Vapenutbildningen vid PHS polisprogram

Vapenutbildningen vid PHS polisprogram En fördjupad utvärdering och diskussion PHS serie i polisiärt arbete 2012:2 Polishögskolan Johan Gunnarsson September 2012

Utgivare Polishögskolan Sörentorp 170 82 Solna Telefon 114 14 Polishögskolans serie i polisiärt arbete ISSN 1654-8760 Polishögskolan Upplaga September 2012: 100 ex Grafisk form PHS Tryck Elanders NRS Tryckeri

Vapenutbildningen vid PHS polisprogram En fördjupad utvärdering och analys Polishögskolans serie i polisiärt arbete Johan Gunnarsson September 2012

Sammanfattning Denna rapport är en del av ett utvecklingsprojekt av utbildningen i Polisens tjänstevapen vid Polishögskolan i Solna. Syftet är att undersöka vilka möjligheter som finns för vapenutbildningen att förbättra sina resultat i form av godkända studenter. Rapporten består av tre större delar: en genomgång av den polisiära vapenutbildningen vid Polishögskolan tillsammans med en jämförelse med två andra utbildningar (FBI Academy i USA och RCMP Academy i Kanada), en sammanställning av den internationella forskning som finns inom polisiär vapenutbildning och en empirisk undersökning av hur polisstudenter vid Polishögskolan utvecklas under utbildningen. Jämförelsen med de båda andra utbildningarna visar att det är en mycket större andel av Polishögskolans studenter som blir underkända vid det första provtillfället. Även om proven skiljer sig åt på ett sådant sätt att de tre vapenutbildningarna inte blir riktigt jämförbara så visar detta att det finns möjligheter för Polishögskolan att nå ett bättre resultat. Några av de metoder som de båda andra utbildningarna använder skulle även kunna införas vid Polishögskolan, som till exempel pedagogisk utformning, skjutbanornas konstruktion och möjligheten för studenterna att träna enskilt. Sammanställningen av tidigare forskning visar att det har gjorts väldigt lite studier av polisiär vapenutbildning. De flesta av dem är amerikanska men det finns även några europeiska. Den enda studie som har gjorts av den praktiska nyttan av vapenutbildning har inte kunnat hitta några positiva effekter, vilket är speciellt anmärkningsvärt. De studier som har undersökt könsskillnader bland polisstudenter har alla visat att manliga studenter presterar bättre än kvinnliga. Ett antal fysiologiska mått har testats för att undersöka vad denna skillnad beror på, men den enda av dem som har kunnat visas vara betydelsefull är handstyrka. Den effekten är dock relativt liten och kan inte förklara hela skillnaden mellan könen. Hos studenterna vid Polishögskolan kunde samma könsskillnad visas som andra studier har funnit. Denna skillnad fanns kvar trots att effekten av handstyrka hölls nere. Med ett frågeformulär mättes studenternas känslor av vapenrelaterad oro inför utbildningen. Det visade sig att oroskänslor kan vara något som påverkar prestationen på skjutbanan negativt, åtminstone bland de kvinnliga studenterna. Bland de manliga studenterna kunde inget sådant samband upptäckas. Manliga studenter med militär vapenutbildning kunde inte visas prestera bättre än de utan militär vapenutbildning, vilket innebär att högre grad av militär vapenutbildning bland män inte kan vara orsaken till könsskillnaden. För få kvinnor rapporterade att man hade militär bakgrund för att det skulle vara möjligt att jämföra könen. Några andra bakgrundsfaktorer testades också men ingen av dem kunde visas påverka prestationen. Några förslag till möjliga sätt att förbättra vapenutbildningen diskuteras. Att ge möj- 3

lighet för studenterna att träna vapenhantering på egen hand, att bygga om skjutbanorna för att kunna använda andra pedagogiska upplägg och att arbeta med att hjälpa studenter med oroskänslor är saker som skulle ha möjlighet att kunna ge goda resultat, men speciellt relationen mellan oroskänslor och resultat är något som behöver utredas närmre för att säkerställa de resultaten. Nyttan av olika moment, inklusive vapenprovet, skulle också behövas granskas och förändringar som görs i utbildningen bör följas upp för att de ska kunna utvärderas ingående. 4

English summary This report is part of a development project on the police handgun training at the Swedish National Police Academy in Solna, Sweden. The aim of the report is to examine possible ways to improve the outcomes of the weapons course in terms of student passing rates. The report consists of three major parts: a description of police weapons training at the academy with a comparison with the weapons training at two other police academies (FBI Academy in the USA and RCMP Academy in Canada), a summary of the research that has been conducted in the field of police weapons training, and an empirical study of the shooting performance of police students at the Academy throughout their training. The comparison with the two other police academies shows that a much higher percentage of the Swedish National Police Academy students fail at the first qualification. Even though the weapons qualifications differ in ways that make the three academies not entirely comparable, this indicates that there are possibilities for the Swedish training to reach better results. Some of the training methods employed at other academies could be transferred to our weapons course, such as pedagogical methods, firing range design and possibilities for the students to train individually. The summary of previous research in the field shows that very few studies of police weapons training have been conducted. Most of them are American, but there are also a few European. The only study that has been performed on the practical use of police weapons training found no positive effects from it, which is remarkable. The studies that have examined gender differences have all found that male students perform better that female students. Some physiological measures have been tested as predictors for this difference, but the only measure that has been proven to have any effect is hand grip strength. The effect is however weak and cannot explain all of the gender difference. The same gender difference as others have found could also be observed with the students at the Swedish National Police Academy. The difference was present even though the effect of hand grip strength was minimized. A questionnaire was used to measure weapons-related anxiety. The anxiety variable could possibly affect the performance negatively, at least for female students. Male students showed no such correlation. Male students with prior military weapons training did not perform better that male students without military weapons training, which means that the higher percentage of male students with military training cannot be the cause of the gender difference. Too few women reported a military background to allow for a full gender analysis. Some other background variables were also examined but none proved to affect the performance. 5

Some suggestions on how to improve the performance of weapons training are discussed. Allowing students to train individually, reconstructing the firing range to allow for other pedagogical methods and help students who feel anxious at class are things that have a possibility for bringing better results, but especially the relation between anxiety and performance needs to be examined more thoroughly to confirm those results. The usefulness of some of the training activities, including the weapons qualification, should be examined and changes made in the weapons training should be followed up to allow for thorough evaluations. 6

