Mellan teori och verklighet Idrottsämnet i grundskolan

Skolprojektet 2001 Mellan teori och verklighet Idrottsämnet i grundskolan Att teori och verklighet ibland skiljer sig åt torde inte överaska någon. Studier har vid flera tillfällen visat att skolans styrdokument inte alltid överensstämmer med det faktiska innehållet i undervisningen. Dock saknas kunskaper om hur idrottsundervisningen i praktiken förhåller sig till den normativa nivån och hur förändringar av den normativa nivån påverkar praktiken. I denna artikel görs ett försök att ge en överblick av utvecklingen och under 1900-talets andra hälft samtidigt resonera kring vilka implikationer detta kan ha för idrottsämnet. Björn Sandahl Idrottshögskolan Stockholm Skolans normerande nivå styrs av ett antal styrdokument, lagar och förordningar. Viktigast av dessa, sett ur det enskilda ämnets perspektiv, är läroplanen och kursplanen. I dessa anges det vad ett ämne bör omfatta och vilka villkor som gäller för elevernas kunskapsinhämtning, relationen mellan lärare och elev, med mera. Sedan enhetsskolan infördes 1962 har fyra läroplaner varit i bruk: Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och den nu gällande Lpo 94. Det är allmänt känt att innehållet i dessa läroplaner förändrats avsevärt sedan 1960-talet. Märkligt vore det kanske annars då samhället förändrats under samma period och skolan i mångt och mycket är en spegel av samhället. Förändringar av läroplanerna innebär inte med automatik att skolans idrottsundervisning har förändrats. Läroplaner och kursplaner är som sagt endast normerande: de beskriver vad statsmakten anser att idrottsämnet borde vara men säger egentligen ingenting om hur ämnet faktiskt är. Jämförelser mellan dessa två nivåer kompliceras av att kunskapen om idrottsundervisingen i dagsläget är begränsad. Mest är känt om den normativa nivån, kanske för att denna är enklare att få kunskap om: det är bara att läsa i läroplanerna. Att få kunskap om den faktiska undervisningens utseende är svårare. Här krävs omfattande enkät- och intervjuundersökningar för att få fram ett representativt material. Sådana studier har genomförts i Sverige vid olika tidpunkter men ansatsen att jämföra resultaten över en längre tidsperiod har, med enstaka undantag, saknats. Detta är egentligen inte särskilt besynnerligt. Att jämföra olika studier med varandra är inte okomplicerat och på flera sätt direkt vanskligt. Synnerligen uppmärksam bör man vara när det gäller att visa på utvecklingstendenser genom jämförelser av olika studier. De resultat som framträder behöver inte komma ur en faktisk förändring utan kan lika gärna vara konsekvensen av de olikheter som studierna har sett till upplägg och urval. Exempelvis kan man tänka sig att innehållet i undervisningen varierar regionalt varför de olika landsändarnas representation högst påtagligt inverkar på resultatet. Å andra sidan bör man också vara försiktig när allt för stora likheter uppträder mellan studier med stort tidsmässigt avstånd. I flera fall är de frågor som ställts undersökningsobjektet i enkäter eller intervjuer inte särskilt djuplodande. Ett exempel kan tas från Skolprojektets enkätstudie där lärarkåren ombetts fördela den schemalagda undervisningen i ett antal kategorier, till exempel bollspel, gymnastik, konditionsträning och så vidare. Här uppstår frågan vad exempelvis kategorin bollspel egentligen betyder. Kategorin säger föga om exempelvis den metodik som använts i undervisningen. Man får förmoda att metodiken för- 12

