Europaparlamentsval och valdeltagande:

Linnéuniversitetet Institutionen för samhällsvetenskap Statsvetenskap Europaparlamentsval och valdeltagande: En kvantitativ analys av förutsättningar för valdeltagandet Masteruppsats VT 2010 Författare: Mikael Sjölund Handledare: Stefan Höjelid

Abstract Title: Europaparlamentsval och valdeltagande: En kvantitativ analys av förutsättningarna för valdeltagandet Master thesis Political Science Author: Mikael Sjölund Tutor: Stefan Höjelid Linnæus University, Växjö, Spring Semester 2010. This study examines whether the policy breadth and the alternatives in European politics affect variations in voter turnout between member states in elections to the European Union Parliament. The theoretical approach assumes that; a larger political polarization, an increase in EUskeptical parties and a greater voting mobilization among groups with less means results in higher voter turnout figures. The study also consider four other variables; whether the election is held on weekends or weekdays, whether elections coincide with other national elections, whether a country has held the presidential of the EU during or the immediate term prior to the election and finally the turnout figures from national elections. The research design is based upon a quantitative analysis using data from EP elections, national elections and databases from the European Elections Studies (EES). Study unit is twelve member-state countries and their four latest EP elections (1994, 1999, 2004 and 2009). The selected member-states origin from the EU-15 excluding Belgium, Greece and Luxembourg due to their compulsory voting laws. The study found relationships between higher turnout figures in EP-elections and increase in EU-skeptical parties, greater mobilization among groups with less means, elections held on weekends, elections coinciding with other, national elections and an increase in voter figures in national elections. Keywords: Europeiska Unionen, EU, Europaparlamentet, val, valdeltagande, EU-skepticism

Innehållsförteckning 1. Introduktion...1 1.1 Uppsatsens syfte...2 1.2 Uppsatsens disposition...3 2. Tidigare forskning och teorier...4 2.1 Representationen...4 2.2 Konsensus eller polarisering...5 2.3 Ett andra rangens nationellt val...8 2.4 Moderniseringsteorin...10 2.5 Valens kontext...13 2.6 Hypoteser...14 3. Metodval och studiens design...15 3.1 Val av fall och avgränsningar...15 3.2 Slutsatsdragning från kvantitativ data...16 3.3 Regressionsanalyser...17 3.4 Teoretisk modell...17 3.4.1 Beroende variabeln (y)...18 3.4.2 Oberoende variabler (x)...18 3.4.3 Polarisering...18 3.4.4 Kanaliserad EU-skepticism...19 3.4.5 Resurssvagare väljare...22 3.4.6 Valdag...23 3.4.7 Mediebevakning...23 3.4.8 Nationellt valdeltagande...24 3.5 Tabell över samtliga variabler...24 3.6 Käll- och metodkritik...25 4. Resultaten av undersökningen...27 4.1 Valdeltagandet...27 4.2 Multipel regressionsanalys...34 4.3 Hypotesprövning...37 4.4 Slutsatser...40 5. Referenser...44 6. Bilagor...46 6.1 Statistiska värden på den beroende variabeln...46 6.2 Normalfördelningskurva på den beroende variabeln...47 6.3 Korrelationstabell...48

Tabellförteckning Tabell 1: De stora partigrupperna i Europaparlamentet....20 Tabell 2: De mindre partigrupperna i Europaparlamentet...21 Tabell 3: Tabell över samtliga variabler...24 Tabell 4: Valdeltagande per medlemsland och år i Europaparlamentsvalen (procent)...29 Tabell 5: Valdeltagande i Europaparlamentsvalen för olika grupper av medlemmar samt som helhet per år...30 Tabell 6: Valdeltagande i genomsnitt per år i Europaparlamentsvalen (procent) samt högsta och minsta värde...31 Tabell 7: Valdeltagande i nationella val 2005-2009 samt Europaparlamentsvalet 2009 sammantaget för de 12 länderna i undersökningen....32 Tabell 8: Statistiska värden på den beroende variabeln % valdeltagande i Europaparlamentsvalen...34 Tabell 9: Multipel regressionsanalys valdeltagandet i Europaparlamentsvalen som beroende variabel (procent)...35 Figurförteckning Figur 1: Valdeltagande i Europaparlamentsval per medlemsland 2009 samt genomsnitt för 1994-2009...32 Figur 2: Valdeltagande i nationella val 2005-2009 samt Europaparlamentsvalet 2009 för de 12 länderna i undersökningen...33 Bilagor Bilaga 1 Statistiska värden på den beroende variabeln. 47 Bilaga 2 Normalfördelningskurva på den beroende variabeln..48 Bilaga 3 Korrelationstabell... 49

1. Introduktion Denna inledande text har som syfte att ge en bakgrund till uppsatsen och en problematisering kring valdeltagandet till folkförsamlingar som Europaparlamentet. Den innehåller även en diskussion kring vilken relevans en studie av detta slag har inom statsvetenskapen. Valdeltagandet till Europaparlamentet skiljer sig åt från valen till de nationella parlamenten i EU:s medlemsländer. Denna skillnad har diskuterats och undersökts alltsedan det första valet 1979 se Farell (2007), Gilljam (1990), Hix & Marsh (2007), Hobolt (2008), Holmberg (2001), Lodge (2001, 2006), Oscarsson (2006) samt Reif & Schmitt (1980). Det som står i fokus är först och främst att dessa val har ett mycket lägre deltagande än de nationella valen. I det senast valet 2009 var deltagandet i snitt för alla medlemsländer 43 procent. Jämfört med snittet för ett nationellt parlamentsval som i samma länder före 2009 låg på 70 procent är skillnaden 27 procentenheter (www.idea.int). På landsnivå varierar skillnaden mellan ett par procentenheter ända upp till 70 procentenheter. Ett annat uppmärksammat fenomen är den stora skillnaden mellan länderna på deltagandet. Valdeltagandet varierar mellan 21 procent och 91 procent i valet till Europaparlamentet 2009 mellan medlemmarna. Trots många gemensamma faktorer som varande industrialiserade, utvecklade länder i den rikare delen av världen utnyttjar inte ländernas invånare sina demokratiska rättigheter i samma utsträckning länderna emellan. Så borde inte vara fallet eftersom EU:s lagstiftning är överordnad den nationella och valet är till den gemensamma lagstiftande församlingen och varje medlemsland får ta konsekvenserna av det som beslutas. En tredje aspekt att lägga till ovanstående är varför inte valdeltagandet ökar i takt med parlamentets ökade befogenheter och medbestämmande i EU-frågor. Forskare, och i viss mån statistiken från deltagandet i valen, visar att så inte är fallet. Tvärtemot hävdas det att deltagandet är i minskande. Aarts och Wessels (2005:64) skriver i ett försök att definiera den europeiska väljaren att allmänna val har blivit allt mindre viktiga för de välutbildade och välinformerade, självständiga medborgarna i västs demokratier. Därmed har valdeltagandet fallit de senaste decennierna, vilket hävdas i en av moderniseringsteorins premisser (Aarts och Wessels 2005). Oscarssons (2006) undersökning av valdeltagandet till Europaparlamentet 2004 i Sverige visar dock att det är de resursstarka som är överrepresenterade bland de som går till 1

