1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Indonesien 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesien fortsätter att vara komplicerat. Viktiga framsteg har gjorts sedan landet blev demokrati. Mänskliga rättigheter är relativt väl tillgodosedda i landets konstitution och lagstiftningen förbjuder uttryckligen de flesta överträdelser och brott mot de mänskliga rättigheterna. President Susilo Bambang Yudhoyono och hans regering har satt bekämpning av korruption och förstärkt skydd av de mänskliga rättigheterna som viktiga prioriteringar. Polisen har sedan Suhartoregimens fall 1998 skilts från militären och ett antal institutioner med uppgift att bevaka respekten för mänskliga rättigheter har också etablerats. Arbetet med att överföra kontrollen över domstolsväsendet från justitiedepartementet till Högsta domstolen har slutförts. Trots att utvecklingen i formell mening går i rätt riktning finns det alltjämt stora brister i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Det indonesiska rättssystemet anses vara ett av världens mest korrupta och rättssäkerheten och förtroendet för rättsapparaten är mycket begränsat. Straffrihet för övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna är ett allvarligt problem och tortyr förekommer, särskilt i häkten. Brott mot de mänskliga rättigheterna rapporteras särskilt från provinsen Papua. Där fortsätter polis och militär, enligt samstämmiga uppgifter, att bekämpa oppositionella grupper med våldsamma medel. Många indonesiska distrikt tillämpar sharialagstiftning (lag för en speciell inriktning av islam), i många fall i strid med konstitutionen. I augusti 2004 bröt den indonesiska regeringen ett treårigt de facto moratorium (uppehåll) för verkställande av dödsstraff. Sedan dess har åtta personer avrättats.

Vissa viktiga framsteg har gjorts ifråga om de ekonomiska och sociala rättigheterna under 2007; andelen av den nationella budgeten som läggs på hälsovård och utbildning har nästan dubblerats och den officiella arbetslösheten har minskat. Indonesien har klättrat tre placeringar, till plats 107, på UNDP:s (FN:s utvecklingsorgan) Human Development Index. Fortfarande är dock undersysselsättning och fattigdom utbredda i Indonesien och den goda ekonomiska tillväxten på senare år har ännu inte kommit de stora befolkningslagren till del. Kvinnors och barns rättigheter fortsätter att vara eftersatta, med otillräckligt rättsligt skydd och diskriminering på grund av religiösa och kulturella traditioner. Tecken finns också på att toleransen för religiösa minoriteter och homosexuella minskar i Indonesien. De många naturkatastroferna har lett till en svår humanitär situation för tiotusentals människor. Indonesien driver en aktiv politik internationellt inom området mänskliga rättigheter och är sedan 2006 medlem av FN:s nybildade råd för mänskliga rättigheter. 2 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Det indonesiska parlamentet ratificerade i september 2006 konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter (ICCPR) och konventionen om ekonomiska och sociala rättigheter (ICESCR). Indonesien har emellertid gjort förklarande deklarationer till båda konventionerna rörande rätten till självbestämmande i artikel 1 i respektive konvention. I deklarationerna anges att Indonesien inte anser att rätten till självbestämmande är tillämpbar på befolkningsgrupper inom suveräna stater och att den inte ska tolkas som en uppmuntran till initiativ som kan hota dessa staters territoriella integritet. Indonesien har inte undertecknat eller ratificerat de två fakultativa (valfria) protokollen till ICCPR som rör enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet. Landet har ännu inte rapporterat till FN angående de två konventionernas genomförande, vilket borde skett i maj 2007. Indonesien har vidare ratificerat konventionen om att avskaffa alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW, 1984); konventionen om barnets rättigheter, (CRC 1990); konventionen mot tortyr, (CAT 1998) och konventionen om att avskaffa alla former av rasdiskriminering, (CERD 1999)

I februari 2000 undertecknade Indonesien också tilläggsprotokollet till CEDAW om enskild klagorätt och i september 2001 de två tilläggsprotokollen till CRC om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi respektive barn i väpnade konflikter. Indonesien har hittills rapporterat till FN angående genomförandet av CEDAW (1998 och 2007), CRC (2003) och CERD (2006). Indonesien tog under 2007 emot FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s rapportör för tortyrfrågor, FN:s rapportör om migrantarbetare, samt FN:s representant för människorättsförsvarare. I mars 2007 undertecknades konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Konventionen om skydd av migrantarbetares rättigheter undertecknades 2004. Landet har inte undertecknat eller ratificerat flyktingkonventionen och det tillhörande protokollet från 1967. Detta gäller även för Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC). En andra nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter, för perioden 2004-2009, antogs i maj 2004. Enligt denna ska Indonesien bland annat underteckna och ratificera protokollet till tortyrkonventionen, Romstadgan för ICC och flyktingkonventionen innan 2009. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Vittnesmål om tortyr är vanliga. FN:s särskilda rapportör för tortyrfrågor besökte Indonesien i november 2007. I en preliminär rapport framhöll han att förekomsten av tortyr varierade kraftigt mellan olika delar av landet, men att tortyr används systematiskt i polishäkten i Jakarta och centrala Java. Däremot var omfattningen mindre än väntat på Papua, där somliga häkten och fängelser till och med ansågs bra. Polis och militär saknar i många områden kunskap om, och sannolikt också vilja, att respektera grundläggande mänskliga rättigheter. I viss mån fortsätter myndigheterna att förlita sig på militära och paramilitära förband i konfliktsituationer, snarare än att se till att den civila polisen förmår upprätthålla lag och ordning. Den omfattande straffriheten det vill säga att ytterst få brott mot mänskliga rättigheter tas till domstol och att ännu färre förövare fälls för dessa brott - bidrar till att de kan fortsätta. FN:s tortyrrapportör konstaterade vid sitt besök att ingen polis eller annan tjänsteman ännu ställts inför rätta för att ha utövat tortyr i landet. Från framförallt Papua kommer uppgifter att vissa militära och polisiära förband agerar med ett stort mått av självständighet, till synes utan att 3