De traditionella grenarna har dominerat skolidrotten. Efter Lpo -94 har innehållet mer kommit att omfatta livsstil, miljö och hälsa. Foto Leif Carlson ändrats avsevärt mellan 1962 och 1994 varför det kan vara vanskligt att dra allt för stora slutsatser av de eventuella likheter som står att finna. Forskaren riskerar att läsa in ett drag av kontinuitet som egentligen inte existerar. Som man frågar får man svar. Detta innebär dock inte att studierna inte kan användas överhuvudtaget. Genom att jämföra studierna med varandra så kan nya forskningsresultat framträda vilka är av stor betydelse för vår förståelse av skolidrottens utveckling under 1900-talets senare del. Dessa resultat skulle omöjligen kunna produceras på annan väg. Samtidigt bör man iaktta stor försiktighet: visar resultatet på en faktisk utveckling eller på att de olika studierna genomförts utifrån olika förutsättningar? Den normativa nivån För flertalet är den normativa nivån mest känd för den stora tidstilldelningsstriden under 1990-talets början. I och med den senaste läroplansreformen reviderades idrottsämnets timplaner och det fruktades från flera håll att skolidrotten på grund av detta skulle marginaliseras på skolschemat. Hur det faktiskt var med den saken är oklart då beräkningsgrunden för tidstilldelningen var olika: man kan säga att tiden räknades brutto i Lgr 80 och netto i Lpo 94. De flesta var dock överens om att reformen innebar en minskning av antalet schemalagda timmar. Samtidigt ökade elevens och skolans egna valmöjligheter genom den nya läroplanen varpå idrottsämnets ställning i praktiken kunde stärkas på skolor med idrottsprofil. Den allmänna inställningen bland berörda intressegrupper var dock att flertalet skolor inte skulle utnyttja denna möjlighet. Det verkar också som historien har givit kritikerna rätt. I en studie från 1996 gjord av RF angav exempelvis 75 % av de deltagande skolorna att den genomsnittliga tiden för ämnet minskat som en följd av Lpo 94. Vid den jämförelse av huvudmomenten i de läroplaner som varit i bruk sedan 1960-talet så kan en lång period av kontinuitet noteras. Fram till den senaste reformen var huvudmomenten i stort sett de samma. Det var huvudsakligen de traditionella idrottsgrenarna som dominerade och idrottsrörelsens inflytande över skolans idrottsundervisning föreföll påtagligt. Detta förändrades med Lpo 94. Huvudmomenten reducerades till tre och av dessa hade endast ett med traditionell idrott att göra: delmomentet rörelse i huvudmomentet Rörelse, rytm och dans. Idrottsgrenarna ersattes av friluftslivsundervisningen och ett teoretiskt moment: Livsstil, livsmiljö och hälsa. Teori hade förvisso varit ett huvudmoment redan i Lgr 80 men fick nu klart större utrymme i läroplanen. Detta var resultatet av att man hade börjat se på hälsobegreppet på ett nytt vis. Skolidrotten, så väl som idrotten över lag, har alltid strävat efter att befordra skolungdomens hälsa. Därmed var definitionen av begreppet hälsa, det som sågs som hälsosamt, avgörande för vilka typer av aktiviteter som skulle utföras. Till och med Lpo 94 definierades hälsa huvudsakligen som fysisk hälsa. Ämnet kom därmed att fokusera på rörelsebaserade övningar i form av traditionell idrott samt på olika former av kostråd och liknande. Den nya läroplanen lades större vikt än tidigare på elevernas psykiska och sociala hälsa. Resultatet avspeglar sig i huvudmomentens utseende. Ämnet gled ifrån den traditionella idrottensrörelsen till form och innehåll. En annan viktig förändring som påverkade skolans normativa nivå var frågan om huvudmannaskapet. Skolsystemet hade i och med enhetsskolereformen organiserats efter traditionell svensk modell. Statsmakten var ytterst ansvarig för verksamheten 13

Tabell 1: En översikt av grundskolans kursplaner för idrottsämnet 1962-1994 Lgr 62 och Lgr 69 Lgr 80 Lpo 94 Antal timmar/vecka 3 3 1-2 Styrning Innehåll Innehåll Mål Ansvarig Statsmakten Statsmakten Kommun och skola Huvudmoment Gymnastik Gymnastik Rörelse, rytm och dans Dans Hälsa, hygien och ergonomi Natur och friluftsliv Lek Bollspel och lekar Livsstil, livsmiljö och hälsa Bollspel Fri idrott Orientering Skridskoåkning Skidåkning Dans Fri idrott Orientering och friluftsliv Lek Simning och livräddning Simning Skidåkning Skridskoåkning, iskunskap och livräddning Arbetssätt Kollektiv fostran Individuell utveckling Individuell utveckling Utbildning Enhetlig styrning Individuell påverkan Lokal inriktning och individuell påverkan Källa: Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och Lpo 94. Allert, Lars/Bergh, Stefan, Idrotten i grundskolan, Stockholm (2000) och formulerade därmed detaljerade rekommendationer. Resultatet syns