valurnorna. Dessa resurssvagare grupper är de som sammantaget benämns som förlorarna enligt moderniseringsteorin. Hur stort valdeltagande i ett allmänt val är beror enligt forskare på hur väl partisystemet och politiken har förmått väljarna att använda sin rösträtt (Holmberg & Oscarsson 2006:27). Det fungerar som ett betygssystem för hur demokratin fungerar, enligt den hypotesen. Ett lågt deltagande skulle indikera en sämre fungerande demokrati. Men samtidigt som deltagandet är en produkt av det som kommer ut från systemet är det även en påverkansfaktor. Det får effekt på samma system: ett lågt valdeltagande ger en sämre legitimering av den politik som sedan utförs. Det är det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen som gett näring åt diskussionen om ett demokratiskt underskott i Europeiska Unionen (Hix & Noury 2008). Det demokratiska underskottet skulle i detta sammanhang betyda att politiken som förs på Europanivå inte är legitimerad av folket. Varför är det viktigt att undersöka faktorer som påverkar valdeltagande? Ett skäl är att representativ demokrati innebär att partier skall konkurrera om makten genom att erbjuda alternativ för väljaren som baseras på de olika skiljelinjer som uppstår i ett samhälle. Alternativen skall vara kända för väljarna så att dessa kan göra ett val. Överfört i ett europeiskt sammanhang innebär det att de skiljelinjer som finns kring Europeisk integration skall kanaliseras genom de partier som skall representera väljarna i Europaparlamentet. Detta har misslyckats. Mattila & Raunio (2006) visar i en undersökning att antal partier i en regering visat sig ha påverkan på EU-politikens bredd i ett land. Stora regeringskoalitioner minskar alternativen. Tidigare undersökningar (Oscarsson 2006) visar också att väljare avstår från att rösta för att de inte funnit partier som delar väljarens syn på europeisk integration och samtidigt en accepterad placering av partiet på en vänster-höger skala eller annan för väljaren avgörande faktor. Mobiliseringen av väljarkåren är då intressant ur en demokratisk aspekt vad gäller representationen. De som avstår från att rösta blir inte representerade. 1.1 Uppsatsens syfte Syftet med uppsatsen är att undersöka om bredden och alternativen i europapolitiken i EUländerna påverkar valdeltagandet till Europaparlamentet. För att uppnå syftet ställer jag här upp två frågeställningar som uppsatsen skall besvara; 2

a) Finns det något samband mellan polariseringen i EU-ländernas partisystem och valdeltagandet i Europaparlamentsvalen? b) Finns det något samband mellan mobiliseringen av de resurssvaga i EUländernas väljarkår och valdeltagandet i Europaparlamentsvalen? 1.2 Uppsatsens disposition Det inledande kapitlet har gett en introduktion till ämnet för uppsatsen och en diskussion kring problemformuleringen. Därefter presenterades syftet för undersökningen. I det andra kapitlet görs en genomgång av tidigare studier och teorier kring valdeltagande. Ur detta material formuleras sedan de hypoteser som skall testas och de presenteras i slutet av kapitlet. Kapitel tre gör en genomgång av studiens metodval och design. Avgränsningar som gjorts på val av fall och material redovisas. Kvantitativ forskning problematiseras och en presentation av regressionsanalys görs. Därefter diskuteras de operationaliseringar som gjorts i studien och slutligen görs en källkritisk analys. I kapitel fyra presenteras de empiriska resultat som kommit fram. Den statistiska analysen läggs fram i tabeller och figurer och resultatet från en linjär multipel regressionsanalys presenteras. Det avslutande femte kapitlet diskuterar resultaten som framkommit och kopplar dessa till uppsatsens frågeställningar och syfte. En diskussion kring framtida studier i ämnet görs också. 3

2. Tidigare forskning och teorier I detta kapitel görs en genomgång av tidigare studier och teorier kring valdeltagande. I slutet av kapitlet formuleras sedan de hypoteser som skall testas och presenteras. 2.1 Representationen Valen till Europaparlamenten hålls för att legitimera den politik som förs på europanivå. Ett högt valdeltagande skulle indikera en hög legitimitet. Med detta menas att de olika åsikter bland väljare om hur europeisk integration skall fortskrida skall kanaliseras genom de representanter som väljs. Denna idé om representation är det som skall locka väljare att göra sina röster hörda. Alla skall kunna vara med och påverka politiken genom att utse sina representanter. Denna representationsmodell ses dock inte som någon självklarhet när det gäller valen till Europaparlamenten. Katz och Wessels (1999) jämför resultat från frågeundersökningar där nationella parlamentsledamöters attityder jämförs med europaparlamentarikers från samma land. Deras syn på bl.a. politiseringen av - och maktförskjutning till Europaparlamentet skiljer sig åt. De nationella parlamentarikerna såg hellre att de nationella parlamenten legitimerade EU än en legitimering baserad på Europaparlamentet (Katz och Wessels 1999:27). Det är alltså en konflikt mellan ministerrådet och parlamentet om vem som ser sig representera väljarna i EU. Samma undersökning visar att europaparlamentarikerna också har olika syn på sin representation. I gemensamma, konstitutionella och procedurella frågor i parlamentet samt i viljan att odla en gemensam europeisk kultur ser de sig som en del av ett europeiskt parlament. Den nationella faktorn spelar en mindre roll i deras val. Men i sakfrågor inom olika politikområden finns många gånger tendenser till en nationell preferens. Att varje land har sin egen agenda och värderar olika sakfrågor olika mycket skiner igenom. Och det är tydligare desto mindre landet är. Det har gett upphov till epiteten Dr. Euro-Elite och Mr. National Agent (Katz och Wessels 1999:165). Det åsyftar på det faktum att parlamentarikerna samtidigt spelar på två bord med olika preferenser och med det olika principal (Hix, Noury och Roland 2007:133). Dessutom bildas i en mängd frågor breda koalitioner ofta över det som vi nationellt kallar blockgränserna (Hix 2009). Resultatet har blivit representanter som saknar kontakt med sina väljare och väljare som inte kan hålla sina representanter till svars på valdagen. Det är alltför svårt för väljarna att urskilja vad de olika parlamentarikernas arbete har gett för resultat på politiken. 4

