KALKLINBANAN FORSBY - KÖPING

KALKLINBANAN FORSBY - KÖPING Ett industrihistoriskt kulturarv och landmärke, en förenande länk Sörmland - Västmanland, ett projekt för entreprenörskap och turism SLUTRAPPORT AV KALKLINBANEPROJEKTET 2002-2004 AV ANDERS JOHANSSON & ANNA GÖTZLINGER På uppdrag av Södermanlands hembygdsförbund & Västmanlands fornminnesförening och hembygdsförbund Finansierat av Kulturdepartementet på initiativ av Delegationen för Industrisamhällets Kulturarv samt Länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län

Kalklinbanan Forsby - Köping Slutrapport av Kalklinbaneprojektet 2002-2004 av Anders Johansson & Anna Götzlinger Omslag och layout: Michael Andersson, Molnhavet Teckensnitt: Galliard Upplaga 500 ex Tryck: Lindherots tryckeri Vingåker 2004

FÖRORD & INTRODUKTION Kalklinbanan byggdes mellan sörmländska Forsby och hamn- och industristaden Köping i Västmanland för snart 65 år sedan, åren 1939-40. Den kommersiella driften upphörde 1997, eftersom minskad brytning i Forsby kalkbrott gjort linbanan olönsam enligt företagsekonomiska räknesätt. Cementproduktionen i Köping hade upphört redan under 1970-talet på grund av branschens strukturrationaliseringar som medfört en koncentration till Slite på Gotland. I Köping fortsatte fabriken med kalkförädling. Kalklinbanan är ett spektakulärt industriminne som bär på många berättelser om Sveriges 1900-tal. Den byggdes då efterfrågan på cement och betong ökade kraftigt på grund av bl.a. andra världskrigets befästningsbyggen. Den fick ännu större betydelse efter krigsslutet, då Sverige började moderniseras genom byggen av bostäder, industrier, kommunikationer och annan infrastruktur. Efterfrågan på cement var som störst under Miljonprogrammets "bostadsboom" 1965-74, då anläggningen kördes dygnet runt, året om. Kalklinbanan är med rätta en viktig del av industrisamhällets kulturarv. Eskilstuna Museer väckte för snart sju år sedan förslaget om att Kalklinbanan ska förklaras som byggnadsminne; "Världens längsta, i bruk varande, linbana för råvarutransporter. Förslaget vann gehör hos bl.a. Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning som i januari 2000 konstaterade: "Denna rörliga och påtagligt tekniska konstruktion har blivit ett industrihistoriskt landmärke och en viktig del av kulturlandskapet." Dåvarande riksantikvarien Erik Wegreus engagerade sig personligen och förklarade att "Kalklinbanan är en symbol för mycket stora industrihistoriska kulturarv, som är svåra att bevara och bruka. Men klarar vi det kan linbanan bli ett föredöme och fungera som en spjutspets för andra stora industriprojekt. Kalklinbanan är lämplig för ett större statligt stöd för långsiktigt bevarande och förvaltning, och där den industriverksamhet som upphört kan följas av framtida "produktion" av kunskap och kulturarvsupplevelser." Länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län har drivit på arbetet genom det s.k. Kalklinbaneprojektet, med stöd från Delegationen för Industrisamhällets kulturarv och Kulturdepartementet. Projektet startade vid årsskiftet 2001-02 i samverkan med museer och hembygdsrörelserna i de båda länen. Projektets styrgrupp har letts av Jan-Eric Rosenqvist, ordförande i Södermanlands hembygdsförbund, och har i övrigt bestått av Erik Orviste, Länsstyrelsen Sörmland, Viking Jonsson, kommunpolitiker i Vingåker, Lars Barkström och Patrick Björklund, båda från Länsstyrelsen Västmanland, Barbro Rundström, Södermanlands hembygdsförbund, Ann Österberg, Västmanlands fornminnesförening och hembygdsförbund, Anders Ellner, Nordkalk AB, Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie och länsmuseichef i Västmanland, K.G. Källerfors, ordförande i Kalklinbanans Vänner, samt undertecknade projektansvariga. Inledningsvis fick vi dessa ord på vägen av Sörmlands landshövding Bo Holmberg: "Övergripande mål är att Kalklinbanan ges förutsättningar att bevaras och görs tillgänglig för en bred allmänhet. Projektet syftar till att med linbanan som den förenande