Innehåll Förord...9 Förkortningar och ordförklaringar...10 1 Inledning...11 2 Polisiär vapenanvändning och vapenutbildning...13 2.1 Polisiär vapenanvändning...13 2.1.1 Juridiska grunder för vapenanvändning...13 2.1.2 Taktisk vapenhantering...16 2.1.3 Praktisk vapenanvändning...16 2.2 Polisiär vapenutbildning...17 2.2.1 Utbildningsmetoder...17 2.2.2 Tekniska utbildningsverktyg...18 2.2.3 Vapenutbildningen vid PHS...19 2.2.4 Vapenprovet...20 2.2.5 FBI Academy...21 2.2.6 RCMP Academy...22 2.2.7 Jämförelse mellan utbildningarna...24 3 Tidigare forskning...26 3.1 Forskning om polisutbildning...26 3.2 Forskning om polisiär vapenutbildning...26 3.2.1 Utbildningens nytta...27 3.2.2 Grupp- och individskillnader...30 3.3 Tidigare arbeten vid PHS...33 3.3.1 Rapporter och opublicerade arbeten...34 3.3.2 Studentarbeten...36 3.4 Kommentar av forskningsläget...37 4 Studie 09B...38 4.1 Syfte och frågeställningar...38 4.2 Upplägg och metod...39 4.3 Resultat...40 5 Slutsatser och diskussion...44 5.1 Forskning om vapenutbildning...45 5.2 PHS Vapenutbildning...48 5.2.1 Drillmetoden...48 5.2.2 Tekniska undervisningshjälpmedel...50 5.2.3 Kompetensprovet...51 5.3 Slutsatser av studien 09B...52 7

5.3.1 Kön och bakgrundsfaktorer...52 5.3.2 Vapenrelaterad oro...54 5.3.3 Prediktorer för vapenprovet...55 5.3.4 Förändringar i vapenutbildningen...55 5.4 Framtiden för PHS vapenutbildning...56 5.4.1 Vad behöver en polis kunna?...56 5.4.2 Undervisningsmiljö och utrustning...56 5.4.3 Framtida utvecklingsmöjligheter...57 Appendix: Statistiska beräkningar...58 Referenser...60 8

Förord Under polisutbildningen måste en student klara av en mängd prov och tentor för att få sin examen. Vissa av dessa prov är svåra för en stor del av studenterna att klara, och i vissa fall kan vi se att det finns specifika grupper av studenter som behöver kämpa mer än andra. Det här utvecklingsprojektet började liksom så många andra med en enkel fråga från en av våra vapenlärare: Vi har fler män än kvinnor i polisutbildningen, men varför är det då så många fler kvinnor än män som behöver resursundervisning för att bli godkända på vapenprovet? Jag kunde inte svara på det, men tänkte att det borde gå att hitta forskning som kunde ge någon vägledning i frågan och kanske andra polisutbildningar i världen som brottades med liknande problem och där man kunde ha tankar om detta. Två saker blev uppenbara när jag började titta närmre på frågan: dels att Polishögskolan långt ifrån är den enda utbildningsinstitution som har sett det här mönstret och dels att faktiskt ingen riktigt kan förklara det även om några har försökt. Under arbetets gång dök det dessutom upp flera nya infallsvinklar på vad det är som gör att vissa studenter verkar ha stora problem med att lära sig använda tjänstevapnet och vad man kan göra för att hjälpa dem, infallsvinklar som vidgade frågan till att inte bara handla om kön. Flera goda idéer har framförts av många som jag har talat med eller läst arbeten av, men det är inte mycket av det som har testats empiriskt utan det har stannat vid goda idéer. Den här rapporten är ett försök att systematisera det som vi vet genom att göra en sammanställning av forskningsläget i polisiär vapenutbildning och att redovisa en empirisk undersökning av några av de hypoteser som har framförts i litteraturen och av våra egna lärare. Flera personer ska ha stort tack för att ha bistått mig i arbetet. Främst gäller det alla våra vapenlärare och även några taktiklärare vid Polishögskolan i Solna. Tack för att ni har tagit tid till att diskutera med mig och har givit mig många idéer och tankar! Ett speciellt tack till Ann Harding (numera vid Stockholmspolisen) som var den som först släppte in mig i vapenundervisningen och som också visade mig utbildningens grunder. Speciellt vill jag också tacka (i alfabetisk ordning) mina kollegor Torbjörn Dankel, Jan Fredriksson, Stefan Gärd, Linus Hagstedt och Harriet Jakobsson Öhrn för diskussioner och värdefulla kommentarer på ett tidigt utkast. Polishögskolans bibliotekarier ska ha ett stort tack för all hjälp med att ta fram litteratur och artiklar, speciellt Heelena Nilsson som förmedlade värdefulla internationella kontaker. Till sist även ett stort tack till S/Sgt. Graham MacRae vid RCMP Academy i Regina, Kanada och till Special Agent Gerrick Munoz och Special Agent Gary Hutchison vid FBI Academy i Quantico, USA för att ni tog er tid att diskutera och demonstrera hur ni utbildar era poliser! Rapporten har granskats av Rolf Granér, Linnéuniversitetet, och av Anders Green, Polishögskolan. Tack också för era konstruktiva synpunkter! Solna, augusti 2012 9

Förkortningar och ordförklaringar CI Dubbelaktion FATS FAP FBI Kompetensprov PHS RCMP RPS SA Signifikant Singelaktion Skjutkungörelsen Taser Verkanseld Konfidensintervall, det intervall där man med en angiven säkerhet kan säga att ett medelvärde återfinns. Avfyrningsmekanism som innebär att vapnet avfyras utan att hanen först spänns upp. Kräver mer tryck på avtryckaren än singelaktion. Firearms Training System, ett träningssystem som kan simulera vapenanvändning i olika situationer. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Federal Bureau of Investigation, USA:s federala polis. Det skytteprov som poliser som bär vapen i tjänsten ska genomföra med 18-månadersintervall. Polishögskolan Royal Canadian Mounted Police, Kanadas federala polis. Rikspolisstyrelsen Situational Awareness, taktisk medvetenhet om omgivningen. Statistiskt bevisad, vanligtvis på 95 %-nivå. Avfyrningsmekanism som innebär att vapnet avfyras efter att hanen först har spänts upp. Kräver mindre tryck på avtryckaren än dubbelaktion. Justitiedepartementets kungörelse (1969:84) om användande av skjutvapen i tjänsten. Ett elchockvapen som kan tillfälligt paralysera en gärningsman. Används inte av den svenska Polisen idag. Skott som avfyras med avsikten att träffa en person eller ett föremål, i kontrast till varningsskott. 10

