av bland annat konventionen mot tortyr, men har på grund av resursbrist inte kommit vidare. Papua Nya Guinea genomgick under 2011 FN:s universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter, UPR. I rapporten uppgavs att bristen på resurser är en av flera bidragande faktorer till att landet inte har nått längre i implementeringen av de mänskliga rättigheter, trots att lagstiftningen till viss del finns på plats. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Enligt FN:s kommission för tortyrfrågor är övervåldet från polisen på Papua Nya Guinea ofta så allvarligt att det bör klassas som tortyr. I synnerhet ungdomar och kvinnor uppges vara utsatta. Enligt FN:s särskilda sändebud i tortyrfrågor saknar landet ett rättsväsende som har kapacitet att utreda misstänkta fall av tortyr och misshandel inom skälig tid. Förhållandena i landets fängelser är undermåliga. Varken fängelser eller häkten erbjuder tillgång till hälsovård och en del saknar tillräcklig tillgång till mat och
vatten. Överbeläggning av fängelser är ett allvarligt problem. Separata faciliteter för kvinnliga interner saknas på vissa håll i landet, vilket lett till fall där kvinnliga interner utsatts för våld och sexuella övergrepp. Det finns heller inga separata ungdomsanstalter. Rymningar är vanligt förekommande. Besök av frivilligorganisationer är dock tillåtna. Utomrättsliga avrättningar relaterade till anklagelser om häxeri uppges förekomma i landet. Många av incidenterna inbegriper mycket stor brutalitet, bland annat tortyr och brännandet av levande personer på bål. Polisen har haft svårt att utreda dessa fall och att ingripa för att stoppa morden. De skyldiga straffas sällan. I juli 2013 greps och anklagades flera personer för kannibalism efter att ha mördat och ätit upp tre kvinnor och fyra män i Madang-provinsen. De mördade personerna hade dödats eftersom de misstänktes vara häxor eller trollkarlar. 4. Dödsstraff Dödsstraffet återinfördes i strafflagstiftningen 1991 för särskilt allvarliga brott men ingen avrättning har verkställts sedan 1954. Under 2013 antogs ny lagstiftning som utökade antalet brott som kan föranleda till dödstraff. Numera kan även brott som grov våldtäkt och rån föranleda dödsstraff. Lagstifningen var föremål för stark kritik från bland annat FN. Under år 2013 avskaffades lagen som stadgade att häxeri ska bestraffas genom bränning eller halshuggning. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Hög kriminalitet och begränsade polisiära och juridiska resurser innebär att personer ofta hålls frihetsberövade under långa tidsperioder. Lagstadgad rätt till ombud, juridisk rådgivning, besök och insyn finns, liksom rätt att överklaga domen i högre instans. Enligt konstitutionen har samtliga medborgare rätt till rörelsefrihet inom landet, liksom rätt att lämna landet och återvända. Dessa rättigheter respekteras överlag. Inga påtvingade försvinnanden har rapporterats. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Domstolsväsendet är oberoende av statsmakten och har influerats av det brittiska rättssystemet. Det består av en högsta domstol, en nationell domstol samt regionala och lokala domstolar. Domstolsväsendet fungerar i allmänhet väl men präglas av långa handläggningstider. Det råder ett allvarligt underskott på juridiskt kunnig personal och många domare rekryteras från andra länder. Rättsväsendet i övrigt har dock betydande brister. FN:s sändebud för tortyrfrågor rapporterade 2010 att poliskåren tyngs av otillräckliga resurser,
utbredd korruption, svårigheter att nå ut till landsbygden och bristande politisk vilja, problem som är fortsatt aktuella. Detta har bland annat medfört att privata säkerhetsföretag utför flera av polisens traditionella arbetsuppgifter. Polisen respekterar inte alltid privatpersoners integritet och ingripanden är ofta våldsamma. I höglandsregionerna uppges hot och trakasserier och förstörelse av egendom användas som strategier i hanteringen av stamkonflikter. Markockupanter i gruvområden har ofta behandlats mycket brutalt av polisen. I april 2009 brändes ett femtiotal hus ned i samband med en polisaktion mot illegal gruvverksamhet och när jordägare i regionen stämde polisen förstördes ytterligare 300 hem. På bynivå finns informella lokala rättsskipningsmekanismer parallellt med det ordinarie rättsystemet, där lekmän löser tvister på basis av tradition och sedvana. Ombudsmannainstitutionen i Papua Nya Guinea har en stark ställning och har som uppgift att ta emot och utreda klagomål från allmänheten. Ämbetet har haft betydelse för rättstillämpning, rättsäkerhet och rättsutveckling, och även för korruptionsbekämpning. Ombudsmannaorganisationen har under de senaste åren utrett även egna medarbetare. Ombudsmannen har vid flera tillfällen utsatts för mordförsök och blev allvarligt skadad för ett par år sedan. Den australiska polisen har haft utbildningsprogram i landet för att öka kunskaperna om mänskliga rättigheter inom polisväsendet. Det finns ingen nationell organisation för mänskliga rättigheter. 7. Straffrihet Klankulturen och utbredd korruption i rättsväsendet bidrar till omfattande straffrihet i Papua Nya Guinea. 8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrande- och tryckfrihet garanteras i konstitutionen och respekteras i stort. Inga restriktioner vad gäller användande av internet har rapporterats. Endast två procent av befolkningen beräknas dock ha tillgång till internet. Radio är en viktig nyhetskälla i Papua Nya Guinea, inte minst eftersom läskunnigheten är begränsad. Kring 30-40 procent av befolkningen är analfabeter (2013). Den offentliga debatten är i huvudsak fri men allmänhetens tillgång till information är begränsad. Politiska partier kan verka fritt. Däremot uppges stammarnas inflytande över individen i vissa fall begränsa politiskt deltagande. Särskilt kvinnor förväntas (eller tvingas) tycka likadant som sin familj eller stam vilket utesluter dem från diskussioner och deltagande.
