Dokumenttyp Ansvarig verksamhet Version Antal sidor Vårdprogram Psykiatri 2 13 Dokumentägare Fastställare Giltig fr.o.m. Giltig t.o.m. Susanne Boman Mathias Karlsson områdeschef öppenvård 2016-09-19 2018-09-19 Utredning och uppföljande vård av vuxna patienter med ADHD Gäller för: Psykiatri, Allmänmedicin 1 (13)
Sammanfattning Detta vårdprogram beskriver hur diagnostisering och behandling av patienter med AD(H)D- problematik kan utföras på öppenvårdsmottagningarna inom division psykiatri. AD(H)D är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utan utredning och behandling kan leda till en signifikant funktionsnedsättning inom flera områden i livet, - i relationer, studie- och yrkesliv, ekonomiska bekymmer. Samsjuklighet är vanligt, vuxna patienter med AD(H)D har i 50-70% av fallen ytterligare psykiatriska diagnoser. AD(H)D patienter är en påtagligt heterogen grupp. Detta understryker behovet av individuella vårdplaner, planering av insatser farmakologiska/icke farmakologiska samt en beskrivning av målen för behandlingen så att en utvärdering kan göras. 2 (13)
Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 1. Ansvar... 4 2. Syfte... 4 3. Patientgrupp... 4 3.1 ADHD... 4 3.2 ADD... 4 4. Vårdnivåer... 4 4.1 Allmänmedicin... 4 4.2 Psykiatrin... 5 5. Utredning och diagnostik... 5 5.1 Skattningsskalor... 5 5.2 I väntan på vidare utredning... 5 5.3 Innehåll i utredning... 5 5.4 Instrument för diagnostik och kartläggning... 6 5.5 Återkoppling och behandlingsplanering... 6 5.6 Förnyad utredning... 7 6. Behandling... 7 6.1 Psykoedukation... 7 6.2 Kognitivt stöd inklusive hjälpmedel... 7 6.3 Psykoterapeutiska insatser... 8 6.4 Farmakologisk behandling ADHD... 8 6.4.1 Åtgärder före och efter insättning av riktad medicinering mot AD(H)D symptom... 9 6.4.2 Kontraindikationer för behandling med centralstimulantia... 10 7. Övrigt stöd... 11 8. Samverkan... 11 9. Behandlingsavslut... 12 10. Utvärdering och uppföljning... 13 11. Referenser... 13 Bilagor... 13 3 (13)
Detta vårdprogram beskriver hur diagnostisering och behandling av patienter med AD(H)D problematik kan utföras på öppenvårdsmottagningarna inom division psykiatri. Utredningsinsatsen får anpassas efter lokala förutsättningar. Avseende patienter med autismspektrumtillstånd hänvisas till befintligt vårdprogram. 1. Ansvar Berörd verksamhetschef ansvarar för att verksamheten arbetar i enlighet med detta vårdprogram utifrån lokala förutsättningar. 2. Syfte Syftet med detta vårdprogram är att ge riktlinjer för utredning och uppföljande vård av vuxna patienter med frågeställning om diagnos AD(H)D inom division psykiatri. 3. Patientgrupp Detta vårdprogram gäller för vuxna 18 år och uppåt med misstänkt AD(H)D. 3.1 ADHD Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) uppmärksamhets och hyperaktivitetsstörning. Kärnsymtomen vid ADHD är ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Tillståndet är väsentligen genetiskt betingat. Symtom skall ha funnits redan i barndomen. Med åren minskar ofta hyperaktiviteten och tar sig istället uttryck i en stark inre oro, rastlöshet och verksamhetsbegär. Tillståndet leder till signifikant funktionsnedsättning inom flera områden i livet i relationer, studie- och yrkesliv, ekonomiska bekymmer. Samsjuklighet är vanligt, vuxna ADHD-patienter har i 50-70 % av fallen ytterligare psykiatriska diagnoser. Vanligt är affektiva sjukdomar, personlighetsstörningar, sömnproblem, missbruk, utmattningssyndrom och autismspektrumtillstånd. 3.2 ADD Attention Deficit Disorder (ADD) är en undergrupp av ADHD som innefattar huvudsakligen ouppmärksamhet (DSM-5). 