Institutionen för Neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för Arbetsterapi Examensarbete i arbetsterapi, 15hp, Vårterminen 2015 Arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta i team Occupational therapists experiences of working in team 2015 04 15 Författare: Maida Saracevic Maria Eklund
2 Abstrakt Syftet med denna studie var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta i team på en geriatrisk klinik. Metoden var kvalitativ och baserades på intervjuer med syfte att få en djupare förståelse kring arbetsterapeuternas erfarenhet av att arbete i team. Deltagarna var alla yrkesverksamma arbetsterapeuter som arbetade på samma geriatriska klinik i Stockholm. Deltagarna hade yrkeserfarenhet som varierade från 10 månader till 23 år. Resultatet visade fyra olika teman som var nära länkade till varandra och de fyra teman var syn på rehabilitering påverkar arbetsterapeutens insatser och syn på sin roll i teamet, interprofessionellt teamarbete- endast ett begrepp?, miljön stimulerar till tätare kommunikation samt trots goda möjligheter till kommunikation missas viktig information. Slutsatsen av denna studie visade att teamet från organisatoriskt håll förväntades att arbeta interprofessionellt vilket visade sig vara svårt i praktiken. Resultatet visar att den på en del avdelningar förekom hierarki vilket försvårar det interprofessionella teamarbetet. Arbetsterapeuten måste höja sin professionella röst för att bli hörd därför att trots att de är en del av teamet blir de inte självklart lyssnade till. Arbetsterapeuten hade ett nära samarbete med fysioterapeuten och med undersköterskan och är till stor del ett ömsesidigt beroende i många arbetsmoment professionerna mellan. Miljön påverkar teamarbetet och genom att flera professioner använder gemensamma rum underlättades kommunikationen. Sökord: occupational therapists perspective, team member, teamwork
3 Abstract The aim of this study was to explore the occupational therapists experiences of working in team at one geriatric clinic. The method was qualitative based on interviews, with purpose of getting a deeper understanding about this phenomenon. The participants were all occupational therapists. The occupational therapists worked at the same geriatric clinic in Stockholm. The working experience differs from 10 months to 23 years. The result showed four themes very closely linked to each other and the themes are the view of rehabilitation affect the occupational therapist s intervention and how they perceive their role in the team, the interprofessional teamwork- only a concept?, the environment stimulates to closer communication and although good opportunities for communication important information get lost. The conclusion of this study showed that the teams from an organizational level were expected to work interprofessionaly which in practice was described as difficult. The result showed that at some wards hierarchy exists which aggravate the interprofessional teamwork. The occupational therapists must raise their professional voice to be heard because although they are a part of the team they are not obviously heard. The occupational therapists work close to the physiotherapist and the assistant nurse and in several work moments there is amutual depending between the professions. The environment affects the teamwork and when more professionals work in a common room it facilitates the teamwork. Key words: occupational therapists perspective, team member, teamwork
4 Innehållsförteckning Inledning... 5 Bakgrund... 5 Team inom geriatrisk vård... 5 Arbetsterapeutens roll... 6 Definition av olika typer av team... 7 Teamdeltagaren... 7 Svårigheter i team... 8 Motivering till studien... 9 Syfte... 10 Metod... 10 Design... 10 Urval... 10 Deltagare... 11 Datainsamling... 11 Data bearbetning... 12 Etiska aspekter... 13 Resultat... 13 Syn på rehabiliteringen påverkar arbetsterapeutens insatser och syn på sin roll i teamet... 13 Interprofessionellt teamarbete- endast ett begrepp?... 15 Miljön stimulerar till tätare kommunikation... 17 Trots goda möjligheter till kommunikation missas viktig information... 18 Sammanfattande resultat... 20 Resultatdiskussion... 21 Metoddiskussion... 24 Förslag på vidare studier... 29 Slutsatser... 30 Tack... 30 Referenser... 31 Bilaga 1... 34 Bilaga 2... 35 Bilaga 3... 36 Bilaga 4... 37
5 Inledning Att arbeta i team ger bästa möjliga vård för patienter och det förväntas av de som arbetar inom hälso-och sjukvården att ha en god förmåga att samarbeta samt känna till varandras kunskapsområden (Styrborn & Elmståhl, 2003, Kvarnström, 2008). Redan år 1988 utkom Världshälsoorganisationen med rapporten "Learning together to work together for health" som lyfte fördelarna med att arbeta flera professioner tillsammans i samverkande team inom hälso- och sjukvården och förespråkade för att arbeta så. Vidare år 2010 utkom en fortsättning där det hade skapats ett ramverk för interprofessionellt lärande och samarbete i praktiken som säkerställde positiv inverkan på varandra och patienternas vård (WHO, 1988 & 2010). Som en ansats till förbättring i praktiken har även arbetsterapiprogrammet och andra utbildningar inom vården interprofessionellt lärande (IPL), med syfte att studenter ska lära om varandras yrkesområden redan under utbildningen. Detta för att studenterna själva ska identifiera och befästa sin yrkesroll och det ansvar yrket innebär, men även för att lära känna de andra professionernas kunskapsområden (Mogensen, Ekstrand & Löfsmark, 2010). Inom litteraturen och praktiken används olika definitioner av team men graden av samarbete inom dessa varierar. Det framkommer fördelar inom olika definitioner men även en del svårigheter och problematik. I litteraturen har teamarbete beskrivs som ett komplext fenomen och många olika aspekter har undersökts och belysts, dock är det en pågående debatt som behöver diskuteras och nya aspekter som kan påverka behöver tas till hänsyn. Under vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) har vi arbetat i team, bestående av flera professioner, där vi har upplevt både bra och mindre bra teamarbete och detta väckte vår frågeställning. I denna uppsats kommer vi genom kvalitativ metod undersöka arbetsterapeuternas verksamma vid en geriatrisk klinik, erfarenheter av att arbeta i team då tidigare forskning från endast arbetsterapeuternas perspektiv av att arbeta i ett team innehållandes flera professioner är mycket begränsad. Bakgrund Team inom geriatrisk vård Teamarbete kan kortfattat definieras som ett antal personer med olika kompetenser som arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål (Carlström & Berlin, 2004). Team anses vara det mest effektiva för att hantera alla aspekter hos en patient så som det sociala, psykologiska,
