Tal Sven-Olof Arbestål 15 februari, Folkets Hus 2000-talets arbetsliv Framgångar under 1900-talet Mötesdeltagare, Fackföreningsrörelsen har under 1900-talet vunnit stora framgångar. Vi har i samverkan med socialdemokratin byggt ett samhälle för alla. Rättvisa, jämlikhet och solidaritet har varit ledstjärnor. Ni kan historien lika bra som jag. Första halvan av förra seklet präglades av fattigdom och elände. Det fanns tydliga klassmotsättningar. Det var aldrig något snack om vem som bestämde på arbetsplatserna. Arbetsgivarna hade all makt och arbetarna fick göra som arbetsgivarna sa. Här var det ingen idé att diskutera arbetsvillkor. Här var det inget prat om semester, sjuklön eller arbetstid. Arbetsgivarna bestämde ensamma villkoren på arbetsplatserna. I slutet av 1800-talet byggdes en av världens mest framgångsrika folkrörelser - den svenska arbetarrörelsen. Arbetarna revolterade mot förtryck och orättvisor och startade en kamp mot klassamhället och de orättvisor som fanns i samhället och på arbetsplatserna. Vi kan nu konstatera att Sveriges utveckling till en välfärdsnation är kantad av exempel på stora och viktiga frågor och beslut, som är resultat av facklig-politisk samverkan. Den allmänna rösträtten, sjukförsäkringen och den allmänna tilläggspensionen, för att ta några exempel. Trygghetslagarna på arbetsmarknaden är också frågor som avgjorts i samarbete mellan arbetarrörelsens båda grenar den fackliga och den politiska. Det är en fantastisk utveckling som vi ska känna stor stolthet för.
90-tals krisen Men i slutet av 1900-talet hände saker som får mig att känna oro. I spåren av arbetslöshet, budgetsanering och avregleringar pressades facket tillbaka. Våra medlemmar fick det tuffare. Arbetsorganisationerna slimmades och kvartalstänkandet fick ett stort genomslag. Det skulle sparas och skäras ner. Och i vanlig ordning så var det våra medlemmar som skulle bära det tunga lasset. Inte dom där uppe. Det var där nere, i produktionen, som det skulle bantas. Direktörerna satt säkert. Dom fick dessutom en extra hacka för besväret. Och det verkar inte finnas några gränser. Senast igår avslöjades hur förre ABB-Chefen roffat åt sig den största pensionen någonsin. Samtidigt avskedas anställda. Detta är smaklöst, vettlöst och häpnadsväckande. Dessa giriga direktörer borde skämmas. Dom borde skämmas rejält! Jag har kort tid på mig men låt mig ta upp några exempel på saker som vi måste ta på största allvar: Löneklyftorna har ökat. Gapet mellan låg- och höginkomsttagare har ökat. Den kvinnodominerande offentliga sektorn har halkat efter. Vi har fortfarande kvinnolöner i Sverige idag. Vi ser det tydligast i de stora kvinnoförbunden Handels och Kommunal. Utslagningen ur arbetslivet har ökat. 90-talets hårda marknadsliberalism har fått stora negativa konsekvenser för arbetsmiljön på arbetsplatserna. Det är vinst som gäller till varje pris. Och det är våra medlemmar som fått betala det högsta priset. Sjukskrivningarna och arbetsskadorna har ökat dramatiskt. Kostnaderna för sjukskrivningarna ökar med 25 miljoner varje dag. 25 miljoner varje dag i ökning! Frånvaron från arbetslivet på grund av ohälsa motsvarar 800 000 jobb. Detta är självfallet djupt oroväckande ur ett samhällsekonomiskt
perspektiv. Men värst av allt. Det slår ut människor från ett viktigt socialt sammanhang nämligen arbetsplatsen. Som en konsekvens av slimmade organisationer och nedskärningar har ensamarbetet och våldet mot många av våra medlemmar ökat. Ensamarbetet inom många yrkesgrupper har blivit allt vanligare. Detta är inte acceptabelt. Ingen ska behöva vara rädd för att gå till sitt arbete. Ingen ska heller riskera sitt liv på sin arbetsplats. Otrygga anställningar är också en följd av det marknadsliberala tänkandet. Ett fenomen som växt fram som en konsekvens av det kortsiktiga tänkandet är alla dessa visstidsanställningar. De fick ju som ni alla känner till sitt genomslag när Nisse skulle lösa alla problem. Och ni känner till argumenten. Dom som försvarar och vill etablera visstid som anställningsform säger att det skett en attitydförändring i samhället. Man hävdar att ungdomar inte vill ha fasta anställningar. Men dom har fel nu som då. Det är väl ingen i denna församling som föredrar en visstidsanställning. Samma sak gäller ungdomar. Jag tror att vi är ganska representativa för hela svenska folket i denna fråga. Men ändå är det så att andelen tillfälliga jobb har ökat med 150 000 under 1990-talet. Över en halv miljon svenskar har idag någon form av tidsbegränsad anställning. Var tredje LO-kvinna saknar ett fast arbete. Låt mig ta några exempel på hur illa verkligheten ter sig ibland: Bara för någon vecka sedan kom Arbetsdomstolen med en uppseendeväckande dom. Det var Kommunal som drev fallet och det handlade om en renhållningsarbetare som efter att ha blivit uppsagd från en tillsvidareanställning hade 61 olika vikariat hos sin arbetsgivare under fem år. Ni hör ju själv.
