erik hamberg Aldus Manutius renässanshumanist och boktryckare U nder 2015 kunde vi högtidlighålla 500-årsminnet av den venetianske boktryckaren Aldus Manutius död. Jubileet uppmärksammades bland annat av Uppsala universitetsbibliotek, som arrangerade en bokutställning och ett halvdagsseminarium den 9 oktober 2015. Aldo Manuzio, eller Aldus Manutius, var född 1449 eller 1450 i den lilla staden Bassiano, sydost om Rom. Om hans familj finns det inga närmare uppgifter, men man tror att den var både bildad och någorlunda välbärgad. I Bassiano fick han sin förste lärare i latin och studierna i latin kom han att fortsätta med när han flyttade till Rom. Aldus vistelse i Rom beräknas ha ägt rum mellan 1465 och 1473. Hans lärare i latin i Rom hette Gaspare da Verona. När Aldus Manutius kom till Rom blomstrade renässanshumanismen med intensiva studier av det klassiska arvet och de klassiska författarna. Dessa sågs nu som förebilder inom konst, arkitektur och litteratur. Den antika kulturen skulle återskapas och kunskaperna i latin fördjupas. Allteftersom fler manu skript med antika texter uppmärksammades i kloster och bibliotek kunde Gravyr föreställande Aldus Manutius i UUB:s exemplar av Julius Pollux Vocabularium (Onomasticon) från 1502. I de folianter som Aldus Manutius tryckte var boktryckarmärket både större och inramat. Här visas ett tidigt exempel från utgåvan av Philostratos och Eusebios 1502. Karta över Venedig, utgiven ca 1730 av Tobias Conrad Lotter (UUB). den nya uppfinningen, boktryckarkonsten, tas i bruk under 1400-talets andra hälft i Europa och göra värdefulla texter åtkomliga för fler och i godkända utgåvor. Parallellerna med vår tids digitalisering är slående. Biblar och liturgiska texter var självklara val för många av de tidiga boktryckarna, som tjänade kyrkans män, men för skaran av renässanshumanister blev de återfunna profana antika texterna huvudsaken. Genom antikens författare skulle man återvinna kunskaperna om det antika arvet. Några år in på 1470-talet lämnade Aldus Manutius Rom och han sökte sig då till Ferrara, mellan Venedig och Bologna, för studier i grekiska under den berömde författaren och humanisten Battista Guarini. Han kallade sig nu Aldus Manutius Romanus. Hovet i Ferrara blev ett av flera kulturella centra och det besöktes av många lärda män, författare och konstnärer. Det har livfullt skildrats av bland andra den polske kulturhistorikern Kasimir Chledowski. I Ferrara härskade familjen d Este sedan 1200-talets början och vid denna tid styrde Ercole I. Hans dotter Isabella d Este, liksom humanisten Giovanno Pico della Mirandola, var i likhet med Aldus Manutius elever till Battista Guarini. Aldus kom så småningom att bli informator för Pico della Mirandolas syster Caterinas söner Alberto och Leonello, sedan hennes make Leonello Pio, hertig av Carpi, hade avlidit. Aldus Manutius var sedan anställd av Caterina Pio mellan 1479 och 1488. Under den tiden kom han att bli bekant med ett stort antal lärda män och det var något som fick betydelse för honom senare i livet. 3
Aldus Manutius boktryckarmärke i utgåvan av bl.a. Cato, De re rustica (1514). Exemplaret har tillhört lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén (1741 1793) (UUB). Aldus stora önskan som lärare och humanist var att få tillgång till pålitliga versioner av de antika texterna, framför allt på grekiska, men även på latin. Han kom även att publicera en egen grammatik, Institutionum grammaticorum libri quator, som gavs ut i flera upplagor under 1500-talets lopp. Genom att starta ett eget trycke ri skulle han få möjlighet att själv välja och ge ut olika författare. Man tror att Aldus anlände till Venedig 1488, eller möjligen 1489. Staden var centrum för den italienska bokutgivningen och samtidigt en betydelsefull mötesplats för väst- och östeuropeisk kultur och handel. Hit kom till exempel många grekiska lärde, som hade flytt från Konstantinopel efter stadens fall 1453. Med ekonomiskt stöd från sin forne elev Alberto Pio kunde Aldus inrätta ett tryckeri i Venedig. Där fanns kunskapen om den nya uppfinningen, där fanns yrkesmän och där fanns ett gynnsamt klimat för moderna idéer och före tagande. Det första boktryckeriet i Venedig hade startats av bröderna Johann och Wendelin