SKRAMMEL - EN SJUKDOMSJOURNAL: BREV, DAGBÖCKER, ANTECKNINGAR

SKRAMMEL - EN SJUKDOMSJOURNAL: BREV, DAGBÖCKER, ANTECKNINGAR

I: SKÄRVOR - INLEDNING

UR: SVARTA HÅL

Jag känner det som att allt jag faller i är ett svart hål efter ett annat, jag försöker hitta utgången, försöker hitta slutet, men ju mer jag kämpar, desto längre ner faller jag Hon: Du måste prata med mig. Du måste säga vad som är fel, vad som sker inom dig, vad det är som håller på att hända. Om du inte pratar med mig kan jag inte hjälpa dig. Jag: Jag har gått sönder. Hon: Det där är helt obegripligt, du är hel. Jag faller allt längre ner, varje del av min kropp slits sönder tills allt som återstår av det som en gång var jag är ett blodigt hjärta, ituslitet Hon: Du måste försöka tänka logiskt, inte styras av känslorna, du måste försöka hitta en lösning och ett sätt att gå tillväga på. Jag: Det finns inget hopp mer. Hon: Det där är bara dumt att säga. Det är självklart att det finns hopp, det finns alltid hopp. Jag försöker samla ihop delarna av det som en gång var jag men sätter de alla fel, det blir fel, hela tiden blir det fel, jag försöker bli hel men jag kan inte, det går inte Hon: Du behöver tro på dig själv, tro på att du är kapabel att må bra, tro på att du kommer klara av det här, att du är stark.

Jag: Jag klarar inte av mer. Hon: Det finns andra som har det värre, du kan inte säga så, det är självklart att du kommer att klara av också detta. Jag skrapar mitt blodiga hjärta från marken och hoppas på att finna någon som förstår, någon som lyssnar, någon som inte dömer mig för allt detta som jag inte kan kontrollera Hon: Du kan inte tillåta dig själv att helt falla isär, du måste hålla ihop dig själv, om inte för din egen skull så för andras skull, de som bryr sig om dig. Jag: Det finns inget kvar att hålla ihop. Hon: Du har så mycket att ge den här världen, du är inte färdig med den här världen än, du måste minnas det. Varje andetag gör ont, jag känner att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag, trots att allt jag önskar är att få dö, få vila, få slippa allt detta som gör så fruktansvärt ont Hon: Du kan inte vara så självisk att du funderar på att inte leva mer, det finns så många som bryr sig om dig, tänk på hur ledsna de skulle bli. Jag: Jag vet inte hur länge till jag orkar.

UR: SOM OM DET VAR PÅ RIKTIGT DAGBOK INRIKTAD PÅ PSYKISK SJUKDOM

TORSDAG 11 FEBRUARI 2016 Det är torsdagkväll och jag känner mig långt ifrån de glada studenterna på gatorna, långt ifrån stadens kyla och långt ifrån mig själv, efter att ha besökt E på sjukhuset. E, som är en av de snällaste, mest inkännande och vänaste personerna jag har träffat, är så inlåst i sig själv, så fast i sina egna spiraler och sin känsla av att inte vara värd någonting, att han var nära döden i tisdags. Jag kan känna igen mig i hans vilja att fly, i hans närhet till döden, i hans rädsla. De gränser jag har satt upp för mig själv gör mig galen, ger mig klaustrofobi och en ständig känsla av att vilja fly. Jag vet bara inte in i vad: jag vill varken flytta, resa, eller prova droger. Allt jag vet är att jag vill fly, och den driften är så stark att den tar över allt annat. Jag trodde att älska med A skulle göra någonting, att det skulle förändra någonting. Men det förändrade ingenting. Det betyder inte att det inte var fint. Men att jag ville att det skulle vara någonting annat än vad det var, att jag ville att det skulle förändra någonting, är ett problem som ligger hos mig, inte i vår relation. Jag förstår A, jag förstår R, jag förstår E jag är omgiven av mänskor som förstår mig och som jag förstår. Så varför längtar jag då tillbaka till de destruktiva relationer jag haft med mänskor som jag inte förstått som F, som K, som H? Vad är det för sjuk spänning som jag söker i att inte förstå, i att försöka lösa ett problem som inte går att lösa? Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag. Virginia Woolf Ögonblick av frihet Musik: Fiona Apple Every single night

UR: OM JAG ÄR GALEN, VAD ÄR DÅ DU?

