Svenskan i tvärspråkligt perspektiv Textgrammatisk ordföljd Solveig Malmsten
Sammanhang i text Fullständiga och språkligt korrekta meningar är i sig inte nog för att utgöra en text Exempel: Sveriges kung heter Carl Gustaf. På hösten kan man plocka trattkantareller. I ett fotbollslag ingår elva spelare. Rioja är ett vindistrikt i Spanien. Koherens: innehållsliga samband kommunikativt sammanhang utformning enligt genrens konventioner gemensamt ämnesinnehåll tydlig och logisk informationsstruktur Kohesion: markering av koherensen på textytan referensbindning tema-rema-bindning konnektivbindning Textbindning
Textbindning Konnektivbindning (= konnektiv satsfogning) Konjunktioner (additiva: och, samt; alternativa: eller, men ) Subjunktioner (kausala: eftersom, därför att, om; komparativa: som, än ) Adverb (additiva: även, också, dessutom; temporala: sedan, innan, medan, under tiden; rumsliga: där, här ) Tema-rema-bindning (= tematik) Två strategier: Temaupprepning Temaprogression Gemensam regel: tema åt vänster, rema åt höger i satsen Fundamentet används för att knyta an till föregående text Extremversionen: Extraposition Referensbindning Identitetsbindningar (jfr valet mellan indefinita och definita nominalfraser, pronominalisering etc) Semantiska relationer (hyponymi, antonymi etc) Inferens
Konnektivbindning Som (komparativ) ett instrument för introduktion av nya referenter står presenteringskonstruktionen i motsättning till dubbel satsdel, som (relativ) i typfallet används för att aktualisera den visserligen bekanta men (alternativ) i sammanhanget nya referent som (relativ) yttrandet handlar om. Konstruktionen har sina viktigaste förutsättningar i talspråket genom (kausal) att den gör det möjligt att gå fram ett steg i sänder i stället för (alternativ) att säga allt på en gång. Det är lätt att se att t.ex. en fråga som (39) kan vara lättare att uppfatta och därmed effektivare än (komparativ) motsvarande enkla fråga inom ramen för FV1-schemat: Konstruktionen tycks liksom utbrytning fylla ett särskilt uttrycksbehov just i frågesatser både ja/nej-frågor och (additiv) frågeordsfrågor där (rumslig) ordföljden av SGO-skäl är långt mera låst än i påståendesatser. Som (komparativ) en möjlighet att gå fram ett steg i sänder och (additiv) ge ramarna för det som ska sägas liknar dubbel satsdel såkonstruktionen, vars (relativ) förutsättningar utretts i förra kapitlet. Det finns dock (alternativ) viktiga skillnader mellan de bägge konstruktionerna. Ungefärligen återgivet efter Ekerot (1995:117)
Samordning Led av samma typ på samma nivå kan samordnas med konjunktion och/eller med komma fras med fras En mörkhårig och bitsk tjej sitter i baren verbfras med verbfras Jag skiter i alltihop och slutar anstränga mig med trädgården huvudsats med huvudsats Jag skiter i alltihop och jag slutar anstränga mig med trädgården Jag skiter i trädgården och den får förfalla bisats med bisats Hon tycker att jag slarvar med trädgården och att den borde skötas bättre Bara samordning av två verbfraser kan tolkas så att subjektet är utelämnat i den senare Svårigheter för L2-inlärare: Att använda fullständig sats med (bisatsinledare och) subjekt när subjektet i de två samordnade satserna inte är detsamma De e svårt att få jobb om e inte finsk å kan prata inte finska Att övergå till den mer avancerade konstruktionen med relativsats istället för två samordnade satser
Pseudosamordning av verb En sats kan innehålla två (eller flera) finita verb och alltså två sidoordnade predikat Hon dricker och pratar Hon dricker öl och käftar med bartendern Ibland är dessa två verb dock inte jämställda semantiskt, utan det första verbet är snarast ett hjälpverb till det senare Hon sitter och protesterar mot alla förbud Hon tar och protesterar mot alla förbud Det första verbet är obetonat och har mycket svag egen betydelse. Om subjektet inte står i fundamentet hamnar det mellan verben, vilket visar att det senare verbet står i V2. Detta är pseudosamordning. Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 I baren RA sitter FV Nemi S och protesterar [pseudosamordnat FV] mot alla förbud OA
Bisatstyper relevanta ur andraspråksperspektiv Adverbiella bisatser Att-bisatser Frågebisatser Relativa bisatser Anföring Huvudsatser Infinitivfraser Generella svårigheter: Skilja på huvudsats och bisats, sskt ordföljd Skilja på bisats och infinitivfras Välja rätt bisatsinledare Platshållartvånget Regler vid samordning av huvudsatser Idiomatisk textbindning
