Vibrationsträningens effekter på ungdomar med cerebral pares

Forsknings- och utvecklingsenheten FoU-rapport 1/2012 Vibrationsträningens effekter på ungdomar med cerebral pares

Verksamhet: Projektansvarig enhetschef: Projektets medarbetare: Handledare vid FoU-enheten: Barn- och ungdomshabiliteringen, Region Skåne Catarina Kampf Sjukgymnast Anna Myhr anna.myhr@skane.se Sjukgymnast Jörgen Nilsson jorgen.b.nilsson@skane.se Sjukgymnast Karolina Wallin karolina.k.wallin@skane.se Forsknings- och utvecklingsledare Åsa Waldo FoU-enheten, Region Skåne Utgivning: Januari 2012 ISBN: 978-91-721-228-0 Layout: Ulla Götesson FoU-enheten strävar efter att publicera rapporter av hög kvalitet i ett kortfattat format. Syftet är att öka tillgängligheten och användningen av den kunskap som utvecklats inom vår förvaltning. Det finns alltid möjlighet att kontakta oss på FoU-enheten för att få ytterligare information. Läs mer på vår hemsida www.skane.se/habilitering/fou Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Innehållsförteckning Förord...3 Bakgrund...4 Syfte... Insats...7 Utvärdering av insatsen...7 Etiska överväganden...8 Resultat...8 Diskussion...11 Implementering...12 Referenser...13 2

Förord Habiliterings- och hjälpmedelsförvaltningens vision är att stärka ett gott liv utifrån egna val. Vi ska med professionella insatser göra livet mera möjligt för barn, ungdomar och vuxna med varaktig funktionsnedsättning. I samarbetet mellan forsknings- och utvecklingsenheten och verksamheterna sker en ständig granskning av rådande metoder och prövning av nya för att kontinuerligt förbättra kvaliteten i olika habiliteringsinsatser. Forsknings- och utvecklingsenheten har ansvar för att driva och utveckla kunskap utifrån det kunskapsbehov som finns inom förvaltningen, allt i enlighet med uppdraget: utveckla ny kunskap inom habiliterings- och hjälpmedelsområdet, sprida kunskap om funktionsnedsättning, skapa en kultur av kritiskt och vetenskapligt tänkande, stimulera och stödja systematisk kunskaps- och kompetensutveckling. Dessa olika delar i uppdraget kombineras i de forsknings- och utvecklingsarbeten som genomförs och redovisas som FoU-rapporter. De utgår från en frågeställning i praktiken, som relateras till aktuell forskning och erfarenhet och leder vidare till en studie på vetenskaplig grund. En viktig del i arbetena är att visa hur resultaten kan användas och kommuniceras i verksamheten för att på så sätt bidra till kunskapsutvecklingen. För medarbetaren innebär arbetet en utveckling av det kritiska tänkandet. Den praktiska erfarenheten värderas gentemot generell kunskap/forskning och förståelsen för praktiken växer. För kunskapsområdet habilitering, rehabilitering och hjälpmedel innebär varje rapport ett bidrag till evidensbaserad praktik. I detta arbete har effekter av vibrationsträning för ungdomar med cerebral pares studerats av sjukgymnasterna Anna Myhr, Jörgen Nilsson och Karolina Wallin vid Barn- och ungdomshabiliteringen (Bou) vid Riksgymnasiet Kristianstad. Forsknings- och utvecklingsledare vid FoU-enheten fil dr Åsa Waldo har varit handledare. Arbetet har genomförts inom ramen för verksamheten med stöd av enhetschef Catarina Kampf. Vi riktar ett tack till medverkande ungdomar, till Michael Miller, universitetslektor på sjukgymnastikutbildningen vid Lunds Universitet, för råd gällande den statistiska analysen, till sjukgymnast Ulrike Edin, yrkesutvecklare på Bou, Habilitering & Hjälpmedel, för uppmuntran att genomföra projektet och stöd med bland annat litteraturtips. Malmö i januari 2012 Kerstin Liljedahl Leg psykolog, fil dr Forsknings- och utvecklingschef 3

