Keith Harvey, Sätt att tänka Trotskij om dialektiken Dialektiken är varken fiktion eller mysticism, utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardagsproblem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer. (Till marxismens försvar, Röda Rummet, s. 86. Övers. korr.) Vi lever i en tid av historiska förändringar och omkastningar i världspolitiken. Dessa plötsliga förändringar, revolutioner och kontrarevolutioner, är själva produkten av komplicerade och utdragna processer. Det kalla krigets slut, Sovjetunionens sönderfall, stalinismens död som en ideologisk attraktionspol för kampen bland världens förtryckta och utsugna, är bara de mest uppenbara manifestationerna av detta. Dessa händelser har i sin tur satt igång länge dolda konflikter och gett dem förnyad betydelse. Imperialismens enhet, som revolutionärer har tagit för given under närmare ett halvt århundrade, börjar brytas upp. De ökande konflikterna mellan de imperialistiska makterna, uttryckta i spänningarna mellan Europa och USA om upprätthållandet av den nya världsordningen i Jugoslavien och Somalia, ställer revolutionärer inför nya och på samma gång gamla problem. I perioder som den nuvarande kommer, på samma sätt som under perioden 1945 50, när den gamla världsordningen byggdes upp, ett misslyckande med att tillämpa en dialektisk politisk metod i analyserandet av dessa förskjutningar och omsvängningar att resultera inte bara i ett högre antal fel än vanligt beträffande perspektiv och program, utan i en kvalitativ degeneration. Detta beror på att i relativt stabila tider, när förändringarna är långsamma och det politiska och ekonomiska landskapet förefaller fastfruset, fungerar de begrepp och idéer som vi har ackumulerat med tiden vår doktrin tillräckligt bra för att vi ska kunna förstå vad som pågår omkring oss. Men i en period när, med Marx ord, det kan komma dagar i vilka tjugo år är förkroppsligade är enbart en etablerad doktrin otillräcklig för att vi ska kunna orientera oss. I ljuset av nya och unika erfarenheter behöver vi vidareutveckla våra idéer, göra oss av med varje aspekt av vår doktrin som visat sig otillräcklig i livets prövning. I sådana tider ges det extra fördelar för en politisk militant som besitter och använder en korrekt politisk metod, dvs. den dialektiska metoden, eller som Lenin sade: dialektiken är marxismens kunskapsteori. Utan en sådan metod kan revolutionärer falla offer för dogmatism, impressionism eller en eklektisk kombination av båda två. Den förra uppstår ur insisterandet antingen på att verkligheten inte har förändrats eller att alla dess förändringar kan rymmas inom de existerande begreppsliga ramarna. Nya fenomen reduceras helt enkelt till gamla fenomen eller avvisas kategoriskt, eftersom de inte passar in i dogmatikerns livlösa scheman. Denna inställning förvandlar marxismen till en steril ortodoxi. En Kautskys eller Cannons ortodoxi bidar bara sin tid tills den sönderfaller i opportunism. Dess uppenbara motsats, ihålig impressionism, uppträder som ett resultat av en förhastad reaktion på de omedelbaraste förändringarna i vad som tycks ske. Den betraktar dessa förändringar som ett ogiltigförklarande av hela de existerande teoretiska och metodologiska ramarna. Dessa förändringar av analysen äger inte rum på grundval av samma metod utan snarare genom att överge den helt och hållet. Den bittra frukten av denna metod är fullskalig revisionism. Hur kan vi se till att det vi uppnår i perioder som den nuvarande är en kreativ vidareutveckling, snarare än en destruktiv revision av det marxistiska programmet? Naturligtvis garanterar inte betonandet av behovet av en korrekt metod, även om vi antar att vi förstod vad denna metod består av, i förväg att vår analys ger korrekta resultat.