T: Jag kan inte sova. Så fort jag blundar ser jag blod. Ingenting annat, bara blod. P: Om jag dansar. Om jag dansar försvinner smärtan. För en stund kan jag låtsas som att livet är smärtfritt. Även om jag dansar iförd taggtråd, så kan jag låtsas bort smärtan. H: När du ser dig själv i spegeln, vad ser du då? Kan du stå ut med det du ser eller är det en fullständig främling som stirrar tillbaka på dig? G: Om vi bara kunde komma ut från den här platsen. Om vi bara inte behövde vara inlåsta för att klara oss. S: När du ler. När du ler glömmer jag allting annat och ser bara ditt leende, som lyser upp mörkret runt omkring, ditt leende är allt för mig, allt. H: Jag kan känna hur döden kryper in i mig. För varje dag känner jag det allt tydligare, hur den tar sig in i min kropp och infekterar den, som ett frätande ljus flödar den i mina blodådror. T: Om jag bara kunde få en natts ordentlig sömn. Om jag bara kunde sova, istället för att vaka som nu. Om jag bara kunde få sova. S: När vi pratar så är det som att tiden är upplöst. Allt som finns är våra ord som flätar in sig i varandra, som skapar en kedja som leder till olika platser, platser jag aldrig trodde att jag skulle besöka innan jag träffade dig. G: Denna plats är en sjukdom. Det är inte vi som är sjuka, det är platsen som är sjuk.

P: Smärtan strålar genom hela mig, det finns ingen utväg, det finns inget sätt att undkomma den på längre, inte ens dansa hjälper, smärtan är ständigt där, närvarande. T: Om natten vakar jag, det är jag som håller de sovande levande, det är tack vare mig som de fortsätter att andas och drömma sina lugna drömmar. S: När vi älskar är det som att min hud brinner, jag har aldrig känt det så tydligt som med dig, hela min hud är min smärtpunkt och samtidigt är det så oerhört skönt. P: Och efter smärtan: avdomningen. Som om jag vore död, en död sten bortglömd i en uråldrig skog. Ingenting kan komma i närheten av mig, jag känner ingenting.

UR: SKOV

LÖRDAG 12 MARS 2016 Jag vet inte vad jag ska skriva: jag är förvirrad, in i minsta beståndsdel är jag förvirrad. Jag tror att jag är i vad som brukar kallas en blandepisod, där jag hela tiden växlar mellan att vara manisk och deprimerad. Förvirringen är så stor, och jag gör mitt bästa för att hålla allt under kontroll, men ibland går det inte och jag går sönder. Det är en sådan påfrestning att hela tiden kontrollera sig själv till det yttersta: att inte tillåta sig själv att gå in i något av skoven. Jag måste samtidigt kämpa emot de depressiva tankarna och mot de maniska tendenserna. Det är oerhört utmattande att göra det. Jag vet vad jag behöver göra för att detta ska gå över: att sätta gränser. Men jag kämpar hela tiden emot min egen gränslöshet och den vinner för det mesta. Det är en ständig kamp att stå emot impulser att hjälpa och finnas där. Jag klarar det ett tag, men sedan händer någonting och jag går över mina gränser och tappar kontrollen. Eller så händer det ingenting, men jag tröttnar på att hålla så hårt i mina gränser och finner det tråkigt och vill utmana mig själv. Men till vilket pris?

UR: SAMKA

Vi är de som aldrig lärt oss simma i de djupa hav som är vi, vi har aldrig haft rätt verktyg för att förstå de djup som vi ännu inte har sett. Vi hyr en stuga vid havet, för att komma bort säger vi, för att vi behöver det säger vi, utan insikten om att flykten inte kommer att ta oss någonstans annat än till oss själva. Vi sitter vid fotogenlampans sken om kvällarna och läser och skriver, du skriver på ett manus säger du, du vet ännu inte vad det ska bli, än så länge är det spridda anteckningar och lösa fragment, jag målar vid sidan om, runt bokstäverna målar jag som försökte jag göra dem lite mjukare, som försökte jag förvandla ordens innehåll blott genom färg. Hur skulle vi kunna veta att detta skulle komma att bli vår sista tid tillsammans, skulle vi ha gjort någonting annorlunda då, vad skulle vi ha gjort annorlunda.