Bakgrund Träning på vibrationsplatta introducerades som en alternativ träningsmetod för ett antal år sedan på gym och allmänna träningsanläggningar. Träningsformen beskrivs ofta i mycket positiva ordalag, bland annat som ett effektivt sätt att träna styrka på, det vill säga att man får till stånd en styrkeökning på kort tid. Sjukgymnastiken inom Barn- och ungdomshabiliteringen bygger på fysisk träning på olika sätt, bland annat i form av styrketräning. I takt med att nya metoder och träningsredskap dyker upp på marknaden efterfrågas dessa av de ungdomar som tränar och deras föräldrar. Det är viktigt att habiliteringsverksamheten är uppdaterad och att det vid behov sker en prövning av arbetssätten. I fall metoderna visar sig ha effekt kan man ändra eller komplettera befintliga arbetsmetoder. Barn- och ungdomshabiliteringen i Region Skåne köpte de första vibrationsplattorna 2004-2005. Några år senare köptes ytterligare två in. Möjlighet gavs till de olika habiliteringsenheterna att prova vibrationsplattorna som en alternativ träningsmetod för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Åsikterna om hur vibrationsplattorna skulle användas gick isär då det fanns begränsat vetenskapligt underlag för den här målgruppen. Önskvärt vore därför att testa plattorna så mycket som möjligt på de olika enheterna och att på ett standardiserat sätt utvärdera resultatet av träningen för att öka kunskapen om dess effekter. En uppfattning och förhoppning var att vibrationsträningen skulle visa sig vara ett bra komplement till annan form av träning, framför allt styrketräning, och att det skulle vara roligt för ungdomarna att få prova på ett nytt träningsredskap. Om det dessutom skulle visa sig vara effektivt på så sätt att man snabbt får till stånd en styrkeökning så skulle vi även kunna spara tid och effektivisera träningen för de ungdomar som redan lägger ner mycket tid varje vecka på träning och behandling av olika slag. I FoU-rapport 1/2011 har Thorstedt och Wennström undersökt hur 39 barn och ungdomar med cerebral pares i åldern sju till 18 år upplever effekten och nyttan i vardagen av vibrationsträning. En stor del av de intervjuade barnen och ungdomarna upplever träningen som positiv och att den har effekt på deras kroppsliga förmåga både direkt efter träningen och en vecka efter avslutad träning. De intervjuade tycker också att de på olika sätt ser möjligheter med sin träning och ofta spontant kopplar nyttan till sin livssituation. En genomgång av tidigare studier om vibrationsträning visar att det finns begränsat med forskning gjord på vår målgrupp, det vill säga ungdomar med olika funktionsnedsättningar, när det gäller vibrationsträning. Nedan redogörs för relevant forskning om vibrationsträning. Cardinale och Bosco (2003) beskriver vibration som ett mekaniskt stimuli som ger upphov till svängningar, vars intensitet bestäms av amplitud, frekvens och magnitud. Enligt dem är lågamplitud och lågfrekvent vibration på kroppen ett säkert och effektivt sätt att förbättra muskelstyrka på. Den aktivering av muskulaturen som uppstår vid vibrationsträning liknar det man uppnår vid styrketräning. När muskulaturen utsätts för vibrationer tvingas den att snabbt anpassa sig efter dessa förhållanden, vilket den gör genom att generera en spänning i musklerna. Semler, Fricke, Vezyroglou, Stark och Schoenau (2007) menar att 4