9. Mötes- och föreningsfrihet Inskränkningar i mötesfriheten förekommer. Polistillstånd för offentliga demonstrationer beviljas sällan eftersom myndigheterna befarar våldsamheter. 10. Religions- och övertygelsefrihet Konstitutionen garanterar förenings- och religionsfrihet, vilket generellt respekteras även om tidskrävande registrering ibland krävs. Det finns inga rapporter om diskriminering på grund av religionstillhörighet. 11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Papua Nya Guinea är en parlamentarisk demokrati. Den brittiska drottningen är statsöverhuvud och representeras av en generalguvernör. Det nationella parlamentet har 111 ledamöter som väljs till femåriga mandatperioder. Av dessa var tre kvinnor och fyra tillhörande etniska minoriteter år 2012. Premiärministern utses av en majoritet i parlamentet och får sitt regeringsuppdrag av generalguvernören. Det senaste parlamentsvalet hölls 2012 och besöktes av flera valobservatörer. Det uppgavs att valet gick lugnt till men att resultaten kan ifrågasättas på grund av brist i hanteringen av röstsedlar, att underåriga tilläts rösta och att röstlängderna inte var korrekta. Politiska partier kan verka fritt i landet och ingen lag förbjuder politiskt deltagande för kvinnor även om de diskrimineras i praktiken. Det finns ingen lag som tillåter allmän tillgång till offentliga handlingar och myndigheterna lämnar sällan ut uppgifter till media. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor Papua Nya Guinea har ratificerat samtliga av internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner. Kring hälften av arbetstagarna i den formella sektorn (totalt 250 000) är organiserade i omkring 50 olika fackföreningar. Fackföreningarna är självständiga från såväl regering som politiska partier. Fackföreningar måste dock registreras hos arbetsmarknadsdepartementet och regeringen kan ingripa i dispyter innan en strejk tillåts. Den lagstadgade rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar respekteras överlag. Lagen förbjuder tvångsarbete. Det förekommer dock att barn tvingas arbeta som hushållsarbetare i privata hem, ofta för att betala av en familjeskuld.