Europaparlamentet är dessutom alltför olikt ett nationellt parlament där en majoritet samlas som skall försvara sin regerings politik. I nationella parlament finns en regering som behöver parlamentets stöd i sin förda politik. Därför bildas (majoritets) koalitioner som försvarar regeringens politik i parlamentet och de kan lätt ställas till svars på valdagen. I EU finns ingen regering som kan uppösa parlamentet. Detta gör att majoriteten kan ändras beroende på fråga och det blir svårare att utkräva ansvar sett över en mandatperiod. 2.2 Konsensus eller polarisering Att det har blivit en sådan oklar representation hänvisar Katz & Wessels (1999) till att uppgörelser kring hur det framtida Europa och EU skall se ut måste ske med breda överenskommelser över både parti och nationsgränser. De menar att det är ett villkor för en effektiv europeisk politik (Katz och Wessels 1999:165). Flera forskare som t.ex. Bartolini (2005) går så långt som att säga att det vore farligt att ändra på detta. En politisering skulle leda till högerpopulism. Detta trots att många anser att det så kallade demokratiska underskottet just härleds från konsensusen i politiken (Hix 2009). Hix anser att en politisering är nödvändig. En majoritet skall styra och sedan ställas till svars på valdagen. Efter valet till Europaparlamentet 2009, som var en framgång för högern, borde vänstern ha sett sig besegrat och gått i opposition. Då hade de kunnat bli ett klart alternativ för väljarna inför valet 2014. Istället har de sökt allianser i olika frågor från både mittengruppen som högergruppen i parlamentet (Hix 2010). Det finns idag två tydliga läger inom den europeiska integrationsforskningen och synen på politiseringen av EU. Den ena sidan vill se en ökad polarisering av politiken inom Europeiska Unionens olika institutioner. De vill se mer konkurrens om makten. Europaparlamentets val skall mer likna ett nationellt val om regeringsmakten där tydliga alternativ finns för väljaren (Hix 2008:108, Farrell och Scully 2007). Den konsensus som tidigare behövts för byggandet av institutioner och för konstituerandet av Unionen måste ersättas av en modell som ger legitimitet åt EU s politik, hävdas det. Dagens EU är idag lagstiftande och politiserad inom en mängd områden som går långt utanför den inre marknaden. Fram till 1990-talet fanns ett starkare stöd för EU s politik än i dag. Förklaringen är att skapandet av den inre marknaden sågs som en ekonomisk tillväxtfaktor och medborgarna gav sitt stöd för den politiken (Hix 2008:63). När sedan utvidgning började skjuta fart vände 5

opinionen. En allmän tro att införlivandet av de forna öststaterna skulle ge hela EU en sämre ekonomi fick tilltron till det europeiska projektet att minska. För att öka tilltron och legitimiteten behövs en mer transparent politisk miljö enligt Hix. Det kan man få genom att gradvis öka politiseringen inom Europaparlamentet, Rådet och Kommissionen, menar han. Det skall ske genom en tydlig höger - vänster polarisering. Ger ett val till parlamentet en tydlig framgång åt ettdera hållet skall också det blocket bilda en koalition för ett majoritetsstyre. Det förlorande lägret skall gå i opposition och ge ett tydligt alternativ i politiken. Det ger väljarna möjlighet att vid nästa val ställa politikerna till svars för den förda politiken. Samtidigt menar Hix även att den högerdominans som just nu råder bland Europas regeringar tydligt skall slå igenom i Rådet och Kommissionen av samma skäl. Motståndare till en ökad politisering och ökad polarisering menar att det finns en stor risk att nationalism blommar upp när nationens gränser öppnas och de tidigare nationellt inlåsta skiljelinjerna blir alleuropeiska. (Bartolini 2005:392). Han menar vidare att Resurser och aktörer låses upp utan att nya alternativ ges (Bartolini 2005:392). Att lägga den europeiska nivån till den nationella skapar ytterligare maktutövande center (Bartolini 2005:384) Det blir ett bygge utan politisk struktur eftersom det finns en brist bland partierna i detta nya center att förklara och driva EU-frågor. Detta kommer att ge utrymme för en elit av EU-motståndare att handla (Bartolini 2005:385). Om integrationen, som nu sköts av Rådet vilket innebär mellanstatliga beslut, blir en viktig fråga för partierna kommer de inte längre att representera sina väljare eftersom det råder stora åsiktsskillnader i både takten på integrationen och penetrationen av den mellan väljare och partierna. Dessa frågor splittrar dessutom många av partierna internt. Tillsammans innebär det att partierna kommer att förlora väljargrupper på nationell nivå om EU politiken politiseras (Bartolini 2005:354-358). Det kommer innebära att politikerna inte kommer att acceptera en politisering av EU. Ett annat sätt att åskådliggöra politiseringen i EU och hur långt politikerna är beredda att gå är att skärskåda Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009. Ledande debattörer inom ämnet Europeisk integration som Thierry Chopin (i Cramme, red. 2009) menar att politisering är den enda vägen att gå för att legitimera EU och det kommer automatiskt att ske när Lissabonfördraget träder i kraft. Det innehåller flera inslag som kommer att stärka EU som en politisk kraft. EU skall inte längre representeras av en ordförande som i sin tur representerar ett medlemsland. Genom att införa en permanent ordförande i Europeisk Rådet kan en dagordning som är europeisk snarare än nationell införas. Detta ger också en president som kan personifiera EU och ge ämbetet en kontinuitet som motsvarar de för en nationell 6