Resultat måste bedömas både utifrån deras förmåga att förklara och förutse verkliga rörelser i världen och att attrahera krafter i arbetarklassen för att kämpa för dem, liksom från begreppens inre logiska konsekvens och deras överensstämmelse med marxismens grunder. Ett behärskande av den dialektiska metoden är därför inte bara en debatt om marxistisk filosofi, vars försvar är de partiintellektuellas uppgift, medan de som inte har fallenhet för högre teori kan tillåtas gå vidare med praktisk kamp på gatorna eller i fabrikerna. Tvärtom handlar det om att medvetet behärska ett sätt att förstå världen, en värld inom vilken vi strävar efter att handla vid bestämda punkter för att förändra dess riktning, eller som Trotskij noterade: dialektisk träning av sinnet [ ] är lika nödvändigt för en revolutionär kämpe som fingerövningar för en pianist [ ]. (Till marxismens försvar, s. 92) Även om hatet mot kapitalistisk utsugning och förtryck är en nödvändig utgångspunkt för en revolutionär kämpe, är det otillräckligt för ett parti som strävar efter att leda arbetarklassen genom att vägleda och inrikta den mot erövrandet av statsmakten. Vilken arbetare som helst skulle bli misstänksam inför en doktor som, okunnig om biologins och anatomins framsteg, om utvecklingen från foster till födelse, enbart var beväpnad med åsikten att barnafödande var ett av livets vackra mysterier som Gud gett oss? Denne skulle omedelbart inse att en sådan person var en kvacksalvare som inte för en minut kan anförtros vården av en blivande moder. Detsamma gäller för politiken. Det är möjligt att uppnå den rätta slutsatsen med gissningar eller politiskt väderkorn. Men sådana framgångar kommer att vara slumpmässiga. Frågans kärna är att en systematisk, i allmänhet sammanhängande analys, och därmed den strategi och taktik som grundas på den, endast är möjlig med en korrekt politisk metod. Det finns lagar som styr tänkandet om den verkliga världen där ute. De måste behärskas och användas i medvetna undersökningar. Trotskij var som praktisk aktivist, som oktoberupprorets huvudledare och organisatör av Röda Armén, liksom briljant teoretiker, absolut bestämd på denna punkt. Till skillnad från Lenin, skrev han aldrig någon bok ägnad filosofin som sådan. Men han struntade långt ifrån i ämnet. Det som sysselsatte honom mest av allt i hans skrivande var att skola kadrer i den dialektiska logikens metod, för att utrusta dem med en forsknings- och analysmetod. Målet var att göra det möjligt för kadern att uppnå korrekta programmatiska slutsatser och sedan söka bekräftelse på sina slutsatser i partiets och klassens praktik. Trotskij använde ofta analogin att filosofin var som en verktygsmakares gille i förhållande till alla de andra vetenskaperna. Verktygsmakaren var av avgörande betydelse för olika branscher av produktionen men var inget substitut för dem. Beväpnad med enbart den materialistiska dialektiken, men okunnig eller föraktfull gentemot ämnet i alla dess empiriska detaljer, kommer man bara att ställa till en ordentlig röra. Men beväpnad med den dialektiska logiken och med den relevanta kunskapen, kan verkliga framsteg göras. Det finns betydande fördomar mot dialektik bland de som vuxit upp i anglosaxiska länder. Dessa svårigheter beror på att den anglosaxiska världen under århundraden varit hem för en mycket annorlunda metod; vi kallar den empiricism. Vi kan kortfattat sammanfatta denna metod med frasen, att se är att tro, eller mindre kortfattat, vi vet inget annat om världen utom det som tillhandahålls genom erfarenhet, genom våra fem sinnen. Trotskij hävdade en gång att brittisk empiricism vid användningen hade en viss fördel framför andra metoder. Exempelvis är den rationella idealismen, mycket vanlig i det kontinentala Europas kultur, en medveten fiende till materialism och dialektik. Den försvarar ursinnigt den formella logikens självtillräcklighet, särskilt syllogismen, mot dialektiken och faktiskt också mot naturvetenskapernas och andra vetenskapers oväntade upptäckter. Den söker i Förnuftet en värld av eviga och oföränderliga sanningar. Empiricismen innehåller i jämförelse en primitiv, underutvecklad form av dialektik. Där-
med menade Trotskij att medan dialektiskt tänkande är evolutionens, förändringens, utvecklingens logik, erkänner empiricismen dessa, men bara så att säga omedvetet. Brittiska vetenskapsmäns stora bedrifter under sexton- och sjuttonhundratalet (till exempel Newton, Boyle) uppnåddes därför att de var rigoröst trogna mot föreställningen att det som är sant är det som vi gång efter gång observerar och registrerar genom experimenterande. På grund av denna metod utmanades och övervanns tidigare sunt förnuft. Till exempel kunde en större bredd och ett större djup i observationerna av den naturliga världen och en riktig registrering för Darwin, trots hans naiva filosofiska ståndpunkt, uppenbara att arterna kunde och även genomgick förändringar. Detta betyder naturligtvis inte att fakta talar för sig själva. Darwin var själv tvungen att göra teoretiska generaliseringar till exempel för att förklara mekanismen i denna förändring generaliseringar som aldrig enbart kunde uppstå ur observationer. Men hans teori om evolution genom naturligt urval passade till observationerna, var materialistisk och tillhandahöll en ram som bäst kunde förklara framtida observationer. Ändå är det viktigt