LYHÖRDHET I SAMSPEL MED BARN en undersökning om reflekterande förmåga och emotionell tillgänglighet Elina Strandberg Ulrika Svensson Linköpings universitet Institutionen för beteendevetenskap och lärande Psykologprogrammet
Psykologprogrammet omfattar 300 högskolepoäng över 5 år. Vid Linköpings universitet har programmet funnits sedan 1995. Utbildningen är upplagd så att studierna från början är inriktade på den tillämpade psykologins problem och möjligheter och så mycket som möjligt liknar psykologens yrkessituation. Bland annat omfattar utbildningen två praktikperioder om sammanlagt 16 heltidsveckor. Studierna sker med hjälp av problembaserat lärande (PBL) och är organiserade i fem block, efter en introduktions kurs på 10,5hp: (I) kognitiv och biologisk psykologi, 40,5 hp; (II) utvecklingspsykologi och pedagogisk psykologi, 54 hp; (III) samhälle, organisations- och gruppsykologi, 84 hp; (IV) personlighetspsykologi och psykologisk behandling, 70,5 hp; (V) forskningsmetod och examensarbete, 40,5 hp. Parallellt med blocken löper strimmor som fokuseras på träning i forskningsmetodik, psykometri och testkunskap samt samtalskonst. Den här rapporten är en psykologexamensuppsats, värderad till 30 hp, vårterminen 2009. Handledare har varit Rolf Holmqvist. Institutionen för beteendevetenskap och lärande Linköpings universitet 581 83 Linköping Telefon 013-28 10 00 Fax 013-28 21 45
Institutionen för beteendevetenskap och lärande 581 83 LINKÖPING Seminariedatum 2009-05-25 Språk Rapporttyp ISRN-nummer Svenska/Swedish X Engelska/English Uppsats grundnivå Uppsats avancerad nivå Examensarbete X Licentiatavhandling Övrig rapport Titel: Lyhördhet i samspel med barn - en undersökning om reflekterande förmåga och emotionell tillgänglighet Title: A study of reflective functioning and emotional availability in the interaction between adults and children. Författare: Elina Strandberg och Ulrika Svensson Sammanfattning: Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan vuxnas reflekterande förmåga (RF) och deras emotionella tillgänglighet i samspel med barn som de inte har en primär anknytningsrelation till. Vidare studerades detta i relation till hur de vuxna upplevde sig själva i sina nära relationer. Vid bedömningen tillämpades Reflective Functioning Scale, Emotional Availability Scale samt självskattningsformuläret Attachment Style Questionnaire. Resultatet visade inga signifikanta samband mellan RF och emotionell tillgänglighet. Sammanfattningsvis innebär det att deltagare som bedömdes ha god förmåga att förstå och tolka intentioner bakom beteenden och som uppmärksammade utvecklingsmässiga aspekter av mentala tillstånd inte var mer lyhörda i samspelet med barn än andra. Det visade sig dock att deltagare som i högre utsträckning uppfattade sig själva som upptagna av relationer på ASQ var mer sensitiva och lyhörda i samspelet med barn än andra i gruppen. Resultatets validitet diskuteras utifrån flertalet aspekter bland annat utifrån om samspelssekvenserna som använts ställt tillräckliga krav på reflekterande förmåga för att ett samband skulle framträda. Nyckelord Reflekterande förmåga, emotionell tillgänglighet, samspel, anknytning, Reflective Functioning Scale, Emotional Availability Scale, ASQ.
SAMMANFATTNING Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan vuxnas reflekterande förmåga (RF) och deras emotionella tillgänglighet i samspel med barn som de inte har en primär anknytningsrelation till. Vidare studerades detta i relation till hur de vuxna upplevde sig själva i sina nära relationer. Vid bedömningen tillämpades Reflective Functioning Scale, Emotional Availability Scale samt självskattningsformuläret Attachment Style Questionnaire. Resultatet visade inga signifikanta samband mellan RF och emotionell tillgänglighet. Sammanfattningsvis innebär det att deltagare som bedömdes ha god förmåga att förstå och tolka intentioner bakom beteenden och som uppmärksammade utvecklingsmässiga aspekter av mentala tillstånd inte var mer lyhörda i samspelet med barn än andra. Det visade sig dock att deltagare som i högre utsträckning uppfattade sig själva som upptagna av relationer på ASQ var mer sensitiva och lyhörda i samspelet med barn än andra i gruppen. Resultatets validitet diskuteras utifrån flertalet aspekter bland annat utifrån om samspelssekvenserna som använts ställt tillräckliga krav på reflekterande förmåga för att ett samband skulle framträda.