myndigheterna har möjlighet att fullt kontrollera dem. Fredliga uttryck för självständighetssträvanden, såsom att bära symboler för den papuanska självständighetsrörelsen, är förbjudna. Enligt Amnesty International har utomrättsliga avrättningar av aktivister förekommit under de senaste åren. Human Rights Watch rapporterade i februari 2007 om dagliga övergrepp mot civila, utförda i synnerhet av den mobila brigadpolisen som opererar i Papua, men även av indonesisk militär. FN:s generalsekreterares särskilde representant för människorättsförsvarare uttryckte vid sitt besök i Indonesien i juni 2007 särskild oro över rapporter hon fått om godtyckliga arresteringar, tortyr, hot om åtal, trakasserier genom avlyssning och begränsad rörelsefrihet för aktivister i västra Papua. Hon hade även blivit informerad om fall där polisen vägrat skydda miljöaktivister som hotats av privata företag som investerat i provinsen. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Aceh har förbättrats sedan fredsöverenskommelsen 2005. Samtidigt inleddes samma år, på grundval av demokratiskt valda lokalpolitikers beslut, tillämpningen av särskilda bestraffningar enligt den sharialagstiftning som då trädde i kraft. Bland annat bestraffas spel, försäljning eller konsumtion av alkohol och sedlighetsbrott med offentlig prygling eller böter. Kvinnliga människorättsförsvarare i provinsen har fått försämrade möjligheter att fritt röra sig och uttrycka sig i och med den nya lagstiftningen och ett restriktivare socialt klimat. Förhållandena i landets 365 fängelser är generellt sett mycket dåliga. Våld mellan fångar är vanligt och fångar utsätts regelmässigt för våldsam behandling av vakter. Sexuell förnedring och våldtäkter av kvinnliga fångar uppges vara vanligt. Fängelserna är överfulla. Välbärgade och inflytelserika fångar får överlag bättre behandling. Det finns inga officiella restriktioner för människorättsorganisationer att besöka fängelserna, men tillträdet varierar i praktiken. Det förekommer fortfarande att polis och militär brukar våld mot demonstranter i Jakarta och i andra större städer, men detta har blivit allt mindre vanligt. Relativt många rapporter om fall där polisen använt övervåld, ibland dödligt, vid gripandet av misstänkta brottslingar förekommer. Det är vidare relativt vanligt att misstänkta brottslingar lynchas av civila utan att närvarande poliser ingriper. I september 2004 mördades den välkände aktivisten för mänskliga rättigheter, Munir Said Thalib, på ett av det statliga flygbolaget Garuda Indonesias flygplan från Jakarta till Amsterdam. Ett särskilt undersökningsteam, som tillsattes av Indonesiens president för att utreda omständigheterna runt Munirs, död fastslog att det fanns troliga länkar till den civila underrättelsetjänsten. Presidenten har dock valt att inte offentliggöra undersökningsteamets rapport, 4

även om innehållet är allmänt känt. I december 2005 dömdes en pilot som satt bredvid Munir på planet till 14 års fängelse för överlagt mord, en dom som 2006 ändrades av Högsta domstolen till två års fängelse för förfalskning av dokument. I oktober 2007 ställdes Garuda Indonesias förre ordförande inför rätta anklagad för medhjälp till mord. Dom har ännu inte fallit. Trots underlaget från undersökningsteamet har polisen ännu inte utrett indikationerna på att säkerhetstjänsten skulle vara inblandad. 4. Dödsstraff Dödsstraff kan utdömas enligt indonesisk lag för - lands- eller högförräderi - uppror eller anstiftan till sådant - omstörtande verksamhet - mord och anstiftan till mord på president, vicepresident och regeringsmedlemmar - terroristverksamhet (enligt lag från 2003) Andra dåd som kan straffas med döden är - överlagda mord - narkotikabrott - våldsam brottsutövning som medfört annans död - våldtäkt med dödlig utgång piratdåd till havs med dödlig utgång - vissa ekonomiska brott - flygplanskapningar - införsel eller utförsel av vapen, ammunition och sprängmedel - grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Enligt lag skall dödsstraff verkställas genom arkebusering. En mentalt sjuk person måste friskförklaras innan en dödsdom verkställs. En gravid kvinna tillåts föda sitt barn innan en dödsdom mot henne verkställs. Om en minderårig person, det vill säga under 16 år (enligt strafflagen), döms till döden omvandlas straffet automatiskt till maximalt 15 års fängelse. Stödet för dödsstraffet i den allmänna opinionen anses fortfarande vara tämligen utbrett. Indonesien bröt i augusti 2004 ett treårigt de facto moratorium av dödsstraffets verksställande. Sedan dess och fram till slutet av 2006 har åtta personer avrättats. Enligt Amnesty International satt 92 personer dömda till döden i indonesiska fängelser i slutet av 2006. Huvuddelen av dessa är dömda för narkotikarelaterade brott, men det finns även ett antal dödsdömda för terrorism, bland annat tre personer dömda för Balibomberna 2002. Dessa har fått sina överklaganden till Högsta domstolen underkända och avrättningarna väntas utföras under början av 2008. 5

6 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet De politiska fångar som gripits under Suhartotiden och i samband med konflikten i Aceh har nu släppts. I Papua uppges dock fortfarande många personer hållas fängslade utan rättslig prövning. Enligt Amnesty International sitter minst 16 politiska fångar för närvarande i indonesiska fängelser. Enligt FN:s rapportör om tortyrfrågor är det mycket vanligt med häktningstider på flera månader utan att personen ifråga fått möjlighet att få sitt frihetsberövande prövat av domstol eller häktningsdomare. Tillstånd krävs för att söka arbete i vissa tätbefolkade områden och tillstånd behövs även för att besöka vissa områden, exempelvis Papua. För utresa ur Indonesien krävs att indonesiska medborgare betalar en avgift om ungefär 100 US dollar på flygplatsen, en betydande summa för de flesta indoneser. Enligt den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (KomnasHAM) är huvuddelen av de klagomål som kommissionen får in kopplade till rätten till frihet och personlig säkerhet. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Enligt författningen är domstolsväsendet självständigt. I praktiken är dock det politiska inflytandet över domstolsväsendet fortfarande stort. Det finns en konstitutionsdomstol, samt därutöver allmänna, militära, religiösa och administrativa domstolar. En lag som antogs i november 2000 stipulerar att fyra domstolar för mänskliga rättigheter ska inrättas. Endast den i Makassar på Sulawesi är hittills operativ. I fredsöverenskommelsen för Aceh slås fast att en särskild ad hoc (tillfällig) domstol för mänskliga rättigheter i Aceh också ska inrättas. Detta har dock ännu inte skett. Det indonesiska rättsväsendet anses allmänt vara ett av de mest korrumperade i världen och allmänhetens förtroende för domstolar är lågt. Domares låga löner har givit grogrund för korruption. Även om vissa reformer har genomförts är förändringstakten långsam. Under 2005 upprättades en juridisk kommission med uppdrag att utreda oegentligheter inom rättsväsendet och rekrytera domare till Högsta domstolen. Dess verksamhet har dock avstannat sedan i augusti 2006 då konstitutionsdomstolen i ett kontroversiellt utslag fråntog kommissionen rätten att granska domare. Ett generellt problem inom rättsväsendet är bristande samstämmighet mellan olika lagar och mellan lagstiftning på lokal och central nivå. Detta har bland annat lett till att domstolar i vissa fall tillämpat lagstiftning som inte är förenlig