länken och landmärke försöka väcka nyfikenhet och intresse för omgivande landsbygder, i syfte att främja utveckling som bidrar till entreprenörskap och sysselsättning inom turistoch besöksnäringen." När Länsstyrelsen i Västmanlands län övertog "stafettpinnen" 2003 uttalades som motiv: "Projektet syftar till att höja attraktionskraften hos och skapa förutsättningar för näringslivsutveckling för den landsbygd som omgärdar Kalklinbanan mellan Forsby och Köping." Undertecknade har samarbetat i detta projekt, även om vi haft något olika uppdrag: Anna Götzlinger har främst haft ansvar för bevarandefrågor medan Anders Johansson svarat för s.k. utvecklingsfrågor. Den 31 maj 2002 kom vi med en delrapport för första halvåret, på uppmaning av Kulturdepartementet. Här föreligger nu en sammanfattande slutrapport som diskuterats inom styrgruppen. Rapporten ska presenteras, granskas och debatteras vid ett avslutande seminarium den 18 maj 2004 i Granhammars bygdegård utanför Kungsör, med linbanans sträckning över slättbygden inom synhåll. Ett av projektets första initiativ var att, tillsammans med Södermanlands hembygdsförbund, inbjuda till bildandet av Föreningen Kalklinbanans Vänner den 27 februari 2002 i Västermo bygdegård, Eskilstuna kommun. Nitton månader senare vann föreningen riksomfattande erkännande genom utmärkelsen "Årets industriminne 2003", som den delar med linbanans nuvarande ägare Nordkalk AB. Utmärkelsen från Svenska industriminnesföreningen (SIM) stöder vår uppfattning att Kalklinbanan har riksintressant industri- och teknikhistoriskt värde, som både berättigar till en byggnadsminnesförklaring och rymmer attraktionskraft som spännande kulturarv i flera avseenden. Linbanan är ett industriminne som kan framhävas som angeläget för många människor, i en tid då våra samtida kulturarv blir allt viktigare för turism- och besöksnäringen. Under projektarbetets gång har vi därtill övertygats om att Kalklinbanan har en ytterligare potential som turistattraktion, om den - under respektfullt bevarande av den teknikhistoriska dimensionen - återbrukas för persontrafik. Den bästa garantin för långsiktigt bevarande är om banan dessutom åter tas i bruk för mer miljöanpassade råvarutransporter, som i sig kanske inte är företagsekonomiskt lönsamma på kort sikt men desto mer positiva ur ett större samhällsekonomiskt och långsiktigt perspektiv. En spännande kombination med möjlig ekonomisk bärkraft i framtiden är kombinerad turist- och råvarutrafik, som förtjänar att utredas seriöst. Ett sådant förslag har inte ingått i vårt Kalklinbaneprojekt, som härmed avslutas. Men vi överlämnar det - och flera andra förslag - för överväganden till Kulturarvsstiftelsen, Kalklinbanans Vänner och andra hugade aktörer, entreprenörer, intressenter och myndigheter. Kanonhuset Eskilstuna den 23 april 2004 Anna Götzlinger Anders Johansson

Förord & Introduktion KALKLINBANERAPPORTEN Innehållsförteckning: Berättelser, minnen, skrönor, visioner... 9 Det immateriella kulturarvet Uppdrag, förankring och engagemang... 14 Projekt och vänförening hand i hand... 18 Idéer, information och initiativ... 22 Statligt engångsbidrag?... 26 Vem ska äga Kalklinbanan?... 29 Kalklinbanan som byggnadsminne... 32 Dokumentation, forskning och kunskapsöverföring... 33 Premiär för "Kalklinbanans Vecka" 2002... 35 "Årets Industriminne 2003"... 37 Vad vill Nordkalk AB?... 39 Barnen och banan - ett pedagogiskt pilotprojekt... 43 Centrum i avlägset Malmberga... 47 Kalkbrottsutsikten Forsby... 49 Paviljonger och landmärken... 51 Gränsöverskridande kulturarv... 53 Kultur och kommers förenligt?... 55 Kalklinbanan - ett världsarv?... 56 Finansieringar och sponsorer... 58 Varumärket "Kalklinbaneland"... 61 En sammanfattande omvärldsbeskrivning Reflektioner och frågeställningar... 68 När får jag åka linbana?... 71 Förslag på kort sikt... 73 Förslag på längre sikt... 75 Bilagor: Bil. I: Förenigen Kalklinbanans Vänners programförklaring från 27 februari 2002. Bil. II: F. riksantikvarien Erik Wegraeus årsmötestal 17 mars 2003 Bil. III: Brevet till kulturminister Marita Ulvskog 14 februari 2003. Bil. IV: SIM:s motivering för "Årets Industriminne 2003" Bil. V: Kalendarium.

