EN BERÄTTELSE OM FÖRINTELSEN AV IBEN BOMMELIN Det var en kall, regning augustidag i Aushwitch, Polen. Klass 9A hade precis anlänt till det berömda koncentrationslägret, som på den senaste tiden hade rustats upp och blivit till ett museum. Klassen bestod av 25 elever och 2 lärare. Eleverna ställde sig genast i sina vanliga grupperingar och huttrade i sina tunna sommarjackor. Lärarna kliade förvirrat sig själv i huvudena och försökte läsa den polska broschyren som de helt omedvetet hade råkat vända upp och ned.. Flickorna stod i två grupper, de populära och de, ja, som försökte vara populära. De fnittrade och spanade åt alla olika håll efter några snygga polska killar, som de hade hört att det skulle krylla av häromkring. Killarna i klassen hade åtminstone lite bättre sammanhållning och stod faktiskt i en enad grupp. Orsaken till detta var att de hade hittat en enormt stor lövhög som de nu turades om att ta en liten bit av och kasta på varandra. Sen blev det ett himla liv när en av killarna (den busigaste av dem alla) råkade kasta lite snett och träffade en av flickorna mitt i ansiktet. Helt plötsligt hade hela klassens elever glömt bort varför de var där de var och sprang runt skrikandes med blöta lövhögar flygandes kors o tvärs ovanför deras huvuden. Lärarna blev allt mer stressade och försökte sedan lösa hela situationen genom att se ut syndabocken i det hela. - Alex! Alex! ALEX NU KOMMER DU HIT OMEDELBART OCH SLUTAR UPP MED DOM DÄR DUMHETERNA! skrek den ena läraren medans den andra nickade ivrigt vid sidan om. En stor pojke som stod i mitten av alla elever, med en stor bit lövhögsslask i handen, stannade upp i sina rörelser och vände sig mot lärarna med ett flin. - Men förstår ni inte det? sade han helt lugnt, jag vill inte. Lärarna tittade på honom med vad som skulle se ut som stränga, myndiga miner. Men vem som helst kunde se att det darrade i mungiporna av uppgivenhet och hela deras kroppsställningar blev som trötta. Svaga. Alexs anledning till ett flin fullbordades och han skulle precis vända sig om för att kasta i väg den stora lövhögen innan den rann igenom hans fingrar helt, när en person blottade sig i trappuppgången framför dem. Det var en lång, mörk man som bar kostym och ett par glasögon som var nästan identiskt lika Harry Potters. Till och med lagade med lite tejp på vissa ställen. - Welcome 9A from Sweden, we have been expecting you, sa han med exakt den läskigt mörka rösten man kunde föreställa sig att han hade. -oh, oh thank you, we are a little bit late you see, the bus and Alex here började den mest nervösa av de två lärarna. -Come with me, avbröt mannen och gick tillbaka in i den stora byggnaden. Läraren tystnade tvärt och hade inget annat val än att följa efter mannen in. Och så gjorde också den andra läraren med resten av klassen i släptåget. - Vem var det?, viskade en av eleverna till den andra läraren. - Det var våran guide, svarade läraren och sa sedan tyst för sig själv, hoppas jag.. De följde den långa mannen igenom två långa korridorer. Korridorerna hade stora djurfällar hängandes på väggarna och här o där hängde också ett uppstoppat djurhuvud. Lukten i det gamla huset var unken och de allra känsligaste i klassen stönade och höll för näsan. Till slut tycktes de vara framme, för den mystiska mannen stannade och vände sig emot dem. De stod nu i ett svartmålat, ovalt rum. Alla elever ställde sig utspritt i rummet, men allas ögon var ändå riktade mot mannen i mitten. -Again, welcome 9A from Sweden, we are so glad to have you here, sa han i en lung takt och hans röst fyllde rummet till väggarna.