4. Vårdnivåer De landstingsverksamheter som i första hand är aktuella för att tillgodose vårdbehov för vuxna med misstänkt eller fastställd ADHD är: Allmänmedicin Vuxenpsykiatrin 4.1 Allmänmedicin Allmänmedicin remitterar till psykiatriska öppenvården vid misstanke om utvecklingsrelaterad kognitiv funktionsnedsättning när bedömningen också görs att en diagnostisk utredning skulle vara till hjälp för patienten. Allmänmedicin har ansvar för behandling av lättare psykiatrisk tilläggsproblematik för personer med ADHD ( Vårdrutin Ansvars- och arbetsfördelning vid vård av vuxna patienter med psykiatriska tillstånd). 4 (13)
4.2 Psykiatrin Psykiatrin har uppdraget att utföra neuropsykiatriska utredningar och dessa kan, under olika omständigheter genomföras inom såväl psykiatrisk öppenvård som inom Länsgemensam psykiatri (neuropsykiatriska mottagningen). Undantagsvis finns behov av att genomföra neuropsykiatrisk utredning i samband med att en patient vårdas inom psykiatrisk slutenvård. Detta gäller när utredning i öppenvård inte är möjlig på grund av medicinska eller psykosociala skäl. Neuropsykiatrisk utredning genomförs då i nära samarbete mellan psykiatrisk slutenvård och neuropsykiatriska mottagningen. Psykiatrin har ansvar för behandling och uppföljning av svårare psykiatrisk tilläggsproblematik enligt vårdrutin Ansvars- och arbetsfördelning vid vård av vuxna patienter med psykiatriska tillstånd. 5. Utredning och diagnostik Patientens behov och motivation är förutsättningar för en diagnostisk utredning. Motivet är att hjälpa patienten att förstå de problem han/hon upplever i sin vardag, identifiera eventuella behov av anpassning, stöd och hjälp och ge underlag för att utforma behandlingsinsatser i samverkan med andra vårdgivare eller verksamheter. Utifrån patientens önskemål värderar erfaren psykiatrisk personal om det är aktuellt att gå vidare med en utredning. En bedömning av misstänkt ADHD ska omfatta aktuell symtombeskrivning, beskrivning av hur personen fungerat i barndomen med avseende på kärnsymtom, graden av funktionsnedsättning, tidigare och aktuell samsjuklighet och behandling, samt syfte med utredningen. 5.1 Skattningsskalor Som en hjälp vid bedömning kan man använda sig av följande skattningsskalor: ASRS avseende aktuella symptom på koncentrationssvårigheter, rastlöshet och impulsivitet i vuxenlivet WURS avseende funktion och beteende under uppväxten 5.2 I väntan på vidare utredning När en bedömning genomförts och man kommit överens med patienten om neuropsykiatrisk utredning, behöver man ta ställning till behov av insatser i väntan på utredning. Behandling av eventuell psykiatrisk samsjuklighet (t ex depression, ångest) påbörjas direkt. Om det framkommit stora exekutiva svårigheter bör insatser avseende dessa initieras (t ex arbetsterapeutisk bedömning, kommunalt boendestöd). 5.3 Innehåll i utredning För att genomföra en utredning av god kvalitet krävs kunskap om ADHD hos vuxna samt erfarenhet av vuxenpsykiatri och neuropsykiatrisk utredningsarbete. Problembild och problemens komplexitet varierar mycket hos dem som söker eller remitteras för utredning. Det innebär att utredningen måste anpassas till situationen för den person som utreds, och får olika omfattning och innehåll för olika individer. 5 (13)