1 Inledning Den här rapporten är en del i ett pågående arbete för att utvärdera och utveckla vapenutbildningen på polisprogrammet vid Polishögskolan (PHS) i Solna. En svensk polis i yttre tjänst är idag regelmässigt beväpnad med några olika vapen. I denna rapport har jag dock valt att enbart behandla den utbildning i handeldvapen som sker vid svenska polisens grundutbildning, vilket i praktiken innebär pistol. Både svenska polisen och polisstyrkor i andra länder använder sig också av andra handeldvapen såsom kulsprutepistol och hagelgevär, men utbildning i dessa ingår inte i polisprogrammet och har därför inte varit en del av det som jag undersökt här. I fortsättningen kommer därför ordet vapen och sammansättningar med detta ord att underförstått betyda polisens tjänstepistol (alternativt revolver, då jag diskuterar beväpningen hos vissa andra länders polisstyrkor), undantaget då ordet uttryckligen används om vapen i en vidare mening. Syftet med detta arbete är att undersöka vilka möjligheter som finns för vapenutbildningen vid PHS att förbättra sina resultat. Resultat i det här fallet innebär främst den andel av studenterna som blir godkända vid det första vapenprovet eftersom en hög andel underkända studenter innebär att resurser måste läggas på mer träning och fler provtillfällen. Arbetet med den här rapporten har främst bestått av tre delar. Till en början är det en sammanfattning av vad polisiär vapenutbildning och vapenanvändning innebär, detta finns i kapitel 2. Där görs också en jämförelse mellan den vapenutbildning som sker vid PHS och vid två andra polisutbildningar i andra länder (FBI Academy i USA och RCMP Academy i Kanada), för att se om det finns möjligheter för PHS att hämta erfarenheter därifrån. En andra och ganska stor del har varit att sammanställa och diskutera den forskning och andra systematiska studier som finns inom området. Detta finns i kapitel 3 och betydelserna av denna forskning återkommer också mer i diskussionerna i kapitel 5. En stor del av denna rapport ägnas alltså åt tidigare studier och andra publicerade rapporter. Anledningen till att jag har velat ge dessa så stor plats är att det inte finns någon sammanställning gjord i ämnet sedan tidigare och att dessutom flera av de studier som finns börjar bli några år gamla vid det här laget. För den som arbetar med polisiär vapenutbildning och som vill veta vilken forskning som finns inom området finns det här alltså en genomgång och diskussion av kunskapsläget. Den tredje delen, som textmässigt tar upp betydligt mindre av den här rapporten, har varit att samla in och analysera data över hur våra studenter vid PHS utvecklas under vapenutbildningen och hur de presterar på vapenprovet. Anledningen till att göra detta var att vi ville testa några tankar om hur våra studenter presterar på vapenutbildningen. Detta finns sammanfattat i kapitel 4 och diskuteras också närmre i kapi- 11

tel 5. Detta utgör en mindre studie i sig, med ett eget syfte och egna frågeställningar, men det har infogats i denna rapport för att låta det finnas i sitt större sammanhang. Eftersom detta inte är en vetenskaplig publikation har jag valt att inte göra en strikt uppdelning av vetenskaplig bakgrund, metod, forskningsresultat och diskussion. Vissa diskussioner och slutsatser har jag placerat i texten i anslutning till där bakgrund eller forskning tas upp. På det sättet blir läsaren lite mer styrd av mina åsikter men jag tror att detta lättar upp texten och gör den mer lättåtkomlig på det stora hela. Den som själv vill läsa de vetenskapliga publikationer som jag hänvisar till kan hitta dem i referenslistan. Inom polisiär vapenutbildning, liksom i de flesta områden, finns ett antal begrepp och förkortningar som anses självklara av de som arbetar i fältet men som kan vara helt okända för den som är utomstående. Jag har förklarat de flesta av dem där de dyker upp i texten, men jag har också samlat flera i listan Förkortningar och ordförklaringar för att de ska vara enkla att hitta. 12

2 Polisiär vapenanvändning och vapenutbildning 2.1 Polisiär vapenanvändning Den svenska polisen har under sin historia haft ganska varierade möjligheter att använda våld i sin tjänsteutövning (Norée, 2000). Under lång tid fanns faktiskt inget explicit lagstöd för polisen att använda våld överhuvudtaget. År 1965 förstatligades polisen och i samband med det infördes tjänstepistolen som standardutrustning för poliser i yttre tjänst (Knutsson och Strype, 2002). Samtidigt infördes också regler för den exklusiva rätten för polisen att använda våld för att utföra en tjänsteåtgärd (Norée, 2000), alltså det som brukar kallas polisens våldsmonopol. Även om en beväpnad polisstyrka sällan ifrågasätts i svensk media är det ur ett internationellt perspektiv inte självklart att poliserna ska vara beväpnade med skjutvapen. I England och Wales finns både beväpnad och obeväpnad polis. I Norge bär poliserna normalt inte vapen i hölster utan dessa förvaras på polisstation och i polisbilar och tas endast fram vid speciella insatser efter beslut av ett befäl. 2.1.1 Juridiska grunder för vapenanvändning Det svenska lagstöd som idag ger en polis specifik rätt att använda skjutvapen mot befolkningen för att kunna genomföra en tjänsteåtgärd finns i polislagen (1984:387) 10, Användning av våld, och definieras mer detaljerat i Justitiedepartementets kungörelse (1969:84) om användande av skjutvapen i tjänsten, eller skjutkungörelsen som den ofta kallas. Våldsanvändning under dessa regler brukar vanligtvis benämnas som laga befogenhet. Skjutkungörelsen är alltså äldre än lagtexten som den har som juridisk grund och har också kritiserats innehållsmässigt för att vara förlegad (se till exempel Boucht, 2011, kapitel 4.5). Något förenklat kan man säga att laga befogenhet ger poliser rätt att skjuta om det är nödvändigt för att gripa eller kvarhålla en person som på sannolika skäl är misstänkt för ett grovt våldsbrott, grovt narkotikabrott eller brott mot rikets säkerhet (eller förberedelse till något av dessa brott). Dessutom får en polis skjuta för att kunna omhänderta en person som uppenbarligen är farlig för annans liv eller hälsa, samt i vissa fall om en polischef beslutar om att skjutvapen ska användas. En ytterligare tillåtelse till att använda våld, inklusive skjutvapen, finns i brottsbalken (1962:700) 24 kapitlet 1. Här finns bestämmelser om ansvarsfrihet från våldshandlingar som skett för att skydda sig själv eller någon annan mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, samt i några ytterligare situationer. Detta benämns ofta som nödvärnsrätten, eller lite klarare uttryckt rätten att försvara sig själv eller någon annan. Denna lag gäller givetvis alla medborgare, in- 13