6 kognitiva, medicinska, miljömässiga och patientens rehabiliteringsbehov. Fördelarna med att arbeta i team är flera så som förbättrad planering, mer effektivitet i den kliniska verksamheten, en mer lyhörd och patientfokuserad behandling där risken för dubbelarbete och fragmentering minskar (Atwal & Caldwell, 2005). Det konstateras även fördelar som effektivitet ur ekonomisk synpunkt men även att samarbetet mellan yrkesspecialister blir mer effektivt (Atwal & Smith, 2009). Teamarbete är beroende av alla yrkesgruppers kunskap med tanke på de allt mer växande och komplexa hälsoproblem (D Amour, 2005). För bästa möjliga vård för patienter inom det geriatriska området ska professionerna arbeta i team (Styrborn & Elmståhl, 2003). Inom vård av äldre personer identifieras det flera sätt att arbeta i team och beroende på typ av team varierar nivån av samarbete (Johansson, Eklund & Gosman- Hedström 2010). I ett geriatriskt team arbetar ofta läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut, undersköterska, vid behov kan det även finnas kurator, logoped och dietist. Inom den geriatriska vården har patienterna ofta flera sjukdomar och funktionshandikapp som skapar inskränkningar. Olika aspekter måste finnas i åtanke vid behandling av en patient (Styrborn & Elmståhl, 2003). Inom hälso-och sjukvården fanns det en medicinsk modell som styrde behandling men sedan många år tillbaka är den ersatt av den sociala modellen som uppmärksammar på faktorer så som livsstil och omgivningsfaktorer som påverkar kapaciteten och funktionen hos en person (Barnes & Mercer, 2010, Styrborn & Elmståhl, 2008). Arbetsterapeutens roll Arbetsterapeuter som yrkesgrupp innefattar många kunskapsområden och kan bidra med sin kunskap i ett team. Arbetsterapeuter arbetar klientcentrerat med fokus på att stödja patienten i meningsfulla aktiviteter för att uppnå hälsa och välbefinnande (Rogers, 2005). Inom den geriatriska akutvården så arbetar arbetsterapeuten rehabiliterande tillsammans med andra yrkeskategorier. Nationalencyklopedins definition av rehabilitering innebär att återställa en förlorad förmåga, rehabilitering är inriktad på att individer vid skada eller sjukdom ska återfå så bra funktion som möjligt för att kunna återgå till sin vanliga livssituation. Åtgärder innefattar medicinska, psykologiska, sociala samt pedagogiska (Nationalencyklopedin [NE], 2015). Arbetsterapeuten utför bedömningar inom aktiviteter i dagliga livet, ADL, det innebär aktiviteter som är grundläggande för att klara av individens personliga behov så som påklädning, personlig hygien samt toalettbesök. Oftast får patienten insatser som syftar till att
7 återgå till sina tidigare förhållanden och förmågor (Styrborn & Elmståhl, 2003). I synnerhet är fokus från arbetsterapeuterna på mobilisering och personligomvårdnad hos patienten. Bland annat kan det tilläggas att arbetsterapeuter ska klargöra sitt kompetensområde, visa respekt för andra professioner samt verka för ett bra samarbete för att främja gemensamma mål (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA], 2012). Arbetsterapeuter bör klargöra sitt kompetensområde, definiera och förklara sin roll i teamet för att främja bra teamarbete (Atwal, 2002). Definition av olika typer av team Det finns olika definitioner av teamarbete inom hälso- och sjukvården. Några begrepp som används för teamarbete är multiprofessionellt, interprofessionellt och transprofessionellt. Det multiprofessionella teamarbetet definieras genom att yrkesgrupper arbetar inom sitt kunskapsområde och arbetet sker sida vid sida, det finns gemensamt mål men det kollektiva samarbetet finns inte vilket innebär att respektive yrkeskategori kan utföra moment utan att informera eller involvera övriga i teamet (Thylefors, Persson & Hellström, 2005, Johansson et al., 2010). Det transprofessionella teamarbetet definieras av ett förenande samarbete mellan yrkesgrupperna. Gränserna mellan yrkesgruppernas ansvarsområden är lösa och alla yrkesgrupper behöver delta aktivt med sin kunskap samt har förmågan att ta ett steg in i en annans yrkesgrupps kunskapsområde. Varje teammedlem arbetar för att lära ut sin kunskap men även lära sig av de andra yrkesgruppernas kunskap (Zeiss & Steffen, 1996, Reilly, 2001; Thylefors et al., 2005). Det interprofessionella teamarbetet definieras av att teamet har ett mer klientcentrerat fokus och teammedlemmarna delar med sig av varandras kunskap, litar på varandras professionella omdömen och alla tar del vid beslutsfattande (Johansson et al., 2010). I Sverige inom olika verksamhetsområden förekommer det främst interprofessionellt teamarbete följt av transprofessionellt och en liten skara av multiprofessionella team (Thylefors et al., 2005). Teamdeltagaren För att främja bästa möjliga samarbete inom ett team krävs det att teamdeltagaren som individ utvecklar en god förmåga till att lyssna och kommunicera. Individen ska även inneha en stor variation av mjuka och hårda färdighet. Hårda färdigheter syftar till problemlösande, kritiskt tänkande, självreflekterande och inneha klinisk expertis. Mjuka färdigheter syftar till flexibilitet med sin tid och prioritera, lyssna, ha förmåga att komma överens med människor,
8 empati samt kunna nätverka (Atwal & Smith, 2009). För att interprofessionellt samarbete ska fungera krävs kompetens, engagemang och vilja att samarbete och att yrkesgrupperna innehar förmågan att dela med sig av sin kunskap och litar på varandras omdömen då det kommer till beslutsfattande (Atwal & Caldwell, 2005; Davis, 1988; Webster, 2002; Johansson et al., 2010). Svårigheter i team Vid arbete i interprofessionella team kan det uppstå olika typer av svårigheter och mångfacetterad utmaningar och har beskrivits som ett komplex fenomen (Kvarnström 2007; D Amour, Ferrada-Videla, San Martin Rodriguez och Beaulieu, 2005). Svårigheter som kan uppstå i interprofessionella team är då gränserna mellan de olika yrkesgrupperna överskrids kan det ansvarsområde en yrkesgrupp har tas över av de andra yrkesgrupperna. Detta kan leda till att det blir svårt att markera sitt ansvar i gruppen (Kvarnström, 2008). Andra liknande svårigheter är rollförvirring och rollövergångar med interprofessionellt teamarbete, att det skapas förvirring om vem av teamdeltagarna som ska göra vad. Vidare är att om kunskaper som en yrkesgrupp innehar inte värderades lika högt som andra yrkesgruppers kunskap eller inte alltid används, kan det generera att alla deltagare i teamet inte har möjlighet att bidra med sin professionella åsikt om patienten (Atwal, 2003). Om teamet visar lite intresse för en teammedlem och dennes kunskap gör det att den yrkesgruppen som ej blir lyssnad till tystnar. Genom att en eller flera yrkesgrupper inte lyssnas till påverkar det den fulla potentialen av teamet (Kvarnström, 2008). Det kan förekomma ojämlika maktrelationer och att makten går till äldre mer etablerade medicinska professioner. Brist på samstämmighet i teamet kan uppstå då ny kunskap tillförs teamet, likaså kan bristen på samstämmighet uppstå då en ny teammedlem inte är på plats. I ett existerande team kan en ojämn fördelning av uppdaterad information innebära svårighet, om inte alla har samma information som är uppdaterad påverkar det teamets effektivitet och bemötande av patienten negativt (Kvarnström, 2008). En nackdel med det transprofessionella teamet är att då gränserna mellan yrkesgruppernas kunskapsområden inte är tydliga riskerar teammedlemmar att inte förstå sitt värde att bidra med sin yrkesbaserade åsikt i teamet. Då riskerar den teammedlemmen att inte använda sin kunskap till fullo vilket kan påverka både en enskilda teammedlemmen men även hela teamet att kunskap inte kommuniceras till fullo (Mariano, 1999; Thylefors et al., 2005).