att förstå att de relativa fördelarna med denna empiricism är begränsade till studiet av naturhistorien och naturvetenskapen. Fördomsfritt registrerande av den fysiska, biologiska och kemiska världen kan uppenbara dialektikens sanning ständig rörelse och förändring. Detta är inte fallet i studiet av politik, historia och ekonomi. Människor i Storbritannien är särskilt stolta över sitt sunda förnuft. Detta drag i den nationella kulturen är, som Trotskij noterade, ett resultat av den brittiska bourgeoisiens tidiga seger och kapitalismens tillväxt under flera århundraden med en åtföljande reduktion av kyrkans inflytande och makt, både i idéernas värld och i det sociala och ekonomiska livet. Detta ledde till en obearbetad materialism, som var tillräcklig för praktiska affärer och för naturvetenskaperna. Deras framgångar med denna metod, ledde brittiska borgerliga tänkare till att betrakta alla försök till systematiskt och sammanhängande tänkande, alla försök till teoretiska generaliseringar, både idealistiska och materialistiska, som ett slöseri med tid och energi. De intog en skeptisk, agnostisk inställning till sådana tillvägagångssätt. Detta får sitt folkliga uttryck i den vanliga identifikationen av det teoretiska med det opraktiska. Människor föredrar att använda sitt sunda förnuft. Men vad är sunt förnuft? I grund och botten har åratals praktisk erfarenhet inom ett eller annat område i fabriken eller i familjen till exempel gett upphov till vissa etablerade sanningar om hur världen fungerar. Det är sunt förnuft att inte placera handen i elden, eftersom erfarenheten visar att det gör ont. För många goda kockar är det sunt förnuft som dikterar hur de kombinerar en hel rad med ingredienser och med vilka proportioner en kaka ska göras. Sunt förnuft uppstår inte därför att människor en dag kommer överens om att de vill göra en viss sak på ett visst sätt. Nej, det är resultatet av att göra saker och ting på ett visst sätt under så lång tid att det tas för givet, med vissa modifikationer i erfarenhetens ljus. Sunt förnuft fungerar på grundval av formell logik, alldeles tillräckligt för de många tillfällen när vi behöver behandla världen som i praktiken oföränderlig. Det är sunt förnuft därför att det fungerade tidigare; om det fungerade tidigare och fungerar lika bra idag, så måste saker och ting förändras mycket lite. Ett affärsbiträde som säljer grönsaker kommer att arbeta månad efter månad med uppfattningen att ett kilo frukt väger exakt lika mycket varje gång det överlämnas till en kund. Beviset för detta påstående är att kunderna beter sig som om det är sant. Men vidare undersökningar skulle avslöja att varje kilo faktiskt inte motsvarar ett kilo. Varje kund får troligen något under eller över ett kilo. Inte heller frukten är densamma varje gång och den kommer att variera i storlek, i kvalitet och i färskhet. Idén att ett kilo jordgubbar är lika med varje annat kilo jordgubbar är bara en approximativ
sanning. Till och med idén att varje jordgubbe är lika med sig själv är felaktig eftersom varje frukt befinner sig på väg från mognad till förruttnelse. Vid en viss punkt kommer förfallet att göra frukten osäljbar. Men för vardagligt bruk är ett kilo jordgubbar ett kilo jordgubbar. Formell logik är alltså långt ifrån oanvändbar. Den är faktiskt livsavgörande. Men den har gränser för sin användbarhet. Dialektisk logik, som betonar att materia och processer befinner sig i ett konstant tillstånd av evolution, är överlägsen i förståelsen av svårare och mer komplexa processer och ställd inför dem ger den en rikare, fulllödigare sanning, eller som Trotskij noterade: Dialektiskt tänkande förhåller sig till vulgärt tänkande på samma sätt som en spelfilm till ett fotografi. Spelfilmen utesluter inte fotografiet utan kombinerar en serie av dem (Till marxismens försvar, s. 88. Övers. korr.) Det var den tyske filosofen Hegel som först systematiserade det dialektiska tänkandets egenskaper i allmänna och abstrakta lagar. Han gjorde det på grundval av en encyklopedisk kunskap om sin tids naturvetenskaper, konstarter, historia och naturligtvis filosofi. Ur sina studier sammanfattade han dialektikens lagar. Hegel var idealist men detta gjorde inte hans insikter om dessa lagar obrukbara. I den dialektiska logikens själva kärna ligger erkännandet att alla naturliga och sociala fenomen består av motsatta delar. Motsatser är samexisterandet av stridande element inom en helhet. Enheten mellan dessa motsatta element, till exempel kapital och lönearbete inom det kapitalistiska samhället, tillhandahåller den livsviktiga dynamiken för rörelse och konflikt. Var och en av de polära motsatserna inom sådana konflikter är nödvändig för den andras existens. Men konflikten producerar utveckling, förändring: till exempel introducerandet av nya maskiner som ökar arbetets produktivitet. Sådana anpassningar och förändringar fortgår inte utan att påverka helheten, karaktären av det naturliga objektet eller den sociala formationen. En annan dialektisk lag berör utvecklingen av kvantitativa förändringar till kvalitativa omvandlingar. Temperaturen i en kastrull med vatten ökar kvantitativt när den uppvärms. När temperaturen når 100 åstadkommer emellertid den kvantitativa ökningen av energieffekten en förändring i vattnets kvalitet. Vid ett visst ögonblick av kvalitativ omvandling blir vattnet till