BERÄTTELSER, MINNEN, SKRÖNOR, VISIONER Det immateriella kulturarvet "En viktig förklaring till det engagemang som nu visas den industriella epoken hänger samman med kulturarvets mänskliga dimension. Industrisamhällets kulturarv handlar inte längre så ensidigt om det fysiska arvet utan om människors liv och arbete och de processer och sammanhang som styr eller följer samhällsutvecklingen. - - Byggnader och maskiner är och kommer framgent att vara omistliga och viktiga delar för kunskapen om industrisamhället, men lika angeläget är bevarandet och förståelsen av det immateriella arvet - innehållet i verksamheten, tankar, värden och idéer." Ur Sammanfattande reflektioner i Betänkande av Delegationen för industrisamhällets kulturarv (SOU 2002:67) "Långt ute över sjön vandrar korgarna i linbanan som nottecken i en evig vardagssymfoni. Så länge vi kan minnas har korgarna vandrat fram och åter över Hjälmaren. Mjukt och tyst seglar de över vägen norr och söder om sjön. Det är, eller har i varje fall varit, Sveriges näst längsta linbana. 42 km från kalkbrottet i Forsby till fabriken i Köping. Att komma till linbanans ena fäste måste vara som att stå vid regnbågens slut." Håkan Boström i "Kalenderblad från Sörmland" ( publicerade 1980 ) K alklinbanan är ett spektakulärt industriminne som bär på många berättelser om Sveriges 1900-tal. Så skriver vi i förordet när det är dags att summera ett par års projektarbete. Vi minns människors berättelser, historier, idéer, minnen, skrönor, visioner; det som på kulturbyråkraters språk högtidligt kallas det immateriella kulturarvet. Karl Karlsson, exempelvis, "Berga-Kalle", som var med och byggde linbanans höga bockar över Hjälmaren och Arbogaån den kalla vintern 1939-40. Det var 18 månaders minnesvärt arbete i hans snart 100-åriga liv. Karl Karlsson mötte upp då Kalklinbanans Vänner bildades i Västermo bygdegård en vinterkväll med snöyra, den 27 februari 2002, och vid projektets manifestation i Granhammars bygdegård den 30 maj samma år. Dagens Nyheters utsände reporter fick veta "Berga-Kalles" åsikt: "Jag tycker gott de kan spara linbanan. Det är ett fint bygge." Med glimten i ögat sade han apropå visionen om turisttrafik: "Lever jag när det blir färdigt att åka igen ska jag upp." En äldre gentleman vid en Rotarylunch i Eskilstuna, som varit butiksbiträde i Gimgöls lanthandel under bygget, berättade att detta medfört att en ny sorts snus introducerats i bygden. Norrländska linbanebyggare nöjde sig inte med det butiken erbjöd. KALKLINBANEPROJEKTET 9

Karl-Gunnar Källerfors, allmänt kallad KG, kan med inlevelse berätta om barndomens hyss kring Kalkbrottsvillorna - "Tattarsta n" - och skolgången i Gimgöls folkskola, nu bygdegård och en av flera träffpunkter för projekt och vänförening. Familjen flyttade från Arboga till Forsby när KG var två år; en modern personalbostad var bolagets lockbete när fadern Karl tog anställning i brottet. Även KG, liksom storebror Sten, anställdes med tiden för att bryta det 2,5 miljarder år gamla kalkstensberget. Bröderna gjorde upp om arbetarnas villkor hemma vid köksbordet, sedan Sten blivit platschef och KG fackombud, innan han långt senare gjorde politisk karriär som bl.a. kommunstyrelseordförande i Vingåker. KG - arbetande styrelseordförande i Kalklinbanans Vänner - skulle gärna vilja få igång "sin" Ruston Bucyrus 110, en höjdgrävare som tog sju ton i varje skoptag, men som strandat i brottet i brist på arbete och elkraft. Anders Ellner, liksom KG, personifierar industri- och teknikhistoria, uppväxt som han är med linbanan och sen barnsben hemmastadd i driftcentralen i Malmberga. Där visar han med stolthet upp alla specialverktyg och märkliga ting i det stora reservdelslagret. Fadern Rudolf Ellner var med och byggde inte bara Kalklinbanan utan också den långa malmlinbanan Kristineberg-Boliden i Västerbotten 1942-43, liksom linbanor i Baltikum, Finland och Turkiet. Därefter anställdes Rudolf av "skåningarna" (Skånska Cement) som chef för Kalklinbanan, ett jobb som gick i arv till sonen Anders. Det går många historier om folk som tjuvåkt uppe i linbanans korgar, eller hinkar som de