te endast poliser, och kräver alltså inte heller att polisen utför någon form av tjänsteåtgärd under våldsanvändandet. Men man kan anta att poliser i tjänst tillhör den grupp som oftast möter brottsliga angrepp på person eller egendom och därmed befinner sig i situationer som omfattas av nödvärnsrätten. Norée uttrycker till och med att det ligger i polisarbetets natur att polismän oftare än andra försätts i nödvärnssituationer (Norée, 2004). Vidare diskussioner om laga befogenhet, nödvärn och polisers rätt att använda skjutvapen kan hittas i Norée (2000), Norée (2004), Westerlund (2009) och Boucht (2011). En ständigt beväpnad polisstyrka kräver dels att den vapenutrustning som används är den bäst lämpade för polisarbetet och dels att de poliser som använder den har den bäst lämpade utbildning för att kunna klara av de situationer som de ska hantera. Detta innebär inte bara att polisen ska kunna genomföra de polisiära tjänsteåtgärderna. I en demokratisk stat kan också medborgarna ställa krav på att de genomförs på ett sätt som inte riskerar att orsaka mer skada än absolut nödvändigt. Detta gäller både våldsanvändning mot misstänkta (som ju dessutom kan vara oskyldiga, polisen är inte och ska inte vara en dömande eller straffande myndighet) och andra som av någon anledning befinner sig på platsen för en polisinsats. Lika viktigt är att polisen själv inte utsätts för onödiga risker i sitt arbete. Ett tydligt uttryck för engagemanget i frågan om riskerna med polisens möjligheter till dödligt våld var när polisen 2003 bytte tjänsteammunition från en helmantlad till en expanderande typ. Bytet gav upphov till en livlig debatt och vissa journalister krävde till och med rikspolischefens avgång på grund av detta. Det som var orsaken var att expanderande ammunition ger upphov till större kroppsskador än helmantlad. Samtidigt ger helmantlad ammunition större risk att kulan passerar genom kroppsvävnad och därför är risken högre att den orsakar skador på människor omkring, vilket var ett av huvudargumenten från Polisen för att byta. Förutom skjutkungörelsen och brottsbalken, som nämnts ovan, lyder Sverige även under internationella och europeiska lagar och konventioner, där till exempel den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter bland annat säger att envar har rätt till frihet, liv och personlig säkerhet. Värda att ta upp i sammanhanget är också FN:s Code of Conduct for Law Enforcement Officials från 1979 och The United Nations Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials från 1990. Det förstnämnda av FN:s dokument skriver i sin tredje artikel bland annat om polisiär vapenanvändning: The use of firearms is considered an extreme measure. Every effort should be made to exclude the use of firearms, especially against children. In general, firearms should not be used except when a suspected offender offers armed resistance or otherwise jeopardizes the lives of others and less extreme measures are not sufficient to restrain or apprehend the suspected offender. 14

En enkel notering som jag vill göra här är att begreppet use of firearms inte är närmare definierat i den här texten och kan därmed inte endast tolkas som verkanseld (alltså avfyrning med avsikt att orsaka skada på någon eller något, till skillnad från varningsskott som inte har avsikt att orsaka skada). Detta bör alltså gälla all slags användning av skjutvapen, inklusive hot och varningsskott. Mer ingående analyser av polisens våldsanvändning ur ett folkrättsligt perspektiv finns till exempel i Norée (2000) kapitel 3 och Boucht (2011) kapitel 3. I linje med de ovanstående internationella reglerna är skjutkungörelsen utformad för att ge polisen riktlinjer för hur vapenanvändning bör gå till för att minimera risken för skador. Samtidigt ger den ett ansvar åt den enskilde polisen att själv bedöma situationen och använda de taktiska metoder som han anser passar. I 7 uttrycks detta genom att polisen innan ett skjutvapen används skall ge tydlig varning genom tillrop, om sådan varning ej är otjänlig. Dessutom skall han om omständigheterna ej tvingar till annat, först avlossa varningsskott. Även om en polis har rätt att skjuta verkanseld ska han om det är möjligt först ge gärningsmannen möjlighet att frivilligt förändra sin situation genom att till exempel avbryta ett flyktförsök eller att sluta göra motstånd. Dessa skall (i motsats till om det hade formulerats som bör ) tolkar jag alltså som att skjutkungörelsen är skriven för att sätta säkerheten hos de som utsätts för en polisinsats främst, i linje med FN:s principer ovan. Viktigt att påpeka dock är att detta alltså gäller när en polis skjuter under laga befogenhet. Inga liknande regler finns runt våldsanvändning i en nödvärnssituation, men statistiken visar att svenska poliser relativt ofta avfyrar varningsskott också under nödvärn (Knutsson, 2005) trots att det alltså inte är reglerat att de måste göra det. En ytterligare aspekt på vapenanvändning kanske kan kännas som självklar: när en polis skjuter måste han träffa där han avser att träffa. Men detta är en fråga som inte är helt oproblematisk, för hur höga krav kan vi ställa på en polis förmåga att träffa? Det här är en fråga som har tagits upp i domstol efter polisskjutningar som inte har fått det utfall som den skjutande polisen har avsett och det har inte alla gånger varit enkelt för rätten att utreda. Det är en stor skillnad mellan att skjuta mot en måltavla på en skjutbana och att skjuta mot en människa i rörelse under en stressad situation där man själv eller någon annan är utsatt för direkt livsfara. Att sätta någon måttstock för hur väl en polis ska kunna träffa med ett visst skott i en viss situation är därför ganska problematiskt. Till exempel blev denna fråga aktuell efter dödsskjutningen i Malmö 1991 då en polis sprang efter en grupp skinheads som precis hade utfört en misshandel och efter det börjat jaga dennes kollega. I språng siktade polisen mot en av gärningsmännens ben och sköt men träffade honom i bakhuvudet så att mannen avled. Tingsrätten dömde polisen för vållande till annans död, men hovrätten frikände honom på grund av att han inte hade fått utbildning i att skjuta springande och att man därmed inte kunde kräva att han skulle inse att skottet riskerade att träffa i huvudet (se Norée, 2004, och Westerlund, 2009, för mer ingående diskussioner av det- 15