Vi är de som aldrig lärt oss simma på djupt vatten, som blev vi skrämda av de stora djupen under oss, när det i själva verket var oss själva som vi var rädda för, vad vi skulle vara kapabla till. Vi badar i havet och låter saltvattnet skölja bort våra tårar, dessa tårar som aldrig slutar komma trots att vi skulle ha det lugnt nu, trots att vi skulle få frid nu, trots det så fortsätter de att komma och jag tröstar dig om kvällarna, du tröstar mig om mornarna, tårarna droppar ner i middagen och frukosten, vi gråter över alla förluster som vi har bakom oss, vi gråter över allt förlorat hopp inför framtiden, vi gråter för att vi är rädda, rädda för oss själva, rädda för varandra, rädda för framtiden som vi inte har något grepp om och rädda för nuet som vi har ännu mindre grepp om, om vi bara kunde få grepp om någonting.

Vi är de som aldrig lärt oss läsa våra hjärtan, vad vi egentligen vill, vad vi egentligen behöver, vad vi egentligen önskar, vi är de som aldrig har fått tid över för att lära känna oss själva. Jag vet vilken vår låt är nu, säger jag, men du kommer inte att tycka om det, låten handlar om att göra slut, eller om att någonting tar slut, eller om förändring, eller om växande, eller om att lämna det gamla bakom sig och se fram emot någonting nytt, eller om sorg, eller om smärta, eller om saknad, eller om styrka, eller om att våga vara ensam, eller om att lämna, eller om någonting som har gått och blivit ruttet, eller om minne, eller om att få mer än vad en har bett om, eller om förvirring, eller om att längta, eller om sökande, eller om att inte försöka förändra sig själv till någon en inte är. Du säger ingenting.

Vi är de som aldrig fått lära oss att våra röster räknas, att vi har en röst överhuvudtaget, att vi har rätten att höja vår röst och säga ifrån, att vår röst har kraft, att vi har modet att använda vår röst. Överallt i huset ligger ditt manus utspritt, jag trampar på papper efter papper och ser att det är kaffefläckar på mer än hälften, jag undrar i mitt stilla sinne vad det ska bli av allt det här men jag säger ingenting, sätter mig bara ner och målar på en tavla som jag har arbetat med i hundra år nu, du sover som du gör för det mesta, hela dagarna sover du bort och sedan är du vaken hela nätterna och skriver, maniskt, förvirrat, jag läser några av anteckningarna du har skrivit och jag läser: Jag måste finna hjärtepunkten, punkten från vilken ur allt strålar, punkten som gör allt viktigt, som gör att allt bränns, vart är den, punkten

II: SPLITTER - MITTEN

UR: INLAGD

Patienten: Jag känner mig så vilsen. Jag vet inte hur jag ska komma ut ur det här, hur jag ska kunna gå vidare, hitta en väg. (Tystnad) Patienten: För varje dag som går försvinner jag allt mer. Små, obetydliga delar tas ifrån mig tills det inte längre kommer finnas någonting av mig kvar. (Tystnad) Patienten: Ångesten sliter i min kropp och jag vet inte vart jag ska ta vägen, det finns ingenstans att ta vägen, det finns ingenting som hjälper. (Tystnad) Patienten: Om jag bara kunde få bli lycklig. Om jag bara kunde få bli fri. Fri från allt detta, detta som äter av mitt kött och tynger ner hela min livsvilja. (Tystnad)

Patienten: Om det bara fanns ett sätt att slippa detta lidande på. (Tystnad) Patienten: Om det bara gick att rädda någon annan från dennes privata helvete. (Tystnad) Patienten: Jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag vet inte hur länge till jag kan stå ut, vinna över de röster som säger åt mig att detta är inte ett liv värt att leva.

