Civilsamhällets Norden

Civilsamhällets Norden

CIVILSAMHÄLLETS NORDEN Papers presenterade på ett seminarium om nordiskt samarbete i januari 2004 Red. Heidi Haggrén, Ruth Hemstad & Jani Marjanen CENS 2005

Centrum för Norden-studier (CENS) vid Renvall-institutet Helsingfors universitet Centrum för Norden-studier Renvall-institutet PB 59 (Unioninsgatan 38 A) 00014 Helsingfors universitet FINLAND Copyright: CENS och författarna 2005 ISBN 952-10-2701-0 (PDF) http://www.helsinki.fi/hum/nordic/civilsam.pdf

Innehåll Förord 7 INTRODUKTION Bengt Sundelius & Claes Wiklund Norden i zick zack: Från nordisk nytta till idémakt 10 NORDISKT FRIVILLIGSAMARBETE Ruth Hemstad Det nordiske akademiske samarbeidet og skandinavismen 16 Dag Thorkildsen Fra kirkelig skandinavisme til nordisk kirkelig samarbeid 32 Riitta Mäkinen Finska agronomers skandinaviska kontakter, deras alternativ och bondens nationella roll 42 Peter Johansson Mellan gemenskapliga förpliktelser och eget intresse: Nordiskt försäkringssamarbete från unionsupplösning till mellankrigstid 56 Laura Kolbe Huvudstadssamarbete i Skandinavien 1923 1960 och den nordiska myten om det folkliga självstyret 64 5

FÖRENINGARNA NORDEN Svein Olav Hansen Det mangler et eller andet. Der har egentlig altid gjort det: Samarbeidsstrukturer i Foreningene Norden 72 Anders Ljunggren Föreningarna Nordens linjeföring 1919 2004 76 Författarpresentationer 82 6

Förord Drygt tre år sen grundades i Helsingfors forskarnätverket Det nordiska samarbetets historia: proklamationer, program och praktiker. Bakom initiativet var Centrum för Norden-studier vid Renvall-institutet vid Helsingfors universitet (http://www. helsinki.fi/hum/nordic/). Idén var att samla ihop forskare som delade ett gemensamt intresse: forskning om nordiskt samarbete. Initiativet fann understöd bland nordiska och tyska forskarkretsar och i februari 2002 såg nätverket dagsljus för första gången. Nätverket fann snabbt sin målgrupp: två år senare hade det över 60 forskare på sin medlemslista. Det nordiska samarbetet har länge uppfattas som en självklar beståndsdel i de nordiska ländernas samhällsliv. Självklarheter blir inte i första taget föremål för kritisk granskning. Detta har gällt också nordiskt samarbete. Bilden av nordiskt samarbete är för vardaglig och okontroversiell, nästan långtråkig, för att väcka stora känslor eller uppmärksamhet. Men just denna vardaglighet och självklarhet gör det ytterst intressant. Ur ett jämförande perspektiv är de nordiska samarbetserfarenheterna långt ifrån en trivial sak. Vår mission är att öka kunskap om och forskning kring nordiskt samarbete och nordiska särdrag samt Norden som aktör i världen. Målsättningen är att lyfta fram teser rörande nordisk samarbete och kritisk granska de empiriska förutsättningarna för dessa antaganden. Fastän det finns kunskap och forskning om nordiskt samarbete är det kartlagda fältet dock ojämnt och har många luckor. Det speciella med det nordiska samarbetet är att det fungerar inom en lång rad olika sektorer och på olika nivåer av det nordiska samhället. Vi har identifierat fyra viktiga nivåer: 1) samarbetet inom det nordiska samarbetets officiella organ (Nordiska Rådet, Nordiska ministerrådet, de diplomatiska relationerna mellan de nordiska ländernas regeringar); 2) det frivilliga arbetet inom frivilligorganisationer som programmatiskt tagit till sin uppgift att stärka den nordiska gemenskapen; 3) utbytet av varor på en gemensam marknad, inklusive arbetsmarknaden, samt 4) vardagspraktiker (dvs. olika typer av kontakter som nordiska aktörer upprätthåller i sina vardagliga sysslor). När historiker och samhällsvetare inventerat och analyserat det nordiska samarbetet har uppmärksamheten framför allt riktats mot det officiella samarbetet och det samarbete som ägt rum inom organisationer som programmatiskt tagit sig 7

uppgiften att öka en nordisk integration. Vi anser dock att det är viktigt att få fram empiriskt kunskap också om de andra nivåerna i nordiskt samarbete. Med fokus på samarbetets olika nivåer strävar nätverket efter att i fortsättningen, delvis som ett resultat av forskningen inom nätverket, skapa större förståelse för centrala samhälleliga processer i Norden. Ur ett jämförande perspektiv är det den sist nämnda nivån, vardagspraktikerna inom olika delar av arbetslivet, förvaltningen och frivilligsektorn, som satt sin speciella prägel på det nordiska samarbetet. Norden och nordiskt samarbete har ofta setts som samarbetsmönster som växt fram nedifrån genom initiativ från gräsrotsnivån inom samhällets olika sektorer. Fastän denna typ av frivilliga, mer eller mindre informella samarbete över de nordiska nationsgränserna på goda grunder ansets vara centralt och specifikt för det nordiska samarbetet finns det dock mycket litet empirisk forskning på just detta område. Därför vill nätverket lägga speciell vikt på just denna nivå. Nätverket arrangerade sin första workshop i november 2003 i anslutning till konferensen Norden at the Crossroads i Helsingfors. Denna workshop fick fortsättning i januari 2004 då nätverket arrangerade seminariet Civilsamhällets Norden på Schæffergården (Danmark). Seminaret ble støttet av Fondet for dansk-norsk samarbejde, Letterstedtska föreningen och Centrum för Norden-studier, CENS (Helsingfors universitet). Temaet for seminaret var de frivillige foreningenes og profesjonenes nordiske kontakter, fra 1800-tallet og fram til våre dager. Den foreliggende rapporten består av papers presenterade på seminariet. Noen av artiklene er publisert tidligere, det gjelder Sundelius/Wiklund og Hansen, samt utkommer parallelt i andre versjoner, som hos Johansson og Hemstad. Rapporten følger konferansens opplegg: En innledende tekst om utfordringene for dagens offisielle nordiske samarbeid; en del om ulike former for frivillig nordisk samarbeid akademisk samarbeid, kirkelig samarbeid, samarbeid mellom agronomer, mellom hovedsteder og innen forsikringsområdet; og en del som behandler foreningene Norden i Sverige, Danmark og Norge. Det man i dag kan kalle et nordisk sivilsamfunn Civilsamhällets Norden har røtter tilbake til skandinavismens ideer om et nordisk fellesskap fra midt på 1800- tallet. Skandinavismen var et sammensatt prosjekt, og den viser at det forelå flere utkast til en nasjonal forståelse og identitet i Skandinavia i det 19. århundre, skriver Thorkildsen. Den skandinaviske bevegelsen fikk både politiske og kulturelle uttrykk, og førte også til praktiske resultater i form av et etterhvert utbredt skandinavisk samarbeid. En rekke profesjoner og grupperinger samlet seg på nordisk basis gjennom felles møter, særlig mot slutten av 1800-tallet. Thorkildsen og Hemstad ser på forholdet mellom skandinavismen og det tidlige nordiske samarbeidet innenfor henholdvis kirkelige og akademiske miljøer. Nordiske kirkemøter ble holdt mellom 1851 og 1871, studentmøter fra 1843 1875 og nordiske akademiske møter mellom 1896 1902. Ikke minst er 1890-årene og årene fram mot 1905 en interessant og lite påaktet periode med stor grad av skandinavisk samarbeid og entusiasme, påpeker Hemstad. Unionsoppløsningen i 1905 førte til en midlertidig pause i det nordiske samarbeidet, men kontaktene tok seg opp igjen, ikke minst i mellomkrigstiden. Et sosial- 8

