Både kvinnor och män flyr, men

Ž E N A List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige januar oktobar 2015. 57 58 KVINNA

Detta temadubbelnummer av tidskriften Žena-Kvinna tillägnas minnet av offren för folkmordet i Srebrenica och allmänt i Bosnien-Hercegovina samt annat mänskligt lidande i världen. Ovaj dvobroj lista Žena-Kvinna je tematski u sjećanje na žrtve genocida u Srebrenici i uopšte u Bosni i Hercegovini kao i druga ljudska stradanja u svijetu. Ž e n a - K v i n n a ISSN: 1650-5204 Broj/Nummer 57 58 Godina/Årgång 17 Januar/Siječanj Oktobar/Listopad 2015. Prvi bosanskohercegovački ženski list izvan Bosne i Hercegovine Prvi broj: april 1999. Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige Den första bosniska kvinnotidskriften utanför Bosnien och Hercegovina. Första numret: april 1999 Izdavački savjet/utgivningsråd: Senada Bešić (predsjednica) Hiba Čelik (potpredsjednica) Razija Avdić Selma Borovac Sebiha Crnić Senija Ćehajić Edina Glavaš Dijana Imširović Lejla Jujić Fatima Kovačić Asima Pašalić Jasminka Jasna Perić Samira Rizvo Šehić Zlata Sarhatlić Haris Tucaković Sabaheta Vehabović Mirsada Zahirović Glavni i odgovorni urednik/chefredaktör: Haris Tucaković haris@bhkrf.se Adresa/Adress: Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige Box 353, 541 28 Skövde, Sweden Kontakt: info@bhkrf.se www.bhkrf.se Org. nr: 866601-5824 Postgiro: 1269573-0 Tiraž/Upplaga: 1 000 Štampa/Tryck: Printec Offset Medienhaus, Kassel www.printec-offset.de Printed in EU 7 krav för en feministisk flyktingpolitik Uttalande från Sveriges Kvinnolobbys ordförandemöte 2015-10-10: Både kvinnor och män flyr, men många fler män tar sig hela vägen till Sverige. Den feministiska utrikespolitiken måste finna vägar att undsätta kvinnor och flickor. Sveriges Kvinnolobbys ordförandemöte kräver att alla insatser ska ha ett medvetet jämställdhetsperspektiv och att kvinnors utsatthet sätts i fokus och skänker 38 700 kronor till Röda korsets insamling för nöd-kit till kvinnor i Syrien. Lika många kvinnor som män är utsatta för krig och konflikt. Lika många flyr. Men enligt unhcr:s flyktingkommissariat var bara 11 procent av de Gör skillnad för människor på flykt. människor som kom över Medelhavet år 2014 kvinnor. Enligt Migrationsverket har cirka 51 000 män och knappt 22 000 kvinnor sökt asyl i Sverige hittills under 2015. Kvinnor och flickor har sämre möjligheter att ta sig över gränserna och blir oftare kvar i konflikter och flyktingläger. Därför borde kvinnor och medföljande barn ges särskild prioritet bland kvotflyktingar. Flera omständigheter gör flykten svårare för kvinnor, som att ha hand om småbarn, amma, menstruera, vara gravid och föda barn. Bristen på dricksvatten leder till njurproblem för många gravida Gör skillnad för människor på flykt. Naslovna strana/framsida: Röda Korset finns på plats i krigets Syrien och vid Medelhavets stränder. Vi delar Bosanka tuguje kraj lijesa u Memorijalnom ut Röda mat, vatten, Korset babypaket, finns sovsäckar, på plats tvål i och krigets erbjuder Syrien sjukvård, och stöd vid och tak centru Srebrenica-Potočari, 11. jula 2014. över huvudet. Vi finns även på asylboenden i Sverige. Ditt stöd behövs och gör Medelhavets stränder. Vi delar ut mat, vatten, skillnad. Skänk pengar via redcross.se En bosnisk kvinna sörjer vid en kista i Minnescentret Srebrenica-Potočari, den 11 juli 2014 babypaket, sovsäckar, tvål och erbjuder sjukvård, List stöd BH Saveza och tak žena över u Švedskoj huvudet. Vi finns även på 57 58 žena kvinna 2 Foto: Amel Emrić/AP asylboenden i Sverige. Ditt stöd behövs och gör skillnad. Skänk pengar via redcross.se

och ammande kvinnor. Sexuella övergrepp, prostitution och våld används som strategi för att beröva kvinnor och flickor deras medborgerliga rättigheter. Sveriges Kvinnolobbys ordförandemöte kräver: 1. Extra resurser för kvinnors nödvändigheter och akuta insatser för att motverka sexuella övergrepp och människohandel i flyktingläger och i konfliktområden. 2. Insatser för att hjälpa kvinnor och flickor att ta sig över gränserna och söka asyl i Sverige. Kvinnor och deras medföljande barn ska ha särskild prioritet bland kvotflyktingar. 3. Ökad säkerhet och skydd vid ankomst till Sverige, till exempel tillgängliga boenden, resurser för kvinnor som är gravida eller har små barn, och stöd för kvinnor som utsatts för våld och övergrepp. 4. Att kvinnors specifika asylskäl erkänns och att asylprocessen och systemet för familjeåterförening i Sverige har ett genomgående jämställdhetsperspektiv. 5. Att kvinnor med familjeanknytning får egna uppehållstillstånd som inte är knutna till mannen och att kvinnor och flickor ges permanent uppehållstillstånd för att få ekonomisk självständighet och trygghet. 6. Ökat stöd till kvinnoorganisationer i konfliktområden samt till den svenska kvinnorörelsen och kvinnojourer i Sverige som tar emot kvinnor och flickor som har utsatts för våld och människohandel. 7. Kvinnors aktiva deltagande i fredsprocesser i enlighet med fn:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet. Sveriges Kvinnolobbys ordförandemöte skänker 38 700 kronor till Röda korsets insamling för nöd-kit till kvinnor i Syrien. Mötesrepresentanter från: Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige (bhkrf), dea-föreningen, Forum Kvinnor och Funktionshinder, Fredrika Bremer Förbundet, Gröna kvinnor, Internationella Kvinnoförbundet (ikf), Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (ikff), Kvinnliga Akademikers Förening, Kvinnliga Läkares Förening, Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor (ksan), Kvinnor i Svenska kyrkan, KvinnorKan, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), Soroptimisterna, Svenska Kvinnors EuropaNätverk, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Sverigefinskt kvinnoforum, SweQ Sveriges Quinnoråd, Varken hora eller kuvad och 1,6 miljonerklubben. c 7 zahtjeva za feminističku politiku o izbjeglicama Izjava sa sastanka predsjednica organizacija članica Švedskog ženskog lobija, 10. oktobra 2015: I žene i muškarci su u bijegu, ali mnogo više muškaraca prelazi cijeli put do Švedske. Feministička vanjska politika mora naći moduse da pritekne u pomoć ženama i djevojčicama. Na sastanku predsjednica organizacija članica Švedskog ženskog lobija odlučeno je da se zahtijeva da sve mjere imaju svjesnu rodnu perspektivu i da se ugroženost žena stavlja u fokus te da doniraju 38.700 kruna za prikupljanje sredstava Crvenog krsta za komplete prve pomoći ženama u Siriji. Jednak broj žena kao i muškaraca su žrtve ratova i sukoba. Jednako mnogo ih bježi. Međutim, prema Visokom komesarijatu un za izbjeglice, unhcr, bilo je samo 11 posto žena među osobama koje su 2014. prešle Mediteran. Prema Švedskom zavodu za migracije oko 51.000 muškaraca i skoro 22.000 žena podnijelo je do sada u 2015. zahtjev za azil u Švedskoj. Žene i djevojčice imaju slabije mogućnosti za prelazak granice i često ostaju u sukobima i izbjegličkim kampovima. Zato ženama i djeci koja su s njima treba dati poseban prioritet među kvotnim izbjeglicama. Više okolnosti čini bijeg težim za žene, npr. briga o maloj djeci, dojenje, menstruacija, trudnoća i rađanje. Nedostatak pitke vode uzrokuje bubrežne probleme za mnoge trudnice i dojilje. Seksualno zlostavljanje, prostitucija i nasilje koriste se kao strategija za lišavanje žena i djevojčica njihovih građanskih prava. Na sastanku predsjednica organizacija članica Švedskog ženskog lobija odlučeno je da se zahtijevaju: 1. Dodatna sredstva za ženske potrebe i hitne mjere u borbi protiv seksualnog zlostavljanja i trgovine ljudima u izbjegličkim kampovima i područjima sukoba. 2. Mjere da se pomogne ženama i djevojčicama da pređu granice i traže azil u Švedskoj. Žene i djeca koja su s njima trebaju imati poseban prioritet među kvotnim izbjeglicama. 3. Povećanu sigurnost i zaštitu pri dolasku u Švedsku, npr. raspoloživ smještaj, sredstva za žene koje su trudne ili imaju malu djecu te podršku za žene žrtve nasilja i zlostavljanja. 4. Da se priznaju specifični razlozi za azil žena i da proces azila i sistem za spajanje porodice u Švedskoj imaju dosljednu rodnu perspektivu. 5. Da žene s porodičnim vezama dobiju vlastite dozvole boravka koje nisu vezane za čovjeka i da se ženama i djevojčicama daje stalna boravišna dozvola kako bi stekle finansijsku nezavisnost i sigurnost. 6. Povećanu podršku ženskim organizacijama u područjima sukoba te švedskom ženskom pokretu i ženskim skloništima u Švedskoj koji primaju žene i djevojčice koje su bili žrtve nasilja i trgovine ljudima. 7. Aktivno učešće žena u mirovnim procesima u skladu s Rezolucijom 1325 Vijeća sigurnosti un o ženama, miru i sigurnosti. Na sastanku predsjednica organizacija članica Švedskog ženskog lobija donirano je 38.700 kruna za prikupljanje sredstava Crvenog križa za komplete za prvu pomoć ženama u Siriji. Predstavnice organizacija: bh Savez žena u Švedskoj (bhkrf), Evropska mreža švedskih žena, Forum Žene i funkcionalne smetnje, Klub 1,6 miliona, Međunarodna liga žena za mir i slobodu (ikff, wilpf), Međunarodni savez žena (ikf), Nacionalna organizacija skloništa za žene i djevojčice u Švedskoj (Roks), Ni kurva ni podčinjena, Savez Fredrika Bremer, Savjet ženskih organizacija u pitanjima alkohola i droga (ksan), Soroptimisti, Švedsko-finski ženski forum, Udružena ljevica švedskih žena, Udruženje dea, Udruženje liječnica, Udruženje visokoobrazovanih žena, Zelene žene, Žene mogu, Žene u Švedskoj crkvi, Ženski savjet Švedske (SweQ). (Prev. Žena) c kvinna žena 57 58 3