FÖRORD Vi vill rikta ett stort tack till alla utbildningsdeltagare i Vägledande samspel som har gjort den här studien möjlig att genomföra. Tack för att ni så generöst har delat med er av er tid och era erfarenheter! Vi vill även tacka Paul Bergman, Gunilla Niss och Marie Wennmark för ert stöd, samt Katja Sohl som hjälpt oss att genomföra ett par av intervjuerna. Ett stort tack till vår handledare Rolf Holmqvist som har inspirerat och stöttat oss alltsedan vi började fundera kring uppsatsen våren 2008. Tack Fredrik Falkenström för all hjälp och allt stöd rörande RFskattningarna samt allt kaffe du bjudit på under vägen. Tack Clara Möller för din entusiasm och ditt aldrig sinande stöd. Mathias och Vasilis tack för datasupport, textgranskning och för att ni funnit till hands i alla stunder! Sist men inte minst vill vi tacka varandra. Vi har nu följts åt under fem och ett halvt år och är stolta över att ha lyckats ro arbetet i land tillsammans!
INNEHÅLLSFÖRTECKNING LYHÖRDHET I SAMSPEL MED BARN 1 - en undersökning om reflekterande förmåga och emotionell tillgänglighet TIDIGARE FORSKNING Emotionell tillgänglighet 4 Bakgrund och begreppets teoretiska rötter 4 Emotionell tillgänglighet operationaliserat för forskning 5 Samband mellan EAS-dimensionerna 6 EAS i kombination med anknytningsforskning 7 Olika aspekter i forskning med EAS 8 EAS i förhållande till observationstid 8 EAS i förhållande till kontext 9 EAS i förhållande till bakgrundsvariabler 9 Emotionell tillgänglighet och mind-mindedness 10 EAS i svensk kontext 10 Mentalisering 11 Begreppet mentalisering 11 Utvecklingsmässiga aspekter 12 Speglingsprocessen 12 Förstadier till mentalisering 13 Begreppet reflekterande förmåga 14 RF i förhållande till anknytningsforskning 15 RF och transmission gap 15 RF i svensk kontext 17 SYFTE 17 METOD Förutsättningar för undersökningen 17 Deltagare och urval 18 Procedur 18 Instrument 20 Adult Attachment Interview (AAI) 20 Reflective Functioning Scale (RF-skalan) 20
Interbedömarreliabilitet för RF 22 Emotional Availability Scales (EAS) 22 Interbedömarreliabilitet för EAS 24 Attachment Style Questionnaire (ASQ) 24 Databearbetning och analys 25 RESULTAT Deskriptiv statistik 26 EAS 26 RF 26 ASQ 26 Korrelationer mellan dimensionerna i EAS 27 Korrelationer mellan EAS, RF och ASQ 28 DISKUSSION Resultatdiskussion 30 RF och EAS 30 Undersökningsgruppen 30 RF som begrepp 31 RF och EAS i relation till ASQ 33 RF 33 EAS 33 Metoddiskussion 34 Slutsatser och fortsatt forskning 36 REFERENSER 39
LYHÖRDHET I SAMSPEL MED BARN en undersökning om reflekterande förmåga och emotionell tillgänglighet Barns rättighet att få komma till tals och rätt till förutsättningar för en god utveckling är viktiga beståndsdelar av Barnkonventionen (1989). För att kunna tillgodose detta krävs att föräldrar och andra vuxna bemöter barn med respekt utifrån att de är subjekt med egna viljor, önskningar och känslor. Ett respektfullt bemötande innebär också att å ena sidan uppfatta och behandla barn som kompetenta individer, å andra sidan att värna om deras behov genom att finnas till hands och stötta när kraven överstiger barns utvecklingsmässiga förmåga. Nära relationer och samspel har länge betraktats som avgörande faktorer för barns psykologiska utveckling (Hundeide, 2007). Vygotsky (1962) framhävde till exempel vikten av interaktion med andra för barnets kognitiva utveckling i sina tankegångar om zonen för proximal utveckling. Stern (2005) fokuserade istället på samspelet mellan mödrar och barn och uppmärksammade att spädbarnet var i ständig interaktion med sin omvärld. Han betonade framför allt att det känslomässiga mötet mellan barnet och den vuxne hade en avgörande betydelse för barnets självutveckling. En stor del av forskningen har utgått ifrån betydelsen av samspelet mellan föräldrar och barn. Dock spenderar barn idag omfattande tid tillsammans med andra vuxna inom till exempel förskola och skola. Barns relation till personalen blir följaktligen också en viktig plattform för att främja deras utveckling, anpassning till skolmiljön samt skolprestationer (Birch & Ladd, 1997; Pianta, Nimetz & Bennett, 1997). Men vad är det som påverkar relationen mellan vuxna och barn? Vad är det som gör att vissa personer kan skapa ett adekvat samspel som främjar god utveckling hos barn medan andra inte lyckas? Och vad innebär egentligen trygga förutsättningar för ett barn? Ett område i sammanhanget är anknytningsforskningen där John Bowlby (1982) var den första som introducerade tankegångarna om omvårdnadsrelationens betydelse för barns självutveckling. Han menade att det lilla barnet är socialt programmerat för att relatera till personer i 1
