Reserapport från Göran Rosman avseende besök i Sudan 22 juni - 29 juni 2011, i samband med biskopsvigning av Stephen Dokolo. 22/6 Flyg till Entebe. På ena sidan av mig satt en man och läste Jobs bok. På andra sidan satt en dam och läste Matteusevangeliet. Damen var med i en amerikansk grupp som skulle hjälpa kvinnorna i Rwanda att hela sina traumatiska upplevelser från inbördeskriget. Varje medlem i gruppen var utrustad med en handbok i bibelcitat som man kunde använda i olika sammanhang. Damen frågade mig om Rwanda var ett demokratiskt land. Mannen, som läste Jobs bok, var också med i en amerikansk grupp, som skulle besöka sjukhus i Södra Sudan, som de stöttade. Bakom oss satt en livlig grupp av amerikansk-judiska ungdomar, som också skulle ut och hjälpa världen. Över huvudtaget verkade planet fyllt av olika NGO:s. Vi kom vid tiotiden fram till Entebe, där mötte oss den väntande chauffören, som tog oss till MAF:s guesthouse. 23/6 Resa till Lui. På morgonen åt vi frukost 5.45. Taxin väntade oss 6.15 och tog oss ut till MAF:s flygplats, där den sedvanliga invägningen började. Så småningom uppenbarade sig vår pilot. Han hette Samuel och var svensk. Han sa att vädret var lite osäkert och han ville närmare studera väderutsikterna innan vi kunde ge oss iväg. MAF, Missionaries Aviation Friends finns över hela världen och äger idag 140 flygplan. Organisationen startades efter andra världskriget och uppgiften var att hitta finansiärer som kunde stötta en verksamhet som hade små flygplan för att nå eländiga platser dit inga kommersiella flygbolag ville upprätta linjer. Samuels föräldrar var missionärer, så Samuel var uppväxt i Afrika. Han såg sig själv som missionär och var utsänd av Örebro missionen som i samverkan med fyra andra församlingar stöttade hans familj. Han fick ingen lön av MAF. Det fanns fyra svenskar som arbetade i MAF och vår flygning var subventionerad. Med oss var ytterliggare en resenär, som vid en mellanlandning skulle stiga av. Han var utsänd av irländska katolska kyrkan och skulle i två månader arbeta som financial manager för capacity building i en församling i Sydsudan nära gränsen till Kongo. Han uttryckte sig så att det fanns ingen transpancitet mellan irländsk förväntan och den lokala församlingens beskrivning av projekt. Känner vi igen oss? När vi kom till irländarens avstigningsstation blev flygplanet omringat av minst 50 människor. De hade alla brev och små paket med sig. Samuel tog ut en brevsäck ur flygplanet och började läsa upp namn och delade ut breven. Sedan tog han emot avgående post. Till slut återstod tre tyngre paket som Samuel inte visste om han kunde ta med sig och nu började en ny vägningsprocedur. MAF disribuerade brev och små paket gratis eftersom platsen inte hade någon kontakt med yttervärlden. När John och jag stod utanför planet kom FN-soldater fram till och hälsade, kapten Hassan från Bangladesh. Väl framme i Mundrie var Stephen och Darius välkomst kommité. Darius frågar mig alltid hur Madeleine mår. Jag tror det finns en hemlig kärlek. Stephen bad oss vänta medan han gick och hämtade några yngre män för att putta igång den gamla ambulansen. Vi fick lunch i Lui och Stephen talade om att nästa dag skulle ärkebiskopen komma med sitt hov och han visste inte hur upptagen han skulle bli därför skulle Vasco ta hand om oss. Vi behövde växla pengar och gick med Vasco till marknaden. Vi tittade på tre halvfärdiga söndagsskole byggnader bredvid katedralen, biskop Bullens gravmonument, ommålningsarbetena inne i kyrkan, städningen på compounden inför olika biskopars övernattning.
