Stärk inlandet - lärdomar från Norge

Stärk inlandet - lärdomar från Norge Politik för inflyttning genom: -differentierade arbetsgivaravgifter -återföring av vattenkraftsmedel september 2006 Håkan Larsson Catrin Mattsson Per Åsling www.centerpartiet.se/jamtland

Jämtlands län behöver inflyttning Centralisering har präglat svensk efterkrigspolitik. Såväl makt som människor har koncentrerats till storstadsområdena i södra Sverige, främst Stockholmsregionen. Det är nu hög tid att decentralisera och ge alla delar av landet förutsättningar för utveckling och tillväxt. Jämtland och Härjedalen har drabbats allra hårdast av de senaste decenniernas centraliseringspolitik. I mitten av 1950-talet hade Jämtlands län över 145 000 invånare, idag är siffran under 127 000. Samtidigt har landets befolkning vuxit från sju till över nio miljoner invånare. Befolkningsminskningen i Jämtlands län kommer att fortsätta på grund av den av decenniers utflyttning snedvridna åldersstrukturen om inte en omfattande inflyttning kommer till stånd. Situationen är likartad i inlandet norrut, i Västerbottens och Norrbottens inland. För att vända befolkningsströmmarna krävs en kraftfull politik. I denna rapport lyfter vi fram två konkreta förslag som vi har hämtat från Norges framgångsrika distriktspolitik för att ta hela landet i bruk, differentierade arbetsgivaravgifter och återföring av vattenkraftsmedel. I dag är förutsättningarna i grunden bättre än på länge att stärka Jämtlands län och det övriga inlandet, förutsättningar som det gäller att ta till vara. Här finns goda möjligheter för att stärka företagandet, inte minst inom besöksnäringen och de gröna näringarna. Småskalig livsmedelsproduktion och energiproduktion kan exempelvis ge många nya arbetstillfällen. Att det finns en god livsmiljö och gott om plats är viktiga konkurrensfördelar för framtiden i ett Europa, där trängsel och miljöproblem växer. Förutom en generell politik för fler jobb, förbättrad tillgång till kapital, satsning på infrastruktur (vägar, järnvägar, digital allemansrätt, högre utbildning etc) och stärkt regionalt självbestämmande krävs, enligt vår uppfattning, särskilda politiska insatser från statens sida för att kompensera gleshet, långa avstånd och kärvt klimat. Först då är det möjligt att åstadkomma likvärdiga konkurrensförutsättningar med företag och regioner nära de stora marknaderna. Differentierade arbetsgivaravgifter Från den 1 januari 2007, när nästa programperiod (2007-2013) inleds, öppnar EU för att länderna generellt ska kunna sänka, eller ta bort, arbetsgivaravgifterna i glesa regioner (8 invånare/km2 eller färre). Statsstödsreglerna ändras för att ge företag och kommuner i de glesa regionerna i norr likvärdiga konkurrensförutsättningar med mer tätbefolkade regioner närmare de stora marknaderna. Under innevarande programperiod accepterar EU endast en marginell, försumbar, nedsättning av arbetsgivaravgifterna i glesbefolkade geografiska områden. För Sveriges del innebär detta att 2