sin omgivning och att det känslomässiga bandet mellan föräldrar och barn utvecklas och stärks bland annat genom beteenden som gråt och leenden från barnets sida. Han menade vidare att kvaliteten i anknytningsrelationen avgörs av hur väl föräldern svarar på barnets beteenden. Bowlby (1994) iakttog även att barn använder sig av sina primära anknytningspersoner som en trygg bas att utgå ifrån vid utforskandet av okända miljöer och att kunna återvända till vid upplevelse av fara. Mary Ainsworth (1979) använde sig av liknande tankgångar och genomförde studier av interaktioner mellan mödrar och barn. I observationerna fann hon skillnader i hur trygga respektive otrygga barn var i förhållande till sina mödrar och utgick ifrån att dessa härstammade ifrån kvalitativa aspekter i föräldra-barn-interaktionen. Genom att utveckla metoden Strange situation, för att på ett standardiserat sätt undersöka samspelet mellan vårdnadshavare och barn, fann Ainsworth (1979) att barns beteendestil kan kategoriseras utifrån tre kvalitativt olika sätt att relatera till sina föräldrar. Dessa benämndes som trygg, otryggundvikande samt otrygg-ambivalent anknytning. Med barns anknytningsmönster som utgångspunkt utvecklade George, Kaplan och Main (1985) en annan metod för att undersöka anknytning i vuxen ålder, Adult Attachment Interview (AAI). Beroende på hur individer språkligt konstruerar sina barndomserfarenheter kunde de urskilja tre olika förhållningssätt eller kategorier: secure-autonomous, dismissing samt preoccupied (Main, 2000). De utgick ifrån Bowlbys tankegångar om att tidiga erfarenheter tillsammans med anknytningspersoner internaliseras och organiseras i inre arbetsmodeller, vilka formar individens perception av sig själv och andra i nära relationer (Bretherton & Munholland, 1999). Senare forskning har även beskrivit en fjärde kategori som utmärks av ett desorganiserat sätt att uppfatta sig själv, andra och sin omvärld (Hesse, 1999). Ett annat forskningsfält i sammanhanget är emotionsforskning. Inom emotionsforskningen betonas känslor som adaptiva processer med både motiverande och kommunicerade funktioner (Emde, 2000). I studier har till exempel relationer mellan mödrar och barn studerats och vikten av det emotionella utbytet mellan dem betonats (Mahler, Pine & Bergman, 2
1975; Sorce & Emde, 1981). De visade att när modern och barnet var i emotionellt utbyte med varandra i form av exempelvis uppmuntrande blickar och tröstande ord ökade barnets utforskande beteenden medan dessa beteenden hämmades när utbytet mellan dem inte var aktivt (Sorce & Emde, 1981). Intresset för föräldra-barn-dyader och betydelsen av individuella skillnader i lyhördhet uppstod och ganska snart upptäcktes även likheterna mellan forskning om emotionell tillgänglighet och anknytning (Emde, 2000). Flertalet studier dokumenterade även betydelsen av moderns sensitivitet och andra kvalitéer i samspelet i föräldra-barn-dyaden för utvecklingen av en trygg anknytning (De Wolff & van Ijzendoorn, 1997; Biringen, Robinson & Emde, 1998; Emde, 2000). Emotionell tillgänglighet har även operationaliserats för forskning via Emotional Availiability Scale (EAS) och flertalet studier har använt EAS för att undersöka betydelsen av vårdnadshavares lyhördhet i samspel med sina barn (Biringen et al., 1998). Fonagy, Steele, Steele, Moran och Higgitt (1991) vidareutvecklade anknytningsteorin och väckte intresset för begreppen mentalisering och reflekterande förmåga. Kortfattat handlar begreppen om förmåga att kunna förstå och tolka intentioner bakom beteenden i termer av till exempel önskningar, tankar, känslor, mål och värderingar. Förmågan till mentalisering utvecklas inom ramen för en anknytningsrelation och fyller bland annat en viktig funktion för individens självutveckling och förmågan att reglera känslor (Allen, Stein, Fonagy, Fultz & Target, 2005; Fonagy, 2007). Mentaliseringsbegreppet har också operationaliserats för forskning och benämndes med termen reflekterande förmåga eller RF (eng. reflective functioning). Reflective Functioning Scale (RF-skalan) är en skala som skapats för att appliceras på AAI och som avser att fånga förmågan att mentalisera eller reflektera över erfarenheter från barndomen (Fonagy, Target, Steele & Steele, 1998). Syftet för den aktuella studien var att undersöka om grad av reflekterande förmåga hos vuxna har ett samband med deras emotionella tillgänglighet i samspel med barn, samt studera detta i relation till de vuxnas upplevelse av sig själva i relation till andra. Utgångspunkten togs i forskning rörande betydelsen av reflekterande 3