7 med mänskliga rättigheter, trots att övergripande lagstiftning finns som garanterar dessa rättigheter, inklusive i konstitutionen. En rad enskilda organisationer, och delvis även centralregeringen, har de senaste åren uppmärksammat de problem som den ökande tillämpningen av sharialagstiftning skapat. Aceh är enligt lag den enda provins i landet som har den uttryckliga rätten att tillämpa sharialagstiftning i den mån denna är förenlig med nationell lagstiftning. Centralregeringen och konstitutionsdomstolen har dock hittills inte vidtagit några åtgärder för att upphäva lokala lagar som strider mot konstitutionen. Den process som föregått antagandet av de nya lagarna i distrikten har, enligt uppgift, i många fall kännetecknats av en rädsla för att framföra kritik mot religiöst betingade politiska initiativ. En rad institutioner finns dit allmänheten kan vända sig med klagomål. Dessa inkluderar den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, KomnasHAM, den nationella kommissionen mot våld mot kvinnor, Komnas Perempuan, samt en rad organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Media fyller också en viktig roll. Det är riksåklagaren som beslutar huruvida åtal ska väckas i fall där misstanke om brott mot de mänskliga rättigheterna finns. Det bör dock noteras att riksåklagarämbetet ibland toppat den nationella riksrevisionens lista på de mest korrumperade statliga myndigheterna. Enligt KomnasHAM har medvetenheten om mänskliga rättigheter ökat långsamt åren inom polisväsendet under de senaste åren. Inga framsteg noteras när det gäller militären. Genom ett presidentdekret inrättades år 2000 en nationell ombudsmannakommission. Kommissionen saknar en reguljär budget och dess verksamhet har enligt uppgift ännu inte kommit igång. I september 2004 antogs en lag om att etablera en nationell sannings- och försoningskommission. Enligt lagen skulle kommissionen utreda fall av brott mot mänskliga rättigheter som inträffat efter självständigheten fram till år 2000 och rekommendera amnesti för förövare. Lagen har kritiserats av frivilligorganisationer för att inte ge någon rättslig prövning av de brott som begåtts, samt att sätta amnesti för förövarna som villkor för kompensation till brottsoffren. Presidenten har efter tre år fortfarande inte utsett kommissionens ledamöter. Enligt strafflagen är personer över 16 år straffmyndiga men 8-åringar anses ansvariga för kriminella handlingar enligt lagen om ungdomsdomstolar. 7. Straffrihet

Indonesiens historia är kantad av fall där förövare av kränkningar och grova brott mot de mänskliga rättigheterna gått ostraffade. Straffriheten är i de flesta fall politiskt grundad militär och polis undgår ofta straff men även ekonomisk; det går att köpa sig fri från straff i korrumperade domstolar. I de rättegångar som följde i spåren av våldsamheterna när Indonesien drog sig tillbaka från Östtimor 1999, dömde Högsta domstolen i maj 2006 den före detta milisledaren Eurico Guterres till tio års fängelse för hans roll i våldsamheterna. Övriga 17 åtalade har alla frikänts efter att ha överklagat till högre instans. Rättegångarna har rönt mycket stark kritik, från såväl internationellt håll som från nationella organisationer för mänskliga rättigheter, för det svaga uppträdande som både åklagarna och domarna har uppvisat och för hur processerna har skötts. Mellan Indonesien och Östtimor inrättades i januari 2005 en vänskaps- och försoningskommission vars syfte uppges vara att få fram sanningen om händelserna 1999. Misstänkta förbrytare har kunnat vittna i utbyte mot amnesti och under 2007 har bland annat förre överbefälhavaren Wiranto avlagt vittnesmål. Kommissionen lägger fram sin slutrapport i början av 2008. Vänskapskommissionen har fått utstå betydande kritik från det internationella samfundet, inklusive från FN, som ser den som ett försök från indonesisk sida att undvika en rättslig prövning av brotten och FN-personal har uppmanats att inte vittna inför kommissionen. Under 2006 förekom flera incidenter där representanter för polisväsendet i Papua begick övergrepp mot civila utan att ställas till svars. Efter demonstrationerna i Abepura i mars 2006 företog polisen hämndaktioner mot studenter i området och misshandlade, enligt uppgifter från organisationen International Crisis Group (ICG), flera civila. I maj 2006 misshandlades enligt ICG ett antal andra demonstranter av polisen i samband med protester mot arresteringen av en lokal ledare. Ingen av de poliser som var inblandade i dessa händelser har ställts inför rätta. Ett annat exempel på (förmodad) straffrihet är alla de fall av ekonomisk brottslighet som staten ännu underlåtit att ta itu med. Mest framträdande av dessa är processen mot den förre presidenten Suharto och medlemmar av hans familj. Ett antal rättsprocesser rörande korruption har dock på sistone förts mot högt uppsatta personer i den indonesiska förvaltningen och näringslivet genom den särskilda korruptionskommission som inrättats av regeringen, vilka resulterat i både friande och fällande domar. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. 8