da Spira, från Speyer i Rheinland-Pfalz. De etablerade sig i staden 1469. Snart hade även den franske boktryckaren Nicolas Jenson slagit sig ned där. År 1473 fanns det tio tryckerier i staden och vid sekelskiftet 1500 hade antalet formligen explo derat och uppgick då till hela 150 stycken. Med sin välgörare Alberto Pios tillåtelse kunde Aldus i tacksamhet foga Pius till sitt namn och han kallade sig i fortsättningen för: Aldus Pius Manutius. Inom ett par år var Aldus igång som tryckare och 1494 gav han ut den första boken i egen regi, den landsflyktige greken Constantin Lascaris (1434 1501) Erotemata. Fram till sekelskiftet 1500 hann Aldus Manutius trycka hela tjugo 4
volymer. Till de mest anmärknings värda hör humanisten Pietro Bembos De Aetna, som kom 1495. Där introducerar Aldus en ny och klarare antikva. Ett par år senare utger han den märkliga Hypne rotomachia Poliphili (Poli philos kär lekskamp i en dröm), också den tryckt med antikva. Denna foliant, illustrerad med hela 172 träsnitt, brukar betraktas som en av den italienska renässansens mest magnifika böcker. Detta skönlitterära arbete var författat av den venetianske munken Francesco Colonna. Helen Barolini, som skrivit Aldus and His Dream Book har kallat Hypnerotomachia Poliphili för en av de mest hyllade, gåtfulla och olästa böcker som existerar. Innehållet är en allegori, en serie av drömbilder i vilken huvudpersonen upplever olika antikinspirerade miljöer på jakt efter sin älskade Polia. I själva verket var huvudpersonen Poliphilo Francesco Colonna själv, medan Polia var en kvinna som han dyrkade, Hippolita från Treviso. Denna bok, som skiljer sig väsentligt från Aldus övriga produktion, kom ut 1499. Aldus ville göra det antika arvet tillgängligt för sin läsekrets och då i första hand de grekiska författarna. Det stora kraftprovet för honom kom att bli fem foliovolymer med Aristoteles arbeten, som utkom 1495 1498 och omfattade totalt hela 3 648 sidor. Detta var första gången som alla då tillgängliga texter av Aristoteles sammanställdes. Mest berömd är dock Aldus Manutius för sina små oktaver med de klassiska författarna, som han gav ut ungefär varannan månad, med början 1501. Den sista volymen kom i januari 1515, kort Ankaret och delfinen på frånsidan av en silverdenar från kejsar Vespasianus tid. innan Aldus avled i början av februari. Denna serie med små böcker var helt och hållet Aldus egen idé att göra de klassiska författarna tillgängliga i en serie böcker i litet format, för en stor publik, till ett lågt pris och lätta att ta med sig. Det var med andra ord utgåvor som var skapade för en marknad med bokintresserade privatpersoner, snarare än för bibliotek och akademiska institutioner. Här kom Aldus egen version av den platsbesparande stilsorten kursiv att för första gången användas genomgående i en bok, även om antikva ännu användes för versaler och rubriker. Dessa små böcker kom att tryckas i ett antal av hela 1 000 exemplar; annars var upplagor mellan 100 och 500 exemplar vanliga i bokutgivningen vid den här tiden. Nu började även Aldus låta dessa små böcker få särskilda titelblad. Tidigare var det vanligt att bokens första sida mer var en innehållsförteckning. Samtidigt introducerar Aldus sitt eget boktryckarmärke delfinen som slingrar sig runt ett ankare. Detta emblem förekommer första gången i hans produktion som en illustration i Hypnerotomachia Poliphili, men kom snart att smycka titelbladet eller böckernas första sida, ofta även bokens sista sida. Delfinen och ankaret förekommer första gången på ett mynt, en silverdenar, från kejsar Vespasianus tid. Hos Aldus symboliserar delfinen snabbheten i hans tryckeri, medan ankaret står för hållfastheten eller grundligheten i boktryckeriarbetet och utgåvan. Boktryckarmärket med delfinen och ankaret kom att bli ett av bokhistoriens starkaste Anfang, med möjlighet att illumineras, i utgåvan av Philostratos och Eusebios från 1502. Ankaret och delfinen fanns som illustration i Francesco Colonnas Hypnerotomachia Poliphili, utgiven av Aldus Manutius 1499. 5
