Fastigheten Gjuteriet 1, rötterna och nutiden

Fastigheten Gjuteriet 1, rötterna och nutiden Fastigheten Gjuteriet 1 år 1982 Sid. 1

Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 2 Inledning... 2 Kungsholmen... 2 Kungsholmen från 1800-talet och framåt... 3 Stockholms sjukhem... 6 Rålambshov... 7 Karlsviksområdet... 8 Gjuteriet 1... 10 Hyresgäster... 12 Butiken... 14 Förvaltningen... 14 Vicevärdar... 15 Krigsåren.... 16 Tiden efter kriget.... 18 Försäljningen till bostadsrättsföreningen... 23 Kalendariska stolpar... 24 Släktöversikt... 27 Litteraturhänvisningar... 28 Inledning Denna redogörelse över fastigheten Gjuteriet 1 och dess historia, liksom omgivningens historia har sammanställts av Claes-Herman Ygberg, född och uppvuxen i fastigheten. C H Ygberg har sedan 1960 haft ansvaret för förvaltningen av fastigheten till den del det gällt större reparationer, ombyggnader och moderniseringar. Sammanställningen bygger på olika källor, vilka anges i slutet av redogörelsen, samt på handlingar i släktarkivet och egna minnesbilder. Minnet kan dock vara ett dåligt stöd, i synnerhet som många händelser ligger mer än sextio år tillbaka i tiden, varför jag ber om ursäkt för ev. fel som kan ha insmugit sig i berättelsen. Eftersom fastigheten tillhört familjen Ygberg i nära 65 år blir redogörelsen oundvikligen även något litet av en släktkrönika. Kungsholmen Kungsholmen är såsom stadsdel i Stockholm relativt ung. På 1500-och 1600-talet kallades ön Munkliderna eftersom den sedan medeltiden ägts av Franciskaner- och Gråbrödra-munkarna, men indragits till Kronan av Gustav Wasa i samband med reformationen. Liderna, med betydelsen backarna omtolkas så småningom till lägret och Munklägret donerades 1644 till staden av drottning Kristinas förmyndareregering. Vid den tiden omdöptes ön till Kungsholmen. Namnet Munklägret lever dock kvar än i denna dag, dock endast som ett kvartersnamn vid Hantverkaregatan mitt emot kyrkan. Stockholms förste överståthållare Klas Fleming hade under sin ämbetstid något år före donationen låtit upprätta en stadsplan för östra delen av ön. År 1672 blev Kungsholmen en egen församling kallad Ulrika Eleonora efter drottningen med en total befolkning av c:a 1000 personer. Befolkningen livnärde sig främst såsom hantverkare, där fanns bl.a. garvare, repslagare, mjölnare och trädgårdsmästare. Dessa yrkesgrupper var ända in till slutet av 1800 väl representerade i befolkningen. Sid. 2

Kungsholmen från 1800-talet och framåt Kungsholmens utveckling fram till 1803 framgår av nedanstående karta. Karta över Kungsholmen från 1803. Kungsholms tull låg ungefär där Fridhemsplan nu är. Nuvarande Fleminggatan hette då Reparebansgatan på grund av repslagerierna där. Områdena runt omkring nuvarande Rådhuset och Polishuset (det gamla) upptas så sent som 1805 av trädgårdsmästerier. Krysset på nuvarande Kungsklippan utmärker en väderkvarn Kungsholmens församling delades 1925 och den västra delen fick namnet S:t Görans församling. Den kyrka som den nya församlingen fick som hemkyrka hade byggts 1910 på den plats där nu S:t Görans kyrka ligger. Den kyrkan ersattes genom ett nybygge 1958 av den nuvarande kyrkan. Bebyggelsen av bostäder och industrier växte så småningom och hade 1867 nått den omfattning som framgår av nedanstående karta. Kartan är upprättad av Kongl. Topografiska Corpsen 1862-1867. Den har därefter 1882 kompletterats med rött utvisande den fastställda stadsplanen, den s.k. Lindhagenplanen, uppkallad efter Albert Lindhagen. Minnet av dennes storslagna insatser för staden planläggning har hugfästs i namnen Lindhagensgatan och Lindhagensplan på Kungsholmen. Lindhagenplanen blev den stadsplan som i stort styrde hela utbyggnaden av det vi nu kallar stenstaden innanför tullarna. Den berörde dock ej Gamla Stan och Norrmalm. Kompletteringarna på kartan har gjorts av stadsingeniören Rudolf Brodin 1882. På kartan har alla vid kartläggningen bef. byggnader inritats i svart. Sid. 3

Del av Karta öfver Stockholm upprättad på stadens bekostnad af Kongl. Topografiska Corpsen åren 1862-1867 Norr Mälarstrand var planlagd men ej utbyggd. S:t Eriksgatan var i sin nuvarande sträckning ej framdragen längre söderut än till Hantverkaregatan. Där Pontonjärparken och Kungsholmens läroverk nu ligger och söder därom låg f.d. Kungl. Jaktvarvet med sina byggnader mellan åren 1684-1850 och där hade även Svea ingenjörskår sin förläggning mellan åren 1856 och 1922. En minnessten i huggen granit har rests i Pontonjärparken över denna senare militärepok. Sid. 4

Svea Ingenjörskårs utmarsch från området. Bilden är tagen i hörnan av Hantverkaregatan och S:t Eriksgatan. I bakgrunden skymtar Kungsholmens läroverk. Om varvet och ingenjörskårens verksamhet erinrar bl.a. gatunamnen Jaktvarvsplan och Pontonjärgatan samt parknamnet Pontonjärparken (pontoniärer = ingenjörstrupper) liksom kvartersnamnen Brobyggaren, Norr Mälarstrand 74-76, Jaktvarvet, Norr Mälarstrand 62-64, Fortifikationen, Pontonjärgatan 14-20. Andra kvartersnamn inom samma område är Jaktvarvet och Pontonjärkasernerna (skoltomten) Väster härom låg ett stort industriområde som hyste Karlsviks fabriker. I dessa fabriksbyggnader drev genom åren ett flertal olika företag sina verksamheter. Sid. 5