9 I princip råder pressfrihet i Indonesien. Det finns ett stort utbud av dagstidningar och tidskrifter som öppet behandlar i stort sett alla frågor i det indonesiska samhället. Under de senaste åren har emellertid flera journalister fängslats för att ha "förolämpat presidenten" eller "spridit hat mot regeringen". I juli 2007 togs dock steg för att garantera pressfriheten när konstitutionsdomstolen ogiltigförklarade den artikel i strafflagen som tidigare använts i förtalsmål. Även om det fortfarande förekommer försök att påverka tidningsredaktioner och radio- och TV-program, kan media idag behandla i princip vilka ämnen de vill. Tillståndsgivningen för att ge ut tryckta medier har i det närmaste helt avreglerats och antalet publikationer har ökat väsentligt. Radiostationer behöver fortfarande tillstånd, men har också ökat i antal till över tusen. Antalet paraboler, kabel-tv- och internetabonnemang har ökat kraftigt de senaste åren och tillgången är fri och oreglerad. Journalister behöver särskilt tillstånd för att besöka Papua, men inte längre för besök i Aceh. Pornografi är förbjudet. I februari 2006 tog dock några av det indonesiska parlamentets islamistiska partier initiativ till en ny antipornografilag som väckt intensiv debatt både i parlamentet och i samhället i stort. Omfattande kritik riktades mot de första utkasten som både inkluderade en rad föreskrifter för media och förbud mot så kallade pornografiska handlingar, inklusive offentliga kyssar eller utmanande klädsel hos kvinnor. Efter betydande kritik från delar av det civila samhället och allmänheten har utkastet reviderats och det är oklart om det någonsin kommer att bli lag. Diskussionen om pornografilagstiftningen kan dock ses som ett uttryck för konservativa islamiska gruppers inflytande över definitionen av moral i det indonesiska samhället. Kulturfriheten är författningsskyddad men i praktiken censureras eller stoppas fortfarande vissa böcker och filmer om de anses destabilisera samhället eller vara förolämpande för allmänheten. Föreningsfrihet råder. Formellt sett, och enligt författningen, måste organisationer fortfarande ange 'pancasila' - den grundläggande statsideologin (nationalism, humanism, representativt styrelseskick, social rättvisa och monoteism) - som organisatorisk bas. Uttalad diskriminering riktas mot medlemmarna i det förbjudna kommunistpartiet PKI, och till PKI länkade organisationer. Diskrimineringen drabbar även familjemedlemmar. Lagen om brott mot staten, antagen 1999, förbjuder information om och utbildning i kommunistiska läror.

Enligt författningen råder religionsfrihet för sex av Indonesien erkända religioner islam, protestantism, katolicism, buddhism, hinduism och konfucianism. Andra religioner förbjuds inte uttryckligen men indirekt i och med att de inte tillhör de accepterade. Alla medborgare måste ange religionstillhörighet vilken framgår av deras officiella id-kort. Personer av olika religion har fortsatt problem att gifta sig och registrera sitt äktenskap, vilket i praktiken innebär att en av personerna oftast måste konvertera till sin partners religion. Fall av trakasserier och våldshandlingar mot religiösa minoriteter, begångna av fundamentalistiska grupper, har fortsatt under 2007, särskilt mot två muslimska sekter som förbjudits av Indonesiens högsta religiösa råd. Polisens svar på attackerna har ofta varit otillräckliga. Under de senaste åren har även ett antal kyrkor på Java och Sumatra och på andra platser i landet stängts av lokala myndigheter, med hänvisning till att de saknat tillstånd för sin verksamhet. Under de senaste åren har det också blivit allt vanligare att islamistiska grupper såsom Islamic Defenders Front (FPI) ingripit mot samhällsföreteelser som de upplevt som kränkande mot islam. Även 2007 agerade de självutnämnd sedlighetspolis och vandaliserade bland annat restauranger som serverade alkohol under Ramadan. Regeringens och polisens agerande för att upprätthålla lagen i dessa sammanhang har varit otillräckligt, för att inte säga direkt passivt, vilket tillåtit denna typ av incidenter att fortsätta. Regeringen har de senaste åren tagit krafttag mot den ökade radikaliseringen av muslimska grupper, bland annat Jemaah Islamiyah (JI), som anses ha legat bakom de terrordåd som riktats mot västerländska intressen de senaste åren. Cirka 170 personer sitter enligt International Crisis Group (ICG) just nu fängslade för terrorismbrott i Indonesien, däribland flera i ledande ställning. Regeringen har även experimenterat med så kallade avradikaliseringsprogram. Enligt ICG har cirka 25 fängslade medlemmar ur JI och andra grupper övertalats att samarbeta med polisen mot löfte om ekonomiskt stöd till deras familjer och genom att låta dem möta respekterade muslimska personer som tar avstånd från våldshandlingar. Tanken är sedan att dessa personer, när de friges, ska agera talesmän för en fredligare form av islam. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Indonesien är en av Sydostasiens demokratier. Presidenten är både stats- och regeringschef och väljs direkt av folket. Rösträtten är allmän och valdeltagandet oftast högt. Den högsta lagstiftande makten innehas av den rådgivande folkförsamlingen, MPR. MPR består av parlamentet, DPR, med 550 ledamöter och de regionala representanternas råd, DPD med 128 ledamöter. MPR möts 10