Följande moment ingår vanligtvis i en utredning för diagnostik och behovsbedömning: 1. Analys av individens aktuella och tidigare problem för att fastställa om han/hon har symtom förenliga med vedertagna kriterier för diagnosen ADHD. 2. Differentialdiagnostiska överväganden, dvs. om det finns annan diagnos/annat tillstånd som bättre förklarar symtomen. 3. Kartläggning av om det finns andra betydelsefulla problem som kräver specifik behandling eller annan förståelse och hjälp. 4. Bedömning av individens funktionsförmåga inom olika områden, dvs. av hur individen fungerar i olika vardagssituationer. 5. Bedömning av individens kognitiva eller intellektuella förutsättningar för förståelse av svårigheterna och för planering av stöd. 6. Undersökning av om det finns bakomliggande medicinska orsaksfaktorer. 7. Undersökning av risk- och skyddsfaktorer av betydelse för utformning av stöd och bedömning av prognos. 8. Presentation, förklaring och dokumentation av utredningsresultat och eventuell diagnos för att ge personen och eventuella närstående förståelse för upplevda svårigheter och underlag för att planera stöd. 5.4 Instrument för diagnostik och kartläggning Diva 2.0 - Diagnostisk intervju för ADHD hos vuxna är en strukturerad genomgång av diagnoskriterierna samt relaterad funktionsnivå och kan genomföras med patient och närstående. Skattningsskalor är ett komplement till den information som fås via intervjuer och kan inte användas som självständiga diagnostiska instrument. Exempel på vanligt förekommande skattningsformulär är: ASRS avseende aktuella symptom på koncentrationssvårigheter, rastlöshet och impulsivitet i vuxenlivet WURS avseende funktion och beteende under uppväxten. 5-15 nordiskt formulär för utredning av barns utveckling och beteende, som fylls av föräldrar och kan användas retrospektivt. BRIEF-A avseende exekutiva funktioner hos vuxna, fylls i av patienten och anhörig. 5.5 Återkoppling och behandlingsplanering Utredningsresultaten ska återkopplas till patienten och eventuellt närstående eller andra inblandade. Patienten ska få både skriftlig och muntlig återkoppling på utredningen, diagnosen och efterföljande rekommendationer och planering. Informationen ska anpassas efter den enskilda individens funktionsnivå och kan behöva ges uppdelat på flera tillfällen. Utlåtandet bör innehålla information om utredningstid och metoder, bakgrund, anamnestisk beskrivning, undersökningsresultat och diagnostiska överväganden, stödbehov, samt behandlingsplanering och rekommendationer. Utlåtandet kan med fördel hållas kortfattat under förutsättning att informationen finns redovisad i patientens journal, men det är viktigt att det diagnostiska ställningstagandet är tydligt motiverat, så att det klart kan förstås i vidare uppföljning med patienten. Detta är betydelsefull inte minst med tanke på att det inte är ovanligt med önskemål om förnyade utredningar i ett senare skede. Patienten kan erbjudas ett förenklat utlåtande som på ett begripligt och meningsfullt sätt redogör för 6 (13)
utredningen och dess resultat. Patienten ska få uppgift om relevanta brukarorganisationer och information om sätt att lära sig mer om funktionsnedsättningen. 5.6 Förnyad utredning Personer med diagnosticerad ADHD söker ibland kontakt med vården för att få en förnyad utredning. De kan ofta utredas med en förhållandevis liten insats där erfarna utredare noggrant går igenom tidigare utredning, träffar patienten och gör en riktad bedömning. 6. Behandling En utredning som bekräftar och beskriver AD(H)D-symptomatologin kan ha stor förklaringskraft och hjälpa patienten till större förståelse och bättre funktion i vardagen. Problematiken vid AD(H)D är mångfacetterad och behandling behöver också vara det. Utbildning om funktionshindret, arbetsterapeutiska insatser, hjälp till anpassning på arbetet och i studiesituationer, neurokognitiv träning och regelbunden samtalskontakt med inriktning på coping skills är exempel på interventioner. 