Adverbiella bisatser Drivkraft bakom inlärning: Kommunikativt behov Orsakssamband inkl. villkor, följd, motsättning Temporala samband Form: Inleds av subjunktion Utvecklingsgång: De bisatsinledare som är mest frekventa i tal lärs in först Svårigheter: Endast de allmänna Bisatsordföljd Bisats kan vara fundament i huvudsats, följs då direkt av huvudsatsens finita verb Hon måste prata spanska varför jag vill inte stanna hela livet i Sverige
Adverbiell bisats i extraposition, så i fundamentet När en lång adverbiell bisats inleder huvudsatsen placerar man ofta denna i ett eget fält utanför det ordinarie satsschemat. I det ordinarie fundamentet står ett så som platshållare som förtydligar satskonstruktionen och informationsstrukturen Extrapos. Eftersom jag inte vill stanna i Sverige hela livet ÖA Fund. så ÖA/ DB V1 N1 A1 V2 N2 A2 måste hon också prata spanska FV S SaA IV DO
Att-bisatser Drivkraft bakom inlärning: Lexikalt bestämd Verb lärs in tillsammans med sin argumentram; vissa tar oftast objekt i form av att-bisats (framförallt de semantiska fälten kognition, verbal kommunikation och perception) Form: Inleds av subjunktionen att Utvecklingsgång: De nukleära, d.v.s. i regel de mest frekventa, verben i varje semantiskt fält lärs in först Svårigheter: Tidigt i inlärningsprocessen saknar inläraren bisatsinledaren Om L1 använder nominalisering istället för att-bisats måste inläraren vänja sig vid att skapa bisats i svenskan Subjunktionen att kan sammanblandas med infinitivmärket att Först sent i inlärningsprocessen upptäcker inlärare att attbisatser kan användas på andra sätt än som objekt till de ovan nämnda verben
Indirekta frågor Drivkraft bakom inlärning: Lexikalt bestämd Kommunikativt behov gör att Jag vet inte vad (det) heter lärs in tidigt som helfras I övrigt lärs verb in tillsammans med sin argumentram; vissa tar oftast objekt i form av indirekt frågebisats (framförallt de semantiska fälten kommunikation, perception och kognition) Form: Inleds av subjunktion, frågande pronomen eller frågande adverb Utvecklingsgång: Verbet veta överväger starkt i början, liksom frågeordet vad Svårigheter: Kravet på platshållaren som när subjektet efterfrågas Vi måste tänka på vilka behållander passar bra för dem Att inte övergeneralisera att som bisatsinledare, t.ex. istället för annan subjunktion vid ja/nej-fråga Dom sa att dom ska skicka brevet till oss att vi gå in eller inte Att se pronomen/adverb som fullvärdig bisatsinledare och inte komplettera med subjunktionen att Vi kan inte säger att vad är skilnad melan Sverige och Iran Att välja rätt frågande adverb/pronomen Jag vet inte som göra
Relativa bisatser Drivkraft bakom inlärning: Svagast av bisatstyperna! Relativsatsens innehåll kan även uttryckas i fristående huvudsats med anaforiskt pronomen eller adverb Form: Inleds av relativt pronomen (OBS dock att som räknas som subjunktion inom grammatikforskning) eller relativt adverb Utvecklingsgång: Inledaren som är mest frekvent och lärs in först Den relativiserade satsdelen är oftast subjektet, denna konstruktion lärs in först. Svårigheter: Frågande pronomen används ibland felaktigt istället för relativt pronomen Men du måste vet någon vem kan hjälpa fixa lägenhet å allt När det relativiserade ledet är rektionen i prepositionsfras stryks prepositionen felaktigt De var en restaurant å affären som vi kunde handla De alternativa konstruktionerna med relativt adverb lärs in sent Pronominell kopia av det relativiserade ledet sätts felaktigt in Men naturligtvis finns såna personer som dom kan lämna alla fall nån tia
Anföring ( reported speech ) Direkt anföring Indirekt anföring: Både att-bisatser och frågebisatser, även när man anför sin egen åsikt eller fundering (enligt Hammarberg och Viberg) Svårigheter: Skilja på direkt och indirekt anföring i skrift och tal Att inte sträva efter modusbyte vid indirekt anföring (om L1 har detta krav) Deiktiska anpassningar Tempusharmoni vid indirekt anföring Utbyte av deiktiska rumsadverbial Utbyte av personliga pronomen
Anföring tvärspråkligt
Infinitivfras är inte bisats Saknar subjekt och finit verb! Enda alternativet efter hjälpverb (bortsett från har/hade som ger supinum) Ofta mer idiomatiskt som ett kortare alternativ till bisats för subjekt, objekt, predikativ Sen han hjälpa att jag får lägenhet Svårigheter: Verbböjning, att skilja mellan presens och infinitiv Att inte sätta ut subjekt Att veta vilket subjekt som är underförstått!