Vi samtalade med Peter om den lilla ambulans, sjukhuset hade fått av staten. Vi talade också om de pengar till reservdelar till hans fordon som vi hade sänt vilka Peter inte hade fått. Vi avtalade med Gordon om mötte med Darius morgonen därpå. 24/6 Dagen då ärkebiskopen kom. På morgonen hade John och jag ett möte med Darius. Han visade oss vilka verktyg och maskiner han köpt och vi förstod så småningom att pengarna inte hade räckt. Vi frågade efter lite dokumentation. Hur mycket pengar han fått ut, vad de olika verktygen hade kostat och vad som saknades och hur mycket av pengarna som återstod. Vi avtalade om nytt möte dagen därpå och då skulle Darius komma med dokumentation. Människor samlades ute på vägen och ungdomskören ställdes upp, trummorna började taktfast dunka. Vi stod som en välkomst kommitté och väntade på ärkebiskopen. Han anlände och skolorna stängde. Barnen från Lunjini Girls academy i sina blå skoluniformer och den gröna statliga skolan i sina uniformer. Med ärkebiskopen i spetsen tågade alla upp till katedralen, där det hölls en kort andakt och alla sedan hälsade på varandra efter ca 350 handslag kunde vi gå och äta lunch. Under denna lunch förstod jag att ärkebiskop Kanon Doctor Deng Bull är ärkebiskop för anglikanska kyrkan i både norra och södra Sudan. Han tyckte att vi i ett artigt brev skulle avsluta kontakterna med församlingarna runt Khartoum och kanske under en övergångsperiod dra ner vårt stöd till 25% under en två års period. Ärkebiskopen menade att hans största uppgift var att få ner utländska bidrag från 80% av kyrkans ekonomi till betydligt lägre nivåer. Biskop Peter Amidi från Lainya stiftet är ordförande i kyrkans kommitté för Church properties comm. Planning and developement. Kommitten har skrivit ett brev till alla församlingar, där de uppmanas att ta kontakt med den lokale hövdingen och med honom komma överens om vilken mark som tillhör kyrkan. Skriva ner detta i ett dokument som båda singerar. Detta dokument skulle sedan vara giltigt inför domstol. På eftermiddagen åkte vi med ärkebiskopen ut till Ambalupi och tittade på försöksodlingar av grönsaker som drevs av MRDA. Man hade haft en kurs under en vecka i grönsaksodling för ca 10 präster från Mundrie stiftet. Man tyckte det skulle vara fint med en ärkebiskop som avslutningstalade. Projektledare var directorn för MRDA, Light Wilson Aganwa. Jag åkte i hans bil och vi samtalade en hel del kring projektet, men också kring Kenneth och hans hälsa. Jag fick Kenneths telefonnummer i Kampahla. 25/6 Dagen med den kaotiska repetitionen av vigningen på söndagen. Darius kom nästa dag med dokumentationen kring inköpen av verktyg, se bilaga 1. Denna visade att nästan alla pengar var förbrukade men bara hälften var inköpta. 11.960 SdG hade kommit från Lund, 10.728 av dem hade använts och det återstod 1.172 SdG, men bara hälften av verktygen var inköpta. Det behövs inköpas för 11.240 SdG ytterliggare för att listan skulle vara fullständig enligt priser i Juba. Allt detta beror på felkalkyleringar från Darius sida. Vissa verktyg var 10 ggr dyrare än vad som uppgivits till oss. Problematiken är bara att pengarna utbetalade till reservdelar kan inte användas utan verktyg. Efter detta åkte vi med Gordon ut till skolan för att besiktiga de två klassrummen, där allt verkade utfört i god ordning och enligt planerna av projektet. På eftermiddagen sammanträffade vi med de fyra som varit i Tanzania. Vid genomgång och idéer till fortsättning framkom följande: - För att bygga spisarna måste man ha visst gräs, som ännu inte växte beroende på årstid. Margerete har beställt den första spisen och vill ha den som demonstration. - Man har startat ihop med en församling en försöksodling av banan och passionsfrukt. - Teak planteringen, en del kan skördas, men nyplantering måste ske.