6.1 Psykoedukation Basal psykoedukation om ADHD bör erbjudas till patienter och närstående i samband med utredning oberoende var utredningen skett. Här finns böcker och annat arbetsmaterial som fungerar bra att använda tillsammans med klienten vid samtal (se bilaga 1 Litteraturlista om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Psykoedukation eller psykopedagogiska insatser kan hjälpa personer med ADHD att lära sig att reglera aktivitetsnivå och vardagens stressorer. Kunskap om funktionsnedsättningen är också viktig för andra i personens omgivning för att kunna ge rätt bemötande med rimliga krav och förväntningar. Insatserna kan ges både individuellt och i grupp. Psykopedagogik innebär att: Hjälpa patienten och dennes närstående att förstå vad diagnosen innebär. Lära sig att bättre förstå sina styrkor och svagheter och hur svårigheterna påverkar vederbörande i vardagslivet. Utifrån ovanstående kunskap arbeta lösningsfokuserat kring hur man kan hantera olika vardagsituationer. Informera om möjligheter till behandling och olika former av samhällsstöd. Ge information om relevant material såsom litteratur, broschyrer, internetlänkar och information om intresseföreningar. 6.2 Kognitivt stöd inklusive hjälpmedel Vuxna med ADHD har olika behov av miljöanpassning, strategier och hjälpmedel för att klara sitt dagliga liv i hemmet, på fritiden och i arbetslivet. För kartläggning av behov, förskrivning av hjälpmedel samt råd om miljöanpassning och strategier behövs kontakt med arbetsterapeut. Kartläggningarna som görs är viktiga i kontakten med arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunens boendestöd. Kognitiva hjälpmedel var visat sig vara av stor nytta för denna patientgrupp, med tanke på de oftast stora exekutiva svårigheter dessa patienter har. Dessa tas till när andra metoder inte räcker till. Patienten får efter utprovning hjälpmedlen utskrivna och de ska därefter följas upp regelbundet. Vid kartläggning bedöms personens förmågor i olika vardagsaktiviteter, t.ex. praktiska och manuella förmågor, förmågan att organisera, anpassa aktiviteter, kognitiva förmågor i olika vardagssituationer och kommunikationsfärdigheter. Hembesök görs med tanke på anpassning av miljön och för att rätt individuella insatser sätts in. 7 (13)
Om det gjorts en arbetsterapeutiska bedömning i samband med utredningen finns där oftast material att börja arbeta vidare med vad gäller främst de exekutiva funktionerna, men vid behov kan ytterligare kartläggning av patientens förmågor vara nödvändiga, till exempel genom Assessment of Motor and Process Skill AMPS. Ska det vidare uppföljningsarbetet fokusera på sysselsättning ger skattningsformuläret DOA- dialog om aktivitetsförmåga, ytterligare information. (Se även Kunskapsguiden.se för mer information om evidensbaserade hjälpmedel vid psykiska funktionsnedsättningar) 6.3 Psykoterapeutiska insatser Senare års studier kring olika former av psykoterapi anpassad för vuxna med ADHD, i grupp eller individuellt, har gett en del forskningsstöd för positiva behandlingseffekter på ADHD-symtom, framförallt när KBT kombineras med läkemedel. Flera av studierna visar också positiva effekter på de vanligaste symtomen d.v.s., uppmärksamhet, impulsivitet, känslodisreglering, stresstillstånd, bristande självkänsla och särskilt depression och ångest. Psykoterapi enligt beprövad KBT-modell bör erbjudas patienter som måste eller vill avstå från medicinering på grund av. biverkningar, för de som har milda symtom och inte behöver bli medicinerade och för de som har fått bara begränsad effekt av medicinering. 