förmåga och anknytning av Fonagy med kollegor samt i forskning kring betydelsen av olika kvaliteter i samspelet mellan vårdnadshavare och barn av Biringen med kollegor. Denna forskning kommer att presenteras närmare under avsnittet för Tidigare forskning. Trots att dessa områden till viss del överlappar har de tidigare inte undersökts i direkt förhållande till varandra, vilket var ambitionen i den aktuella studien. Ovan nämnd forskning har framförallt fokuserat på relationen mellan barn och föräldrar, men som antytts omges barn idag även av många andra viktiga vuxna och relationen till dessa kan också förväntas ha en betydelse för deras utveckling. Därför studerades dyader med vuxna och barn mellan vilka det inte fanns en primär anknytningsrelation. TIDIGARE FORSKNING Emotionell tillgänglighet Bakgrund och begreppets teoretiska rötter Begreppet emotionell tillgänglighet beskrevs av Emde som en individs mottaglighet och affektiva lyhördhet för en signifikant annans behov eller mål, samt individens acceptans för ett brett spektrum av känslor (Biringen et al., 1998). Historiskt har begreppet enligt Biringen och Robinson (1991) använts för att beskriva terapeuter och deras förhållningssätt i relation till klienter. Kvalitéer av emotionell tillgänglighet i terapeutens praktiserande under terapin ansågs ge ökad kapacitet för emotionell tillgänglighet hos klienterna i deras relationer utanför terapin. Mahler et al. (1975) beskrev begreppet i termer av moderns kärleksfulla och accepterande hållning gentemot sitt barn. Under sina studier av mödrar och barn observerade de att modern utgjorde en bas utifrån vilken barnet utgick ifrån när det utforskade sin omgivning och som barnet återvände till för att få känslomässig påfyllning. Sorce och Emde (1981) visade också på moderns betydelse för barnets känslomässiga, utforskande och sociala beteende. Dock var det inte moderns fysiska närvaro som var betydande utan hennes emotionella närvaro, i form av villighet att dela positiva upplevelser med barnet och respondera tröstande och försäkrande på dess känslomässiga uttryck vid negativa upplevelser. Sorce och Emde (1981) fann även att 4
barnets utforskande hämmades då modern och barnet inte var i aktivt emotionellt utbyte med varandra. Forskningen kring anknytning och dess teoretiska ramverk har också haft betydelse för begreppet emotionell tillgänglighet (Biringen et al., 1998). Ainsworth (1979) fann genom omfattande naturalistiska observationer, att interaktioner mellan mor och barn varierade kvalitativt och att det gick att urskilja barn som var trygga respektive otrygga i sin omvårdnadsrelation. I enlighet med Bowlbys tankegångar tänkte hon sig att barnets beteenden härstammade från olika omvårdnadsmönster och att de var anpassade reaktioner för att det skulle kunna behålla närhet till sina anknytningspersoner (Ainsworth, 1979; Ainsworth & Bowlby, 1991). Enligt De Wolff och van Ijzendoorn (1997) var Ainsworth med kollegor de första som undersökte relationen mellan moderns beteende i hemmet och anknytningsmönster. De fann att den genomgående viktigaste aspekten som samvarierade med trygg anknytning var moderns sensitivitet i förhållande till barnet. Enligt De Wolff och van Ijzendoorn (1997) identifierade Ainsworth, utöver sensitivitet, tre andra dimensioner i samspelet som hon benämnde acceptans, samarbete samt tillgänglighet. Dessa dimensioner ansåg hon också var viktiga i etablerandet av en trygg anknytningsrelation. Biringen och Robinson (1991) menade att Ainsworths begrepp sensitivitet bland annat syftade till omvårdnadspersonens förmåga att uppfatta och adekvat svara på barnets signaler samt förälderns förmåga att uppvisa värme och ömsinthet i samspel. Ainsworths dimension samarbete handlade istället om hur föräldern lyckades introducera en ny aktivitet utan att avbryta eller störa samspelet, vilket hon beskrev utifrån kvaliteter som förmåga att reglera tempo och förmåga till följsamhet (Biringen & Robinson, 1991). Biringen et al. (1998) menade att Ainsworths olika dimensioner ligger till grund för den vidare forskningen som bedrivits av emotionell tillgänglighet i föräldra-barndyader. Emotionell tillgänglighet operationaliserat för forskning Den operationaliserade formen av emotionell tillgänglighet (eng. emotional availability, EA) benämndes första gången 1991 av Biringen och Robinson som ett samlingsbegrepp för att beskriva kvalitén på 5