kallas i norra ändan kring Kungsör och Köping. Men Anders Ellner dementerar dem alla och han borde veta, eller? Likaså tar han död på historien att Lennart Hyland i början av 1950-talet skulle skildrat en självupplevd linbanefärd i sitt populära program "Karusellen" i Sveriges Radio; "Hyland vågade inte åka när det blev så dags, men skickade iväg sin sekreterare Ulla Jansson i stället med Bengt Olovsson, som körde servicevagnen många år." Inte heller blev det någon linbanetur för Nils Linnman, som skulle göra ett naturreportage för Sveriges Radio. Oturligt nog, eller kanske var det tur, rasade en bock vid ett haveri nära Daviken dagen innan det var dags för Linnman. Apropå haverier stoppade Gerd Wistrand, bondmora på en gård vid Malmberga, ett sådant en sommardag på 1950-talet. Hon fick larm från företaget per telefon om att något gått snett på linbanan, och ombads att skyndsamt ta sig till den närbelägna och tillfälligt obemannade driftcentralen och trycka på en knapp för nödstopp. "Inte kan jag det", invände Gerd Wistrand, men det kunde hon. Om denna insats berättar "Buss-Harald" Karlsson i Västermo, som var med om att staka ut linbanan genom bygden i slutet av 1930-talet, och för övrigt skriver om sina upplevelser i en kommande årsbok från Lokalhistoriska sällskapet i norra Sörmland. En annan kvinna som vi träffade på Jordbrukets Dag i Julita sommaren 2002 ville inte alls veta av Kalklinbanan; "Den tog min första kärlek ifrån mig!" Två män omkom vid den största olyckan på banan måndagen den 28 maj 1951 i skogsterräng mellan Aspesten och Granhammar, nära gränsen mellan Sörmland och Västmanland. Ett 40-tal korgar hade stockat sig mellan två stolpar, ungefär som en timmerbröte i en norrländsk älv. När männen var i färd med att röja bland korgarna störtade alltsammans plötsligt i marken. En tredje reparatör var också nära att KALKLINBANEPROJEKTET 10

omkomma, enligt Eskilstuna-Kuriren dagen därpå; "Jag tittade upp och såg vagnskorgarna, de båda arbetarna och en del bråte störta rakt emot mig. Jag kastade mig baklänges och rullade ett par varv, innan alltsammans slog i marken med ett öronbedövande dån." "En av de omkomna var min älsklingsfarbror" berättar Lena Axelsson, vars far Lage Andersson var en av "Berga-Kalles" arbetskamrater på linbanebygget. Idag är Lena flitig medlemsvärvare till Kalklinbanans Vänner - och äger marken där spännstation nr nio står strax norr om Hjälmarens strand. En produkt av linbanan är Monica Lindkvist, vars far kom från trakten av Nyköping till Stora Sundby för att jobba med bygget och träffade en kvinna på bygden. Med tiden kom två söner och sist Monica, som engagerat och entusiastiskt berättar om egna och andras uppväxt runt Mälartorget. Bebyggelsen av olika slag markerar skilda villkor för olika personalgrupper i denna förstad nära cementfabriken i Köping. Den forna disponentvillan ligger för sig själv vid en ekskog. Denna moderna bruksort från 1940-talets början heter egentligen Kungsängen, men den guldkant namnet associerar till har flagnat. Nu vill Monica försöka återvinna svunnen stolthet, med koppling till Kalklinbanan. Cementfabrikens lokalisering i Köping, vid linbanans slut, bidrog verksamt till att denna unga industristad gick i hamn med en djärv, ja våghalsig satsning - etableringen av en djuphamn i västra Mälaren. Om detta ekonomiska äventyr berättar gärna riksdagsman Göran Magnusson, som motionerade om långsiktigt statligt stöd till industriminnet Kalklinbanan redan 1998 - året efter det att anläggningen "stoppades i malpåse" av Nordkalk AB. Kalklinbanan togs ur malpåsen i september 2002 och provkördes för första gången på c:a fyra år, trots att den borde köras en gång i månaden för att vara i bästa form, enligt veteranerna Per Andersson och Hans Gustavsson, som skött drift och underhåll i flera decennier. Sune Karlsson fick på nytt äntra sin lilla servicekabin för att färdas längs banan, smörja vitala delar och inspektera dess skick på nära håll. Sune brukar vintertid släppa ner medhavd kalksten på Hjälmarens is för att testa om den bär för pimpelfiske. För övrigt är det fler fiskare än Sune som funnit