UR: MÄNSKOSPILLROR SKÄRVOR UR EN TILLVARO

Små ögonblicksbilder, fragment Sprickor Som världen utanför använder sig av För att tränga in Det är skillnad mellan de som har tankar Och de som har planer, Liksom det är skillnad mellan de som förlägger sina planer Innanför dessa väggar (hängning med bälte, pillersamlande) Och de som förlägger dem utanför (vatten, tåg) Genom fönsterglaset går det att se över Till andra sidan, tvärs över en trekant med glastak över I trekanten hänger stora, vita ljusbollar Jag sitter vaken på natten när alla sover och tänker Att det är de som inte orkat som hänger där Beroende på sinnesstämning Tänker jag på det som ett utfläkande, ett hån Eller en hyllning Att de fått samlas, hängas upp så Och med sitt vita, klara och genomträngande ljus Lysa upp dunkelnatten Det finns de som orkar mer Och de som säger att de gör det Fastän de egentligen inte gör det,

Utan bara nästan, knapphänt Lyckas hålla ihop den spröda, spända väv Av tunna silkestrådar Som är dem Och så finns det de som inte orkar mer Och rädslan inför det Och dödsskräcken inför det Och skräcken inför skuggpersonen i sig själv Som också är en själv Och ändå inte en själv Därför att den gör kroppens gränser flytande Därför att den får en att tappa något Därför att den är det mörker Som en föreställer sig kommer utifrån Men som i själva verket kommer från den Ömma, mörka punkt Som är jag Det finns de som kommer hit en enda gång Och aldrig mer Det finns de som kommer hit Och stannar ett tag Och så finns det de som fastnar Som återkommer gång på gång Som vore de bundna vid det institutionella livet Med en lika osynlig tråd som de silkestrådar Som tillsammans bildar de vävar som håller oss samman Men starkare, segare Gång på gång dras de tillbaka Jag vill inte dras tillbaka Jag vill inte fastna Jag vill inte normalisera att se fyrtio minuter dagsljus om dagen, Bli lyst på med ficklampa under natten, Eller bli tillsagd att inte ha alltför taktila relationer med mina medpatienter Jag vill inte det Och det enda som går att fråga sig Det enda som snurrar runt i mitt huvud Är Vad som händer med ett samhälle Som inte kan ta hand om

Sina sjuka Sina gamla Sina barn Det raseras Vi står på en rasande grund Och vi dansar på ruinerna

UR: SANS

Jag går sönder, och sedan går jag sönder igen. Så brukar jag beskriva det när jag blir inlagd. Att känna hur kroppen splittras, hur allt det som är jag, allt det som jag håller för kärt, förfaller till skärvor, splitter av någonting som tidigare har varit om inte helt, så helare. Att se hur världen som jag känner den långsamt glider bort ifrån mig, och plötsligt befinner jag mig i ett mycket ljust intet. Ljuset är så starkt att det skadar ögonen, men trots det kan jag inte blunda, hela kroppen är genomstrålad av detta ljus, det gör ont i varje por, i varje cell av kroppen, det giftiga ljuset skadar mig gång på gång, gång på gång tror jag att jag ska gå under av utmattning, gång på gång går jag under, men det tar ändå inte slut, det fortsätter.

Dunklet som ett tillstånd att vila i, att vara i, hur jag älskar skymningen i sjukhusrummet, när de vita väggarna äntligen blir till grå, när det äntligen blir möjligt att andas, att vara, i rummet. Hur jag lägger mig under sjukhusfilten i mina solkiga sjukhuskläder, på sidan, och ser ut på trädens siluetter utanför, och tänker på alltings flyktighet, att också detta kommer en gång att vara över, att också detta kommer en gång att vara förbi. I detta tillstånd är det som att jag kan känna mina ångeströtter sträcka ut sig, sära på sig, bli längre men samtidigt tunnare, bräckligare, som kan jag äntligen känna att de inte alltid har funnits där, att de inte alltid har varit en del av min kropp som de nu är en del av den.

Rummet som blir till kropp, blir till köttig, luktande, svettig, vätskande kropp, blir till en del av mig själv, blir till mig själv. Hur det smälter in i mig, andas med mig, som en ansträngd lunga, hur det slår och slår, som ett bankande hjärta. Hur huden smälter in i sjukhussängens lakan, tills den ena inte går att skilja från den andra. Jag andas djupare, klarare, när rummet andas med mig, men samtidigt är det som att en tyngd finns där som inte funnits där innan, som att jag sitter fast på ett annat sätt nu, som att jag nu ofrånkomligen blivit en del av detta som finns runt omkring mig, som att det alltid kommer vara en del av mig även när jag går härifrån, även när jag lämnar detta kommer det finnas, i mig.