ånga. Relaterat till detta är antagonismen mellan innehåll och form. Vad som inledningsvis var en form som kunde uttrycka ett visst innehåll blir, genom detta innehålls vidare utveckling, oförmögen att anpassa sig till det och står i motsättning till det. Detta antyder till exempel att en förändringsprocess kan fortgå gradvis och växa till sig inom en igenkännbar form men bara till en punkt är nådd där formen inte längre kan innesluta förändringarna. Vid denna punkt omvandlas objektet. Ett exempel på detta är, som Engels noterade, det faktum att kapitalismens konkurrensmässiga tvång mot en tidigare aldrig skådad utveckling av produktivkrafterna, kommer i motsättning till produktionsförhållandena, kapitalistiskt ägande: Produktionssättet reser sig i uppror mot egendomsformen. Förbundna med denna förståelse av förändring är begreppen negation och överskridande. All rörelse tenderar att omvandla objekt i deras motsatser. Men sådana negationer utplånar inte bara det som de negerar, den både sammanfaller med och bevarar dem. Således löser den inte bara motsättningen i rörelsens kärna utan bevarar det också genom att överföra det till en högre nivå. Primitiva klasslösa samhällen var inom sig högt sammanhållna, en funktion av deras närhet till den rena överlevnaden. Produktionens utveckling, uppkomsten av ett mervärde, utplånan-
det och ersättandet av den kommunala tillvaron av ett samhälle sönderslitet av klasskonflikter, var priset för människans herravälde över naturen. Under socialismen kommer negationen, en produkt av denna klasskamp, att överskridas: ett ännu större behärskande av naturen kommer att kombineras med en överlägsen form av inre social sammanhållning och samarbete genom återuppträdandet av ett klasslöst samhälle på en högre nivå. En del kritiker har sagt att detta är ett schema som påtvingats verkligheten, en variation på den religiösa myten om en ursprunglig oskuld, fall och slutligen förlossning. Men marxismen analyserar inte bara framåtgående rörelser i den mänskliga historien utan också reträtter. De ryska arbetarna negerade kapitalismen 1917. Den stalinistiska kontrarevolutionens seger under 1930-talet fullbordade utplånandet av arbetarrådens stat och ersatte den med en byråkratisk diktatur. Proletariatets revolutionära politiska makt negerades av byråkratin, som däri uppträdde som en agent för världsbourgeoisien. Men de ryska arbetarnas ekonomiska erövringar, de planerade och förstatligade produktionsmedlen, likviderades inte samtidigt. Ett element, faktiskt det avgörande elementet, i termer av att identifiera en stats klasskaraktär, de proletära egendomsförhållandena, bevarades. Ett nytt fenomen den degenererade arbetarstaten blev till. Trotskij visste att detta var ett temporärt fenomen vars motsättningar också måste lösas, eller med Övergångsprogrammets ord: Antingen blir byråkratin i allt högre grad världsbourgeoisiens organ inom arbetarstaten och störtar de nya egendomsformerna och kastar tillbaka landet till kapitalismen, eller också kommer arbetarklassen att krossa byråkratin och öppna vägen till socialismen. Denna prognos bekräftas fullständigt, även om det är sent och hittills i sin negativa variant. Men vad som är viktigare är att den vägledde Trotskij till en revolutionär strategi som kombinerade oförsonlig revolutionär kamp för att utplåna den stalinistiska diktaturen med försvaret av Sovjetunionen och kampen för att bevara och demokratiskt omvandla planekonomin. Denna analys var bara möjlig på grundval av förståelse och användning av dialektikens lagar. De inom den trotskistiska rörelsen som inte gjorde detta, som James Burnham och Max Shachtman, var inte bara oförmögna att förstå stalinismen, utan slutade på fel sida av barrikaderna. På samma sätt är det sannolikt att var och en som avvisar eller missförstår den dialektiska metoden kommer att gå mot katastrof i analyserandet av restaurationsprocessen i Sovjetunionen och de andra degenererade arbetarstaterna. Innan vi undersöker hur dessa lagar för materiens dialektiska evolution fungerar inom kunskapens område, inom tänkande materia, måste vi klart och tydligt slå fast att vi är materialister. Allt praktiskt vardagsliv och all seriös naturvetenskap utförs på grundvalen att världen och universum existerar oberoende av och före det mänskliga medvetandet om dem. Mänskligt tänkande måste arbeta med intryck från denna objektivt existerande värld på våra sinnen och de utvidgningar av dessa sinnen som vi har skapat i form av verktyg och vetenskapliga instrument. Vårt tänkande, inklusive användningen av formell och dialektisk logik, är inte en inbillningens flykt, en subjektivism som vi påtvingar världen. En del av Trotskijs anhängare trodde ändå att detta var fallet. Max Eastman, Trotskijs litterära agent från 1920-talet och framåt, trodde att dialektiskt tänkande var metafysiskt nonsens. Dialektikens lagar existerade inte och var i stort sett ett resultat av att den mänskliga hjärnan påtvingade den yttre världen fantasifulla konstruktioner. Han gjorde anspråk på att erkänna värdet av att tro på dialektiskt tänkande, eftersom det gav Lenin en otrolig flexibilitet i tänkandet och gjorde det möjligt för honom att undvika dogmatism inför nya fakta. Men det var allt. För Eastman var dialektiken ett användbart grepp, men den var inte lagbundet knuten till förståelsen av politikens verkliga värld.
