Det är resan Erotiken dör i den stund den kommer till en punkt. Det är känslan av vad som kan hända som får oss att sväva, att drömma och ljusbågar att slå upp i luften mellan två människor. Det är vad som händer när två står ensamma i köket på en efterfest med bultande hjärtan, med läpparna bara ett andetag ifrån varandra, andas samma luft och vet att allt tar slut i samma stund som läpparna nuddar varandra. Så nära att skulle båda hjärtan slå i samma takt skulle brösten nudda varandra och fatta eld. Och läpparna möts, exploderar och kan aldrig sättas samman igen. Vi måste hitta ett nytt kärl att spränga. Vi dansar hela natten på en svartklubb och sitter fast i varandra, dricker för mycket och spiller ut orden som aldrig fick lämna kroppen. Vi hör oss säga orden vi hoppades på men inte trodde vi skulle höra. Jag ligger på rygg i din säng, ser upp mot taket och lägger min hand för nära din, känner håret resa sig på armarna när dina fingertoppar slår ner i min handflata över sängtyget. Det är ett löfte, en ohänd handskakning. En dag kan vi ligga med varandra. Men det är inte nu. För det skulle vara dagen då allting dör. Vi vill inte börja om på nytt. Inte nu. Jag flyttar en pjäs. Kommer du överens med din flickvän? Läpparna närmar sig. Vad gör du? Läpparna möts. Jag bor inte så långt härifrån. Är det redan över? Fick du mig så lätt? Jag är rätt bra på det här, har gjort det förr. Det går fort när man inte är van. Efteråt kan vi bara diskutera det som varit, för det som är har dött. Vi måste se fram emot nästa parti, nästa akt i dramat, nästa akt i den erotiska historien. Efter kyssen i köket, vad gör vi i tamburen? Ska vi lämna lägenheten? Spänningen kröker oss och vi försöker agera snabbt för att inte bli krumma.
Gör ditt drag, för det är på ditt bevåg som vi går hem ikväll. Gör ditt drag, för linjen är tunn mellan spänning och tristess. Jag såg dig i tamburen, men jag skulle vilja se dina drömmar. Jag ska blunda när jag ser din diskbänk. Till slut en kyss på kinden och så ett farväl, för någon såg. Så går det i träda. Partiet går i stå. Draget var för svagt och läget blir inte skarpt. Vi har ännu kvar att vinna. Långt senare skriker vi på varandra i kärlek, sporrar våra hjärtan tills de stegrar och faller baklänges över värdigheten. Om vi inte är starka nog att leva utan varandra, har vi båda förlorat partiet? Enda utvägen är att ligga med varandra. Vart är vi på väg? Mot sängen, naturligtvis. Så plumpt. Är det erotiken? Nej, för spelet är över igen och vi måste hitta på nya regler. Frågan är inte om vi ska kyssas, utan vilka hinder vi kan sätta upp. Det är din tur. Hitta på en ursäkt. Tvärs över gatan, ett par på en soffa. Tröttheten har kommit över dem. Den första kyssen brann ut för år sedan och nu har de skavt sönder erotiken mellan sina hudar. Kugghjulen trycker mot varandra och smörjmedlet är slut. Sörjan har runnit ut, den som gör att du inte hatar den andres disk. Spelet är över, så de måste hitta en ny distans, slå en kil emellan så de kan gå mot varandra igen, kanske känna en blixt i mörkret mellan sina kroppar när de kommer nära igen. Åtminstone en stöt. Det enda som är värt att leva för att slippa dö på en soffa. Att få längta igen. Att känna ett uns av erotik, de där sista centimetrarna innan hud träffar hud och man kommer tillbaka igen, kommer på vad den andre heter. Jag ligger stilla sedan du somnat, stryker med handen över din hud, och låter dina hudceller gå upp i ett moln kring mina näsvingar och drar in dem i ett andetag. Dina gener mot mina slemhinnor, till en början främmande.