tydligt i 1960-talets läroplaner som var digra produkter på flera hundra sidor. Under 1900-talets senare del genomlevde samhället i allmänhet och skolan i synnerhet en decentraliseringstrend. Läroplanerna blev allt mindre detaljerade och allt större frihet lämnades åt kommunen och den enskilda skolan vid att utforma verksamheten. Det verkliga genombrottet kom under början av 1990-talet då huvudmannaskapet för skolan, och därmed ansvaret för undervisningens innehåll, överfördes till kommunen. Statsmakten nöjde sig hädanefter med att formulera mål medan det blev kommunernas och skolornas ansvar att se dessa uppfylldes. Resultatet av denna utveckling syns tydligt i nu gällande läroplan, Lpo 94, som är ett c:a 40 sidor långt häfte och där kursplanerna endast omfattar ett par sidor med endast en översiktlig beskrivning av ämnets huvudmoment, de mål som ämnet hade att uppfylla och vilka betygskriterier som gällde. En annan förändring under perioden var det ansvar som lades på den enskilda eleven. Detta var dels ett resultat av den generella samhällsutvecklingen som alltmer kom att sätta individen i centrum. 1960-talets läroplaner hade tydligt stadgat att ansvaret för undervisningen huvudsakligen låg på läraren. Läroplanen formulerade hur undervisningen skulle se ut och det var upp till läraren att se till att 14 eleverna insöp denna kunskap. Under den senaste decennierna utmanades att denna modell av ett mer utpräglat individtänkande. Eleven förväntades i allt högre grad ta ansvar för sin egen utbildning och påverka idrottsundervisningens innehåll. Den nu gällande läroplanen präglas helt av detta tänkande. Eleven skall genom undervisningen få möjlighet att prova på olika aktiviteter för att sedan finna den modell som passar honom eller henne bäst. Det gamla systemet krävde detaljerade anvisningar för att fungera och dessa förhindrade effektivt att eleverna fick inflytande över ämnets innehåll. Med decentraliseringen och målstyrningen av skolan följde ofrånkomligt individualiseringen av ämnesinnehållet. Förändringarna av den normativa nivån under 1900-talets andra hälft summeras i tabell 1 ovan. Nyckelorden för utvecklingen under perioden är reducering, breddning och decentralisering. Med reducering åsyftas det antal veckotimmar som tilldelats ämnet. Den senaste läroplanen har tveklöst inneburit mindre idrott på skolschemat. Med breddning menas att de typer av aktiviteter som omfattats av ämnet ökat till antalet. Tyngdpunkten har flyttats från traditionella idrottsgrenar till ett bredare hälsobegrepp. Eleverna förväntades också i allt större utsträckning ta ansvar och finna det som passade var och en bäst. Slutligen har en decentralisering skett i och med att ansvaret för ämnets innehåll gått från statsmakten till kommunen. Statsmakten gavs endast en övervakande roll där man såg till att kommuner och skolor levde upp till de uppsatta målen. Hur dessa mål skulle uppnås var dock upp till kommunen och skolan att avgöra. Den normativa nivån har således genomgått omfattande förändringar under perioden vilket aktualiserar frågan om hur idrottsämnet sett ut i landets skolor. Har man följt läroplanernas utveckling eller har situationen anpassat sig efter andra förutsättningar? I gymnastiksalen Under 1960-talet var kunskaperna om idrottsundervisningens innehåll bristfälliga i Sverige. Av detta skäl genomfördes vid slutet av decenniet ett antal studier i syfte att kartlägga situationen i landet för att därigenom avgöra hur ämnet skulle utvecklas i framtiden. En av dessa studier publicerades av Lars-Magnus Engström 1968. Studien fokuserade bland annat på hur undervisningens innehåll fördelades över läroplanernas huvudmoment. Studien visade att gymnastik, inklusive fysträning, och bollspel dominerade. Friidrott var också vanligt förekommande medan övriga moment förekom i mycket begränsad utsträckning. Tillsammans omfattade gymnastik och fysträning, bollspel och friidrott över 80% av den schemalagda tiden. Detta var ett avsteg från då gällande läroplan som rekommenderar att eleven skulle få pröva på ett brett utbud av idrottsgrenar.