11 varje år i regelbundna sessioner. De fyra största partierna i DPR innehar tillsammans 351 mandat och flerpartisystemet anses fungera väl. Vem som helst, utom medlemmar i kommunistpartiet, kan ställa upp i president- och parlamentsval, men i praktiken behövs god ekonomi för att lyckas. Militärens politiska roll har minskat sedan Suhartotiden. Militären har exempelvis inte längre några platser i parlamentet, men den indonesiska krigsmakten anses trots det ha ett fortsatt stort inflytande, nationellt såväl som provinsiellt. Uppgifter förekommer om att militära förband mot betalning agerar säkerhetsvakt åt privata storbolag i flera provinser som ett sätt att dryga ut sin begränsade budget. Detta har ibland lett till direkta konflikter med lokalbefolkningen, särskilt i samband med marktvister, med våldsamheter och i något fall till och med dödsskjutningar som följd. Parlamentet har stärkt sin ställning gentemot president och regering genom lagstiftning och tillägg till författningen. Framförallt har parlamentet förstärkt sin övervakande roll gentemot den verkställande makten. Trots att en kvinna innehade presidentämbetet 2001-2004 är kvinnor i allmänhet klart underrepresenterade i politiken. Endast elva procent av landets parlamentariker är kvinnor och endast fyra av 38 är regeringsmedlemmar. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Enligt officiella siffror var arbetslösheten 9,8 procent i början av 2007. Enligt indonesiska normer innehar även den som endast arbetar en timme per vecka ett arbete. Antalet undersysselsatta beräknas därför vara upp mot 40 miljoner personer av en befolkning på totalt 220 miljoner. Den sammanlagda arbetsstyrkan ökar årligen med omkring 2,5 miljoner personer. Statistiken är dock bristfällig. Den ökande ekonomiska tillväxten under de senaste åren har ännu inte haft någon större effekt på arbetslösheten i landet. Indonesien har ratificerat samtliga centrala ILO-konventioner (Internationella Arbetsorganisationen). Statligt fastställda minimilöner revideras årligen och är olika för olika regioner. Efterlevnaden är dock undermålig och många företag, inklusive statliga, bryter mot ersättningsreglerna. Trots att hälso- och säkerhetsfrågor numera regleras i lag är arbetsmiljöförhållanden ofta undermåliga och i många fall direkt farliga. Detta

inkluderar industrier såsom stålverk, den stora gruvnäringen, textilindustrin, plantagearbete och havsnäring, inklusive oljeutvinning. Exportföretag har oftast högre standard på grund av det tryck som finns från importländerna. Även inom den informella sektorn, servicenäringarna, transportsektorn med flera, måste arbetsmiljöförhållandena betraktas som dåliga. Få resurser avsätts för arbetsplatssäkerhet eller för åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. Anställda inom den privata sektorn har laglig rätt att organisera sig. Det kan ske på fabriks-, distrikts-, provins- eller nationell nivå. 87 fackförbund är registrerade, varav några är knutna till staten. Registrerade fackföreningar har kollektiv förhandlingsrätt. Enligt ILO är omkring tio procent av alla arbetare organiserade. Det förekommer att arbetsgivare uppmuntrar sina anställda att inte bilda eller ansluta sig till fackföreningar. Trakasserier av fackliga företrädare förekommer också i vissa fall. Enligt ILO har emellertid den allmänna medvetenheten om arbetstagares rättigheter ökat under senare år. Alla organiserade anställda, förutom statstjänstemän och lärare, har rätt att strejka. Enligt lag måste en strejk föregås av medling från ministeriet för arbetsfrågor, och vara utlyst. I praktiken sker detta sällan och vilda strejker är vanliga. Enligt Amnesty International dömdes sex fackföreningsledare i mars 2006 till fängelsestraff på mellan 14 månader och två år efter en strejk om arbetsvillkoren vid en palmoljeplantage på Sumatra. Militär och polis engageras fortfarande ibland i arbetskonflikter, men mindre ofta än tidigare. Tvångsarbete är förbjudet enligt lag. Vissa hushållsanställda lever dock, enligt ILO, under tvångsarbetsliknande förhållanden på grund av sin starka beroendeställning till sina arbetsgivare. Anställda på plantager lockas enligt ILO också ibland till skuldslaveri eller utsätts för andra former av övergrepp. Det gäller också prostituerade. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Hälsolagen som antogs 1992 slår fast att alla personer har rätt till samma "optimala hälsovård". Myndigheterna har ansvaret för att utveckla, driva och övervaka hälsovården samt garantera att denna kommer folket till del till en rimlig kostnad. Den primära hälsovården är relativt väl utbyggd, men UNICEF (FN:s barnfond) uppger att antalet patienter vid de offentliga vårdinrättningarna på lokal nivå har sjunkit. Hälsovård till subventionerat låga priser finns, men tillgängligheten är ojämn. Landsbygdsområden och perifera provinser, inte minst i östra Indonesien, är eftersatta. 12

I samband med den ekonomiska krisen under senare delen av 1990-talet sjönk utgifterna för hälsovård relativt kraftigt och har ännu inte återhämtat sig. I budgeten för 2008 har dock de totala utgifterna för hälsovård nästan dubblerats jämfört med föregående år till 5,5 procent av BNP. Per 100 000 invånare finns endast 16 läkare. Vaccineringsgraden har sjunkit för vissa sjukdomar jämfört med statistik från andra halvan av 90-talet. UNICEF uppskattar att Indonesien är det femte sämsta landet i världen när det gäller att vaccinera barn. Närmare hälften av alla barn växer upp i vad som betecknas som ohälsosamma miljöer. Fattigare familjer i städerna är särskilt utsatta. UNICEF uppskattar att 26 procent av alla barn under fem år är underviktiga. 12. Rätten till utbildning Den indonesiska konstitutionen slår fast att "varje medborgare har rätt till utbildning" och att minst 20 procent av statsbudgeten ska anslås för utbildning. Den obligatoriska skolgången är nio år. Emellertid gör formella och informella avgifter för böcker, skoluniformer, mat, transporter, registrering och så vidare att många familjer inte har råd att låta barnen gå i skolan och kvaliteten är förhållandevis låg. 95 procent av alla barn i åldern 7-12 år går enligt officiell statistik i skolan, men 40 procent av dessa avslutar enligt UNICEF inte den obligatoriska skolgången. Utbildning är ett av den nuvarande regeringens huvudfrågor och den avser uppfylla målet på 20 procent av BNP för första gången 2008, en dubblering jämfört med föregående år. Enligt UNDP:s Human Development Report 2006 är 9,6 procent av de vuxna över 15 år analfabeter. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Den indonesiska konstitutionen slår fast att varje "medborgare har rätt till arbete och att leva i värdighet". I UNDP:s "Human Development Index" 2007-2008 hamnar Indonesien dock först på 107:e plats, efter samtliga övriga ASEAN-länder utom Laos, Kambodja och Burma. Detta är emellertid en viss förbättring jämfört med 2006. Av befolkningen beräknas 27 procent befinna sig under fattigdomsstrecket, men uppemot halva befolkningen bedöms vara mycket känslig för konjunkturförändringar och riskerar att hamna i fattigdom. Över 52 procent lever på under två dollar om dagen. Sedan de omfattande subventionerna på bränsle minskades drastiskt i oktober 2005, har många familjers ekonomier försämrats då priset på transporter och många dagligvaror som en konsekvens ökat. 13