Till och med ledare för Fjärde Internationalen under 1930-talet var lika kritiska mot det vetenskapliga värdet av dialektiskt tänkande. I Socialist Workers Party (USA) var Max Shachtman skeptiker medan James Burnham var öppen motståndare till dialektiken. Han ansåg att det inte fanns någon förbindelse mellan politik och filosofi. Politiska ståndpunkter måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar utan referens till dialektisk logik. Trotskijs svar var att insistera på att dialektisk logik inte var någon godtycklig konstruktion, utan tvärtom: Vi kallar vår dialektik materialistisk därför att dess rötter varken finns i himlen eller i den fria viljans djup utan i den objektiva verkligheten, i naturen. (Till marxismens försvar, s. 89. Övers. korr.) Denna världs självständiga existens och företräde i förhållande till vårt tänkande är en verklig premiss för marxister. Vi avvisar ordlekar som: Hur vet vi att den verkliga världen existerar oberoende av oss om vi bara kan känna till den genom våra sinnen? Vetenskapliga undersökningar visar materiens existens före vår egen existens och i denna bemärkelse är vi och vårt medvetande (som är en form av materia) relaterade till den yttre världen som delen är till helheten. Vi är en specialiserad utväxt av denna värld; de lagar som styr dess funktioner styr också oss, men i särskilda former som härrör från den specialiserade karaktären av detta slags materia. Eftersom medvetandet är en form av materia, måste den ha uppstått som en anpassning i den animala evolutionen som valts och utvecklats funktionellt. Varför uppstod den annars som en separat form av materia? Trotskij insåg detta när han noterade att: Dialektisk kunskap är inte identisk med naturens dialektik. Medvetandet är en mycket originell del av naturen, som besitter särdrag och regelbundenheter som är helt och hållet frånvarande i resten av naturen. Hur kan vi behålla idén om företräde för den objektiva verkliga världen där ute och ändå ge kreativ plats åt tänkandet? Vi måste för det första få grepp om medvetandets mångskiktade karaktär: Medvetande är en skapad term för djurs (inklusive människors) förhållande till den yttre världen som åstadkoms genom hjärnans aktivitet; det inkluderar förnimmelser, medvetandets elementära form, perception sammanfogandet av sensationer till en komplex men konkret framställning av komplexa objekts komplexa förhållanden och idéer, som reproducerar tingens egenskaper och relationer i det abstrakta och som är specifikt mänskliga. Tänkande är det namn vi ger åt denna högre form av medvetande, där idéer produceras och manipuleras. Förhållandet mellan olika aspekter av medvetande lyder vissa lagar. Förnimmelser, perception och tänkande återspeglar således den objektiva verkligheten, men annorlunda och med ökande precision. Begrepp (produkten av tänkande) står både närmare den objektiva verkligheten som de återspeglar och på samma gång mer avlägset än förnimmelser; de står närmare i den bemärkelsen att de på ett mer korrekt sätt återspeglar dess verkliga karaktär (dess rörelse, dess väsentliga inre förhållanden), men de är mer avlägsna i den bemärkelsen att de är mindre direkta, i högre grad förmedlade, än förnimmelser, eftersom tankar passerar genom språkets filter. Men tänkande är aktivt och inte passivt. Tänkande är ett reflekterande över verkligheten och inte bara en återspegling av den. Tänkandet tar råmaterialet från sina egna (och andras) mer primitiva former av medvetande, inklusive andra begrepp, och producerar nya begrepp, väljer, blandar och formulerar framtida lösningar. En del av denna tankeprocess består i att veta hur man tänker i enlighet med den materiella karaktären av ämnet i fråga och den situation vi befinner oss i. När räcker det med formell
logik och när är det otillräckligt? Tänkandets logik ligger i denna förmåga till abstraktion och konkretisering, att analysera och syntetisera, att röra sig bort ifrån och tillbaka till den sinnliga verkligheten, att uppfatta materiens sammanhang och förhållanden. Men denna metod är inte idealistisk, eftersom den måste utgå från ett omfattande studium av sakens fakta, deras ömsesidiga förbindelser, deras utveckling. Då och först då kommer den att avslöja de inre lagarna i den verkliga materien och inte vara något som läggs på den, eller som Isaac Deutscher en gång påpekade: Dialektiken är verkligen det marxistiska tänkandets grammatik. Men på samma sätt som man inte visar sitt behärskande av grammatiken genom att rabbla dess regler, utan i levande tal, så visar man inte sitt behärskande av dialektiken genom