20 år senare följdes Engströms undersökning upp av en forskargrupp ledd av Yngve Carlsten. Studien genomfördes delvis i syfte att följa upp resultaten från 1960-talet. Trots denna ambition var den var dock inte helt lämplig som jämförelseobjekt då studien, till skillnad från studien från 1968, endast omfattade Stockholmsområdet. Anmärkningsvärt är dock att Carlstens studie uppvisar i stort sett samma resultat som Engströms. Gymnasik med fysträning, bollspel och friidrott dominerade och övriga moment var klart marginaliserade. Mellan dessa båda studier hade två läroplaner hunnit träda i kraft: Lgr 69 och därefter Lgr 80. Idrottsundervisningen hade dock ungefär samma utformning i dessa. Inga övergripande förändringar hade skett sedan Lgr 62. Denna kontinuitet verkar återfinnas även i praktiken med den skillnaden att den faktiska undervisningen såg radikalt annorlunda ut än läroplanens rekommendationer och helt saknade den bredd som den normativa nivån eftersträvade. Frågan är dock hur 1990-talets reformer av idrottsundervisningen kom att påverka ämnet. Genom Skolprojektets lärarenkät kan dagens situation jämföras med de båda tidigare studierna. Resultaten visar att gymnastik med fysisk träning tillsammans med bollspel fortfarande dominerar på skolschemat. Fridrotten har gått tillbaka medan andra moment stärkt sin ställning på schemat. Detta indikerar att den senaste läroplansreformen faktiskt haft en viss påverkar på undervisningen. I stort verkar dock utvecklingen präglas av kontinuitet. Gymnastik, inklusive fysisk träning och bollspel dominerar och de övriga momenten har endast en marginell ställning på schemat. Det bör dock påpekas att de individuella skillnaderna mellan olika idrottslärare är mycket stora. Studierna visar på lärare som har haft en både högre och lägre andel bollspel på schemat än snittet och ibland är avvikelsen mycket stor. Förändringarna på det praktiska planet under 1900-talets andra hälft summeras i tabell 2 övan. Att undervisningen präglas av så stor kontinuitet under en period då den normativa nivån genomgått stora förändringar är anmärkningsvärt. Den reform av huvudmoment som genomfördes i Lpo 94 förefaller endast ha haft visst inflytande över undervisningen. 1994 års läroplan gav både teorimomentet och friluftslivsundervisningen en klart starkare ställning än tidigare. Detta Tabell 2 Undervisningens huvudmoment (i procent) Huvudmoment 1968 1984 2001 Gymnastik (inkl. fysträning) 33.5 29.2 28 Bollspel 29 34 32 Fri idrott 16.7 17.2 9 Dans 4.5 5.3 9 Simning 4.5 1 4.5 Orientering/friluftsliv 3.3 6 8 Skridsko 3.3 - - Teori 2.7 3 5 Övrigt 2.2-9 Skidåkning 0.1 - - Racketspel - 4 - Källa: Engström, Lars-Magnus, Gymnastikundervisningen i årskurs 8, Rapport från Pedagogiskpsykologiska institutionen, Lärarhögskolan i Stockholm (1968), Carlsten, Yngve, Ämnet idrott i grundskolans årskurs 8, Stockholm (1989), Skolprojektets lärarenkät (2001). avspeglas dock inte i den faktiska undervisningen. Teorimomentet motsvarade i den senaste studien för en tjugondel av den totala undervisningstiden, vilket endast är en marginell ökning mot tidigare. Här måste dock en brasklapp infogas. Det är inte omöjligt att olika teorimoment tillkommit inom ramen för övriga moment, som fysträning eller bollspel där olika former av hälsoråd skulle kunna ingå. Risken finns alltså att man i studien har klassat dessa som en del av olika idrottsmoment då det egentligen kan vara fråga om aktiviteter som skulle kunna ingå i hälsovårdsundervisningen. Hur det förhåller sig med detta är, och förblir, oklart. Friluftslivsundervisningen har förvisso stärkt sin ställning kontinuerligt under perioden men motsvarar i dagsläget inte ens en tiondel av den totala undervisningstiden. Undervisningen i friluftsliv och teori var också två av de sex moment som ansågs svårast att få med i undervisningen i en studie gjord av Riksidrottsförbundet 2000. Friluftsundervisningen blev dock ett allt mer framträdande tema på skolornas friluftsdagar. Det är alltså uppenbart att idrottsundervisningen fortsatt i gamla spår sedan 1960-talet med en undervisningsform som verkar synnerligen influerad av den traditionella föreningsidrotten. Frågan måste dock problematiseras ytterligare. Man kan exempelvis