61 olika vikariat. Samma arbetstagare. Samma arbetsgivare. Jag menar. Någonstans får det väl ändå räcka! Men Kommunal förlorade. En enhällig Arbetsdomstol tyckte att detta var helt okej. Vi har ett annat färskt exempel från Metalls område. Det handlar om företaget Abu i Svängsta. Dom gav 18 anställda sparken för att sedan erbjuda dom att komma tillbaka. Den här gången som anställda i ett bemanningsföretag. Metall har nu med all rätt stämt Abu till Arbetsdomstolen. Vi får hoppas att AD reagerar korrekt i denna fråga. Ny offensiv Kamrater, Det är dags för en ny facklig-politisk offensiv. Låt mig ta upp fyra frågor som måste ingå i offensiven. För det första: Lönepolitiken måste ge större rättvisa. Vi har anledning att vara självkritiska. Vi har inte till fullo sett till att vi har rättvisa löner. Här har vi en stor utmaning framför oss. Löneklyftorna måste minska. Vi måste få bort de orättvisa kvinnolönerna. Det måste bli ett slut på nedvärderingen av kvinnors arbete. Vi tog ett viktigt steg under förra årets avtalsrörelse. Under parollen Nu är det kvinnornas tur samlade vi alla LO-förbund. Utfallet efter förhandlingarna visade också att de kvinnodominerande yrkesgrupperna fick lite mera. Men detta räcker inte. Vi måste fortsätta kampen för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Vi måste också fortsätta kampen för mer rättvisa löner i allmänhet. För det andra: Alla måste få möjlighet att kompetensutvecklas. Det goda, lärande och utvecklande arbetet borde vara en rättighet för människor i alla yrken. För alla. Inte bara för
en större eller mindre elit. Det ska gå att utvecklas i sitt eget jobb eller kompetensutvecklas till ett nytt jobb. Fördelningen av det goda som människor får ut av arbetet är en fråga om rättvisa och jämlikhet en fråga om arbetsmiljö och om hälsa. Det är effektivt och lönsamt med motiverade anställda. Trivsel och mer varierade arbetsuppgifter minskar kostnaderna för sjukskrivningar och arbetsskador. Det är dags för oss att intensifiera vårt arbete så att alla ges möjlighet till kompetensutveckling för att nå det goda arbetet. För det tredje: Arbetsmiljön måste förbättras. Det är oacceptabelt att vinstmaximering och slimmade organisationer går före arbetsmiljön för våra medlemmar. Det är oacceptabelt att människor sjukskrivs, skadas och utsätts för våld och hot i sitt arbete på grund av att arbetsgivarna tänker kortsiktigt. Våra medlemmars arbetsmiljö och hälsa måste få högsta prioritet. Det är därför glädjande att konstatera att regeringen nu gör en storsatsning mot ohälsa i arbetslivet. Det är positivt att regeringen nu startat trepartssamtal för att komma till rätta med den arbetsrelaterade ohälsan. Nu måste det till konkreta åtgärder för att stärka både de förebyggande och rehabiliterande insatserna på arbetsplatserna. För det fjärde: Jobben måste tryggas. Vi måste stoppa utvecklingen mot fler och fler visstidsanställningar. En arbetsmarknadskultur som bygger på lösa förbindelser och tillfälliga kontrakt är riskfylld för alla parter. Pressen på arbetstagarna ökar. Framtidstron försvinner, vilket på kort sikt får förödande konsekvenser för hela samhället. Vi kan inte acceptera en sådan här utveckling. Den fackliga strategin måste ligga fast men våra verktyg måste utvecklas. Målet finns där. Alla som vill ska ha rätt till heltid och det är tillsvidareanställningar som gäller!
Kamrater, Vi har här fyra viktiga uppdrag: Rättvisa löner. Kompetensutveckling för alla. En bra arbetsmiljö. Trygga jobb. Tillsammans ska detta ge våra medlemmar ett hållbart arbetsliv. Ja, ett hållbart liv överhuvudtaget. Det blir inte enkelt. Det kommer att krävas mycket av oss. Vi ska inte glömma att vi har motstånd. Det finns krafter i samhället som vill gå i en helt annan riktning. Krafter som vill öka klassklyftorna och öka andelen otrygga jobb. Låt mig bara, innan jag slutar, ta ett exempel från ett förslag som det näst största partiet i Sveriges Riksdag lagt. Det lyder bland annat så här: Citat, Regler om att anställningen ska vara tillsvidare och begränsningar av möjligheter till projekt och säsongsanställning måste bort. Regler om normalarbetstid begränsar också, en viss uppgift kanske tar 80 timmar i anspråk och en annan 10. Arbetstiden, både i anställningens längd och vad gäller timmar per dag eller vecka, ska kunna avtalas fritt. Begränsningsregler om nattarbete begränsar avtalsfriheten och bör avskaffas. Slut citat.
Behöver jag säga mer. Jag vill bara påminna er. Det finns politiska krafter som vill minska vårt inflytande. Snart ska vi påbörja våra utskottsarbete. Vi ska inte lägga fast några politiska plattformar. Det kommer vi att göra när kampanjen Valet är ditt är genomförd. Vi ska trimma argumenten inför den viktiga valrörelse som vi snart är inne i. Vi kommer därmed få en bra grund för att bemöta de krafter som motarbetar oss. Tack!