- This is the room that has the most valuebal art. Don t go in to the other rooms, we are restoring them right now, there s nothing to see there! Soo Just don t go in there, please, sa mannen och det såg ut som att han letade efter ett sätt att avsluta. Till slut sken han upp och sa - And of course, have a really nice visit here at the museum! Mannen tackade för sig och lämnade rummet. Lärarna såg som vanligt förvirrade ut och tog upp den tillskrynklade broschyren och försökte hitta någonstans där det stod att de hade kommit till ett enrums museum. Det kunde de ju bara inte ha missat! Eleverna gick runt och kollade på tavlorna som skulle föreställa olika förortshus med lyckliga två-barns-familjer i olika situationer. De passade också på att knuffa lite på varandra när de bytte från tavla till tavla och låtsas bli förolämpade. Alex, som stod i mitten av alla killar, kände hur det kliade ända ut i fingertopparna efter något bus att göra. Inte var han intresserad av några dumma tavlor inte! Han kände efter i sina fickor efter några roliga gem att sprätta iväg. Men när han lyfte upp händerna var det inte några gem han hade i handen, utan en helt ny, oanvänd vattenballong. Hela han kände en sådan stimulans komma som en våg genom kroppen, plötsligt kliade det inte så värst i fingrarna längre. Detta var ju så mycket bättre än några ynkliga gem. Nu var han bara tvungen att hitta en kran av något slag. Sen så skulle han nog kunna liva upp det här museibesöket! Han visade sina vänner och de flinade mot varandra i ett samförstånd och pekade sedan mot korridorerna. De nickade och vände sig sedan mot tavlorna - som de förövrigt såg i ett helt nytt ljus nu. Det kanske skulle bli ett riktigt roligt museum besök trots allt. Alex började lugnt gå igenom rummet, med blicken fäst mot korridorerna. Till lärarna gjorde han en kissnödig gest och mimade toaletterna mellan läpparna. De nickade svagt och vände stelt blickarna tillbaka mot tavlorna. Som om de hade någonting att säga om saken.. När han väl var ute i korridorerna igen började han småjogga. Nu gällde det att snabbt hitta den där kranen innan de började undra vart han hade tagit vägen. Hela han var så inne i att hitta den där kranen, att han sprang in i fel korridor när han skulle gå tillbaka till där han trodde att han hade sett toaletterna förut. Tillslut blev han så andfådd att han var tvungen att stanna. Nu borde ju dem där toaletterna inte vara så långt borta. Han såg sig omkring, men rummet var för mörkt. Väggarna var av mörka träslag och golvet var täckt att en tjock, svart heltäckningsmatta. Han trevade sig fram med händerna längs korridorens väggar. Efter ett tag slog hans högra hand emot någonting hårt. -AJ! viskade han och vände sig emot den högra sidan av korridoren för att irriterat kolla vad det var. När han tittade närmare och petade lite på det lilla järnföremålet, insåg han att det var ett dörrhandtag. Han kände hur han blossade lite på kinderna för sitt pinsamma misstag och var helt enkelt tvungen att se sig om så att ingen märkte. Sedan insåg han att korridoren var helt öde förutom honom och dessutom var helt becksvart och var tvungen att skratta lite åt sig själv. Sedan skärpte han till sig och tog tag om det kalla järnhandtaget med båda händerna och tryckte ned. Dörren öppnades med ett knarrande ljud och han steg in i rummet. Han kände längs dörrkarmen och hittade en liten knapp som han tryckte på. Rummet lyste upp av några lampor ovanför en massa tavlor som hängde på väggarna. Han gick längre in i rummet och tittade på alla tavlor och gamla bokhyllor. Tavlorna föreställde kvinnor, män och barn i alla åldrar. Det märkliga var att alla hade var sitt nummer tatuerat på deras högra arm. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vart han kände igen de där numren, men gav snabbt
upp i tänkandet. Han hade ju en kran att hitta. Han fortsatte längre in i rummet och såg att det fanns ett till rum längre bort. Det måste ju vara toaletterna, tänkte han och skyndade sina steg ditåt. Han sprang förbi flera hundra foton som hängde på väggarna, med ansikten han aldrig hade sett förut- ansikten han aldrig skulle glömma.. Han svängde till höger och helt plötsligt stod han inne i det lilla rummet. Och mitt i rummet satt en gammal man på en bänk och stirrade på den enda tavlan i hela rummet. Alex visste inte riktigt vad han skulle göra. Han tog några steg framåt - Hallå, ursäkta mig, sa han, vet du ifall det finns några toaletter här någonstans? Mannen svarade inte, utan fortsatte stirra på den där tavlan, som Alex tyckte såg precis ut som alla andra gamla tavlor i det andra rummet. När mannen inte heller svarade på några minuter gav Alex upp. Han skulle precis vända sig om och gå när mannen helt plötsligt sa - Har du någonsin tänkt på hur hemskt det egentligen var, sa han med en mörk skrovlig röst och en stark tysk brytning. Alex blev först förvånad över att mannen talade svenska, men kom sedan på att det var det språket han hade använt för att fråga efter toaletterna och skämdes återigen för sin ouppmärksamhet. Han gick fram till mannen och satte sig bredvid honom på bänken. - Jag är inte säker på att jag vet vad herrn pratar om? sa Alex med sin mest myndiga röst. Detta var ju lite spännande. Vem var den här gamla mannen egentligen? Mannen fortsatte att stirra på tavlan medans han sa - Förintelsen. Alex var säker på att han hade hört det där uttrycket förut, men han kunde inte riktigt placera det i minnet. Han hade inte varit så närvarande på lektionerna de senaste veckorna, vilket han ångrade bittert nu. - Jag är ledsen, men jag är lite osäker på vad just förintelsen är, sa Alex, skulle ni ha något emot att berätta vad det är ni menar? Mannen vände sitt gamla, rynkiga ansikte mot honom och log. Alex märkte att han hade en massa gamla ärr markerade i ansikten och en stor del av hans vänstra öra saknades. - Inte alls, sade mannen och vände tillbaka blicken mot tavlan. Mannen tog ett skakigt andetag och började sedan - Förintelsen var en tidsepok som började innan andra världskrigets början och som tog slut samtidigt som kriget. 1933 till 1945 om det ska vara exakt. Man kallar det Förintelsen på grund av den förintelsen och förföljelsen av den icket ariska rasen som pågick under det nazistiska styret i Tyskland just då. Under Förintelsens tid dog 6 miljoner judar, en halv miljon romer och 1,5 miljoner homosexuella arresterades. Sedan dödades också handikappade (asociala) och många som var emot den nazistiska diktaturen, så som socialister och kommunister och dessutom alla möjliga olika slags människor som sågs som ett hot... - Varför gör du sådär med fingrarna när du säger diktaturen?, frågade Alex, menar du att det inte var en diktatur i Tyskland när allt detta skedde? Att folket gick med på att döda alla dessa människor?