fråga sig vilka bakomliggande orsaker som har drivit denna utveckling. Bakomliggande orsaker En grundläggande orsak till undervisningens innehåll som måste kommenteras är skolornas materiella förutsättningar: med andra ord tillgången till redskap och lokaler för bedrivande av verksamheten. Lokalfrågan hade under skolidrottens historia varit ett återkommande problem. Exempelvis saknade enligt pedagogen Claes Annerstedt 60 % av landets folkskolor en gymnastiksal 1957. Dessa problem har fortsatt att plåga idrottsundervisningen även efter att den akuta bristen på gymnastiksalar lösts under 1960-talet. Idrottsämnet skiljer sig från övriga ämnen i det att det kräver många och specialiserade lokaler. Gällande friidrott kunde faciliteter ordnas genom samarbetsavtal med lokala idrottsföreningarna men situationen var mer problematisk för aktiviteter som simning och issporter som bandy och ishockey. Simhallar fanns inte att tillgå i samma utsträckning som idrottsplatser vilket förklarar momentets marginaliserade ställning på schemat. Ännu värre var det för issporterna. I stora delar av landet krävde klimatet konstfrusna planer vilka var och är en bristvara. Engströms studie från 1968 visar att förutsättningarna för vinteridrotter försämrades i direkt proportion till hur långt söderut man befann sig i landet. I västerbotten var förutsättningarna goda, i Stockholm mediokra och i Malmö obefintliga. Detta fick till konsekvens att issporterna och simundervisningen i flertalet skolor kom att förpassas till friluftsdagarna då längre utflykter kunde arrangeras. Av de mer vanligt förekommande momenten så krävde de i regel endast en gymnastiksal eller en gräsmatta för att kunna genomföras. Bland bollsporterna dominerade volleyboll och basket 15

vilket delvis förklaras genom att de inte krävde mer än en standardutrustad gymnastiksal. Skolidrotten begränsades således avsevärt av bristfälliga materiella förutsättningar. Aktiviteter som utövades utanför gymnastiksalen marginaliserades. Inför detta problem stod läroplanerna maktlösa. Idrottslärarkåren kunde knappast förväntas att leda undervisning i idrottsgrenar när man samtidigt saknade lokaler att genomföra undervisningen i. Men de materiella förutsättningarna var inte den enda orsaken till skolidrottens utformning. Den frivilliga föreningsidrotten kom också, genom lärare och elever, att utöva inflytande över innehållet. En studie av landets ungdomars fritidsvanor under perioden visar tydligt att utvecklingen under 1900-talet medfört att en allt större andel av fritidsidrottandet sker i idrottsföreningarnas regi. Spontanidrotten har minskat avsevärt i omfattning sedan och idrottande i annan organisationsform, gym med mera, omfattar ännu en mycket liten del av det totala idrottsutövandet som huvudsaklig motionsform. De som går på gym är i regel också aktiva i idrottsföreningar. Det finns ett klart samband mellan de populäraste idrottsgrenarna inom ungdomsidrotten och idrottslektionernas innehåll. Två mycket vanliga idrottsgrenar för 15-åringar har under de senaste 20 åren varit fotboll och basket, två aktiviteter som är mycket vanliga inom skolans bollspelsmomenet. Att personliga erfarenheter också hade stor betydelse för idrottsläraren själv visar Carlstens studie från 1989. Här anges att den egna erfarenheten och kompetensen var viktigare än både den utbildning som erhållits på exempelvis Idrottshögskolan och läroplanens skrivning. De enda faktorerna som kunde mäta sig i betydelse med den egna smakinriktningen var elevernas intresse och de lokala förutsättningarna på skolan med andra ord vilka lokaler som fanns tillgängliga. Detta är dock inte helt oproblematiskt. I Engströms undersökning från 1969 visar det sig nämligen att när lärarna tillfrågas om hur de skulle lägga upp undervisningen om alla lokaler och alla redskap fanns tillgängliga visade det sig att undervisningens innehåll inte skulle påverkas i nämnvärd utsträckning. 