varumärken, en logotyp som satt sina spår ända in i modern tid. Ett par olika varianter av boktryckarmärket med delfinen och ankaret före kommer i Aldus produktion, men i allmänhet har böcker i mindre format emblemet utan ram, medan folianterna oftast får ett större emblem med dubbel ram. Detta större boktryckarmärke finns i minst två varianter. Till en början, närmare bestämt från februari 1502, omges texten Aldvs och Ma. Ro. av stjärnor, men dessa försvinner så småningom, samtidigt som boktryckarmärket blir mer slitet, med avbrutna ramlinjer och texten reducerad till Aldvs M. R. En annan iakttagelse som man kan göra är att Aldus böcker ofta inte har några utsmyckade anfangbokstäver. En liten bokstav med ett stort symmetriskt tomrum inleder nya stycken eller kapitel. Detta förekommer även hos andra boktryckare. Här fanns plats och möjlighet för den som ville och hade råd att låta utsmycka sin bok med en elegant färglagd anfang på samma sätt som i de gamla handskrifterna. Såväl oktaverna med sin kursiv, som de större folianterna med sin eleganta antikva ger prov på Aldus sinne för en vacker satsyta som är behaglig att läsa, inte minst när det rör sig om poesi, som inte är tryckt med rak högermarginal. De grekiska arbetena kan dock upplevas som lite mer kompakta med sina stora textsjok. Ett par händelser kom att bidra till Aldus framgångar. För det första gifte han sig 1505 med Andrea Torresanis di Asola dotter Maria. Hon var hela 35 år yngre än sin make. Andrea Torresani hade redan 1479 övertagit den berömde Nicolas Jensons boktryckeri i Venedig. Torresani var en förmögen man och han kunde bistå Aldus ekonomiskt. År 1506 ingick Aldus i kompanjonskap med sin svärfar, vilket framgår av böckernas förlagsuppgifter. Venetiis in aedibus aldi ändras till Venetiis in aedibus aldi, et Andreae Asulanii soceri (i Venedig hos Aldus och hans svärfar Andreas från Asola). För det andra grundade Aldus Manutius år 1500 en liten lärd akademi, Neaakademia Aldi, som ville sprida det humanistiska programmet. Denna akademi fungerade som en redaktionskommitté, som eftersökte, kommenterade och redigerade texter som man ansåg borde tryckas. Till medlemmarna hörde bland andra Andrea Torresani, Alberto Pio da Carpi, humanisterna Pietro Bembo, Erasmus av Rotterdam, Scipione Forteguerra, Johann Reuchlin och Marcus Musurus, men även ärkebiskopen Tirreno och senatorn Ramieri. Musurus var född på Kreta och hans handstil sägs ha varit förebilden för det grekiska typsnitt som Aldus använde. Att få fram lättlästa typsnitt var något som Aldus Manutius vinnlade sig om. Han tog hjälp av den skicklige Francesco Griffo från Bologna, som framställde de typsnitt som Aldus behövde för utgivningen av böcker. Sålunda var det Griffo som skapade såväl Aldus antikva, som den epokgörande kursivstilen vilken kom att användas genomgående i oktaverna. När man granskar Aldus produktion ter den sig ganska ojämn när det gäller antalet utgivna böcker, i synnerhet efter fem års intensiv utgivning av oktaver. Orsaken var helt enkelt den politiska oro som härskade i norra Italien vid den här tiden. Republiken Venedig hamnade i krig och Aldus med familj tvingades lämna staden för en tid och söka sig till hovet i Ferrara. Åren 1510 och 1511 utgavs därför inga böcker alls. Sommaren 1512 kunde han dock återupptaga sin tryckeri verksamhet i Venedig och framställde tre böcker under detta år. Åren 1513 och 1514 producerades 22 böcker, men året därpå kom endast en bok av trycket, en utgåva av Lucretius, men det berodde på att Aldus avled i början av februari 1515. Hans hela bokproduktion kom att omfatta 122 titlar. Aldus Manutius efterlämnade, förutom hustrun Maria, ett par barn som var helt små. Av dessa kom sonen Paulus (1512 1574) så småningom att gå i sin faders fotspår och bli boktryckare. Boktryckeriet kom dock att under de närmaste åren ledas av Andrea Torresani och hans söner, Francesco och Federico, från 1515 till 1529. Detta år avled Andrea Torresani och tryckeriet kom därefter att vara inaktivt fram till 1533, då Paulus Manutius, 21 år gammal, återupptog verksamheten. Han drev sedan tryckeriet fram till sin bortgång 1574. Han efterträddes av sonen, Aldus den yngre, född 1547, som fortsatte rörelsen. Han överlät dock det praktiska arbetet till en föreståndare 1585 och fem år senare blev han i stället chef för Vatikanens tryckeri. Han gick ur tiden 1597 och då upphörde också tryckeriet som hade delfinen och ankaret som varumärke. 6