Karlsviks fabriker senare delen av 1800 talet. På den i stadsplanen inritade gatan, ännu ej byggd och då odöpt (stadens plats), som sedermera blev Fridhemsgatan, synes en alle som följer vägen från Drottningholmsvägen ungefär där Fridhemsplan nu ligger till Stora Rålambshov. Av denna alle finnes idag (1999) endast kvar askarna på postens inkörningsplats samt kastanjerna utanför Fridhemsgatan 6 och postens kundingång. Stockholms sjukhem Väster om Fridhemsgatan i en stor park uppfördes 1867 Stockholms sjukhem med huvudbyggnaden vid Drottningholmsvägens södra sida ungefär mitt emot det s.k. Nya Hemmet på Drottningholmsvägens norra sida. På parkområdet mellan Sysslomansgatan, Fridhemsgatan och Norr Mälarstrand uppfördes först Posthuset i kvarteret Posthornet och senare söder därom bostäder i kvarteret Systern. Posthuset byggt i ren funkisstil uppfördes 1937-1938. Bygget försenades kraftigt p.g.a. arbetskonflikter. Huset avsågs inrymma postkontor, postsorteringslokaler, brevbärarexpedition mm för posten och skollokaler för Polisskolan. I de översta planen flyttade Statens Meteorologiska och Hydrologiska Institut, SMHI in. Huset har sedermera påbyggts i 2 omgångar, en extra våning samt utdrag av övervåningarna ända till sydgaveln för att beredda SMHI ökade utrymmen.. Sjukhemmet revs på 1960-talet och då uppfördes bostäder i den resterande delen av parken, i kvarteret Hemmet. Om sjukhemmet minner gatunamnet Sysslomansgatan, syssloman var titeln för sjukhemmets administrativa chef. Sid. 6

Rålambshov Stadens barnhus för föräldralösa barn ägde sedan 1647 den s.k. Barnhusängen och uppbar då avkastningen från det tegelbruk som redan sedan mitten på 1400-talet låg där. Därefter var ängen platsen för ett salpetersjuderi från mitten på 1700-talet. I detta sjuderi arbetade kvinnliga tukthusfångar under så svåra förhållanden att många ej överlevde. Salpeter behövdes till Kronans kruttillverkning och utgångsmaterialet var urin och spillning. De överlevande fångarna överfördes 1779 till spinnhuset på Långholmen och verksamheten upphörde. Bellman har i epistel nr 48 omnämnt förhållandena i sjuderiet. Barnhusängen utarrenderades i början av 1700-talet till Åke Rålamb, som där uppförde en större byggnad. Sedan dess kallades Barnhusängen Rålambshov. Resterna av byggnaden efter en brand ombyggdes 1801 till sommarbostad åt landshövdingen. På 1930-talet bodde borgmästaren Fant där varefter den användes som konstsalong och konstnärstillhåll. Byggnaden har efter Västerbrons tillkomst fått ett undanskymt och mindre trevligt läge. Själva ängen upptogs i övrigt till stor del av småverkstäder i skjul, ungefär på samma sätt som de som tills nu funnits i Sickla industriområde. På 1930-talet revs det mesta av dessa verkstäder. I vikens innersta del uppfördes under kriget ett stort sågverk dit timmer transporterades i stora timmersläp från Mälaren men även via slussning från Saltsjön. Timret sågades upp till meterved och klövs till lämplig tjocklek. Veden lades upp till torkning i första hand på Rålamshovsängen men även på många andra håll i staden såsom i alléerna på Karlavägen, Narvavägen och på skolgårdar och kajer. Vedstaplar av den typ som fanns under kriget. Sid. 7

Karlsviksområdet Kungsholmens AB anlade på området textilindustrin Karlsviks fabriker år 1857. Namnet Karlsvik kan möjligen ha skapats med tanke på grundaren till industrin, Karl Heinemann. Inom området uppfördes även tjänstebostäder för arbetsledande personal. I fabrikerna tillverkades först tunna tyger men produktionen omlades senare till ylletyger. Verksamheten var mycket omfattande och anläggningen ansågs som en av Stockholms största industrier med 360 anställda 1870. Lönsamheten var dock svag och tillverkningen lades ned 1877. År 1879 flyttade bl.a. ingenjör Palmcrantz in sin tillverkning av bl.a. den av honom uppfunna kulsprutan med en eldhastighet om 500 skott i minuten. Den var då stor exportartikel. Helge Palmcrantz var en även i övrigt framgångsrik uppfinnare, som redan 1876 fick patent på en av honom uppfunnen slåttermaskin, en typ som sedan i nästan oförändrad form kom att nyttjas i det svenska jordbruket ända in på 1950-talet. Om vapentillverkningen minner kvartersnamnen Kulsprutan och Lavetten, båda mellan Hantverkaregatan och Drottningholmsvägen och Vapensmeden vid Fridhemsgatan söder om Pontonjärgatan. Den fredliga slåttermaskinen, med sin avsevärt mycket större betydelse, har dock ej lämnat några spår efter sig i namngivningen. Helge Palmcrantz med en modell av sin slåttermaskin. Postverket har uppmärksammat Palmcrantz och slåttermaskinen med ett frimärke som utgavs år 1976. Andra industrier på Karlsviksområdet var Karlsviks Industrier, ett gjuteriföretag för formgjutning av mindre järngjutgodsdetaljer. År 1885 övergick gjuteriet till att använda en nyuppfunnen metod, den s.k. mitisprocessen som framställer genom gjutning i degel ett relativt sett mjukt järn. Mitisprocessen användes inte numera. Gjuteriet var i drift till 1912. Sid. 8