16 Implikationer för idrottsämnet Jämförelsen mellan den normativa nivån och den faktiska undervisningen har avslöjat att skolans idrottsundervisning i praktiken inte haft särskilt mycket att göra med läroplanernas innehåll under perioden. Ett fåtal aktiviteter har dominerat och dessa har varit mer beroende av antingen existerande lokaler i närområdet eller av lärarens och elevernas eget tycke. Den senaste läroplanen är sannolikt den som mest överensstämmer med de aktiviteter som faktiskt genomförs, kanske främst för att den i stort sett saknar anvisningar om innehållet. Om man tror på läroplanen som ett verktyg för styrning av undervisningen är dessa resultat alarmerande. Det verkar helt enkelt som om läroplanen har att välja på att antingen skrivas i enlighet med den traditionella föreningsidrottens önskemål eller att ignoreras i undervisningen. Någon har kallat läroplanen för sagobok och efter vad som framkommit ovan torde man vara benägen att hålla med. Frågan är dock vilken roll man önskar att skolans idrottsundervisning skall ha. Om man ser undervisningen som ett komplement till idrottsrörelsen torde rådande situation inte vara något problem. Men samtidigt kan det inte vara skolans funktion. I den senaste läroplanen framfördes uttryckligen kravet att skolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Härmed framträder behovet av ett idrottskritiskt perspektiv i undervisningen; att idrotten också leder till olika former av övergrepp och problem i form av doping, mobbning, ätstörningar med mera. Ett sådant perspektiv kan knappast tillgodoses endast genom olika former av kroppsövningar. Dagens idrottsundervisning verkar i stort sett domineras av idrottsläraren och de elever som redan är aktiva på fritiden. De grupper som mest behöver obligatoriska kroppsövningar har verkar inte ha samma möjlighet att påverka innehållet. Aktuella larmrapporter varnar också för att en stor del av skolungdomen, i synnerhet flickor, inte deltar i undervisningen. Detta sammanträffande är knappast en slump. Skolidrotten förefaller ha förvandlats till något för de redan idrottsfrälsta medan de som saknar intresse marginaliseras. Detta aktualiserar ytterligare en fråga. Om det nu är så att skolidrotten under en 40-års period präglats av kontinuitet trots omfattande skolreformer, och om idrottsläraren och de elever som är aktiva på fritiden själva disponerar idrottslektionens innehåll så kanske man måste fråga sig vilket behov ämnet fyller. Larmrapporter har under en längre tid uppmålat en dyster bild gällande den svenska folkhälsan, och i synnerhet den svenska ungdomens hälsa. Svaret på denna utveckling har traditionellt varit att kräva mer skolidrott. Men om folkhälsan kontinuerligt församras samtidigt som skolreformer inte ger resultat, och om det är så att idrottsrörelsen har fått ett för stort inflytande över skolans idrottsundervisning och därmed anpassats efter de redan idrottsintresserade elevernas behov, med marginalisering av de inaktiva som följd, så kan man undra om lösningen på den svenska skolungdomens hälsoproblem verkligen är mer skolidrott. Och på detta följer frågan: har kanske skolidrotten spelat ut sin roll som ungdomsfostrare? Litteratur i urval Allert, Lars/Eriksson, Sten, En beskrivning av idrotten i skolan 1996, Stockholm (1996) Allert, Lars/Bergh, Stefan, Idrotten i grundskolan Rapport från Riksidrottsförbundet om idrottsutbudet vid millennieskiftet, Stockholm (2000) Annerstedt, Claes, Idrottslärarna och idrottsämnet. Utveckling, mål, kompetens ett didaktiskt perspektiv, Göteborg (1995) Annerstedt, Claes, Kropp, idrott och hälsa dåtid nutid och framtid, Idrott, historia och samhälle 2000 Annerstedt, Claes, Skolgymnastikens utveckling i Sverige Publikationer från institutionen för pedagogik, Göteborg (1989) Annerstedt, Claes, Ämnet idrott och hälsa ett historiskt perspektiv, Idrottsundervisning Ämnet idrott och hälsas didaktik, Göteborg (2001) Carlsten, Yngve, Ämnet idrott i grundskolans årskurs 8, Stockholm (1989) Frejd, Maja/Zarin, Henrik, Analys av två läromedel I idrott och hälsa, Institutionen för lärarutbildning, Örebro (1996) Gustavsson, Kjell, Idrott och hälsa ett skolämne i förändring?, SVEBI Årsbok 1999 Idrott huvudrapport, Den nationella utvärderingen av grundskolan, Stockholm (1992) Läroplan för grundskolan 1962 Läroplan för grundskolan 1969 Läroplan för grundskolan 1980 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet 1994 Tebelius, Ulla, Analys av gymnastikdokument, Rapport nr 29, Pedagogiska Institutionen, Göteborg (1977)