- Nej inte riktigt så menar jag, sa mannen, fast det inte blev sagt högt så var det nog en diktatur i Tyskland. 1933 blev Adolf Hitlers tyska nationalsocialistiska arbetarparti(nazisterna) valda in i riksdagen och Hitler blev utnämnd till rikskansler i Tyskland. Kort därpå förbjuds alla andra partier i landet och Nazisterna tar över landet medans de skapar nya lagar tillsammans. Bland de lagarna kommer också 400 lagar som är speciellt gjorda för judar. Förintelsen i Tyskland berodde mycket på deras nya ledare Adolf Hitler. Det började när Hitler kom tillbaka från första världskriget. Bland annat drömde han om revansch för Tysklands pinsamma nederlag i kriget. Så man skulle kunna säga att förintelsen hade att samband med första och andra världskriget. I andra världskriget tog Tyskland över många länder snabbt med sitt blixt-krig och förintande snabbt alla de som tyskarna inte tyckte var värda att leva. Att döda alla judar som de såg på vägen mot sitt mål att ta över världen var bara en stor bonus. Det praktiska i erövringen började med att 1923 försöker Hitler störta den bayersaka regeringen, men misslyckas. Han döms till 5 års fängelse för detta. Under hans fängelsetid skriver han boken Mein Kampf där han nämner mycket tydligt vad som behövs för att Tyskland och dess folk ska bli, helt enkelt, bäst i världen. En av de måsten som han skriver i boken är att förintelsen av judarna är nödvändigt om det ska bli ett andra världskrig, vilket var det han ville. Hitler ville uppnå imperialism så snabbt som möjligt. Nazisterna sa också att det var nödvändigt för Tysklands räddning och återfödelse att i praktiskt politik införa rasbiologi. Efter det anställdes många människor som ansågs sig att vara rasbiologer.de ansåg att den ariska rasen var den överlägsna rasen som hade rätt till att bestämma över den icke-ariska rasen. - Vad betyder ariska egentligen?, avbröt Alex och satte sedan snabbt handen över munnen och skämdes för att han avbröt mitt i allt det spännande. - Ingen fara unge man, det är bara bra att du frågar, sa mannen lugnt, den ariska rasen var det man sa när man menaden, den felfria tysken. Helst blond och blåögd med inga sjukdomar eller handikapp. Det var den ariska rasen som skulle göra att Tyskland blev världens starkaste land. Den ariska rasen, som många ansåg var överlägsen alla andra, hotades av rasblandning med icke-arier, så som till exempel judar, homosexuella, romer osv. Innan nazisterna kom till makten hade varje land i Europa en judisk befolkning. Det förändrades snabbt. Hela Hitlers hat mot judarna bygger på att han använder dem som syndabockarna i samhället. Att inte handeln blomstrade i Tyskland och det förnedrande nederlaget i kriget var alltså judarnas fel, tyckte Hitler. Och när det väl blomstrade i landet på alla olika sätt, så tyckte man att judarna tog alldeles för mycket plats. Man skulle kunna säga att Hitlers inskränkta idéer om judarna eskalerade mycket snabbt efter att Hitler hade blivit vald till rikskansler och när nazisterna blev det enda partiet man kunde rösta på helt plötsligt. De säger att Hitler var en mycket duktig talare och kunde skapa en nästan fanatiskt stämning runt om kring sig. Det var så han fångade nästan hela Tysklands befolkning. Men de som inte gick på hans knep hade inte heller så mycket till val än att acceptera den nya ordningen. Det var antingen det eller att bli dödad.. Så ja, om jag ska säga min alldeles egna åsikt, så var det en diktatur. Först en tillvald demokrati som sedan lurade folket till en diktatur. Alex satt som förstenad och sög i sig all den nya informationen. Varför kunde inte alla lärare prata som denne mannen? I så fall skulle han lyssna på alla lektioner, det var han säker på! Nästan iallafall..