Vidare fanns på området en förnicklingsfabrik och en fabrik för fotogenmotorer, båda ägda av Petter Östberg. Östberg hade uppmärksammat de mycket svåra bostadsförhållanden som rådde i slutet artonhundratalet, främst för arbetarna. Bostadsbristen och trångboddheten var enorm. Han startade därför tillsammans med bl.a. sin bror ett bostadsbolag för att bereda arbetarna, i första hand de som arbetade i hans industrier, goda bostäder. Detta bolag uppförde därför 1897 den s.k. Tegeltraven på den norra delen av fabrikstomten i det blivande kvarteret Slaggen. Detta begränsas nu av Hantverkargatan, Karlsviksgatan, Mitisgatan och Fridhemsgatan. Ett stort bostadssocialt problem var att ekonomi och bostadsbrist hade framtvingat ett omfattande inneboendesystem, i vissa fall hyrdes köket ut på dagen till en familj, på natten till en annan familj osv. För att förhindra detta gjordes i det nya huset köken så små att de inte skulle kunna hyras ut i andra hand. I övrigt gjordes det mycket för att förbättra bostadsmiljön, vatten, avlopp och gas drogs in, inga gårdsfastigheter byggdes så lägenheterna blev relativt ljusa och inga dasslängor fanns på gården. Det fanns ett dass i varje uppgång som kostnadsfritt fick begagnas och dessa dass tillsågs av en gumma. Andra då ovanliga finesser var att i lägenheten inreddes tambur, skafferi och garderob. Huset inrymde ett stort antal lägenheter totalt 215, de flesta små, så t.ex. fanns det 24 s.k. spisrum (lägenhet om ett rum med spis), 180 st om ett rum och kök, 11 st om 2 rum och kök och 1 om 4 rum och kök. Bygget av kv. Slaggen var ett stort steg för att förbättra bostadsförhållandena men trångboddheten försvann emellertid inte. 1913 bodde det inte mindre än 1662 personer i fastigheten. Denna trångboddhet ledde naturligtvis till otrivsel och osämja och huset kallades därför utöver Tegeltraven även för Käringträtan. Allteftersom fabrikerna lades ned planlades även resten av Karlsviksområdet för bostadsbebyggelse. Först drogs S:t Eriksgatan ned till Pontonjärgatan och bebyggdes på båda sidor under 1910- talet. Därefter byggdes Karlsviksgatan ut såsom en privatgata rakt igenom kvarteret Karlsvik och Pontonjärgatan drogs fram till Fridhemsgatan. Fridhemsgatan byggdes ut och drogs ned till Norr Mälarstrand. Därigenom uppstod 4 nya kvarter, Karlsvik och Gjutformen öster om Karlsviksgatan, Gjuteriet och Vapensmeden väster om Karlsviksgatan. Enligt stadsplanen skulle fastigheterna utmed denna nya delen av Fridhemsgatan förses med planterade förgårdar, varför vid utläggandet av tomterna det från bebyggelse reserverades viss del av tomterna för förgårdarna. Dessa planterade förgårdar är fortfarande enligt stadsplanen strikt undantagna från bebyggelse. Bebyggandet av Karlsviksområdet började under 1910-talet på den del av marken som sedan blev kvarteret Karlsvik. Under 1920-talet bebyggdes resten av området, d.v.s. de blivande kvarteren Gjutformen, Vapensmeden och Gjuteriet. Vid byggandet inplanerades erforderliga butiker för de boende. Det fanns mjölk- och brödbodar på Fridhemsgatan 4 och 12 och på Karlsviksgatan 7 (ev 9, jag är något osäker). Dubbelbutiker (se nedan) fanns på Pontonjärgatan 38 och 45. Slakteributik fanns på Pontonjärgatan 41 (hörnan Pontonjärgatan/S:t Eriksgatan) liksom i motsatt gathörn en färghandel (taxikafe numera) med bl.a. ett skomakeri bredvid färgaffären. I Fridhemsgatan 12 fanns rakstuga med frisör. I Tegeltraven fanns ölkafe, apotek, järnhandel mm. I början på trettiotalet fick området även en systembolagsbutik i fastigheten Pontonjärgatan 37, elegant inredd med i ädelträ i hyllor, diskar och på väggarna. Kvar finns dock numera endast den vackra entrén. Sid. 9

Nuvarande fastigheten Gjuteriet 1 uppfördes före den formella kvartersuppdelningen och tomten hette då Karlsvik 29. Fastän Karlsviksområdet utgjorde den dåvarande stenstadens yttersta gräns västerut var kommunikationerna dit goda såsom framgår av följande ytterst kortfattade redogörelse, alla de många olika linjeändringar som skett genom åren har ej berörts. Fridhemsplan och dess närområde trafikerades bl.a. av ett flertal spårvagnslinjer och några busslinjer.. Linje 1, den första s.k. ringlinjen kom från Norrmalm via Odengatan, S:t Eriksgatan till Hantverkargatan där den fortsatte till Tegelbacken och Södermalm. Linje 2 trafikerade sträckan från Fredhäll via Fridhemsplan, S:t Eriksgatan, Fleminggatan, Kungsgatan, Sturegatan, Karlavägen, Narvavägen, Strandvägen, Tegelbacken, Hantverkargatan, Fridhemsplan åter till Fredhäll. Den förde således trafikanterna in till hela innerstaden. I och med att Västerbron öppnades för trafik 1935 tillkom linje 4, en verklig, hela innerstaden omfattande, ringlinje och den passerade även Fridhemsplan. Spårvagn linje 12 trafikerade sträckan Tegelbacken, Hantverkargatan, Fridhemsplan ut till de västra förorterna Alvik, Smedslätten, Ålsten och från 1929 även till Nockeby. Den s.k. Ängbybanan, linje 11, öppnades 1944 och följde samma väg som 12:an till Alvik och fortsatte därefter via Stora Mossen till Islandstorget. Under tiden 1932 till 1944 trafikerades denna sträcka från Fridhemsplan och västerut av buss nr 71. Linje 13 gick samma väg som nr 12 till Alvik och fortsatte sedan till Ulvsunda. Linjen nedlades 1950. Trådbusslinjerna 32 och 42 som tillkom under kriget hade ändhållplats vid Fridhemsplan. Båda linjerna passerade från olika utgångspunkter Stockholms centrum, Stureplan och Kungsgatan. En busslinje, nr 80, tillkom i samband med utbyggnaden av Traneberg och den passerade Fridhemsplan på sin väg från Norra Bantorget till Traneberg. Busslinjen till Essingeöarna passerade också Fridhemsplan. Buss nr 52, som har haft många olika sträckningar genom innerstaden, hade fram till krigsutbrottet sin ändhållplats på Pontonjärgatan vid parken. Under kriget drogs den in p.g.a. brist på drivmedel, oljor och däck. Trafiken återupptogs först långt efter kriget och relativt nyligen har den trafikerade sträcken utökats med en runda runt Gjuteriet. I samband med att den västra tunnelbanegrenen från Hötorget till Vällingby med station vid Fridhemsplan öppnades för trafik 1952 upphörde trafiken på linjerna 11 och 12. Linje 12 blev en matarlinje från Alvik till Nockeby. Den tunnelbanelinjen har sedan förlängts genom centrum till de södra förorterna och kallas nu för den gröna linjen. Tunnelbanetrafiken vid Fridhemsplan har senare kompletterats med linjen från Kungsträdgården till Akalla. I samband med högertrafikomläggningen 1967 upphörde all spårvagnstrafik i Stockholm med undantag för den på Nockebybanan och Lidingöbanan. Spårvagnarna ersattes av nya busslinjer med delvis samma sträckning, spårvagn nr 4 blev buss 54 osv. Gjuteriet 1 Fastigheten uppfördes efter ritningar av arkitektfirman Bocander 1927-1928 för Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden. För att få uppföra fastigheten i 6 plan d.v.s. 5 trappor högt måste av brandsäkerhetsskäl den översta våning dras in en bit från fasadlivet och därigenom uppkom en altan. Våningsplanet och altanen kallades kungsvåning resp kungsaltan, dispens krävdes nämligen av högre Sid. 10