föräldra-barn-interaktioner utifrån olika komponenter. De betonade att emotionell tillgänglighet inte bör ses som en egenskap hos varken modern eller barnet, utan snarare som ett dyadiskt, relationellt begrepp eftersom både modern och barnet präglar den emotionella kommunikationen som sker inom relationen. I sin artikel presenterade de relaterad forskning kring depression hos mödrar, psykologisk otillgänglighet och försummelse respektive aspekter som sensitivitet och förmåga att reglera samspel. Med utgångspunkt i denna forskning hade de tagit fram en skala för att mäta emotionell tillgänglighet (The Emotional Availability Scales, EAS), som bestod av fyra dimensioner, maternal sensitivity och maternal nonintrusiveness samt child responsiveness to the mother och child involvement of the mother. Den första dimensionen, maternal sensitivity kan sägas vara en integrering av vad Ainsworth ansåg inbegreps i begreppen sensitivitet och samarbete. Biringen och Robinson (1991) menade dessutom att sensitivitet också innefattade förmågan att hantera missförstånd och konflikter samt betonade ytterligare affekters betydelse och effektiv affektreglering. Efterhand har skalan utvecklats och består idag enligt Biringen et al. (1998) av fyra föräldradimensioner (parental sensitivity, parental structuring, parental nonintrusiveness samt parental nonhostility) och två barndimensioner (child responsiveness och child involvement) som bedömer aspekter av emotionell tillgänglighet hos barnet. Varje dimension avser enligt Easterbrooks och Biringen (2005) fånga en kvalité i den specifika relationen och inte egenskaper hos respektive part trots att dimensionerna vid skattningen skiljs åt med avseende på föräldern och barnet. Samband mellan EAS-dimensionerna. Enligt Biringen och Robinson (1991) visade initiala bedömningar med EAS att 60 procent av moderbarn-dyaderna som undersöktes i ett sampel uppnådde jämn nivå på de olika dimensionerna, till exempel generellt höga eller låga värden. Resultaten bekräftade därmed tillförlitligheten av EA som ett enhetligt begrepp. Fyrtio procent av dyaderna uppvisade dock en oregelbundenhet, det vill säga att låga värden uppnåddes på någon eller några av dimensionerna och höga på återstående eller vice versa. Det innebar att den emotionella tillgängligheten inte var genomgående låg i 6
dyaden utan snarare begränsad på ett komplext vis. Biringen och Robinson (1991) menade även att barnskalorna child responsiveness och child involvement ofta samvarierar högt med varandra i en normalpopulation, vilket även har bekräftats av Easterbrooks, Chaudhuri och Gestsdottir (2005). Easterbrooks et al. (2005) undersökte mönster av EA i sin studie med 80 unga mödrar och deras barn. De fann fyra kategorier i sitt sampel: högfungerande dyader, lågfungerande dyader, genomsnittliga dyader samt dyader där mödrarna uppnådde genomsnittliga värden på dimensionerna medan barnen fick låga värden. Enligt författarna skulle den senare kategorin kunna vara ett uttryck för att mödrarna i dyaderna hade förmåga att vara emotionellt tillgängliga under själva observationstillfället eller att de upprätthöll en fasad, medan barnen däremot inte var vana vid en interaktion som präglades av hög emotionell tillgänglighet hos modern och dessutom var mindre påverkade av sammanhanget (Easterbrooks et al., 2005). EAS i kombination med anknytningsforskning Flertalet studier har funnit samband mellan EAS och anknytning (Aviezer, Sagi, Joels & Ziv, 1999; Biringen, 2000; Biringen et al., 2000; Ziv, Aviezer, Gini, Sagi & Koren-Kari, 2000; Oyen, Landy & Hilburn-Cobb, 2000), men det finns även en studie som inte har funnit stöd för detta (Swanson, Beckwith & Howard, 2000). I en studie av Aviezar et al. (1999) undersöktes emotionell tillgänglighet i 48 mödra-barn-dyader för att studera sambandet med barnets anknytningsmönster och moderns anknytningsmönster i vuxen ålder. Resultaten visade att trygg anknytning hos både mödrar och barn kunde kopplas till högre värden på EAS. Dyader där både modern och barnet kategoriserats med otrygg anknytning fick signifikant lägst värden på EAS. Aviezar et al. (1999) framhöll att dessa dyader är mer sårbara än de där minst den ena parten kategoriserats med trygg anknytning. Likaså visade en studie av Oyen et al. (2000) att mödrar som kategoriserats med tryggt anknytningsmönster med AAI också var mer sensitiva i samspelet med sina barn enligt EAS. De 30 dyaderna som ingick i studien befann sig i en påfrestande livssituation vilket föranledde författarna att undersöka om skillnaderna hade samband med riskfaktorer. Dock kunde ingen signifikant skillnad mellan grupperna påvisas. Ytterligare 7