- Efter ett tag in i Hitlers styre började man att omfamna det här judehatet, antisemitismen Alex avbröt mannen - vänta lite, vad betyder antisemitism? - Det betyder judehat. Man kan säga att det rådde stor antisemitism under förintelsen i Tyskland, men som sedan sträckte sig vidare till flera länder, vilket vi kommer till snart. Nå, vart var jag.. Jo judehatet började sprida sig mer i landet och det blev allt mer strikt för judarna att följa dessa regler som Hitler hade satt upp. Några av dem var att de var tvungna att bära en davidsstjärna utanpå deras kläder, de fick inte gifta sig med en hederlig tysk och att de också tillslut fick sparken från sina jobb/ fick inte vara kvar i en vanlig skola. Sedan så kom man till själva förintelsen i det hela. Det börjades bygga getton över allt i samhällena. Efter andra världskrigets utbrott 1 september 1939 införde nazisterna snabbt bestämmelser som tvingade de polska judarna att lämna sina hem och flytta till särskilda områden i städerna. Till exempel så fanns det en bro över en arisk gata i gettot i Lodz, Polen. Judarna i gettot skulle hållas strikt avskilda från omvärlden. I de större gettona byggdes därför ibland sådana broar mellan kvarter som delades av ariska genomfartsgator. Förhållandet i gettona var fattigt och att hade framförallt en stor mängd människor som levde på en mycket liten yta tillsammans. - Men medans allt detta började blomma upp till någonting stort, vilket jag tycker att alla andra länder måste ha märkt det på något sätt. Varför gjorde de ingenting? Eller försökte de göra någonting, men kunde inte? Sa Alex och kände sig väldigt upprörd. Vart var alla andra länders medmänsklighet när de drabbade av förintelsen verkligen behövde det!? - Jo, visst fanns det nyhetsartiklar och diplomatiska rapporter om att visserligen såg det ut som att Tysklands ekonomi höll på att stabiliseras, men att situationen för judarna och politiska motståndare försämrades snabbt och radikalt. Den tyska regimen blev mycket upprörd över detta och kallade den utländska pressen rapporter för skräckpropaganda. Självklart lades skulden för rapporteringen på judarna och de anklagades för att ha förklarat Tyskland krig. De nationalsocialistiska partiet som var lett av Adolf Hitler visste vad dom ville göra med judarna, men vågade inte riktigt gå in på det praktiskt riktigt ännu. De ville verkligen inte äventyra sin popularitet hos folket. Men så kom de på en genialisk ide!. Den 9 och 10 november 1938, på natten gick en stor grupp tyska soldater in i städerna och förstörde allt som hade med judarna att göra. De tog ner judarnas skyltar och slog sönder deras butiksfönster, därifrån namnet kristallnatten. Dagen därpå fick alla judar skulden och de fick betala ett stort skadestånd..30 000 judar greps och fick sitta i häktet. Vissa kanske till och med blev dödade. Som om att det inte var nog så började man med att fånga in alla judar i länderna med tiden. Man förde dem till ett speciellt ställe där de fick gräva stora hål i marken, klä av sig sina kläder och ställa sig vid hålets kant. SS-soldarna sköt dem sedan och de slungades bakåt ned i hålen. På så sätt blev hålen deras gravar. Massgravarna. Men den här utrotningsteorin fungerade inte i längden kom man på efter ett tag. De stackars SSsoldaterna började bli psykiskt sjuka av att skjuta så många varje dag, förstår du. Och så tyckte då Hitler att det inte gick tillräckligt snabbt att förinta alla judar. De behövde en ny taktik.