myndighet för att få uppföra så höga hus invid så smala gator med hänsyn till kravet på rimlig lutning på brandstegarna. Fastigheten byggdes med den för tiden gällande standarden, varmt och kallt vatten, centralvärme, hissar och tvättstuga med tillhörande torkrum. Uppvärmningen skedde med kokseldade pannor. Köken hade gasspis, diskbänkarna var av ljus marmor och diskhoarna var av vitglaserat lergods. De som sovrum tänkta rummen och köken hade skurgolv, vardagsrum och hallar hade ekparkett. Ventilationen var s.k. självdragsventilation. Friskluftstillförseln skedde genom tilluftsventiler i badrummen och skafferierna. I smålägenheterna med dusch och/eller kokvrå var det dock sämre med tilluften, i flertalet fall saknades särskilda kanaler för tilluften. Detta var troligen en följd av att flera av dessa smålägenheter tillkom under själva byggandet. Under uppförandet frångicks nämligen ritningarna i flera avseenden beroende på att svårigheter kunde förutses att hyra ut större lägenheter och alltså byggdes det fler smålägenheter i stället. Hufvudstaden sålde med tillträde den 1 april 1929 fastigheten (då alltjämt benämnd Karlsvik 29) till fru Jenny Ygberg, änka efter stadsingenjör Herman Ygberg (betr. honom se monografien 129 Ljus och luft utgiven av Stockholms stad, ISBNR 91-7031-060-2). I denna monografi finnes mycket om Stockholms utveckling under tiden 1870-1920 för den som är intresserad av Stockholmshistoria. Där berörs öven den tidigare omnämnda svåra bostadsnöden i Stockholm och genomförandet av Lindhagenplanen. Fastigheten överläts för kr. 1.100.000, vilket betalades genom övertagande av lån kr. 950.000 och kontant 150.000. Räntenivån för lånen låg då mellan 5% och 6%. Fastigheten var då allframtidsförsäkrad för 850.000. Denna försäkring gäller såsom namnet anger alltjämt och överfördes till bostadsrättsföreningen vid dess övertagande av fastigheten. Fastigheten har därefter ända till bostadsrättsföreningens köp den 8/11 1993 ägts av Jenny Ygberg och hennes efterlevande, av vilka många bott i fastigheten eller på ett eller annat sätt deltagit förvaltningen av fastigheten. Eftersom redogörelsen om fastighetens historia nämner många av dessa eller de alltjämt bor i fastigheten har en enkel släktöversikt bifogats denna redogörelse. I fastigheten fanns då 54 lägenheter och en butik. Lägenhetsfördelningen var följande: Fridhemsgatan 8: Nb 1 rum hall kök dusch 1 rum hall kök dusch 2 rum hall kök+alkov bad 1 rum kv dusch 2 rum hall kök+alkov bad 1 tr. 2 rum hall kök bad 2 rum 2 rum hall kv kök bad bad 2 rum hall kök bad 1 rum kv dusch 2 tr. 2 rum hall kök bad balkong 2 rum 2 rum kv kök bad bad 2 rum hall kök+alkov bad balkong 1 rum kv dusch 3 tr. 2 rum hall kök+alkov bad balkong Sid. 11

2 rum 2 rum kv kök bad bad 3 rum hall kök+alkov bad balkong 4 tr. 3 rum hall kök+alkov bad balkong 1 rum kv bad 1 rum 4 rum hall kök kök+alkov bad bad balkong 5 tr. 2 rum hall kök+alkov bad 1 rum kv dusch 1 rum kv dusch 1 rum kv dusch 2 rum kv bad 1 rum kv dusch 2 rum kv dusch Pontonjärgatan 38: Nb 2 rum hall kök bad 2 rum hall kök bad 2 rum hall kök bad 1 tr. 2 rum hall kök bad 2 rum 2 rum hall hall kök kök bad bad 2 rum hall kök bad 2 tr. 2 rum 2 rum hall hall kök kök bad bad 2 rum hall kök bad 2 rum hall kök bad balkong 3 tr. 4 tr. lika 2 tr. lika 2 tr. 5 tr. 2 rum hall kök bad 2 rum hall kök bad 2 rum 1 rum hall kök kök bad dusch 1 rum kv dusch I samtliga lägenheter fanns WC i bad- eller duschutrymmet med undantag för i 3- och 4- rumslägenheterna på Fridhemsgatan där WC:et hade fått ett separat utrymme. I de lägenheter som hade alkov bestod denna av en något avskild del av köket utom i 3- och 4- rumslägenheterna där alkoven var ett litet, helt avskilt rum. Alkoven var avsedd till sovplats till jungfrun, senare omdöpt till hembiträde (införandet av den s.k. hembiträdeslagen utrotade sedan i praktiken hembiträdena). I samtliga 2-rums eller större lägenheter fanns i alla rum en intern ringledning med vilken herrskapet kunde tillkalla jungfrun. Ringsignalen hördes i köket och på en siffertavla kunde jungfrun se från vilket rum signalen kom. I hörnlägenheterna på Fridhemsgatan nb, 1 tr, 2 tr, 3 tr och 4 tr fanns och finns än väl fungerande öppna spisar. Kylskåp fanns ej. von Platen hade visserligen redan 1922 uppfunnit tekniken som sedan användes för kylskåp, men någon tillverkning av kylskåp till rimliga priser kom inte till stånd förrän i slutet av trettiotalet. Samtliga lägenheter på 5 tr. som vette mot gatan hade utgång till altan. Hyresgäster Vid köpet från Hufvudstaden var fastigheten fullt uthyrd. Sid. 12