9 Oavsett typ av team finns det faktorer som kan påverka negativt. Exempelvis hur den omgivande organisationen tolkar teamet från ett hierarkiskt perspektiv, där det finns en förutbestämd tanke om hierarkin i teamet, vilket påverkar de olika yrkesgruppernas känsla av värde för teamet. Inom sjukvårdens teamarbete har det länge varit uppdelat i form av att några i gruppen ger order och andra tar mot order, teamet har då haft en hierarkisk ordning vilket då inte gynnar den klientcentrerade vården och motsäger det interprofessionella arbetssättet (Haddleton, 2014). På organisationsnivå finns det även påverkan då teamet inte har kontroll över att förändringar inom teamet kan ske. Exempelvis när det bestäms på organisationsnivå hur många patienter teamet ska ha, och vilka teammedlemmar det ska vara. Svårigheter upplevs då teamet inte är rätt sammansatt för att möta patientens behov, vilket skapar svårigheter i bemötande av patienten då personalen inte direkt kan hänvisa patienten till den yrkesgrupp som då behövs (Kvarnström, 2008). D Amour, et., al, (2005) menar även att den fysiska miljön som teamet arbetar i påverkar hur väl teamet fungerar, på samma vis som miljön kan skapa möjligheter kan den även skapa hinder. Ett exempel på faktorer inom den fysiska miljön är om det finns rum där teamet eller delar av teamet har möjlighet att sitta ostörda och diskutera (D Amour et al., 2005). Motivering till studien Arbetsterapeuter arbetar ofta som en medlem av ett team. Efter sjuksköterskan är arbetsterapeuten den yrkesgrupp som är mest förekommande i teamsammansättningar inom geriatrisk vård (Johansson et al., 2010). Teamen arbetar i rehabiliterande syfte och det är ofta synonymt med paramedicinsk verksamhet där arbetsterapeuter, fysioterapeuter med flera arbetar tillsammans (Akner, 2003). Även om alla i teamet har olika perspektiv är det den kombinerade bilden av utvärdering och genom samarbete med interventionsplan som det skapas en komplett bild av patientens hela åtgärdsplan (Cohn, 2009). Att arbeta i team skapar effektivitet ur flera perspektiv, det ekonomiska perspektivet, perspektivet av att samarbete bli mer effektivt i teamet samt att det erbjuder bästa möjliga vård för geriatriska patienter (Atwal & Smith, 2009; Styrborn & Elmståhl, 2003). Samarbetet i teamet kan vara problematiskt och olika typer av faktorer som påverkar teamarbete har inom forskning identifierats så som den fysiska miljön, organisation och ledarskap och det krävs att teammedlemmen har god förmåga till kommunikation, trygghet i sin egen yrkesroll samt insikt och respekt för andras yrkesroller (Kvarnström, 2008).
10 Olika professioners perspektiv har studerats, exempelvis finns det tidigare forskning som har tagit del av läkarnas perspektiv av teamarbete (Minamizono, Hasegawa, Hasunuma, Kaneko, Motohashi&Inoue, 2013). Dunér & Wolmersjö (2014) har skrivit utifrån biståndshandläggarens perspektiv. Vidare har Atwal & Caldwell (2006) skrivit från sjuksköterskornas perspektiv och det har gjorts en mindre studie utifrån arbetsterapeutstudenters perspektiv på IPL under sin verksamhetsförlagda utbildning på ett sjukhus och vård av äldre (Mackenzie, Craik, Tempest, Cordingley, Buckingham & Hale, 2007). Atwal (2005) menar i en av sina studier där hon har tittat på teammedlemmars deltagande, att för att team ska bli som mest effektivt måste alla teamdeltagare delta lika mycket. Att arbeta i team främst interprofessionella team skapar fördelar för patienten då det kommer till omvårdad och säkerhet baserat på tanken om att ingen profession ensam har alla de kunskaper som behövs för att möta en patients behov och mål (Falk-Kessler, 2014). Genomgången ovanför visar att det finns forskning om teamarbete från olika perspektiv. I dagsläget finns det mycket begränsad forskning av endast arbetsterapeutens perspektiv av teamarbete. Denna avsaknad av forskning från arbetsterapeutens perspektiv gör att författarna anser att det är viktigt att även arbetsterapeuter som teamdeltagare ska belysas. Genom detta arbete kan arbetsterapeuterna få en nulägesanalys om vissa kritiska moment som sker i teamarbete på en geriatrisk klinik samt få ta del av hur andra arbetsterapeuter har hanterat dessa moment. Därav ser författarna att det finns behov för denna typ av studie som tar del av deras kunskap och erfarenhet av teamarbete då arbetsterapeuter är en given del av ett team. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av teamarbete vid en geriatrisk klinik. Design Metod Studien eftersökte arbetsterapeuters erfarenhet och hade en kvalitativ design för att kunna fånga upp ord, meningar och kommentarer som inte går att mäta i siffror (Backman, 2008). Urval