Kalklinbanan användbar. Fritidsfiskare på Hjälmaren har berättat om hur skramlet av korgar hjälpt dem att orientera sig rätt i dimman, antingen det varit vår eller höst. Och den långa, breda "gatan" i terrängen längs linbanan - som röjdes ren i samband med provkörningen hösten 2002 - är användbar av jägare som behöver sikt, särskilt under älgjakten. Tvärs emot vad många befarade i förväg bryr sig varken vilt eller tamboskap om linbanans ljud, men däremot sägs den skrämma hästar. Sune Karlsson har aldrig drabbats av haveri men satt en gång fast i sin servicekabin sju-åtta timmar ovanför Hjälmarens skummande vattenyta. Efter provturen 2002 valdes han till september månads klassprofil i Eskilstuna-Kuriren av klass FP2B på Rekarnegymnasiet i Eskilstuna. Den utmärkelsen sporrar skolungdom till samhällsengagemang och har tilldelats allehanda företeelser och personer alltifrån Friskis & Svettis till Mietek Grocher, som föreläser i bl.a. skolor om hur han överlevde Nazitysklands koncentrationsläger. "Vi kom fram till att vi tyckte Sune Karlsson gjorde en större insats för samhället, kulturen och historien, även om vi ser det som en fin bragd att ta hand om hjälplösa KALKLINBANEPROJEKTET 11

djur", skrev eleverna på Rekarnegymnaiset, som hade en kvinna som tagit hand om en kull hemlösa kattungar som alternativ. "Att åka i en 61 år gammal linbana, högt över marken i nio kilometer i timmen, för att smörja kabeln som vagnarna åker på, vågar långtifrån alla." Dock är det just detta, att kunna färdas med Kalklinbanan i trädtoppshöjd eller 30 meter ovanför Hjälmaren och Arbogaån, som många fascineras av och fantiserar kring. "När får jag åka?" är den ständiga frågan, inte minst från kvinnor - alltifrån Metalls kulturansvariga Kjersti Bosdotter till en äldre dam på en ABF-afton i Stockholm, dit vi inbjudits av förre kulturministern Bengt Göransson. Den äldre damen bönföll: "Kan ni inte ordna så att jag får åka? Jag skriver på vilket papper som helst att jag gör det på egen risk? Jag kan stå i en korg, bara jag får åka!" Kalklinbanan, särskilt när den rör på sig, sätter fantasin i rörelse hos både gamla och unga. Bland det roligaste som hänt under arbetets gång är det pedagogiska pilotprojektet "Barnen och banan", på initiativ av pedagogerna vid länsmuseerna i Sörmland och Västmanland. Fantasin fick extra utlopp, apropå utmärkelsen "Årets industriminne 2003", då skolbarn inbjöds till en teckningstävling på temat "Vad vill vi använda Kalklinbanan till i framtiden, när vi blir vuxna?" Och allra roligast var den berättarglädje, kreativitet och mångfaldiga uppfinningsrikedom som kom till utlopp på Hammargärdets skola på alla nivåer hösten 2003. Detta överrumplade både lärare, museipedagoger och vi som arbetat i Kalklinbaneprojektet. Allt talar för att Kalklinbanan har en framtid, men vilken - säg det? KALKLINBANEPROJEKTET 12

Ett av de vinnande bidragen i teckningstävlingen 2003 KALKLINBANEPROJEKTET 13

UPPDRAG, FÖRANKRING OCH ENGAGEMANG "Ett ökat medborgerligt engagemang samt samverkan mellan olika aktörer är de grundläggande förutsättningarna för att kunna bevara det industrihistoriska arvet i någon större omfattning. Genom konkret projektarbete i samverkan mellan många olika aktörer kan delaktigheten i det industrihistoriska arvet stärkas på lokal, regional och nationell nivå." Ur inledningen till Berättelser om vårt samhälles historia - svenska industriminnen; Riksantikvarieämbetets program för det industrihistoriska arvet. E ngagemang, delaktighet och förankring har varit honnörsord på vägen under projektarbetets gång. Södermanlands hembygdsförbund förklarade i sin ursprungliga ansökan till Delegationen för industrisamhällets kulturarv att "Projektet syftar till att stödja och verka för att människors intresse, engagemang och delaktighet skall öka i det som finns runtomkring oss." Från första början initierades samverkan över länsgränser. Den sörmländska ansökan skrevs nämligen av Anna-Gretha Eriksson, biträdande länsantikvarie på Länsstyrelsen i Västerås, som hade som samtalspartner bl.a. Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie och länsmuseichef i Västmanland, och Katarina Frost, då chef för Köpings museum och nu chef för friluftsmuseet Vallby i Västerås. Den kommunpolitiker som varit mest pådrivande är Viking Jonsson i Vingåker, tidigare kommunstyrelsens ordförande och nu oppositionsråd. När Länsstyrelsen i Södermanlands län ställde sig bakom ansökan skrev landshövding Bo Holmberg 20 februari 2001 att "Länsstyrelsen tror att denna typ av projekt över gränserna och med öppningar åt många håll kan ge värdefulla kunskaper om hur man bedriver projekt och förankringsarbete i ett vidare perspektiv." Ett drygt år senare, när samma Länsstyrelse tog det formella beslutet (2002-03-21) att komplettera Kulturdepartementets stöd till Kalklinbaneprojektet, hette det: "För att ett bevarande skall vara meningsfullt fordras en folklig förankring. Projektet skall hjälpa till med förankringsarbetet." Johan Björsell, anlitad som jurist av Riksantikvarieämbetet, deltog i det första formella projektmötet i Katrineholm den 10 januari 2002 och lade ut texten än tydligare. Han förklarade att Kalklinbanan var ett av ett tiotal objekt som RAÄ gärna ville satsa på: "Det finns dock ett förbehåll. RAÄ:s ekonomiska stöd förutsätter att de båda länsstyrelserna, liksom berörda kommuner och helst också lokalbefolkningen förklarar sig beredda att medverka och aktivt stödja projektet. Erfarenheten visar nämligen att ett bevarande finansierat enbart med statliga medel blir till ringa värde om bevarandet inte får stöd regionalt och lokalt. Det personliga intresset och engagemanget betyder ofta mer än pengar." Delegationen för industrisamhällets kulturarv, som kom med sitt betänkande sommaren 2002 (efter vår första delrapport), föreslog två övergripande mål för en fortsatt, temporär satsning, i avvaktan på statsmakternas beslut om framtida lös- KALKLINBANEPROJEKTET 14

ningar vad gäller ansvarsfördelning och resurser. Det ena målet uppgavs vara att skapa en djupare demokratisk insikt i det samlade kulturarvsarbetet, medan det andra målet beskrevs som en satsning för att stärka uppslutningen och engagemanget hos nya grupper och framför allt engagera de ideellt arbetande organisationerna, folkrörelserna och näringslivet. Delegationen konstaterade: "Det råder en stor enighet om att insatserna för särskilt industrisamhällets kulturarv bör präglas av mångas delaktighet. Denna ökade medverkan av nya intressenter behöver dock stöd för att i praktiken bli en realitet. Delaktighet utvecklas i hög grad i det lokala arbetet och baseras på ett ideellt arbete." Under projektets gång har uppdragen varit flera men i huvudsak två: Det första har framförallt varit inriktat på att underlätta ett bevarande av Kalklinbanan bland annat genom att väcka intresse för frågan lokalt, regionalt och på riksplanet, förankra idén om ett bevarande lokalt, hålla kontakten med alla inblandade aktörer samt skapa diskussioner kring bevarandefrågan bland annat genom att arrangera och delta i seminarier och andra arrangemang. Det andra uppdraget har mer haft inriktning mot utvecklingsfrågor. En viktig grund för kommunernas engagemang är möjligheten att utveckla Kalklinbanan till ett attraktivt besöksmål. Projektansvariga, som försökt undersöka hur detta ska kunna förverkligas, har lanserat begreppet Kalklinbaneland. Betecknande för detta är att Kalklinbanan går igenom kommunernas utkanter, områden som ofta är avfolkningsbygder med ont om arbetstillfällen. Meningen har varit att med Kalklinbanan som samlande symbol uppmuntra lokala entreprenörer till samarbete både i samband med arrangemang med mer eller mindre direkt anknytning till Kalklinbanan men också annat som gagnar bygden. Det betyder bland annat att de arbetsuppgifter som uppstår kring banan ska utföras av lokala firmor och att alla affärsidéer som tar sin utgångspunkt i Kalklinbanan ska uppmuntras så länge de inte står direkt i strid med ett industrihistoriskt bevarande. Anledningen till att det blivit en sådan uppdelning beror på att projektet finansierats med medel från flera olika håll med delvis olika önskemål. Den första delen, 2002-01-01 2002-12-15, betalades med 200 000 kronor av