Motala Ström Sydvästra Vattenråd Remissyttrande gällande Vattenmyndighetens i Södra Östersjöns vattendistrikts förlag till åtgärdsprogram, förvaltningsplan och miljökvalitetsnormer, dr. nr 537-5346-2014 Övergripande synpunkter Vi tycker att den ökade fokuseringen på våra vatten, dess status och åtgärdsprogram för att göra förbättringar där så krävs är mycket glädjande. Implementeringen av vattendirektivet lämnar dock mycket mer att önska. Hela projektet präglas av att resurserna uppenbarligen inte står i proportion till ambitionerna. Det har lett till otydligheter i snart sagt alla led, och hela projektet möts med misstro och lite uppgivenhet hos mark- och vattenägare som i grunden är mycket engagerade i våra miljöfrågor Vattenmyndigheten och andra berörda myndigheter har en stor uppgift att skapa enkelhet och tydlighet. Framför allt krävs en lättillgänglig och betydligt bättre pedagogisk kommunikation av motiv, tillämpning, genomförande, ansvar och tänkbar finansiering av föreslagna åtgärder för direktivets genomförande, än det som nu finns. Vi anser t.ex. att berörda myndigheter bör hålla informationsmöten om vad vi kan göra lokalt, och vilka konkreta åtgärder ni i så fall kan stimulera ekonomiskt. Det lokala engagemanget är oerhört viktigt för projektets genomförande. Vi mark- och vattenägare är sedan generationer måna om våra vatten och vår natur. För er del gäller det att ta vara på, vårda och förstärka detta engagemang. Vatteninformationssystemet VISS är definitivt inte användarvänligt, och remissunderlaget från Vattenmyndigheten är snudd på ogenomträngligt. En väldig massa text att botanisera i där man lätt virrar bort sig. En genomgripande redigering och strukturering måste till för att göra informationen praktiskt tillgänglig. Återigen gäller enkelhet och tydlighet, om ni vill att en intresserad allmänhet skall ha en rimlig möjlighet att hålla sig informerad. Åtgärdsprogrammet är i sina förslag ofta alltför skissartat och baserat på skrivbordsuppfattningar utan fältstudier. Detta skapar i sig en misstro, men också en undran om åtgärderna faktiskt är kostnadseffektiva. Här måste ni vara mer konkreta: Vad ska prioriteras? Vem skall finansiera vad och varför? Åtgärdsprogrammet domineras av 78 åtgärdsförslag riktade till statliga myndigheter och kommuner. Varje mottagande kommun eller myndighet ges åtgärdsuppdrag, mer eller mindre ospecificerat. Vanliga är formuleringar som av typen Myndigheten X resp Kommunerna Y behöver ta fram riktlinjer för. Inte någonstans förekommer någon uppgift om konkreta åtgärders finansiering eller vilken prioritet resp. åtgärd bör ha. I den redovisade kostnadssammanställningen finns endast aggregerade kostnader för de olika åtgärdsgrupperna.
Allmänna synpunkter Motala ströms Sydvästra vattenråd ser i stort positivt på Vattenmyndighetens samrådsförslag men mycket bör ändras, läggas till eller tas bort. Otydligheter i samrådsmaterialet Förslag till Åtgärdsprogram När vattenråden bildades betonade Vattenmyndigheten att ett underifrånperspektiv skulle genomsyra arbetet vilket också har sin grund i Vattendirektivet. I förslaget till åtgärdsprogram har myndigheten tvärtom utarbetat en text som behöver betydligt mer förklaring än en bilaga med Förklaring och texter (Bilaga 7). Vi har anledning att tro att vattenmyndigheten gjort sitt bästa för att försöka ta fram ett tillgängligt underlag, men tyvärr är det presenterade materialet tvärtom mycket svårgenomträngligt för såväl allmänhet som remissinstanser. Upplägget är rörigt, textmassan rik på onödigt krångliga ord, vetenskapliga hänvisningar saknas och den samhällsekonomiska konsekvensanalysen innehåller stora brister. Merparten av använda ord och uttrycksätt är obegripliga för vanliga människor, och ordlistan i slutet av publikationen åtgärdsprogram gör dessvärre inte saken lättare. Många har också stora svårigheter att använda VISS, på grund av otillräcklig kapacitet på nätet, krånglande applikation och svårigheter att förstå det material som presenteras på skärmen. Det har under samrådstiden också upptäckts många felaktigheter och förekomsten av schablonartade uppgifter