Mars Mira Srebrenica 2015 Text: Jonas Wallgren B osnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige har även i år deltagit i Mars Mira (Fredsmarsch) Srebrenica som anordnas för att hedra offren för folkmordet som har begåtts av Republika Srpskas militära styrkor och polis, med stöd av styrkor från Serbien, mot bosniaker i FN:s säkerhetszon Srebrenica under juli 1995. Mars Mira är en internationell marsch med tusentals deltagare som under tre dagar, 8 10 juli, går 11 mil med ca 3 4 mil varje dag. Här har vi texter av våra deltagare Jonas Wallgren, Anela Fočak och Fatima Rekić. Foto: Sabaheta Vehabović, Raza Kendić och Jonas Wallgren. Kroppen värkte i varenda cell och där nedanför såg jag alla de ca 6 300 gravstenar som bekräftade att vi var framme vid Potocari Memorial Center. Det var bara ca 500 meter kvar samt en brant nedförsbacke som planade ut framför minnescentrat. Åter igen och för fjärde gången stod jag framför alla dessa gravstenar med samma genomborrande känsla av stark olust och sorg som trängde in under huden. Över 6 000 gravstenar i en och i samma stilrena form. Var och en symbol för en mänsklig katastrof, lidande, familjetrauma och sönderslagna drömmar. Vår grupp var nu efter tre dagars vandring åter samlad. Men nu i en helt annan stämning och på en helt annan plats. Tomma och trötta blickar, utmattade och försjunkna i egna tankar, en del med blanka och tårfyllda ögon. Fyra dagar tillbaka hade vi alla samlats på Kapija i Tuzla. Det var där vi hade bestämt att vi skulle mötas. Platsen där en granat slog ner 25:e maj 1995 och dödade ca 70 unga människor. Det var som en symbolik i det hela med tanke på vårt mål med alltihop. Att gå Mars Mira med slutmål Potocari. Vi började med att gå till Slana Banja i Tuzla, där offren för granaten låg begravda. På vägen kände jag en positiv energi i gruppen men trots det så gnagde en oro i mig. Värmen. Jag hade sett på väderleksrapporterna att morgondagen skulle bli otroligt varm. Prognosen visade att det skulle bli uppåt 40 grader. Vi var runt 30 personer som skulle gå 11 mil med ca 3 4 mil varje dag. Jag tänkte inombords att klarar vi första dagen ja då klarar vi allt. Trots den positiva energin, så började det hela inte så speciell bra. En av våra deltagare säckade ihop vid Slana Banja. Orsaken var vätskebrist. Oron inombords tilltog och jag undrade verkligen hur morgondagen skulle bli. Vår medtagna gruppmedlem, Fatima, blev skjutsad till sjukhuset där hon fick dropp. Detta gjorde verkligen underverk för snart var hon tillbaka till gruppen och såg ut att ha återhämtat sig. Men trots att Slana Banja i Tuzla, där offren för en granat som slog ner 25:e maj 1995 låg begravda 4 57 58 žena kvinna

Anela, Fatima och Jonas i Potocari, Srebrenica, den 10 juli 2015 Fatima återhämtat sig kände jag en stark oro inför den fysiska ansträngningen som väntade oss. Hela gruppen åkte med buss till hotell Toplice där vår grupp delgavs den information som behövdes. Vi delade ut tröjor med gemensamt tryck på som skulle visa att vi hörde ihop, var vi kom ifrån och vilka som stod bakom oss. Efter tröjutdelning och information åt vi kvällsmat och vi fortsatte att bekanta oss med varandra innan det var läggdags. Klockan ringde och det var dags att göra sig iordning och kliva på bussen som sedan skulle ta oss till Nezuk. Väl framme i Nezuk som var starten för Mars Mira var det en stor samling människor som mötte oss. tvteam och journalister var på plats. Det märktes att det var något speciellt det här året, 20 år sedan folkmordet i Srebrenica ägde rum. Detta hade dragit till sig många deltagare och enligt uppgifter skulle det vara mellan 8 000 och 9 000 personer som skulle delta i den 110 km långa marschen till Potocari/Srebrenica. Efter att några prominenta personer hållit tal i Nezuk så bar det iväg. Klockan var då ca 09.00. Ett helt folkhav begav sig rätt in i skogen och nedför en slänt. Nu var vi på väg mot Potocari och för mig personligen den fjärde gången. Efter någon timmes vandring började värmen tillta och ganska snart skulle mina farhågor besannas. Efter några kilometers vandring fick den första personen i vår grupp ge upp p.g.a. vätskebrist. Personen blev upplockad av en ambulans som kunde bistå med dropp. Efter några timmar fick jag nästa bud om att ytterligare en av våra gruppmedlemmar fått bryta p.g.a. vätskebrist. Även den här gången kom ambulansen till räddning och hjälp. Som tur var skulle båda personerna återhämta sig ganska fort. (Att gå Mars Mira 110 km i tuff terräng med stigningar och sluttningar samt en temperatur kring 35 grader och mer sätter sina spår och är inte helt riskfritt. En person i vår grupp är reservofficer och har flera militärmarscher på kontot. Han uttryckte efter första dagsetappen att den etappen var det tuffaste han kvinna žena 57 58 gått igenom vad det gällde att marschera och han hade en del att jämföra med.) Sent på eftermiddagen kom vi fram till första platsen för övernattning. Alla i gruppen åt och tog hand om sin hygien innan det var dags för några timmars sömn. Nästa dag var det ca 4 mil som skulle avverkas och på vägen skulle vi över berget Udrc, på ca 1 000 m. En utmaning som kräver vätska, pauser och mat. Att ta De sista kilometrarna slog jag följe med Anela och Fatima. Att uttrycket ensam är stark stämmer inte i alla sammanhang och definitivt inte i detta. sig uppför berget gick bra trots allt och väl uppe behövdes en rejäl paus och vila innan det var dags att fortsätta. Den goda och positiva stämningen som jag kände av i gruppen visade sig hela tiden under marschen. Alla såg till alla och alla hjälpte varandra. Trots de krävande förutsättningarna var stämningen i gruppen hela tiden positiv. Att kunna hålla ihop hela gruppen under vandringen var svårt. Det berodde på flera faktorer. Mängden människor längs vägen, olika behov av paus och olika tempo. Ibland kom vi ifrån varandra för att efter några kilometer ses igen och så höll det på ända till Potocari. Till slut så kom jag fram till den andra platsen för övernattning. Mot slutet av den andra dagsetappen började jag verkligen känna av smärtan i fotsulorna och bara någon km kvar till platsen för övernattning kände jag en stark stöt i min högra fot. Det var som om jag fått en elektrisk stöt. Vad var det som hände? Var det något som gick sönder i högra foten? Hur som helst så kom jag fram till platsen för övernattning. Jag satte mig i tältet och tog av mig den högra kängan och 5

En av många avrättningsplatser och massgravar runt Srebrenica Jonas Wallgren strumpan. Då såg ja vad som hänt. En nagel på en av tårna hade släppt från sitt fäste. Nageln låg ovanpå. Men vad var det att gnälla om? Inget! Absolut ingenting med tanke på varför vi gick marschen. Det började skymma och vi upptäckte att vi saknade två av våra gruppmedlemmar. Det var Anela och Fatima som inte kommit fram. Oron började gro inom mig och jag tänkte att bara inget hade hänt dem. Jag hoppades att de bara hade tagit god tid på sig. En i vår grupp ringde några samtal till ansvariga för Mars Mira. Vi fick då besked att två tjejer var på ingående. Det hade blivit mörkt och vi kunde nu bara hoppas att det var Anela och Fatima. För om det inte var dom, vad hade hänt då och var kunde dom befinna sig? Vi väntade alla otåligt men till slut dök dom upp bland våra tält, en lättnad för mig och alla andra. Nu var alla samlade igen och både Anela och Fatima kunde få både mat och vila innan det var dags för ytterligare några timmars sömn. Det sista jag såg innan jag gick in i tältet var Fatima som låg på en filt bredvid tälten under bar himmel. Helt utmattad och med en liten skinnjacka som täckte överkroppen. Bredvid henne hade en annan gruppmedlem tagit plats likt en pappa som känner oro och ansvar för sin dotter. När jag såg det kunde jag släppa hela situationen och gå in i tältet och förbereda mig för den sista dagsetappen. Jag kröp senare ner i min sovsäck, stoppade öronpropparna i öronen och somnade fort. Jag vaknade till av rörelser och småprat som lyckades tränga igenom mina öronproppar som jag alltid har när jag sover. Någorlunda utsövd började den stela kroppen att komma till liv igen. Jag kravlade mig ur min sovsäck och började förberedelserna inför sista etappen. När vi ätit en enkel frukost bestående av bröd, konservmat, tomater och kaffe packade vi alla ihop våra tillhörigheter som återigen placerades i vår transportbil. När detta var gjort begav vi oss till startplatsen för marschen mot Potocari. Runt omkring mig såg jag människor med stela kroppar, halvtrötta blickar och krökta hållningar. Men inombords visste jag att i stort sett alla hade en sak i tanken, att klara av de sista 35 kilometrarna fram till Potocari. Sakta började den väldiga massan av människor att röra på sig. Några med ett rörelsemönster som vittnade om, 70 kilometers avverkad vandring under tuffa omständigheter, skavsår och värkande kroppar. Det stora vandringståget kom i rörelse och alla var på väg. Som tidigare gick vi några tillsammans för att sedan splittras för att senare återses vid någon lämplig rastplats. Ett mönster som liksom hör till. Närmandet till Potocari innebar också ett närmande till de avrättningsplatser och massgravar som finns på många platser runt Srebrenica. Platser som gav eko om de ohyggligheter som utspelade sig under dagarna i juli 1995. (Längs marschvägen är de utmärkta med en skylt som kortfattat berättar om vad som hänt.) Kilometrarna till målet krympte för varje steg som togs. På samma gång så började ansträngningen att verkligen kännas av, speciellt i fotsulorna. Varje steg var ett sting av smärta men den smärtan var mödan värt för att uppmärksamma händelsen och hedra offren. De sista kilometrarna slog jag följe med Anela och Fatima. Att uttrycket ensam är stark stämmer inte i alla sammanhang och definitivt inte i detta. Vi stöttade och hjälpte varandra vilket gav den där extra energin som behövdes. En bit in på eftermiddagen såg jag ett kännetecken i naturlandskapet som berättade för mig att nu var det inte långt kvar. De var tvärgående bergs kammar till höger i mitt synfält. Jag visste att där bakom i dalen ligger Srebrenica och Potocari. Steg för steg närmade vi oss vårt mål och till slut kunde vi skymta batterifabriken där de holländska fn-soldaterna skulle skydda civilbefolkningen i juli 1995, alltså för exakt 20 år sedan. Vi skymtade också vita prickar som vi visste var gravstenarna inne på Memorial Center. Steg för steg närmade vi oss och i denna stund försvann i alla fall lite grann av smärtan när vår uppmärksamhet riktades mot alla de tusen gravstenarna. Steg för steg närmade vi oss också vår grupp som satt i dikeskanten vid minnescentrat. Det var nu som känslorna sköljde över var och en fast på olika sätt. Några satt tysta i sina egna tankar, några lät det brista ut. Nu var vi alla framme. c 6 57 58 žena kvinna