ta rättsfall). Jag kommer också att återkomma något till problematiken runt praktisk träffsäkerhet när jag diskuterar forskningsläget 1. 2.1.2 Taktisk vapenhantering När det gäller frågan om hur en polis ska hantera vapnet så kan man finna i litteraturen två olika uppfattningar om vilken slags skjutteknik som bör användas. Dessa brukar kallas Sighted Shooting respektive Point Shooting. Sighted Shooting verkar idag vara den vanligaste tekniken världen över och är också den som lärs ut vid PHS. Det innebär att skytten först siktar skottet med hjälp av vapnets riktmedel innan avfyrning. Point Shooting innebär istället att skytten i sin träning ska uppnå en intuitiv känsla för hur skottet kommer att gå och därför riktar pistolen och skjuter utan att använda sig av riktmedlen. Båda filosofierna har sina förespråkare. Jag har inte hittat någon systematisk jämförelse mellan dem, men logiskt borde för- och nackdelar vara att Point Shooting låter skytten (re)agera snabbare medan Sighted Shooting innebär bättre precision i skottet. Point Shooting anses av flera lärare som jag har talat med vara i praktiken oanvändbart på avstånd över några meter och dessutom en teknik som är svår att bemästra. Det finns ingen publicerad studie på hur dessa metoder skiljer sig åt ur polisstudentens perspektiv men jag skulle inte förutsätta att Sighted Shooting i praktiken är enklare att lära sig. Anledningen är att Sighted Shooting innebär att man måste ändra sitt beteende från det intuitiva att fästa blicken på målet som man vill träffa och istället lägga ögats fokus på riktmedlen på vapnet för att kunna sikta det rätt. Detta är något som både lärare och studenter ofta har berättat för mig att det upplevs som ett problem att träna in. Speciellt svårt blir det givetvis när det som ska beskjutas är en hotfull människa i rörelse, eftersom just hot är något som vi människor automatisk riktar uppmärksamheten mot. Riktigt hur svårt som polisstudenter upplever just detta utbildningsmoment och hur man bäst tränar studenter i detta är det än så länge ingen som har undersökt. Det borde därför vara ett område som polisutbildningar som utbildar i Sighted Shooting skulle vara intresserade av att studera. 2.1.3 Praktisk vapenanvändning Sammantaget så betyder allt detta alltså att en polis för sin vapenanvändning måste lära sig att kunna fatta snabba juridiska och taktiska beslut utifrån situationen, hantera vapnet på ett säkert och effektivt sätt, minimera risken för skador både på sig själv och andra och dessutom när vapnet avfyras ha förmågan att träffa där man avser. Detta samtidigt som polisen ska kunna hantera det övriga polisarbetet som kommunikation med gärningsman, kollegor, insatsledningen och människor runt omkring. Inte sällan dessutom med ett överhängande eller pågående anfall med fara för sitt eget eller någon annans liv. Detta är förutsättningarna för vad vapenutbildningen vid en polisutbildning ska uppnå. 1 Avsnitt 3.2 och kapitel 5. 16

2.2 Polisiär vapenutbildning I detta kapitel ska jag kort beskriva de främsta utbildningsmetoder som används inom Polisens vapenutbildning och beskriva innehållet i den vapenutbildning som bedrivs vid PHS och jämföra den med två andra utbildningar; FBI:s utbildning i Quantico, USA, och RCMP:s utbildning i Regina, Kanada. Anledningen till att just dessa jämförs med vår utbildning är att vi från PHS under arbetet med denna rapport genomförde studiebesök vid dessa utbildningar efter att genom personliga kontakter ha fått tecken på att dessa båda har lyckats bättre med sina utbildningar när man ser på andel godkända studenter. Både FBI och RCMP bedriver också systematisk utveckling av undervisningen som vi kan ha nytta av i Sverige. Vi ville också lära oss mer om några specifika utbildningsmetoder som dessa både ansåg sig ha uppnått goda resultat med. Lärare vid PHS har länge haft utbyte med de nordiska länderna så en jämförelse med amerikanska vapenutbildningar har möjlighet att ge ytterligare nya infallsvinklar som kan komma till användning inom vår polisutbildning. En kort beskrivning av det svenska vapenprovet finns också i detta kapitel, och kommer att jämföras med FBI:s och RCMP:s slutprov i deras respektive vapenutbildningar. Länge var det ett krav i Sverige för att kunna söka till polisutbildningen att man genomgått värnplikten. Den erfarenhet som vapenlärarna själva hade var därför hämtad från Försvarets utbildning och polisutbildningens vapenkurs var till stora delar inspirerad av den. Från 1994 var även mental förberedelse en del av vapenutbildningen och det var till stora delar inspirerat av idrottspsykologins metoder för att fokusera, visualisera målbild och förbereda sig på uppgiften. Detta var alltså en utveckling av vapenutbildningen som gjordes lokalt på Polishögskolan, men efter händelserna dels 1999 då två poliser blev dödade när de försökte gripa tre bankrånare utanför Malexander i Östergötland och dels de kaosartade demonstrationerna vid EUtoppmötet i Göteborg 2001 så påbörjades ett nationellt arbete att skapa en gemensam bastaktik för hela Polisen. I detta ingick förutom det taktiska beteendet också ett gemensamt ramverk för utbildning i mental träning inför polisinsatser. Vid polisutbildningen flyttades då den mentala träning som legat inom vapenutbildningen till att ingå i bastaktiken. Idag innehåller vapenutbildningen i Sverige därför nästan enbart vapenhantering och viss juridik. 2.2.1 Utbildningsmetoder Inom polisiär vapenutbildning världen över kan man se ett antal gemensamma utbildningsmetoder för att nå fram till ett professionellt vapenanvändande. Drill, torrträning (alltså att genomföra rörelserna för avfyrning men utan ammunition) och vapenteori är exempel på sådana. Drill är ursprungligen militär metod som härstammar från den tid då arméer slogs i formation. Drillen var ett sätt att styra trupperna på slagfältet genom att alla solda- 17