regeringschef. Tillsammans med Europaparlamentets ordförande och Kommissionens ordförande samt den Höga Representanten som ansvarar för utrikespolitiken i EU bildar de den Europeiska politiska representationen snarare än den mellanstatliga representationen, menar Chopin. Detta ska öppna för nya politiska initiativ som kan bortse från nationella politiska låsningar. Men kritiker till tillsättningen av de nya representanterna under 2009 pekar på att det inte blivit som det var tänkt (Cramme 2010). Tillsättandet av van Rompuy som ordförande i Europeiska Rådet och valet av Ashton som Hög Representant saknade intresse från de ledande politikerna i Europa. Europapressen var också kritisk till denna Kompromiss alter Schule som tyska Frankfurter Allgemeine (2009) kallar det och belgiska Le Soir (2009) beklagar de två nyvaldas brist på internationell profilering. Franska Liberation (2009) går ännu längre och jämför van Rompuy med en lokalbedövning och syftar troligen på vilken effekt de anser valet har på framtida europeisk politik. De fortsätter med att nämna den politiker som endast kan vara tråkigare än van Rompuy och det är Catherine Ashton. Valet av dessa två, på handen, svaga och även färglösa ämbetsmän kan ses som ett sätt för politikerna i Europeisk Rådet att behålla den mellanstatliga makten. Cramme har också kritik på tillsättandet av ordförandena i Europaparlamentet. Det skedde genom förhandlingar eller som Cramme beskriver det: obscurity and incomprehensive horse-trading for jobs and influence (Cramme 2010) mellan de största politiska grupperna i parlamentet och slutade med en uppgörelse där posten delades på två och ett halvt år vardera för högern och vänstern. Denna kohandel, menar Cramme, är långt ifrån det politiserade ideal som skulle ge EU den legitimering den säger sig behöva. Dessutom fördes ett politiskt manövrerande utan insyn för allmänheten vid återvalet av Barroso som Kommissionens ordförande. Orsakerna till detta enligt Cramme är att de nationella politikerna misstror Europeiska partier och partigrupperingar som bärare av partipolitiska intressen. Istället försöker man neutralisera institutionerna i EU och ge det mellanstatliga inslaget, d.v.s. de nationella politikerna själva, fortsatt makt över den politiska dagordningen. En förklaring är också, och kanske sammankopplad med och symptomatisk för EU s institutionella design där de nationella partierna är starkt ihopkopplade med både Rådet, Kommissionen och Parlamentet, att de europeiska parlamentarikerna är inkapabla att göra sina röster hörda nationellt. Där skulle deras resultat kunna bedömas i de återkommande valen till Europaparlamentet och ge väljarna möjlighet att legitimera representationen. Bartolini (2005) menar att nationell politik legitimeras av gränser och överlappande av gränser. Det handlar om identitet, praxis och institutioner som gett staten dess legitimitet som välfärdsfördelare. Detta ligger långt ifrån det som EU hittills kunnat producera. Utan dessa 7

faktorer ses ett styre som inte bygger på konsensus som illegitim. Protester mot detta uttrycks i EU-skepticism. Denna syn stöder även Magnette och Papadopoulos (2008) i ett försök att avdramatisera kampen mellan politiseringens betydelse i EU. De menar att skiljelinjen pro/anti EU inte kommer att sugas upp av en vänster - höger polarisering som Simon Hix hävdar som argument för en ökad politisering. Det är bara i Skandinavien som vänstern är anti-eu. Detta p.g.a. deras försvar av välfärdsmodellen som de ser hotad av den europeiska integrationen. Vänster- högerdimensionen stämmer inte med uppdelningen vinnare - förlorare enligt moderniseringsteorin, hävdar de. Vänstern representerar inte förlorarna utan en medelklass. EU-skepticism har dock en social grund och det är förlorarna av moderniseringen. EUskeptiska partier fångar upp förlorarna menar Mair (2007). EU-skeptiker ser sina representanter i EU som landsförrädare menar Delanty & Rumsford (2005:84) och EUskepticism blir istället utslag för nationalism. Forskare benämner högerextremism som en ventil för moderniseringens tryck på medelklassen (Lipset 1962:139). Detta förklarar uppkomsten och framgångarna för högerextrema partier i Europa (Hooghe 2002). Dessa partier fångar alltså väljare från både en lägre klass och en medelklass som inte delar den europapolitik som förs och attraheras av kritiken mot den. Bartolini (2005) förklarar varför nationella debatter kring EU enbart är av negativ karaktär med att det endast är de EUskeptiska partierna som debatterar EU. De har allt att vinna medan de etablerade partierna som inte vågar ta debatten och därmed risken att splittras eller tappa väljare har allt att förlora. Det är på den nationella arenan den europapolitiska debatten skall föras enlig Bartolini. Det är därifrån legitimiteten skall komma. En politisering och polarisering av EU skulle innebära låsta förhandlingspositioner, menar han. Det ser dock Magnette & Papadopolus (2008) som överdrivet. De hävdar att den förhandlingskultur som råder i den västerländska demokratin, s.k. förhandlingsdemokratier, klarar detta idag och så borde EU också göra. Men, hävdar de, till priset av insyn (Magnette & Papadopoulos 2008:11). Detta leder oss tillbaka till hur det ser ut idag och en modell som ger väljare liten insyn i hur politiken formas. Denna insyn är det många som efterlyser för att öka legitimeringen av EU. 2.3 Ett andra rangens nationellt val Att Europaparlamentsvalen inte får någon uppmärksamhet förklaras alltså av en avsaknad av politisering och polarisering enligt Hix. Stöd för sin tes får han i undersökningar som visar att 8

valen till Europaparlamentet inte tilldrar sig lika stort intresse som valen till de nationella parlamenten. Detta förklaras med att det är ett andra rangens nationellt val ( Eijk och Franklin 1996, Lodge 2005:52, Marsh 1998, Oscarsson 2006:15). Ett annat skäl som diskuterats flitigt bland forskare är att det inte finns något demos som kan legitimera parlamentet, ingen nation varifrån det kan hämta sin legitimitet (Farrell and Scully 2006:8, Hix 2008:70, Katz and Wessels 1999:242, Thomassen 2005). Det betraktas som ett andra klassens parlament och valen som andra klassens val. Valet handlar inte så mycket om europafrågor utan mer om inrikespolitik. Men eftersom valen inte har någon betydelse för regeringsfrågan eller har någon påverkan på politiken nationellt avstår också många väljare från att delta. Vad som däremot händer är att väljare röstar mindre strategiskt och oftare väljer små partier framför större. Väljarna behöver inte ta hänsyn till regeringsfrågan vilket annars ger större partier fördelar. Dessutom straffas oftast sittande regeringspartier i Europaparlamentsval och får lägre andel röster än vid föregående nationella val. EU-skepticism Vad som föranleder väljarbyten i Europaparlamentsvalen har undersökts och en del kan trots allt förklaras av europeiska frågor (Hix och Marsh 2007, Oscarsson 2006). Vad som framkommer är att regeringspartier tenderar vara mer europaorienterade än sina väljare i allmänhet och dels straffas partier som är splittrade i frågan om europeisk integration. Väljare med en mer skeptisk syn på europafrågor än det parti de normalt skulle ha röstat på väljer att avstå från att rösta eller väljer ett profilerat EU-skeptiskt mindre parti. Undersökningar visar också att parlamentariker och elit i allmänhet går före i utrikespolitiska frågor. Man antar att eliten är mer engagerad i utrikes frågor än en genomsnittlig väljare vilket leder till en opinionseftersläpning (Brothén 2004:75). Oscarssons (2006) undersökning visar också att synen på europafrågor var den variabel som mest förklarade röstskolkningen i Sveriges Europaparlamentsval 2004. Han menar att icke-röstning i svenska Europaparlamentsval är till en del en politisk protesthandling bland EU-motståndare (Oscarsson 2006:56). Forskning visar alltså att människor som har en annan åsikt i europafrågor än det parti de brukar rösta på avstod från att rösta (Oscarsson 2006:96). När den egna åsikten är starkare än lojaliteten mot sitt parti väljer man att avstå eller också att byta parti. Socialdemokratiska EU-skeptiska väljare byter till Vänstern och EU-negativa högerväljare byter till Junilistan. Detta förklarar uppkomsten av nya, EU-skeptiska partier som ställer upp i EP valen. 9

