Kropp-medvetandeproblemet i samtida filosofi Pär Sundström

Transkript

1 1 Kropp-medvetandeproblemet i samtida filosofi Pär Sundström [Det här är en lätt redigerad version av en föreläsning som jag gav för gymnasielärare i filosofi vid Norrländsk filosofihelg, Umeå, september 2001.] Kropp-medvetandeproblemet består i att klargöra hur mentala fenomen är relaterade till fysikaliska fenomen (med 'fysikaliska fenomen' menar jag här även kemiska, biologiska och fysiologiska fenomen). Det är ett problem som går tillbaka till Descartes, men som har fått förnyad aktualitet de senaste decennierna, bl.a som en följd av stora framsteg inom hjärnforskningen. Problemet är ett av de mest intensivt utforskade områdena inom den analytiska filosofin idag. Jag ska försöka sammanfatta några framträdande drag i den diskussion som för närvarande förs kring problemet. Varför är kropp-medvetandeproblemet problematiskt? Till att börja med vill jag resa frågan varför kropp-medvetandeproblemet är problematiskt. Jag sa ovan att problemet består i att klargöra hur mentala fenomen är relaterade till fysikaliska fenomen. Men det är ju inte alltid problematiskt att klargöra relationen mellan två olika fenomen. T.ex är det inte problematiskt att ange hur vatten är relaterat till H20. Det är känt att relationen här är en av identitet: vatten är detsamma som H20. Inte heller är det särskilt problematiskt att ange relationen mellan egenskapen att vara en hund och egenskapen att vara en katt. Här är relationen en av icke-identitet: att vara en hund är inte detsamma som att vara en katt. Om vi vill så kan vi också säga mer om relationen. T.ex att egenskaperna utesluter varandra: om något är en hund så är det inte en katt. Det är alltså inte alltid problematiskt att ange relationen mellan en typ av fenomen och en annan typ av fenomen. Vad är det då som gör kropp-medvetandeproblemet problematiskt? Jo, kropp-medvetandeproblemet är problematiskt därför att de två mest plausibla teorierna om hur mentala fenomen är relaterade till fysikaliska fenomen nämligen dualismen och materialismen båda står inför väsentliga svårigheter. Det som jag ska göra i det följande är att presentera de två teorierna dualism och materialism, och beskriva de väsentligaste svårigheter som de står inför. I viss utsträckning ska jag också beskriva hur några av de svårigheterna möjligen kan bemästras. Jag börjar med dualismen. Dualism Mest allmänt säger dualismen att medvetande och materia är skilda från varandra. Man brukar urskilja två olika varianter av dualism. Man talar om egenskapsdualism och substansdualism. Av dessa är egenskapsdualismen den variant som de flesta intresserar sig för idag. Och jag kommer också att tala framför allt om egenskapsdualism. Egenskapsdualismen hävdar:

2 2 Egenskapsdualism: Att ha en viss mental egenskap är inte detsamma som att ha en viss fysikalisk egenskap. (Dvs: att tänka en viss tanke eller känna en känsla, eller uppleva smärta är inte detsamma som att t.ex vara i ett visst neurofysiologiskt tillstånd.) Man kan illustrera egenskapsdualistens påstående med hjälp av en analogi: Att ha en högerarm är inte detsamma som att ha en vänsterarm. Även om de ofta förekommer tillsammans så är de olika egenskaper. På samma sätt påstår egenskapsdualisten att det att t.ex tänka en viss tanke är inte detsamma som att vara i t.ex ett neurofysiologiskt tillstånd. Vi kan kontrastera detta mot substansdualismen som, åtminstone som jag ska förstå den här, hävdar: Substansdualism: Det som har mentala egenskaper är inte detsamma som det som har fysikaliska egenskaper. (Dvs: Det som tänker eller känner, eller upplever är inte detsamma som det som har feber, eller brännskador, eller överskott av insulin.) (Den mest berömda substansdualisten är ju Descartes. Enligt Descartes är det själen som tänker, känner och upplever medan det är kroppen som har