Uppgift Analysera konnektivbindningen i följande text från inledningen av Stroh- Wollin (2001) Markera alla konnektiver och ange ordklass Vilken funktion har varje konnektiv: additiv/alternativ, temporal, rumslig, komparativ eller kausal? Vilka typer av bisatser förekommer? Är de få eller många? Varför? Det är nog tämligen riskfritt att utgå ifrån att man i alla mänskliga språk kan dela in meningar i meningstyper, varav de vanligaste är påståenden och frågor. Lika riskfritt tror jag det är att säga att man överallt också skiljer mellan två typer av frågor, s.k. ja/nej-frågor och frågeordsfrågor. Med ja/nejfrågor avses sådana frågor som besvaras med ja eller nej (eller i vissa fall jo). Med frågeordsfrågor avses sådana frågor som innehåller ett interrogativt pronomen eller adverb, dvs. ett frågeord. Om alla språk hade samma grammatiska regler som svenskan för att konstruera frågor, dvs. om man överallt inledde ja/nej-frågor med det finita verbet och frågeordsfrågor med frågeordet och det var allt, ja, då hade det inte funnits någon anledning att skriva denna artikel, men nu förhåller det sig naturligtvis inte så. Det germanska sättet att bilda ja/nejfrågor är tvärtom mycket udda i ett typologiskt perspektiv, och när det gäller frågeordsfrågor är det inte alls självklart att frågeordet kommer först i satsen.
Tema-rema-bindning Fundamentet är den viktigaste platsen för textbindning. I princip kan vilket led som helst utom finita verbet placeras där men bara ett led i taget. För placering i fundamentet väljs det led som på lämpligaste sätt anknyter till tidigare text (eller till den för deltagarna gemensamma kontexten), d.v.s. temat. I ca 60% av fallen är det subjektet. I innehållsfältet (N2, A2) placeras den nya informationen, d.v.s. remat Den exakta kopplingen mellan tidigare text/kontext och satsens tema varierar. Vissa kopplingar gör att ledet i fundamentet blir starkt betonat/fokuserat. Sniglar är väl egentligen rätt harmlösa. Ja, men mördarsniglar vill jag inte ha i min trädgård
Tema åt vänster, rema åt höger: Fria adverbial i A1 De fria adverbialens ordinarie plats är sist i meningen Fria adverbial flyttas dock ofta till satsadverbialets plats för att undvika adverbiell svans (Ekerot) efter remat Liksom alla andra satsdelar kan fria adverbial också sättas i fundamentet om de anknyter till tidigare text Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 Nemi dricker nu för tiden sin öl hemma S FV TA DO RA hellre SäA Baren har av Nemi utsetts till stans tråkigaste S FV AgA IV SP Hemma RA kan FV Nemi S dricka IV sin öl DO helt ostört SäA
Tema åt vänster, rema åt höger: Passiv diates Bartendern står och läser tidning. Nemi stör honom. Bartendern står och läser tidning. Han blir störd av Nemi. Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 Nemi stör honom S FV DO Han blir störd av Nemi S FV SP AgA
Tema åt vänster, rema åt höger: Formellt och egentligt subjekt Formellt subjekt det står på subjektsplatsen och det egentliga subjektet på objektsplatsen Därmed kan den nya informationen/remat placeras i innehållsfältet enligt pragmatiska regler medan det står som platshållare i nexusfältet enligt grammatiska regler Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 Det FS sitter en svarthårig tjej ES på i baren RA Extra jobbigt SP är det FS att stöta på meningslösa förbud ES när man redan är trött och irriterad TA
Tema åt vänster, rema åt höger: Utbrytning Ett led i N1, N2 eller A2 (sällan V2) bryts ut och placeras som subjektspredikativ i en presenteringssats det är X Resten av den ursprungliga meningen placeras som satsattribut till det utbrutna ledet X. Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 Själva ansträng ningen är FV kanske SaA haken SP S Det S är FV kanske SaA själva ansträngningen som är haken SP