14 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Indonesiens författning slår fast alla medborgares lika ställning. Det finns dock ingen laglig definition av begreppet diskriminering och kvinnor diskrimineras ofta, inte minst på grund av kulturella och religiösa traditioner. En kvinna behöver sin mans eller fars tillstånd för att få ett pass, för att få arbeta nattetid och för att få genomgå sterilisering eller abort, även om hennes liv är i fara. Det finns diskriminerande regler vad gäller ekonomiska rättigheter såsom att äga mark, att få lån och krediter och vissa sociala rättigheter på arbetsmarknaden. Fattiga kvinnor och kvinnor på landsbygden har generellt bristfällig tillgång till utbildning, hälsovård och rättsligt skydd. Trots att konstitutionen föreskriver jämlikhet mellan könen förekommer lagstiftning som strider mot dessa principer. Kvinnodiskrimineringskommittén, i sina kommentarer till Indonesiens rapport till FN 2007, konstaterar att regeringen namngivit 21 lagar som diskriminerar kvinnor, men att inte tillräckligt görs för att revidera dessa. Ett exempel är äktenskapslagen från 1974 som slår fast att mannen är familjens överhuvud. Äktenskapslagar för muslimer tillåter månggifte under förutsättning att den första hustrun samtycker eller är rörelsehindrad. Mannen kan då ta upp till fyra hustrur. Månggifte förekommer dock enligt uppgift inte i särskilt stor omfattning. Minimiåldern för giftermål för kvinnor är 16 år. Den islamiska lag som tillämpas i familjerättsliga tvister inom muslimska familjer ger överlag kvinnan en sämre rättsställning. För skilsmässofall är bevisbördan större för kvinnor än för män. Frånskilda kvinnor får sällan underhåll och det finns inga rättsliga mekanismer som tvingar fram sådant underhåll. Män och kvinnor har samma arvsrätt. Kvinnodiskrimineringskommittén konstaterar att de senaste årens decentraliseringsprocess negativt påverkat kvinnors ställning på många håll i landet, inte minst i Aceh. De senaste årens mer aktiva genomförande av sharialagstiftning i bland annat Aceh, bidrar ofta till att försämra kvinnors rörelsefrihet och diktera villkor för deras klädval och livsstil. Från flera distrikt förekommer uppgifter om trakasserier från sedlighetspolisen mot kvinnor som till exempel vistats ute utan manligt sällskap efter mörkrets inbrott. Kvinnor utgör ungefär 40 procent av arbetsstyrkan och har generellt lägre lön än män. Arbetslösheten har traditionellt legat runt 50 procent högre för

kvinnor än för män. Tre månaders mammaledighet är lagstadgad, men från officiellt håll erkänns att många kvinnor avskedas inför födsel eller under föräldraledigheten. En del företag avkräver kvinnor skriftliga löften att de inte ska bli gravida. Från och med 2004 års val ska partiernas listor innehålla 30 procent kvinnliga kandidater, men detta har inte nämnvärt ökat andelen kvinnor i parlamentet och sanktionsmöjligheter saknas. Antalet kvinnor inom de högsta tjänstemannaskikten är åtta procent. Genom ett dekret från presidenten inrättades hösten 1998 en nationell kommission mot våld mot kvinnor, vars mandat är att samordna och förbättra arbetet mot våld mot kvinnor. Enligt kommissionen har antalet anmälningar om våld mot kvinnor, framförallt i hemmen, ökat kraftigt, samtidigt som en mycket liten andel av alla misshandelsfall rapporteras. Den lag mot våld i hemmet som antogs 2004 har börjat tillämpas i domstolarna och inneburit ett steg framåt. Våldtäkt inom äktenskapet är dock fortfarande inte straffbart enligt lag. Våldtäkt utanför hemmet är en straffbar handling, men endast om mannen trängt in i kvinnan räknas det som våldtäkt. Maximistraffet är tolv år, men de flesta domar är, enligt kvinnoorganisationer, kortare. Bevisbördan för våldtäkt ligger på kvinnan, som för att kunna göra en anmälan bland annat måste ha fysiska bevis genom läkarundersökning samt ett vittne. Enligt UNICEF finns mellan 70 000-200 000 prostituerade i Indonesien. Omkring en tredjedel av dessa uppskattas vara under 18 år. Prostitution är formellt sett förbjudet, men myndigheterna accepterar den i praktiken inom vissa definierade områden. Minst 100 000 kvinnor och barn blir varje år, enligt UNICEF:s uppgifter, offer för människohandel antingen inom Indonesien eller till andra länder. Människohandel gjordes 2007 till en brottslig handling och en nationell handlingsplan för att eliminera handel med kvinnor och barn håller på att utarbetas. Den nya lagen har ännu inte lett till något åtal och förebyggande åtgärder saknas. En lag för att skydda gästarbetare som lämnar Indonesien för att söka jobb utomlands antogs 2004. Lagen har dock kritiserats eftersom den endast skyddar dem som har alla erforderliga papper i ordning. Över 70 procent av de indonesiska gästarbetarna är kvinnor, till större delen hushållsarbetare som reser ut illegalt. En statlig kommission har inrättats för att förhindra olaglig handel med människor och ge skydd åt gästarbetare. 15. Barnets rättigheter 15