i VISS, vilket skapar förtroendeproblem för myndighetens material. Textmassans upplägg ger vattenmyndighetens tjänstemän ett stort övertag över såväl vattenrådens representanter som människor från övriga remissinstanser som är satta att granska materialet och inte minst de vattendelegater som förväntas fatta beslut med remissvaren som grund. Att påstå att förslaget tillkommit i samråd med folket, en princip som slås fast i ramdirektivets grundläggande paragrafer, är en kraftig överdrift. Det råder vidare stor otydlighet om vilka vatten och vilken omkringliggande mark som faktiskt omfattas av vattenmyndighetens förslag. Enligt vår uppfattning behöver myndigheten t ex presentera en definition av vattendrag som står i samklang med definitionen av begreppet i andra svenska sammanhang, liksom en tydlig redogörelse för vilket markområde och/eller oklassade vattendrag som omfattas av de begränsningar som föreslås kopplade till ett visst vatten. Vattenmyndighetens samråd lämnar en del övrigt att önska. Ett samrådsmöte per län räcker inte för att samla in medborgarnas synpunkter på ett ytterligt komplicerat samrådsmaterial. Vissa möten har varit på gränsen till kaosartade där vattenmyndigheten lyckats med allt annat än att stimulera till deltagande och dialog, eller att samla in allmänhetens synpunkter.
Förslag: Vattenmyndigheterna och HaV bör få i uppdrag av Regeringen att, tillsammans med vattenråden, genomföra dialogmöten i superlokal skala för att presentera arbetet i vattenförvaltningen, lösa målkonflikterna i statens olika uppdrag samt inspirera till arbete som syftar till god vattenkvalitet. De svenska myndigheternas självpåtagna ambition att tala klartext med medborgarna bör även gälla Vattenmyndigheterna. Förslag till Förvaltningsplan I förslaget till förvaltningsplan är det mycket bra att behovet av samverkan lyfts fram som en förutsättning för arbetet med vattenförvaltningen! Förslag till Åtgärdsområdessammanställning Bilaga 1, åtgärdsprogram per åtgärdsområde kan vara av stor betydelse för dem som vill, kan eller behöver vidta åtgärder inom ett visst område. Men sammanställningen som presenteras i bilagan väcker vissa frågor. Är det endast åtgärder som har rapporterats in av kommun, vattenråd eller liknande till Vattenmyndigheten som presenteras i tabellerna? Eller vem har annars valt dessa åtgärder och på vilka grunder? I miljöbalken anges det som ett krav att myndigheter i sitt beslutsfattande ska verka för att åtgärderna i åtgärdsprogrammet genomförs och därför är det viktigt att tydliggöra var åtgärdsförslagen kommer ifrån så de mest effektiv åtgärderna för ett visst problem genomförs på rätt plats. Motala ströms Sydvästra vattenråds önskemål är att det klart ska framgå var informationen i tabellerna kommer ifrån, det vill säga vem eller vilka som lämnat informationen om genomförda eller planerade åtgärder och vem eller vilka som föreslår samt prioriterar möjliga åtgärder inom respektive åtgärdsområde. Förslag till Miljökonsekvensbeskrivning Eftersom MKN bestäms per vattenförekomst finns möjligheter att ta hänsyn till önskvärda verksamheter. MKN måste utgå från det faktum att vi har en befolkning som ska ha en självförsörjning av livsmedel och andra råvaror. Har vi inte det så exporterar vi miljöproblemen till andra länder. Att producera mat har en oundviklig påverkan på vatten och mark. Vattenmyndigheten måste påbörja arbetet med möjligheten att klassa vissa vattenförekomster som kraftigt modifierat vatten (KMV). Vår granne Finland har tagit denna möjlighet så titta gärna närmare på hur de gått till väga. Miljökonsekvensbeskrivningen (MKB) verkar vara ett dokument som inte ägnats tillräckligt med tid. Det finns mycket information om bakgrund och sammanhang, men när det gäller beskrivning av miljökonsekvenser kopplade just till åtgärdsprogrammet eller nollalternativet är innehållet mycket tunt. Dokumentet ger tyvärr snarare en obligatorisk översikt, än en ändamålsenlig beskrivning av miljökonsekvenserna. Övergödning Från 1995 till 2009 minskade fosforläckaget från jordbruk med 9 procent. Greppa Näringen har framgångsrikt engagerat flertalet lantbrukare inom Motala ströms Sydvästras