11 Ett strategiskt urval användes. Detta gjordes för att identifiera deltagare som kunde ge en rik information för att kunna belysa frågeställningen (Malterud, 2009). Relevansen av deltagarna är viktigt och de arbetsterapeuter som intervjuas arbetar på en geriatrisk klinik i Stockholm och är en del av ett stort team kring patienter. Denna klinik valdes för att författarna visste att teamarbete sker på kliniken. Deltagare Samtliga 7 deltagare var kvinnor, arbetsterapeuter och hade yrkeserfarenhet som arbetsterapeut varierat från 10 månader till 23 år. Erfarenhet av att arbeta i team på kliniken varierade från 10 månader till 18 år. Att det är få deltagare är inte ovanligt inom denna typ av kvalitativ metod då intervjuaren stävar efter att få en djupare förståelse och undersöka vilka erfarenheter och tankar respondenten har (Malterud, 2009). Datainsamling Ett informationsbrev skickades per mail till kliniken där alla arbetsterapeuter kunde ta del av information om studien (Bilaga 1). En vecka efter hölls det ett kort informationsmöte på kliniken där syftet med studien presenterades muntligt och med möjlighet för eventuella respondenter att ställa frågor. Under det muntliga informationsmötet frågades det även om någon arbetsterapeut var villig att genomföra provintervju, detta för att det är bra att de som genomför provintervju tillhör den grupp som senare ska intervjuas enligt Lantz (2002). Intervjuerna genomfördes med hjälp av intervjuguide skapad utifrån en kombinerad intervjustrategi (Bilaga 2). Patton (2002) menar att man kan blanda intervjustrategier i en kombinerad ansats vilket gör att man dels utgår ifrån fasta frågor men även att man är öppen för nya ämnen och de följdfrågor som de ämnena kan generera. Till intervjuerna skrevs en inledande text (Bilaga 3), detta för att respondenten skulle vara införstådda med syfte av intervjun, hur arbetet skulle genomföras samt hur intervjun skulle gå till, för att kunna fatta ett beslut om denne vill delta eller ej. Efter informationstexten om intervjun hade lästs upp och deltagaren konfirmerade att den var införstådd med intervjun syfte startades intervjun. I syfte att öppna upp för ämnet teamarbete så läste författaren upp de tre definitioner av teamarbete och vad de innebär samt bad deltagarna reflektera över på vilket sätt dem jobbar (Bilaga 4). Lantz (2007) menar att det är bra i början av en intervju att förtydliga ämnet.
12 Sedan följde de fyra korta frågorna i syfte att ta reda på relevant bakgrundsinformation, detta för att skapa en tydligare förståelse för intervjuare om vilken situation eller sammanhang som respondenten är i (Lantz, 2007). Intervjuerna övergick sedan till de öppna frågorna som var indelade under tre teman. Dessa tre teman skapades utifrån genomläsning av tidigare forskning inom området. Lantz (2007) menar att denna förförståelse är viktigt för att kunna förstå vad respondenten säger och ställa korrekta följdfrågor. Samtliga intervjuer genomfördes på kliniken och under arbetstiden. Tidsmässigt var intervjuerna cirka 40 minuter långa. Författarna delade upp sig i 2 rum där deltagarna kom på avsedd tid för att bli intervjuade. Lantz (2007) menar att det är viktigt att skapa en trygghet under intervju genom att ha tydliga ramar och detta diskuterade författarna vid planering av intervjusituationerna. Det bedömdes vara en tryggare situation om det endast var en person som intervjuade och samtidigt blev det lättare att styra intervjun. Intervjuerna registrerades genom att de spelades in för att kunna transkriberas senare i databearbetningen. Detta är ett vanligt sätt att registrera intervjuerna och ger möjlighet för intervjuaren att fokusera mer på ämnet, lyssna mer aktivt och skapa bättre dynamik. (Kvale & Brinkman, 2009). Data bearbetning Efter insamlad data genomfördes en kvalitativ innehållsanalys. Lantz (2007) beskriver det som att man lyfter fram mönster då man ser att olika personer beskriver olika aspekter och att dessa sedan särskiljs som teman som vilket i sin tur ger en bild av helheten. Lantz (2007) beskriver en allmän modell för kvalitativdatabearbetning som används för att bearbeta data och det var den som användes i denna studie. Alla intervjuer transkriberades ordagrann och lyssnades till för att få en helhetsuppfattning av intervjun. Sedan gjordes en datareduktion där irrelevant data togs bort. När data rycks från sitt sammanhang finns det risk att den förlorar sin mening och därför gjordes det försiktigt samt jämfördes konstant med den ursprungliga datan. I nästa steg gjordes kodning med hjälp av beskrivande kategorier. Författarna gjorde det på separata håll med varje intervju och jämförde sedan dessa tillsammans. Under hela processen har författarna gått fram och tillbaka i datamaterialet. Kategorier som var likartade sorterades sedan i grupper under olika teman. Dessa blev sedan resultatet av studien och det presenterades genom att teman beskrevs och styrktes med citat från ursprungstexten. Avslutningsvis gjordes en sammanfattning av varje tema som hjälpte till att skapa dem slutgiltiga tematiseringar med en mer generell kunskap av resultatet (Lantz, 2007).