Undersökningar visar att det fanns en tillåtande konsensus kring EU bland medborgarna före cirka 1992. Eurobarometern visar en toppnivå kring 1992 med Maastrichtavtalet som milstolpe för det som skulle kallas Euroforia (Farrell och Scully 2007). Men efter denna topp har skepticismen till EU ökat. Problemet syntes t.ex. i bekymren att konsolidera Maastrichtavtalet i en del medlemsstater bl.a. Frankrike, Danmark och Irland. Även folkomröstningar åren 2000-2005 om Nice-avtalet och om Fördraget om en konstitution har haft motgångar. En förklaring kan vara att EU upplevde en lång smekmånad utan kritik för att sedan normaliseras i opinionen (Mair 2007). Dessutom har den europeiska partitrogenheten minskat och gett tidigare marginaliserade partier röster. Flera av dessa röster har varit EU kritiska medan de traditionella partierna som minskat i storlek varit relativt EU-positiva. Dessa partier är också representerade i Europeiska rådet och i Kommissionen vilket skulle förklara deras mindre kritiska inställning till EU jämfört med en allmänhet. Kritiken har gått ut på att EU är ett elitistiskt projekt. De EU-kritiska partierna har stått utanför förhandlingsrummen och hävdat att de andra är eliten och att de själva representerar den vanliga medborgare. De EUkritiska opinionsbildarna har nationellt lett till att partiernas kampanjfrågor blivit mer nationella än EU-inriktade. (Lodge 2006:242). I en strävan att inte tappa kontrollen över politikens dagordning och därmed väljare, är många partier försiktiga med att driva europeiska frågor men de släpper gärna fram EU-kritiker inom sitt parti för att undgå splittring. Ett bra exempel på detta är de svenska socialdemokraternas nomineringar av EUkritiker som Ulvskog och Ludwigsson i 2009 års Europaparlamentsval. 2.4 Moderniseringsteorin En vanlig teori som diskuteras inom statsvetenskaplig forskning menar att politiskt deltagande, som röstning, är en funktion på folkets personliga resurser (Brody 1978). Denna resurs är i termer av bl.a. utbildning och information. Därför skulle valdeltagandet alltså ha ökat i väst efter den stadigt ökande graden av utbildningsnivå och vårt skifte till ett informationssamhälle. Så är inte fallet och moderniseringsteorin svarar att förändringar i vårt väljarbeteende beror på en fortgående trend i utvecklingen av samhället och på politisktinstitutionell kontext. Den moderna människan i väst beskrivs av Thomassen (2005:6) som mer informerad, deltagande, oberoende och självständig i förhållande till källor för inflytande och påverkan än 10

tidigare. Denna förändring har påverkat valdeltagandet. Fler människor känner sig mindre beroende av representanter som bärare eller förhandlare av sina åsikter. De har förmågan, kunskapen och möjligheten att vara direkt involverad i den politiska processen till skillnad från tidigare generationer (Thomassen 2005:7). Men Oscarssons (2006) undersökning av valdeltagandet till Europaparlamentet 2004 i Sverige visar att det är de resursstarka som är överrepresenterade bland dem som går till valurnorna. Detta motsäger alltså moderniseringsteorin. Icke-röstare anger som allra vanligaste skäl att avstå från deltagandet i valen att de saknar kunskap i EU-frågor. Denna förklaringsfaktor är lika hög i valet 2004 som vid det första svenska Europaparlamentsvalet 1995 (Oscarsson 2006:58). Det finns också annat som spelar in vid valen. Med en modell innefattande tre kluster; människors resurser i form av social status (inkomst, klass och utbildning), social integration (kunskap, ålder, civilstånd) och grad av politisk motivation (politiskt intresse och partiidentifikation) visar Oscarsson att hög utbildning, hög EU-kunskap, stort politiskt intresse och stark partiidentifikation ökade sannolikheten för att rösta (Oscarsson 2006:56). Den starkast enskilda faktorn i den svenska undersökningen var dock åldern. Oscarsson menar att den individuella känslan av att det är en medborgerlig plikt att rösta och att det bland äldre finns denna normstyrda vana mer än bland yngre förklarar styrkan på den variabeln. Det är alltså de mest resursstarka i samhället som är överrepresenterade bland väljarna som går till valurnan. Dessa medborgare avstod dessutom från att rösta med helt andra motiv eller förklaringar än de resurssvaga (Oscarsson 2006:48). De starka angav oftare att de avstod på grund av förhinder på valdagen medan de svaga oftare angav att de avstod på grund av för dålig kunskap eller lågt intresse. Resursstarka angav även oftare än de svaga att valets (o)betydelse förklarade varför de avstod. Oscarssons resultat får också stöd i undersökningar på resten av medlemsländerna i Europeiska Unionen. Eurobarometern efter valet 2009 visar att yngre röstar mindre än äldre, arbetslösa mindre än högre tjänstemän och lågutbildade mindre än vidarestuderande (EB standard 71.3:2009). Dessa resurssvagare grupper är de som sammantaget benämns som förlorarna enligt moderniseringsteorin. I det moderna samhället där allt fokus kring mänsklig social och kulturell aktivitet bedöms och belönas av en marknad står social marginalisering för brister i att hävda sig på denna marknad. Det uttrycks i t.ex. sämre utbildning, lägre lön, arbetslöshet eller annan form av exklusion. Men moderniseringen står också för en differentiering av samhället. Detta kan ses i det fragmenterade kulturella utbudet som existerar. Den västeuropeiska människan kan uttrycka sina åsikter på skiftande arenor både lokalt, nationellt och internationellt i TV, radio, tidningar och Internet. På samma sätt kan information inhämtas och kommenteras. Detta 11