politisk samarbeid om forsikringsordninger innenfor ulykkes- og sykeforsikringer kom igang allerede 1907 gjennom det første nordiske arbeiderforsikringsmøtet, som ble fulgt av en rekke andre møter. Møtet var et resultat av kontakter mellom norske, danske og svenske myndighetspersoner som så det som naturlig at de nordiske landene utvekslet erfaringer på dette området, skriver Johansson. Mäkinen ser på samarbeidet og kontaktene i mellomkrigstiden innenfor en annen profesjon agronomene. Fra finsk side var det kontakter både østover mot de baltiske landene og vestover mot det skandinaviske området, med et gradvis tettere skandinavisk agronomsamarbeid fra slutten av 1930-årene. Kolbe ser i sitt bidrag på samarbeidet mellom de nordiske hovedstedene, men jevnlige møter fra 1923 i form av skandinaviske kommunalkonferanser, etter hvert kalt nordiske hovedstedskonferanser. Rapportens siste artikler ser på utviklingen av foreningene Norden fra 1919 og frem til våre dager. Foreningene Norden har vært en viktig pådriver for det frivillige nordiske samarbeidet på 1900-tallet, ved siden av de mange profesjonskontaktene. Til dels er det ulike profiler mellom foreningene i Norge, Sverige og Danmark. Foreningen Norden i Danmark har i utgangspunktet hatt en klarere politisk profil samt en større oppslutning blant befolkningen, med et høydepunkt på 1960-tallet. Foreningen i Norge var mest skeptisk til for tett samarbeid, med bakgrunn både i landets lange unionshistorie og erfaringene fra 1905. Både fra dansk og svensk side ønsket man et tettere nordisk samarbeid mellom foreningene, som først gjennom Foreningene Nordens Forbund i 1965 fikk et felles organ. Hansen etterlyser i sitt bidrag et tettere nordisk samarbeid mellom foreningene Norden som han mener fortsatt i for stor grad er nasjonalt orienterte. Spenningen mellom det nasjonale og det nordiske løper som en rød tråd gjennom det nordiske samarbeidets historie. Til tross for dette er kontaktene mellom de nordiske landene mange og tette närmare och tätare än i någon annan del av världen, som Ingvar Carlsson skrev i sin memoarbok, her gjengitt av Ljunggren. Som aktiv nordist i dag kan Ljunggren vise til at det finnes flere enn 700 organisasjoner som har nordisk samarbeid som et av sine formål, og at de mange nordiske nettverk utgjør en sosial kapital som er av stor betydning men som ikke kan tas som en selvfølge. Seminaret og rapporten viser at det nordiske samarbeidet nå er gjenstand for ny interesse og ny forskning, som bakenfor det tilsynelatende selvfølgelige finner interessante utviklingstrekk og problemstillinger. Mye nasjonal forskning kan med fordel også gis nordiske perspektiver her er det et stort felt som dette seminaret og rapporten bare er et lite bidrag til. Artiklarna i denna volym är inte redigerade på traditionellt sätt, de varierar i stil och inställning, og kun mindre redaksjonelle endringer er foretatt. Samma gäller också språket, artiklarna publiceras på det språk som de presenterades på seminariet. Heidi Haggrén & Ruth Hemstad 9

NORDEN I ZICK ZACK Från nordisk nytta till idémakt 1 Bengt Sundelius & Claes Wiklund Vid årsskiftet 2001/2002 återgick Nordiska rådet till en sakutskottsbaserad samverkan. Våren 2002 gav Nordiska rådets kontrollkommitté professor Bengt Sundelius och fd utskotts- och partigruppsekreteraren Claes Wiklund i uppdrag att utvärdera Nordiska rådets omorganisation. Artikelförfattarna lade fram sin rapport vid Nordiska rådets utskottsmöten i Villmanstrand 24 25 juni 2003. Rapporten innehöll 15 förslag till reformering av Nordiska rådets arbete och organisation. Förslagen följs upp vid Nordiska rådets session i Oslo 2003. FRÅN SAKUTSKOTT TILL TREPELARSYSTEM OCH ÅTER Under första delen av 1990-talet tog Nordiska rådet utrikespolitiken till sig efter framläggandet av Karin Söders internationella kommittés framåtsyftande betänkanden. 1992 lämnades den första utrikespolitiska redogörelsen vid rådets 41: a session i Århus. Vad som förut hört till det mest förbjudna hade nu förvandlats till något i högsta grad tillåtet och politiskt relevant. Fem år senare var Nordiska rådet moget att ta ett nytt stort steg. Den första säkerhetspolitiska deklarationen föredrogs inför Nordiska rådets plenarförsamling i Helsingfors hösten 1997. Under mellantiden hade också en del annat skett. Vid rådssessionen i Reykjavik 1995 diskuterades rapporten Nordiskt samarbete i en ny tid. I rapporten skisserades en ny indelning av det nordiska samarbetet baserad på tre pelare. Fram till 1990-talets mitt arbetade Nordiska rådet med sex utskott; för budgetfrågor, för ekonomiska frågor, för miljöfrågor, för sociala frågor, för juridiska frågor och för kulturfrågor. Vid en dramatisk extrasession i Köpenhamn i slutet av september 1995 stöptes Nordiska rådets organisation om radikalt. Sex sakbaserade utskott blev till tre geografiskt strukturerade storutskott med inriktning på Norden, närområdena och Europa. Samtidigt slogs det fast att partigrupperna skulle utgöra dynamon i det nordiska samarbetet. Trepelarperioden varade i sex år 1996 2001. I partipolitiseringens spår blev medlemsförslagen något färre, men i gengäld mer politiskt förankrade. Strategiarbetsgruppen med den danske rådspresidenten Svend Erik Hovmand och den finländske samarbetsministern Jan-Erik Enestam i spetsen lade fram sina förslag till förändringar av Nordiska rådets organisationsstruktur och till prioriterade områden i ministerrådets arbete vid rådssessionen i Köpenhamn hösten 2001. Alltjämt skulle det nordiska samarbetet vara skiktat i tre nivåer en nordisk, en närområdespräglad och en europeisk men det praktiska arbetet skulle nu fördelas på fem sakutskott. I stället för tre mycket stora utskott skedde en återgång till en sakutskottsbaserad samverkan. Anledningarna till detta var flera. Dels passade trepelarsystemet illa ihop med utskottsindelningen på nationellt plan, dels brast det i anpassning till strukturen inom ministerrådet, dels stämde det inte överens med Baltiska församlingens 10