Den 20 mars 1933 sattes det första koncentrationslägret upp i Dachau, cirka 16 km från staden München. De första fångarna var nazisternas politiska fiender. Dock släpptes de flesta fria en kort tid efter tillfångatagandet. Mannen andades ut. - Jag förstår, det var så det gick till när förintelsen startade i Tyskland, vilket var det ursprungliga landet där det spred sig ifrån, sa Alex, men det måste ha legat mer bakom det massiva judehat som uppstod! Eller har jag fel? - Nej, du är på rätt väg nu unge man, börjar mannen, allt började med att tänkare och filosofer på 1600-talet spekulerade över varför det fanns olika raser av människan.1854 skrev den franske diplomaten Arthur de Gobineau en väldigt inflytelserik bok som hette de mänskliga rasernas ojämnlikhet. Senare började vetenskapsmän och andra intellektuella i västvärlden försöka anpassa samhället efter Charles Darwin s teori överlevnad åt den starkaste -. Rasbiologin blev ett allt mer känd forskningsmetod i samhället, som därför Hitler använde sig flitigt av i sin motivation till att förinta judarna. För honom var de svaga och en skam för världen. Innan nazisterna kom till makten hade varje land i Europa en judisk befolkning. De första judarna som nazisterna dödade var av tysk befolkning och utgjorde faktiskt mindre än en procent av hela befolkningen i Tyskland. Men om vi verkligen ska gräva djup i det här mysteriet så är det faktiskt så att judarna har funnits sedan antiken. Och deras problem, förföljelserna, kom hack i häl mycket tidigt i början av deras uppkomst. Under tidig medeltid började den kristna kyrkan att anklaga judarna för att ha dödat Jesus. Efter det, blev sådana anklagelser allt mer vanliga och judarnas situation försämrades fort med tiden. Våldsamma förföljelser, pogromer, uppstod genom århundradena. Men ett litet tag så vände judarnas öde åt ett annat håll när franska revolutionen bröt ut 1789 med sina demokratiska ideologer om samhället. Revolutionen innebar en stor förbättring i judarnas liv och deras villkor förbättrades! Mot slutet av 1800-talet började antisemitismen formas i samhällena, uttrycktes först i politiska och religiösa termer. Under perioder av andlig, ekonomisk och politisk osäkerhet anklagades judarna för att ha för stor del i samhället. Alla trodde också ovanpå det att judarna hade en plan på att ta över världen en dag. Antisemitismen blev djupt rotad i den östeuropeiska kulturen. Mannen tystnade och knäppte händerna i knät. Det såg ut som om han behövde fundera lite över vad han just hade sagt. Och det verkade stämma ganska så precis för nu så tog han ett andetag och började igen - Såsmåning om, när Tyskland började ta över delar i Europa under andra världskriget, spred sig också judeförintelsen till andra länder.. Det byggdes koncentrationsläger i Tyskland, Polen, Frankrike osv. I och med koncentrationslägrena innebar förintelsen inte bara den fysiska utrotningen av folket som kom dit. Allt som judarna hade tagit med sig till koncentrationslägrena som t.e.x skor, kläder, tandborstar, glasögon o.s.v konfiskerades omedelbart vid deras ankomst. Man menade att man kunde transportera tillbaka föremålen till Tyskland, så att de - tyska - som behövde dem skulle få användning av dem. Till och med kropparna kom till användning för tyskarna. Kvinnornas hår klipptes antingen före eller efter gasningen och användes sedan till att göra sockor eller filtar. Askan efter kropparna användes sedan som jordförbättringsmedel..
- Det känns som om jag måste kräkas, sa Alex och höll sig för munnen, hur kan man vara så vidrig? Hur kan man låtas göra något så hemskt? Mannen harklade sig och drog fingrarna längs sitt gråa skäggstubb på hakan upp till tinningen. - Jadu, unge man, säg det. Det är något som jag aldrig kommer att förstå. Hur en man, från början kunde göra ett helt folk så hjärntvättade att de använder filtar som är gjorda av döda människors hår.. Men det var inte det enda som hände i koncentrationslägrena. Under förintelsens tid plågades judarna hårt i koncentrationslägrena. Ett stort antal läkare var verksamma i där, och flera av dem ägnade sig åt olika pseudo-medicinska experiment på fångarna. Fångarna led också svårt av undernäring, sjukdomar, slavarbete, psykisk och fysisk terror i lägrena. Förutom slagen de fick varje dag och de ofantligt små barackerna som de skulle dela med tusentals andra, började också massgasningarna av judar 1941. Judarnas arbete under dagarna var att bli jagade till en plats någonstans, tvingade till att fylla deras kläder med stenar samtidigt som de blev slagna. Det var förnedrande, ett rent helvete. Alex var helt stum. Nu förstod han varför det enda mannen gjorde var ett titta på den där förunderliga tavlan. Alla tankar som rusade om kring och rörde om i huvudet gjorde honom yr. Nu tyckte han nästan att det var skönt att vila blicken på någonting som inte hade med dessa hemskheter att göra. Ännu hade han inte förstått var tavlan egentligen innebar.. - Men visst skulle man kunna jämföra förintelsen med