informationssamhälle skall ge alla möjligheter att t.ex. delta politiskt genom uttryck och intryck. Men undersökningar kring ett av dessa uttrycksmedel, Internetanvändandet, visar på skillnader. De resursstarka grupperna - högutbildade och högre tjänstemän - har etablerat sina Internetvanor via arbetsplatsen. Internet ger gruppen ytterligare informationsresurser: de har högst tillgång och de använder oftare än andra nätet för informationssökning, dessutom är Internetanvändningen europeiskt sett en riktig klassdelare (Bergström & Weibull 1998, Holmberg & Weibull 2006). Forskare hävdar att de marginaliserade grupperna av väljare, förlorarna enligt moderniseringsteorin, är de som bildar den högerpopulistiska väljargruppen. Det är en väljargrupp som röstar fram sina representanter i snart sagt varje europeiskt parlament. Franska Front National, Italienska Lega Nord, Danska Dansk Folkeparti och Belgiska Vlaams Belang är partier med högerpopulistiska budskap för att nämna de mest omskrivna. I Europaparlamentet 2009 valdes i Ungern det nationalistiska partiet Jobbik fram som tredje största parti med 14,7 procent och tre mandat i Europaparlamentet. I Österrike fick det invandringsfientliga FPÖ 13,1 procent av rösterna, högerpopulistiska BZÖ fick 4,7 procent medan EU-skeptikern Hans-Peter Martin knep 17,9 procent. Nederländernas islamofoba Frihetsparti (PVV) fick 17 procent och blev näst största parti efter regerande Kristdemokraterna med 20 procent. I Rumänien blev Storrumänska PRM femte största parti med 7,2 procent och i Bulgarien fick ATAKA 11,3 procent. Dessa partier är också förknippade med EU-skepticism. Ett fragmenterat partisystem ger fler väljare ett parti som de kan känna tillhörighet med, någon som representerar dem. Detta skulle kunna leda till ett högre valdeltagande. Tidigare marginaliserade partier har alltså i många medlemsländer fått ta plats i parlament. Många av dessa nya partier är EU kritiska, att vara anti-eu har blivit accepterat. Tidigare var väljare mer partitrogna och man tyckte som eliten. Om den elit man följde var för EU höll man med. Nu finns partier som för fram EU-kritiska budskap och de hävdar att de står utanför eliten och att de representerar den vanliga människan. Samtidigt kan ett fragmenterat partisystem ge alltför oklar maktfördelning. Detta leder till en politik som ger skiftande koalitioner och gör det svårt att utkräva ansvar på valdagen vilket leder till ointressanta val och därmed lägre valdeltagande (Hix 2008). Mattila & Raunio (2006) menar också att ett större antal partier i en regering jämfört med ett mindre antal påverkar bredd och varians på den förda EU-politiken. Deras undersökning visar att stora regeringskoalitioner hindrar partier från att använda EU-frågor i konkurrensen om väljarna. 12

Det är alltså främst fem karakteristika som kopplas samman med Europaparlamentsval; ett lågt valdeltagande i förhållande till de nationella valen, valrörelser som främst behandlar inrikespolitiska frågor, väljare som straffar sittande regeringspartier, väljare som överrepresenteras av de resursstarka i samhället och väljare som ofta röstar fram mindre och EUskeptiska partier (Lodge 2005:52, Oscarsson 2006:15). 2.5 Valens kontext I vilken kontext valet sker spelar också in på valdeltagandet. Aarts och Wessels visar i Thomassen m.fl. (2005:78ff) en modell som bygger på rationella val som väljare tar i politiska val enligt Downs (1957) rational choice teori. De hävdar att beslutet att rösta eller inte rösta uppenbarligen till största del beror på kontextuella faktorer Med det menar de att omständigheter runt ett val som varierar mellan åren har störst påverkan på valdeltagandet. De pekar dock inte ut om det speciellt gäller institutionella och strukturella variationer eller om det är en aktörspåverkad faktor. Men kostnaden för att rösta skall ställas mot vinsten som väljaren upplever en lagd röst innebär. Visserligen är kostnaden oftast låg, framförallt om det handlar om val som sker på ett sätt som innebär att väljaren inte behöver ta ledigt från arbetet eller genomgå besvärliga registreringsprocedurer för att nämna några exempel. Däremot är vinsten som skall kompensera väljarens kostnad svårare att beräkna. Men i vilken grad väljarens lagda röst har effekt på utgången av valresultatet och den framtida förda politiken spelar en stor roll när vinsten skall beräknas. Upplever väljaren att han eller hon med sin röst kan påverka politiken kan kostnaderna för att rösta kompenseras. Kontextuella faktorer tar även Juliet Lodge (2005:47) upp i sin redovisning av Europaparlamentsvalen 2004. Ett jämnt val, betydelsefullt val eller samtidigt val till något annat ökar deltagandet. Täta och ofta val ger lägre valdeltagande. De forna öststaterna som varit ovana vid val har fått många val vilket gett lägre valdeltagande jämfört med andra europeiska stater. Hur nära föregående val har också betydelse. Hur EU diskuteras och presenteras i pressen under valkampanjen har betydelse för väljares agerande i ett Europaval (Hobolt mfl. 2008:7). En valkampanj som domineras av en euroskeptisk medial ton ökar sannolikheten för att väljare straffar regeringspartierna men det finns inga samband med valdeltagandet. Förklaringen ligger i att regeringspartier generellt är mer positiva till den europeiska integrationen än genomsnittet i väljarkåren. EU-skeptiska väljare söker sig till ett parti som ligger närmare deras syn på EU. Undersökningar har dock 13