arbetsgivare med fast driftsställe inom stödområde A får göra ett särskilt avdrag med 10 procent av avgiftsunderlaget, dock högst 7 100 kronor per månad. Denna nedsättning är viktig för många mindre företag, men ger inte tillräcklig kraft för att lyfta hela regionen. I Norge har geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter sedan länge använts som viktigt distriktspolitiskt virkemiddel. Det norska Effektutvalget konstaterade 2004 att differentierade arbetsgivaravgifter är ett enkelt, effektivt och träffsäkert medel för att stärka de glesbefolkade fylkena i norr. Hos våra grannar i väster råder bred politisk enighet över partigränserna om att den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifterna är det mest effektiva regionalpolitiska styrmedlet. Genom sänkta lönekostnader har sysselsättningen i norr kunnat växa. Som EES-land har Norge underordnats samma regelverk som EU-landet Sverige och har de senaste åren under hårt motstånd tvingats att successivt avveckla sitt väl etablerade system med differentierade arbetsgivaravgifter. I slutet av förra året ändrades dock situationen i grunden. EU-kommissionen öppnade då för att tillåta en generell differentiering från 2007 och distrikts- och kommunminister Åslaug Haga reste omedelbart, tillsammans med finansminister Kristin Halvorsen, till Bryssel för att få klartecken för att återinföra sitt system fullt ut. Haga och Halvorsen kunde resa hem med positivt besked och förhandlingar inleddes om hur systemet konkret skulle se ut. Resultatet är att differentieringen av arbetsgivaravgifterna återinförs fullt ut från Finnmark ned till Namdalen i Nord-Tröndelag från nästa årsskifte. Under förhandlingarna har Norge dessutom fått godkännande att sänka arbetsgivaravgifterna i många fjällkommuner i södra Norge. Sammanlagt satsar regeringen Stoltenberg ungefär nio miljarder norska kronor på differentieringen. Det är mycket pengar, men man menar att det är väl satsade resurser som ger ökad sysselsättning och därmed ökad skattekraft i de glesbefolkade regionerna och kommunerna. Samhällsekonomiskt handlar det om en klar plusfaktor. Det er slike saker som flytter fjell i distriktspolitikken, som den ansvariga ministern och senterledaren Åslaug Haga säger (tal till Senterpartiets landsstyre 25/8 2006). Den svenska regeringen har hittills inte visat något intresse av att följa Norges exempel och generellt differentiera arbetsgivaravgifterna, trots att Sverige naturligtvis har samma möjligheter till detta som grannarna i väster. Ett skäl för att differentiera arbetsgivaravgifterna i de mest glesbefolkade regionerna är att tillskotten från strukturfonderna av det mesta att döma kommer att minska kraftigt under kommande programperiod. Beräkningar pekar på att strukturfondsmedlen kan komma att minska med ungefär 30 procent till det tidigare mål 1-området jämfört med nuvarande programperiod. För att bryta ointresset i det svenska regeringskansliet lär det ha gått så långt att EU-kommissionen har uppmanat regeringen i icke-medlemslandet Norge att försöka påverka kollegorna i medlemslandet Sverige att införa en liknande differentiering av arbetsgivaravgifterna. Tyvärr ännu så länge utan resultat. I debatten ställs ibland, främst från socialdemokratiskt håll, en generell differentiering av arbetsgivaravgifter i motsatsställning till transportstödet. Men det finns inga skäl att ställa dessa regionalpolitiska verktyg emot varandra. Norge har inga som helst planer på att avveckla sitt transportstöd när landet återinför systemet med differentierade arbetsgivaravgifter och det är heller inget krav från EU:s sida. 3

Centerpartiet har en annan syn på att använda differentierade arbetsgivaravgifter än den socialdemokratiska regeringen. I partiets ekonomiska motion från i maj i år slås fast att en differentiering är ett sätt att ge företag och kommuner i norr likvärdiga utvecklingsförutsättningar med övriga regioner. Även Inlandsdelegationen och den statliga utredningen om regionala stimulansåtgärder inom skatteområdet har pekat på att en sänkning av arbetsgivaravgifterna är ett lämpligt sätt att stimulera ekonomisk tillväxt i glesbygd. Genom att kompensera långa avstånd till marknaderna, brister i infrastrukturen, svårigheter att attrahera kvalificerad personal och ett kärvt klimat får de nordliga länen bättre förutsättningar att växa. Sänk arbetsgivaravgifterna i inlandet! Ett slopande, eller en kraftig sänkning, av arbetsgivaravgifterna i glesbygden i norr skulle vara en kraftfull injektion för existerande företag att anställa och för nya företag att etablera sig i regionen. Arbetsmarknaderna i inlandet skulle breddas och differentieras. Regionens största problem är bristen på arbetstillfällen och att arbetsmarknaden idag är alltför smal. När medföljande har svårt att få jobb avstår inte sällan även den som gärna skulle ta ett arbete att flytta till inlandet. Detta kan lätt leda till en ond cirkel och det är en cirkel som måste brytas. Enligt EU-reglerna kan en generell differentiering av arbetsgivaravgifterna accepteras inom hela NutsIIregioner med färre än 8 invånare/km2, d v s i Sverige Norrbotten/Västerbotten och Västernorrland/Jämtland. Differentieringen kan dock variera inom NutsII-områdena, vilket är fallet i Norge. Den norska regeringen har förhandlat fram nedsättningar även för många kommuner i södra Norges fjälltrakter. I norra Sverige är behovet av sänkta arbetsgivaravgifter störst i inlandet (Stödområde A), varför det enligt vår uppfattning i första hand är dit insatserna bör koncentreras. Skillnaderna i konkurrenskraft mellan kustland och inland är förhållandevis stora. För kommunerna i inlandets glesbygd skulle generellt sänkta arbetsgivaravgifter få stor positiv betydelse. I dag tvingas många glesbygdskommuner beskatta sina medborgare högre än på andra håll för att kunna upprätthålla en godtagbar samhällsservice (trots skatteutjämningssystemet). Sänkta arbetsgivaravgifter skulle kunna ge utrymme för såväl förbättrad samhällsservice som skattesänkningar ned till en genomsnittlig svensk nivå. Utmaningen framför andra är att pressa ned arbetslösheten och ge fler människor möjlighet att flytta till inlandet. En sådan utveckling är positiv för såväl de enskilda som får riktiga jobb och för samhällsekonomin. Om en person med genomsnittlig ersättning från arbetslöshetskassa erbjuds arbete i privat sektor med en månadslön på 20 000 kr förbättras den offentliga sektorns finanser med ca 190 000 kronor per år. Förbättringen består av minskade kostnader för a-kasseersättningen, ca 120 000 kr, och ca 70 000 kr i skatteintäkter (exklusive arbetsgivaravgifter). Ett fullständigt borttagande av arbetsgivaravgifterna i inlandet (Stödområde A) skulle, enligt Riksdagens utredningstjänst (RUT), totalt kosta staten 8,6 miljarder kronor om man inte räknar med 4