6.4 Farmakologisk behandling ADHD Läkemedelsbehandling av ADHD ska ses som en del i ett multimodalt behandlingsprogram där också psykosociala och pedagogiska insatser ingår. Individuellt anpassade behandlingsmål ska beskrivas innan läkemedelsbehandlingen påbörjas. Uppföljning av effekt och säkerhet i hälsodata- och kvalitetsregister är angeläget. Det finns vetenskapligt stöd för kliniskt relevant och statistiskt signifikant effekt av korttidsbehandling, företrädesvis veckor upp till en till två månader, med centralstimulantia (metylfenidat/amfetamin) vid behandling av vuxna patienter med ADHD utan samtidigt alkohol-eller narkotikamissbruk eller beroende. Studierna inkluderar patienter i åldrar upp till 65 års ålder. De kliniska prövningarna har visat att metylfenidat och atomotexin lindrar ADHD-symtom vid kortidsbehandling (3 veckor till 6 månader) av vuxna med ADHD. Korttidseffekter har även visats för lisdexamfetamin jämfört med placebo. Vidare finns det öppna förlängningsstudier och observationella prospektiva kohortstudier som talar för bibehållen behandlingseffekt upp till fyra år för både metylfenidat och atomotexin, samt upp till ett år för lisdexamfetamin. Det vetenskapliga stödet för korttidsbehandling av patienter med samtidigt alkohol-och narkotikamissbruk är begränsat. Långtidsdata saknas. Metylfenidat bör utifrån evidensläge och klinisk erfarenhet betraktas som förstahandsval. Metylfenidat med modifierad frisättning med dosering upp till 80 mg/dygn är godkänt för nyinsättning hos vuxna. Det är motiverat att börja med en låg ingångsdos som successivt trappas upp till den dos som ger bäst balans mellan effekt och biverkningar. Den slutliga doseringen är individuell. Klinisk erfarenhet visar att det finns stora individuella skillnader i behandlingssvar. Behandlingen behöver därför individualiseras vad gäller såväl Lisdexamfetamin godkändes i början av 2015 för nyinsättning hos vuxna. Lisdexamfetamin kan framförallt övervägas till patienter med otillräcklig effekt och/ eller biverkningar av metylfenidat. Behandlingen inleds med 30 mg/dygn som sedan kan höjas med 10-20 mg i veckan. Högsta rekommenderade dos är 70 mg dagligen. 8 (13)
Atomotexin är godkänt för nyinsättning hos vuxna. Atomotexin kan framför allt övervägas till patienter med otillräcklig effekt och/eller besvärande biverkningar av CS-läkemedel. Kan övervägas som förstahandsval bland annat vid risk för otillbörlig spridning av CSläkemedel. Rekommenderad startdos till vuxna är 40 mg/dygn och rekommenderad underhållsdos är 80-100 mg en gång dagligen. Dosering morgon och kväll kan övervägas. Det aktuella vetenskapliga underlaget för behandling av vuxna är mycket begränsat för kortverkande dexamfetamin och saknas helt för guanfacin med fördröjd frisättning. Vid kombinationer av läkemedel för ADHD måste risken för biverkningar beaktas särskilt noggrant. Det finns för närvarande inga kända farmakokinetiska interaktioner mellan CSläkemedel och atomotexin och inte heller mellan CS-läkemedel och guanfacin. I särskilda fall kan sådan kombinationsbehandlingprövas under noggrann kontroll och uppföljning. Det finns ringa erfarenhet av kombinationen atomotexin och guanfacin. 6.4.1 Åtgärder före och efter insättning av riktad medicinering mot AD(H)D symptom Innan man börjar CS-behandling skall en bedömning av patients kardiovaskulära status ske, klinisk undersökning, personlig- och familjeanamnes för kardiovaskulär/ cerebrovaskulär sjuklighet och glaukom. Hjärtfriska yngre vuxna (<35 år) har inte rapporterats ha en ökad risk för allvarliga cirkulatoriska biverkningar. Riskerna ökar med åldern och sannolikt beroende på kardiovaskulär och cerebrovaskulär samsjuklighet. Frågor ska ställas om symtom och familjeanamnes som kan tyda på ärftlig arytmi- eller hjärtmuskelsjukdom innan behandling startas. Vid