att grubbla över dess formler, utan genom att ta itu med särskilda, stora och betydelsefulla frågor inom historien och samtiden. Trotskij sade i stort sett samma sak 1926 i ett annat sammanhang när han rådde sina partikadrer att undvika kommunistiskt skrävel som uppträder när kadrer nöjer sig med att rabbla dialektikens regler och inte studerar materialet som är under diskussion: Ni kan inte tvinga dialektiken på fakta, utan måste härleda den från fakta, ur deras karaktär och deras utveckling Att tilllämpa dialektisk materialism på nya kunskapsområden är möjligt bara efter att ha bemästrat dem inifrån. Även då, efter att ha gjort allt detta, närmar sig naturligtvis bara en revolutionär kämpe det viktigaste steget. Sanningen i kunskapsprocessen finns inte i tolkningen utan i praktiken, i verifieringen, genom kunskapen om var det revolutionära partiet måste sättas in i klasskampens process. Således måste våra insikter finna en lämplig form för att kunna göra sitt inflytande märkbart. Givet uppgiften, och den publik vi försöker nå, vad är lämpligt: teori, propaganda, agitation? Både Lenin och Trotskij formulerade medvetet många av sina teoretiska och praktiska insikter med vägledning av det dialektiska tänkandets lagar. Teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingen är inget annat än Trotskijs specifika tillämpning av idén om världsekonomins motsägelsefulla enhet. Den utgår ifrån denna premiss och tillämpas på totaliteten i det sena 1800-talets Ryssland. Inte identitet utan enhet mellan motsatta och skilda aspekter. Lenin slog många gånger fast att man i politiken alltid måste vägledas av särskilt en princip för Lenin den kanske viktigaste lagen i dialektiskt tänkande idén om att sanningen alltid är konkret: Marxistiskt tänkande är konkret, dvs. det betraktar alla avgörande fakta i varje given situation, inte bara med utgångspunkt från deras ömsesidiga förhållanden, utan också från deras utveckling. Det upplöser aldrig den momentana situationen inom det allmänna perspektivet, utan gör en analys av den momentana situationen med alla dess särdrag möjlig genom det allmänna perspektivet. Politiken har just detta slags konkreta analys som sin utgångspunkt. Opportunistiskt och sekteristiskt tänkande har detta drag gemensamt: de plockar ur förhållandenas komplexitet fram en eller två faktorer som tycks dem vara de viktigaste (och ibland faktiskt är det), isolerar dem från den komplexa verkligheten och tillskriver dem obegränsad eller ohämmad makt. Här innebär inte konkret det omedelbart förnimbara och synliga, något som är tillgängligt för våra sinnen att se och röra vid. Snarare innebär konkret här en kombination av skilda abstraktioner. En abstraktion är en ensidig sanning betraktad i isolering. I analysen måste dessa abstraktioner ges sin plats och vikt för att nå fram till en kombination som resulterar i konkret analys. Trotskijs skrifter är fulla av exempel. Trotskij skriver om den revolutionäre fackföreningsledaren som för sin politik enbart på
grundval av idén att fackföreningar är organ för borgerligt inlemmande i staten under en epok av kapitalistiskt förfall. Detta är en abstraktion och som sådan en delsanning. En annan är att fackföreningar är organ för elementär (ekonomisk) klasskamp, ännu en abstrakt och delvis sanning. Vi skulle kunna foga fler och fler till vår definition, att de är skolor för socialism etc. Men frågan är hur dessa sanningar ska kombineras, och vilken vikt bör vi tillmäta dem i varje given konjunktur? Detta är avgörande för att bestämma praktiken. En marxist som idag bedriver politik enbart på grundval av fackföreningarnas konservativa karaktär, deras fullständigt borgerliga karaktär, skulle bakom revolutionärt klingande fraser faktiskt göra sig skyldig till att bedriva reaktionär politik. Lenin hade själv anledning att bland andra kritisera Bucharin för att inte följa strängheten i denna lag. I Ryssland 1920 ägde det rum en debatt inom Rysslands Kommunistiska Parti mellan Trotskij och Zinovjev om fackföreningarnas roll i Ryssland. Den senare sade att de var skolor för socialism och den förre sade att de var statens apparat under proletariatets diktatur. Bucharin ingrep, genom att felaktigt hävda att han genom att undvika vare sig Zinovjevs eller Trotskijs ensidighet gick tillväga på ett dialektiskt sätt, och sade att fackföreningarna var båda delarna. Lenin var oense med honom: Kärnan i hans teoretiska misstag i detta fallet består i ersättandet av eklekticism med dialektiskt samspel mellan politik och ekonomi (som vi återfinner i marxismen). Hans teoretiska