någonting? Jag menar inte att folk blir utrotade i koncentrationsläger dagligen och att förföljelse är jätte vanligt nu för tiden, men det känns som om judarna på något sätt blev mobbade av, ja, nästan alla. Och mobbing, fast väldigt många kanske vill förneka det, är ju ganska vanligt, överallt i världen. För det första så blev ju judarna anklagade för att göra en massa saker så som att döda Jesus och att ha en plan att ta över världen. Sedan blev den franska revolutionen som en kort tidsperiod där judarna faktiskt behandlades med demokratiska rättigheter. Men tyvärr så blev det ju ett bakslag på det och antisemitismen blev resultatet. Man började använda judarna som syndabockarna i samhället igen. Allt som gick dåligt skyllde man på judarna och allt som gick bra hade judarna för stor del i. Jag tycker att det liknar väldigt mycket mobbning. Jag har nog inte riktigt förstått det förens nu, men kanske en del saker jag gör mot andra har en liknelse med det som judarna upplevde. Men i en betydligt mindre skala då!, sa Erik och hostade lite för att dölja sina skamsna ögon. När jag märker att någon i klassen försöker att svara på någonting läraren har frågat om, överröstar jag oftast personen med svaret om jag kan eller så bara säger jag något för att, ja jag vet inte riktigt varför jag gör det. Jag har aldrig tänkt på att det kanske skulle såra någon. Jag vill att jag ska vara den som gjorde att det blev bra, vad det än var. Om du förstår vad jag menar? Precis som när tyskarna sa åt judarna att de inte fick ha kvar sina jobb längre när de tog för mycket plats, när det gick bättre för dem än för den tyska befolkningen. Även om faktiskt judarna också var av tysk befolkning, men inte riktigt räknades till som det. Först och främst var de judar. Sedan att folk blir mobbade för att dom är annorlunda är ju precis på pricken vad jag menar. Judarna blev behandlade annorlunda för att de var annorlunda. Det har alltid varit så, allt ska vara så perfekt och
normalt som möjligt. Men vem är det som bestämmer vad som är normalt eller inte? Judarna blev Hitlers syndabock för den här gången, men i till exempel skolan blir ofta de som ser annorlunda ut eller om de har en annorlunda hobby lätt mobbade. Men sedan är det också så att de busigaste på skolan, kanske jag då, får ofta bli syndabock för lärarna. Så fort någonting har hänt så är det oftast de som brukar vara lite busiga som får skulden. Även om det kanske var någon helt annan, så tror folk oftast att det är de busigaste som har gjort det först. Mobbing är en väldigt allvarlig grej och på något märkligt sätt har förintelsen hjälpt mig att inse det. Bara för att någon är annorlunda kan man inte hacka på dom för det och förvänta sig att alla ska vara likadana som en själv. Jag har också tänkt på vad som skulle kunna vara koncentrationslägrena i mobbingens värld. Och det känns som att koncentrationslägrena skulle kunna representera tystanden. Tystnaden som uppstår när en grupp väljer ut en person som de anser vara annorlunda och bara helt plötsligt slutar prata med denne. Ignorerar personen och fryser ut denne tills den inte orkar mer. Till personen börjar tvivla på sin egen existens och inte orkar försvara sig själv längre. Då har man nästan uppnått samma resultat som i förintelsen, bara i en annan skala. Båda blev/ blir förtryckta och tillslut var det bara en liten svag grupp kvar som inte vet riktigt vart de ska ta vägen. Mannen log ett leende som man faktiskt skulle kunna uppfatta som stolt mot Alex. - Ja du har helt rätt. Om man skulle jämföra med någonting så är det de! Sen var det ju så att förintelsen tog slut i och med att de andra länderna i världen klev in (i samband med andra världskriget) och stoppade koncentrationslägrena och de oskyldiga mördandet. Den gamla mannen reste sig upp och räckte handen mot Alex. - Kom min pojke, jag vill visa dig något. Alex, som nu bara satt och tänkte på annat, vaknade upp och tittade på mannen med ögon som inte riktigt var närvarande. Efter några långa sekunder uppfattade han handen och tog den i sin. Mannen drog upp honom från bänken, förvånansvärt starkt, och släppte sedan hans hand. Han visade med ett finger att det var tillbaka till det andra rummet de skulle. Mannen haltade framåt och snubblade nästan på dörrkarmen när han sköt undan dörren lite. Alex följde efter honom med blicken fäst i golvet. Helt plötsligt kände han sig väldigt nere och besviken på sig själv. Hur kunde han ha tänkt så ivrigt om den där vattenballongen, när det fanns barn som växte upp i koncentrationsläger som aldrig ens fick veta vad en ballong var. När han tittade upp igen var alla bilderna på människorna med tatueringarna framför honom. - Alla dom här människorna som du ser på tavlorna, var fångar i ett koncentrations läger. Och den där kvinnan på tavlan, sa mannen med en hes röst och pekade på en stor tavla som var hängd mitt framför dem. Han tog ett djupt andetag - Var en gång min hustru. Och tavlan som hängde där inne i det lilla rummet var också en bild på henne.