statliga medel (Kulturdepartementet) genom Delegationen för industrisamhällets kulturarv. Uppdraget från delegationen var att utveckla en bred organisationsmodell för bland annat förvaltning, underhåll och publik lansering av ett industrihistoriskt kulturarv. Sörmlands landshövding Bo Holmberg har från första stund ställt upp som uppskattad primus motor, och flera gånger tagit personliga initiativ till seminarier, träffar och utspel. Arbetet på länsstyrelsen i Sörmland har varit komplext och omfattat bl.a. samordning och i viss mån medlarroll mellan länsstyrelserna, Nordkalk, Riksantikvarieämbetet, kommuner m.fl. vad gäller bevarande-, förvaltnings- och utvecklingsfrågor. Detta arbete har letts av antikvarie Erik Orviste med stöd av f.d. enhetschefen Caj Möllergren. Även näringslivsansvarige Peter Eklund medverkade till projektstarten. Bo G. Svensson har givit draghjälp då det gällt att hävda Kalklinbanan som ett prioriterat objekt inom byggnadsminnesvården med stor potential även för tillväxt. Då länsstyrelsen vid projektstarten kompletterade det statliga stödet med ett eget bidrag på 300.000 kronor var ett syfte att använda Kalklinbanan KALKLINBANEPROJEKTET 15

som hävstång för näringslivs- och utvecklingsarbete i Sörmlands krisdrabbade västra bygder. I länsstyrelsens gemensamma arbete med tillväxtfrågor togs dock inte denna potential i projektet tillvara när det gäller näringslivsfrågor. På ett tidigt stadium uttalade landshövding Mats Svegfors i Västmanlands län viss skepsis beträffande den ekonomiska bärkraften i visionen om Kalklinbanan, men utlovade ändå "sitt entydiga moraliska stöd". Länsstyrelsen i Västmanland var vid starten avvaktande till att medverka finansiellt i projektets utvecklingsdel, men övertog år 2003 stafettpinnen från Sörmland och har satsat totalt 260.000 kronor. Arbetet har bedrivits på bred front genom byggnadsantikvarie Patrick Björklund och Lars Barkström, ansvarig för utvecklingsfrågor i KAK-regionen (Köping-Arboga- Kungsör). Genom detta engagemang har inom Länsstyrelsen i Västmanlands län vunnits insikt om Kalklinbanans förutsättningar för näringsliv och tillväxt. Kalklinbaneprojektet initierades genom ett inte alldeles vanligt samarbete mellan en myndighet och en ideell rörelse, dvs Länsstyrelsen i Sörmland och Södermanlands hembygdsförbund. Bakgrunden till detta beskrivs i vår första delrapport (sidan 21). Dåvarande länsantikvarien Anders Hedman, som upptäckt att linbanan var ett "gigantiskt projekt med många olika bottnar", fann två likasinnade i hembygdsförbundets nyvalde ordförande Jan-Eric Rosenqvist och nyanställde hembygdskonsulenten Barbro Rundström. De blev entusiastiska inför ett nytt arbetsfält för hembygdsrörelsen, ett område som upplevdes som både spännande och viktigt. De hoppades också att hembygdsrörelsen skulle kunna nå nya människor, som inte tidigare varit intresserade av det som traditionellt förknippades med dess verksamhet. När Kalklinbaneprojektet kom igång kring årsskiftet 2001-2002 blev förbundets engagemang både bredare och mer arbetskrävande än vad någon först föreställt sig, vilket knappast dämpat deras arbetslust och energi - snarare tvärtom. Men engagemang i lokalt arbete kan inte påbjudas ovanifrån. Beslut i en förbundsstyrelse följs inte med automatik i varje lokalförening. Delaktighet kan ibland bli framgångsrik först efter en lång process, som kräver förankring, motivation, uppmuntran, uthållighet och t.o.m. övertalning. Ett exempel är Öja-Västermo hembygdsförening, mitt i "Kalklinbaneland", som enligt vår delrapport (sidan 22) "ordnade inte bara kaffe & dopp utan också blev den första förening som tecknade medlemsskap i Föreningen Linbanans Vänner vid dess konstituerande möte i Västermo Bygdegård onsdagen den 27 februari 2002." Ordföranden Sixten Johansson antecknade omedelbart sin förening som medlem, men det dröjde till januari 2004 innan hans styrelse efter många om och men beslutade om medlemsskap. Engagemang och förankring uppnåddes samtidigt på andra håll inom föreningslivet i de aktuella bygderna. Medlemsskap tecknades av bl.a. ABF Sörmland, Folkpartiets lokalavdelning i