attityd är: å ena sidan, å andra sidan, det ena och det andra. Detta är eklekticism. Dialektik kräver en allsidig bedömning av förhållandena i deras konkreta utveckling men inte ett lapptäcke av småbitar. Lenin sade att Bucharin inte insåg den centrala betydelsen av lagen om att sanningen alltid är konkret. Detta innebar att Bucharin stannade vid sådana abstraktioner och inte undersökte problemet i alla dess detaljer; därför nådde han bara fram till eklekticism. Han framställde ingen självständig analys av saken och därför inga bevis för att någon skulle behandla objektets första, andra, tredje eller fjärde aspekt som avgörande i denna situation. Om sanningen är konkret måste detta verifieras i praktiken, i erfarenhetens ljus och korrigeras i ljuset av utvecklingen i den verkliga världen. Här är lagen om kvantitetens omvandling till kvalitet avgörande. För Trotskij var det antagligen den viktigaste lagen. Otvivelaktigt är detta fallet för en revolutionär praktik. Trotskij tvingades vid många tillfällen att vidareutveckla sina begrepp och idéer för att möta en förändrad verklighet. Han säger att begrepp är nödvändiga men på samma gång som de fångar en aspekt av sanningen, dödar de den, eftersom sanningen verkligen är en process av förändring och utveckling. Ett begrepp kan sägas analysera en föränderlig verklighet men vid en viss punkt spränger denna verklighet gränserna för begreppets användbarhet; kvantitet förvandlas till kvalitet och vi måste vidareutveckla eller ersätta begreppet. Vi måste behålla det som är värdefullt och avvisa det som inte är det. Vi måste utveckla ett nytt och rikare begrepp. Historiskt sett formar mänskligheten sina begrepp tänkandets grundelement på grundval av erfarenheten, som alltid är ofullständig, partiell, ensidig. Det innefattar i begreppet de drag i en levande, för evigt föränderlig process, som är viktiga och betydelsefulla för det vid ett givet ögonblick. Dess framtida erfarenhet berikas först (kvantitativt) och växer sedan ur det tillslutna begreppet, dvs negerar det i praktiken, och nödvändiggör därigenom en teoretisk negering. Men negeringen innebär inte ett återvändande till tabula rasa. Förnuftet besitter redan: a) begreppet och b) insikten om dess oriktighet. Denna insikt är liktydig med nödvändigheten att konstruera ett nytt begrepp, och sedan visar det sig oundvikligen att negationen inte var absolut, att den bara berörde vissa drag av det första begreppet. Det nya begreppet har därför, av nödvändighet, en syntetisk karaktär: i det inträder de element av det
ursprungliga begreppet som kunde motstå erfarenhetens prövning, som ledde till negationen av det ursprungliga begreppet. Som vi har sett, var den ryska revolutionens degenerering under Stalins styre den viktigaste enskilda utveckling som Trotskij hade att analysera. Själva idén om att Ryssland överhuvudtaget var något slags arbetarstat ifrågasattes upprepade gånger inom och utanför Fjärde Internationalens led under 1930-talet, när omfattningen av Stalins brott mot arbetarklassen inom Sovjetunionen blev uppenbar. De som är benägna till empiriskt och normativt tänkande kunde bara använda sig av idén att en arbetarstat måste inbegripa alla de följande dragen: arbetarstyre av produktionen, framåtskridande mot utplånande av ojämlikhet, progressivt bortvittrande av staten, sovjeternas suveräna styre. I frånvaron av dessa drag kunde definitionen inte längre gälla. Trotskij började på ett annat sätt. Han hävdade först att den grundläggande aspekten i definitionen av Sovjetunionens klasskaraktär för en marxist måste utgå från egendomsförhållandenas karaktär. Trots det faktum att arbetarklassen under Stalin inte planerade produktionen direkt och demokratiskt, hade kapitalismen utplånats fullständigt. Således började Trotskij med en vetenskaplig analys som inleddes med en förståelse av vad det var som han studerade samhällens och staters klasskaraktär. För att kvantitativa förändringar ska övergå i kvalitativa, måste det äga rum kvalitativa förändringar i denna aspekt, egendomsförhållandena, i Sovjetunionen. En degenerering i den politiska överbyggnaden kan, oavsett hur viktig och grotesk den är, bara bereda vägen för denna omvandling, men får inte identifieras med själva omvandlingen. Trotskijs teori var alltså historisk, angav stadierna i en förändringsprocess och gav alla de specifika motsättningarna sin rätta vikt. Fjärde Internationalens historia efter kriget hemsöktes av oförmågan att ta itu med uppgiften att återutveckla begreppen på ett liknande sätt. Efter kriget var Fjärde Internationalen i slutändan