avrinningsområde. Geografiska arbetsgruppen för en vattenförekomst (vattengrupper) har bildats och vattenrådet har stöttat dessa. Bakgrundsbelastningen sker oavsett vilka åtgärder som vidtas. 90 procent av fosforförlusterna sker på 10 procent av marken under 1 procent av tiden, alltså kan inte generella åtgärder vara samhällsekonomiskt lönsamma utan fokus måste ligga på att hitta den speciella källan där läckaget sker. Detta görs bäst genom att använda sig av lokal kunskap. Vi vill gärna lyfta fram den omfattande studie som gjorts i Skenaån av Linköpings universitet SMHI och Jordbruksverket/Länsstyrelsen i Östergötland 2009-2012.Där framkom inget säkert samband mellan utsläpp och omkringliggande jordbruksmarks intensitet eller användningsområde. Det behövs betydligt mera grundforskning för att kunna fastställa sambanden av hur utsläppen sker och vilka åtgärder som är effektiva och samhällsekonomiskt försvarbara. Rådgivning till lantbruket från exempelvis Greppa Näringen skulle fortsättningsvis kunna utgöra en möjlighet att gemensamt hitta en åtgärd som skulle kunna finansieras med stöd. I underlaget från samrådet 2009 fanns i källfördelningen för fosfor den antropogena delen särskilt redovisad. Detta saknas i samrådshandlingarna för perioden 2015-2021 och skulle ge en tydligare bild av belastningen. Jordbruket bidrar till övergödningen men Motala ströms Sydvästras vattenråd anser att lagstiftning inte är rätt väg att gå. Åtgärder som grundar sig i frivillighet och kunskapshöjning hos lantbrukarkåren är att föredra. Greppa Näringen har engagerat lantbrukarna i vårt område och nya pengar kommer att öka engagemanget ytterligare i kommande period. Det ekonomiska ansvaret Vattenmyndigheten trycker på att förorenaren betalar principen (polluter pays principe PPP) ska gälla. Vårt vattenråd har uppfattningen att det även föreligger ett samhällsansvar. Jordbruket har sedan slutet av 1800-talet genomfört de åtgärder som staten Sverige beordrat exempelvis i form av avvattning av sjöar och våtmarker samt uträtning av diken, allt för att försörja Sveriges befolkning med mat. Så sent som på 1990-talet betalade staten stöd till exempelvis pumpstationer för att frilägga åkermark för matproduktion. Det är många åtgärder och därigenom en stor del av kostnaden för att genomföra förändringar som läggs på jordbrukssektorn, eftersom problemen med övergödning till stor del kommer härifrån. Men principen om att förorenaren betalar går inte att applicera rakt av då dagens lantbrukare inte fullt ut kan stå för de synder som ligger kvar från tidigare generationer, exempelvis i form av föroreningar orsakade av kemikalier som sedan länge är förbjudna medel som inte längre används. De nu verksamma lantbrukarna är ju även dagens livsmedelsproducenter. Deras producentvillkor får konsekvenser för konsumenterna, djuren och miljön eftersom deras arbete är direkt kopplat till en levande landsbygd med brukad mark, betande djur, god hushållning med hög etik. Ökade krav kan innebära en ökad risk att det svenska lantbruket marginaliseras inte minst genom den hårda konkurrensen från omvärden (se Konkurrenskraftutredningen). Därigenom minskar den svenska självhushållningsgraden och behovet av import ökar ytterligare. Detta är i sin tur en säkerhetspolitisk risk då samhället
därigenom blir mer sårbart vilket är angeläget att motverka, inte minst med tanke på vår allt mer oroliga omvärld. Skulle lagstiftning området genomföras stängs lantbrukarnas möjligheter att söka stöd för åtgärder. Kostnader för lagstiftning och ökad tillsyn måste ställas mot kostnader för rådgivning och kunskapshöjning. I förslaget till åtgärdsprogram saknas det en koppling till Jordbruksverkets landsbygdsprogram. Införande av kantzoner och andra åtgärder behöver även samordnas med EU:s landsbygdsprogram för miljöstöd till lant- och skogsbrukare. Åtgärderna minskar intäkterna och ökar kostnaderna för produktion. Frågan om hur fastighetsägare och markanvändare ska kompenseras för minskad areal jordbruks- och skogsmark vid skyddszoner, våtmarker och andra krav bör utvecklas. De så kallade