organisation. Vid årsskiftet 2001/2002 sjösattes den nygamla utskottsorganisationen. Den kompletterades med en kontrollkommitté och en valkommitté. Utskottens verksamhetsområden blev kulturoch utbildning, välfärd, medborgar- och konsumentfrågor, miljö- och naturresursfrågor samt näringsfrågor. Presidiet fick ett övergripande ansvar för politiska och administrativa frågor, för de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna samt för kontakterna med andra internationella organisationer. Den senaste reformen begränsades till en förändring av rådets procedurer. Ingen betydande omdaning av sakinriktningen eller tyngdpunktsprofileringen genomfördes. En central fråga för oss utredare blev var den samnordiska samarbetsverkstaden finns. Reformen vid årsskiftet 2001/2002 syftade till att skapa personellt mindre och mer sakinriktade, arbetande utskott. Detta förutsatte, enligt vår mening, en samarbetsverkstad där initiativ tas, ärenden bereds, beslut fattas och uppföljning sker. Det reformerade samnordiska maskineriet måste anpassas till dessa krävande uppgifter, anser vi. PRESIDIET ETT SPLITTRAT SORGEBARN Presidiets möten präglas av ett rapporteringsraseri från otaliga internationella kontakter av mer eller mindre saklig betydelse för det egentliga samnordiska arbetet. Det saknas en strategisk blick för hur denna utåtriktade verksamhet bäst kan berika de samnordiska ambitionerna. Prioriteringar och fördjupningar behövs snarare än breda men flyktiga förbindelser. Man bör lyfta bort sakområdet utrikes- och säkerhetspolitik från presidiet och inrätta ett särskilt utskott för denna allt viktigare samarbetssfär. Sedan 1992 respektive 1997 utgör de utrikespolitiska och försvarsrelaterade redogörelserna viktiga inslag vid rådssessionerna. Ett antal rekommendationer har antagits inom området. Åtskilliga arbetsgrupper har verkat inom detta fält. Ett ökat samnordiskt engagemang inom detta sakområde kan tydligt skönjas. Om de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna lyfts bort från presidiets redan digra dagordning kunde arbetet inriktas dels på övergripande ledningsfrågor, dels på den politiska dialogen med ministerrådet. Strategiska överväganden kring formerna för och inriktningen av umgänget med andra mellanstatliga organisationer borde vara en del av detta ledningsansvar. Däremot kunde de mer rutinmässiga utomnordiska kontakterna spridas ut bland ledamöterna i de närmast berörda sakutskotten. Med ett snävare och politiskt tyngre ansvarsområde kan presidiets sammansättning reformeras. Den nuvarande konstellationen med 13 ledamöter framstår som alldeles för otymplig för ett ledningsorgan. Förvisso är det en styrka att samtliga länder och alla partigrupper finns företrädda i presidiets diskussioner och beslut. Detta kan dock uppnås med betydligt färre medlemmar. Vi förordar sju ledamöter, vilket skulle innebära nära nog en halvering av det nuvarande storpresidiet. Presidiet bör omvandlas till en primär arbetsverkstad för det nordiska samarbetet och upphöra med att vara en kodifierande församling. En kompromiss vore att inrätta ett arbetsutskott, och låta den bredare medlemskretsen sammanträda mera sällan. Vi anser att det är lika viktigt att samtliga länder finns någorlunda jämt representerade i presidiet som att samtliga partigrupper är företrädda där. Presidiet bör bestå av framstående parlamentariker, som har ingått eller skulle kunna tänkas ingå i en regering. På 1970-talet ingick i presidiet tidigare eller blivande statsministrar som Poul Schlüter, V.J. Sukselainen, Trygve Bratteli, Odvar Nordli, Kåre Willoch samt Olof Palme. SAMARBETSVERKSTADEN Den primära samarbetsverkstaden har flyttats från den klassiska parlamentarikersfären inom Nordiska rådet till ordförandeskapets tillfälliga kanslimaskineri. Mönstret påminner om den 1 En tidigare version av artikeln har publicerats i Nordisk Tidskrift 3/2003. 11