Alex tittade upp mot tavlan och såg en 30-årig kvinna som tittade tillbaka på honom med stora, gröna ögon. Hon bar en hiskeligt smutsig dress som var randig i färgerna blå och vit. Hennes långa bruna fläta hängde slappt över hennes axel och var så lång att den snuddade hennes högra arm som hon höll upp. Armen var blossande röd och mitt på armen, mitt i allt det hemska röda, stod det ett nummer. 17455 stod det skrivet med en svart text precis innan handlederna. - Vad betyder det där numret hon har på armen, frågade Alex - Min hustru var placerad i ett huvudläger som hette Auschwitch-Birkenau. Det var det enda av förintelselägren som tatuerade deras fångar med personliga nummer. Det gjordes för att kunna identifiera fångarna, även efter deras död, sa mannen med en suck. - Så de tyska SS-soldaterna kom på att hon var jude medans ni var gifta?, frågade Alex och nu hade det verkligen börjat tändas gnistor i hans hjärna. Han blev helt förbryllad när han lyckades fånga tanken som irrade runt i huvudet, men visste inte om hans skulle fråga mannen det också. Istället så började han bita på läpparna för att hålla inne det. Han kändes sig själv väl nog för att veta att ibland lyckades det slita sig ut även om han ville det eller inte. - Ja så var det tyvärr,sa mannen och vände sig sedan mot Alex med ett leende, men nu tar du och spottar ut det du har att säga, annars är jag rädd att du snart självantänder och det vill vi ju helst undvika! - Okej.. Om det nu är så att din fru var jude och de tog henne, började Alex.. - Ja? - Innebär det att du också var jude?, viskade Erik fram så oskyldigt han kunde. Efter allt detta prat om judefientlighet visste han inte riktigt hur han skulle uppföra sig. Mannen ryckte till och vände tillbaka blicken mot tavlan. - Ja. Tystnaden som lade sig över dem var stor och Alex blev förtvivlad över att han inte visste hur han skulle bryta den. Hur gör man nu? Hade han gjort någonting fel? Efter ett tag öppnade mannen munnen och sa - Den var en tidig morgon på hösten som det knackade på dörren. När jag öppnade stod det två soldater med Hitler-märket fastsytt vid deras västra axel. Jag skulle precis fråga vad det var frågan, när allt blev svart. Jag förmodar att de slog mig eller drogade mig på något sätt. När jag vaknade upp så låg jag på golvet i ett rum. En massa människor som jag inte kände klampande precis vid mitt huvud och små barn stod och grät tillsammans med sina mödrar. Vissa små barn stod bara och grät själva. Utan sina mödrar. Jag reste mig upp och såg mig omkring efter min fru. Jag märkte också att det var svårt att hålla balansen så jag lutade mot väggen. Det var iskallt och jag hoppade till. Jag insåg att detta var inget rum utan ett tåg! Men vart skulle vi? Jag var iallafall tvungen att hitta min fru först! Tillslut kände jag igen hennes illröda mössa långt borta i kupevangen. Jag knuffade undan en massa människor som inte ens brydde sig. Deras ögon var rädda. De undrade nog också var vi skulle och varför vi hade blivit bortförda. Ja, rättare sagt, en miljon frågor måste ha virrat runt i deras stackars små huvuden. Jag knuffade och knuffade och helt plötsligt så stod hon där framför mig. Min vackra, vackra hustru. Vi tittade på varandra och jag frustade till efter allt knuffande. Hennes ögon var blanka och kinderna var röda. Att hon hade varit upprörd var uppenbart.