en studie av 687 mödra-barn-dyader visade enligt Ziv et al. (2000) att mödrar till barn med tryggt anknytningsmönster var mer sensitiva och mer optimalt strukturerande i samspelet med barnet än mödrar till barn med otrygg anknytning. Biringen et al. (2000) studerade i sin tur 35 dyader med mödrar och deras 5 åriga barn för att undersöka samband mellan moderns anknytningsmönster i vuxen ålder och EA. I studien fann de att mödrar som kategoriserats med trygg anknytning i vuxen ålder generellt sett uppnådde högre medelvärden på EAS än mödrar som kategoriserats med otrygg anknytning (Biringen, 2000), även om det inte uppgavs några signifikansnivåer i artikeln. En studie fann inte något samband mellan dimensionen sensitivity och barnets anknytningsmönster (Swanson et al., 2000). I studien ingick 51 dyader där alla innehöll barn som utsatts för droger under graviditetstiden. Tjugoen av de biologiska mödrarna hade antingen förlorat vårdnaden av barnet eller frivilligt lämnat ifrån sig det under barnets första levnadsår. Studien utgjordes därför av dyader med den biologiska modern och barnet i vissa fall och i andra fall inkluderades den nya vårdnadshavaren och barnet. Fyrtiofem procent av barnen kategoriserades med desorganiserad anknytning. Swanson et al. (2000) menade att den relativt korta observationstiden på tio minuter tillsammans med undersökningsgruppens speciella bakgrund var en anledning till att inget samband hittades. Bretherton (2000) menade i sin översikt av studier att trots EAS teoretiska koppling till anknytningsforskning kan det empiriska sambandet med anknytningsmönster sägas vara måttligt. Bretherton menade att oidentifierade faktorer kan påverka att sambandet inte blev större. Till exempel nämnde hon att en svårighet med EAS är att väga in de olika dimensionerna i samspelet samtidigt. En annan svårighet är att skilja mellan exempelvis genuin emotionell lyhördhet hos den vuxne och mer skenbar sensitivitet (Bretherton, 2000). Olika aspekter i forskningen med EAS EAS i förhållande till observationstid. En studie av Biringen et al. (2005) undersökte möjligheten att predicera trygga anknytningsmönster hos barn i relation till längden på observationstillfället. Därför gjordes 8
bedömningar med EAS för varje 15 minuters segment under sammanlagt två timmars observation. Det visade sig att det gick att finna samband för fyra av de sex EAS dimensionerna med anknytningsmönster under de första 15 observationsminuterna, men att styrkan på korrelationen ökade med längre observationstid. Biringen et al. (2005) menade att relationer kan framstå som sensitiva och uppnå högre skattningar under en kortare observationstid, men med ökad tid får de som brister i sensitivitet svårare att upprätthålla lyhördheten. EAS i förhållande till kontext. Vid bedömningar av EAS krävs ingen standardiserad kontext, utan skattningar utförs i varierande samspelssituationer i olika studier (Biringen et al., 2005). I en studie av Biringen et al. (2005) gjordes två bedömningar med EAS vid två olika tillfällen. Den första innefattade en lekkontext som varade 20 minuter, den andra innefattade en återföreningssituation där barnet och modern återförenades efter att ha gjort uppgifter separat. Den senare situationen studerades i fem minuter. Dessutom gjordes observationer av barnet på dagis och bland annat samlades uppgifter om sociala färdigheter in från lärare. Resultaten visade att skattningar på EAS ifrån återföreningssituationen korrelerade i högre utsträckning med den information som samlats in från lärarna än bedömningarna i lekkontexten. Till exempel visade det sig att mödrar som var mer sensitiva, strukturerande och icke fientliga vid återföreningssituationen i större utsträckning hade barn som bedömdes ha bättre sociala färdigheter av lärarna. Biringen et al. (2005) drog slutsatsen att det är av vikt att EA studeras i olika kontexter, eftersom att bedömningarna med EAS från en stressande situation visade andra mönster av EA för dyaderna än bedömningar under en lekkontext. EAS i förhållande till bakgrundsvariabler. Biringen et al. (2000) fann i en studie att moderns utbildning var korrelerad med EA på dimensionerna sensitivity, structuring och nonhostility. Det innebär att mödrar med högre utbildningsnivå uppvisade högre sensitivitet, var bättre på att strukturera samspelet samt bättre på att hantera sin irritation/ilska än mödrar med lägre utbildningsnivå. Enligt Biringen et al. (2000) fanns det inget samband mellan moderns ålder eller födelseordning och de olika dimensionerna, vilket också har bekräftats i en annan studie av Biringen et al. (2005). Varken i denna eller i en studie av Lok och McMahon (2006) 9