Slaverirelaterade brott kan ge upp till 20 års fängelse. Minimiåldern för arbete är 16 år (för riskfyllt arbete 18 år) men barn i åldrarna 11 till 18 kan arbeta i familjeföretag om de har föräldrarnas godkännande, tillstånd från läkare samt från ett arbetsmarknadskontor. Arbete får inte lov att störa skolgången för barn under 16 år. En del barn under 18 år arbetar i nattklubbar och barer och är utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande. Prostitution är olagligt men förekommer. Styrelsen Minimum Wage Board reglerar minimilönerna i den privata sektorn. Trots att minimilönen nu är högre än den officiella per capita-inkomsten är den inte tillräcklig för att ge en anställd med familj en dräglig levnadsstandard. Lagen kräver regelbundna inspektioner av arbetsplatser men dessa har på grund av inspektörsbrist enbart utförts när fackföreningar eller arbetare krävt dem. Det finns en utbredd diskriminering av kvinnor i arbetslivet. 13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Tropiska sjukdomar och tuberkulos är allmänt förekommande. Förekomsten av hiv/aids är hög, nästan två procent av befolkningen är smittad, vilket innebär en svår belastning på landets sjukvårdsresurser. Tillgång till preventivmedel och säkra födslar hindras av diverse logistiska problem i hälsovården. Mödra- och barnadödligheten är en av de högsta i Stillahavsområdet. Regeringen erbjöd tidigare avgiftsfri sjukvård för både vuxna och barn, men vården är nu avgiftsbelagd. Sjukhus finns i de större städerna men sjukvårdsystemet är underdimensionerat i relation till den växande befolkningen. Pojkar och flickor har samma tillgång till hälsovård, men många barn får inte tillräcklig vård. 14. Rätten till utbildning Skolsystemet är underfinansierat och det råder stor brist både på lärare och undervisningslokaler. Grundutbildningen är inte obligatorisk och tillgången varierar mellan olika geografiska delar av landet. Höga avgifter utgör ett betydande hinder för barns utbildning och många når inte längre än till grundskolan. Fler pojkar än flickor går i skolan och andelen pojkar ökar högre upp i utbildningen. Flickors utbildning hindras ofta av tidiga graviditeter som medför avstängning från skolan. Sexuella trakasserier och utnyttjande av flickor i skolor är också vanligt förekommande. 15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Endast en mindre del av befolkningen försörjer sig genom lönearbete och fattigdomen är fortsatt hög. 80 procent av befolkningen har fiske och jordbruk som försörjning.
De senaste årens globala prishöjningar på bränsle, guld och koppar har tillsammans med ökad gruvproduktion ökat statens inkomster. Dock har levnadsstandarden för stora delar av befolkningen sjunkit, i synnerhet på landsbygden. I UNDP:s Human Development Index för 2013 ligger Papua Nya Guinea på plats 156 av 182 listade länder. Landet har hittills inte uppnått några av FN:s millenniemål. SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Konstitutionen förbjuder diskriminering på grundval av kön men bestämmelserna följs inte i praktiken. Kvinnor behandlas fortfarande som andra klassens medborgare och utsätts för allvarlig diskriminering inom många områden. Våld inom hemmets väggar har tidigare varit frekvent förekommande och sällan lett till utredning. Dock antogs en ny lag år 2013 med syfte att kriminalisera allt våld i hemmet, Family Protection Bill 2013. Denna nya lag kan också komma att påverka förekommandet av månggifte och andra delar av familjerätten. I dagsläget är månggifte vanligt på Papua Nya Guinea, trots att lagen förbjuder det. Den patriarkala kulturen, och i synnerhet traditionen att betala brudpris bidrar till en utbredd tendens att se kvinnor som ägodelar. Kvinnor överlåts i bland som kompensation i tvister mellan klaner, även om domstolar har konstaterat att detta kränker kvinnors mänskliga rättigheter. Det är vanligt att kvinnor utövar våld mot andra kvinnor, i synnerhet i de områden där månggifte är utbrett. 90 procent av alla kvinnor i fängelse har dömts för misshandel eller mord där offren ofta varit en annan kvinna. Landets riktlinjer för familjeplanering tillåter par och individer att fritt bestämma när de ska bilda familj men i praktiken är kvinnors sexuella- och reproduktiva rättigheter starkt inskränkta. Äktenskapsbrott bestraffas ofta med fängelse för kvinnor medan män får milda straff eller inga straff alls. Under 2012 och 2013 uppmärksammades flera fall av mord på kvinnor som anklagats för häxeri. Häxjakten beror ofta på okunskap och traditionell tro, exempelvis att en hjärtattack har orsakats av en ond kvinna i grannskapet, snarare än av fysiologiska orsaker. Kvinnor har jagats och kidnappats av uppretade folkmassor för att sedan brännas levande. Amnesty International har riktat hård kritik mot landet då förföljelse mot häxor fortsatt och krävt att kvinnornas säkerhet garanteras samt att förövarna straffas. Under år 2013