politiska och mediala tyngdpunktsförskjutningen i de nordiska huvudstäderna från parlament till regeringskansli. I framtiden utgör det kravställande och uppföljande ansvaret en viktig nisch för Nordiska rådet. Förmågan att ställa tydliga krav på regeringssidan borde kunna förbättras. Kompetens för uppföljning, granskning och sakrevision skall etableras. Den nordiska nyttan gagnas genom en dylik förskjutning av det parlamentariska intresset från generella debattinlägg och tusenfotade rekommendationer till politiska utspel byggda på kritiskt granskande sakrevision av vad ministerrådet eller det ettåriga ordförandeskapet har eller inte har åstadkommit. Förr tillkom nya rådsinitiativ oftast inom de nationella delegationernas ram. Här plockades nya förslag till samarbetslösningar upp från olika intressenter inklusive Föreningarna Nordens idéverkstad och lanserades på den parlamentariska arenan. De nationella sekretariatscheferna samt presidiesekreteraren bildade en mycket tung instans i rådets sakbehandling. En sakfrågefokuserad framtidsuppgift för de nationella delegationerna och för deras sekretariat vore att verka än mer intensivt för en god koppling mellan arbetet i Nordiska rådet och de nationella parlamenten. Traditionellt företräder delegationerna ett enskilt lands samlade syn på det samnordiska arbetet. Detta är en vedertagen uppgift för nationella delegationer i olika internationella organisationer. Man kan vända på denna logik och i stället lyfta fram behovet av att samnordiska perspektiv och helhetslösningar i ökande grad präglar det nationella politiska arbetet. Nordiska rådets rekommendationer måste omsättas i praktisk inomnationell politik till gagn för medborgarna. FRÅNVARANDE PARTILEDARE OCH IHÄRDIGA GRÄNSRIDDARE Eftersom de flesta partiledare valt bort Nordiska rådet, är det samnordiska tydligen inte till nytta för dem. Om rådsarbetet skall anses vara värt tid och energi för våra toppolitiker måste vissa reformer komma till stånd. Nordens ledande parlamentariker behöver se Nordiska rådet som en arena där politiska poäng kan vinnas i den nationella kampen om den politiska makten. Kopplingen mellan den nordiska dagordningen och viktiga nationella problemkomplex behöver stärkas. Om partiledarna deltar i de årliga rådssessionerna följer media efter. Om mediebevakningen ökar, höjs förmodligen det medborgerliga intresset för det som sker samnordiskt. Resultat som kommer den enskilde nordbon till del tydliggörs. Därtill behövs modiga gränsriddare som genom idogt agiterande eller utredande röjer ny väg i svåra nordiska samarbetsfrågor. Under den nordiska guldåldern på 1950-talet fyllde värmlänningen och socialdemokraten Rolf Edberg en viktig pådrivande funktion. I dag lyfter värmlänningen och folkpartisten Runar Patriksson fram de konkreta gränshinderproblem, som försvårar ett blomstrande näringsutbyte eller mellanfolklig samlevnad tvärs över de rigida suveränitetsgränserna. Gränsriddare som Edberg och Patriksson sätter press på regeringarna och deras ämbetsmän. Liksom partiledare och tidigare statsråd behövs för att ge politisk tyngd åt Nordiska rådets arbete, kan gränsmarodörer som Edberg och Patriksson väcka engagemang och debatt. Återbruk av tidigare ministrar är ett annat sätt att höja nivån på Nordiska rådets bemanning. Den svenska socialdemokratiska regeringens rekrytering av den danske konservative fd statsministern Poul Schlülter som ordförandeskapets särskilda representant i gränshinderfrågan var något av ett mästerstycke. Den danska rådsdelegationen brukar innehålla flera tidigare ministrar. Marianne Jelved, Kaj Ikast och Ole Stavad utgör sentida exempel på detta. Gott så. NORDEN STEGET EFTER ELLER SPRÅNGET FÖRE EU? Debatten i Nordiska rådet bör knytas närmare till EU:s tunga dagordning, men utan att ensidigt an- 12

passas till i Bryssel tongivande synsätt. Nordiska synpunkter och gemensamma värderingar kan få genomslag i ärendeberedningen i de många EUorganen. Implementering av EU:s gemensamma beslut bör diskuteras samnordiskt för att uppnå en ensartad tolkning och efterlevnad av direktiven. De nordiska regeringarna kan tillsammans utöva idémakt i de otaliga rådslag som föregår formella beslut inom EU. Målet för en idémaktsgrundad solidaritetslinje inom EU borde vara att på grundval av en betydande regional värdegemenskap säkerställa en fördelaktig samhällsutveckling inom Europa och ett uppträdande gentemot omvärlden i linje med våra nordiska värderingar och sakintressen. Det föreligger sällan, om någonsin, ett motsatsförhållande mellan det nationella intresset och den samnordiska linjen i EU-sammanhang. Avvägningen är snarast mellan en omedelbar, egocentrerad fördel eller riskminimering och en mer långsiktig nationell vinst. Varje nordiskt land väger lätt i ett utvidgat och betydligt mer diversifierat EU. Utan samordningsomvägen över Norden kommer de enskilda ländernas framtida möjligheter att hävda sina intressen och grundvärden i europeisk eller internationell politik att förtvina. FEMTON REFORMFÖRSLAG Vi vill avslutningsvis peka på ett antal reformer, som skulle kunna göra Nordiska rådet ännu mera politiskt slagkraftigt. 1. Antalet medlemmar i Nordiska rådets presidium bör minskas från 13 till sju. Ansvaret som politiskt ledningsorgan förstärks. Andra uppgifter fördelas på utskotten. Samtliga fem länder skall vara företrädda i presidiet, vars ledamöter bör ha stor politisk tyngd. Idealet vore att presidiet som på 1960- och 1970- talen består av partiledare och tidigare statsministrar. 2. Ett sjätte sakutskott inrättas i Nordiska rådet för att sköta de allt viktigare utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågorna. I övrigt behålls utskottsorganisationen som den är i dag. Övergången från trepelarsystem till ett sakutskottsbaserat samarbete har skett smidigt. 3. Nordiska rådets rekommendationer måste vässas och antalet klämmar reduceras. Varje rekommendation bör ange vad som skall genomföras, hur detta skall genomföras och när uppgiften skall vara färdig. 4. Nordiska rådets kontrollfunktioner på nationellt plan intensifieras. Detta blir en huvuduppgift för de nationella delegationerna och deras sekretariat. 5. Den nordiska samarbetsverkstaden hör hemma i Nordiska rådet. Den skall inte vara beroende av ministerrådets ordförandeskaps tillfälliga drivkrafter. Nordiska rådets organ bör ägna mindre tid åt rapportering från möten och resor och mera utrymme åt politiska initiativ och uppföljning. 6. Den ökade partipolitiseringens negativa sidor bör beaktas i lika mån som dess positiva effekter dvs. debattens vitalisering, medial profilering och folklig legitimitet. 7. De tunga nordiska institutionerna bör spridas jämnare mellan de nordiska huvudstäderna. Stockholm är underförsörjt med nordiska institutioner. En återflyttning av Nordiska rådets gemensamma sekretariat till Stockholm bör övervägas. 8. Nordiska rådets valda ledamöter måste kunna nyttiggöra sitt nordiska arbete på hemmaplan. Förlägg fler utskotts- och presidiemöten utanför de nordiska huvudstäderna. 9. Partiledarna måste lockas tillbaka till Nordiska rådet. Ett minimum är att partiledarna deltar i de årliga rådssessionerna. Återbruk av tidigare ministrar som valda medlemmar av Nordiska rådet eller som chefstjänstemän och särskilda utredare är ett viktigt önskemål. 10. Nordiska rådets samråd med nordiska aktörer inom frivilligsektorn bör intensifieras. Föreningarna Norden och Nordens fackliga samorganisation bör ses som tunga samarbetspartners. 11. Nordiska rådet måste vårda sitt institutionella minne. Ett välskött arkiv och en kontinuerlig och heltäckande skriftlig dokumentation 13

behövs. 12. En gemensam kommenterande publikation med den år 1996 nedlagda Nordisk Kontakt som förebild bör övervägas. En samnordisk pappers- och nätbaserad tidskrift som redigeras av fristående politiska journalister behövs. 13. Nordiska rådets uppgift är dels att försvara tagen terräng, dels att göra inbrytningar på nya samarbetsområden. Att ta bort administrativa och tekniska gränshinder i Norrback-rapportens efterföljd utgör den mest akuta och trovärdighetsskapande uppgiften för närvarande. 14. Gemensamma arbetsmöten mellan Nordiska rådet och Baltiska församlingen bör fortsätta. Kontakterna behöver följas upp tydligt inom varje utskott i syfte att bygga en saklig grund för politisk samverkan inom EU:s ram. 15. Idémakt kan och bör utövas gemensamt internationellt. Nordiskt EU-samråd bör prioriteras i Imatradeklarationens efterföljd. Förverkligandet av beslut tillkomna inom EU:s ram bör ske samnordiskt. Nordiska rådet bör engagera sig fullt ut i det pådrivande arbetet när det gäller att påverka den europeiska dagordningen och det samarbetande Europas färdriktning. 14