feber, eller brännskador eller överskott av insulin.) En egenskapsdualist behöver inte försvära sig åt substansdualism. Egenskapsdualisten kan mycket väl acceptera att det är ett och samma subjekt som har tankar och som har neurofysiologiska egenskaper, men samtidigt hävda att det att ha tankar är något annat än att ha neurofysiologiska egenskaper (liksom man kan hävda att det är ett och samma subjekt som har en högerarm och som har en vänsterarm, och samtidigt hävda att det att ha en högerarm är något annat än att ha en vänsterarm). Det som huvudsakligen talar för egenskapsdualismen är att den är intuitivt tilltalande. Det verkar någorlunda rimligt att tänkandet av en tanke inte är detsamma som att vara i ett visst fysikaliskt tillstånd. Man kan notera att egenskapsdualisten t.o.m. kan gå med på att det finns nödvändiga förbindelser mellan skilda egenskaper. Det är kanske omöjligt att ha en fot om man inte har ett ben. Likafullt så är egenskapen att ha en fot inte densamma som egenskapen att ha ett ben. På samma sätt kunde egenskapsdualisten gå med på att det är omöjligt att tänka om man inte har en hjärna, men ändå insistera på att egenskapen att tänka inte är densamma som egenskapen att ha en hjärna. Det finns emellertid också ett problem med dualismen; ett problem som gäller både substansoch egenskapsdualism. Det är problemet med det mentalas verkningskraft. Det är svårt eller omöjligt att frigöra sig från antagandet att mentala egenskaper har kausal verkningskraft. Det räcker med att fundera över några alldagliga exempel för att bli klar över hur svårt detta är. Anta t.ex att jag ramlar från min cykel, och lite senare söker upp en läkare. Varför söker jag upp en läkare? Vanligtivs så är åtminstone en del av orsaken att jag känner smärta. Kände jag inte smärta så skulle jag inte gå. Eller anta att jag går till bokhandeln och köper en bok. En vanlig orsak är jag är intresserad av boken, och vill läsa boken. Dvs, att jag befinner mig i de mentala tillstånden av att vara intresserad av något, och att vilja något. Jag hoppas det framgår av dessa reflektioner hur svårt det är att ge upp tanken på att våra beslut, intressen och upplevelser har kausala verkningar.

3 3 Men det mentalas kausala verkningskraft utgör ett problem för dualismen. Problemet är detta: Det är rimligt att anta att varje fysikaliskt inträffande har en fullständig fysikalisk orsak. T.ex: om en biljardkula börjar rulla så finns det någon fysikalisk händelse som är en fullständig orsak till detta (t.ex händelsen att en annan biljardkula stötte till kulan ifråga). Likaså: om min arm gör en viss rörelse, så verkar denna rörelse ha en fullständig fysikalisk orsak. Man kan spåra rörelsens orsaker till muskler, från muskler till nerver, från nerver till hjärnan. Och även processerna i hjärnan har sina fullständiga fysikaliska orsaker. Detsamma gäller förstås om de rörelser som jag genomgår om jag går till en bokhandel och köper en bok. Man brukar uttrycka detta bild-likt med att säga att den fysikaliska världen är "kausalt sluten". Det är ett sätt att uttrycka det faktum att det inte finns något utrymme för något icke-fysikaliskt att så att säga pumpa in ny, frisk energi i den fysikaliska världen. Och det är ett problem för dualismen. För enligt dualismen så är ju det mentala något icke-fysikalisk. Tillsammans med principen att den fysikaliska världen är kausalt sluten verkar då dualismen implicera att det mentala inte kan ha kausal verkningskraft. Men den implikationen verkar oacceptabel. Den säger att min smärta inte kan orsaka att jag går till doktorn, och att mitt intresse för en viss bok inte kan orsaka att jag går och köper boken. Sammanfattningsvis alltså: Det som huvudsakligen talar emot dualismen är att den tycks utesluta att det mentala kan ha verkningar i den fysikaliska världen (t.ex utesluter den att en persons smärta kan orsaka