helkroppsvibration ökar den biomekaniska funktionen i det muskuloskelettala systemet hos vuxna. Teorin bakom effekten baseras på aktivering av reflexer som framkallas vid vibration. Beroende på frekvensen på vibrationerna erhålles olika svar i muskulaturen - låga frekvenser anses minska muskeltonus (spänning i musklerna) medan högre frekvenser anses öka muskeltonus. Semler m.fl. beskriver vidare att helkroppsvibration förbättrar bentätheten och muskelmetabolismen. Rehn, Lidström, Skoglund och Lindström (2007) har gjort en systematisk litteraturstudie som syftar till att ge en överblick över studier som berör vibrationsträning. En del av de studier som granskats, som visat på positiva effekter av vibrationsträning, är gjorda på personer utan funktionsnedsättning medan några studier är gjorda på personer med funktionsnedsättningar. I sammanställningen av Rehn m.fl. har man bland annat beskrivit resultaten på benmuskulaturen efter vibrationsträning. De framhåller att nio av 14 granskade studier som undersökt effekten av långtidsträning på vibrationsplatta visar på en ökning i benstyrka. När det gäller studier av korttidsträning visar tre av fem studier förbättrad benstyrka. Man drar slutsatsen i denna litteraturstudie att det finns måttliga/medelstarka bevis för att långtidsträning på vibrationsplatta kan ha positiv effekt på benmuskelfunktion medan korttidsträning har en mer osäker effekt. Enligt författarna finns det olika teorier bakom att vibrationer ger en bra träningseffekt, t.ex. att vibrationer skapar en ökad känslighet i sträckreflexen som initierar muskelkontraktion. Nordlund och Thorstensson (2007) har granskat tolv artiklar där man undersökt huruvida träning på vibrationsplatta kan bidra till ökad muskelstyrka och förmåga att utföra hopp. I de artiklar som granskats ingick friska personer med god fysisk kondition som tränade regelbundet på gym. Deras slutsats av den litteratur de granskat är att träning på vibrationsplatta har ingen eller mycket liten effekt gällande ökning av muskelstyrka eller förmåga att utföra hopp. Detta är i jämförelse med kontrollgrupper som utfört samma träning som testpersonerna, förutom vibrationsträningen. När det gäller studier specifikt på barn och ungdomar med cerebral pares ska fyra nämnas. För det första en studie av Semler m.fl. (2007) där sex barn med olika funktionsnedsättningar, bland annat cerebral pares och ryggmärgsbråck, genomgick ett sexmånaders träningsprogram med träning två gånger per dag. Vibrationsplattan som användes var en tiltbar, vibrerande tippbräda. Övrig pågående sjukgymnastik fortsatte som tidigare under träningsperioden. I resultatet redovisas varje barn för sig och man visar på positiva resultat såsom förbättrad bålstabilitet, förbättrad gångfunktion, minskade knäkontrakturer och minskad spasticitet. Dessutom hade deltagarna på olika sätt förbättrat sina förflyttningsmöjligheter. Den andra studien är en svensk studie avylitervo (2008) på 41 barn och ungdomar med cerebral pares, GMFCS-nivå I-IV. Deltagarna rekryterades från ett antal barn- och ungdomshabiliteringar i Skåne och var i åldrarna 7-19 år. Träningsperioden bestod av två träningstillfällen per vecka i fem veckor. Vid varje träningstillfälle stod deltagarna på 70 % av den maxtid de orkade stå på 5