15

DET NORDISKE AKADEMISKE SAMARBEIDET OG SKANDINAVISMEN Ruth Hemstad Nordisk akademisk samarbeid var et tema skjønt ikke det viktigste på de skandinaviske studentmøtene midt på 1800-tallet. Senere ble skandinavismen et tilbakevendende og ikke helt uproblematisk tema for det nordiske akademiske samarbeidet. Jeg skal se nærmere på hvordan det nordiske universitets-samarbeidet ble organisert fra siste halvdel av 1800-tallet av, og peke på måter skandinavismen som ideologi har virket inn på dette samarbeidet. 1 Med nordisk akademisk samarbeid mener jeg her det organiserte, frivillige samarbeidet mellom studenter og forskere, eller representanter for studentene og universitetene, i Norden, og da først og fremst mellom Norge, Sverige og Danmark. Jeg vil primært se på samarbeid som er rettet mot alle studenter og forskere, og mindre på samarbeid innen et avgrenset fagområde. Jeg går heller ikke inn på individuelle kontakter, selv om de også er en svært viktig del av bildet. Det er særlig perioden fra 1860-årene og fram mot begynnelsen av 1900-tallet jeg har sett nærmere på, men jeg trekker også linjene tilbake til studentmøtene midt på 1800-tallet, og diskusjonen om akademisk samarbeid der. Skandinavismen ble allerede i sin samtid erklært som død og begravet etter 1864, og denne holdningen er videreført i mye av historiografien om bevegelsen. Men samtidig var det krefter som tidlig benektet denne dødsdommen, og skandinavismen som begrep og motivasjon var fortsatt virksom utover på 1800-tallet og kom ikke minst til uttrykk gjen- nom innsatsen for det frivillige skandinaviske samarbeidet. 2 Det er to tydelige faser her, 1860- årene og 1890-årene, som også gjenfinnes i det nordiske akademiske samarbeidets historie. De nye skandinaviske selskapene som ble etablert etter 1864 tok opp det akademiske samarbeidet. Og mot slutten av århundret ble nye foreninger og nye akademiske møter etablert. Men unionsoppløsningen i 1905 påførte det nordiske samarbeidet et alvorlig tilbakeslag. Det var ulike måter samarbeidet mellom universitetene og mellom akademikerne i Norden ble organisert på da dette ble startet opp på midten av 1800-tallet. Det fantes et visst samarbeid mellom universitetsmiljøene i Norden på denne tiden, men det var et betydelig potensial for forbedring. Det var en viss mobilitet mellom universitetene, som i en begrenset grad kunne fungere som et utvidet arbeidsmarked, men dette var mer unntaket enn regelen. Det var også et visst samarbeid i forbindelse med ansettelser, der behov for sakkyndige uttalelser gjorde det nødvendig å gå utenfor landets grenser. Men etter hvert ble samarbeidet bygget ut: Det ble avholdt felles møter, som studentmøter og universitetsmøter, samt etter hvert en rekke mer avgrensede fagmøter. Det ble utvekslet forelesere, opprettet reisestipend-ordninger for studenter, utgitt universitets-tidsskrifter og opprettet skandinaviske student- og universitetsforeninger. I tillegg kan man se opprettelsen av lærestoler i nordiske språk samt etableringen av skandinaviske boksamlin- 16

ger som en del av den samme trenden. Det ble også fremmet en rekke forslag til større grad av harmonisering mellom universitetene, som større likhet i eksamensordninger og godkjenning av eksamener fra de andre nordiske universitetene, mål som i mindre grad ble nådd, og som har fortsatt å være en aktuell problematikk innenfor det nordiske samarbeidet. Språk- og kulturfelleskapet var en klar forutsetning for utbredelsen av og en kjerne i argumentasjonen for et tettere nordisk akademisk samarbeid. Det tyske universitetssamarbeidet var et eksplisitt forbilde. Når ønskene om et tettere nordisk akademisk samarbeid gjentatte ganger ble fremmet på nordiske møter, i tidskrifter og foreningssammenhenger, handlet dette om mer enn ønsker om å utvikle et fag eller en profesjon. Det var ikke bare faglige interesser eller funksjonelle argumenter om behov for internasjonalisering som det ble vist til, selv om profesjonshensyn også spilte inn: Mange mente at et tettere nordisk akademisk fellesskap ville kunne løfte det vitenskapelige nivå rent allment, bedre studienivået og utvide det potensielle arbeidsmarkedet. Men i tillegg fantes det en ideologisk komponent, en skandinavistisk idè bak argumentasjonen. Det skandinaviske og nordiske ble gitt en stor egenverdi, der samarbeidet på ens eget området ble satt inn i en større skandinavisk sammenheng. Ønskene om å få til størst mulig grad av mobilitet for studenter og forskere, hang sammen med en forestilling om at dette ville styrke det skandinaviske samarbeidet generelt i tillegg til å skape akademiske bånd innen Norden. Utviklingen mot et nordisk samarbeid ble sett på som noe naturlig, som en videre utvikling av en historisk linje, og dette var noe man skulle og burde bygge videre på. Det er ikke vanskelig å finne eksempler på slik ideologisering, selv om graden av ideologisk overbevisning må har variert betydelig blant de som faktisk engasjerte seg i nordiske sammenhenger. Men det var også slik at den ideologiske dimensjonen ble brukt mot det nordiske akademiske samarbeidet, som motstanden mot gjesteforeleser-ordningen på 1860-tallet er et eksempel på (se under). Skandinavismen som fenomen var en motiverende bakgrunn men ble også en problematisk arv da mange forsøkte å ta opp igjen det nordiske samarbeidet mot slutten av 1800-tallet. STUDENTMØTENE OG DET NORDISKE AKADEMISKE SAMARBEIDET Tanker om vitenskapelige samarbeid var blitt fremmet tidlig på 1800-tallet. N.F.S. Grundtvig argumenterte allerede i 1839 samme år som naturforskermøtene startet opp for et vitenskapelig samarbeid, og han så for seg et felles nordisk universitet. Ideen ble lansert i det første almenne skandinaviske tidskriftet, Fredrik Barfods Brage og Idun. Artikkelen Om Nordens videnskabelige Forening, der planer for en ny type nordisk universitet, bygget på folkelige høyskoler, ble fremmet, ble fulgt opp av P.Wieselgren. 3 Men noe viktig skandinavisk prosjekt ble dette aldri. Det ble imidlertid de store studentmøtene midt på 1800-tallet. De skandinaviske studentmøtene ble avholdt syv ganger mellom 1843 og 1875, og samlet tusenvis av studenter og mange av deres lærere til spektakulære begivenheter. Etter en 1 Artikkelen springer ut av et pågående doktorgradsarbeid ved Institutt for arkeologi, konservering og historiske studier, Universitetet i Oslo: Fra Indian Summer til nordisk vinter. Skandinavisme, skandinavisk samarbeid og unionsoppløsningen. En versjon av denne artikkelen finnes i Hans Albin Larsson (red.), Nytt fra forskningsfronten. Nordiska perspektiv, i Aktuellt om historia, Historielærarnas förening, 2005. Se for øvrig litteraturlisten. Sentrale artikler om akademisk samarbeid i Norden er blant annet Wallem, F.B.: Samarbeide mellem Nordens universiteter. En oversigt over de tre nordiske akademiske møter, Kra 1918 og Gerhard G:son Hafström: Nordiskt akademiskt samarbete. Historisk återblick, i Nordisk Tidskrift, årg 11, 1935, 433-452. 2 For mer teoretiske drøftelser om skandinavismebegrepet, se: Hemstad, Ruth: Nordisk samklang med politiske dissonanser. Skandinavisme og skandinavisk samarbeid på 1800-tallet, i M. Engman och Å. Sandström (red): Det nya Norden efter Napoleon, 25:e Nordiska historikermötet, Stockholm Studies in History 73, Stockholm 2004, 187 227. Se även Hemstad, `Fred i Norden? Nordiske visjoner og nasjonale konflikter rundt 1905 (gis ut 2006) om bla forholdet mellom Sophus Bugge og Adolf Noreen. 3 Brage og Idun, b.1, 1839, 11 ff, og b.3, 1839, 36 ff. 17