Den enda tanken: en dag är det här normalt. Det är detta jag ska älska. En dag är alla andra främmande. Bara detta som är sant. Nästa tanke är också detta att ta in någon? Jag äter dig inte med munnen, men jag skrapar av, jag hyvlar dig med händerna och suger i mig det som yr upp. Jag äter dig, och du blir en del mig. Ska jag bli som du? Är det därför min bröstkorg värker, är det därför jag blir arg när jag inte borde? För att du är i mig? Nog tror jag att det är du som kittlar min ryggrad. Men blir du någonsin en del av mig? Antagligen inte. Men jag drar in en del av dig. Och det är väl vad det handlar om att suga i sig en annan person. Att dra in en person genom näsborrarna, genom munnen, genom öronen. Vad det än är, vilket hål det än handlar om så tar vi in en person i oss. Och vi längtar tills det händer, det där slutgiltiga vätskeutbytet som bryter illusionen. Vi lyssnar, tar in med öronen, och tänker att det kan hända. Vi tar in den andra med näsan och tänker att om det luktar som en annan form av immunförsvar, åtminstone efter vad forskningen har sagt, så får det gå. Vi tar in den andre med munnen och tänker att det här var en bra öppning men det finns bättre sätt. Vi löper linan ut, hela vägen till den slutgiltiga öppningen. Får jag smaka din öl, frågade hon och tog mitt glas, roterade det ett halvt varv och satte läpparna där mina just hade varit. Knappt märkbart i vimlet, bara den som såg skulle se det. Bara jag. Men det var förstås ingen kyss, det var bara på huvudets insida som det hände, men med vår mänskliga förmåga att skapa ett universum innanför skallbenet så var det ändå hänt. Ett halvt varv blev en hel kyss. Saliv mötte saliv på en glasig yta, ett hångel i en petriskål.
Erotiken dör när föremålet avslöjas, när det kommer ut ur våra huvuden och landar i vardagen. Det är: byxa, gylf, underkläder, ljumske, penis. I det sista dör erotiken. Vi vet vart vägen leder, men vill inte riktigt komma fram. Eller är det bara sexigheten som gått åt helvete? Är det inte porr, det sista ledet, den där verkligheten. Så fort förnimmelsen tagit klivet ut ur våra huvuden och finner sin motpart i ett annat organ. Då är resan över. Vi har hittat det finala, det absoluta. Spänningen är slut och motoriken tar vid. Loppet är över och extasen ska levereras på prispallen. Erotik är resan. Jag är inte först med att säga det, men det är vad jag tror. Att erotiken är död när vi kommit fram, att erotiken är punkten på horisonten som hägrar och när vi väl kommit dit står vi så nära att vi inte ser var vi är. En kyss är en kyss. Är en kyss. Men en kyss som aldrig händer är evig, läpparna som aldrig möts exploderar i våra huvuden. Hoppas han inte kysser mig nu, för det skulle förstöra allt Men så kommer kyssen ändå, och allt briserar för att falna. Vad vi gör sen? Kysser varandra en gång till. Och en gång till och en gång till och en gång till och en gång till och Det är en slags porr, ett mekaniskt utförande. Och att skildra en kyss och en kyss och en kyss blir att skriva pornografi. Erotiken händer mellan raderna, mellan människorna, i utrymmets känslomässiga vakuum, i det som inte händer, i det som inte sägs, i det som inte kommer fram, i det som är på väg, i det man tänkte säga, i det man hoppas, i det man vill och i det man kan tänka sig. Jag tänkte vi kunde gå hem till mig, kontra Nu går vi hem och knullar. Skillnaden är uppenbar. Och självklar. Det är kanske osäkerheten som gör det,
mängden möjligheter som döljs i ett kanske. Vi vet vad vi vill, och antagligen vad som väntar, men chansen finns att den andre bara vill ha ett givande samtal över en kopp te. Det kanske är en grad av mognad, att kunna hantera den här porren. Att acceptera att det här är livet, och det här är vad det ska handla om. Umgänget i ett hål. Att kunna skala bort alla chimärer och skalfasader som Harlekin, Cosmopolitan, Slitz och Playboy; komma ner till den punkten då vi säger att det här är botten på kärleken, det här är grundstommen i grytan. Du har kokat sönder ett djurkadaver och nu måste du äta. Men det är resan, det är resan, det är resan som är resan. Erotiken är resan och sexigheten. Porren är erotikens slutdestination. Det finns de som hatar det sista steget och aldrig slutar resa. Vi åker med på den erotiska resan, leker med varandra, skämtar om vart vi är på väg fastän vi vet. Och någon gång kan vi koppla bort det och låtsas att det handlar om något annat och osäkert, men i slutändan ska det handla om kärlek och död och om kärleken handlar om fortplantning och döden om överlevnad och överlevnad egentligen handlar om att kunna fortplanta sig så är det väl där vi landar. Om det är dit vi vill, är det vad vi skriver om. Att göra det vi gör för att vi ska kunna fortsätta göra det. För att någon annan ska kunna fortsätta. Våra barn, vi själva, våra släktingar. Tills solen exploderat eller vi skapat något som kan tänka på annat.