fanns någon koppling mellan moderns utbildningsnivå i år och dimensionerna i EAS. Little och Carter (2005) studerade betydelsen av inkomstnivå och jämförde det med andra studier. De fann att i gruppen med mödrar och barn från familjer med låg inkomstnivå fanns en större andel dyader som ansågs ickeoptimala vad gäller EA. De flesta studier som använder sig av EAS studerar mödrar tillsammans med deras barn. Lovas (2005) var den första som tittade på emotionell tillgänglighet hos båda föräldrarna separat i samspelet med sina barn och sedan jämförde dessa med avseende på likheter och skillnader både mellan mödrar och fäder samt döttrar och söner i förhållande till föräldrarna (Easterbrooks & Biringen, 2005). Resultaten visade enligt Lovas (2005) att mor-dotter-dyader uppnådde högst värden enligt EAS, följt av mor-son, far-dotter och slutligen far-son. Resultatet gällde alla dimensioner på EAS förutom dimensionen nonhostility. Det innebar att i dyader där förälder och barn var av samma kön uppvisades högre fientlighet (Lovas, 2005). Emotionell tillgänglighet och mind-mindedness Lok och McMahon (2006) undersökte sambandet mellan maternal mindmindedness (MM) och EA. MM hos mödrar definieras enligt Meins och Fernyhough (1999) som benägenheten att bemöta och behandla sina barn som individer med egna önskningar och intentioner. Efter att ha kontrollerat för utbildning och depressiva symptom var endast dimensionen nonhostility på EAS signifikant korrelerad med MM. Det vill säga mödrar som i hög utsträckning beskrev sina barn i termer av mentala attribut var mindre fientliga i samspelet med sina barn. Trots gemensamma drag rörande teori mellan MM och dimensionen sensitivity fanns alltså inget samband med EAS. Författarna menade att en möjlig förklaring skulle kunna vara den olika tonvikten på emotion i metoderna. Exempelvis kunde en moder uppnå hög MM utan att använda sig av beskrivningar av barnet med fokus på emotionella faktorer (Lok & McMahon, 2006). EAS i svensk kontext I Sverige har EAS använts som bedömningsinstrument i psykologexamensuppsatser vid två tidigare tillfällen. Vid ena tillfället 10
var syftet att preliminärt testa instrumentet och det användes på en grupp mödrar med psykosocial problematik och deras barn (Öberg, 2004). Vid andra tillfället undersöktes sambandet mellan affektmedvetenhet och EA i en normalpopulation. Resultaten visade att affektmedvetenhet hos den vuxne spelar roll för kvaliteten i samspel med ett barn, speciellt verkar förmågan att upptäcka och uttrycka affekten glädje ha betydelse för samspelet (Hernestam & Salhoff, 2008). Begreppet mentalisering Mentalisering Ett annat fält som har vuxit fram ur anknytningsteori är forskningen om mentalisering. I början av 1990-talet beskrev Fonagy et al. (1991) för första gången begreppen mentalisering och reflekterande förmåga samt betydelsen av anknytning för utvecklingen av dessa förmågor. Mentalisering avser enligt Fonagy (2008) den mentala aktivitet genom vilken vi föreställer oss hur mentala tillstånd ligger till grund för beteende. Det handlar om att kunna förstå och tolka intentioner bakom beteende i termer av till exempel önskningar, tankar, känslor, mål, meningar och värderingar, samt att kunna föreställa sig hur något skulle kunna vara. Väldigt kortfattat kan mentalisering enligt Allen (2006) definieras som holding mind in mind (s.3). Allen, Fonagy och Bateman (2008) skiljer mellan implicit och explicit mentalisering samt mellan att kunna mentalisera kring sig själv och andra. Explicit mentalisering innefattar hur vi talar och medvetet tänker om mentala tillstånd medan implicit mentalisering snarare är en automatiserad, intuitiv och omedveten process (Allen, 2006; Allen et al., 2008). Mentalisering beskrivs också som en mental aktivitet snarare än som en konstant förmåga, vilket innebär att den kan variera över tid och kontext (Allen, 2006; Diamond & Kernberg, 2008; Target, 2008). Kraven på mentalisering blir enligt Fonagy (2006) ofta som mest framträdande vid emotionellt laddade situationer och det är också vid dessa tillfällen som förmågan kan ses som mest användbar. För att kunna hantera både de mer självreflekterande och de interpersonella aspekterna vid sådana emotionella laddade situationer involveras även en rad olika kognitiva 11