ter utförde handlingar samtidigt på vissa kommandon. När drill används som en utbildningsmetod innebär det att studenterna vid specifika kommandon genomför avfyrningar eller utför vissa förutbestämda handgrepp. Drill är enligt Försvarsmaktens grundbok i pedagogik en undervisningsform som kan användas för att skapa automatiserade handlingar som ska kunna utföras även i situationer under stark stress (Försvarsmakten, 2006). Handlingarna övas in genom att upprepas gång på gång med en trigger som start. På utbildningen är en sådan trigger till exempel ett kommando från läraren, men triggern skulle även kunna vara till exempel en hotfull person som bär på en kniv eller ett skjutvapen. I sådana situationer är det viktigt att så stora mentala resurser som möjligt är frigjorda för att hantera situationen och inte är upptagna med att styra rörelserna som behövs för att till exempel ladda eller hölstra pistolen. En annan aspekt är att om handlingarna är automatiserade så minskar risken för oavsiktligt osäker hantering av vapnet, givetvis förutsatt att de rörelsemoment som har drillats innebär ett säkert hanterande i praktiken. Drillövningar utförs alltså genom att samtliga studenter vid givna kommandon genomför vissa moment, vilka upprepas tills läraren anser att studenterna inte behöver träna mer på dessa. Inga andra handlingar tillåts under drillövningarna. Momenten kan vara att visitera vapnet (att genomföra en kontroll av att det är oladdat), att höja beredskapen (att ta upp vapnet ur hölstret och ladda det), att göra ett givet antal avfyrningar mot måltavla eller att göra patron ur (att göra vapnet oladdat). Allt detta efter förutbestämda rörelsemönster vilka inte varieras, för att de ska bli automatiserade och inte kräva någon mental belastning att utföra. Torrträning innebär att man övar rörelserna som används utan att vapnet har någon ammunition. Torrträning kan göras enskilt av en student men är också möjligt under drill. Vid torrträning så får man inget resultat i form av en träff på en tavla, men om man lär sig att genomföra träningen rätt så kan man genom siktet ändå se var skottet skulle ha träffat. Torrträning kan användas för att öva in rörelsemönster på samma sätt som drillövningar men det största användningsområdet för torrträning är att lära sig det finmotoriska i att hålla vapnet stadigt samtidigt som man pressar avtryckarfingret bakåt på ett sätt som inte påverkar vapnets riktning. 2.2.2 Tekniska utbildningsverktyg De senaste decennierna har olika tekniska och datoriserade verktyg tillkommit som möjligheter för vapenutbildning. Speciellt har simulerade miljöer och system blivit mer och mer använt i utbildningar. Vid Polishögskolan har man använt sådana system sedan 1998 då man införskaffade en skjutsimulator där man kan agera med en oladdad pistol mot en videosekvens som projiceras på en duk. Användning av pepparsprej och ficklampa kan också simuleras. Både i allmänt tal och i litteraturen kalllas denna typ av system ibland FATS, för Firearms Training System. Detta kan ibland kan vara förvirrande eftersom FATS också var det tidigare namnet på en amerikansk 18

tillverkare av träningssystem (de har numera gått samman med Meggitt Training Systems, Inc., USA). Denna typ av system har ofta möjlighet att skapa egna scenarier, men att göra det är en ganska resurskrävande process. Eftersom de flesta simulatorsystem tillverkas i USA så är miljöerna ofta amerikanska och skådespelarna talar engelska. Inom civilt sportskytte är datoriserade optiska träningssystem ett välanvänt sätt att träna precisionen. Med en infraröd ljuskälla som fästs på vapnet och en dator som registrerar placeringen på tavlan så kan man få ut information både om hur man träffar och hur man rör vapnet under tiden man siktar. En fördel med dessa system, förutom att de inte behöver ammunition, är att de kan kalibreras för att simulera olika avstånd. Alltså kan man öva på att göra avfyrningar på avstånd som är mycket längre än den lokal som man befinner sig i. Slutligen är färgampullsammunition också ett träningsverktyg som används. Denna består av patroner som är bestyckade med färgampuller istället för kulor och som har en relativt svag krutladdning. Den typen av ammunition kan man använda för att öva på vapenanvändning mot verkliga personer och därmed få en träning som är närmre den polisiära vapenanvändningen än de andra utbildningsmetoderna. Den stora nackdel är att man av säkerhetsskäl också behöver bära en ganska klumpig skyddsutrustning som begränsar både rörelsefrihet och synfält. 2.2.3 Vapenutbildningen vid PHS Liksom all annan utbildning vid PHS är vapenutbildningen under ständig förändring. När detta arbete påbörjades under 2010 var utbildningen till stora delar upplagd annorlunda mot vad den är sedan vårterminen 2011. Det som jag beskriver här gällde därför för de studenter som påbörjade sin polisutbildning vid höstterminen 2009. Anledningen till att jag beskriver utbildningen för denna grupp studenter är att de också är den grupp som har varit underlag för Studie 09B 2. Jag kommer i längre fram 3 att kort beskriva några förändringar som har införts i utbildningen sedan dess och hur vi arbetar med att fortsätta att utvärdera utbildningen. För de studenter som påbörjade polisutbildningen vid PHS hösten 2009 startade vapenutbildningen i termin 3, alltså hösten 2010. Totalt bestod den av 114 timmar, varav 32 var avsatta till resursundervisning för de studenter som lärare bedömde behövde det under kursen samt till de som blev underkända vid det första provtillfället. Den ordinarie utbildningen, för en student som inte blev erbjuden resursundervisning, var alltså 82 timmar. Vid en vapenlektion deltog vanligtvis tio till tolv studenter och två lärare varav en var lektionsansvarig. Varje lektionsansvarig vapenlärare hade ganska stora friheter att ut- 2 Kapitel 4 3 Kapitel 5 19