I fastigheten bodde då bl.a. Gustaf Adolf Svensson med makan Siri. Gustav Svensson arbetade från 1929 och sedan i många år som portvakt. Han skötte portvaktssysslan på fritid vid sidan av sitt skiftgångssarbete som eldare på Hornsbergs mälterier. Han blev därigenom under världskriget mycket betungad av det slitsamma arbetet med vedeldningen men lyckades trots alla svårigheter hålla en godtagbar inomhustemperatur. Siri Svensson bodde sedan kvar som hyresgäst i fastigheten till sin död något år efter det fastigheten övergick i bostadsföreningens ägo, föreningen återfick då lägenheten. Den 1 april 1930 inflyttade Sven Ygberg med hustrun Astrid, född Kromnow i lägenheten nr 24, 5 tr. Fridhemsgatan 8. Under tiden fram till sin död 1994 bodde hon i olika lägenheter i fastigheten, den längsta tiden i just nr 24, men flyttade på slutet in i den bredvidliggande lägenheten. Hon blev medlem i bostadsföreningen. Hennes lägenhet ärvdes av barnen som sedan överlät den till hennes barnbarn MariAnne Ygberg. Astrid Ygberg hade en viss konstnärlig ådra och gjorde de ritningar och möbleringsförslag som användes under trettiotalet för att underlätta uthyrningen av de tomma lägenheterna.. Lägenheten nr 24 innehas nu av Peter Ygberg (1999). I slutet på trettiotalet inflyttade Müller-Welt i den lägenhet 5 tr. Pontonjärgatan 38, som hon alltjämt bebor (1999) Den 1 juli 1932 flyttade Nils Göransson in i 1-rumslägenheten med dusch och kokvrå 1 tr., Fridhemsgatan 8. Göranson bodde därefter i sin död år 1989 i olika lägenheter i fastigheten, den sista var 2-rumslägenheten på nb, Fridhemsgatan 8. Göranson var målarmästare och det torde inte finnas någon lägenhet i hela fastigheten som han under sin verksamma tid inte har målat eller tapetserat en eller flera gånger. De vackra lägenhetsdörrarna i Fridhemsgatsuppgången har han skapat. Tyvärr har av kostnadsskäl annan av honom skapad konstnärlig dekoration ej kunnat vidmakthållas, utan den har undan för undan blivit övermålad. Göransson drabbades tyvärr, som såsom många andra målare, av lungproblem orsakade av dåtidens lösningsmedel, främst terpentin, och blev tidigt sjukpensionerad. Han kunde därför beklagligtvis inte fortsätta med sina uppdrag i fastigheten. I lägenheten nr 14, 2 tr. Fridhemsgatan 8 bodde under en längre tid professorn i meteorologi Bergeron, något som dock inte hade något samband med att SMHI, innan det flyttade till Norrköping, hade sina successivt utbyggda lokaler högst upp i posthuset Fridhemsgatan 9. 4-rumslägenheten på 4 tr. Fridhemsgatan 8 övertogs från Märtha Ygberg av riksarkivarien Åke Kromnow som bodde där till sin död 1986. Hans maka Birgitta Lager-Kromnow, historiker, bor alltjämt där. De hyresgäster som hade utsikt västerut från de övre våningarna kunde tills sjukhusparken bebyggdes se i stort sett ända till de nya stadsdelarna Fredhäll och Kristineberg. Den soliga söndagen den 24 maj 1935 kunde den stora flyguppvisning beskådas, som ordnades i anledning av Bromma flygfälts invigning på lördagen. Det var en stor händelse med tanke på att till dess hade endast ett fåtal flygplan kunnas ses i Stockholm, och då var det sjöflygplan som landade på Värtan vid Lindarängen. Fyrverkerier var på 1930 och 1940-talet synnerligen ovanliga nöjen att uppleva men hyresgästerna kunde ändå stundom glädjas åt något liknande, det gick bra att se provskjutningarna av signalskott i olika färger från militärens ammunitionsfabrik i Marieberg, belägen ungefär där ryska ambassaden nu ligger. Gatunamnet Fyrverkarbacken påminner än om den verksamheten. Sid. 13