också visat att de oftare också avstår från att rösta när deras parti har en mindre EU-skeptisk hållning än de önskar (Oscarsson 2006:56). På det sättet finns det ett, dock icke empiriskt bevisat, samband mellan en euroskeptisk medial ton under valkampanjen och valdeltagandet. 2.6 Hypoteser Utifrån ovan genomgång av tidigare forskning och teorier kring valdeltagande har jag härlett tre hypoteser. Den första hypotesen stöds av teorier kring Europaparlamentsvalen som ett andra rangens nationellt val. Vad som är karaktäristiskt för ett sådant val är att valrörelsen är nationell och inte europeisk samt att det inte uppmärksammas på samma sätt som valen till de nationella parlamenten. Förklaringen ligger i en avsaknad av den polarisering av politiken som enligt Hix (2008) behövs för att få till stånd en intressant valrörelse. Hypotes H1: Desto större polarisering i politiken ju högre valdeltagande. Den andra hypotesen har som grund Oscarssons (2006) undersökning som visar att synen på europafrågor var den variabel som mest förklarade röstskolkningen i Sveriges Europaparlamentsval 2004. Ett partisystem som saknar en relevant återspegling av de konfliktlinjer som finns i samhället är mindre intressant för väljarna enligt denna hypotes. Hypotes H2: Länder där väljare har ett större antal EU-skeptiska partier att välja på har ett högre valdeltagande. Den tredje hypotesen behandlar frågan om valen till Europaparlamentet i huvudsak är ett elitval. Undersökningar har visat att de resursstarkare väljarna i samhället är överrepresenterade i de svenska Europaparlamentsvalen. Ett politiskt system som bättre mobiliserar väljare från alla grupper i samhället skulle enligt den här hypotesen innebära ett högre valdeltagande. Hypotes H3: Länder där den resurssvagare gruppen röstar i större utsträckning har ett högre valdeltagande. 14

3. Metodval och studiens design Kapitlet innehåller en genomgång av studiens design. Metodval och avgränsningar som gjorts på val av fall och material redovisas och avslutningsvis presenteras de operationaliseringar som gjorts. 3.1 Val av fall och avgränsningar Flertalet undersökningar kring valdeltagandet till Europaparlamentet har visat att många faktorer påverkar. Det speciella med det europeiska valdeltagandet jämfört med det nationella är att valrörelsen utspelar sig i olika länder. Det gör att en mängd underliggande faktorer finns som är specifika för det enskilda landet. Det kan vara en känsla att se valdeltagandet som en medborgerlig plikt eller det omvända en ovana vid val, som för länderna i de forna öststaterna. Men det kan också vara en allmän attityd för eller emot EU som är påverkad av hur länge landet varit medlem. För att kunna dra generella slutsatser är det därför en stor fördel om gruppen är homogen på så många punkter som möjligt i en sådan här studie och vissa val har fått göras som jag här kommer att redovisa. Länderna som valts är de som benämns EU-15, det är de länder som var medlemmar före den stora utvidgningen 2004. Anledningen är att de är stater där statistiken kring EUfrågor är mest jämförbar. För länder som blev medlemmar 2004 och därefter (12 stycken) fanns vid starten av den här undersökningen inte tillgänglig statistik för mer än deras första val 2004. Det skulle då ha saknats material till variabler i undersökningen. Det är också länder som kan antas ha mindre gemensamt med gruppen EU-15. Flertalet är forna öststater där jag förväntade mig finna ännu fler bakomliggande variabler för valdeltagandet vilket gjort gruppen mindre homogen. Dessutom har tre länder med inslag av röstplikt i valen plockats bort. Det är Belgien Grekland och Luxemburg som ingår i EU-15. Det fanns två skäl till att göra det. Det ena är deras höga valdeltagande som skulle störa mitt material med extremvärden. Det andra skälet är att Belgiens valdeltagande endast varierar mellan 90,4 och 91,0 och det då inte är meningsfullt att undersöka skillnaderna. Därmed blir det tolv medlemsstater som närmare granskas. Analysenheten är ländernas val till Europaparlamentet. Valen har ägt rum sedan 1979 med fem års mellanrum. Det gör tillsammans sju val. Men alla länder var inte medlemmar 1979 utan tre stycken, Sverige, Finland och Österrike blev det 1994. De höll sedan val 1995, 15

Sverige, och 1996 Finland och Österrike. Därför väljer jag att inte undersöka de tre första valen; 1979, 1984 och 1999. En annan anledning till detta är också att hålla undersökningen så aktuell som möjligt. Ett flertal faktorer påverkade denna avgränsning. Dels har forskningen tidigare visat på en s.k. euoforia för tiden kring 1990. Den innebar en väldigt stark tilltro till det europeiska projektet. Det saknades en kritisk hållning till EU och det finns skäl att tro att det fanns ett flertal underliggande faktorer som påverkade valdeltagandet som inte går att applicera på senare fall. Istället är min ambition att försöka koppla mina operationaliseringar på studiens variabler till en aktuell europapolitisk debatt. Den debatten jag syftar till handlar om politikens legitimitet i EU. Genom att använda aktuell forskning och debatt och applicera den på aktuell data hoppas jag kunna dra mer relevanta slutsatser från resultatet. Analysenheterna blir totalt 48 stycken, tolv länder i fyra val. 3.2 Slutsatsdragning från kvantitativ data Denna studie är teoriprövande och kvantitativ data används för att få svar på de hypoteser som ställts mot bakgrund av tidigare forskning och kausala resonemang. En kunskapsbas presenteras i uppsatsen och hjälper till att formulera fungerande hypoteser och till att stärka teorin (Brady & Collier 2004:81). Förhållandet mellan forskarens förkunskaper kring det studerade ämnet och metodval och tolkning av resultaten är centralt. Data tillsammans med kunskap ger bästa förutsättningar för slutsatsdragning (Brady 2004: 166, 203, 235). Att dra slutsatser enbart kring observerbara fakta och utan att ta hänsyn till kontext och mekanismer kan ge felaktiga slutsatser. Försvarare av kvantitativa metoder hävdar däremot att enbart mätbara observationer är intressanta, för de kan beskrivas i termer av mer eller mindre sannolika. De vill separera de systematiska komponenterna från de slumpmässiga för att sedan fokusera på de systematiska delarna (Brady2004:24). Detta är grunden i kvantitativ slutsatsdragning. Sannolikheten avgörs genom ett signifikanstest för att få reda på om det är slumpen som kan ha avgjort utfallet eller om man statistiskt kan säkerställa resultatet. Problemet enligt Brady & Collier (2004:26, 29) är att för att säkerställa signifikansen krävs ett stort antal fall. Den stora mängden fall ger risk för att variablerna som används inte passar hela urvalet. Det tar denna studie hänsyn till vid valen av fall. En selektering har gjorts och den presenteras nedan i stycke 3.4. 16