forma sina lektioner utifrån en målinriktad lektionsplan, och därför kunde innehållet i lektionerna skilja sig åt mellan klasserna. Gemensamt var dock att den absolut största delen av tiden lades på drillövningar. Ungefär 40 timmar användes till träning av skarpt skytte på skjutbana. Skjutbanorna på PHS är utan skyttebås och studenterna stod därmed axel vid axel vid lektionerna. Så gott som samtliga avfyrningar på skjutbanan gjordes under drill, totalt i storleksordningen 600 patroner före första provtillfället och ytterligare ungefär 500 patroner efter. Två lektioner gjordes i en lektionssal utrustad med ett optiskt system för simulerat skytte, allmänt kallad laserhallen. I denna tränade studenterna precisionsskytte utan att ammunition eller rekylsystem användes. Träffarna registrerades av en dator. Förutom drillövningarna och laserlektionerna ägnades viss tid åt teoretisk undervisning i vapenmekanik, avfyrningsteknik och säkerhet. Ett skriftligt prov genomfördes på dessa delar. I slutet av termin 3 genomfördes första tillfället till vapenprovet (se nedan) och de som inte blev godkända vid det första tillfället fick fler tillfällen att klara provet under termin 4. Vapenundervisningen som gavs i termin 4 examinerades däremot inte på något formaliserat sätt. Träning i några avancerade tekniker och andra kompletterande träningsmoment var förlagda i termin 4. Till exempel tränades skytte i mörker, skydd och skyl, dolt bärande av vapen och taktisk reträtt. Vid ett tillfälle tränades vapenanvändning i trånga utrymmen med hjälp av färgampullsammunition (ammunitionstypen FX tillverkat av Simunition) och skyddskläder. Slutligen användes också en vapensimulator. I simulatorn tränades främst skjuta/inte skjuta-situationer där studenten måste ta snabba beslut om vapenanvändning i en miljö med distraherande händelser och under en tidsrymd som motsvarar vad en polis i yttre tjänst kan komma att möta. Fem lektioner med ungefär sex studenter per lektion hölls i simulatorn och varje student hann genomföra ungefär två scenarier per lektionstillfälle, vilket alltså gav möjlighet för en student att genomföra ett tiotal scenarier under utbildningen. Efter ett genomfört scenario diskuterade läraren utfallet, besluten och möjliga alternativ med hela gruppen. 2.2.4 Vapenprovet Vapenprovets utformning har skapats efter en överenskommelse från 2009 mellan polisutbildningarna vid PHS, Linnéuniversitetet och Umeå universitet för att svensk polisutbildning ska ha en gemensam standard. Vapenprovet är utformat efter polisens kompetensprov som en polis som bär vapen i tjänsten ska genomgå var 18:e månad och innehåller samma moment som detta. Vapenprovet innebär att femton patroner ska skjutas mot en måltavla på ungefär 47 20

gånger 62 centimeter som har en utritad cirkel med diameter på 25 centimeter centralt placerad. Provet är uppdelat i tre delar om fem skott i varje, men poängberäkningen sker efter att hela provet är genomfört. De tre delproven bedöms alltså inte var för sig. I den första delen avfyras de fem patronerna från 20 meter med en tidsgräns på 90 sekunder. Den andra delen genomförs från sju meter och är ett så kallat nödvärnsdrag, vilket innebär att när tavlan visas ska studenten dra vapnet från hölstret, ladda det och avfyra en patron. Varje tavelvisning är tre sekunder. Den sista delen genomförs också från sju meter och med utgångsläge i så kallad höjd beredskap där studenten står med vapnet i händerna, riktat i ungefär 45 graders vinkel ner mot marken. Tavelvisningen är två sekunder och även här avfyras en patron per visning. För att bli godkänd på vapenprovet måste samtliga träffar vara i tavlan, och minst tolv av dem ska vara i cirkeln. Vid varje provtillfälle erbjuds studenterna tre försök att genomföra vapenprovet och det räcker att vara godkänd på ett av dem. Tre ordinarie provtillfällen med tre försök vardera ska ges under utbildningen, men om det behövs så kan ytterligare två tillfällen anordnas. Detta innebär att en student har totalt 15 försök på sig att bli godkänd. Det har inte gjorts någon sammanställning av hur stor andel av studenterna som blir godkända vid provet, men uppfattningen bland vapenlärarna är att det vanligtvis ligger runt 60-70 % vid första tillfället. Efter fem provtillfällen har det endast hänt enstaka gånger att någon student fortfarande inte har varit godkänd. 2.2.5 FBI Academy USA:s federala polisstyrka FBI har sin utbildning förlagd strax utanför Quantico i Virginia. Vid PHS blev vi intresserade av deras vapenutbildning på grund av en artikel i FBI Law Enforcement Bulletin som beskrev några av deras tekniska hjälpmedel för att underlätta för de kadetter som har problem med att bli godkända på vapenprovet (Klopf, 1999). Dessa hjälpmedel utvecklades en gång speciellt för FBI:s utbildning och de hade tagits fram för att flera i övrigt lovande kadetter föll bort på grund av att de misslyckades med vapenprovet. Vapenutbildningen vid FBI Academy är 84 timmar lång, och i detta ingår även utbildning på några andra handeldvapen än pistol. Under utbildningen avfyrar varje kadett ungefär 3000 patroner. I undervisningen används skjutbanor med skyttebås och mobila måltavlor. Även övning med färgampullsammunition används. Simulatorer används under utbildningen, men i dessa tränas endast vapenjuridiken (alltså på samma sätt som de skjuta/inte skjuta-scenarier som diskuterades ovan). Skjuttekniken som lärs ut är Sighted Shooting. En av grundfilosofierna i FBI:s utbildning är att allt som instruktörerna säger till kadetterna också ska kunna bevisas. Exempelvis, om instruktören anser att anledningen till att ett skott inte träffade där kadetten avsåg eftersom kadetten hade en felaktig rörelse i avtryckarfingret som vred vapnets riktning i avfyrningsögonblicket (ett 21