Butiken Butiken var en s.k. dubbelbutik, d.v.s. en butik med en gemensam ingång till ett vindfång med dörrar till dels en bröd- och mejeriförsäljningsdel och dels en viktualiedel för torrvaror, rotfrukter och något charkuterier. Till butiken hörde en lagerlokal i källarplanet in mot gården mot grannfastigheten Pontonjärgatan 36. Butiken var även öppen på söndagar, men måste dock hålla stängt under gudstjänsttid. De viktigaste varorna bröd och mjölk levererades dagligen med häst och vagn till butiken. Is levererades också allt efter behov för att kyla mjölken som förvarades i 50-litersflaskor nedsänkta i ett stort kar med vatten och isblock. Samtidigt kunde även de fåtaliga hyresgäster som hade isskåp få isen uppburen till lägenheten. Isen levererades av företaget Mälaris som sågade upp isblocken vintertid i viken på Lovö invid Lindö gård. Under fyrtiotalet började mjölken i ökande omfattning levereras i glasflaskor, som även de kyldes med tillhörande back i iskaret. Små livsmedelsbutiker av denna typ blev med tiden ej lönsamma varför denna slog igen omkring år 1960. Därefter har lokalen använts i tur och ordning som kontor, butik med lager i bredvidliggande källarutrymmen såväl under Pontonjärgatan som Fridhemsgatan, foto- och reproduktions-atelje och sedan delats under bostadsrättsföreningens förvaltningstid i två delar, en utnyttjad av Scoutförbundet, den andra av en sammanslutning av hantverkare som gör peruker, dockor och teatereffekter. I samband med att butiken gjordes om till kontor togs den väggfasta butiksinredningen bort och entresolplanet byggdes. Förvaltningen Hyresintäkterna uppgick vid tillträdet vid full uthyrning till 99.150 kr per år. 1930 började dock hyresgästerna i takt med den ekonomiska krisen få svårigheter med betalningen, vissa betalade sin hyra med växlar, andra överlämnade vissa ägodelar, andra återigen flyttade utan att betala hyresskulden. Kostnaderna 1930 uppgick till 70.000 kronor. Större delposter var räntor 51.000, koks 4.350, reparationer 3.600, vatten 1820, portvaktslön 1.500, hisselektricitet 520. Reparationerna avsåg väsentligen, trots att huset var nästan nytt, kostnader för målning och tapetsering. Många hyresgäster satte som ett villkor för att flytta in att omtapetsering skedde. Under trettiotalets första år blev det allt svårare att hyra ut lägenheterna som en följd av depressionen och den därmed sammanhängande arbetslösheten orsakad av den internationella finanskrisen och Kreugerkraschen hemma i Sverige. Det fanns gott om tomma lägenheter överallt i Stockholm och i massor av fönster fanns skylten ATT HYRA. För att underlätta uthyrningen gjordes för alla lediga lägenheter ritningar över lägenheten och i dessa inritades olika möbleringsförslag. Hyrorna sänktes också för många lägenheter, i synnerhet år 1933. Detta ledde tillsammans med en omfattande målnings- och tapetseringsverksamhet att förlusterna på outhyrda lägenheter trots allt kunde hållas på en relativt låg nivå. För att underlätta uthyrningen fick också så småningom lägenheterna med skurgolv korkmattor inlagda. Sid. 14

Fastighetsförvaltningen var dock förlustbringande och underskotten fick täckas med lån från släktingar och bekanta, bankerna vågade efter Kreugerkraschen ej låna ut mer pengar. Dessa lån kunde icke återbetalas förrän under 1950- och 1960-talen. För att inte den stora lägenheten nr 23, 4 tr. Fridhemsgatan 8, skulle stå tom, inflyttade där den 1 oktober 1933 ägaren, fru Jenny Ygberg med dottern Märtha, den beboddes därefter av Jenny till hennes död 1943 och av Märtha till några år före hennes död 1981. Vicevärdar Sven Ygberg var vicevärd under de första åren på trettiotalet. Under hans vicevärdstid planlades byggandet av Västerbron, en bro med tillhörande tillfartsvägar som icke var förutsedd i Lindhagenplanen. Brons västra landfäste skulle bli ungefär där stora Rålambshov synes på stadsplanekartan men fråga uppkom vart trafiken sedan skulle ledas. Förslag framlades om en ändring av stadsplanen med innebörd att förgårdarna utmed Fridhemsgatan skulle slopas. Gatan skulle då bli så bred att den kunde rymma all den förväntade trafiken som även omfattande spårvagnar. Dragningen var praktisk med hänsyn till att den förde trafiken direkt till den redan befintliga trafikplatsen, Fridhemsplan. Trafiken på Fridhemsgatan var då mycket obetydlig och några parkeringsproblem kunde man ej ens föreställa sig, se fotot taget 1936 utanför Fridhemsgatan 4 upp mot Fridhemsplan Personerna i förgrunden är Claes-Herman Ygberg med lillasystern Brita i sällskap med mormor Emma Kromnow. Lägg märke till att den nu mycket stora vackra almen på fastighetens förgård var nyplanterad då och knappast kunde kallas för träd. Man får hoppas att den ej kommer att drabbas den nu grasserande almsjukan. Sid. 15

Det kunde redan då vid stadsplanediskussionerna förutses att den föreslagna dragningen av trafiken från Västerbron skulle orsaka mycket trafikbuller och minskad trivsel för de boende utmed Fridhemsgatan. Sven Ygberg motarbetade förslaget med alla medel, varför det föll och den nuvarande lösningen med tillfart till Fridhemsplan via viadukten över Rålambshov och Mariebergsgatan kom att genomföras. Motståndet underlättades av det förhållandet att marken till förgårdarna faktiskt utgjorde en del av tomten för varje fastighet och icke enbart var en bestämmelse om planterade gårdar i stadsplanen. Expropriationsinstitutet var då ej heller så utvecklat som det är numera. De boende utmed Fridhemsgatan får i dag vara tacksamma för att Sven Ygberg då lyckades med detta, i synnerhet om man betänker den enorma trafikökning som skett sedan dess. Bron färdigställdes 1935 och bygget visas på nedanstående foto taget från Norr Mälarstrand ungefär vid S:t Eriksgatans början. En bild från byggnadstiden för Västerbron. Claes-Herman Ygberg på sparkstötting i centrum. Märtha Ygberg övertog sedan vicevärdskapet från Sven Ygberg och skötte därefter sysslan till år 1973 då Gunnar Ygberg tog vid. Då Gunnars Ygberg blev rektor så räckte inte tiden till utan 1982 övergick vicevärdsarbetet till en person som ej tillhörde släkten, B-A Åkerlind. Åkerlind hade sysslan till dess föreningen övertog fastigheten. De av dessa som tillhörde släkten bodde alla i stort sett under hela den tid de var vicevärdar i fastigheten, något som naturligtvis underlättade kontakten med hyresgästerna, så mycket mer som hyrorna betalades kontant till vicevärden och kvitterades på kontraktets baksida. Betalning via postgiro blev allmänt tillämpad först i slutet på fyrtiotalet. Krigsåren Under andra världskriget påverkades fastighetsförvaltningen på många sätt. Tillförseln av koks till uppvärmning och varmvatten upphörde och ersattes med en ransonerad knapp vedtilldelning. Vedransonering var baserad på en tänkt lägenhetstemperatur om 18 grader på dagen och 16 på natten. Varmvatten fick ej längre tillhandahållas och som en följd härav måste även tvättstugans torkrum avstängas. Torkrummet uppvärmdes nämligen genom att i dess golv cirkulerade under en gles trätrall hetvatten från varmvattenpannan. Gas till tvättpannan tillhandahölls inte heller varför tvätt ej kunde ske i tvättstugan. Sid. 16