misstanke om hjärtsjukdom, hypertoni, höga blodfetter, diabetes, TIA med flera sjukdomar, ska dessa utredas och eventuell behandling med adhd-läkemedel ske i samråd med respektive specialist. En noggrann avvägning mellan risk och nytta är särskilt tillrådlig vid behandling av dessa patienter. Hos patienter med aktiv epilepsi är det tillrådligt med försiktighet vid behandling med CSläkemedel och behandling bör inte inledas förrän epilepsin är under kontroll. Detta gäller även behandling med atomoxetin. Personlig anamnes och status beträffande längd och vikt, allvarliga njur- och leverproblem, graviditet och amning. Personlig anamnes och status beträffande tidigare psykosepisoder, ångest, mani/hypomani, depression och suicidalitet, tics, narkotika och alkoholmissbruk. Provtagning som görs är: Blodstatus, leverstatus, el-status inkl korrigerat calcium, TSH, homocystein, CDT) Blodtryck och puls kontrolleras innan insättande av medicinering. Vid osäkerhet eller om patienten kommit upp i 40-50 års ålder kan man göra ett EKG, alt arbetsprov. Puls och blodtryck kontrolleras av sjuksköterska en vecka efter insatt behandling och sedan efter var höjning. Vid stadigvarande dos räcker var tredje månad. Det görs vid kontrollerna även en symtomskattning och rapport via biverkningsformulär (se dokument Biverkningsformulär vid centralstimulantiabehandling samt Biverkningsformulär vid atomotexin). Monitorera tecken på cerebrovaskulära symtom. Cerebral vaskulit kan förekomma som biverkan (t.ex. huvudvärk, domningar, svaghet, koordinationsrubbningar m.m.) Utvärdering av nytillkomna eller förvärrade psykiska symtom följs minst var sjätte månad. Vid varje återbesök bedöms uppkomst av eller förvärring av depression samt suicidtankar och suicidrisk samt behov av tätare kontakt. Sömnstörningar förekommer ofta vid behandling med CS-läkemedel. Risken för sömnstörningar förefaller vara ett mindre problem vid behandling med atomoxetin och guanfacin. För dessa preparat kan emellertid sedering dagtid utgöra ett problem. 9 (13)
I klinisk praxis ses ibland psykiska symtom som nedstämdhet, irritation och humörsvängningar vid inledning av behandlingen, men dessa brukar försvinna efter en tid. Läkarbesök är rimligt efter tre månader. Vid stabil behandling och konstant dos av metylfenidat läkarbesök en gång per år ( Se Riktlinjer för behandling med centralstimulantia ). Ompröva (eventuellt med utsättning) behandlingen varje år för att se om patienten behöver fortsatt terapi. Läkemedelsbehandlingens effekt bör regelbundet utvärderas gentemot uppsatta behandlingsmål. 6.4.2 Kontraindikationer för behandling med centralstimulantia ADHD är vanligt bland personer med missbruk. Behandlingen kan inte genomföras vid pågående missbruk. Det bör dock observeras att för många personer med missbruk och ADHD är effektiv behandling förutsättning för att uppnå drogfrihet och enstaka återfall diskvalificerar inte nödvändigtvis från fortsättning av behandling. Man skall vara medveten om att centralstimulantia har en missbrukspotential, särskilt för kortverkande beredningsformer. Det finns en rad somatiska tillstånd som kontraindicerar behandling med metylfenidat; Glaukom, Hyperthyreodism, Kardiovaskulär sjukdom, Cerebrovaskulär sjukdom, Feokromocytom (FASS) ( se även Riktlinjer för behandling med centralstimulantia ). Förskrivning av CS-läkemedel till personer med adhd och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör endast göras av förskrivare med kunskap om handläggning av sådan samsjuklighet. Atomotexin och guanfacin saknar beroendepotential. 6.4.3 Psykiatriska kontraindikationer Diagnos på eller anamnes av svår depression, anorektiska störningar, suicidalt beteende, psykotiska symtom, svåra humörstörningar, mani, schizofreni kan kontraindicera centralstimulantiabehandling. Bipolära tillstånd som inte är välkontrollerade samt uttalade personlighetstörningar likaså. Med tanke på att samsjuklighet är vanlig vid ADHD får man göra en individuell bedömning när man skall gå in i behandling. Försiktighet och noggrann uppföljning, speciellt i inställningsfasen (Se även Läkemedelsverkets behandlingsrekomendationer vid läkemedelsbehandling av ADHD). 10 (13)