gröna näringarna blir dubbelt skyldiga när de både får krav på sig att sanera och vidta åtgärder, samtidigt som intäkterna minskar med lägre produktion. Detta kan även försvåra generationsväxling och nya marksägares vilja att genomföra och bekosta åtgärderna. Framgångsarbete Arbetet med vattenfrågor får allt mer betydelse. För att nå framgång måste kunskap och förståelse spridas. Ett bra sätt är olika rådgivnings och kunskapshöjande åtgärder. Att ändra beteende är en stor utmaning men inte omöjligt. Kanske bör Vattenmyndigheten även inrikta sitt arbete mot läroplanen inom utbildningsväsendet för att även på lång sikt få en kunskapshöjning i samhället. Effekten av hittillsvarande arbete har varit god vad gäller såväl miljö- och hälsorisker med växtskyddsmedel som läckage av växtnäring. Läckaget av fosfor minskade mellan 2001 och 2008 i svenskt jordbruk med 15-30 ton med hjälp av rådgivningskampanjen Greppa Näringen, och sedan dess har arbetet intensifierats både när det gäller utveckling av nya kunskapsunderlag och åtgärder på gårdarna. Greppa Näringen är internationellt erkänt och fungerat som ett och framgångsrikt smörjmedel för att underlätta att göra rätt åtgärd på rätt plats, och med rätt teknik. Mer resurser för ett framgångsrikt genomförande av åtgärderna Flera av åtgärderna i förslaget till åtgärdsprogram är resurskrävande varför vårt vattenråd tycker att det är mycket viktigt att generellt mer resurser tillförs kommunerna, detta inte minst inom tillsynsarbetet för exempelvis förorenade områden som i åtgärdsprogrammet lyfts fram som ett prioriterat område. Ökade resurser till kommunerna behövs även för utvecklingen av översikts- och detaljplaner så att miljökvalitetsnormerna för vatten följs. Vattenmyndigheten Norra Östersjön har tagit fram detaljerade åtgärdsprogram för ett femtiotal avrinningsområden där det på ett mycket tydligt och överskådligt sätt framgår vilka åtgärder som behöver genomföras, vem som ansvarar för genomförandet och när åtgärden ska vara genomförd. Det vore önskvärt att motsvarande underlag fanns för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Förslag till åtgärder Motala ströms sydvästra vattenråd har noterat att det i förslaget till åtgärdsprogram saknas en åtgärd kopplad till läkemedel i dricksvatten, eller till och med i vattenförekomsten (recipienten) överhuvudtaget, vilket bör finnas. Läkemedelsrester är en förorening som med säkerhet kommer ut i våra vattenförekomster vilket leder till negativa konsekvenser för miljön och i dess förlängning även för människan. Hur ska samhället ta tag i denna fråga? Vattenrådet anser också att det saknas ett resonemang samt någon åtgärd kopplad till utsläpp av avloppsvatten från stora fartyg i Östersjön. Det samma gäller en åtgärd för kommunerna om att identifiera öar eller platser längs kusten där det bör placeras ut torrtoaletter eller mottagningsstationer för toalettavfall för att minska mängden avloppsvatten som töms från fritidsbåtar i hav och större sjöar. Vårt vattenråd är helt övertygad om att rådgivning och eget ansvar är rätt väg framåt när det gäller åtgärdsarbetet, och delar inte vattenmyndighetens bedömning i den styrmedelsanalys som presenterats i samrådsmaterialet, där föreskrifter alltid får högre poäng än andra styrmedel när en myndighet sprungen ut en föreskriftskultur får analysera fritt. Rådgivning och projektledning tillsammans med ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Förslag: styrmedelsanalysen i sin nuvarande utformning bör helt utgå ur vattenmyndighetens förslag. Tvåstegsdiken Tvåstegsdike kan vara en intressant åtgärd på vissa platser, men med tanke på den stora åtgången av både mark och pengar måste platsen för åtgärden väljas med mycket stor omsorg. Vattenmyndigheten har en orealistisk uppfattning om hur långa vattendragssträckor som kommer att kunna vara aktuella och kostnadsberäkningen ifrågasätts och behöver justeras. Våra erfarenheter pekar på att det krävs omfattande rådgivnings- och projekteringsinsatser innan ett dike kan anläggas samt att ny vattendom behöver sökas. Hur investeringskostnaden beräknats till ca 800 kr/meter