färdigheter. Individen måste till exempel kunna styra sin uppmärksamhet mot mentala tillstånd, samt både kunna förstå och uttrycka sig kring det egna och den andres tillstånd (Fonagy, 2006). Target (2008) framhåller att mentalisering inte är en enhetlig färdighet hos individen utan snarare hierarkiskt ordnade kapaciteter som är olika komplexa och nyanserade när det gäller att förstå mentala tillstånds karaktär. Vissa personer har mer grundläggande svårigheter medan andra främst begränsas i sin förmåga till mentalisering i känslomässigt svåra stunder. Förmågan till mentalisering hos en individ kan även vara ojämn med svårigheter inom specifika områden, exempelvis vid panikattacker, vid känslor av besvikelse eller vid rädsla för förlust (Target, 2008). Utvecklingsmässiga aspekter Fonagy och kollegor menar att förmågan att mentalisera utvecklas i samspel med de tidiga vårdnadshavarna (Fonagy, Gergely & Target, 2007; Fonagy, 2008). De menar vidare att en trygg anknytningsrelation främjar utvecklingen av mentaliseringsförmågan, eftersom relationen utgör en intersubjektiv plattform där barnet kan öva på att utforska både sitt eget och anknytningspersonens inre mentala tillstånd utan fara. I en otrygg anknytningsrelation tillgodoses inte dessa möjligheter, vilket kan resultera i att utvecklingen av mentaliseringsförmågan hämmas. Genom just den här tidiga interaktionen med vårdnadshavarna får barnet hjälp att utveckla förmågan att skapa subjektiv mening av psykologiska upplevelser (Fonagy et al., 2007; Fonagy, 2008). Speglingsprocessen. Fonagy och Target (2007) menar att det i interaktionen med föräldern skapas en brygga för barnet mellan den fysiska verkligheten och de inre upplevelserna, vilket bidrar till att barnet kan bilda en uppfattning om sig själv. Barnet upptäcker sina egna mentala tillstånd genom att föräldern svarar på dess emotionella uttryck direkt med en så kallad spegling. En spegling innebär att föräldern återger barnets emotionella uttryck, men tydligt markerar att det inte är förälderns eget inre tillstånd. Om en spegling blir alltför överrensstämmande med barnets tillstånd kan det innebära att barnet för tidigt tvingas uppleva sina känslor utan hjälp med reglering. En sådan 12
process riskerar att bli alltför överväldigande och i förlängningen traumatiserande för barnet (Fonagy & Target, 2007). Speglingar som inte direkt följer på barnets uttryck hämmar i förlängningen utvecklingen av förmågan att kunna benämna inre tillstånd vilket skapar förvirring. Utvecklingen av förmågan till affektreglering kan också påverkas negativt om barnet inte får hjälp att symbolisera sin affekt, det vill säga hjälp förstå vad som sker hos sig själv och att sätta det i ett större sammanhang. Sammanfattningsvis utgör speglingsprocesserna grunden för utvecklingen av symboliska representationer för inre tillstånd (Fonagy & Target, 1997; Fonagy, 2006), vilka i sin tur har en viktig funktion för individens förmåga till affektreglering och för självutvecklingen (Allen et al., 2005; Fonagy, 2007). Förstadier till mentalisering. Fonagy, Gergely, Jurist och Target (2002) fann att under barnets utveckling av förståelsen av mentala tillstånd uppstår olika sätt att förhålla sig till verkligheten. De beskriver framförallt två typer av förhållningssätt, psykisk ekvivalens och låtsasläge. Lägena kan enligt Rydén och Wallroth (2008) ses som två förstadier till mentalisering, trots att även vuxna kan återgå till dessa förhållningssätt när mentaliseringsförmågan brister vid påfrestande situationer. Psykisk ekvivalens är ett väldigt konkret förhållningssätt, vilket innebär en upplevelse av att den inre och yttre verkligheten sammanfaller (Fonagy & Target, 2007). Fonagy och Bateman (2006) ger ett exempel med ett barn som är oerhört rädd för att det tror att det finns en tiger under sängen. Det konkreta förhållningssättet i det fallet innebär att den inre föreställningen blir detsamma som den faktiska verkligheten. Vid låtsasläge är individens egen inre upplevelse istället totalt avskiljd från omvärlden (Fonagy & Target, 2007). Låtsasläge kan ses hos barn vid fantasilek under vilken de på ett ofarligt sätt kan laborera med olika känslotillstånd (Mohaupt, Holgersen, Binder, & Høstmark Nielsen, 2006). Andra former är dagdrömmeri och en extrem form dissociation (Rydén & Wallroth, 2008). Enligt Fonagy (2006) är det först när barnet har lyckas integrera dessa båda lägen som förmågan att mentalisera uppnås. 13