Tvättstugan och torkrummet låg i källaren på Fridhemsgatan i de två rummen in mot gården. Vid några tillfällen medgavs dock med hänsyn till hygien och folkhälsa att varmvatten skulle få tillhandahållas några dagar, bl.a. strax före julen 1941. Portvakten Svensson tog dessutom vara på alla de kartonger, tomlådor och annat träskräp från sopor och vindsröjningar som han kunde hitta och kunde därför, utöver vid de medgivna tillfällena, åstadkomma varmvatten några extra timmar då och då, en medmänsklig välgärning som blev mycket uppskattad. Arbetet för portvakten, eldaren, ökade mycket eftersom veden brann ut på bara några få timmar och pannorna måste således fyllas på ofta. Det var svårt att hålla en jämn värme under sådana förhållanden, så mycket mer som vintrarna 1939/40, 1940/41 och 1941/42 var extremt kalla, temperaturen var under långa tider betydligt under -20 grader. Dygnsmedeltemperaturen var t.ex. 25/1 1942-28.6 grader. Trots portvaktens alla ansträngningar frös dock vid några tillfällen vattenledningar inomhus. Vedförsörjningen var ett problem eftersom stora kvantiteter erfordrades och ved kräver lång torktid. Den ved som erhölls hade emellertid snabbt framtagits genom den statliga Bränslekommissionens insatser och var därför tämligen sur och lämnade lite värme om man inte hade haft turen att få ved i form av rivningsvirke från gamla hölador, fäbodar o.dyl. Den sura veden orsakade även att rökgaserna blev kalla så att tjära utfälldes i skorstenarna och därefter brann som skorstenseld. (se den kvarsittande, men nu inaktuella skylten, om hur brandkåren skall tillkallas, som finns i porten Fridhemsgatan 8!). Många skorstenar blev allvarligt skadade vid dessa skorstenseldar, men piporna i Gjuteriet 1 klarade sig från detta. För att få fram ved av godtagbar kvalitet lät Märtha Ygberg på sitt sommarställe avverka i stort sett all avverkningsvärd skog som fanns där och som sedan fick torka tillräckligt länge. Det blev c:a 80 kbm som kördes till staden och travades på planteringen utanför Fridhemsgatan 8. Den på detta sätt framtagna kvantiteten avräknades från ransoneringstilldelningen men den var ändå ett gott tillskott eftersom den var torr och av god kvalitet. I butikens lagerlokal inreddes ett skyddsrum som genom källargångarna kunde nås dels från gårdsnedgången till källaren från Fridhemsgatan, dels från porten på Pontonjärgatan. Gastäta ståldörrar monterades, fönstren blockerades med trälådor fyllda med grovt grus. Till alla lägenhetsfönster skaffades mörkläggningspapper som tillklipptes för att passa till de olika fönsterstorlekarna. På vindarna ställdes upp stora vattenfat med hinkar och svabbar för brandsläckning, sand fanns i säckar för släckning av fosforbrandbomber. På grund av den brist på byggnadsmaterial som uppstod, dels genom försvarets kraftigt ökade behov, dels genom den p.g.a. mobiliseringsinkallelserna minskade produktionen, dels genom importbegränsningarna, så infördes tillståndstvång för alla fastighetsreparationer av någon större omfattning. Tillstånd meddelades i praktiken ej. Detta ledde i många äldre fastigheter till ett omfattande förfall, vilket när restriktionerna försvann i slutet av 1950-talet bidrog till den omfattande rivningsvågen av äldre bebyggelse som ödelade stora delar av de gamla stadskärnorna i Sverige. Gjuteriet 1 hade dock under kriget icke nått den ålder då omfattande reparationer krävdes, varför dessa svårigheter undgicks. För att förhindra inflation infördes prisstopp på flertalet varor. Trots detta steg prisnivån icke obetydligt varje år. Även hyrorna låstes till 1939 års nivå och fick sedan ej höjas, något som ledde till en ohållbar situation. Kostnaderna för bränslet steg nämligen kraftigt. Sid. 17

Som en följd därav framtvingades bestämmelser om särskilda bränsletillägg till hyran som beroende på bränslets prisändringar och förbrukningsvolymer omräknades varje kvartal. Hyran var således ej densamma mer än i högst 3 månader. Tiden efter kriget 1948 uppgick hyrorna till 86.500, d.v.s. mindre än 20 år tidigare, trots den ganska påtagliga inflationen, då under kriget kallad dyrtid. Därtill kom dock bränsletillägg med inte mindre än 10.100 kr, men eftersom bränsletillägget endast var avsett att täcka den merkostnad som uppstått p.g.a. kostnadsökningar på bränslet så var tillägget ej något bidrag till de normala förvaltningskostnaderna.. Lönsamheten i fastighetsförvaltningen sjönk därigenom kraftigt och några nämnvärda reparationer fanns det ej utrymme för. Emellertid infördes en bestämmelse om att s.k. standardhöjande åtgärder kunde leda till en viss hyreshöjning, så medgavs att årshyran höjdes med 8% av den kostnad åtgärden, t.ex. installation av ett kylskåp, uppgått till. Detta innebar med hänsyn till kostnaderna för avskrivning, ränta och reparationer att ett kylskåp måste ha en livslängd på mer än 20 år för att investeringen skulle gå jämnt upp. Detta ledde av naturliga skäl till att endast ett fåtal sådana åtgärder kom till stånd och de som ändock gjordes hade en negativ inverkan på lönsamheten. När kolimporten successivt kommit igång efter kriget och vedeldningen avvecklats försågs fastighetens pannor för att underlätta eldningsarbetet med s.k. stoker-aggregat d.v.s. från ett magasin föll kolet ned mot en matarskruv som förde in kolet i förbränningsläget i pannan. Magasinet behövde endast fyllas två gånger om dygnet, en avsevärd lättnad. Nästa förenkling i eldningsarbetet kom 1958 då oljeeldning infördes. Sid. 18