Bosanskohercegovački savez žena je i ove godine učestvovao na Maršu mira Srebrenica koji se održava radi odavanja počasti žrtvama genocida kog su počinile snage vojske i policije Republike Srpske, potpomognute snagama iz Srbije, nad Bošnjacima Sigurnosne zone UN-a Srebrenica, jula 1995. godine. Marš mira je međunarodni pješački pohod s hiljade učesnika koji za tri dana, od 8. do 10. jula, prelaze oko 110 km, 30 40 km svaki dan. Ovdje objavljujemo tekstove naših učesnika marša Jonasa Wallgrena, Anele Fočak i Fatime Rekić. Foto: Sabaheta Vehabović, Raza Kendić i Jonas Wallgren. Marš Mira Srebrenica 2015. Tekst: Jonas Wallgren Boljela me je svaka koščica dok sam dolje posmatrao oko 6.300 nadgrobnih spomenika koji su potvrđivali da stižemo u Memorijalni centar Potočari. Ostalo je još samo oko 500 metara te strma nizbrdica koja je prije Memorijalnog centra prelazila u zaravan. Još jednom, po četvrti put, stajao sam ispred svih tih nadgrobnih spomenika s istim osjećajem ganutosti i jake tegobe i tuge što prodire ispod kože. Preko 6.000 nadgrobnih spomenika u jednoj te istoj čistoj formi. Svaki je simbol za neku ljudsku katastrofu, patnju, porodičnu traumu i skršene snove. Naša grupa je sada, nakon trodnevnog pješačenja, ponovo okupljena. Ali sada u potpuno drugačijem raspoloženju i na potpuno drugačijem mjestu. Praznih i umornih pogleda, iscrpljeni i utonuli u svoje misli, neki vlažnih i uplakanih očiju. Prije četiri dana okupili smo se na Kapiji u Tuzli. Odlučili smo se tu sastati. Na mjestu gdje je udarila granata 25. maja 1995. i ubila oko 70 mladih osoba. Bilo je simbolike u svemu tome, obzirom na naš cilj sa svim tim. Preći Marš mira s krajnjim ciljem Potočarima. Počeli smo posjetom Slane Banje u Tuzli, Preći 110 kilometara na Maršu mira po teškom terenu s usponima i padinama te temperaturom oko 35 stepeni i više, ostavlja traga i nije bez rizika gdje su sahranjene žrtve granate. Putem sam osjećao pozitivnu energiju u grupi, ali bez obzira na to izjedao me nekakav nemir. Vrućina. Vidio sam na vremenskoj prognozi da će sutra biti nevjerovatno vruće. Prognoza je kazivala da će biti i do 40 stepeni. Bilo nas je tridesetak koji ćemo preći 110 kilometara, 30 40 kilometara svaki dan. Mislio sam u sebi da ako uspijemo prvi dan, uspjećemo sve. Bez obzira na pozitivnu energiju, nije sve krenulo baš kako treba. Jedna od naših učesnica skljokala se u Slanoj Banji. Razlog je bila dehidracija. Hvatao me unutrašnji nemir i stvarno sam se pitao šta će biti sutra. Naša iscrpljena članica, Fatima, prebačena je u bolnicu, gdje je dobila infuziju. To je zaista učinilo čudo jer Nezuk, 8. jula 2015. kvinna žena 57 58 7

Predah prije nastavka marša se ubrzo vratila u grupu i izgledalo je da se oporavila. No, bez obzira što se Fatima oporavila, osjećao sam jaku zabrinutost zbog fizičkog napora koji nas čeka. Cijela grupa prebacila se autobusom do hotela Toplice, gdje smo dobili potrebne informacije. Podijelili smo majice sa zajedničkim natpisom koji će pokazivati da smo zajedno, odakle dolazimo i ko stoji iza nas. Nakon podjele majica i informacija, večerali smo i nastavili upoznavanje prije spavanja. Sat je zazvonio i bilo je vrijeme da se spremimo i ukrcamo u autobus koji će nas zatim prevesti do Nezuka. U Nezuku, gdje počinje Marš Mira, čekao nas je veliki skup. tv-ekipe i novinari bili su na licu mjesta. Vidjelo se da je nešto posebno ove godine, bilo je 20 godina od genocida u Srebrenici. To je privuklo veliki Dobro i pozitivno raspoloženje koje sam osjećao u grupi trajalo je cijelim maršem. broj učesnika, a prema informacijama bilo je između 8.000 i 9.000 osoba koje će učestvovati u 110 kilometara dugom maršu do Potočara/Srebrenice. Poslije govora nekoliko istaknutih ličnosti u Nezuku, krenuli smo. Bilo je oko 9 sati. Čitavo more ljudi uputilo se pravo u šumu i niz jednu padinu. Bili smo sada na putu za Potočare, a ja lično četvrti put. Nakon nekih sat vremena pješačenja počela je vrućina uzimati maha i uskoro su se moji strahovi obistinili. Nakon nekoliko kilometara pješačenja odustala je prva osoba u našoj grupi zbog dehidracije. Pokupila su je kola hitne pomoći i dobila je infuziju. Par sati kasnije dobio sam narednu poruku da je još jedna članica našeg tima morala odustati zbog dehidracije. I ovoga puta došla su kola hitne pomoći. Srećom, obje članice su se vrlo brzo oporavile. (Preći 110 kilometara na Maršu mira po teškom terenu s usponima i padinama te temperaturom oko 35 stepeni i više, ostavlja traga i nije bez rizika. Jedan od članova naše grupe je rezervni oficir i savladao je više vojnih marševa. Izjavio je nakon prvodnevne etape da je ista bila teža od svih marševa koje je prešao, a imao je dosta toga da uporedi.) Kasno popodne stigli smo na prvo mjesto za noćenje. Svi u grupi su jeli i pobrinuli se o svojoj higijeni prije nego što je došlo vrijeme za nekoliko sati sna. Sljedećeg dana čekalo nas je 40 kilometara puta preko planine Udrč, s oko 1.000 metara nadmorske visine. Izazov koji zahtijeva tečnost, predahe i hranu. Penjanje uz planinu prošlo je dobro uprkos svemu, a gore je trebao pravi predah prije nastavka. Dobro i pozitivno raspoloženje koje sam osjećao u grupi trajalo je cijelim maršem. Svako je pazio svakoga i svi su se međusobno pomagali. Bez obzira na uslove, raspoloženje je cijelo vrijeme bilo pozitivno. Bilo je teško održati grupu na okupu tokom pješačenja. Na to je uticalo više stvari. Broj osoba usput, različite potrebe za predah i različit tempo. Ponekad bismo prošli jedni druge da bi se nakon par kilometara ponovo vidjeli i tako je bilo sve do Potočara. Konačno sam stigao do drugog mjesta za noćenje. Pred kraj drugodnevne etape počeo sam zaista osjećati bol u stopalima i samo par kilometara do mjesta za noćenje osjetio sam jak bol u desnom stopalu. Bilo je to kao da me je udarila struja. Šta se to dogodilo? Da li se nešto slomilo u desnom stopalu? U svakom slučaju došao sam do mjesta za noćenje. Sjeo sam u šator i skinuo desnu gojzericu i čarapu. Tada sam vidio šta se dogodilo. Nokat na jednom od nožnih prstiju ispao je iz svog ležišta. Nokat je bio gore. Ali, da li je trebalo kukati radi toga? Ne! Apsolutno ne, obzirom na razlog našeg učešća na maršu. Počelo se smrkavati kada smo primijetili da nedostaju dvije članice našeg tima, Anela i Fatima, koje još nisu stigle. Zabrinutost je počela rasti u meni i mislio sam da im se samo ništa nije desilo. Nadao sam se da im samo treba dovoljno vremena. Jedna iz naše grupe obavila je par telefonskih razgovora s odgovornima za Marš mira. Dobili smo tada odgovor da dvije djevojke 8 57 58 žena kvinna

stižu. Bilo je mračno i mogli smo se tada samo nadati da su to Anela i Fatima. Jer ako to nisu bile one, šta se onda desilo i gdje su mogle biti? Svi smo ih nestrpljivo čekali i na kraju su se pojavile među našim šatorima. Bilo je to olakšanje za mene i sve ostale. Sada smo svi bili ponovo okupljeni, a Anela i Fatima mogle su dobiti hranu i odmoriti se prije nego što je došlo vrijeme za još nekoliko sati sna. Zadnje što sam vidio prije nego što sam ušao u šator bila je Fatima koja je ležala na deci pored naših šatora pod golim nebom. Potpuno iscrpljena i s malom kožnom jaknom koja joj je pokrivala gornji dio tijela. Pored nje se našao jedan član naše grupe poput oca koji osjeća zabrinutost i odgovornost za svoju kćerku. Kada sam to vidio, mogao sam mirno otići u šator i pripremiti se za posljednju etapu puta. Uvukao sam se kasnije u vreću za spavanje, stavio čepiće u uši i ubrzo zaspao. Probudile su me kretnje i čavrljanja koja su se uspjela probiti kroz moje čepiće za uši koje uvijek imam dok spavam. Donekle naspavano počelo je ukočeno tijelo ponovo oživljavati. Ispuzao sam iz vreće za spavanje i počeo pripreme za završnu etapu. Pošto smo pojeli lagani doručak koji se sastojao od hljeba, konzervi, paradajza i kafe, spakovali smo sve stvari i ponovo ih smjestili u naš kombi. Zatim smo otišli do polazišta za marš prema Potočarima. Vidio sam oko sebe ljude ukočenih tijela, sanjivih očiju i iskrivljenog položaja. Ali u sebi sam znao da gotovo svi imaju jednu stvar u mislima, da pređu posljednjih 35 kilometara do Potočara. Ogromna ljudska masa lagano se počela kretati. Neki na način koji je svjedočio o prepješačenih 70 kilometara u teškim uslovima, sa žuljevima i bolovima u tijelu. Velika povorka pješaka bila je u pokretu. Kao i do tada, išli smo neko vrijeme zajedno da bi se zatim raspršili i kasnije ponovo vidjeli na nekom zgodnom mjestu za predah. Obično je tako bilo. Približavanje Potočarima značilo je takođe približavanje stratištima i masovnim grobnicama kojih ima na mnogim mjestima Posljednje kilometre prešao sam s Anelom i Fatimom. Izraz sam je jak ne važi u svim kontekstima, a sigurno ne u ovom. oko Srebrenice. Mjestima koja odjekuju o zločinima koji su se dogodili tokom jula 1995. (Duž trase marša ona su označena natpisima koji ukratko govore o tome šta se dogodilo.) Kilometri do cilja smanjivali su se svakim korakom. Istovremeno su se tegobe zaista počele osjećati, posebno u stopalima. Svaki korak bio je bolan, ali taj bol bio je vrijedan truda radi podsjećanja na događaj i odavanja počasti žrtvama. Posljednje kilometre prešao sam s Anelom i Fatimom. Izraz sam je jak ne važi u svim kontekstima, a sigurno ne u ovom. Podržavali smo i pomagali se međusobno što nam je davalo potrebnu dodatnu energiju. Početkom poslijepodneva vidio sam znakove koji su kazivali da nema još mnogo. Bili su to poprječni planinski grebeni desno od mog vidnog polja. Znao sam da se iza u dolini nalaze Srebrenica i Potočari. Korak po korak približavali smo se našem cilju i konačno smo mogli nazrijeti fabriku akumulatora u kojoj su holandski un-vojnici štitili civilno stanovništvo jula 1995, tačno prije 20 godina. Nazirali smo i bijele biljege za koje smo znali da su nadgrobni spomenici unutar Memorijalnog centra. Korak po korak približavali smo se i u tom trenutku nestalo je u svakom slučaju malo bolova kada se naša pažnja usmjerila hiljadama nadgrobnih spomenika. Korak po korak približavali smo se i našoj grupi koja je sjedila na ivici jarka uz Memorijalni centar. Sada su emocije preplavile svakoga, ali na različit način. Neki se tiho sjedili zadubljeni u svoje misli, neki nisu mogli a da ne zaplaču. Sada smo svi stigli na cilj. (Prev. Žena) c Memorijalni centar Srebrenica Potočari, 10. jula 2015. kvinna žena 57 58 9