- Man arbetar med en försöks odling av citron. - Margeret vill ta upp vuxenundervisningen för analfabeterna, men saknar pengar. Jag frågade naturligtvis hur mycket? Margret skulle räkna på vad en lärare för en grupp på femton personer med två möten i veckan under ett år skulle kosta. - Ismail som är ungdomskoordinator i stiftet ville starta en 2 veckors kurs för två personer från varje kontrakt. En vecka för spisbygge och en vecka för grönsaksodling, men måste ha hjälp med grönsaksodlings delen. Varför inte utnyttja MRDA? Kostnaden ca 600 SdG för inkvartering och mat. Kanske ett projekt för ett pastorat i Lund? Efter detta var det dags att gå till genomgången inför söndagens vigningsgudstjänst. Ärkebiskopen stod som en general och dirigerade trupperna. Det hela var något kaotiskt. 25/6 Dagen då Stephen Dokolo vigdes till biskop i Lui. Vigningsmässan skulle börja kl. 9.00 på morgonen, för att undvika den värsta hettan, så det blev tidig uppstigning. Jag upptäckte då att compounden var omringad av soldater. Det låg och satt soldater med skarpladdade vapen överallt. Jag förstod att det vilade lite av högrisk bedömning över evenemanget. Alla biskopar med ärkebiskopen i spetsen klädde om utanför kyrkan. John och jag likaså med den viktiga biskopsringen från Lunds stift. Vi hade fått minst tio frågor om vi inte glömt ringen. En bit in i Mässan skulle John läsa upp biskop Antjes brev och jag överlämna ringen till Stephens adjutant. Vi förstod den militära närvaron när vi såg att den politiske ledaren, guvernören, hade anlänt. Mässan tog fem timmar och det var väldigt varmt under plåttaket. Vi satt uppe i koret och vi kunde inte som folket gå ut och in när vi kände för det. Det inträffade en incident som gjorde oss lite konfunderade. I vigningen finns en passage av mottagande, först biskoparna som mottar den nye biskopen, sedan prästkollegerna i stiftet. Till sist kommer folket de hade girlander med sig som de hängde runt Stephens hals och så sprutade de kolsyresnö över honom. Efter detta kom sedan en man med ett stort porträtt av förre biskopen Bullen. Vi förstod senare att det var en i familjen Bullen. Ärkebiskopen gjorde tecken att mannen skulle föras bort. Han fördes gråtande bort och alla satt som levande frågetecken. Guvernören talade på slutet av Mässan. Han poängterade att han idag förstod kyrkans betydelse och menade att staten måste söka kyrkans hjälp och samverkan när det gällde uppbyggnaden av det nya Sydsudan. Efter mässan kl. 2 på dagen stod lunchen framdukad på compounden. Lunchen tog någon timma och sedan vips hade alla åkt och John och jag satt där ensamma med några kvarlämnade amerikanska missionärer från någon full gospel kyrkan. Senare på eftermiddagen började ett teparty för folket på kyrkbacken, med sång högljud musik, trummor och dans som pågick hela natten. Tystnaden inställde sig klockan sex på morgonen. 26/6 Dagen då stiftledningen i Lui samtalade med oss från Lunds Stift. Vi tog upp följande saker vid detta samtal där från Lui följande var närvarande: Stephen, Gordon, Vasco, Darius, Peter. - Vårt avtal, Financial Appendix. Varför följde man inte det och skickade kopior på överföringar man fått från oss? Vasco svarade att efter biskop Bullens död hade allt blivit så komplicerat och många arbetsuppgifter hade ändrats. Vasco gav mig fotokopior på utbetalningarna, bilaga 2. Vi fick också en sammanställning över balansen på våra mellanhavanden, se bilaga 3. Det är svårt att reagera med kraft när man finner att både Vasco och Gordon, enligt egna uppgifter inte är anställda av stiftet och inte uppbär någon lön utan försörjer sig på det de kan odla utanför hyddan.