Vingåker, Hjälmaresunds båtklubb samt Udden-Ängstorps samfällighet, som organiserar fritidshusägare vid Knotberget, alldeles intill linbanans första mellanstation söder om Hjälmaren. Hembygdsrörelsen är och förblir en naturlig hemvist för Kalklinbanans Vänner som efterhand fått flera hembygdsföreningar som medlemmar. Vänföreningen har i sin tur blivit medlem i såväl Västmanlands fornminnesförening och hembygdsförbund som systerförbundet i Sörmland. Både vänföreningens och projektets arbete har fortlöpande rapporterats vid förbundens sammankomster och i deras publikationer. Förbundskansliet i Nyköping har dessutom gett värdefullt praktiskt stöd, KALKLINBANEPROJEKTET 16

genom att sköta medlemsregister och distribuera nyhetsbrev. 2004 överläts detta arbete till en mera lokal aktör: Stora Sundby GoIF. Kommunerna har ställt upp och medverkat vid uppvaktningar hos både kulturminister Marita Ulvskog och Riksantikvarieämbetets nya ledning, men i övrigt har intresset varierat. I Stadshuset i Köping var inställningen till en början avvaktande, men sedan gavs helhjärtat stöd till bl.a. en idéträff den 7 april 2002, som resulterade i viktiga kontakter och fokusering även på cementindustrins egen "personalförort" Kungsängen runt Mälartorget. I Kungsör har engagemanget fördjupats i projektets slutfas i och med anställning av en ny näringslivssekreterare, Bo Axelsson, som med nya ögon och öppet sinne ser möjligheter för Kalklinbanans återbruk som turistbana. Eskilstuna "kulturkommunalråd" Kristina Eriksson har tagit aktiv del för i första hand stiftelsebildningen. Katrineholms kommun bjöd de inbjudna gästerna på lunch vid den allra första manifestationen i Gimgöls bygdegård den 9 mars 2002, men har i övrigt hållit distans. Vingåker har från första stund engagerat sig med liv och lust, genom förre kommunstyrelseordföranden Viking Jonsson, som ingått i projektets styrgrupp och är de fem kommunernas främste företrädare under bildandet av stiftelsen. Kreativitet, kunskaper och kvalité i arbetet för Kalklinbanan har främjats genom förankringen i regionens museer, alltifrån det första förslaget om en byggnadsminnesförklaring från Eskilstuna museer till det personliga engagemanget av nyckelpersoner som landsantikvarie Gagge. Även Köpings museum har här haft en viktig roll och bl.a. ordnat en utställning. Kalklinbaneprojektet beskrivs som ett "gränsöverskridande projekt", vilket det är på flera plan. Geografiskt korsar det läns- och landskapsgränsen mellan Sörmland och Västmanland och sträcker sig över fem kommuner. Både projekt och vänförening har blivit plattformar för praktisk samverkan över gränser i Mälardalen, en samverkan som politiker ofta talar om i högtidliga sammanhang men som fått få praktiska uttryck. Kalklinbanan har också använts för gränsöverskridande över generationer; medan hembygdsrörelsen har jämförelsevis hög medelålder har bl.a. museipedagogernas pilotprojekt "Barnen och banan", "Kalklinbanecupen" och teckningstävlingen om linbanans framtid uppmuntrat engagemang av barn och ungdom. Kalklinbanans Vänner har vuxit fram ur projektet och haft stöd av detta vad gäller både information, kontakter och praktiskt arbete. När väl vänföreningens verksamhet sköt fart, efter det första egentliga årsmötet i Granhammar den 18 september 2002, kändes det naturligt att projekt och vänförening samarbetade alltmer både internt och i externa sammanhang. Ordföranden KG Källerfors knöts till projektets styrgrupp, samtidigt som de projektansvariga Anders Johansson och Anna Götzlinger valts till ledamöter av vänföreningens styrelse. Världspressens skildring av urpremiären för Kalklinbanan i början av 1940-talet flimmrar förbi i den flitigt använda "journalfilm" som Nordströms Linbanor AB lät producera. Alltsedan dess har massmedier från tid till annan gjort reportage om banan, och de två senaste åren är inget undantag - snarare tvärtom. Provkörningar, kulturministerbesök, utmärkelsen "Årets industriminne 2003" och mycket annat har lockat många utsända reportrar från tidningar, TV och radio. Spektakulär som den är gör den sig också bra på bild. KALKLINBANEPROJEKTET 17