Må Srebrenica aldrig upprepas Text: Anela Fočak Dag innan marschen Vi mötte upp vår grupp vi skulle ta oss igenom marschen med. Det var unga ansikten men även äldre. Efter att vi varit på begravningsplatsen för de människor som dog vid Kapija i Tuzla åkte bussen till hotell Toplice vi skulle bo på innan marschen började. Fatima fick problem med hälsan så jag och hon hoppade av mitt i ingenstans och mötte upp en man som tog oss till akuten så hon kunde få dropp. Vi tog oss tillslut till hotellet, åt, och försökte sova. Fick ingen sömn den natten, Selma fick en panikattack mitt i natten så jag satt ute med henne och försökte lugna ner henne. Dag ett Vi tog bussen till Nezuk där alla samlades i några timmar för att de skulle prata på scenen och ge oss information om allt som skulle hända. Därefter ställde sig alla i en skog och där började marschen. Vi gick igenom byar och folk stod på gatorna och hejade på oss samt bad för att vi skulle komma till slutpunkten friska. Det var så otroligt varmt att jag förvånar mig över att jag inte fick solsting efter några timmar. Vi hade en ryggsäck på ryggen och varje gång jag gick i uppförsbackar slutade jag andas för den var för tung så Senad fick ta den till nästa vilopunkt och sen åkte den med vår campbuss. Vi kom fram till campet där vi skulle sova i militärtält vid ungefär 18 och jag klarade hela dag ett utan sömn natten innan. Den dagen gick vi ungefär 40 kilometer. Dag två Dag två började bra och slutade mindre bra för mina vänner. Vi gick i ungefär 3 timmar för att ta oss till berget Udrc som vi skulle ta oss uppför. Det fanns en stor gräsmatta där alla vilade innan de började gå. Där satt vi i mer än en halvtimme så våra fötter skulle göra mindre ont. När vi väl började ta oss uppför berget pausade vi varannan minut för att kroppen la av för att man gått så himla mycket. En redig tankeställare att folk flydde för sina liv denna vägen genom krigets gång utan någonting med sig. Vi tog oss till toppen och hittade sen ett gäng killar att gå med. Vi gick sakta för de hade ont och vi kom fram till campet den dagen vid 21.30. Alla var oroliga men vi kom fram sakta men säkert, jag hade kunnat gå 30 kilometer till än de jag precis hade besegrat. Dag tre Dag tre börjar bra, jag är en av de första och är det i ett bra tag. Har Selma i handen som inte gick dagen innan. Några timmar efter känner jag hur kroppen lägger av och jag går så sakta att jag ser hur hundratals människor passerar mig. Folk säger åt mig att jag ska åka med ambulansen till campet för jag är så blek att jag inte har en gnutta hudfärgad ton i mitt ansikte. Jag vägrar ge upp utan går i min egna takt, klarade de vägen utan någonting under ett krig klarar jag det med all hjälp i världen i en omgivning där det inte skjuts eller bombas. Vi gick på vägar som var öppna för solen och jag är säker på att jag fick solsting. Fick flera olika powerbars av min underbara grupp och energin gick upp lite. Min underbara grupp 10 57 58 žena kvinna

Sista 20 kilometrarna gick vi med Jonas och vi traskade på riktigt fort jag och han. Skämtade för att tiden skulle gå fortare och tillslut kom vi fram. Vi kom fram till den stora nerförsbacken som skulle ta oss till det egentligen gröna fältet men som nu är vitt av gravstenar för människorna som dog i Srebrenicamassakern. Jag blev som känslokall, inga tårar, ingenting. Vi mötte vår grupp och efter den första kramen med en av ledarna och hennes jag är så stolt över er, mina flickor. Mina fina flickor ni klarade det, som hon sa om och om igen kom mina tårar och jag tappade andan och jag blev översvämmad av mina känslor. Kramade resten av gruppen som sa att de var stolta över min insats då min hälsa var på botten sista dagen och satte mig sedan på marken för att kolla på den nu vita ängen. Kollade och kunde inte förstå. Det ska ligga 8 372 människor här. 8 372 människor ska grävas upp ur massgravarna och tusentals fler gravstenar kommer pryda denna ängen som en gång var grön. Samtidigt som jag tänkte på alla offer i kriget kunde jag inte sluta tänka på alla gravplatser som var uppgrävda för de 136 människor som skulle begravas dagen efter. Mina tankar flög iväg mot Bemirs håll och jag fick panik. Mamma ringde mig och jag kunde inte prata överhuvudtaget och jag satt där och grät med flera människor vid min sida som kramade om mig för att jag skulle lugna ner mig. Vi började gå mot ingången till fältet och Selma höll min hand så hårt för hon var rädd att jag skulle kollapsa på plats. Jag ser hur män står och bär ut 136 kistor. Jag räknar varenda en. Bemir på tankarna, fortfarande, kan inte sluta tänka på han. Tänker att i varje kista så ligger han, jag har ju sett bilder på det. Jag har ju sett när hans vänner bär ut hans kista till hans sista plats på jorden. Jag lägger en bosnisk flagga vid en av gravarna, anti Dayton. Alltid anti Dayton. Halsen full av gråt och jag går ut därifrån. Sover i ett hus den dagen med Raza, Mirsada, Senad, Sabaheta och Belma. Vaknar dagen efter och tar mig till campet. Begravningsdagen Jag bytte om fort. Tog bilder med gruppen och sen försvann jag lika fort som jag kom för att möta upp mamma och pappa som också skulle närvara på begravningen. Mamma gråter så fort hon ser mig, börjar gråta för hon gråter. Gör inte varje barn det när de ser sin mamma gråta? Vi går in på fältet och varje gång mamma gråter, gråter jag. Fick ju ut känslorna dagen innan, hur kunde jag gråta igen? Vi får slöjor av kvinnor som står vid sidan om ingångar och vi sätter oss i skuggan och väntar på att allting ska sätta igång. Böneutropen börjar. Vi ber, flera gånger. Och efter dzenaza-namaz (begravning) går vi mot bilen och kör hem till mina kusiner. Att ha gått denna vägen som människor tog för att fly har öppnat mina ögon. Jag har det så himla bra. Vi har det så himla bra. Vi lever inte i ett krig, vi lever inte i ett otryggt samhälle. Alhamdulillah ( Prisad vare Gud ) gick i mitt huvud flera gånger om dagen varje dag under marschen. Och Elhamdulillah för allting, för det goda och onda. Må Srebrenica aldrig upprepas och må alla oskyldiga offer finna den ro de förtjänar. Jag gick Mars Mira 2015, 20 år efter att massakern hade hänt. El-Fatiha! c Neka se Srebrenica nikada ne ponovi Tekst: Anela Fočak Dan prije marša Našle smo se s našom grupom s kojom ćemo učestvovati u maršu. Bila su to mlada lica, ali i starije osobe. Nakon obilaska mezarja za osobe poginule na Kapiji u Tuzli, odvezli smo se autobusom do hotela Toplice u kojem ćemo boraviti do početka marša. Fatima je imala zdravstvenih problema tako da smo prekinule usred ničega i našle čovjeka koji nas je odvezao u hitnu pomoć da bi ona mogla dobiti infuziju. Stigle smo na kraju u hotel, jele, i pokušale zaspati. Nije bilo sna te noći, Selma je usred noći dobila napad panike tako sam presjedila s njom pokušavajući je smiriti. Prvi dan Prevezli smo se autobusom do Nezuka gdje su svi nekoliko sati bili okupljeni da bi čuli govor s pozornice i dobili informacije o svemu šta nas čeka. Zatim smo se rasporedili u šumi, i tu je počeo marš. Prolazili smo kroz sela a narod je stajao na ulicama, klicao nam i molio za nas da zdravi dođemo do cilja. Bilo je tako nevjerovatno vruće da sam se iznenadila što nakon nekoliko sati nisam dobila sunčanicu. Imali smo ruksake Nisam htjela odustati i išla sam svojim tempom. Ako su oni uspjeli proći put bez ičega tokom rata, mogu i ja uz svu pomoć u svijetu u kojem se ne puca ili bombarduje. na leđima i svaki put dok bih išla uzbrdo stao bi mi dah jer je moj bio pretežak tako da bi ga Senad nosio do narednog mjesta za predah, a kasnije smo ga ubacili u naš kombi. Došli smo u oko 18 sati u logor gdje ćemo spavati u vojnim šatorima a ja sam prošla cijeli prvi dan a da nisam spavala prethodne noći. Toga dana prešli smo oko 40 kilometara. Drugi dan Drugi dan počeo je dobro a završio manje dobro za moje prijatelje. Išli smo oko 3 sata da bi stigli do planine Udrč uz koju ćemo se penjati. Bio je tu veliki travnjak na kojem smo predahnuli prije pokreta. Presjedili smo tu preko pola sata da bi ublažili bolove u nogama. Tokom uspinjanja uz planinu zastajali smo svaki čas jer je tijelo izdavalo pošto smo prešli strašno puno. Valjan povod za razmišljanje da je narod tokom rata kvinna žena 57 58 11