Tomheten som slukar allt, sjukhusets alstrande av denna tomhet, som vore den ett ruttet djur som matade sig själv med denna tomhet gång på gång. Tomheten kommer in genom de fyra väggarna, strålar ut ur dem och tar sig in i kroppen, skapar ett tomt rum inombords som jag gång på gång undersöker och försöker förstå, som vore bröstkorgen alldeles ihålig, som hade allt som är jag skrapats ur och bort, jag går fram och tillbaka i korridorerna och in på mitt rum, jag försöker fly tomheten genom rörelse men den finns redan i mig, den är redan en del av mig, den är redan allt jag är och det finns ingenstans att fly, det finns ingen utväg, det finns ingen lösning, allt är hopplöshet och sjukdom, allt är förlorat.

Ångesten som får hela huden att brinna, som vore huden gjord av eld, jag går fram och tillbaka i cirklar i det lilla utrymmet som är mitt rum, försöker få elden att lägga sig, försöker få lugn och ro, men det brinner så starkt, det gör så ont, när hela min hud är min smärtpunkt finns det inte längre någonstans att vända sig, varje rörelse gör ont, varje försök till beröring gör ont, alla material som huden kommer i kontakt med, mina sjukhuskläder, sängen, stolarna, gör ont, det är som att kroppen inte längre vill finnas här, som att den skaver mot sin omgivning, som att den inte kan hitta sin plats, eftersom det inte finns någon plats för den.

Hur den gränslösa kroppen stöter emot platsens gränser, hur den mjuka kroppen rör sig inuti denna hårdhetens plats, våldet som utförs mot kroppens yta, hur platsen skriver in sig själv på huden, ristar märken som sedan är omöjliga att ta bort, hur platsen blir till en förlängning av kroppen, av sjukdomen, hur kroppen andas sjukdom i varje andetag, hur platsen andas sjukdom i varje andetag, hur alla hårda kanter och vassa ytor ytterligare förstärker kroppens mjukhet, kroppens sårbarhet, kroppens intagbarhet, hur rummet växer runt omkring mig och blir till ett monstrum, ett monstrum som håller mig inne, som håller mig fast.

UR: SLITA ISÄR EN SJUKDOMSDAGBOK

Tisdag 23 augusti 2016 Jag är förvirrad, jag är ledsen, och jag är trött och det är farligt att bli trött, eftersom jag står på ett slagfält med sjukdomen som motståndare och varje obetänkt rörelse kan leda till min undergång. Jag har varit ensam hela mitt liv, det finns ett hål mellan mig och resten av världen, resten av mänskorna jag har alltid känt det, och jag har alltid vetat att varje umgänge med mänskorna egentligen bara är en flykt från ensamheten. Jag vill slita isär alla dessa skärvor som har kommit att bli till mitt liv, jag vill slita isär det som ännu är helt, jag vill slita isär allt det som jag är och börja om, börja på nytt.

UR: SPLITTER

Allt som återstår är splitter; inte skärvor, utan splitter, våldsamt slagit itu.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: men jag ger upp. Jag orkar inte mer, jag förmår inte mer, jag klarar inte av mer.

Det hela har kommit till ett slut: jag ser inte längre någon framtid. Hoppet jag har burit med mig och närt i mitt bröst har tagit slut: det finns inget hopp mer.

Jag försöker navigera mig i det okända landskap som är mig själv, men går hela tiden vilse, hamnar på fel väg, går bort från mig själv när allt jag skulle behöva är att vara nära mig själv. Jag går hela tiden vilse.

III: SKRAMMEL - AVSLUTNING

UR: PSYKISK SJUKDOM SOM MOTSTÅND

Det finns en kreativ kraft i psykisk sjukdom. Den kraften består av att hamna utanför, och från denna utanförposition genomskåda normer och ideal, oftast osynliga för den vanliga mänskan. Den kraften består av att nå allra längst ner eller allra längst upp och därifrån ta sig tillbaka, kämpa sig tillbaka. Still Alice: Jag lider inte, jag kämpar. Den kraften består av en klarsynthet som är få förunnad, när allt bränner blir det också synligt vad som är viktigt, vad det är som bränns, vad det är som lever. Så våga brinna, våga möta dig själv gång på gång när du kolliderar med du, våga visa att du är rädd för allt du inte förstår i dig själv eller sjukdomen, våga säga att du inte förstår, att du är liten som ett barn i koppling till sjukdomen, att du är rädd för vad som ska bli av dig, hur du ska överleva.