7. Övrigt stöd Fysioterapeut Många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan behöva individuella fysioterapeutiska insatser, till exempel basal kroppskännedom. Kommunala insatser Exempel på insatser kan vara ekonomi och boendestöd. God man, förvaltare En person som inte själv klarar att tillvara ta sina intressen kan få hjälp av god man för att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom. Personen kan själv ansöka om god man hos överförmyndaren i kommunen. Vård- och stödsamordnare Oftast finns ett behov av att ha stöd vid kontakt med olika instanser. exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, skolan och så vidare. Ibland kan ett så kallat vårdoch stödsamordnare ha den samordnande funktionen för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Stöd vid studier Vid alla universitet och högskolor finns en särskild samordnare för studenter med funktionsnedsättningar, se www.studeramedfunktionshinder.nu. Stöd i arbete Arbetsförmedlingen har särskilda åtgärder för personer med olika funktionsnedsättningar men behöver oftast ett intyg på diagnosen. Det kan t ex vara stöd av SIUS konsulent för att få anpassat stöd för att minska stressorer och få tydliggjort vad som förväntas av personen med ADHD på arbetsplatsen. Körkortsintyg I den hälsodeklaration som ingår i ansökan om körkortstillstånd skall anges om man har ADHD. Vanligen medför det att personen ombeds inkomma med ett läkarintyg som ska skickas till Transportstyrelsen (För riktlinjer angående läkarintyg, se Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om medicinska krav för innehav av körkort m.m. sidan 35). 8. Samverkan Personer med ADHD har ofta behov av insatser från flera vårdgivare och myndigheter. Det kan vara hälso-och sjukvård, kommunen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och privata vårdgivare. 8.1 SIP - Samordnad individuellplan Från och med 2010-01-01 har införts en ny skyldighet för kommuner och landsting att upprätta en samordnad individuell plan där det finns behov. Prop. 2008/09:193 SOSFS 2008:20. Här framgår vad planen för samordning skall innehålla samt att samordningsansvarig skall utses (Handlingsplan-samordnad individuell plan). 11 (13)
Samordnad individuell plan: 2 kap 7 socialtjänstlagen och 2 hälso- och sjukvårdslagen anger att när den enskilde har behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en samordnad individuell plan. Av planen skall framgå: 1.vilka insatser som behövs 2. vilka insatser respektive huvudman ska svara för 3. vilka åtgärder som vidtas av någon annan än kommunen eller landstinget 4. vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen. 8.2 Brukarorganisationer Attention Värmland organiserar personer från hela länet med olika neuropsykiatriska diagnoser, deras närstående och övriga intresserade. Föreningen arbetar med samhällsförbättring för sina målgrupper, medlemsaktiviteter där deltagarna kan umgås, dela erfarenheter och lära av varandra. En del föreläsnings- och utbildningsverksamhet bedrivs också. 