Predah prije nastavka marša bježao tim putem da spasi život bez ičega sa sobom. Stigli smo do vrha i zatim sreli grupu momaka s kojima smo nastavili dalje. Išli smo polako zbog bolova i stigli smo toga dana u logor u 21.30. Svi su bili zabrinuti, a došli smo polako, ali sigurno. Mogla sam preći 30 kilometara više od onih koje sam upravo savladala. Treći dan Treći dan počeo je dobro, bila sam dugo među prvima. Držala sam za ruku Selmu koja nije išla prethodnog dana. Nekoliko sati kasnije osjetila sam kako me tijelo izdaje i išla tako sporo gledajući kako me prestižu stotine ljudi. Govorili su mi da odem kolima hitne pomoći do logora jer sam bila blijeda bez truna boje na licu. Nisam htjela odustati i išla sam svojim tempom. Ako su oni uspjeli preći put bez ičega tokom rata, mogu i ja uz svu pomoć u svijetu u kojem se ne puca ili bombarduje. Išli smo putevima izloženim suncu i sigurna sam da sam dobila sunčanicu. Dobila sam više različitih energetskih pločica od moje divne grupe, i energija je malo porasla. Zadnjih 20 kilometara išle smo s Jonasom, a vukli smo se pravo, i on i ja. Šalila sam se da će vrijeme ići brže i na kraju smo stigli. Stigli smo do velike nizbrdice koja vodi do zapravo zelenog polja, ali sada bijelog od mezara osoba ubijenih u pokolju u Srebrenici. Bila sam bez osjećaja, bez suza, bez ičega. Sreli smo našu grupu i nakon prvog zagrljaja s jednom od vođa i njenog tako sam ponosna na vas, djevojke moje. Moje lijepe djevojke, uspjele ste, koje je ponavljala, počele su mi suze, izgubila sam dah i bila preplavljena osjećanjima. Grlila sam ostale u grupi koji su govorili da su ponosni na moje zalaganje jer mi je zdravlje posljednjeg dana bilo na dnu, i zatim me posjeli na zemlju da sada gledam bijelu livadu. Gledala sam i nisam mogla shvatiti. Tu će ležati 8.372 osobe. 8.372 osobe će iskopati iz masovnih grobnica i hiljade nadgrobnih spomenika će krasiti livadu koja je nekada bila zelena. Istovremeno dok sam razmišljala o svim žrtvama rata, nisam mogla prestati misliti o grobnim mjestima za 136 osoba koje će biti sahranjene dan kasnije. Misli su mi odletjele prema Bemiru i dobila sam paniku. Mama me je nazvala a ja nisam uopšte mogla razgovarati, sjedila sam tu i plakala s nekoliko osoba kraj mene koje su me zagrlile da bih se smirila. Krenuli smo prema ulazu a Selma mi je čvrsto stegla ruku jer se bojala da ću se tu srušiti. Vidjela sam kako narod stoji i nosi 136 tabuta. Svaki sam izbrojala. Bemir mi je u mislima, još uvijek, ne mogu prestati misliti o njemu. Mislila sam da na svakom tabutu on leži, vidjela sam baš takve slike. Vidjela sam kako njegovi prijatelji nose njegov tabut do njegovog posljednjeg mjesta na zemlji. Stavila sam zastavu Bosne i Hercegovine kraj jedne od grobnica, anti-dayton. Uvijek anti-dayton. Grla punog suza odlazim odatle. Spavala sam toga dana u jednoj kući s Razom, Mirsadom, Senadom, Sabahetom i Belmom. Probudila sam se narednog dana i otišla do logora. Dan sahrane Presvukla sam se na brzinu. Slikala sam se s grupom i zatim otišla, jednako brzo kako sam i došla, da bih se vidjela s mamom i tatom koji će prisustvovati dženazi. Mama je zaplakala čim me vidjela, a zatim i ja, jer je ona plakala. Zar to ne radi svako dijete kada vidi svoju mamu da plače? Odlazimo do polja i svaki put čim mama zaplače, zaplačem i ja. Zar nisam izbacila osjećaje dan ranije, kako sam mogla opet plakati? Mi, žene, dobile smo marame od žena koje su stajale kraj ulaza i sjele u hlad čekajući početak. Ezan počinje. Pomolili smo se više puta. A nakon dženaza-namaza otišli smo do auta i odvezli se kući mojih rođaka. To što sam prešla put kojim se bježalo da se spasi život, otvorilo mi je oči. Meni je strašno dobro. Nama je strašno dobro. Mi ne živimo u ratu, mi ne živimo u nesigurnom društvu. Elhamdulillah ( Hvala Bogu ), prolazilo mi je više puta kroz glavu svaki dan tokom marša. I Elhamdulillah za sve, za dobro i zlo. Neka se Srebrenica nikada ne ponovi i neka sve nevine žrtve pronađu mir koji zaslužuju. Prešla sam Marš Mira 2015, 20 godina nakon pokolja. El-Fatiha! (Prev. Žena) c 12 57 58 žena kvinna

Bosno moja, ti si moja mati. Bosno moja, majkom ću te zvati. Bosno moja, Srebrenice sestro. Neću biti sam. Klockan är strax innan 15.00 måndagen den 7 juli. Sitter och lyssnar på Srebrenicas Inferno. Sådär drygt en timme innan gruppen skulle mötas, och jag blir så tagen av texten. Jag börjar gråta och fundera på vad det egentligen är jag gett mig in på Hur ska jag klara av detta mentalt? Vi beger oss mot Kapija där vi skulle möta upp resten av gruppen. Det var väldigt varmt den dagen Och på något sätt, även fast jag drack en hel del, så lyckas jag få vätskebrist. Kollapsar ihop som en säck Medan de andra tar sig till hotell Toplice så blir jag förd till sjukhuset för dropp, Anela följer med mig orolig som hon är. Får dropp och blir hur pigg som helst, återvänder till hotellet. Fortfarande oroar jag mig för hur jag ska klara av detta, inte längre bara mentalt utan fysiskt också. Den 8 juli, tidig morgon, har vi alla samlats på plats i Nezuk, för att påbörja vår färd mot Potocari. Så många människor, så många känslor. Vi börjar gå. Det är varmt, väldigt varmt och temperaturen stiger. De hade det värre Fatima Du måste klara detta, gick genom mitt huvud. Fick stöd från alla i gruppen, vilka människor de är. Så osjälviska, så godhjärtade De blev en familj. Vi kom fram till första övernattningsplatsen och vilade ut. Dag två, den 9 juli. Vad ser ut att bli en bra dag slutar i katastrof. Känner ingen smärta eller något, fram till ungefär 2 timmar in på marschen. Då ger min kropp upp och jag börjar gå sakta. Väldigt sakta Berget Udrc var värst, men tanken om att de hade gått denna väg utan något höll mig igång. De hade det värre. Anela var ett otroligt stöd under detta, tror inte jag hade orkat gå så pass mycket om inte hon hade pushat mig. Under denna tid hinner 1 000 olika tankar gå genom mitt huvud medan jag gå och kollar mig omkring. Anela och jag diskuterar det under tiden vi går. Hur kunde de ta sig genom dessa vägar utan något? Utan mat, utan vatten Utan skor Kläder. Vi hade ju ändå med oss allt detta Vad hade de? Blev intervjuad där på vägen någonstans av Al Jazeeras nyhetsteam, och var med på tv vilket gjorde att mina föräldrar där hemma såg och blev otroligt oroade för mig och mina fötter. Efter många om och men kommer vi fram till övernattningsplatsen runt 21.00 och min kropp bara kollapsar. Lägger mig ner hos Senad, en man som lyckas bli en riktig familjemedlem. Vi pratar och han ber mig att äta något. Vill inte och kan inte få i mig något. Vill bara sova. Vi pratar en stund. Han råder mig att inte gå imorgon och istället blir transporterad till Potocari direkt Något jag fruktar. Oron inför morgondagen är stor. Enorm. Och han tar hand om mig tills jag somnar Dag tre, den 10 juli. Jag vaknar upp och är utvilad med en vilja starkare än vad min kropp är. Jag ska klara detta. Ger mig iväg med resten av gruppen. Mot Potocari. Anela blir svag och jag blir orolig för hur hon ska ta sig i mål. Samtidigt som jag är orolig över mig själv. Gruppen tar hand om oss, verkligen. Som en familj. Detta känns otroligt stöttande Dock så hinner vi inte med deras tempo. Och vi blir ensamma kvar, ett tag i alla fall. Till vi träffar på vår Jonas. Honom Vi har klarat Fredsmarschen Text: Fatima Rekić De klarade det, och jag skulle klara det för dem också. Och för de som inte klarade det. Ner för en backe och mitt hjärta stannar. Vi är framme. har vi sällskap med till vi kommer i mål. Vi pratar om allt möjligt, försöker skratta lite för att slippa tänka på smärtan och helt enkelt få tiden att gå Men det gör ont Så ont Bara kilometer kvar nu och kroppen har gett upp. Vad som får mig att gå vet jag inte ens själv. Tankarna till offren förmodligen. Och viljan. Eller att de inte hade något och jag ändå hade allt. De klarade det, och jag skulle klara det för dem också. Och för de som inte klarade det. Ner för en backe och mitt hjärta stannar. Vi är framme. Framme vid den vita ängen. Vita istället för gröna. Och då, först då kollapsar jag på riktigt. Ser hela gruppen och börjar stört lipa. Jag hade klarat det. Vi hade klarat det. Grät, grät och grät. För offren. För vår grupp och för vi hade Fatima & Anela kvinna žena 57 58 13