avskaffades emellertid lagen som stadgade att häxeri ska bestraffas genom bränning och halshuggning. Kvinnor är underrepresenterade både inom politiken och i näringslivet. Endast ett fåtal kvinnor har höga positioner i arbetslivet och landet saknar lagstadgat förbud mot diskriminering i arbetslivet. Efter ett besök i mars 2013 riktade Mining Watch och andra experter på mänskliga rättigheter kritik mot det största gruvföretaget i landet. Flera kvinnor hade utsatts för övergrepp av företagets vakter och hade sedan dess inte erbjudits tillräcklig ersättning eller stöd. Tre kvinnor röstades in i parlamentet i samband med valet 2012. 17. Barnets rättigheter Papua Nya Guinea antog under 2010 lagstiftning avseende barnets rättigheter som syftar till att implementera bestämmelserna i FN:s barnkonvention. Ett flertal frivilligorganisationer verkar för att stärka och skydda barns och ungdomars rättigheter i landet. Sjukvården är likvärdig för flickor och pojkar men många barn får inte tillräcklig vård. Minimiåldern för sexuellt umgänge är 16 år och personer som bryter mot denna föreskrift kan dömas till fängelse i upp till 25 år (eller livstid om barnet är yngre än tolv år). Barnpornografi är olagligt och straffbelagt med upp till 15 års fängelse. Sexuellt utnyttjande av barn tros vara utbrett. Den lagstadgade minimiåldern för giftermål är 16 år för flickor och 18 år för pojkar. Med domstolsbeslut och föräldrars medgivande kan denna sänkas till 14 år respektive 16 år. Barnäktenskap är vanligt förekommande, särskilt på landsbygden. 18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Papua Nya Guinea är ett av de mest heterogena länderna i världen och har ett stort antal olika etniciteter och språk. Djupt rotade konflikter liksom brist på effektiva polisinsatser har ibland lett till våldsamma etniska konflikter. Den ökade tillgången av moderna vapen har ökat dödssiffrorna i dessa sammandrabbningar på senare år. Diskriminering på grundval av etnisk bakgrund förekommer. Särskilt drabbade är personer som tillhör asiatiska immigrerade minoriteter (malajer, filippiner, kineser). Myndigheterna har inrättat en kommitté för att granska bakomliggande orsaker till diskriminering och våld mot utsatta grupper. 19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Sexuellt umgänge och vad som betecknas som grovt oanständiga handlingar mellan män är olagliga och bestraffas med fängelse i upp till 14 respektive 3 år.
Under 2012 fanns inga uppgifter om att någon åtalats för detta brott. Sexuellt umgänge mellan kvinnor är inte kriminaliserat. Hbt-personer utsätts för social stigmatisering, och det finns inget rättsligt skydd mot diskriminering på grundval av sexuell läggning eller könsidentitet. 2011 avvisade regeringen en begäran från FN att avkriminalisera homosexualitet. 20. Flyktingars rättigheter Papua Nya Guinea har undertecknat FN:s flyktingkonvention men har inget etablerat skyddssystem för flyktingar och asylsökande. Med stöd av UNHCR har regeringen gett skydd till flyktingar från den indonesiska provinsen Västpapua (Irian Jaya). Papua Nya Guinea har under de senaste åren mottagit asylsökande som varit på väg till Australien vilket har ökat påfrestningen på landets flyktinganläggningar markant. Flera hjälporganisationer har uppmärksammat de undermåliga anläggningarna där det råder brist på rent vatten. UNHCR oroades 2013 över avtal mellan Australien och Papua Nya Guinea om hantering av asylsökande och avsaknaden av ett skyddssystem. Enligt nuvarande avtal förs alla asylsökande från Australien till Manus Island, på Papua Nya Guinea, där levnadsförhållanden är betydligt svårare. 21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Konstitutionen förbjuder diskriminering mot personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Det saknas emellertid lagar för att tillämpa detta förbud. De flesta byggnader är inte anpassade till personer med funktionsnedsättning och de diskrimineras i såväl utbildning som arbetsliv. Regeringen ger stöd till ett flertal enskilda organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Regeringen erbjuder också avgiftsfri psykiatrisk vård för personer med psykisk funktionsnedsättning, sådan vård är dock sällan tillgänglig utanför de större städerna. På landsbygden är personer med funktionsnedsättning ofta hänvisade till familje- och klansystemet. De flesta personer med funktionsnedsättning får inte jobb utanför familjestrukturen. ÖVRIGT 22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns ingen nationell institution för mänskliga rättigheter. Ett antal enskilda organisationer för mänskliga rättigheter, såväl nationella som internationella, verkar dock i landet. Regeringstjänstemän uppges vara lyhörda för synpunkter från civilsamhällets sida.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Australien och Nya Zeeland har omfattande utvecklingssamarbete med Papua Nya Guinea. Bland annat ges stöd till förbättringar av infrastruktur och insatser för att uppnå FN:s millenniemål. Endast ett FN-organ, UNHCR, verkar i landet. Australien är den störste bidragsgivaren till Papua Nya Guinea. Australien har dock fått kritik för sin politik att skicka flyktingar till Papua Nya Guinea i utbyte mot bistånd och investeringar. Papua Nya Guinea omfattas av EU:s partnerskapsavtal med Afrika, Karibien och Stillahavsområdet (Cotonouavtalet). Avtalets syfte är att främja hållbar ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning i AVS-länderna. Avtalet lägger stor tonvikt vid mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatsprincipen och god samhällsstyrning.