Indonesien har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Det finns dock fortfarande nationell lagstiftning som strider mot innehållet i konventionen. Ett exempel är den åldersmässiga definitionen av barn; där konventionen säger att en person under 18 år är ett barn. Indonesisk lagstiftning är inte enhetlig i detta avseende. Den indonesiska barnlagen (Child Welfare Law) från 1979 definierar ett barn som en person under 21 år (om vederbörande är ogift), medan äktenskapslagen från 1974 annars sätter åldersgränsen vid 16 år för kvinnor och 19 år för män. Strafflagen stadgar att man måste vara 14 år för att samtycka till sexuellt umgänge. Enligt arbetslagen (Labour Law) är 13 år minimiåldern för att få anställning. Enligt strafflagen är personer över 16 år straffmyndiga (om de är ogifta), medan 8-åringar anses ansvariga för kriminella handlingar enligt lagen om ungdomsdomstolar. Användningen av civilstånd som grund för att en person räknas som barn eller inte anses av UNICEF vara extra problematisk, särskilt som cirka tolv procent av alla gifta kvinnor, enligt UNICEF:s uppgifter, gifte sig före 15 års ålder. Enligt UNICEF fanns det 3 110 barn i indonesiska fängelser (95 procent av dem var pojkar) år 2005. Detta utgör en betydande minskning jämfört med 90- talet. Omkring 80 procent av barnen hålls fängslade tillsammans med vuxna. Över 60 procent av de fängslade barnen är dömda till fängelsestraff över ett år. Det finns inga lagar som garanterar barnens rätt att träffa både modern och fadern sedan föräldrarna skilt sig. Enligt UNICEF har Indonesien en av världens lägsta nivåer av födelseregistrering. Endast omkring 40 procent av alla barn registreras. Förutom otillgängligheten i vissa delar av landet är den höga kostnaden för födelseattesten ett avgörande hinder. Barnarbete förekommer. Enligt UNICEF finns omkring tre miljoner arbetande barn i landet. Formellt regleras barnarbete genom lagstiftning; barn under 15 år får inte arbeta mer än fyra timmar per dag, de måste ha föräldrars medgivande och de får inte arbeta nattetid. I praktiken bryter dock många arbetsgivare mot dessa regler. En stor grupp av de arbetande barnen återfinns i privata hushåll, andra är sysselsatta inom den informella sektorn till exempel med skoputsning eller gatuförsäljning. Det finns också många barn som är sysselsatta inom gruvindustri, plantager, textilindustri med mera. Gatubarn förekommer huvudsakligen i storstäderna. En rad enskilda och religiösa organisationer, FN-organ och myndigheter har program för att förbättra deras situation. 16

Barnprostitutionen ökar i omfattning. Enligt UNICEF är en tredjedel av alla prostituerade i landet under 18 år. Det finns uppgifter om fall där föräldrar 'sålt' sina barn (oftast döttrar) till prostitution. Lagrum som förbjuder prostitution innehåller också straffsatser för köp av minderåriga prostituerade, men dessa tillämpas ineffektivt och sällan, främst på grund av en omfattande korruption. Barn i reguljära väpnade styrkor förekommer inte. Rekryteringsåldern är 18 år, men personer under 20 år behöver föräldrars samtycke för att gå in i armén. Uppgifter om att barn, i så låga åldrar som sju år, har använts av de stridande sidorna i konflikten på Moluckerna förekommer. Det finns rapporter om att separatiströrelsen GAM i Aceh använt sig av barnsoldater. Könsstympning av flickor förekommer i vissa delar av Indonesien. Metoderna varierar beroende på olika etniska, kulturella och religiösa traditioner. Lagstiftning saknas på området. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Indonesien är ett multikulturellt och multireligiöst samhälle med uppskattningsvis 330 etniska grupper och med potential för stora inre spänningar, vilket inte minst manifesterats genom oroligheterna i Papua, Moluckerna och Sulawesi. Medvetenheten om dessa spänningsrisker är stor och regeringen har lagt ned omsorg på att delvis tillmötesgå, delvis kontrollera, de olika intressen som finns. Författningen fastslår alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter men förbjuder inte uttryckligen diskriminering på grund av kön, ras, handikapp, språk eller social status. Myndigheterna verkar officiellt för etnisk tolerans och lika rättigheter. I praktiken dominerar landets största folkgrupp, javaneserna, militär och statsförvaltning. Kineserna, som med mellan tre och fyra procent (officiella uppgifter finns inte) av befolkningen utgör en av de största minoriteterna, utsätts för diskriminering. Det finns en djupt historiskt rotad och utbredd misstro gentemot kineser hos övriga folkgrupper i Indonesien. Enligt bedömningar kontrollerade etniskt kinesiska affärsintressen uppemot 70 procent av Indonesiens ekonomi 1997 och den kinesiska minoriteten har förblivit mycket ekonomiskt dominerande även efter den ekonomiska krisen 1997/98. Restriktioner mot kulturella uttryck för den kinesiska minoriteten har gradvis lättats efter Suhartos fall. Till exempel är det kinesiska nyåret numera en nationell helgdag och inhemska tidningar kan ges ut på kinesiska. 17

Singaporianska tidningar på kinesiska finns också att tillgå och det finns alltfler skolor som undervisar på mandarin och importerar undervisningsmaterial. Sextio procent av Indonesiens befolkning på ungefär 220 miljoner bor på Java, ett område som upptar 7 procent av landets yta. Ett statligt förflyttningsprogram som tillämpades under Suharto, syftade till att flytta folk från tätbefolkade till glesbefolkade områden. Detta program har under åren väckt både inhemsk och internationell kritik då man bland annat menar att de inflyttade folken undertrycker lokalbefolkning och lokal kultur. På vissa håll, främst i södra och västra Kalimantan (Borneo), har dessa konflikter lett till våldsamheter. En lag som säger att staten äger alla mineraler under jord, har lett till en omfattande exploatering av naturresursrika markområden. Ursprungsbefolkning i dessa områden har ofta med stor hänsynslöshet tvingats lämna marken. Detta gäller bland annat Papua. Toleransen för religiösa minoriteter verkar ha minskat under de senaste åren i Indonesien. Exempel är attackerna mot muslimska sekter, som begås av religiösa extremistgrupper och som tillåtits fortgå statligt ingripande. Detsamma gäller motsättningarna mellan kristna och muslimska grupper på Sulawesi, som i flera fall lett till förtryck och trakasserier utan att staten ingripit. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är inte olagligt i Indonesien och accepteras om den är diskret. Transsexuella och transvestiter, s.k. waria, har länge haft en plats i den offentliga kulturen. Intoleransen mot homosexualitet ökar dock i takt med ett ökat fokus på moralfrågor i det indonesiska samhället och en del muslimska grupper av mer fundamentalistisk karaktär har under senare tid öppet attackerat homosexualitet som ett anti-muslimskt beteende. Det finns även ett starkt socialt tryck att gifta sig, inte minst inom familjen, vilket gör det svårt för många att öppet leva som homosexuella. Det finns cirka elva organisationer för homo, -bi- och transsexuella personer i Indonesien och ett nationellt nätverk, Nusantara Gay and Lesbian Committee, baserat i Surabaya. 18 18 Flyktingars rättigheter Indonesien har under de senaste åren drabbats hårt av naturkatastrofer, vilket gjort ett stort antal människor hemlösa.