att personen går till läkaren). Med det går jag över till att tala om materialismen. Materialism Det står kanske redan klart vad som huvudsakligen talar för och emot materialismen. Det är i stort sett spegelvändningar av det som talar för och emot dualismen, eller specifikt egenskapsdualismen. Det som således huvudsakligen talar för materialismen är att den tycks följa av det faktum att det mentala är kausalt verksamt. Resenomanget lyder i mycket grov sammanfattning sålunda: Bara det som är fysikaliskt ha verkningar i den fysikaliska världen (enligt principen om den fysikaliska världen kausala slutenhet). Och det mentala har verkningar i den fysikaliska världen (t.ex när jag går till läkaren för att jag har ont). Alltså är det mentala fysikaliskt. Det som huvudsakligen talar emot materialismen, å andra sidan, är att den är intuitivt svårsmält. Åtminstone är den intuitivt svårsmält i samma mån som egenskapsdualismen är intuitivt rimlig. För som sagt: Det verkar rimligt att det att tänka en viss tanke (känna en känsla, uppleva smärta) inte är detsamma som att vara i ett visst fysiologiskt tillstånd. Jag tänkte ägna resten åt tiden åt att sammanfatta några viktiga drag i den dialektik som förekommer kring materialisters försök att bemöta den här svårigheten. En sak som materialister ofta är snara att påpeka är att två fenomen ibland är ett och detsamma trots att detta i förstone inte var uppenbart. Den kan krävas omfattande och överraskande empiriska upptäckter för att komma fram till såna saker. T.ex: det är inte

4 4 uppenbart att en blixt är detsamma som en elektrisk urladdning. Dessa fenomen kunde möjligen förefalla vara väldigt olika saker. Ändå visar empiriska upptäckter att de trots allt är ett och detsamma. På samma sätt, påpekar materialister, kunde det visa sig att tänkandet av en viss tanke är detsamma som att vara i ett visst fysiologiskt tillstånd, även om detta inte är uppenbart. Denna synpunkt imponerar emellertid inte på alla. För en del kritiker av materialismen påpekar att man ibland kan avgöra på förhand att två fenomen inte kan vara ett och detsamma. Det man påpekar är att två fenomen kan visas vara ett och detsamma bara om de tillhör samma kategori. Jag menar: Vi kan upptäcka att en person är identisk med en annan person; t.ex att Göran Person är samma person som Sveriges statsminister. Och vi kan upptäcka att en dag är identisk med en annan dag: t.ex att veckans vilodag är samma dag som söndag. Vi kan också upptäcka att ett tillfälligt himlafenomen är identiskt med ett annat tillfälligt himlafenomen: t.ex att en blixt är samma himlafenomen som en elektrisk urladdning. Men det är inte möjligt att upptäcka att en person är identisk med en dag (t.ex att Göran Persson skulle vara densamma som söndag), eller att en dag är densamma som ett himlafenomen (t.ex att vilodagen skulle vara densamma som en elektrisk urladdning). Här kan vi på förhand utesluta att vissa empiriska upptäckter kommer att göras. Det finns inget begreppsligt utrymme för att upptäcka att en person är identisk med en dag. Nu tycks det som att man åtminstone kan misstänka att mentala fenomen är lika artskilda från fysikaliska fenomen som t.ex dagar och personer. Det åligger därför materialisten att visa att det finns begreppsligt utrymme för att t.ex tänkandet av en tanke skulle kunna vara detsamma som att vara i ett visst hjärntillstånd. Många materialister menar sig ha en utarbetad strategi för att besvara den här utmaningen. Huvudidén i denna strategi är att det att ha en mental egenskap är detsamma som att vara i ett tillstånd som spelar en viss kausal roll. Ta t.ex den mentala egenskapen att ha smärta. Här hävdar man ofta att det att ha smärta är detsamma att vara i ett tillstånd som typiskt sett orsakas på ett visst sätt, och typiskt sett orsakar vissa beteenden. T.ex orsakas det typiskt av vissa skador i huden, och