Uppsatsens fall är lika på många punkter som redovisades i första kapitlet men olika vad gäller utfallet på den beroende variabeln valdeltagande i Europaparlamentsval. Ett litet antal fall med en genomlysande studie ger mer nödvändig information om kausalitet menar Brady (2004:101). Statistiken definierar kausaliteten utan att diskutera förklaringen vilken en kvalitativ studie kan göra (Brady 2004:58). Istället för att utöka fallen (för att stärka sannolikheten) är det bättre att stärka teorin alternativt välja en bättre teori som är bättre användbar på ett färre antal fall (Brady 2004:81). Studier som fokuserar på extrema fall (utfall på den beroende variabeln) löper stor risk för felaktiga slutresultat p.g.a. snedvridet urval, hävdar kritiker och detta gäller för regressionsanalyser (Brady 2004:88). Det är ett skäl för att utesluta medlemmar med inslag av röstplikt i Europaparlamentsval i den här undersökningen. En trunkering ger en felaktig sambandskoefficient (försvagat samband mellan ökningen av x ger ökning av y) (Brady 2004:95). Att enbart fokusera på en av metoderna kan ge en brist vid slutsatsdragningar. Den här studien använder sig av en regressionsanalys för att söka samband. Men enbart regressionsanalyser ger inte svar på de mekanismer som leder till utfallet. Med andra ord, en analys av det slaget kan innehålla bra kausal slutsatsdragning men kan samtidigt vara en dålig förklaring. En studie skall inte enbart heller ha ansatsen att vara beskrivande, den skall även vara förklarande och det har denna uppsats som mål att vara. Regressionsanalysen kommer därför att diskuteras i ljuset av ställda hypoteser och den teoretiska kunskapsbas som ligger till grund för dessa hypoteser. 3.3 Regressionsanalyser Regressionsanalys, som kommer att användas i den här uppsatsen, visar på effekten av sambandet mellan en beroende variabel och en eller flera oberoende variabler. Det är möjligt att uttala sig om hur mycket y förändras vid en enhets förändring av x. Överfört till den här undersökningen kan regressionsanalysen visa på hur mycket valdeltagandet, som är den beroende variabeln, ökar eller minskar under vissa omständigheter. 3.4 Teoretisk modell Med utgångspunkt av den tidigare genomgången av forskning kring valdeltagandet i Europaparlamentsvalen skall jag här presentera en modell att använda på det empiriska materialet. Syftet med modellen är att ge svar på de hypoteser som ställts i avsnitt 2.3. 17

Valdeltagandet är den beroende variabeln och nedan presenterar jag den tillsammans med operationaliseringen av de oberoende variablerna. Av de fem karakteristika för valen; ett lågt valdeltagande i förhållande till de nationella valen, valrörelser som främst behandlar inrikespolitiska frågor, väljare som straffar sittande regeringspartier, väljare som ofta röstar fram mindre och EU-skeptiska partier och väljare som överrepresenteras av de resursstarka i samhället bygger jag min modell. 3.4.1 Beroende variabeln (y) Den beroende variabeln i uppsatsen är valdeltagande i Europaparlamentsval. Valdeltagandet uttrycks i procent och är en variabel på kvotskala. 3.4.2 Oberoende variabler (x) I undersökningen används sex stycken oberoende variabler som kontrolleras mot den beroende variabeln (y). Vid valet av variabler har jag tagit hänsyn till både politikens utbud och dess efterfrågan. Utbudet i politiken handlar om vilka alternativ väljarna har vid val av representanter, hur väl de politiska partierna förmår kanalisera de politiska skiljelinjer som finns i en väljarkår. Efterfrågan i politiken är den variabel som oftast används i undersökningar kring valdeltagandet. De operationaliseringar som görs är företrädesvis baserade på olika egenskaper hos väljarna. I den här uppsatsen undersöks om en större mobilisering av lägre utbildade väljare har någon effekt på det totala valdeltagandet. Utöver utbud och efterfrågan har jag använt mig av ett par kontextuella variabler som tar hänsyn till valet och valdagens egenskaper. Till sist presenteras en kontrollvariabel i form av deltagandet i nationella parlamentsval. 3.4.3 Polarisering Operationaliseringen av polarisering görs genom att använda en tidigare gjord operationalisering av Mattila & Raunio (2006). Ett mått på alternativen som ges i politiken är antalet regeringspartier. Ett större antal partier i en regering jämfört med ett mindre antal har i deras undersökning visat sig ha påverkan bredd och varians på den förda EU-politiken (Mattila & Raunio 2006). Stora regeringskoalitioner hindrar partier från att använda EU- 18

frågor i konkurrensen om väljarna. I den här undersökningen används detta mått som en operationalisering av polariseringen i ett land. Färre regeringspartier innebär en större polarisering av EU-politiken. Enligt hypotesen skall en större polarisering ge valet ett intressantare innehåll och därmed ett högre valdeltagande. Siffrorna på den upplevda politiken mäts på nationell nivå och politiken där. Det är nationellt som den politiska mobiliseringen äger rum och också där som lösningen på problemen står att finna. EU:s demokratiproblem finner man på nationell nivå (Schmidt 2006). Variabeln beräknas utifrån antal regeringspartier i ett land vid tiden för varje Europaparlamentsval. Variabel x1: Polarisering 3.4.4 Kanaliserad EU-skepticism Nästa variabel, kanaliserad EU-skepticism, operationaliseras genom att mäta antal EUskeptiska partier ett land representeras av i Europaparlamentet. Med EU-skepticism menar jag den politik som vill bromsa den europeiska integrationen eller minska överstatligheten till förmån för mellanstatligheten. Den stöds av partier från både vänster och höger, av gröna partier samt nationalistiska och populistiska partier. Undersökningar har visat att väljare ofta har en annan syn på den europiska integrationen generellt än regeringspartiet i sitt land. Integrationen sägs vara elitstyrd och eliten går i otakt med väljarna. Detta gör att regeringspartier ofta straffas i Europavalen med lägre andel röster än vid närmast förevarande nationella parlamentsval (Hix & Marsh 2007, Oscarsson 2006). Hoogs (2002) visar i en studie att etablerade partier vanligtvis inte avviker så mycket från varandra i EU-frågor. De etablerade partierna har oftast en EU-positiv hållning. När detta är fallet så har en mindre EU-positiv väljare inte något av de partierna de brukar välja att rösta på. Väljare lägger då sin röst på ett annat parti, oftast ett mindre och EU-skeptiskt parti eller så avstår väljaren från att rösta. Är partisystemet inte tillräckligt fragmenterat finns inte dessa alternativa partier och därmed avstår väljaren (Oscarsson 2006). Detta skulle leda till mindre valdeltagande. Alternativt finns fler EU-skeptiska partier och väljarna har fler alternativ. Detta skulle medföra högre valdeltagande. I den här undersökningen används termen EU-skeptisk på de som partier som står utanför de stora partigrupperna EPP, S&D, ALDE och G/EFA (se tabell 1 nedan) i 19