Den lille trollkaren. d e l i i i

Den lille trollkaren Sakta kom mörkret tillbaka in i fokus. Det var ett vaggande mörker, ljumt och tryggt. Scato låg invirad i mjukt, tjockt tyg. En matta kanske. Hans händer och fötter hölls resolut ihop av svala fjättrar. En röd diod blinkade från höger handled, men inte så starkt att den gav ledljus. Kodade fjättrar. Känslan av rörelse var inte heller illusorisk. Scato var fångad i ett tillslutet utrymme i ett fordon som inte var markbundet eller i annat fall färdades på en mycket jämn strada. Tempot var lågt, emellanåt stannade farkosten upp och även inbromsningarna var tama. Efter stoppen fortsatte Scatos värld att vagga, en efterverkan av drogen de använt för att söva ned honom. Trots den svala luften i utrymmet svettades han ymnigt. Luften var torr och luktade emballage och desinfektionsmedel. Farkosten hummade även då den stod stilla, något som Scato tolkade som att han befann sig på en svävarflotte, utan markkontakt men också utan egen framåtdrift. Dragdjur eller en annan drift behövdes och i brist på motorljud antog Scato att flotten drogs av djur och att terrängen inte var alltför lättkorsad. Det skulle förklara de många och korta stoppen. Röster hördes ibland genom den täckta farkostens väggar. Oftast sammanblandades de med fordonets hummande, men när talaren stod tillräckligt nära kunde Scato höra mer. Han kunde inte urskilja många ord, men kände redan igen två av rösterna på språkmelodin det sjungande tilltalet avslöjade talarna som sogoi. Han var fångad av sina egna. Inte för att det i sig ingav förtröstan men han kände åtminstone sina kidnappares sort. Sogoi var ett vandrande folk, alltid på väg, eller på flod eller på träsk. De framlevde sina liv och dog sin död på resande fot, alltid på jakt. Målet kunde vara rikedom, ära, hämnd eller förströelse, men en sann sogoi tittade aldrig för långt bakåt eller för långt framåt. Nuet härskade. Idag är allt, det förflutna är öde ruiner och framtiden inte ens det som

farbror Corea ofta upprepat för Scato. Därtill tillade Corea gärna att andra folk inte förstod sogoi, men väl visste att utnyttja dem. Den kärlek till friheten som en gång präglat sogoi hade köpts upp och sogoi sågs nu av många som ett legofolk de visste priset på allt men kände inte längre någontings egentliga värde. De vandrade fortfarande över stora delar av Kua, främst i området som sträckte sig från konglomeraten och Monoliten till träskmarkerna i Sonora-deltat. Scato nickade till, säkert ännu under drogens påverkan, och tiden i farkosten flöt samman till ett långt snart. Ruset lättade så småningom och med tankens återvändande klarhet kom också rädslan, en sugande känsla i magen och torrhet i munnen. Inte rädsla för mörkret, inte för instängdheten, utan för resans slut; för ljuset och öppenheten efter dem kommit fram till vart de nu var på väg. Hans fångvaktare hade inte stulit honom för skojs skull, någon nytta skulle de nog ha av sin lille trollkarl det var en av de få ord han kunnat urskilja i sina kidnappares kommunikation, helt säkert som en referens till honom själv. Sakta började Scato lösgöra sig från mattan. Fjättrarna fick sitta, de hindrade inte undersökning av fordonets inre. Fingrarna arbetade vant och lätt i sin egen takt. Scato lät dem hållas och koncentrerade sig på andningen trots att han inte arbetade under tidspress. Han kände hur han log i mörkret - alltid beredd på en show, även i fångenskap. Tunga lårar trängdes med löst liggande redskap, spadar, hackor och slingrande nystan av grov slang. En massiv och vagt människoformad tingest trängdes med packlårarna. En exo. Mindre lådor fanns också, av de svaga dofterna att döma innehöll paketen förnödenheter och enstaka lyxartiklar som tabak, tvål och rosenvatten. En lår var endast ett emballage, en packlår med en annan låda i, den inre av ovanlig sort. Ytan kändes solid, massiv, flödande, som glas. Sina känsliga fingrar till trots hittade Scato ingen öppning, fog eller kant som skulle kunna leda in i den inre kistan. En annan låda innehöll en samling olikstora ljusglober, nu svarta i sin dvala, men Scato dröjde ett tag innan han chansade och vågade sig på att väcka ljus i en av globerna. Inte av rädsla för globerna som en annan åldrad sogoi, vilken muttrande skulle ha gjort tecknet mot mörkret