vibrationsplattan och detta upprepades sex gånger. En ökning av träningstiden med tio sekunder genomfördes vid träningstillfälle sju och nio. De parametrar som bedömdes var muskelstyrka, spasticitet och passiv rörlighet i de nedre extremiteterna och grovmotorisk förmåga. Ylitervo kom i sin studie fram till att träning med helkroppsvibration enligt ovan beskrivna tillvägagångssätt, ger barn och ungdomar, 7 år eller äldre med cerebral pares GMFCS-nivå I-II, en signifikant ökad styrka och förbättrad grovmotorisk förmåga. Effekten gällande styrkeökning kvarstod även för vissa muskelgrupper vid ett mättillfälle sex månader efter avslutad träning. Man såg framförallt en styrkeökning i knäextensorer. Barn och ungdomar med GMFCS-nivå III-IV hade viss ökning av en muskelgrupp efter sex månader, men annars hade denna grupp ingen större effekt av vibrationsträningen. I den tredje studien av Ruck, Chabot och Rauch (2010) har man testat vibrationsträning på en grupp barn med CP, GMFCS II-III. Barnen var 5-13 år gamla och tränade på vibrationsplattan en gång per dag under skolveckan (vanligtvis fem ggr per vecka) under totalt sex månader. Varje träningspass bestod av 3x3 minuters vibration. Under denna sex månaders träningsperiod genomförde barnen sin övriga sjukgymnastik som vanligt. En kontrollgrupp utsågs med barn som enbart hade sjukgymnastik. Det visade sig att barnen som tränade på vibrationsplattan fick en något ökad gånghastighet på 10 meters gångtest. Barnen som enbart erhöll sjukgymnastik och inte vibrationstränade visade ingen skillnad i gånghastighet. I studien tittade man även på bentätheten i ryggraden och i femur. I ryggraden fann man ingen förändring av bentätheten i någon av grupperna. I femur fann man att bentätheten både ökade och minskade i vibrationsgruppen, i olika delar av femur. Den fjärde studien är ett examensarbete i sjukgymnastik vid Göteborgs universitet av Schreiber och Segerdahl (2007) där man undersökte vilken effekt vibrationsträning har på muskelstyrka och motorisk funktion hos barn med CP-skada. I studien deltog sex barn med CP, GMFCS I-III, 7-15 år gamla. Barnen tränade regelbundet på vibrationsplatta under sex veckor. Fyra barn fullföljde hela träningsperioden. Resultatet visade att samtliga fyra barn ökade sin isometriska muskelstyrka i en eller flera muskelgrupper och förbättrade sin grovmotoriska förmåga. Vad beträffar gånghastighet såg man små förändringar medan steglängden inte påverkades alls. Sammanfattningsvis så visar de allra flesta av de studier som granskats på positiva resultat i någon form när det gäller vibrationsträning. Dock har man i de olika studierna fokuserat på och mätt olika enskilda variabler, så som benmuskelstyrka, muskeltonus, bentäthet och grovmotorisk funktion samtidigt som målgrupperna som testats ofta är mycket små (ibland endast ett fåtal försökspersoner). Detta gör det svårt att dra några generella slutsatser av resultaten i artiklarna. Syfte Syftet med det här projektet är att undersöka om och i så fall på vilket sätt vibrationsträning har effekt på fysiska funktioner hos ungdomar med cerebral pares. Ett antagande är att träningen skulle kunna ge resultat i form av ökad benmuskelstyrka.