9. Behandlingsavslut ADHD - patienter är en påtagligt heterogen grupp. Detta understryker behovet av individuella vårdplaner, med beskrivning av symtombilden, planering av insatser vilka metoder och verktyg som skall användas och en beskrivning av målet för behandling, så att utvärdering kan göras. Patienten får alltid en kopia av utredningen för att använda till att kommunicera med behövliga instanser i samhället. Ett färre antal patienter, ofta i lite högre ålder, förhållandevis väletablerade socialt med familj och arbete och en låg grad av samsjuklighet; är tillfreds med att ha blivit utredda, att ha fått en förklaring och kan själva eller har tidigare utveckla kompensatoriska mekanismer eller styra tillvaron dithän där deras svagheter har mindre inverkan. Det handlar om att acceptera sin egen störning. De kan avslutas efter återkoppling på utredningen. De flesta patienter är yngre och mindre etablerade; deras funktionsförmåga är mer påverkad och samsjuklighet är vanlig. De hör till psykiatrins patientgrupp. Efter den initiala återkopplingen av utredningens resultat, upprättas en vårdplan. Arbetsterapeutiska ev. sjukgymnastiska, psykoterapeutiska insatser planeras. Denna uppföljning är intensivast första året efter diagnos. Efter en given period utvärderas insatserna och kan ofta avslutas, patienten har fått verktyg att hantera funktionsnedsättning, nödvändiga kompensatoriska förändringar i omgivningen har genomförts. En del patienter kan avslutas efter denna fas. En del kan finna stöd hos brukarorganisationer. De flesta prövar behandling med centralstimulerande läkemedel de kommer då definitionsmässigt att tillhöra psykiatrin, då endast psykiatriker har tillstånd att driva sådan behandling. En grupp av dessa patienter har obetydlig eller ingen effekt av läkemedel; eller sådana biverkningar att behandlingen inte kan fortsätta, trots att man provat olika preparat. Majoriteten av de patienter som behandlas med centralstimulantia har god effekt av läkemedlen, med en symtomförbättring som innebär betydligt förhöjd livskvalitet och bättre funktion i socialt liv, arbete och familj. 12 (13)
En stor del av patienterna har god nytta av läkemedelsbehandlingen, men har ändock en låg funktionsnivå och/eller en mer uttalad samsjuklighet. Dessa personer kan kräva ett omfattande engagemang av flera personalkategorier och tät kontakt. De kommer att över lång tid vara psykiatrins patienter med stort vårdbehov. Brukarorganisationer och socialpsykiatrin kan bli medaktörer. 10. Utvärdering och uppföljning BUSA är ett nationellt kvalitetsregister för behandlingsuppföljning av säkerställd AD(H)D. BUSA kan ses som en kunskapsbas vid utveckling av riktlinjer, förbättrad kvalitet och förhöjd kostnadseffektivitet i vården. Syftet med BUSA är att följa upp effekten av behandlingsinsatser för barn och ungdomar som får en specifik farmakologisk behandling under uppväxten samt att följa upp effekten på längre sikt av behandling av vuxna patienter. 11. Referenser BUSA DSM-5 FASS Läkartidningen, 2010-03-16 nr 11, Psykoterapi ett komplement till läkemedel vid ADHD hos vuxna Läkemedelsverket, 2016;27(2):13 23, Läkemedel vid adhd - behandlingsrekommendation: Information från Läkemedelsverket. Stockholms läns landsting, 2010, Regionalt vårdprogram, ADHD, lindrig utvecklingsstörning och autismspektrumtillstånd hos barn, ungdomar och vuxna. www.kunskapsguiden.se/psykisk ohälsa/ hjälpmedel www1.psykiatristod.se/psykiatristod/så här kan man göra. Bilagor Bilaga 1. Litteraturlista om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Utarbetad 2012-06-05 av: Bengt Grenfeldt Monica Gydemo Solveig Magnusson Andrea Wassenberg Reviderad 2016-09-21 av: Monica Gydemo Marina Hedlund Carina Soare Evamarie Tufvesson 13 (13)