mellan stjärnorna - men ändå tillsist använt globen. Nej, det var av oro för att fångvaktarna utanför skulle notera att deras lille trollkarl hade vaknat. Bättre att låta dem tro att deras pris slumrade sött tills han fått veta mer om var han befann sig och vad som väntade. Sina fångvaktare skulle han få träffa tids nog. Från ett av förnödenhetspaketen fick han loss en påse näringspulver. Scato tuggade en nypa av pulvret och spottade bladningen på den knytnävstora globens nästan perfekta yta. Det dröjde inte länge förrän globen värmdes upp och enstaka irrande ljus uppträdde i den. Efter en stund kravlade hundratals ljusloppor omkring därinne, väckta av sockret i vätskan. Snart var de så många att ljuset antog en mer stabil form, en trög lava av grönblått flammande ljus vred sig inne i globen. Ljuset från globen spelade över den kistliknande glaskroppen och med ens ångrade Scato att han tänt ljuset, att han behövt se. Io-Fatima-Eriol och den ansiktslöses nåd! Scato kunde höra sina kidnappare skratta rått, uppenbart förtjusta över sin fånges plötsliga utrop. En skrovlig röst bar bra genom farkostens väggar och över flottens hummande: Vår lille trollkarl vaknar visst och finner mardrömmen vara sann. Fler dova skratt och ord han inte kunde urskilja. Han skulle inte ha gjort det, tänt det där eländiga ljuset och tittat in i packlåren med den glaslika kistan. Då skulle han ha sluppit att nu ligga hopkrupen i sin matta, inte behövt se bilderna i den grova glaskroppen upprepas för sitt inre, samma korta sekvensen repeterad i sin ohygglighet. Någon viskade låga böner om glömska och nåd och det tog ett tag innan Scato förstod att det var han själv som bad. Ljusgloben var invirad i filten och gav inget ljus, men inte ens mörkret Scatos äldsta och länge enda vän gav någon tröst. Utanför flotten tog någon av hans fångvaktare upp en munter vägvisa och andra röster stämde in. Världen återvände i en våg av grönt ljus, Kuas solljus silat genom mossoch klängväxtbeklätt grenverk. Scato insåg att han återigen måste ha

slumrat till. Den mustiga doften av ständig förruttnelse blandat med spröda blomsters doft förstärkte Scatos intryck av var hans kidnappare var på väg: Barbarernas djungeldominerade träskmarker. Två vattenbufflars råmande läte lät honom förstå vilka djur som drog den tungt lastade svävarflotten. Beniga händer nöp igenom den tjocka mattan han låg invirad i och kastade honom på marken. Scato fick överkroppen fri från mattan och ålade sig upp mot en trädstam i tid för att se en av kidnapparna ställa fram en skål med ångande hawad framför honom. Kidnapparens söta andedräkt och drömmande ögon avslöjade den magre mannen som en van arrashtuggare. Några ensamma köttbitar tittade fram bland grönsakerna och de små kornen i träskålen. Först nu kände Scato hur hungrig han egentligen var och det var inte förrän han slukat maten med hjälp av darriga händer som han åter fann intresse för sina kidnappare. Visst var de sogoi, flera av dem i alla fall, män och kvinnor med fotsida ärmlösa rockar, rikt broderade över de enkla kaftanerna, rockarnas styva kragar spretande mot huvuddukarna som bars nonchalant virade runt huvud och hals. De andra i gruppen var en mer disparat samling, helt tydligt rekryterad i konglomeraten som extra händer för enklare grovgöra. Flera av de andra verkade inte i bättre skick än Scato själv, en yngre kvinna åldrad av umbäranden slevade i sig sin hawad snabbare än Scato och två män, också de slitna av vedermödor, kom i gräl över en gnutta mat lämnad av en sogoi. Två personer avvek från mönstret av inhyrda händer eller ättlingar till ett en gång stolt vandrarfolk: En ärrad krigare i sogois typiska klädnad men helt klart av annat ursprung. Den korta och kraftige mannen vandrade genom det inhyrda sällskapet och mottog nickar av respekt från sogoi och undvikande blickar från de konglomeritiska händerna. Krigaren var den ende som var tydligt beväpnad, dels med ett långt gevär buret på ryggen, därtill med en krökt och smäcker klinga på höften. Flera av sogoi var förvisso också beväpnade, Scato noterade det på bulor i klädnaden eller i hur de satt och rörde sig, men ingen av dem visade det. Helt enligt sogois sed: Det hade varit dumt att inte vara beväpnade, men inte god ton