Insats Bland de elever som gick på Riksgymnasiet vid tiden för projektet valdes en så homogen grupp som möjligt ut, med avseende på diagnos och funktionsnedsättning. Inklusionskriterierna var att de skulle kunna kommunicera verbalt och kunna stå och gå med eller utan stöd. De skulle inte ha fått botoxinjektioner i nedre extremiteterna under de senaste sex månaderna och denna behandling skulle inte heller vara aktuell under studiens gång. De skulle inte ha åkommor som anses vara kontraindicerade för vibrationsträning såsom diabetes med nervsjukdom eller sårbildning, spinala tumörer eller metastaser, akuta bråck på diskarna i ryggraden, graviditet, ledproteser eller andra implantat i höfter eller knän, aneurysm på aorta eller ha inopererade ryggstag. De skulle inte heller nyligen ha haft blodpropp, frakturer eller blivit opererade i magen eller opererat en fraktur. Sju elever var aktuella enligt kriterierna och dessa tillfrågades om de ville delta i studien. Av de tillfrågade eleverna tackade sex ja till att delta. Alla sex ungdomar hade diagnosen cerebral pares, GMFCS I-III. Tre var pojkar och tre var flickor. Samtliga fick godkänt från sin habiliteringsläkare att delta i studien. Insatsen genomfördes under fem veckor. Ungdomarna tränade på vibrationsplattan tre gånger per vecka. De sex första träningstillfällena tränade de på 70 % av max, vilket upprepades sex gånger med en minuts vila emellan. Vid sjunde träningstillfället ökade träningstiden med tio sekunder och vid tolfte träningstillfället ökades träningstiden med ytterligare 10 sekunder. Utvärdering av insatsen För att täcka in så många olika parametrar som möjligt bedömdes ungdomarna på flera olika sätt. Urvalet av de fysiska funktioner som testades baserades på tidigare studier (framför allt Ylitervo 2008). Förutom de parametrar som Ylitervo hade med i sin studie testades även funktionell styrka, vilket efter diskussioner med yrkeskollegor bedömdes som viktig att inkludera. Alla mätningar utfördes med två sjukgymnaster närvarande. En och samma sjukgymnast utförde alla mätningar på samtliga elever men assisterades vid mättillfällena av olika sjukgymnaster. För att få en baslinje gjordes alla mätningar vid två tillfällen före träningsperioden. Den första mätningen utfördes veckor före träningsperiod och den andra mätningen utfördes 1 vecka före. Uppföljande mätningar utfördes en vecka efter avslutad träning, samt sex veckor efter avslutad träning. Utvärderingen baseras på jämförelser mellan baslinjen och de uppföljande mätningarna. Varje mätning började med en skattning av muskeltonus i nedre extremiteterna med hjälp av Ashworthskala (Bohannan & Smith, 1987). Därefter mättes ledrörligheten i nedre extremiteterna med goniometer, i de utgångsställningar som används vid CPUP. Isometrisk muskelstyrka i tre olika muskelgrupper (höftabduktorer, höftextensorer samt knäextensorer) mättes med en myometer, enligt standardiserade utgångsställningar (Nyström Eek, Kroksmark & Beckung, 200) Ungdomarna fick därefter göra ett maxtest på vibrationsplattan som innebar att de stod med 70 flexion i knälederna på den vibrerande plattan så länge de orkade. En bedömning av grovmotorisk funktion gjordes också på samtliga ungdomar med hjälp av GMFM, dimension D och E (moment i stående samt hoppa 7