forsiktig start i Uppsala i 1843, ble det arrangert store møter i København i 1845, i Christiania i 1851 og 1852, i Uppsala i 1856 og igjen i København i 1862. 4 De to siste store møtene ble holdt i Christiania i 1869 og i Uppsala i 1875, med nesten like stort oppmøte. På dette siste møtet var også andelen finske studenter markant: hele 87 kom fra Helsingfors. Også enkelte islandske deltakere var med på noen av møtene. De første store studentmøtene var tett knyttet til den skandinaviske bevegelsen og til skandinavismen. Skandinavismen kan sies å være en bevegelse og et program for nordisk samling. Ikke bare og ikke nødvendigvis politisk samling. Da skandinavismen som prosjekt gikk på sitt største politiske nederlag med den dansktyske krigen i 1864, da Sverige og Norge ikke som forventet bidro med hjelp til sine nordiske brødre, bidro dette til å redusere interessen for de store studentmøtene. Men den kulturelle delen av programmet levde videre, ikke minst innenfor de akademiske sirkler. Det var også slik at mange av dem som hadde vært entusiastiske tilhengere av en uklar skandinavisme på 1840 50-tallet, fulgte opp i sin akademiske karriere som pådrivere for et organisatorisk universitets-samarbeid. Mange forble troende skandinavister, de var blitt påvirket i formative ungdomsår, og de bar ideen med seg hele livet til tross for at den politisk sett var blitt diskreditert. Generelt var ikke nordisk universitets-samarbeid noe viktig tema på studentmøtene, men etter hvert ble flere foredrag holdt om emnet og flere talere påpekte behovet for et nærmere samarbeid mellom universitetene og at dette burde være et nærliggende tema for studentene. På møtet i Christiania i 1851 argumenterte docent Lysander fra Lunds universitet for et nærmere samarbeid mellom universitetene. Studentmøtene hadde oppnådd sitt mål om å være almenne folkemøter, mente han, men de hadde ikke nådd målet om å forene universitene her var lite utrettet. Vel kjente universitetenes medlemmer hverandre personlig, men universitetene som institusjoner kjente hverandre alt for lite, beklaget han. Lysander mente det var mye å hente gjennom felles ordninger og innretninger, og at nettopp dette burde settes opp som et mål for studentmøtene. 5 Denne tanken følges først opp for alvor 45 år senere, gjennom de nordiske akademiske møtene. Men temaet ble tatt opp også på de følgende studentmøtene. I 1852 ble det holdt et ekstra møte i Christiania for Uppsala-studentene som ikke kunne komme året før. Under reisen dit ble det holdt en mottakelse i København, med tale av universitetets rektor, professor H.N. Clausen. Clausen var også formann for det Skandinaviske selskapet i København. Han benyttet anledningen til å snakke om samarbeidet mellom de nordiske universiteter: De tre skandinaviske folkene er også på vitenskapens område naturlig og nærmest henvist til hverandre. Derfor, het det, bør samarbeide fremmes, og studenter få anledning til å innvirke på hverandre for senere å kunne samvirke. 6 Clausen avsluttet talen med en felles nordisk universitets-visjon: Gid det flyktige Besög maa varsle om en Fremtid, da Sverigs og Norges og Danmarks Universiteter maa staae som Fürklöverblad paa samme Stengel, maae benyttes som videnskabelige Fælleds-Anstalter for det Skandinaviske Norden. 7 En ettervirkning av møtet i Christiania var samarbeidet mellom H.N. Clausen og Martin Hammerich om Nordisk Universitets-Tidsskrift, som ble utgitt i perioden 1854 1866. 8 Dette tidsskriftet skulle bidra til å bedre kunnskapene om hva som skjedde ved de respektive universitetene, og derigjennom befeste båndet mellom dem. Tidsskriftet inneholdt meddelelser fra hvert universitet, avhandlinger og anmeldelser, og skulle belyse akademiske, vitenskapelige og almenlitterære emner. Det ble fremhevet at universitetene hadde et særlig ansvar for det nordiske samarbeidet det var de som først hadde innledet tilnærmelsen. Tidsskriftet gikk inn i 1866 og ble etterfulgt av et klart mer skandinavistisk organg: Nordisk Tidskrift för Politik, Ekonomi och Litteratur fra 1867. Også på studentmøtet i Uppsala i 1856 18