oförmögen att korrekt analysera de förändringar som ägde rum inom världsstalinismen. Dess expansion i Östeuropa efter 1944 och de efterföljande konflikterna mellan nationellt baserade stalinister, som Tito och Mao, och Stalin själv, desorienterade Fjärde Internationalen. Före andra världskriget var det en adekvat, approximativ sanning att definiera stalinismen som underordnad eller verkställare av Kremls politiska intressen. Men efter kriget var detta otillräckligt i en ny situation där nya degenererade arbetarstater hade uppstått (med Moskvas hjälp). Själva deras existens krävde att trotskisterna vidgade definitionen av stalinismen för att undgå begränsningarna i en alltför snäv definition som identifierade den med byråkratins intressen i Sovjetunionen. Genom att inte göra detta, och genom att insistera på den tidigare, snäva definitionen, bereddes faktiskt vägen för den felaktiga uppfattningen att Tito hade upphört att vara stalinist när han drabbade samman med Kreml efter 1948. Och detta trots det faktum att Trotskij, så tidigt som 1928, hade lagt grunden till en vidareutvecklad, bredare definition av stalinismen när han förutspådde stalinismens slutliga socialpatriotiska degeneration, dvs. längs nationella linjer. På samma sätt kunde bara en konkret dialektisk analys erkänna att den ryska revolutionens seger och efterföljande degeneration förändrade (dvs. utvidgade) de sätt på vilka arbetarstater (även om de var degenererade från födelsen) kunde upprättas, medan arbetarstater före oktober 1917 enbart kunde bli till genom krossandet av den borgerliga statsmakten genom de suveräna arbetarråden. Återigen var det för många i Fjärde Internationalen efter kriget en väsentlig sanning (dvs inte bara historiskt grundat) att arbetarklassen måste delta självständigt i processen med kapitalismens störtande, annars kunde den inte äga rum. Således förvirrade och begränsade gamla sanningar, förkroppsligade i klassiska formuleringar, de som inte kunde använda marxismens
metod utan bara mekaniskt följde dess doktrin. Föreställningen om att byråkratin kunde störta kapitalismen (en revolutionär handling) och samtidigt blockera övergången till socialismen (en kontrarevolutionär handling), som sannerligen är beroende av självständig klassaktion, kunde bara härledas ur en konkret och dialektisk analys. Sedan 1989 har den trotskistiska rörelsen stått inför lika viktiga utmaningar med vidareutveckling av begrepp. Trotskister ärvde från Trotskij idén att kapitalismen inte kunde återupprättas i Sovjetunionen, eller någon annan arbetarstat, utan ett inbördeskrig. Det var omöjligt att rulla upp reformismens film baklänges, som Trotskij sade. Men det står klart att denna idé var baserad på en premiss, nämligen att arbetarklassen i dessa länder skulle försvara existensen av postkapitalistisk egendom. Detta var särskilt sant i Sovjetunionen där arbetarklassen hade genomfört revolutionen och upplevt frukterna av den innan degenerationen. Denna sanning var emellertid historiskt grundad, liksom alla andra. När de förhållanden som understödde den väl hade förändrats skulle den bli falsifierad. Faktum är att effekterna av årtionden av politiskt förtryck och ekonomins stagnation i händerna på stalinisterna, plus det faktum att kapitalismens avskaffande i Östeuropa betraktades som påtvingad utifrån, innebar att arbetarklassen inte upplevde den postkapitalistiska egendomen som sin egen, som måste försvaras på barrikaderna. Massorna var tvärtom oförmögna att skilja mellan källan till sitt förtryck (den stalinistiska kasten) och egendomsförhållandena. Förändring och utveckling tvingar oss även här att omvärdera våra nedärvda idéer, för att behålla det som är positivt i dem och göra oss av med det som inte kan bekräftas. De närmaste åren kommer att vara fulla av utmaningar för marxismen. Som en sant vetenskaplig teori, och ett vapen i klasskampen, är det knappast förvånande att klassfienden gång på gång försöker diskreditera den. Många dyrkare av de sovjetiska, kinesiska eller kubanska byråkratiernas makt kommer, i och med det slutgiltiga fallet för deras gudar, att betrakta själva marxismen som överflödig. Åter andra kommer att slå till reträtt i ett sektliknande bekräftande av att den nedärvda doktrinen är tillräcklig. Båda kommer att visa sig oförmögna till teoretiskt förfinande, eftersom de är rädda inför utmaningen av fruktan för att de bara kommer att producera revisioner. Den genuina marxismen kommer att förnya sitt program, vinna nya anhängare och gå vidare mot nya segrar för vår klass. Trotskyist International nr 12, sept dec 1993