framgår inte tydligt, men att produktionsbortfallet inte är 0 kr bör även vattenmyndigheten förstå. Därtill riskerar man att schaktmassorna är olämpliga som material i dikes närområde, t ex då alven innehåller gyttjeinslag som är vanligt i vissa jordbruksdominerade områden. Förslag: Jordbruksverket behöver arbeta fram stöd som täcker rådgivning, projektering, markarbeten mm i syfte att underlätta anläggning av tvåstegsdiken där behov är påkallat, samt att Strukturkalkning Effekten av strukturkalkning och kalkfilterdiken är definitivt inte klarlagd i tillräcklig vetenskaplig omfattning. Effekter varierar kraftigt med förutsättningarna vid spridningstillfället, fosforstatusen i jorden och sannolikt mellan jordarter med såväl olika lerhalt som olika sammansättning av lermineral. Livslängden på åtgärdens effekt behöver
också klarläggas. Man behöver också ta ställning till kalkningens övriga effekter, t ex på mikrolivet i jorden samt klimatpåverkan vid framställning, innan man kan rekommendera den i stor skala. Det bör också redan ha kommit till vattenmyndighetens kännedom att strukturkalkning inte är godkänd åtgärd i ekologisk produktion samt att åtgärden inte fungerar på fält med långliggande vallar. Våtmarker och fosfordammar Vattenmyndighetens förslag till omfattning på våtmarksanläggning är mycket stor och vi ställer tveksamma till att det finns så många lägen där en effektiv våtmark kan anläggas med rimliga kostnader. Till detta kommer ansenliga kostnader för skötsel för att våtmarkens funktion som näringsfälla ska bevaras. Nuvarande stödsystem för våtmarksanläggning kritiseras då åtagandet sträcker sig 20 år framåt i tiden, medan skötselstödet endast garanteras för en femårsperiod. Dessutom blir man ekonomiskt straffad i stödsystemet om man vill att våtmarken även ska kunna användas som bevattningsdamm, vilket ytterligare sänker motivationen. Därtill inträder strandskydd runt våtmarken och det råder stor osäkerhet kring hur marken får användas när åtagandeperioden gått ut, som en följd av att våtmarken anses ha skapat ett nytt naturtillstånd. Markåtkomsten behöver också vägas mot andra samhällsmål som livsmedelsförsörjning och begränsad klimatpåverkan. Effekten av att omvandla den högproduktiva marken till sankmark får långt högre effekter på livsmedelsproduktionen än den arealmässiga omfattningen på 2%, vilket bör framgå. Sammantaget innebär svårigheterna att finna kostnadseffektiva våtmarkslägen, kritiken mot nuvarande system och markåtkomsten att föreslagen omfattning ifrågasätts. Dessutom ifrågasätts vattenmyndighetens uppfattning om värdeförlusten för den åkermark som ska användas (30 000 kr) samt kostnader förenade med underhåll och anläggning. För många av våtmarkerna kommer det att krävas omfattande grävningsinsatser. Skyddszoner Skyddszoner och kantzoner har under många år anlagts längs vattendragen i distriktet, understödda av samhällets styrmedel och till gagn för miljön på många olika sätt. Att betydelsen är begränsad när det gäller inverkan på fosforläckage från slättlandskapets plana fält har vetenskapen och lantbrukarna länge känt till, men systemet har fortsatt att applåderas från myndighetshåll. När nu vattenmyndigheten går ut och i samrådsmaterialet meddelar att denna åtgärd sannolikt haft liten effekt på såväl kväve- som fosforförluster, upplevs det som mycket märkligt att vattenmyndigheten föreslår ännu mer skyddszoner, visserligen stödberättigade ur ett landsbygdsprogram som saknar finansiella muskler, men framtvingade genom föreskrifter och hot om expropriation. Det finns förståelse för nödvändigheten att hålla skyddsavstånd vid hantering av kemikalier och vid gödselspridning med dålig precision, men krav på 20 meter breda skyddszoner kan få förödande effekter på produktion och arrondering i många bygder, tydligen utan nämnvärd nytta. Tillräckligt vetenskapligt stöd saknas för att 20 meter breda zoner i den skala som redovisas är kostnadseffektivt. En uppluckring av biotopskyddet för öppna diken skulle däremot vara gynnsamt för såväl risken för oönskad spridning av olika ämnen som ökad konkurrenskraft i skogs- och mellanbygd.