mycket vanligt problem för många som lär sig att skjuta pistol), räcker det inte om instruktören säger till kadetten att det var detta som var orsaken till det missade skottet. Som instruktör kan man nämligen aldrig veta om kadetten verkligen tror på det som den blir tillsagd. Utifrån det engelska ordspråket seeing is believing (ursprungligen hämtat från Bibeln, Johannes evangelium 20:25) resoneras att om kadetten själv kan observera den felaktiga avtryckningen kommer denne mycket lättare att förstå problemet och kan börja arbeta på att utföra rörelsen bättre. För att kunna bevisa olika typer av felaktig vapenavfyrning och att kunna träna på det som kadetten behöver förändra använder FBI Academy några tekniska hjälpmedel. Dessa mäter avtryckarfingrets rörelse under avfyrningen och filmar siktbilden både ur skyttens ögonperspektiv och ur olika vinklar. Tillsammans med kadetten kan instruktören i efterhand diskutera vad som kadetter behöver träna på utifrån det som man kan se på inspelningar och mätningar. Kadetten kan också själv se hur skjuttekniken förbättras utefter utbildningen genom att lära sig att förstå hur en bra och en dålig avfyrning ser ut i mätningarna. Detta sätt anser instruktörerna ger mycket goda resultat i kadetternas utveckling. Vapenprovet vid FBI innehåller flera olika moment. Liksom i svenska polisutbildningens vapenprov räknas poängen samman efter varje försök till en totalsumma. I provet ingår både enhands- och tvåhandsskytte, både med skjuthanden och stödjehanden (skjuthanden för en högerhänt skytt är vanligtvis höger hand och stödjehanden vänster hand, och vice versa för en vänsterhänt). Skjutställningar som ska utföras är stående, knästående och liggande, med och utan skydd. Dessutom ska kadetterna i vissa moment genomföra förflyttningar och magasinsbyte. Avstånden varierar från 5 yards (4,6 meter) till 25 yards (22,9 meter). Som exempel ser ett av momenten ut så här: kadetterna står vid 15 yards (13,7 meter) med vapnen hölstrade. När målet visas ska de förflytta sig till 7 yards (6,4 meter), dra vapnet och göra 12 avfyrningar inklusive ett magasinsbyte på 15 sekunder. I detta moment ingår alltså både förflyttning, vapenhantering och precisionsavfyrning. Måltavlan som används är något mindre än den som används vid den svenska polisutbildningens vapenprov. Vid varje provomgång görs 50 avfyrningar och för att bli godkänd måste kadetterna genomföra tre provomgångar med totalt minst 80 % träffar samt att vid minst två av de tre omgångarna måste resultaten vara minst 80 %. Drygt 95 % av kadetterna blir godkända på vapenprovet vid det första provtillfället. 2.2.6 RCMP Academy Kanadas federala polisstyrka RCMP utbildar sina kadetter i Regina, Saskatchewan. Vapenutbildningen vid RCMP Academy är totalt 64 timmar och man tränar nästan enbart pistolskytte samt några timmars skytte med hagelgevär. Förutom den schemalagda undervisningen förväntas kadetterna träna vapenhanteringen utan ammunition på egen hand. När kadetterna har genomgått en grundläggande del av utbild- 22

ningen har de också möjlighet att på egen hand gå till skjutbanan för att träna avfyrningar en kväll varje vecka. Vid dessa tillfällen finns en instruktör närvarande av säkerhetsskäl, men denna agerar inte som lärare för de studenter som är där och tränar. Vapensimulator används för träning av taktik och beslut. Även RCMP Academy lär ut skjuttekniken Sighted Shooting. Provet består av fem delmoment: precision från 25 meter, precision från 15 meter, sidorörelse med avfyrning från 7 meter, magasinsbyte med avfyrning från 7 meter samt enhandsskytte från 3 meter. Vissa av momenten innehåller stående, knästående och liggande eller ska utföras med pistolen i dominant eller ickedominant hand (motsvarar skjut- och stödhanden). Tavlan är ungefär i samma storlek som för det svenska kompetensprovet men har tre poängzoner som räknas med 2, 3 respektive 5 poäng. Totalt innehåller provet 50 avfyrningar. För att bli godkänd måste en kadett uppnå minst 80 % totalt och inte mindre än 66 % på något av de individuella delmomenten. Om en kadett blir underkänd på högst två av delmomenten får denne en ny chans att genomföra de underkända momenten. Om kadetten fortfarande blir underkänd, eller om den blev underkänd på fler än två delmoment, får kadetten genomgå tio timmars resursundervisning och får sedan en ny chans att göra provet. Den som blir underkänd vid det andra provet får normalt lämna utbildningen, men om lärarnas sammantagna bedömning är att kadetten har goda möjligheter att träna upp förmågan kan denne också erbjudas att gå om utbildningen i en ny klass. Ungefär 95 % av kadetterna klarar provet vid det första tillfället. Förutom provet genomgår alla kadetter två diagnostiska test under utbildningen. Den som blir underkänd på något av dessa erbjuds två timmars resursundervisning men behöver inte skjuta om det diagnostiska testet. Vid RCMP Academy har man börjat undersöka möjligheterna till att förlägga även avfyrningsträning i simulator. Ett tänkt mål är att hälften av utbildningen skulle kunna genomföras i en virtuell skjutbana i simulator och hälften på verklig skjutbana. Anledningen till att man har börjat intressera sig för detta är inte ekonomisk utan är att simulator ger möjlighet att göra utbildningen effektivare. Eftersom simulatorträningen kan utföras utan samma säkerhetskrav som skjutbana och utan att man behöver lägga tid på att fylla på magasin och att städa upp tomhylsor så hinner en kadett genomföra många fler avfyrningar under samma utbildningstid. Fler avfyrningar innebär mer träning vilket höjer kompetensen hos kadetterna snabbare. För att undersöka hur effektiv simulatorträningen faktiskt är gjordes nyligen ett försök med en klass om där man lade all vapenträning i simulator (Krätzig och Hudy, 2012). I händelse av att försöket inte skulle slå väl ut fanns en förberedelse att ge extra undervisning för kadetterna. Detta behövdes dock inte, eftersom andelen godkän- 23