13 Etiska aspekter Ett etiskt dilemma var att de arbetsterapeuter som deltog i studien arbetar vid samma klinik vilket kan skapa datamaterial av känslig karaktär på individ-, grupp- samt organisationsnivå. Författarna strävade efter att tydligt informera om att materialet hanteras konfidentiell samt informerade om att all data så som ljudinspelning, utskrift av intervjuer kommer att raderas då arbete är klart. Vidare informerades alla deltagarna att de när som helst före, under eller efter kan avbryta sitt deltagande utan konsekvenser (Vetenskapsrådet, 2002). Denna information skedde dels per informationsbrev, dels muntligt genom informationsmöte samt precis innan varje intervju startade. Ett annat etiskt dilemma som kan uppstå är att det under intervju framkommer information som är negativ av privat karaktär det vill säga att deltagare pratar illa om varandra eller andra kollegor vilket inte är fördelaktig för någon part. Denna typ av information har inte tagits med i studien och författarna har bara använt oss av material som svarar relevant mot intervjuunderlaget samt vårt syfte. Då författarna hade dessa två faktorer i åtanke gavs deltagarna vid två tillfällen möjlighet att ställa frågor om studien och sitt deltagande av studien. Resultat Vid analysen av datamaterialet identifierades fyra teman, vilka ligger nära varandra men belyses från olika perspektiv. Syn på rehabiliteringen påverkar arbetsterapeutens insatser och syn på sin roll i teamet Analysen identifierade att flera deltagare menar att arbetsterapeutiska insatser minskar på kliniken och i samband med det så väckts en ifrågasättande av deltagarna som en viktig del av teamet och hur de ser på sin roll. Deltagarna beskriver att de arbetar rehabiliterande, framför allt genom ADL-träning men att det inte alltid går att arbeta på det viset på grund av begränsad vårdtid och olika professioner har olika fokus inom teamet. Några deltagare menar att det har skiftat från ADL-träning till lösningar genom hemtjänst eller andra kompensatoriska strategier och fokus ligger på dem medicinska målen. Deltagare har uttryckt att de ser potential hos patienter men redan vid inskrivning vet att de inte kommer att hinna med att göra några åtgärder hos patienten. Faktorer som väcker tvivel av deltagarnas roll i
14 teamet är att informationen om att patienten ska hem inte alltid når fram till arbetsterapeuten eller att deras bedömningar och ADL-träningar inte tas i beaktande vid utskrivning av patienter. då känns det som då har de planerat det medicinska de har ju inte tagit reda på ADL, gångförmåga eller hur det ser ut hemma och så och då känns det, då har de ju struntat i vårt yrke Analysen visar å andra sidan att ADL-bedömningar och arbetsterapeutens professionella åsikt tas i beaktande inför patientens hemgång beroende på avdelning och team. Till viss del kan även arbetsterapeutens erfarenhet påverka d.v.s. att mer erfarna arbetsterapeuter får mer gehör. Det sker ett ömsesidigt beroende mellan professionerna kring arbetet med patienten. Ett nära samarbete fanns med undersköterskorna och deltagare beskrev att de tillfrågar undersköterskor om patientens tillstånd för att kunna följa en patients aktivitetsstatus. Likväl frågar undersköterskor arbetsterapeuter om exempelvis hjälpmedel och förflyttningar som kan underlätta deras omvårdnadsarbete. Deltagarna utrycker dock att de önskar sig att undersköterskor följer mer den ADL-träning som arbetsterapeuten genom sin bedömning har markerat är viktig för patienten eftersom patienterna ofta är i behov av mycket träning och arbetsterapeuten inte finns tillgänglig för varje tillfälle då det bara är en arbetsterapeut på flera patienter. Arbetsterapeuten är beroende av stöd från undersköterskor för att ADL-träning ska kunna genomföras. Om vi kanske vill uppnå, som arbetsterapeuter, att dem ska kunna klara påklädning själv, undersköterskor de, om vi inte talar om det för varje person kommer de ju och hjälpa personerna ute på rummen om vi inte står där med piska och de ser ju inte det målet, målet för de är att patienten ska vara färdigklädda och ha varit på toaletten, där kan det vara skillnad i hur vi jobbar. En annan deltagare beskrev det på följande vis man behöver ha kontakt med undersköterskan för att veta hur det har gått, hur gick det i morse om inte jag har träffat patienten, hur gick det för den att klä på sig eller gå på toaletten. Analysen åskådliggjorde det nära samarbete som sker dagligen med fysioterapeut vilket arbetsterapeuten ser som mycket positivt. Deras arbete går ofta hand i hand med varandras och de delar en mer gemensamma syn på rehabilitering eftersom deras mål inte är av medicinskkaraktär. Exempelvis utförs mobiliseringar av patienterna tillsammans och planeras hem i samråd med varandra som genererar i en större insikt i varandras kunskapsområden än med övriga teammedlemmar. Några deltagare beskrev att för att nå ut med sin professionella åsikt och/eller bedömning kring en patient behövdes att arbetsterapeut gick samman med
15 fysioterapeut inom vissa team på vissa avdelningar. Detta gjordes som en strategi för att stärka sin åsikt i teamet. Det kanske handlar om att patienten har börjat gå och gör stora framsteg då kanske det är mer sjukgymnasten som trycker på det eller om det är något med ADL-mässigt så kanske jag trycker på det men ändå att man går ihop ibland ser man verkligen att nu går det så pass mycket framåt här att det vore dumt att släppa den här patienten för den kan bli så pass mycket bättre. Och då är det skönt att backa upp varandra. Det förekommer ibland att arbetsterapeuter blir tilltalade som fysioterapeuter och övriga deltagare i teamet vänder sig mot arbetsterapeut för att fråga om fysioterapeutiska åtgärder. Att arbetsterapeut och fysioterapeut blandas ihop skapar även det en känsla av ifrågasättande kring sin roll som arbetsterapeut i teamet då övriga i teamet inte vet vad deras kunskapsområde är och inte kan använda sig av det. man kommer och så säger de här kommer sjukgymnasterna och då får jag säga nej jag är arbetsterapeut. I teamarbete förekommer det att arbetsterapeuten gör arbetsuppgifter som inte ligger inom deras område utan som är mer av omvårdnadstyp för att teamarbetet ska vara friktionsfritt och att teamet ska fungera så bra som möjligt. Å andra sidan ser de inte mening med att göra någon annans syssla för att arbetsterapeuten anser sig vara färdigt med sina arbetsterapeutiska insatser hos patienten. man kan avbryta sitt arbete för husfridens skull "men om det inte finns någon personal och jag faktiskt inte har något behov av det och har kanske har varit med den här patienten jättemycket och nej men jag är klar med den här patienten... så kan det kännas snopet när man kan känna att man går och gör någon annans sysslor när man har annat att göra" Överlag uttrycker flera av deltagarna att teamet är viktigt för att få en mer holistisk bild av patienten och att allas professionella kunskap och insatser behövs. Deltagarna är i behov av andra professionernas hjälp vid olika moment och menar att det garanterar patientsäkerhet. En deltagare uttryckte det på följande vis: Fyra ögon ser bättre än två Interprofessionellt teamarbete- endast ett begrepp? Analysen visar att beslut fattas på organisatorisk nivå och teamdeltagare kan inte påverka större beslut.detta är inget arbetsterapeuterna har reagerat negativt på eller har åsikter om, utan arbetsterapeuterna anpassar sig i till de besluts som tas till exempel vilka som ska vara