orsakar typiskt sett vissa grimaser, utstötanden av vissa ljud, en förhöjd kroppstemperatur, osv. Om man på ett sånt sätt kan analysera vad det innebär att ha smärta i kausala termer så har man, enligt många materialister, visat att det finns utrymme för att upptäcka att det att ha en mental egenskap är detsamma som att vara i ett visst fysikaliskt tillstånd. För det är inte mystiskt hur ett fysikaliskt eller ett fysiologiskt tillstånd kan spela den kausala roll som man har preciserat. Ett tillstånd i hjärnan kan mycket väl vara sådant att det typiskt sett orsakas av vissa skador i huden, och typiskt sett orsakar grimaser, utstötanden av ljud, och förhöjd kroppstemperatur. Idealiskt sett hoppas alltså materialisten kunna försvara ett resonemang av typen: (1) Att ha den mentala egenskapen M (ex: ha smärta) = att vara i det tillstånd som spelar den kausala rollen K (ex: orsakas av skador i huden, etc; orsakar grimaser, förhöjd kroppstemperatur, etc). (2) Det tillstånd som spelar rollen K = det fysiologiska tillståndet F. Alltså (3): att ha den mentala egenskapen M = att vara i det fysiologiska tillståndet F. Emellertid så imponerar inte heller denna strategi på alla. Det som framför allt har satts ifråga är steg (1) i materialistens behandling av mentala egenskaper. Många menar att det är falskt

5 5 att hävda att det att ha en mental egenskap är detsamma som att vara i ett tillstånd som spelar en viss kausala roll. Framför allt är det vanligt att hävda att såna kausala analyser utelämnar den subjektiva upplevelseaspekten av mentala tillstånd. Ta t.ex egenskapen att ha smärta. Materialistens analys av vad det är att ha smärta anger bara hur smärta relaterar sig till intryck i en organism, till andra tillstånd i organismen, och till organismens yttre reaktioner. Men analysen nämner ingenting om hur det är för en organism att känna smärta; hur smärta upplevs. Och det innebär att analysen på en avgörande punkt är ofullständig. För hur det känns att ha smärta är uppenbarligen en väsentlig del av vad det är att ha smärta. Jag tänkte stanna här. Jag vill inte påstå att den anförda kritiken av materialismen är det sista ordet i diskussionen. Men det är i alla fall en framträdande hållplats i den nuvarande debatten. En materialist måste på ett eller annat sätt övertyga oss om att den subjektiva upplevelseaspekten av mentala tillstånd har en plats i hans eller hennes teori. Sammanfattning Jag sa tidigare att kropp-medvetandeproblemet är problematiskt därför att de två mest plausibla teorierna om hur medvetandefenomen är relaterade till fysikaliska fenomen nämligen dualismen och materialismen båda står inför väsentliga svårigheter. Det som jag har försökt göra är att visa på vad dessa väsentliga svårigheter består i. Jag har sagt att det huvudsakliga problemet med dualismen är att den är svår att förena med det faktum att mentala händelser har kausala verkningar. Och den huvudsakliga svårigheten för materialismen är att visa hur det att ha en mentala egenskap alls skulle kunna vara detsamma som att ha en fysikaliska egenskap. I viss utsträckning har jag beskrivit hur materialister har försökt bemöta denna sin svårighet, och vilka problem man då stöter på. Litteraturtips Armstrong, David (1999) The Mind-Body Problem: An Opinionated Introduction. (En kort och kärnfull introduktion. Försvarar en form av materialism.) Chalmers, David (1996) The Conscious Mind. (Försvarar en form av dualism. Men har också till vissa delar formen av introduktionstext, om än något avancerad.) Dennett, Daniel (1991) Consciousness Explained. (Försvarar en form av materialism. Använder sig ofta av rön från psykologisk forskning kring medvetandet.) Nagel, Thomas (1974) "What it is like to be a bat?" The Philosophical Review. (En klassisk kritik av materialismen. Fokuserar på dess svårighet att redogöra för subjektiva upplevelsekvaliteter.