Tema åt vänster, rema åt höger: Extraposition Framför det ordinarie fundamentet kan man lägga till en extra position där temat för hela utsagan framhävs. Ofta handlar det om att aktualisera en referent som inte varit i fokus strax innan Extrapos. Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 Mördarsni glar DO gillar FV jag inte Mördarsniglar, dem DO gillar FV jag S inte SaA
Fokus i fundamentet: Satsfläta Ett led i en underordnad sats flyttas till fundamentet i den överordnade huvudsatsen. Syftet är att betona ledet ifråga, oftast i kontrast till tidigare nämnd referent Fund. V1 N1 A1 V2 N2 A2 Jag S hoppas FV inte SaA att vi får hit mördarsniglar DO Mördarsniglar [DO i bisatsen] hoppas FV jag S inte SaA att vi får hit DO
Variationsmöjligheter typologiskt Ordföljden regleras i många syntetiska språk i första hand pragmatiskt och inte satsgrammatiskt, t.ex. i slaviska språk och finska Finska: Kadu-lla on auto Auto on kadu-lla det står en bil på gatan bilen står på gatan
Variationsmöjligheter forts. Ordföljden kan vara mycket fri även i analytiska språk, men tema/rema eller fokus signaleras då gärna med partiklar Japanska: ICA ni hana ga ICA på blomma SUBJ: rema finnas arimasu. Hana wa 30 kronor desu. Blomma SUBJ: tema 30 kronor kosta
Uppgift Analysera tematiken i texten från inledningen av Stroh-Wollin (2001) Var används temaupprepning? Var används temaprogression? Vilka av de nyss nämnda knepen för att få TR-ordföljd används i texten? Exemplifiera Vilket led sätts i fundamentet vid varje tillfälle, och varför? På övre halvan av s. 202 i samma artikel finns ett exempel på satsfläta. Hitta det! På övre halvan av s. 209 finns ett exempel på utbrytning. Hitta det! Vilka av dragen som du hittills hittat tycker du är typiska för genren?
Referensbindning Identitet exakt upprepning, delvis upprepning (utbyte av böjningsform, bestämningar, ordled), synonym, pronomen, ellips (t.ex. vid samordning) Semantisk relation hyponymi, metonymi (del-helhet), antonymi, komparation Inferens samband som mottagaren kan sluta sig till utifrån sin kunskap om världen Ledfamiljer: referenter som återkommer ett flertal gånger centrala för hela texten, t.ex. huvudpersoner, huvudämne tematiska styckets särskilda ämne som senare lämnas bakgrund t.ex. tid och rum
Uppgift Jämför referensbindningen i utdraget från Populärmusik från Vittula med den i Stroh- Wollins text Vilka typer av referensbindning är vanligast i respektive text? Vilka är de viktigaste centrala, tematiska respektive bakgrundsliga ledfamiljerna? Hur nära sammanhållen är varje ledfamilj i texten? Vad är typiskt för respektive genre när det gäller referensbindning?
Varje dag när Stickskolan haft sin sista lektion passerade horder av sexton-sjuttonåriga tjejer vårt hus. Snygga brudar. Det var ju sextiotal med mycket mascara och lösögonfransar, kortkort och tajta plaststövlar. Jag och Niila fick till vana att klättra upp på snödrivan utanför vårt hus och kolla in dem. Småpratande i klungor passerade de, utan mössor hur kallt det än var för att inte förstöra frisyrerna. De rökte kopiöst och lämnade efter sig en äckelsöt doftblandning av askfat och parfym som jag än i denna dag förknippar med åtrå. Ibland sa de hej till oss. Vi blev otroligt generade och låtsades att vi byggde en snöfästning. Man hade faktiskt ett visst intresse redan som sjuåring. Att kalla det kåthet är helt fel, det var mer en klamrande längtan. Jag skulle gärna ha pussat dem, varit nära. Krupit intill dem som en liten kattunge. Hursomhelst började vi kasta snöboll på dem. Mest för att de skulle se oss som karlar, tror jag. Och otroligt nog fungerade det. Dessa resliga sextonåriga valkyrior flydde som renar, tjutande och skrikande, och höll upp sina sminkväskor som skydd. De blev helt hispiga. Ändå kastade vi bara löskramade lyror som sällan träffade, mjuka snöblaffor som singlade ner som lovikkavantar. Men det räckte för att imponera. Vi var en kraft att räkna med.
Litteraturtips Nyström, Catharina, 2001: Hur hänger det ihop? En bok om textbindning. (Ord och Stil 32). Uppsala.