- Vart har du varit!?, sade hon med en röst som brände rakt in i mitt hjärta. Jag tog henne i min famn och kysste henne. Vi grät tillsammans av lättnad. Vi hade hittat varandra. Resan tog två dagar och 2 nätter. Jag höll om henne hela vägen. Hon vilade i mina armar när hon inte längre orkade stå.. Det var knappt att vi hade fått mer än ett bröd tillsammans och inte fanns det någonstans att sova i den mycket trånga kupevangen. Vi var helt utmattade..jag märkte att vi var framme när alla i började trängas mer än vanligt med varandra och på så sätt började vi röra oss mot utgång. Inte som att vi hade någon val heller när det hela tiden var människor som tryckte bakom en. Tillslut var vi framme vid utgången och vi höll upp våra händer för att inte bländas av det plötsliga solljuset. Några soldater stod ute på gräsplanen och sorterade upp alla människor i grupper verkade det som. Jag höll om min hustru lite hårdare och tog ett steg ut från tåget. Det var tusentals folk som vällde ut från tåget så långt man kunde se. Det var en helt otrolig syn och jag blev helt upptagen med att iaktta den, att jag inte märkte när min hustru gled mig ur armarna. Helt plötsligt var hon borta. Jag fick panik. Jag skulle precis springa iväg för att leta efter henne, för hon kunde ju inte ha kommit så långt, när en SS-soldat tog tag i mig. Han sa att jag skulle följa med honom och pekade mot ett av leden. Jag försökte slita mig från hans grepp, försökte förklara för honom att jag måste hitta min fru, men han vägrade att lyssna. Han ropade på en av sina mannar och de båda ledde mig med våld till ledet med bara män. Jag skrek efter min fru och blickade ut över folkgruppen i hopp om att se hennes röda mössa. Och där, långt, långt borta, såg jag henne. Våra blickar möttes och jag ropade. Hon ropade någonting tillbaka, men jag kunde inte uppfatta vad det var. Sedan såg jag när hon leddes till ett led med kvinnor. Sedan blev den gruppen med kvinnor bortförda direkt. Jag kände att magen knöt sig. Vart skulle dom? Sedan såg jag det. Ledet gick längs en stig upp till en byggnad som låg upp på en kulle. Byggnaden hade en stor skorsten där det rykte ut kolsvart rök ifrån. Plötsligt kunde jag också känna lukten. Brända lik. Då förstod jag. Jag tog ett språng ihop om att komma undan, men några soldater tog tag i mig. Jag började skrika. Jag skrek min frus namn så högt jag kunde, men hon hörde mig inte längre. Och innan jag visste ordet av det så blev allting svart. Jag vaknade upp nästa dag i ett koncentrationsläger. Mina kläder var bytta och mina skor var stulna. Men jag brydde mig inte. Hur kunde jag bry mig om någonting längre, de hade tagit min hustru och nu var hon borta för alltid. De höll kvar mig i lägret så länge de hade användning av mig. På den tiden var jag både ung och stark, vet du. Men jag gjorde det inte lätt för dem. Jag var ingenting utan min fru längre, det enda jag ville var att dö. Så varje gång jag fick tillfälle gjorde jag uppror så gott jag kunde och det var det många som gjorde. All verkar tro att alla fångar bara gick med på alla dessa omänskliga ritualer, men sanningen var den att det dagligen var folk som sa emot. Tyvärr var det enda resultat utav det en omedelbar död för många. Det är därifrån örat, sa mannen och drog sina fingrar där hans vänstra halva öra skulle ha suttit. Men det var inte menat för mig. Jag gick runt i ett helt år och väntade på att få dö. Ställde mig längst fram när det var dags för att gå till duscharna som de sa, men egentligen menade gaskammarna. Ändå blev jag aldrig vald. Men en dag så hände det. En dag så kom det en räddnings trupp från Sovjetunionen och befriade oss fångar. De som släppte lös oss levande visste inte riktigt hur de skulle göra med oss. De trodde säkert att vi alla var psykiskt skadade på något sätt och behövde komma bort ett bra tag. Så de skickade mig till Sverige. Och där bodde jag i 30 år. Jag lärde mig aldrig att anpassa mig helt, men livet rullade på.
Jag tänkte inte längre på döden lite mycket. Jag visste lika väl då som jag vet nu att min överlevnad var ett tecken. - Vad då för tecken? frågade Alex som hade stått blickstilla under hela tiden mannen hade berättat. - Ett tecken på att jag skulle berätta min historia vidare, till såna som dig, sa mannen, ett tecken jag ska vara en av dom som gör så att historien aldrig dör ut. Historien om förintelsen. På så sätt finns det alltså en liten chans att andra kan lära sig av mina och andras misstag och livserfarenheter. Det är därför jag kommer hit en gång varje år och tänker tillbaka på den tiden. För att aldrig glömma. Alex reste sig upp och mannen gjorde likadant. De mötte varandras blickar och Alex hade tårar i ögonen. - Jag kommer aldrig att glömma det du har berättat och jag kommer aldrig att glömma dig, sa han med en ostadig röst, jag ska föra detta vidare i alla mina kommande generationer, det kan du lita på! Alex kramade om mannen och tackade honom. Han skulle precis gå ut från rummet när han vände sig om - Förresten, jag har helt glömt bort att fråga var du heter! - David, sa mannen, David Smidht. Han drog upp sin tröjärm på skjortan och där stod det ett nummer. - David Smidht, nummer 17456, sa mannen och log, och du? - Alex. Bara Alex, utan nummer, sa han, log tillbaka och gick sedan ut genom dörren och de sågs aldrig igen. Några månader senare fick David Smidht ett brev i brevlådan och texten var mycket knagligt skriven och texten ganska utsmetad av vad som såg ut som riktigt stora händer. Så här stod det : Tack David Smidht, nu vet jag var förintelsen är och vad hur hemsk det egentligen var! Med vänliga hälsningar, din vän Alex- utan nummer!