Förslag: Motala ström sydvästra vattenråd efterlyser lite mer ödmjukhet i åtgärden och föreslår rådgivning och teknikutveckling som främsta styrmedel, tillsammans med långsiktiga och generösa stödvillkor. Ekologiskt funktionella kantzoner Vi har inget emot att lämplig myndighet utreder hur man kan stimulera till anläggning av buskar och träd intill naturliga vattendrag, men har i övrigt en lång rad betänkligheter vad gäller vattenmyndighetens förslag. Om syftet med åtgärden är att faktiskt införa tvingande lagstiftning är åtgärden, enligt vår uppfattning, feltänkt. Samhället har under många år styrt jordbruket att hålla dikeskanter rena från vedartad vegetation av skäl med bäring på kulturmiljö och biologisk mångfald. Därtill ställer lagstiftningen kring vattenverksamheter krav på ägare av markavvattningsanläggningar att underhålla diken genom rensning, en åtgärd som kraftigt försvåras om dikeskanten är träd- och buskbevuxen. Slutligen finns mycket liten förståelse för att i stor skala tillåta tillsynsmyndigheter att ta mark ur produktion utan att åtgärden har starkt vetenskapligt stöd. I områden med begränsad fältstorlek är det särskilt problematiskt att ta en 30 meter bred remsa längs fältkanten ur produktion med stora arronderingsproblem på kvarvarande fältdel. Där intresse och förutsättningar finns för åtgärden kan naturvårdsavtal med tillhörande ersättning vara ett lämpligt styrmedel som bör undersökas. Däremot ifrågasätts kostnaden för markåtkomst som vattenmyndigheten tror är ca 45000 kr/ha för mark där ekologiskt funktionella kantzoner ska anläggas. Vår uppfattning är snarare att kostnaden är ca 150 000 kr/ha i slättlandskapet, som är det landskap där åtgärden troligtvis är mest eftersträvansvärd. Kostnadsanalysen behöver justeras i denna del. Det vetenskapliga underlaget som styrker att förekomst av åkermark i vattendragets närområde (30 meter) med automatik medför påverkan på biota efterfrågas, eftersom detta underlag tydligen utgör grunden för formulerat åtgärdsbehov i jordbrukslandskapet. Om hela åtgärdens komplexitet ska inrymmas i utredningen är det centralt att det blir Jordbruksverket som få i uppdrag att genomföra uppdraget, inte Havs- och Vattenmyndigheten såsom nu föreslås. Jordbruksverket är den myndighet som har bäst kompetens vad gäller användning av Jordbruksmark, och förslaget till förändring ligger i analogi med att det är Skogsstyrelsen som föreslås få i uppdrag att utreda motsvarande åtgärder på skogsmark. Växtskyddsmedel Vattenmyndigheten har noterat det förbättringsarbete som genomfört på gårdarna vad gäller minskade miljörisker med växtskyddsmedel. Vi saknar dock en beskrivning och problematisering över hushållens betydande användning av motsvarande produkter, som sker i kombination med stor okunskap och begränsad ansvarskänsla. Hushållen använder ungefär hälften av den mängd växtskyddsmedel som jordbruket gör. LRF XX ställer sig bakom att
Jordbruksverket får fortsatt uppdrag att arbeta med rådgivning kring växtskyddsmedel men vill att Kemikalieinspektionens uppdrag att hantera allmänhetens risker utvecklas så att det blir mer verkningsfullt. Övrigt I Motala ströms Sydvästra vattenråd deltar aktörer som är verksamma inom vattenrådsområdet och representerar kommuner, jord- och skogsbruksnäring, industri, fiske samt ideella föreningar. För mer information se vattenrådets hemsida under: www.vattenorganisationer.se Motala Ström Sydvästra vattenråd tillstyrker: Sommens fiskevårdsområdesförening och Skenaåns vattenavlednings/bevattningsföretags remissvar som bifogas. 2015-04-28 Motala Ström Sydvästra Vattenråd Anders Davidsson Ordf. andersdavidsson276@gmail.com