- Bygget av klassrummen var nu färdig genomfört. Vi påpekade att vi förväntade oss a final report, vilket skulle komma. - Projektet Capacity building var färdig genom genomförandet av kurs 1 och kurs 2, men det hade inte kommit något dokument från kurs 2, man hade förgäves sökt komma i kontakt med Kenneth, men inte lyckats. Jag talade om att vi skulle, när vi kom till Kampahla, sammanträffa med Kenneth, vilket var avtalat. Vad Stephen framför allt saknade var att man hade under kursen gjort en projektbeskrivning för inköp av en ny Buckie, som man skulle sända till Lunds stift, så det projektet hade legat nere i ett halvår. Vi undrade över hur stor kollekten hade blivit vid installations gudstjänsten, eftersom så många var där. Detta visste man inte, någon typ av kassör hade tagit hela kollekten hem till sin hydda för man hade inget säkert ställe att förvara den. Ett kassaskåp till stiftet skulle kosta mellan 2.000-6.000 SdG. I det sammanhang sa Stephen att stiftet saknade a Financial policy, vilket jag så småningom förstod som en rutin för hur man skulle hantera kollekter ute i församlingarna. Jag sa att en sådan rutin måste de själva på något sätt skapa. Vi kan naturligtvis bistå med råd. - Projekt verktyg och verkstad. Vi undrade hur det kommit sig att verktygen blivit dubbelt så dyra. Man hänvisade bara att man fått felaktiga uppgifter från Juba. Vissa maskiner hade blivit 10 ggr dyrare, vilket vi tyckte var märkligt, hade inte någon klocka ringt. Tyvärr det hade bara blivit så. Om nu verktygen kom, hur hade man då tänkt gå vidare? Det fanns uppe på sjukhusets compound två containrar, en av dem hade man tänkt att ha som verkstad och kunna låsa om verktygen. Vidare hade man tänkt att ha en verkstadsskola med fyra unga elever. Man hade ju också fått förstärkning, genom att en mekaniker kommit från Uganda, som finansierades av en ugandisk hjälporganisation. Privata funderingar. Det är ganska klart att i takt med att Sydsudan utvecklas så kommer kommunikations behovet att öka och därmed behovet att reparera både motorcyklar, bilar och lastbilar. - När det gällde reservdelar till Peters bilar hade pengarna inte kommit fram ännu. Det man kunde konstatera var att en viss omprioritering hade skett när det gällde i vilken ordning bilarna skulle repareras. I övrigt väntade man på att verktyg och verkstad kom igång. - Vänförsamlingar i Lui diskuterades. Vi sa att svensk mening var att lokale prästen i en vänförsamling måste förstå engelska. Vi talade från vår sida också om andra typer av vänförsamlingsrelationer genom att en svensk församling tog på sig ansvaret för ett mindre kostnadskrävande projekt t.ex. Margretes undervisningsprojekt eller Ismailis utbildningsprojekt. - Vi frågade hur nödhjälpsprojektet var tänkt och vad skulle pengarna användas till? Vi förstod att nödhjälpen behövdes efter ett internt stamkrig inom stiftet. Staten hade ställt upp med en del, våra pengar skulle gå till kyrkans del för att skicka mat upp till dessa raserade byar och Margeret skulle införskaffa maten. - När det gällde redovisning av biskop Bullens sjukhuskostnader, skulle detta genom Vascos försorg redovisas inom en vecka till Luis utländska partners. - Vi påtalade att vårt vänstiftsavtal går ut 2012, men det tyckte inte Lui var något problem. 27/6, Dagen då vi flög från Sydsudan till Uganda. Innan vi lämnade Sydsudan gjorde John och jag ett besök i Mundrie hos våra amerikanska missionärsvänner som drev en bibelskola i Mundrie. Vi gjorde även ett besök på marknaden under biskopens översyn. Flygturen hem gick inte direkt utan vi flög runt i Sydsudan och hämtade upp folk.
28/6 Dagen då vi i Kampahla hade ett samtal med Kenneth. Klockan nio på morgonen kom Kenneth till gästhuset stöd på sin hustru. Han hade svårt att gå. När det gällde hans hälsosituation hade han varit i Indien för att där gå igenom en indisk terapi. Det var billigare än i Amerika. Denna terapi hade fortsatt i Uganda under den indiske läkarens översyn. Han skulle i september tillbaka till Indien. Han hade sett rapporten som Stephen frågade efter och hade trott att den var skickad, medan den som skrivit rapporten trodde att Kenneth skulle skicka den. Rapporten skulle mailas över till Stephen och Marie direkt. Vi besökte på eftermiddagen en affär som de verktyg som saknades och fann att köpte man dem i Kampahla så var det hälften av priserna i Juba. Vi skulle behöva en middleman i Kampahla. Vid halv tolv på natten lämnade vi Uganda. 29/6 Dagen då vi kom hem. Göran Rosman