fremmes forslag om konkret universitetssamarbeid. Den norske skandinavisten G.A. Krohg fremmet på vegne av bestyrelsene forslag om å innføre undervising og eksamener på forberedende nivå i Nordens gamle Sprog og i den norrøne litteratur ved de 4 universitetene. Det ble videre foreslått å opprette lærerstoler i de nordiske språk og deres litteratur ved universitetene det gjaldt både språkene som selvstendige språk og forbindelsen mellom språkene. Dette var tanker som etter hvert ble fulgt opp. 9 Det ble også foreslått å opprette stiftelser med skandinaviske stipender og felles premier for alle universitetene. Dette skulle stimulere til gjensidige besøk og til en vitenskapelig kappestrid. 10 Kort tid etter kom de første stipendordningene (se under). På det neste møtet, i København i 1862, var universitetssamarbeidet igjen et tema, og det ble avholdt egne filologiske og teologiske fagmøter. Under et større møte om det skandinaviske samarbeidet fremmet Martin Hammerich forslag om mer varige forbindelser enn de mer periodiske, som møteinstitusjonene utgjorde. Her nevnes undervisning i hverandres språk, større utveksling av litteratur og ikke minst større universitets- og eksamensfrihet og en nærmere tilslutning mellom universitetene. 11 Selv sendte Hammerich, som formann for styret for Nordisk Universitets-Tidskrift, i 1858 inn et forslag til det danske kulturministeriet, via Københavns universitets konsistorium, om felles docenturrett og felles adgang til prisoppgaver ved de nordiske universitetene, samt om innføring av svensk som undervisningsfag i danske skoler. Konsistoriet hadde uttalt seg til fordel for dette, og uttrykte ønske om å få til et lignende akademisk felleskap mellom de 4 nordiske universiteter som det som var i Tyskland. Men politisk lot dette seg ikke gjennomføre fra dansk side uten en visshet om gjensidighet fra de andre landene. 12 Den ønskede gjensidighet viste seg ofte å være et problem når visjonene skulle settes ut i livet forskjellene universitetene og landene imellom var for store, til tross for de mange likhetstrekk. Men det ble fremmet en rekke forslag og enkelt-tiltak rettet mot å bedre samarbeidet, ikke minst fra 1860- årene av. På møtet i Christiania i 1869 var nordisk universitetssamarbeid et hovedtema, og Martin Weibull fra universitetet i Lund holdt hovedinnledningen: Om medlen till befordrande af en närmare förbindelse och samfärdsel mellan de nordiska universiteten, särskildt med afseende på deras studerande ungdom. Foran en fullsatt aula-sal holdt akademi-adjunkten, den senere historieprofessoren, en lengre redegjørelse for hvordan samarbeidet mellom universitetene kunne styrkes. Weibull inndelte sine forslag i tre hovedgrupper: 1. Virkemidler for å øke den gjensidige kunnskapen om universitetene: Her foreslo Weibull at det skulle utarbeides skriftlige oversikter over universitetenes organisasjon, samt at det skulle utgis universitets- eller studentkalendre. Med dette tenkte Weibull seg et årlig skrift for å spre akademiske meddelelser, etter at Nordisk Universitets-Tidskrift var blitt nedlagt noen år i forveien. Dette punktet ble i en viss grad realisert: Lund og København ga ut studentkalenderen Ydun i 1870, mens det også i Christiania ble utgitt en nordisk studentkalender i 1873. Tanken 4 Møtene hadde hver mellom 1300 og 2000 deltakere. 5 Studentertog til Christiania 1851 fra Lund og Kjöbenhavn. Beretning fra et udvalg af deeltagerne, Kbh 1853, 54. 6 Studenttåg till Christiania 1852 från Upsala. Berättelse af utsedde committerade, Upsala 1854, 29. 7 Studenttåg, 1854, 30. 8 [S.A.Hedin:] Studentmötet i Lund och Köbenhamn 1862, Upsala 1863, 175. Nordisk Universitets- Tidsskrift ble utgitt i 10 årganger, med 4 nummer per år, samt et tilleggshefte i 1866. Utgiver var de 4 nordiske universitetene, i Kristiania, København, Uppsala og Lund, som utga hvert sitt årlige hefte. Tidskriftet fikk en fortsettelse i 1866 71 med Nordisk Tidskrift för Politik, Ekonomi och Litteratur. Årene 1900 1907 utkom igjen Nordisk Universitets-Tidskrift, med L.Wåhlin som utgiver, på oppdrag av den nordiske universitetskomitten (se under). 9 Se avsnittet under om gjesteforeleserordningen. 10 Minne af Studentmötet i Upsala 1856 (kortversjon av den mer offisielle beretningen: Det Skandinaviska Student-Tåget 1856) Sth 1856, 67. 11 [S.A.Hedin:] 1863, 176. 12 Hafström, Sth 1935, 435 6, Clausen, J.: Skandinavismen historisk fremstillet, Kbh, 1900, 163. 19