16 teamdeltagare. Beslut på högre nivå ger inte alltid utrymme för dialog med deltagarna i teamet. Från organisatorisk nivå förväntas alla teamdeltagare, enligt våra respondenter, att arbeta interprofessionellt i teamen, men det förekommer inget aktiv förbättrings arbete för att underlätta teamarbete i praktiken. Under datainsamling framkom att arbetssättet överlag varierar mellan interprofessionellt och multiprofessionellt beroende på vilken avdelning arbetsterapeuten arbetar på. Genom ett nytt arbetssätt där arbetsterapeuterna ska röra sig över flera avdelningar har det skapas insikten om att teamarbetet sker på olika sätt beroende på avdelning. Två deltagare utrycker att arbetssättet varierar mellan transprofessionellt och interprofessionellt. Jag skulle nog faktiskt säga att det är en blandning mellan den transprofessionella och den interprofessionella, för ibland så går ju ansvarsområdena in i varandra och man delar på ansvaret efter situation. Alla har lika stort ansvar och sen att man delar med sig av sin kunskap och lär av andra i teamet. En annan deltagare berättar följande Interprofessionellt det är väl det som är meningen, det som man strävar efter men det finns ju alltid brister och det handlar ju både om just inte bara om vilket ställe utan även just människorna som är på just den avdelningen. Flera deltagare beskriver att det förekommer en slags hierarki i teamen där läkaren står i toppen och menar att detta kan bero på att målen framförallt är medicinska och att det är läkarna som innehar en slags ledarroll vid ronder. ja alltså ett öppet klimat där man känner att alla är lika mycket värda för så som det är nu så det är väl det som gör att det inte är kul att jobba i team, när det fortfarande finns det här hierarkiska tänkandet liksom och det finns till exempel vad det gäller läkarna så är det ju bra och dåligt, det finns bra och dåliga läkare. Men det är de som mer har det här att jag har jobbat så länge och det jag säger det är Det är sanningen och då är det oavsett vilket område det gäller. Alla deltagarna nämner även att undersköterskans roll inte tydligt kommer fram som en del av teamet då de framförallt inte är med på rond, vilket de anser är kan vara missgynnsamt för patienten då undersköterskorna har stor kunskap om patienten samt att de finns närmast patienten dygnet runt. Flera av deltagarna spekulerar att undersköterskorna inte är med på rond på grund av tidsbrist. och jag tror ibland att det är viktigt att ta fram deras del i teamet förutom att man samarbetar med dem när man är ute men det är nog viktigt att man tar del av deras kunskap och åsikt om en patient. Andra faktorer som deltagarna nämnde var att det har varit nedskärningar, personalomsättning, sjukskrivningar och vikarier och deltagarna menar att alla dessa faktorer
17 på ett eller annat sätt påverkar teamarbetet negativt då det inte blir kontinuitet i arbetet vilket påverkar teamet. För det är ju kontinuiteten som är förutsättningen för teamarbete. gör man förändringar i organisationen så påverkar det hela teamarbetet Deltagarna uttrycker önskemål om att det ska finnas mer tid för ett tätare samarbete i team samt interprofessionellt lärande. Vidare uttrycks även att det från organisatorisk nivå måste skapas en dialog neråt med dem som arbetar i team. De som sitter i uppe i toppen måste tänka på hur de organiserar vissa saker och ting. Miljön stimulerar till tätare kommunikation Ett intressant fynd i analysen var att den fysiska miljön skapar olika förutsättningar för kommunikationen. Deltagarna arbetar på olika avdelningar där vissa avdelningar har gemensam expedition och flera professioner sitter tillsammans. Andra avdelningar har ett paramedicinskt rum där endast arbetsterapeut och fysioterapeut sitter. Flera deltagare menar att teamarbetet gynnas av att de har gemensam expedition eftersom det blir kortare vägar för utbyte av information och att de lär sig av varandra då samtalen blir lättare att snappa upp och delta. Å andra sidan säger deltagarna omgående att det lätt blir rörigt och svårt att koncentrera sig om det är för mycket ljud på expeditionen till exempel vid överrapportering. Ja, det kan ju vara så att när sköterskan sitter och pratar om någonting och så de kanske tänker Undrar om det snart är dags för den här personen att åka hem eller någonting och då kanske jag hör att ja men den personen har ju, kan ju inte det här eller det här, eller det är faktiskt trösklar kvar där hemma och vi måste ordna med det här innan äh då kan jag säga det eller man kan vända sig, man sitter ju mot sina datorer men man kan faktiskt snabbt vända stolar in mot mitten av rummet om jag säger så och så kan man bara snabbt prata om en sak och det kan komma in en undersköterska och fråga någonting och så kanske hon inte frågar mig men jag hör att hon frågar om den personen och då kan jag säga ja, men jag vet hur det här och det här funkar så här och jag kan hjälpa dig eller jag kan följa med eller så då tycker jag att samarbetet funkar bra, och tanken är jättegod men det är för litet rum. De deltagare som har separata paramedicinska rum menar att det finns risk att de inte tar sig tid att gå till sjuksköterskeexpeditionen för att få eller ge information vilket kan leda till att arbetsterapeuten inte får all information om patienten eller inte delger all information som den har om patienten. Det kom dock kommentar från deltagare om att vissa moment kräver att det är lugnt och stilla och då är det en fördel med ett enskilt rum för paramedicin. Ifall de sitter i
18 samma rum eller i ett separat rum för paramedicin gör det att de inte arbetar efter samma premisser eftersom mycket av kommunikation i ett gemensamt rum sker extremt spontan. Trots goda möjligheter till kommunikation missas viktig information Trots många vägar för kommunikation pekar analysen på att det finns olika typer av omvägar och hinder. Kommunikation sker genom journalskrivning, remissystem, rond och spontan kommunikation. Deltagarna nämner olika faktorer så som stress, personkemi och att bristen på tydliga kommunikationsvägar som påverkar samarbetet samt att alla har olika mål. Många deltagare i teamet gör att det blir svårt att få en tydlig kommunikation. En aspekt som kom fram under datainsamling är att flera deltagare nämner att vid sjukare och svårare patienter anstränger sig teamet extra för att kommunicera och hitta bra lösningar för patienten. Deltagare nämner att det krävs tydlighet vid journalskrivning då alla deltagare i teamet ska vara uppdaterade om patientens status. Dokumentering i journalsystemet är särskilt viktig under helger och kvällar då paramedicin inte är på plats vilket underlättar att fånga upp vad som har hänt under helgen då det kan påverka arbetsterapeutens arbete. Tydlighet i journalskrivning menar deltagarna är även viktigt då de jobbar på olika avdelningar och tar över patienter av arbetsterapeutkollegor. För att ta in deltagare i teamet som inte finns på plats på avdelningen men ändå är en del av teamet används ett remissystem för att ta in det profession som kan behövas. Remissystem nämner deltagare vara en fördel från ett socialt perspektiv då det inte läggs någon personlig aspekt när de skickar en remiss i förhållande till om de tillfrågar personen spontant. Ronder är det forum där mycket kommunikation mellan teamdeltagarna sker, och det är det enda bestämda tillfället för gemensam kommunikation där många av teammedlemmar deltar. Deltagarna säger att ronder är ett bra forum för att ta upp, erhålla och diskutera viktigt information om patienten med hela teamet. Några av deltagarna utrycker även att under bra ronder så lär de sig av och om varandra. Under rond planeras ofta målsättningen för patienten, något som påverkar kommunikation är att beroende på profession har teamdeltagarna olika mål för patienten. Några deltagare beskriver också att deras röst under ronden inte alltid blir hörd, eller att de inte blir tillfrågade om sin yrkesbaserade åsikt om patienten. Deltagare markerar då sin åsikt.