och springa). Om någon inte klarade att utföra övningarna i dessa dimensioner testades en lägre dimension (moment i sittande). Funktionell styrka testades med några övningar enligt Verschuren, Ketelaar, Takken, van Brussel, Helders och Gorter (2008) exempelvis att resa sig från sittande till stående. Slutligen utfördes ett 10 meters gångtest med självvald hastighet (Steffen, Hacker och Mollinger, 2002) där tid och antalet steg registrerades. Etiska överväganden Samtliga ungdomar som ingått i studien har deltagit frivilligt. Under projekttiden har alla övriga insatser pågått som vanligt utan uppehåll, det vill säga inget avkall har gjorts på övrig sjukgymnastik eller annan träning på grund av deltagande i studien. Risker med vibrationsträningen har övervägts och de ungdomar som uppfyllt någon kontraindikation har uteslutits. Samliga deltagare har även fått godkännande av ansvarig habiliteringsläkare. Deltagarna redovisas anonymt i rapporten. Resultat Vid analys av resultaten har vi valt att inte använda oss av några statistiska beräkningar då antalet deltagare i studien är så få. Vi har istället analyserat varje deltagares resultat enskilt samt tittat efter mönster och trender i gruppens resultat. När vi räknade ut resultaten tog vi medelvärdet från de första två mätningarna, det vill säga baslinje 1 sex veckor innan och baslinje 2 en vecka innan träningsperiod. Detta medelvärde jämfördes sedan med första respektive andra mätningen efter träningsperioden, det vill säga uppföljning 1 en vecka efter och uppföljning 2 sex veckor efter avslutad träningsperiod. Förändringen räknades ut i procent. När det gäller muskeltonus, ledrörlighet och grovmotorisk funktion går det inte att se några nämnvärda skillnader hos någon av de sex ungdomarna i resultatet vid jämförelse före träning på vibrationsplatta med resultaten som mättes vid uppföljning 1 och 2. Troligtvis har träningen inte påverkat dessa parametrar, eller också har mätinstrumenten varit för grova för att upptäcka eventuella förändringar. I maxtest på vibrationsplatta såg vi stora individuella skillnader i hur länge ungdomarna orkade stå i den standardiserade positionen. Innan träningsperioden varierade medelvärdet för den maxtid de orkade stå mellan 39 och 103 sekunder. En vecka efter träningsperioden ökade samtliga sin maxtid. Förbättringen varierade mellan 28 % och 11 %. Sex veckor efter träningsperioden ökade alla utom flicka 3 maxtiden. Förbättringen varierade mellan 3 % och 218 % jämfört med medelvärdet för baslinjen. Se Tabell 1. 8

Tabell 1. Maxtid i sekunder på vibrationsplattan Medelvärde Baslinje 1 och 2 Uppföljning 1 (förändring i %) Uppföljning 2 (förändring i %) Flicka 1 Flicka 2 Flicka 3 Pojke 1 Pojke 2 Pojke 3 39 45 91 103 88 4 28 4 32 33 90 11 3 218-9 133 47 9 De funktionella testerna visade sig vara svåra att utföra för deltagarna. Flicka 1 och pojke 3 har inte klarat att utföra någon av övningarna. Fyra av deltagarna har utfört övningen sittande till stående. Samtliga fyra har förbättrade resultat vid mätning en vecka och sex veckor efter träningsperioden. Vid mätning både en och sex veckor efter träningsperioden har det förbättrade resultatet varierat mellan 3 och 33 procent för de fyra deltagarna. För tre av deltagarna var det förbättrade resultatet procentuellt sett samma vid uppföljning 1 och uppföljning 2. För en deltagare var resultatet något försämrat vid uppföljning 2 jämfört med uppföljning 1. Två av deltagarna har utfört övningen lateralt step-up-test. Resultaten för de båda individerna var emellertid så varierade vid de båda uppföljande mätningarna att det ej går att dra några slutsatser. En av deltagarna har utfört övningen uppresning från halvknästående till stående. Dessa resultat är svårtolkade. Medan ben visar en förbättring på 20 % vid båda de uppföljande mättillfällena, visar ben inte någon större förändring i någon riktning. Totalt sett pekar resultatet av de utförda funktionella testerna i olika riktning. Inga tydliga trender i förbättringar går att utläsa då underlaget är så litet. När det gäller styrkemätning med myometer är resultaten väldigt skiftande (se Tabell 2). Resultat visar på förbättring såväl som försämring. Det finns skillnader både individuellt och i gruppen mellan och ben, tillika mellan första och andra uppföljningen, där det i vissa fall sker en förbättring mellan uppföljning 1 och uppföljning 2. Dessa mycket skiftande resultat är svåra att tolka. 9