Kollar runt och ser inget annat än gravstenar. Här ligger människor som fick sina liv avslutade innan det ens hann börja. Folk som inte gjort något för att förtjäna detta öde. klara av alla dessa 110 km. Vi hade klarat det, för alla 8 372 offren. Kollar runt och ser inget annat än gravstenar. Här ligger människor som fick sina liv avslutade innan det ens hann börja. Folk som inte gjort något för att förtjäna detta öde. Tittar till Anela och hon gråter och då börjar jag gråta ännu mer. Vi håller om varandra. Alla håller om alla. Det är dags att gå in i The Memorial Centre Och både Anela och jag har fruktat detta ögonblick Alla ger varandra stöd. Alla verkligen. Vår älskade lilla familj. Vi blir stannande på väg in för att precis vittna till hur kistorna blir utburna Där ligger de Våra offer Hemsk känsla som inte går att beskriva med ord. Man måste verkligen vara med för att förstå. Dags att gå in Och jag börjar skaka så mycket som jag gråter Kan inte förstå att vi kommit hit Vi blir tilldelade var sin flagga som vi får placera på valfri grav. Jag väljer att placera min på en killes grav, en kille som inte fyllt 18 ens. Ber en bön för hans fina själ och önskar honom allt det finaste. Jag hoppas han någonstans hörde mig. Att han förstår att vi respekterar dem, även fast de hemska människor som tog deras liv inte gjorde. Och det var först då jag accepterade tanken. På 20-årsuppmärksammandet av massakern i Srebrenica har vi lyckats gå denna väg för att hedra våra 8 372 som orättvist förlorade sina liv. Vi hade lyckats Och allt det, för dem. c Prešli smo Marš mira Tekst: Fatima Rekić Bosno moja, ti si moja mati. Bosno moja, majkom ću te zvati. Bosno moja, Srebrenice sestro. Neću biti sam. Vrijeme je malo prije 15.00, ponedjeljak, 7. jula. Sjedim i slušam Srebrenički inferno. Nešto više od sat vremena prije susreta grupe, a ja sam ganuta tekstom. Počinjem plakati i razmišljati o tome u šta sam se zapravo upustila Kako ću to mentalno podnijeti? Idemo prema Kapiji gdje ćemo se sastati s ostatkom grupe. Toga dana bilo je strašno vruće I na neki način, iako sam popila dosta vode, uspijevam dehidrirati. Rušim se kao vreća Dok ostali odlaze do hotela Toplice, prevoze me u bolnicu radi infuzije, a Anela me prati zabrinuta kakva jest. Dobivam infuziju, vraća mi se vitalnost i odlazim u hotel. I dalje se brinem kako ću to savladati, više ne samo mentalno već i fizički. 8. jula, rano ujutro, okupili smo se svi u Nezuku da bi počeli naš put prema Potočarima. Koliko ljudi, koliko emocija. Počinjemo hodanje. Vruće je, strašno vruće, a temperatura raste. Njima je bilo još gore Fato Moraš izdržati, prolazilo mi je kroz glavu. Imala sam podršku od svih u grupi, koji ljudi. Tako nesebični, Vår älskade lilla familj / Naša draga mala porodica 14 57 58 žena kvinna

tako plemeniti Postali su jedna porodica. Došli smo do prvog mjesta za konačenje i odmorili se. Drugi dan, 9. jula. Ono što izgleda kao dobar dan završava katastrofom. Ne osjećam ni bol, ni išta, sve do nakon dva sata marša. Tada mi se tijelo predaje i počinjem sporije hodati. Strašno sporo Planina Udrč bila je najgora, ali misao da su oni prošli tim putem bez ičega davala mi je snagu. Njima je bilo gore. Anela mi je tada bila nevjerovatna podrška, ne vjerujem da bih imala toliko snage da me ona nije gurala. Za to vrijeme hiljadu različitih misli prolazi mi kroz glavu. Anela i ja razgovaramo o tome dok idemo. Kako su uspjeli proći taj put bez ičega? Bez hrane, bez vode Bez obuče I odjeće. Mi čak sve to imamo Šta su oni imali? Negdje putem bila sam intervjuisana od ekipe vijesti Al Jazeera i bila na tv-u što su moji roditelji kod kuće vidjeli i izuzetno se zabrinuli za mene i moje noge. Nakon mnogo zavrzlama dolazimo do mjesta za konačenje oko 21.00 i tijelo mi skroz malaksava. Pružam se kraj Senada, čovjeka koji je uspio postati pravi član porodice. Razgovaramo i on me moli da nešto pojedem. Niti želim, niti mogu išta staviti u usta. Samo bih spavala. Razgovarali smo neko vrijeme. On mi savjetuje da sutra ne idem na marš i da me umjesto toga prevezu direktno u Potočare Nešto čega se plašim. Zabrinutost oko sutrašnjeg dana je velika. Enormna. I on brine o meni dok ne zaspim Treći dan, 10. jula. Budim se odmorna s voljom jačom nego što mi je tijelo. Ja ću to savladati. Krećem zajedno s ostatkom grupe. Prema Potočarima. Aneli je bilo loše i brinulo me kako će doći do cilja. Istovremeno sam brinula za samu sebe. Grupa nam pomaže, zaista. Kao jedna porodica. To je strašna podrška Međutim, ne možemo pratiti njihov tempo. I ostajemo same, za neko vrijeme u svakom slučaju. Dok nismo srele našeg Jonasa. S njim smo u društvu do našeg cilja. Razgovaramo o svemu pokušavajući se malo nasmijati da ne bi mislili na bol i da jednostavno prođe vrijeme Ali to boli Tako jako Sada još samo kilometar a tijelo posustaje. Ni sama ne znam odakle mi snaga da idem. Vjerovatno pomisao na žrtve. I volja. Ili to što oni nisu imali ništa a ja čak imam sve. Oni su to savladali, i ja ću takođe radi njih. I radi onih koji to nisu uspjeli. Spuštamo se nizbrdo i srce mi staje. Stižemo. Stižemo do bijele livade. Bijele, umjesto zelene. I tada, tek tada, zaista malaksavam. Zajecala sam vidjevši cijelu grupu. Uspjela sam. Uspjeli smo. Plakala sam, plakala i plakala. Za žrtve. Za našu grupu i što smo uspjeli preći svih 110 km. Prešli smo ih za sve 8.372 žrtve. Gledam naokolo i ne vidim ništa drugo osim mezara. Tu leže oni koji su ostali bez svojih života prije nego što su ih stigli započeti. Ljudi koji nisu učinili ništa da bi zaslužili takvu sudbinu. Vidim da Anela plače i tada počinjem plakati još više. Grlimo se. Svi se grlimo. Vrijeme je za ulazak u Memorijalni centar I Anela i ja bojimo se tog trenutka Svi dajemo podršku jedni drugima. Zaista svi. Naša draga mala porodica. Zastali smo na putu i osvjedočili se da su tabuti upravo iznijeti Tu leže oni Naše žrtve Užasan osjećaj koji se ne da opisati riječima. Mora se stvarno učestvovati da bi se razumjelo. Vrijeme je za ulazak A ja se počinjem tresti jako koliko i plačem Ne mogu shvatiti da smo stigli Dobili smo po zastavu da je postavimo na mezar po izboru. Odlučila sam postaviti svoju na mezar jednog dječaka, dječaka koji nije napunio ni osamnaest godina. Učim molitvu za njegovu lijepu dušu i želim mu sve najljepše. Nadam se da me je on negdje čuo. Da razumije da ih poštujemo, iako to nisu grozni ljudi koji su im oduzeli živote. I tek tada prihvatam misao. Pri obilježavanju 20. godišnjice pokolja u Srebrenici uspjeli smo preći taj put radi odavanja počasti za naše 8.372 žrtve koje su nepravedno izgubile svoje živote. Uspjeli smo. I sve to radi njih. (Prev. Žena) c Potočari, 11. jula 2015. kvinna žena 57 58 15

Livet i skuggan av ett massmord Text: Sanela Bajramović Jusufbegović Det finns möten som förbereds noga, och så finns det också de som sker oplanerat men som berör oss djupt. I september 2012 reste jag till Bratunac, grannstaden till den mer kända och dagsaktuella Srebrenica. Målet var att intervjua lokala aktivister. I kvinnoskaran som hade samlats för att träffa mig fanns också Tima Delić. Denna kvinna i sextioårsåldern, prydligt klädd och med handväskan i knät, satt och log välkomnande. Till skillnad från en del andra i rummet, hade hon inte bråttom därifrån. En dryg timme senare förstod jag varför. I en av de svåraste Hur ser livet ut för en kvinna vars hela närmaste familj hade blivit mördad? Hur går man vidare? intervjuerna i mitt forskarliv, fick jag ta del av hennes tragiska livshistoria. Tidigt i vårt samtal stod det klart att hon inte hörde till aktivisterna jag hade kommit för att prata med, men det fanns ingen återvändo. För mycket hade redan hunnit bli sagt. Tima Delić gjorde så starkt intryck på mig att jag året därpå sökte upp henne igen. Hennes livshistoria väckte frågor om vilken påverkan tragiska händelser kan ha på våra liv. Hur ser livet ut för en kvinna vars hela närmaste familj hade blivit mördad? Hur går man vidare? För exakt 20 år sedan ägde folkmordet i den av Förenta Nationerna 1993 förklarade skyddade zonen Srebrenica rum. För att hedra de tusentals män som miste livet under dessa julidagar 1995 har minnesceremonier ordnats de senaste månaderna i olika delar av världen. Den viktigaste, som också är en kollektiv begravning av ytterligare 136 identifierade offer, sker den 11 juli i minneslunden Potočari utanför Srebrenica. Låt oss nu också minnas de som finns kvar i livet. Alla de som, starkt traumatiserade, överlevt massmord som mellan 1992 och 1995 hände runt om i Bosnien- Hercegovina. De håller inte tal på de viktiga minnesceremonierna. På tv-sändningarna kan man skymta dem medan de rör sig mellan uppradade kistor, för att ibland stanna vid någon av dem och be för den döde. Men de överlevande sörjer inte enbart under officiella minnesstunder, utan lever med sorgen under årets alla dagar. I regel är det kvinnor som överlevt massmord. De existentiella och känslomässiga problem som dessa kvinnor brottas med i sitt vardagliga liv väcker föga intresse från politiskt håll. Den holländska historikern Selma Leydesdorff har i boken Surviving the Bosnian genocide: the women of Srebrenica speak (2011) noterat hur överlevande kvinnors berättelser inte tas på allvar i rättssammanhang eller i historieskrivningen. Bosniska kvinnor har ofta framställts som passiva och tysta offer. Precis som genusvetaren Dubravka Žarkov visat på, är denna bild långt ifrån verkligheten. Många kvinnor i Bosnien utsattes för olika typer av brutala våldshandlingar under krigsåren. Men redan under kriget började de, med internationell hjälp, att organisera sig och hjälpa varandra. Till denna kategori av aktiva kvinnor bör, enligt min mening, även överlevande efter massmord räknas. I över två decennier har de ensamma, tagit hand om sina familjer. En del har vågat sig tillbaka till hemorten, trots en fientlig inställning mot återvändare. Enskilt eller som medlemmar i någon organisation, driver de på sökandet efter kvarlevorna av deras familjemedlemmar. De kräver att ansvariga för de brott som begåtts ställs inför rätta. Våren 1992 var Tima Delić en av tusentals flyktingar som fick lämna sina hem i östra Bosnien. Området, som gränsar till Serbien och Montenegro, blev tidigt ockuperat av serbiska styrkor som bestod av såväl bosniska serber som paramilitära förband och den reguljära armén från grannländerna. Vad som följde liknar förloppet tre år senare i Srebrenica: en intensiv jakt på muslimska män. De som inte redan hade blivit dödade eller lyckats fly, hämtades till fotbollsarenan i Bratunac där män separerades från kvinnor och barn. Hundratals män fördes sedan till den centralt belägna skolan Vuk Karadžić där de genomgick tortyr. Över hundra av män dödades. Bland dem som fick sätta livet till var Tima Delićs make och två söner, 20 och 18 år gamla. Eftersom kropparna flyttades mellan flera olika hemliga massgravar tog det lång tid att hitta och identifiera dem. Först 15 år senare kunde hon begrava sin familj på en kyrkogård i Bratunac. Trots tragedin som hade drabbat henne, var Tima Delić en av de första muslimerna som återvände. Det Bratunac hon kom till i början på 2000-talet skilde sig avsevärt från hennes minnen av hemstaden. Befolkningen i den tidigare etniskt blandade staden hade under krigsåren blivit helt serbisk. Eftersom den är belägen i en isolerad region och i närheten av den mer kända Srebrenica, med all dess symbolik, hade Bratunac dessutom utvecklats till ett starkt fäste för serbisk nationalism. Denna manifesterades i fientlighet mot icke-serber som ville återvända. Ändå, längtade hon efter att få komma hem. Hon var trött på flyktinglivet och kände ett behov av att leva på den plats som påminner om lyckliga stunder med hennes familj. Vid tidpunkten för vårt första möte hade Tima Delić hunnit bo i sitt återuppbyggda hem i nästan tio år. Trots skarp kritik mot den generellt dåliga ekonomiska situationen, och diskrimineringen av etniska minoriteter i Bratunac var hon fast besluten om att bo kvar. Lyssnar man noga på hennes berättelse förstår man att denna beslutsamhet kommer från en kvinna som anser sig inte ha något mer att förlora. Hon vände sig mot att ingen dittills hade ställts inför rätta för massmordet i den lokala skolan. En enorm besvikelse över den tystnad som råder kring händelsen bland den serbiska befolkningen i hennes hemstad fanns också där. Man försöker snarare glömma än att 16 57 58 žena kvinna