19 Men man vänder sig gärna till sjukgymnasten på ronder, förutom då chefsjuksköterskan då hon vänder sig direkt till arbetsterapeuterna just för att hon vet att vi har mycket kunskap om hemsituationen och boende miljön och allt det där, men det finns vissa läkare som vänder sig direkt till sjukgymnasten och frågar efter gångförmågan och om de går med rollator och då kan de gå hem men då brukar jag vinka upp ett finger och säga att ursäkta hon kan gå med rollator men hon klarar inte av toalettbesök. En annan deltagare beskrev följande Ibland får man göra det (markera) speciellt som sagt om det handlar om boendet, att det är helt oanpassat och jag ser inte hur ska det här vara möjligt då får man markera att nej jag tror inte att det är möjligt för den här patienten att komma hem, vi måste nog ha ett vårdplaneringsmöte först. Spontan kommunikation sker dagligen med en eller flera deltagare i teamet ute på avdelningen. Genom den spontana kommunikationen kan arbetsterapeuten förmedla och få information. Vidare kan arbetsterapeuten ta reda från andra i teamet om restriktioner, mediciner, stämma av med varandra för att se om de har samma uppfattning om patienten eftersom vissa patienter har nedsatt kognitiv förmåga och fluktuerande tillstånd. Om jag ser någonting går jag till den yrkeskategorin det gäller, om jag upptäcker någonting eller om jag har frågor så det är ganska öppen kommunikation, det är ju det som det bygger på teamarbete, att man har kommunikation. Stress nämner deltagare kan hänga samman med att det har varit nedskärningar vilket gör att arbetsbördan ökar och deltagare i teamet påverkas i sin kommunikation med övriga i teamet. Deltagare beskriver det som att det är lätt att gå om varandra om man är stressad. Personkemi påverkar även kommunikation och samarbete. Deltagare beskriver att vissa i teamet har de en lättare kommunikation med vilket underlättar samarbetet och kommunikationen. Vi är ju olika personer som vi kanske inte tycker är roligt att jobba ihop med. Men då kanske man inte väljer att jobba jätte tätt ihop med den personen och det kanske man inte gör heller. För det kan vara en undersköterska eller en sjuksköterska som man inte har riktigt fått och få, man känner att man inte har samma mål eller vad ska man säga, då är det ju jättesvårt men man måste jobba ihop i alla fall, men visst det kanske inte är roligt. Flera respondenter ger utryck för att det handlar mer om en individuell egenskap om att respektera allas röster i teamet än att det kan kopplas till ett visst yrke. Vad det grundar sig i menar deltagarna kan vara att personerna sedan tidigare kanske inte har erfarenhet av att arbeta i team och saknar kunskap om varandras kompetenser. och det underlättar jättemycket för då vet de vad de kan ha för förväntningar på mig i teamet.
20 Trots att kommunikation sker genom ronder och spontant på avdelningen menar deltagare att det sker att viktig information om hemgång, möten och andra händelser gällande patienten inte kommer fram till arbetsterapeuten vilket visar att det finns en avsaknad av tydlig struktur i hur kommunikationen kring vissa händelser ska ske. Sammanfattande resultat Arbetsterapeutiska insatser så som ADL -träning i har minskats för de geriatriska patienterna. Därtill förekommer det att arbetsterapeuterna ibland måste markera sin roll i teamet och patienters behov av arbetsterapi. Vidare når inte all information kring patienten som t.ex. hemgångar till arbetsterapeuten. Alla dessa faktorer leder till att det skapas funderingar hos arbetsterapeuten om dennes roll som en viktig deltagare i teamet eller inte. I det samarbetet mellan olika professioner så sker ett tätt sammarbete med undersköterskor. Arbetsterapeuten tar stöd av undersköterskan vid exempelvis dagliga ADL-träningen och undersköterskan tar stöd av arbetsterapeuten vid exempelvis mobilisering av en patient som behöver rullstol. Det sker även ett tätt samarbete med fysioterapeuten. Arbetsterapeuten och fysioterapeuten genomför arbetsmomenten gemensamt och dels eller utlöser varandras yrkesspecifika insatser. Vissa moment som sker tillsammans med patienten, som t.ex. att följa med patienten på toalett, kan för betraktaren ses som en och samma aktivitet men faktum är att de olika professionerna har helt olika intentioner med det och använder sina professionella glasögon. Det framkommer att arbetsterapeuter, trots att de anser sig klara med patienten, ibland väljer att utföra omvårdnadsarbete som är mer undersköterskornas arbetsuppgift för husfridensskull. De stora beslut fattas på organisatorisk nivå och alla beslut diskuteras inte med arbetsterapeuten eller andra i teamet samtidigt som det då vid förändringar förväntas en anpassning i situationen hos medarbetarna. Det finns förväntningar från organisatoriskt håll att teamen ska arbeta interprofessionellt men det förekommer inget aktiv förbättrings arbete för att implementera detta arbetssätt i praktiken vilket genererar att team på de olika avdelningarna arbetar på olika sätt. Vissa läkare har benägenhet att inta en mer ledarroll inom teamet som kan leda till ojämlika maktpositioner. Det anses främst vara en individ egenskap att vissa läkare intar en mer ledande roll. Att undersköterskor inte är med i de tillfällen hela teamet möts och inte heller dokumenterar i journalen så påverkar även det teamarbetet och arbetsterapeuterna vill gärna använda mer av deras kunskap kring patientens status i teamet.