På 1960-talet byttes den arkitektonisk vackert utformade balustraden med s.k. dockor på altanen ut mot det nuvarande järnräcket, eftersom balustraden var så låg att var förenat med viss risk för en fullvuxen person att luta sig över kanten. Bild av Astrid Ygberg på altanen till lägenhet nr 24 år 1930. Lägg märke till den låga balustraden. På 1970 talet infördes bestämmelser om att hyresnivån enligt vissa regler kunde höjas i sådana lägenheter där mera genomgripande reparationer hade genomförts. Som större reparation ansågs målning och tapetsering i mer än halva lägenheten i kombination med t.ex. golvslipning och byte av elsystem. Även andra standardhöjande åtgärder skulle kunna beaktas vid hyressättningen. Bestämmelserna var mer verklighetsanpassade än de tidigare varför ett planerat upprustningsarbete kunde igångsättas. De höjda hyrorna från 5-6 upprustade lägenheter räckte nästa år till att rusta ytterligare någon lägenhet. Takten i upprustningen ökade därför alltefter det åren gick och allt fler upprustade lägenheters höjda hyror bidrog till att täcka kostnaderna. Med början 1970 rustades på detta sätt 2 lägenheter. Centralantenn för TV installerades 1971. Denna har sedermera utbytts mot en kabeltvanläggning. Den senare installerades då av kabeltvbolaget med ett beklagligtvis ur utseendesynpunkt mycket dåligt resultat, synliga kabeldragningar på de flesta ställena. 1972 rustades 2 lägenheter. Fasaden mot gården på det översta planet tilläggsisolerades och plåtbeslogs eftersom väggarna hade dålig värmeisolering (tunna plattväggar). Motsvarande åtgärd fick dock icke göras å gatufasaden enär detta skulle förändra fastighetens utseende och det godkände inte byggnadsnämnden. De väggarna har istället isolerats på insidan i samband med lägenhetsreparationerna. 1973 moderniserades 1 kök, d.v.s. nya snickerier med modern arbetshöjd insattes, rostfri diskbänk monterades, kyl- och frys installerades, gasspisen utbyttes, ny linoleummatta inlades, köket målades. I samband med en sådan köksreparation byttes vatten- och avloppsrör genom trossbottnarna till ovan- och underliggande lägenheter. 1975 rustades en lägenhet. Hyresreglering som infördes vid andra världskrigets början upphörde 1 oktober och ersattes då med bestämmelser om hyressättning enligt det alltjämt gällande s.k. bruksvärdessystemet. Sid. 19

Bruksvärde har inget med bruksvärdet att göra utan innebär att hyran icke får överstiga hyran för jämförbara lägenheter i andra fastigheter ägda av samhällsnyttiga fastighetsföretag. En rationellt driven privatägd fastighet fick därigenom indirekt genom en effektivare förvaltning en hyreshöjning. 1976 upprustades 3 lägenheter enligt de nya bestämmelserna. Gasledning från huvudledningen ute i Fridhemsgatan byttes ut eftersom den rostat sönder och läckte in gas genom grundmuren. Hissmaskinerna i fastigheten byttes och försågs med växelströmsdrivna motorer, tidigare hade de haft likströmsmotorer sedan de installerades 1928. I samband med att elverket slutade att leverera likström tillhandahöll och monterade elverket stora omformare från växelström till likström för hissdriften. Omformarna kunde därför plockas bort och den plats de upptog kunde senare användas som entré till den nuvarande tvättstugan. 1977 försågs samtliga värmeelement med termostatventiler och l lägenhet rustades. Källarlokalen på Pontonjärgatan 38 iordningsställdes och uthyrdes. I samband med arbetet med i denna källarlokal undersöktes även om det var möjligt att utnyttja det utrymme under butiken, som tidigare ej varit tillgängligt. En öppning gjordes då under portens entrétrappa in under butiksgolvet och fyllningsmassorna bortfraktades. Arbetet måste dock avbrytas då en mycket kraftig mur i grova stenblock framträdde, uppenbarligen en grundmur till någon av de fabriksbyggnader som tidigare ingått i Karlsviks industrier. Öppningen täcktes återigen provisoriskt. Enrumslägenheten med dusch och kokvrå nb. på Fridhemsgatan sammanlades med hörnlägenheten, kraven på bostadsstandarden hade nu ökat så att de smålägenheter som nöden skapat 1929 ej längre var önskvärda. 1978 räckte pengarna till upprustning av 4 lägenheter, mycket beroende av att källarlokalen på Pontonjärgatan lämnade nya hyresintäkter. Källarutrymmena på Fridhemsgatan 8 iordningställdes och hyrdes ut. 1979 rustades 2 lägenheter och ombyggdes 8 badrum. Vid badrumsombyggnaden byttes avloppsrören genom golv och tak samt rören i golven. På samma sätt byttes varmvattenrören till kopparledningar. Nytt sanitetsporslin monterades och badkaren i gjutjärn med lejontassar byttes till modernare kar. Emaljen i de gamla karen var i dåligt skick efter många års skurande med lut, skursand, stålull o.s.v. Under åren 1980 och fram till 1993 upprustades successivt allt fler lägenheter varje år och de som tidigare endast rustats delvis kompletterades undan för undan. 1984/1985 installerades fjärrvärme i fastigheten. Värmecentralen inrymdes i det tidigare pannrummet och pannorna revs ut liksom varmvattenberedaren. Denna hade tagit ett stort utrymme i anspråk uppe under taket i kolförrådet. 1986 inreddes en maskintvättstuga i det tidigare utrymmet för kol/vedförråd och en del av pannrummet. Vid bygget av tvättstugan reserverades en del av utrymmet utmed yttermuren för att vid ev. senare behov kunna skapa en förbindelsegång mellan de två lokalerna i källaren i fastigheten. För att nå detta resultat nu krävs endast en håltagning genom en tjock mur samt att fjärrvärmecentralen avskiljs från gången. Enligt nya bestämmelser detta år skulle sophämtningen göras mindre betungande för sophämtningspersonalen, bl.a. skulle soptunnorna ej behöva bäras i trappor. Som en följd härav byggdes det nuvarande soprummet och grovsoprummet med sep. hämtningsmöjlighet direkt från gatan utan trappsteg. Sophuset på gården revs. För ändamålet ianspråktogs en lägenhet om 1 rum och kök på nb. på Fridhemsgatan. Den till lägenheten hörande tamburen och Sid. 20