några sysselsättningseffekter. Men för varje ytterligare sysselsatt minskar kostnaden för staten och mycket tyder på att åtgärden skulle leda till många nya arbetstillfällen. En möjlig modell, som vi vill pröva, är att ta bort arbetsgivaravgiften undantaget ålderspensionsavgiften. Detta skulle innebära en generell sänkning av arbetsgivaravgiften med 22,07 procent, från 32,28 procent till 10,21 procent. Detta skulle utan tvekan innebära en kraftfull injektion till företagande och utveckling i inlandet. En sådan ordning är enkel, träffsäker och effektiv, vilket erfarenheterna från Norge visar. Med de sysselsättningseffekter som kan förväntas skulle statens kostnader för åtgärden bli överkomlig. Vi är beredda att i Sveriges riksdag kämpa för att arbetsgivaravgifterna i inlandet generellt ska sänkas för att ge bättre förutsättningar för inflyttning och utveckling! Återför medel från vattenkraften! Sedan 1999 arbetar Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV, www.fsv.nu ) för att de kommuner och regioner där kraften produceras ska få del av de rikedomar som det strömmande vattnet skapar. Centerpartiet stöder aktivt detta arbete och agerar sedan flera år tillbaka för att få till stånd en utredning om hur ett system för återföring av vattenkraftsmedel bör se ut. Även på detta område är Norge ett föredöme. Där finns sedan länge ett väl fungerande system för återföring av vattenkraftsmedel. Om svenska vattenkraftskommuner, med Jokkmokk, Sollefteå och Ragunda i spetsen, hade legat i Norge skulle de ha fått en rättmätig kompensation för att de har släppt till sina forsar till den nationella energiförsörjningen. Utbyggnaden av vattenkraften har drabbat näringar som turism, renskötsel, fiske, jord- och skogsbruk, som det finns skäl för samhället att kompensera för. I Sverige tvingas många vattenkraftskommuner att ständigt kämpa mot avfolkning och höga skattenivåer. Det är en absurd situation. I dag hamnar mångmiljardvinsterna från vattenkraften dels i statskassan, dels i kraftbolagens svällande kassakistor. Självfallet bör de bygder där rikedomarna skapas få del av dessa resurser. Det är hög tid att bryta gamla koloniala strukturer och attityder! En modell för att återföra vattenkraftsmedel kan vara att en del av den fastighetsskatt som staten får in på vattenkraftsanläggningar går till de kommuner och regioner där de är lokaliserade. Under 2007 kommer staten att ta in ungefär 2 miljarder kronor i fastighetsskatt för dessa anläggningar, utöver mångmiljardbelopp i energiskatter och utdelningar. Enligt vår uppfattning är det högst rimligt att en summa motsvarande hälften av statliga fastighetsskatten på vattenkraftverken går till de kommuner och län där anläggningarna finns. Vi anser också att krav bör övervägas på att kraftbolagen ska avsätta en del av sina vinster till de bygder där 5

vattenkraften produceras. I Centerpartiets senaste ekonomiska motion från maj 2006 konstateras följande: En lämplig modell för återföring, som Centerpartiet vill pröva, kan vara att en del av den fastighetsskatt som staten tar ut på vattenkraftsanläggningar återförs till de kommuner och regioner som har släppt till sina forsar till den nationella energiförsörjningen. En utredning om hur en svensk modell för återföring av vattenkraftsmedel efter norsk förebild kan se ut bör tillsättas så snart som möjligt. Vi lovar att arbeta intensivt för att de bygder och regioner som släppt till sina forsar också ska få del av de rikedomar som produceras där! Trångsviken den 4 september 2006 Håkan Larsson Catrin Mattsson Per Åsling Riksdagskandidater för Centerpartiet i Jämtlands län 6