19 Fortfarande beräknas mellan 200 000 och 300 000 människor vara utan fast boende i Indonesien efter tsunamin i Aceh 2004, lervulkanen på östra Java 2006 och jordbävningarna i Yogyakarta och Pangandaran på Java 2006 samt den i Bengkulu på Sumatra 2007. Att organisera hjälpen till de många indoneser som drabbats av de återkommande naturkatastroferna har varit en stor uppgift för regeringen. Betydande bidrag från det internationella samfundet har dock underlättat. FN anser att erfarenheterna från Aceh bidragit till snabbare och bättre respons under de senare katastroferna, både från regeringen och från det internationella samfundets sida, även om den utlovade ekonomiska kompensationen till enskilda familjer i vissa fall har dröjt. Efter jordbävningarna på Java och Sumatra 2006-2007 har starka lokala aktörer också sett till att hjälpen snabbt kommit behövande till handa. Regeringen erkänner inte formellt begreppet internflykting vilket skapat svårigheter när det gäller att få tillgång till tillförlitlig statistik över deras antal och behov. Indonesien har inte anslutit sig till FN:s flyktingkonvention. Indonesien har hittills inte i någon större omfattning varit ett mål för externa flyktingar, men har idag utvecklats till att bli ett viktigt transitland för flyktingar från företrädelsevis Mellanöstern med slutmålet Australien. Det förekommer sedan länge en illegal arbetskraftsutvandring från Indonesien till Malaysia, Singapore och Mellanöstern. Det har på senare år uppmärksammats alltmer i indonesisk media att många av dessa personer, inte minst hushållsanställda, behandlas illa av sina arbetsgivare. 19. Funktionshindrades rättigheter Indonesien skrev i mars 2007 under FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter. Någon aktuell statistik över antalet personer med funktionshinder finns emellertid inte att tillgå. Tidigare uppskattningar varierar mellan sex och tio miljoner människor. Enligt UNICEF finns det omkring två miljoner funktionshindrade barn mellan tio och 14 år. Personer med funktionshinder göms i stor utsträckning undan i hemmen för att inte familjerna ska bli socialt utpekade. Funktionshindrade omfattas inte av några särskilda statliga hjälpprogram, men det finns enligt uppgift över tusen skolor för funktionshindrade i landet varav cirka 400 drivs av myndigheterna. I vissa provinser finns rehabiliteringscentrum. Handikappanpassning av offentliga byggnader och transportmedel sker i mycket liten utsträckning.

20 Personer med funktionshinder diskrimineras överlag av arbetsgivare. Enligt en lag antagen 1997 ska varje företag med över hundra anställda anställa minst en procent funktionshindrade, men regler för hur lagen ska tillämpas har ännu inte antagits varför lagen än så länge är verkningslös. Det finns även en lag som slår fast funktionshindrades rätt till anpassade fordon men bristen på resurser gör sådana satsningar omöjliga för tillfället. I praktiken har personer med funktionshinder därför svårt att klara sig i skola och i arbetsliv och tvingas i många fall tvingas förlita sig på hjälp från enskilda organisationer och sina familjer eller tigga. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende organisationer som verkar för mänskliga rättigheter tillåts verka i stort sett öppet i Indonesien. Undantag utgörs av de områden där separatiströrelser verkar, till exempel Papua. Det förekommer också att aktivister utsätts för påtryckningar och enligt Amnesty International har utomrättsliga avrättningar av aktivister förekommit under de senaste åren. Enligt organisationen Kontras har dock inga direkta attacker mot deras eller andra organisationers kontor i Jakarta förekommit under de senaste åren. Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter har fortsatt att verka självständigt och har ofta intagit en kritisk ståndpunkt gentemot myndigheter. Kommissionen saknar dock möjlighet att lämna annat än icke-bindande rekommendationer. Riksåklagaren i Indonesien har också hittills visat sig ovillig att ta upp de fall som kommissionen överlämnat till honom för vidare utredning. Kommissionen mot kvinnovåld har byggt upp en solid och aktiv organisation under de senaste åren, men får endast cirka 14 procent av sin budget från statliga medel. En nationell ombudsman med verksamhet avsedd att likna den svenska tillsattes 2000 men har ännu inte börjat verka. Bland de mera framträdande inhemska enskilda organisationerna kan nämnas Legal Aid Foundation (LBH), Elsham, Kontras och Indonesian Corruption Watch (ICW). Kontras har agerat i brott mot de mänskliga rättigheterna, och ICW har granskat och offentliggjort detaljer i högprofilerade fall av misstänkt korruption. Förutom dessa nationellt kända organisationer har en uppsjö organisationer med lokal förankring vuxit upp och LBH har etablerat provinsiella kontor.

Många av de personer som leder dessa organisationer tillhör det indonesiska samhällets övre skikt och har därmed informell tillgång till myndighetsrepresentanter inom samma skikt. I vilken grad de verkligen påverkar besluten är en annan fråga, men deras roll och inflytande i samhället har ökat under de senaste årens demokratiska samhällsförändring. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Många länder bedriver idag program rörande mänskliga rättigheter i Indonesien. Ett antal länder (Norge, Kanada, Ryssland) har även en bilateral dialog om mänskliga rättigheter med landet. Sverige kommer att inleda en motsvarande dialog om mänskliga rättigheter under 2008. I Sidas strategi för utvecklingssamarbetet med Indonesien för perioden 2005-2009 är mänskliga rättigheter ett prioriterat samarbetsområde och ett antal insatser pågår, bland annat inom rättshjälp, media och barnens rättigheter. Raoul Wallenberg-institutet har ett kontor i Jakarta sedan 2005 och bedriver tillsammans med indonesiska myndigheter utbildning inom mänskliga rättigheter, bland annat i fängelser. 21