Srebrenica, den 10 juli 2012 Blixt under en storm över minneslunden i Potočari nära Srebrenica, natten innan en massbegravning (Foto: Dado Ruvić/Reuters) minnas på ett värdigt sätt. Både fotbollsarenan och skolan, som har bytt namn, används än idag - utan att yngre generationer får veta vad som hände där för två decennier sedan. Viljan att stanna i Bratunac kan också tolkas som en protest mot det förhållningssätt som majoriteten av politiker och institutioner i den serbiskt dominerade delen av Bosnien har till de brott som begåtts av den egna sidan. Detta karakteriseras av rationalisering och relativisering, som enligt Lundahistorikern Maria Karlsson är en typ av mjuk förnekelse, i den bosniska kontexten i synnerhet uppenbar när det kommer till folkmordet i Srebrenica. Trots sorgen och uttryckt missnöje visar Tima Delić öppenhet och samarbetsvillighet. Att behöva berätta om sitt livstrauma är utan tvekan svårt, men hon satte tidigt tonen för våra samtal med sitt val att se bortom sorgen och fokusera på glädjestunderna i hennes liv. Hon talade länge om sina barn, Nedžad och Samir, och den stolthet som hon fortfarande kände över dem. Genom att berätta om deras kärleksfulla förhållande till sin mor, deras skolframgångar och drömmar om universitetsstudier och körkort hyllade hon deras liv. Detta val belyser hennes styrka, men kan också tolkas som en strategi för att hantera sorgen och kanske t.o.m. ett sätt att inte hamna i ett generellt dömande av den andra sidan. När aktivister från den lokala kvinnoorganisationen Forum Žena bjöd in henne till träffar med serbiska kvinnor accepterade hon utan att tveka. Det är också viktigt för henne att ha goda relationer med sina serbiska grannar som själva många gånger blivit förvånade över hennes öppna attityd. Samtidigt betonade Tima Delić att dessa kontakter måste ske under civiliserade former, utan förolämpningar och förnekande av det som hänt hennes familj. Något mindre var hon inte beredd att acceptera. Trots att både hennes ålder och Befintlig forskning och dagliga utspel från inhemska politiker visar på att det i det offentliga pågår en konstant kamp om vad som är värt att minnas. förlust hade kunnat vara goda argument för likgiltighet inför framtiden har hon en klar framtidsvision av livet i hemstaden. I denna är Bratunac en ekonomiskt stark och multietnisk stad där tolerans och respekt för de andra är absoluta värden. Denna positiva ställning till försoning stämmer väl överens med Selma Leydesdorffs forskning om Srebrenicas kvinnor. De lever dock i ett djupt delat land, inte minst när det gäller åsikter om det gångna krigets karaktär. Befintlig forskning och dagliga utspel från inhemska politiker visar på att det i det offentliga pågår en konstant kamp om vad som är värt att minnas. I en sådan miljö är det svårt att nå konsensus om det som hänt på bosnisk mark mellan 1992 och 1995, t.o.m. när det finns fastställd fakta kring detta. Ännu svårare är att etablera gemensamma minneshögtider. Här är Bratunac inget undantag. Det blev känslomässigt tunga möten. Människor vi möter berör oss, vare sig vi vill eller inte. Att förutsättningslöst lyssna på dem som i vanliga fall inte blir hörda är en solidaritetshandling. Efter omtanke har jag valt att inte anonymisera Tima Delićs namn för att stödja hennes kamp mot tystnaden och vädjan om rättvisa. Kompromisslös och på samma gång försoningsvillig finns hon i mina tankar. Med sin närvaro i hemstaden och ett genuint intresse för dess framtid fortsätter hon att hedra sina döda. Hennes uthållighet gör mig ödmjuk inför livet. (Nerikes Allehanda, den 12 juli 2015) c kvinna žena 57 58 17

Život u sjeni masovnog ubistva Tekst: Sanela Bajramović Jusufbegović Njena životna priča budila je pitanja o uticaju tragičnih događaja na naše živote. Kakav je život žene čija je cijela uža porodica pobijena? Kako ići dalje? Postoje susreti koji se pažljivo pripremaju, a ima i onih koji se događaju neplanirano, ali nas duboko dirnu. Septembra 2012. putovala sam u Bratunac, susjedno mjesto poznatijoj i aktuelnijoj Srebrenici. Željela sam intervjuirati lokalne aktiviste. U grupi žena okupljenoj povodom susreta bila je i Tima Delić. Ta žena šezdesetih godina, dotjerana i s torbicom u krilu, sjedila je i osmjehujući se poželjela dobrodošlicu. Za razliku od nekih drugih u sobi, ona nije žurila da ode. Dobar sat vremena kasnije shvatila sam i zašto. U jednom od najtežih intervjua u mom istraživačkom radu saznala sam njenu tragičnu životnu priču. Već početkom našeg razgovora bilo je jasno da ona nije bila jedna od aktivistica s kojima sam došla razgovarati, ali povratka nije bilo. Previše je već bilo izrečeno. Tima Bosanske žene se često prikazuju kao pasivne i tihe žrtve. Baš kao što je ustanovila naučnica Dubravka Žarkov, ta slika je daleko od stvarnosti. Delić ostavila je tako snažan utisak na mene da sam je naredne godine ponovo potražila. Njena životna priča budila je pitanja o uticaju tragičnih događaja na naše živote. Kakav je život žene čija je cijela uža porodica pobijena? Kako ići dalje? Prije tačno 20 godina desio se genocid u od Ujedinjenih nacija 1993. proglašenoj zaštićenoj zoni Srebrenica. Kao čin odavanja počasti hiljadama ljudi koji su izgubili svoje živote tih dana jula 1995. godine priređivane su u posljednjih nekoliko mjeseci komemoracije u različitim dijelovima svijeta. Najvažnija, koja je istovremeno i kolektivni ukop još 136 identificiranih žrtava, dogodila se 11. jula u Memorijalnom centru Potočari, kraj Srebrenice. Sjetimo se sada i preživjelih. Svih onih koji su, jako traumatizirani, preživjeli masovna ubistva koja su se između 1992. i 1995. događala širom Bosne i Hercegovine. Oni ne govore na najvažnijim ceremonijama sjećanja. U tv-emisijama mogu se tek nazrijeti dok se kreću između poredanih lijesova, da bi katkad zastali kraj nekog od njih i pomolili se za mrtvoga. Ali preživjeli ne tuguju samo tokom službenih komemoracija, već s tugom žive svakodnevno. Po pravilu su žene te koje su preživjele masovna ubistva. Egzistencijalni i emocionalni problemi s kojima se ove žene suočavaju u svakodnevnom životu slabo interesiraju političare. Holandska historičarka Selma Leydesdorff u knjizi Surviving the Bosnian genocide: the women of Srebrenica speak (2011) navodi da se ispovijesti preživjelih žena ne shvataju ozbiljno u pravnom kontekstu ili u historiografiji. 1 Bosanske žene se često prikazuju kao pasivne i tihe žrtve. Baš kao što je ustanovila naučnica Dubravka Žarkov, ta slika je daleko od stvarnosti. Mnoge žene u Bosni bile su tokom ratnih godina izložene raznim vrstama brutalnog nasilja. Ali, već za vrijeme rata počele su se, uz međunarodnu pomoć, organizirati i međusobno pomagati. U ovu kategoriju aktivnih žena treba, po mom mišljenju, ubrojiti i preživjele žrtve masovnih ubistava. Već više od dva desetljeća same se brinu o svojim porodicama. Neke su se usudile vratiti u ranija prebivališta bez obzira na neprijateljstvo prema povratnicima. Pojedinačno ili kao članovi neke organizacije, tragaju za posmrtnim ostacima članova svojih porodica. Traže da se odgovorni za zločine privedu pravdi. Proljeća 1992. godine Tima Delić je bila jedna od hiljada izbjeglih koji su morali napustiti svoje domove u istočnoj Bosni. Područje, koje graniči sa Srbijom i Crnom Gorom, bilo je rano okupirano od srpskih snaga koje su se sastojale kako od bosanskih Srba tako i od paravojnih snaga i regularne vojske iz susjednih zemalja. Ono što je uslijedilo slično je dešavanjima tri godine kasnije u Srebrenici: intenzivan lov na muslimanske muškarce. Oni koji nisu već bili ubijeni ili nisu uspjeli pobjeći, odvedeni su na fudbalski stadion u Bratuncu, gdje su muškarci odvojeni od žena i djece. Stotine muškaraca prebačeno je zatim u školu Vuk Karadžić, u centru grada, u kojoj su prošli torturu. Preko stotinu muškaraca je ubijeno. Među onima koji su ubijeni bili su i muž i dva sina Time Delić, stara 20 i 18 godina. Pošto su tijela prebacivana između više tajnih masovnih grobnica, trebalo je dugo vremena da se pronađu i identificiraju. Tek 15 godina kasnije bila je u stanju da sahrani svoju porodicu na groblju u Bratuncu. Uprkos tragediji koja ju je zadesila, Tima Delić je bila među prvim muslimanima koji su se vratili. Bratunac, u koji je stigla ranih 2000-ih godina, značajno se razlikovao od njenih sjećanja na rodni grad. Stanovništvo, ranije etnički mješovitog grada, je tokom ratnih godina postalo potpuno srpsko. Pošto se nalazi u izoliranom području i u blizini poznatije Srebrenice, sa svom njenom simbolikom, Bratunac se osim toga razvio u snažno uporište srpskog nacionalizma. To se očitovalo u neprijateljstvu protiv ne-srba koji su se htjeli vratiti. Ipak, čeznula je za povratkom kući. Bila je umorna od izbjegličkog života i osjećala je potrebu da živi na mjestu koje je podsjeća na sretne trenutke s njenom porodicom. U vrijeme našeg prvog susreta Tima Delić je živjela u svom obnovljenom domu gotovo deset godina. Bez 1. Knjiga postoji i u bosanskoj verziji, Laydesdorff Selma (2009), Prazninu ostaviti iza nas. Istorija žena Srebrenice, Rabic : Sarajevo. 18 57 58 žena kvinna