Tabell 2. Mätning av styrka med myometer angett i Nm (Newtonmeter) Medelvärde Baslinje 1 och 2 Uppföljning 1 (förändring i %) Uppföljning 2 (förändring i %) Flicka 1 Höftabd Höftext Knäext 3.4 3.5 9.7 9.8 3.1 2.7-11 8-27 32 81-17 9 24 42 74 Flicka 2 Höftabd Höftext Knäext 5.1 4.3 17. 21.9 14.3 1.2 1 13 23 41 2 19 0 35 24 14 Flicka 3 Höftabd Höftext Knäext 5. 5.4 2.9 2.3 21.0 18.7 29 2 13-5 -29 9-2 9 4-18 -30 7 Pojke 1 Höftabd Höftext Knäext 9.3 9.4 24. 2.2 20.9 22.9 5-4 3-12 9-1 -33 12 - Pojke 2 Höftabd Höftext Knäext 3.7 4.7 21.5 17.7 17.7 17.1 2-13 15 47 3 31 73 19 33 44 32 0 Pojke 3 Höftabd Höftext Knäext 1.1 1.9 8.2 8.1 11.9 11.1 82 11 5 2 17 30 82 11 5 43 18 21 10

Gällande höftabduktion hade fyra av deltagarna väldigt varierande resultat och två deltagare, flicka 2 och pojke 3, hade förbättrat sig i både och ben vid båda uppföljningstillfällena. Fyra av deltagarna, flicka 2, pojke 1, pojke 2, pojke 3, hade förbättrat resultat i höftextension för både och ben vid båda uppföljningstillfällena. För flicka 1 och flicka 3 varierade resultatet. Knäextension förbättrades för fyra av deltagarna, flicka 1, flicka 2, pojke 2, pojke 3, i både och ben vid båda uppföljningstillfällena. För flicka 3 och pojke 1 varierade resultatet. När det gället gångtest, 10 meter självvald gånghastighet kan vi inte utläsa något mönster gällande minskad tid och/eller antal steg. Små förändringar förekommer i båda riktningar. Diskussion Den här studiens syfte var att undersöka vibrationsträningens effekt på fysiska funktioner och då framförallt benmuskelstyrka hos ungdomar med cerebral pares. I likhet med flera av de studier vi tagit del av är vårt underlag litet, vilket gör det svårt att dra några slutsatser och göra statistiska beräkningar. En ökning av benstyrka kan dock redovisas, i likhet med Rehn mfl. (2007), Schreiber och Segerdahl (2007) samt Ylitervo (2008). Precis som i Ylitervos studie går det att konstatera en viss ökning av styrka i knäextensorer. Ruck, Chabot och Rauch (2010) har uppmätt en ökad gånghastighet gällande 10 m gångtest. I vår studie var detta resultat väldigt varierande med små förändringar åt båda håll, vilket gör att vi ej kan utläsa något tydligt resultat. Även Semler, Vezyroglou, Stark och Schoenau (2007) har angett en förbättrad gångförmåga efter vibrationsträning. De påvisar även minskad spasticitet, vilket vi ej kunde se i vår studie. Vid maxtest på vibrationsplatta var författarna överens om att eleverna uppnådde rimliga ökningar. Vi upplevde dock att det i några fall var svårt att bedöma när maxgränsen var nådd. När det gäller uppföljning av maxtest på vibrationsplatta så misstänker vi att en tillvänjning vid att stå på plattan spelar in, dvs att man blir bra på det man tränar specifikt. En relevant frågeställning är om ökad styrka kunde uppnåtts utan själva vibrationen, exempelvis bara genom statisk träning. Här hade det varit en stor fördel om det funnits en kontrollgrupp som tränat enbart detta. Entydiga resultat går inte att utläsa eftersom vissa förbättrar sig och några försämrar sig, exempelvis när det gäller mätning av muskelstyrka. Vissa skillnader i resultaten för var och en av eleverna kan eventuellt bero på att olika sjukgymnaster assisterade vid de olika mättillfällena. En och samma sjukgymnast utförde dock själva mätningarna. Vidare kan deltagarnas dagsform ha påverkat deras förmåga att prestera vid de olika bedömningstillfällena. Flera av dem uppgav detta själva. Mättillfällena låg ganska lika i tid under dagen för var och en av eleverna så tidpunkten på dagen bör ej ha påverkat prestationen. Även de mätinstrument och bedömningsgrunder som användes kan ha bidragit till svårtolkade resultat. 11