21 Kortare vägar berikar och underlättar kommunikation. Att arbetsterapeuter sitter med flera professioner i ett gemensamt rum underlättar och främjar informationsutbyte. Vidare sker kommunikationen på flera sätt men trots goda förutsättningar så förekommer det att information inte når fram. Anledningen till detta tycks vara flera faktorer så som stress, personkemi, individuella egenskaper eller avsaknad av tydlig kommunikation. Resultatdiskussion Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att arbete i team. Resultatet visade att det är flera faktorer som påverkar teamarbete och i likhet med tidigare studier (Atwal & Caldwell 2005; Caldwell & Atwal 2003; Kvarnström 2008) så tycks det vara svårare att omsätta ett bra teamarbete i praktiken då det förekommer olika svårigheter. Resultatet visade att professionerna på kliniken ska arbeta interprofessionellt och följande diskussion kommer därför främst utgå ifrån ett interprofessionellt perspektiv. Samtidigt som arbetsterapeutiska insatserna minskar och fokus läggs främst på dem medicinska målen skapar det en ifrågasättande hos arbetsterapeuterna av arbetsterapeutiska insatser och kunskap i teamet och deras roll. Detta är inget specifikt för just vår studie eftersom en svensk studie inom den akuta vården i Sverige har visat sig vara extremt medicinskt fokuserad miljö (Spang & Holqvist, 2015). I samma studier har det visat sig att arbetsterapeuterna har utvecklat strategier för att framhäva arbetsterapeuternas roll så andra professioner kan lättare identifiera den. Som t.ex. att använda sig utav standardiserade bedömningsinstrument i syfte att få ett erkännande av arbetsterapeuternas kompetens. Att arbetsterapeuter bör markerar sitt område och att det uppstår förvirring kring roller och rollövergångar har även Atwal (2002) uppmärksammat i en av sina studier. Samma författare konstaterade att arbetsterapeuten måste arbeta med att definiera sin roll och sitt kunskapsområde för att främja ett bra teamarbete (Atwal, 2002). Spang och Holmqvist (2015) menar i sin studie att trots faktum att den moderna arbetsterapeuten i Sverige genom sin utbildning skaffat sig ett professionellt språk för att lättare skapa sig en professionsidentitet så har den inom den akuta vården svårt att beskriva sin praxis och riskerar att bli missförstådd. Arbetsterapeuterna i denna studie har visat sig vara tvungna ibland att markera sin roll i teamet när det gäller att återlämna viktig yrkesspecifik kunskap kring patienten. Kvarnström bekräftar vikten med att göra sin röst hörd då det finns risk att den som inte gör sin röst hörd i teamet tystnar vilket gör att den yrkesspecifika åsikten försvinner (Kvarnström, 2008). Atwal (2005) som tidigare nämnt menar att om ett team ska vara effektiv så måste alla deltagarna
22 vara lika delaktiga. Med hänsyn till det så är det viktigt att tänka på att i interprofessionella team, som det förväntas arbeta på kliniken, så gynnar det patientens säkerhet med de olika professioners kunskap (Falk-Kassler, 2014). Arbetsterapeuten och fysioterapeutens nära samarbete sker på flera nivåer, dels vid arbete hos patient men även att de backar upp varandra vid rond. Det nära sammarbete är förekommande inom olika vårdverksamheter och finns beskrivet i tidigare studier (Spang & Holmqvist; Fernando, Hellman & Josephsson, 2014). Fernando et., al. (2014) hade i syfte att undersöka erfarenhet att arbeta i team dessa två professioner tillsammans inom hemrehabilitering för geriatriska patienter och det visade sig att det finns en gemensam syn på rehabiliteringen men olika fokus. Ibland förekom det att det skedde överlappning och överskridning i yrkesgränser som kan vara problematisk (Kvarnström, 2008) dock upplevdes detta som positivt eftersom i slutändan så gynnade det patienten att få sina insatser även vid frånvaro av en yrkeskategori (Fernando et., al, 2014). Vidare diskuteras att i början av teamarbete som påminner om den interprofessionella, krävs det tid och ansträngning för att skapa en bra kommunikation och lära sig att kompromissa (Fernando et.al, 2014). Detta nära samarbete mellan dessa professioner kan vara orsaken att det är svårt för andra yrkeskategorier att särskilja professionerna. Spang och Holmqvist (2015) studie har i likhet med tidigare och även denna studie uppmärksammat att det förekommer avsaknad hos andra professioner av insikt i arbetsterapeuternas kunskap och roll. Detta har i deras studie lösts genom att arbetsterapeuterna själva eller tillsammans med sjukgymnasterna försöker att ordna tillfälle för att förklara deras profession och även skillnader. Spang och Holmqvist (2015) studie har I resultatet i likhet med denna beskrivit att samarbetet i teamet påverkas av personkemi och engagemang hos individen som följaktligen avgör om det blir en hög grad av samarbete. Även om det går att utföra arbetet separat, d.v.s. oberoende av varandra, så krävs av individerna i det interprofessionella teamet ska ha engagemang och vilja att samarbeta (Atwal & Caldwell, 2005; Davis, 1988; Webster, 2002; Johansson et al., 2010). Arbetsterapeutiska insatser exempelvis ADL-träning kan tolkas som omvårdnadsarbete och skapa den förvirring i ansvarsområden som analysen pekar på. Deltagarna beskriver att de gör arbete som inte ligger inom deras arbetsterapeutiska intresse. De kan anse sig vara klara med en patient men hjälper ändå till om de blir tillfrågade. Å andra sidan att olika professioner går in i varandras yrkesområden vilket liknar det transprofessionella arbetssättet har tidigare studerats och de författarna menar att om yrkesrollerna går in i varandra är det harmlöst och desto djupare samarbete desto mer effektivitet skapas (Thylefors et al., 2005). Önskan finns från arbetsterapeuternas håll i denna studie om att undersköterskans roll bör höjas, detta