obzira na oštre kritike protiv generalno loše ekonomske situacije i diskriminacije etničkih manjina u Bratuncu, čvrsto je odlučila da ostane. Ako se pažljivo sasluša njena priča, razumije se da ta odlučnost dolazi od žene koja smatra da više nema šta izgubiti. Protivila se tome da niko do tada nije bio priveden pravdi zbog masovnog ubistva u lokalnoj školi. Bilo je tu i ogromno razočarenje na tišinu koja okružuje taj događaj među srpskim stanovništvom njenog rodnog grada. Radije se pokušava zaboraviti nego sjećati ga se na dostojanstven način. I fudbalski stadion i škola, koja je promijenila ime, i danas se koriste a da mlađe generacije ne saznaju šta se tu dogodilo prije dvije decenije. Želja da ostane u Bratuncu može se tumačiti i kao protest protiv ophođenja većine političara i institucija u dijelu Bosne pod srpskom dominacijom prema zločinima počinjenim od vlastite strane. To se odlikuje racionalizacijom i relativizacijom, što je prema Mariji Karlsson, historičarki iz Lunda, neka vrsta blagog poricanja, u bosanskom kontekstu posebno izraženom kada se radi o genocidu u Srebrenici. Bez obzira na bol i izraženo nezadovoljstvo, Tima Delić pokazuje otvorenost i volju za saradnjom. Govoriti o svojoj životnoj traumi nesumnjivo je teško, ali ona je već u početku našeg razgovora odabrala da se usmjeri na radosne trenutke u svom životu. Govorila je dugo o svojoj djeci, Nedžadu i Samiru, i ponosu koji i dalje osjeća prema njima. Pričajući o njihovoj ljubavi prema svojoj majci, njihovim školskim uspjesima i snovima o univerzitetskim studijima i vozačkoj dozvoli, zapravo slavila je njihove živote. Taj izbor osvjetljava njenu snagu, ali se može tumačiti i kao strategija da se nosi s tugom i možda čak i kao način da ne zapadne u opštu osudu druge strane. Kada su je aktivistkinje lokalne ženske organizacije Forum Žena pozvale da se sastane sa srpskim ženama, prihvatila je bez oklijevanja. Za nju je takođe važno da ima dobre odnose sa svojim srpskim komšijama koji su i sami više puta bili iznenađeni njenim otvorenim Postojeća istraživanja i svakodnevni potezi domaćih političara pokazuju da u javnosti traje stalna borba oko onoga šta je vrijedno pamćenja. držanjem. U isto vrijeme Tima Delić je naglasila da se ti kontakti moraju odvijati na civiliziran način, bez uvreda i poricanja onoga što se dogodilo njenoj porodici. Nije bila spremna prihvatiti ništa manje. Iako su i njene godine i gubitak mogli biti dobar argument za ravnodušnost prema budućnosti, ona ima jasnu viziju budućeg života u svom rodnom gradu. U njoj je Bratunac ekonomski jak i multietnički grad u kojem su tolerancija i poštovanje drugih apsolutne vrijednosti. Ovaj pozitivni pristup za pomirenje u skladu je s istraživanjima Selme Leydesdorff o ženama Srebrenice. One, međutim, žive u duboko podijeljenoj zemlji, posebno kada se radi o stavovima o karakteru prošlog rata. Postojeća istraživanja i svakodnevni potezi domaćih političara pokazuju da u javnosti traje stalna borba oko onoga šta je vrijedno pamćenja. U takvom okruženju teško je postići konsenzus o tome što se dogodilo na bosanskom tlu između 1992. i 1995. godine, čak i kada za to postoje utvrđene činjenice. Još teže je uspostaviti zajedničke komemoracije. Tu Bratunac nije izuzetak. Bili su to emotivno teški susreti. Ljudi koje srećemo dirnu nas, htjeli mi to ili ne. Nepristrano saslušati one koji se inače ne čuju, čin je solidarnosti. Pažljivo promišljajući, odabrala sam da ne anonimiziram ime Time Delić kako bih podržala njenu borbu protiv tišine i apel za pravdom. Beskompromisna i istovremeno spremna na pomirenje ona je u mojim mislima. Svojim prisustvom u rodnom gradu i istinskim interesom za njegovu budućnost ona nastavlja odavati počast svojim mrtvima. Njena ustrajnost čini me skrušenom pred životom. (Nerikes Allehanda, 12. jula 2015, prev. Žena) c Srebrenica, 11. jula 2013. (Foto: Elvis Barukčić/AFP/Getty Images) kvinna žena 57 58 19

Tankar om ett hemland Bosnien Text: Enisa E Grozdanić genom Benkt Abelin Nedtecknat hösten 2009 hemkommen från medverkan på två konstutställningar i Prijedor för att hedra offren i koncentrationslägret Omarska och utgivningen av boken om min granne och vän Doktor Eso Esad Sadiković. En bosnisk kvinna med sin dotter i koncentrationslägret Trnopolje nära Prijedor, augusti 1992 (Foto: Patrick Robert) I krigets Bosnien frågade en dag en granne mej om jag ville köpa tre höns och en tupp. En kvinna från byarna uppe i bergen utanför Prijedor hade tagit dem med sej till stan för att få ihop pengar till de bussar som kanske skulle föra dem i säkerhet från kriget. Min granne hade fått frågan men kunde inte ha dem. Kvinnan var en av de mer än två miljoner som tvingades fly från kriget, som pågick, där mer än ett hundra tusen fick sätta livet till. Kanske var hon från Hambarine by som utplånades dessa dagar. Man kände igen flyktingarna. De hade i största hast tvingats lämna allt. De hade bara kläderna på kroppen och några knappast det heller. Förvirring och rädsla lyste i deras ögon. När byarna, med huvudsakligen muslimsk befolkning, rensades med tunga vapen, hörde jag från balkongen i vårt hus i centrala staden de mullrande ljuden som om de kom ur jorden. Skotten från bergen fortplantade seg in i staden på ett konstigt sätt och fick hela kroppen att darra. Hus sattes i brand och röklukten kändes tung. Jag ville gärna hjälpa kvinnan och köpte därför hönsen och tuppen. Men efteråt tänkte jag hur skulle jag ha plats för dem. Vanligtvis var det förbjudet att ha höns i stan, men med kriget försvann alla regler för människor och även höns. En annan granne lovade att be sin man att bygga ett litet hönshus till mej. Ägg var hårdvaluta. Jag tänkte ofta på tiden före kriget då jag och min man fick en bit mark, en tomt, av mina föräldrar som ursprungligen morfar köpt åt sin äldsta dotter, min mamma. Där byggde vi vårt hus och bodde där med våra två barn. Vi hade det rätt bra tills kriget ändrade allt. Staten Jugoslaviens sönderfall efter Titos död orsakade total förvirring i Bosnien. Här var man tre nationaliteter kroater, serber och muslimer? Här var man inte bosnier med katolsk, serbisk-ortodox eller muslimsk religion som sin privatsak. Nu blev namnet man bar viktigt. Det visade till vilken grupp man hörde. Detta i ett samhälle där religion varit utan betydelse, ja i vissa delar förbjudet. Där den enda riktiga och viktiga religion var kommunism. En vacker utopi som bygger på proletariatets diktatur men som med naturens och mänsklighetens lagar leder till fascism. Plötsligt sprängdes alla band av tidigare vänskap, släktskap och respekt gentemot varandra. Fönstret mot alla hemskheter från 2:a världskriget, från turkisk tid ja ännu längre tillbaka öppnades på vid gavel. Alla förorätter och orättvisor skulle regleras här och nu. Den stora orättvisan var egentligen skillnaden mellan stad och land. Många byar förblev outvecklade, dess innevånare ansågs som dumma, lata och okunniga. Allt satsades i städerna. Hämndens tid var kommen. Nu skulle allt göras upp. En hänsynslös grymhet föddes. Jag funderar ofta på vilket paradis ville man uppnå då man rensat alla muslimer och katoliker. Vad skulle man göra med alla hus, mark och tillgångar man övertog plundrade? Skulle detta nya land uppstå som en gyllene fågel Fenix ur askan, med styrka, samförstånd och solidaritet mellan dess innevånare? Skulle man visa övriga världen hur mycket bättre man var att lösa alla problem bara man blev av med alla andra? Vi alla ser hur det blev. När jag sitter i Sarajevos stari grad (gamla staden) Baščaršija tänker jag på vad som skulle ha hänt om belägringen av staden lyckats. Detta världsarv av medeltida med vackra moskéer, kyrkor, synagogor, skolor och basarer. Dess nerbrända oersättliga bibliotek. I mitt Prijedor hade vi också ett stari grad med gammal bebyggelse, små trädgårdar, intima slingrande gator och små kanaler. Ja nästan ett litet Venedig. Allt utplånades, marken jämnades och användes en tid som marknadsplats. Så agerar barbariets kreatur. Nu härskar endast skam, rädsla, intolerans och misstänksamhet helt fritt från skuld, erkännande och försök till förlåtelse av vad som känt. Jag undrar, kan hela nationer gå i terapi? Jag vet bara att man förvisso kan tvinga en kamel till vattnet, men inte att dricka. c 20 57 58 žena kvinna