att visa det öppet. Den ärrade krigarens få order besvarades endast med ett kort javisst, saba, en hedersform i sogois argot. Alla använde formen, också konglomeriterna kallade honom saba. De måste ha rest eller verkat en längre tid tillsammans för att konglomeriterna skulle anamma sogois annars illa ansedda språk. Vad den ärrade krigaren tyckte om att betitlas med en hedersform vanligen reserverad för äldre kvinnor med den synska gåvan var inte klart. Scato tänkte i varje fall inte poängtera denna sogoiska skämtsamhet för den ärrade mannen. Den andre avvikaren var en mer sällsam karaktär i sammanhanget, en äldre man i finare dräkt under en vandrares slitna kappa. Kanske var han inte äldre än den ärrade krigaren men undersätsig på ett mer korpulent sätt, lös i hullet och blek som en byråkrat. Den lärde stegade bekymmerslöst omkring bland de andra, tilltalade dem kort men vänligt och fick svar från både sogoi och konglomeriterna. Finansiären tänkte Scato, initiativtagaren till expeditionen. Matrasten var snart över och omilda händer kastade tillbaka Scato in i svävarflottens dunkel. Svalkan och den relativt torra luften var ett välkommet återseende, men ett lätt illamående sköljde över Scato när han tänkte på de hopkurade och ruvande skuggorna, de hetsande och jagande gestalterna i glaskroppen, skild från honom endast av trälårens tunna vägg. Scato kastade mattan över trälåren och placerade sig så långt från den som möjligt, inte för att de blev mer än ett par meter. Rösten kom som från ingenstans samtidigt som luckan till svävarflotten stängdes utifrån: Det är de nästa-mänskliga formerna i arken som stör mest, eller hur? Det helt omänskliga är mindre oroande. Det var den bleke lärde som talade, tillbakalutad mot svävarflottens vägg. Han hade tagit av sig sin ena stöveln och masserade sin svullna fot med en trasa som doftade olivolja och eukalyptus. Men var är mina manér, jag måste ha glömt dem i Monoliten tillsammans med all annan civilisation!

Mannen sträckte fram en hand, blek och fuktig, och Scato mötte den handflata mot handflata som om de varit två handlare som träffats för affärer på de öppna vidderna bortom Monoliten. Sc Scato kraxade Scato med en röst som tillfälligt tappat vanan att prata. Angenämt, mitt namn är Nestor Ambar, och jag ber uppriktigt om ursäkt för din rekrytering till vårt viktiga ärende i deltat. Vi behöver en låsöppnare, hålsmitare, fjätterlösare. En liten trollkarl som inte räds mörkret. Stora ting väntar därnere, svåra att nå, farliga att söka. Men tillsammans finner vi dem. Tillsammans Med en nästan faderlig gest rufsade Herr Ambar till Scatos kalufs. Tillsammans. Scato drog sig bakåt, bort från den svettiga handen och den darrande rösten, tjock av sinnesrörelse. De var båda tysta efter det och lät sig vaggas av svävarflottens rytm. Scato kunde föreställa sig hur konglomeriterna slet illa i leran och vattnet med att hålla flotten igång, som en flock tjänare till de stoiska bufflarna som stretade längst fram. Han kunde för sitt inre också se sogoi, för stolta för att befatta sig med en sådan ovärdig syssla, ge de andra underfundiga tillrop och på sin svårbegripliga argot håna de trötta konglomeriterna. Längst fram skulle den ärrade krigaren gå, med geväret vilande i lugna händer, spanande kring dem med ögon som inget missade. Scato började sakta falla i dvala efter maten då Nestor Ambar talade igen. Det var osäkert om han talade till Scato eller bara tänkte högt: Det sägs att den var längre förut, sekvensen alltså, men det är som om formerna konsumerar berättelsen, som om själva historien sakta mördar sig själv. Synd. Med en sådan fruktansvärd början, hur grandiost måste då inte slutet ha varit? Scato gjorde tecknet mot mörkret mellan stjärnorna, så gott det nu gick med händerna i fjättrar.