UR: BOKSLUT ÖVER ETT SVÅRT ÅR

Det är smärtan, smärtan över allt vi gått igenom och som ännu finns kvar, det är smärtan som inte försvinner trots att åren går, det är smärtan som dyker upp igen när vi äntligen tror att såret läkt. Det är de som faller bort från oss, de som vi önskar att vi kunde hålla kvar, de som lämnar ett tomrum efter sig som inte går att fylla annat än med deras kroppar, det är de som dör och lämnar oss kvar. Det är de som sviker, för att de inte kan annat, för att de inte orkar mer, för att de brister i självinsikt, för att inte uppfostrats till annat än att skada andra, för att de tänker på sig själva, det är de som sviker och de som stannar kvar.

UR: DET SVÅRA ÅRET

Jag: Det känns som att jag dör varje gång jag återkommer till den här platsen, för varje gång jag är här tas någonting ifrån mig, någon liten bit av mig själv försvinner spårlöst. Ni: Åldersadekvat yttre. Vaken och orienterad. God formell samt emotionell kontakt. Något sänkt till neutral grundstämning. Adekvata men något flacka affekter. Något utslätad ansiktsmimik. Inget psykotiskt eller suicidalt framkommer under samtalet. Är hjälpsökande och motiverad till vård. Jag: Det är dessa väggar, alla skrik som sitter i dessa väggar, all smärta som har samlats under ett och samma tak, allt det som hålls inne och därför bara växer. Ni: Bipolär sjukdom typ 1, uttalad ångest, trötthet, ökat sömnbehov, orkeslöshet, meningslöshetstankar och nedsatt koncentrationsförmåga. Impulsivitet samt perioder med psykotiska symtom. Vårdats inneliggande under 3 perioder hittills i år. Jag: Det är allt det jag inte säger och det är allt det som ni ändå inte hör.

UR: DET ÄR SÅHÄR DET KÄNNS ATT GÅ UNDER

Safir: Vad är det som gör att en mänska fortsätter kämpa även när det inte längre tycks finnas någonting kvar att kämpa för. (Tystnad) Chrystal: Det är ensamheten som kommer att ta död på mig. (Tystnad) Star: Om jag bara kunde förstå. (Tystnad) Miracle: När ska det bli möjligt för mig att finnas till. (Tystnad) Safir: Allt det som borde få oss att gå sönder och aldrig läka igen. (Tystnad) Chrystal: Det är såhär det känns att gå under. (Tystnad) Star: Det är såhär det känns att gå under. (Tystnad) Miracle: Det är såhär det känns att gå under. (Tystnad)

Safir: Det är såhär det känns att börja om.

UR: BREV TILL HJÄRTAT

Låt mig tala med dig om sjukdomen, och vad dessa tre år av insjuknande har gjort med mig, vad det har förändrat i mig, vad som har förskjutits och vad som inte längre finns kvar. Jag hade aldrig kunnat förutse att mitt liv skulle ta den här riktningen och det känns fortfarande lite surrealistiskt för mig att inse att det faktiskt har det, men i stort så känner jag mig tacksam, tacksam över att jag har klarat mig såhär långt och tacksam över att vara vid liv. Jag har sett de mörkare delarna av vad det innebär att vara mänska, jag har levt med ångest och dödsönskan, jag har provat medicin efter medicin som inte haft någon verkan, jag har varit inlagd tretton gånger på tre år, jag har blivit härdad. Samtidigt har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv och livet under dessa tre år, jag har lärt mig att sluta fly från det som gör ont och att istället möta det med öppna ögon, jag har lärt mig att jag är en stark och envis person som inte ger upp i första taget, jag har lärt mig mer om mänskorna och det liv de lever än vad jag någonsin skulle ha lärt mig i någon typ av psykologisk utbildning. Jag har utvecklats, jag har förändrats och jag har förskjutits, ibland i riktningar jag inte hade trott var möjliga. Jag har lärt mig att leva inte mot, utan med, sjukdomen och jag skulle inte längre vilja ha ett liv utan den, eftersom jag utan den inte skulle ha kommit till den plats där jag är idag, en plats som jag älskar, vördar och vill behålla.