ble tatt opp igjen under de akademiske møtene, og førte til en ny serie med Nordisk Universitetstidskrift. Som en annen gruppe virkemidler nevnte Weibull de personlige kontaktene. Dette kunne fremmes gjennom stipender, veksling mellom universitetene både for studenter og lærekrefter, og student-, eller universitetsmöten. Det felles formål skulle være: att utveckla känslan af den nordiska odlingens gemensamhet derhän, att dess hufvudhärdar, universiteten, blifva betraktade och erkända såsom verkligen gemensamma bildningsanstalter för alla nordbor. 13 Weibull nevnte arbeidet med det nye studentstipendet mellom København og Lund, og at det så langt bare var Uppsala og Kristiania som hadde tilbud om stipender. Et annet virkemiddel som alt var i bruk, var utvekslingen av lærere. Weibull viste til utveksling mellom Kristiania, Uppsala og København, og beklaget at Lund ikke var kommet med ennå. Både stipender og lærerutveksling var bare en begynnelse mot det større mål: den frie flyt av lærekrefter mellom de nordiske universitetene, slik at man ved behov kunne innkalle kompetente lærere fra de andre nordiske universitetene. Om studentmøtene mente Weibull at de hadde betydning både som personlig utvikling for deltakerne, og med sitt almenne skandinaviske innhold. Men i tillegg skulle vel studentmøtene også ha en betydning for universitetene selv, spurte han retorisk, og foreslo å gjøre møtene til almenne universitetsmøter. Det viktigste punktet var imidlertid studentenes frie vandring mellom universitetene. For å få til dette burde universitetenes ordninger harmoniseres. Weibull foreslo mer konkret endringer i eksamensordningene med sikte på gjensidig godkjenning av alle avsluttende eksamener såsom fullgoda teoretiska prof för inträde i statstjenst innen de tre land. 14 Han så universitetenes byråkratiske utvikling mot eksamens-institusjoner som et stort hinder her. Dessuten foreslås igjen felles prisoppgaver, og Weibull viste til Hammerichs forslag fra 1858, og at mangelen på slike priser i Sverige gjorde en gjensidig ordning vanskelig. Sammenfattende mente Weibull at det overordnede målet var: lossandet af det trängre universitetsbandet og en gemensam andlig utveckling. 15 Weibulls mange forslag fikk ikke større gjennomslag enn at han 30 år etter holdt et foredrag med samme tittel på det 2.nordiske akademiske møtet som ble en realisering av ønsket om generelle universitetsmøter. 16 Men studentmøtene bidro på andre måter ikke minst gjennom å skape mange viktige nettverk mellom nordiske studenter og forskere. Også noen konkrete resultater ble det av denne innsatsen: gjesteforeleserordningen og studentstipendene. GJESTEFORELESER-ORDNINGEN Etter 1864 ble fokuset for skandinavistene generelt dreiet fra det politisk offensive til det praktisk gjennomførbare, de konkrete virkemidler og den praktiske skandinavisme ble det sentrale. Samarbeidet mellom studenter og universiteter ble ansett som viktig for de skandinaviske selskapene som ble stiftet i og etter 1864, selv om målgruppen nå ble definert mye videre: det var viktig å vinne folket for den skandinaviske idé. Men utveksling av forelesere og tilrettelegging for studenter slik at de kunne studere i perioder ved et annet skandinavisk universitet, ble sett på som viktig for å formidle kunnskap om nabolandene. Nettopp oppgaven med å utbre opplysning om forholdene i nabolandene ble stilt opp som helt sentral for Skandinavisk Selskab i Christiania allerede på de første møtene. Thi det kan ikke nægtes, at ubekjendtskab med forholdene hos vore brødrefolk og disses ubekjendtskab til forholdene hos os, er meget stor, som det het hos professor O.J.Broch i 1864. 17 I sitt foredrag påpekte han at selskapet kunne utrette mye gjennom å utbre opplysning om forskjellene i de tre land, og ved å diskutere hvordan disse kunne fjernes hvis de virket hemmende på forbindelsen. Med skandinaviske gjesteforelesere ønsket man å øke kunnskapen om både de andre lands språk og kultur, samt dra veksler på ressursene innenfor det større nordiske akademiske markedet. 20

Dette var et tiltak som fikk en viss betydning, og som ble innført ved de skandinaviske universitetene. Men universitetet i Kristiania var særlig aktive her, og kunne takket være flere generøse gaver holde denne virksomheten i gang fra 1860-årene og i hvert fall fram til 1930-tallet. Men forslaget møtte tidlig på politisk motstand til tross for sin tilsynelatende helt upolitiske karakter. Skepsisen til ethvert samarbeid som muligens kunne forsterke de norsk-svenske unionsbåndene var så stort, at Stortinget avviste selskapets søknad om støtte av frykt for skandinaviske ambulanter. Det er derfor interessant å se nærmere på denne saken: Etter et foredrag i selskapet i 1864 om Literær forbindelse mellem de skandinaviske lande, ble det vedtatt, som et av 3 forslag, at der paa vort universitets budget skal søges opført et beløb, som bliver at anvende til at honorere universitetslærere fra de andre skandinaviske universiteter, som hos os ville holde forelæsninger. 18 De andre forslagene handlet om forsendelser av bøker og mindre pengebeløp mellom landene, og hadde til hensikt å lette bokforsendelser og betaling av utenlandske bøker. I et følgeskriv til kongen, Karl 15., ble det vist til hans interesse for vitenskapsmøtene og studentmøtene, og hans stipend til studenter fra universitetet i Christiania som ville studere videre ved et av de andre skandinaviske universitetene. Som en egen motivering for forslaget om gjesteforskere ble det vist til at man håpet at dette ble fulgt opp av de andre skandinaviske universitetene, og at et gjensidig lån av lærere ville kunne bidra til en utvikling av en nærmere forbindelse mellom universitetene og skape større flersidighet ved undervisning og studier, samt til bedre kunnskap om forholdene i de andre skandinaviske landene, som det het. De to forslagene om bokpost og pengeforsendelser ble videresendt til marine- og postdepartementet, og i stor grad gjennomført sommeren 1865, med nye bestemmelser om postforholdene mellom Norge og Sverige og mellom Norge og Danmark. Men forslaget om gjesteforskere viste seg å være mer problematisk: Betenkningene fra det akademiske kollegium og fra fakultetene var stort sett positive, men enkelte av dem tok klart avstand fra forslagets skandinavisme. Skarpest uttrykt ble dette av lektor dr. Schübeler ved det matematisk-naturvitenskapelige fakultet, som kom med et særskilt votum der han fremholdt det som utilrådelig for universitetet å prøve holdbarheten av eller understøtte den nyere tids uklare skandinaviske ideer, som det het. 19 Det akademiske kollegium stemte likevel for å bevilge 1000 speciedaler årlig til honorarer for lærere fra svenske og danske universiteter. De fikk støtte fra kirkedepartementet, som henviste til sin innstilling om opprettelsen av en lektorpost i den nordiske litteratur, der de hadde uttalt seg om viktigheten av et nærmere kjennskap til den nordiske litteratur innenfor landene. Departementet antar fremdeles, het det, et ethvert middel, hvorved en tilnærmelse i denne retning kan fremmes mellem disse landene, har sin fulde berettigelse, naar den kan finde sted uden forholdsvis store opofrelser. 20 Departementet mente også at man kunne se bort fra politiske implikasjoner i denne saken. Stortingets budsjettkommisjon avviste likevel forslaget enstemmig. I begrunnelsen het det at saken var uforberedt og svevende, og burde ha kommet fra universitetet selv. Under behandlingen på Stortinget 17.mars 1866 fikk kommisjonens innstilling flertall og forslaget ble nedstemt mot 41 stemmer. I sin tale advarte representanten Hammerstad mot skandinaviske 13 [Esaias Tegner d.y.:]studentmötet i Kristiania 1869, Lund 1871, 59. 14 [Esaias Tegner d.y.:], Lund 1871, 61. 15 [Esaias Tegner d.y.:], Lund 1871, 62. 16 Weibull, M.:»Om medlen till befordran af en närmare förbindelse och samfärdsel mellan de nordiska universiteten med afseende på deras studerande ungdom», Berättelse om det andra nordiska akademiska mötet i Göteborg, den 18 20 Maj 1899, utgifven af mötets hufvudsekreterare, Gtb 1900, 31. 17 Forhandlinger i Det Skandinaviske Selskab i Christiania 1864, Chr. 1867. 18 Forhandlinger, Chr. 1867, 73. 19 Forhandlinger, 1867, 82. 20 Forhandlinger, 1867, 86. 21