Exempelvis kan begränsad erfarenhet av användande av myometer i det dagliga arbetet ha bidragit till felkällor i mätningen av muskelstyrka. Vidare var GMFM som bedömningsinstrument för grovt i detta sammanhang. Det gav inga utslag som det gick att dra en entydig slutsats utifrån. Ashworths spasticitetsskala, slutligen, vet vi av erfarenhet kan vara svår att använda vid bedömning. För de elever vi bedömde var det ingen som hade nämnvärt förhöjd tonus, så det blev väldigt små, eller inga skillnader alls. Ett sätt att fördjupa studien hade varit att förutom objektiva bedömningar även fråga efter elevernas upplevelse av vibrationsträningen. Som nämndes ovan visar en tidigare studie att barn och ungdomar upplever att vibrationsträningen har effekt på deras kroppsliga förmåga (FoU-rapport 1/2011). Trots att våra resultat inte ger några säkra slutsatser om vibrationsträningens effekter är det alltså möjligt att ungdomarna själv ser positiva effekter av träningen. En stor fördel för analysen av resultaten hade varit om fler ungdomar deltagit i studien. Det hade även varit värdefullt att undersöka om en intensiv träningsperiod följd av regelbunden träning under en längre tid hade gett större effekt för ungdomarna. Eftersom all träning är färskvara är det möjligt att fortsatt träning hade förstärkt effekten. Implementering Bedömningen är att det utifrån resultaten i denna studie inte är självklart att förespråka vibrationsträning som styrketräningsmetod för ungdomar med cerebral pares, 1-19 år. För att få mer kunskap om huruvida vibrationsträning är en effektiv träningsmetod för ungdomar med cerebral pares bör fler studier med fler deltagare genomföras. 12

Referenser Bohannan R.W. & Smith M. B. Physical Therapy 1987: 7(2): 20-207 Cardinale M. & Bosco C. The Use of Vibration as an Exercise Intervention. Exercise and Sport Sciences Reviews 2003: 31(1): 3-7 FoU-rapport 1/2011 Barnperspektiv på vibrationsträning vägar till barns delaktighet. Av S. Thorsted S. & A. Wennström. FoU-enheten, Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne. Nordlund M.M. & Thorstensson A. Strength training effects of whole-body vibration? Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports 2007: 17: 12-17 Nyström Eek M., Kroksmark A-K. & Beckung E. Isometric muscle torque in children 5 to 15 years of age: Normative data. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation 200: 87: 1091-1099 Rehn B., Lidström J., Skoglund J. & Lindström B. Effects on leg muscular performance from whole-body vibration exercise: a systematic review. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports 2007: 17: 2-1 Ruck J., Chabot G. & Rauch F. Vibration treatment in cerebral palsy: A randomized controlled pilot study. Journal of Musculoskeletal and Neuronal Interactions 2010: 10(1):77-83 Semler O., Fricke O., Vezyroglou K., Stark C. & Schoenau E. Preliminary results on the mobility after whole body vibration in immobilized children and adolescents. Journal of Musculoskeletal Neuronal Interactions 2007: 7(1):77-81 Schreiber B. & Segerdahl I. Träning på vibrationsplatta och dess effekt på muskelstyrka och motorisk funktion hos barn med cerebral pares en experimentell fallstudie. Examensarbete (10 poäng) i sjukgymnastik, Sahlgrenska akademin, 2007 Steffen T.M., Hacker T.A. & Mollinger L., Psysical Therapy 2002: 82(2):128-37 Verschuren O., Ketelaar M., Takken T., van Brussel M., Helders P.J. & Gorter J.W. Reliability of handheld dynamometry and functional strength test for the lower extremity in children with Cerebral Palsy. Disability and Rehabilitation 2008: 30(18):1358- Ylitervo S. Helkroppsvibration som träningsmetod för barn och ungdomar med cerebral pares effekt på muskelstyrka, spasticitet, ledrörlighet och grovmotorisk förmåga. Magisteruppsats vid Linköpings universitet 2008. 13