Utbildning som bransch

Utbildning som bransch en analys av högskola och eftergymnasial utbildning Nora Prochazka Fredrik Bergström Malin Ilbäcken AB HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT (HUI)

Sammanfattning AB Handelns Utredningsinstitut (HUI) utför på uppdrag av Svenskt Näringsliv en heltäckande rapportserie över hur svensk utbildning fungerar ur ett ekonomiskt perspektiv. Denna rapport om eftergymnasial utbildning och vidareutbildning är den fjärde i en serie om fem rapporter med titeln Utbildning som bransch. I takt med globaliseringens och den ökade internationaliseringens utbredning ställs allt högre krav på svenska företag att leverera produkter och tjänster i världsklass. Det leder också till att kunskapsinnehållet i verksamheten ökar och det blir allt viktigare för företagen att hitta företagsledare och medarbetare med tillräcklig kunskap och kompetens. Om detta inte kan ske finns det risk för att svenska företags konkurrenskraft försvagas och att Sveriges attraktivitet som företagarnation på sikt undermineras. Utbildningssystemet har en nyckelroll i Sveriges samhällsekonomiska utveckling. Trots det kommer utbildningssystemets roll som kompetensförsörjare och tillväxtmotor ofta i skymundan. Med bakgrund av detta görs i denna rapportserie en analys av hur väl det svenska utbildningssystemet fungerar utifrån ett branschperspektiv. Detta innebär att utbildningssektorn studeras och analyseras som en bransch bland andra kunskapsintensiva branscher. De flesta analyser som görs om hur utbildningssystemet fungerar präglas av ett inifrånperspektiv. Genom att använda ett nytt grepp, där utbildningssystemets roll som kompetensförsörjare och tillväxtmotor ligger i fokus, hoppas vi kunna bidra till att öka förståelsen för utbildningssystemets ekonomiska betydelse och funktion. Härigenom hoppas vi också kunna synliggöra viktiga styrkor och svagheter i det svenska utbildningssystemet. På marknaden för eftergymnasial utbildning och vidareutbildning samspelar olika utbildningsformer för att fylla det kunskapsbehov som finns på en arbetsmarknad i snabb förändring. Den största gruppen studerande, närmare 395 000 studenter, återfinns inom universitet och högskola. Ytterligare 220 000 studenter läste på folkhögskola (av dessa genomgick 65 procent folkhögskolans korta kurser) och 60 400 personer genomgick någon form av arbetsmarknadsutbildning. Den relativt nya utbildningsformen kvalificerad yrkesutbildning hade 2005 11 000 studenter och 1 700 personer genomgick kompletterande utbildningar. Dessutom genomgick drygt en miljon individer någon form av personalutbildning i extern regi.

De olika utbildningsformerna på den eftergymnasiala marknaden är utformade så att de ska fylla olika syften och behov, både individens och arbetsmarknadens. Individen väljer sitt utbildningsspår främst inom de offentligt finansierade utbildningsformerna. Arbetsgivare köper däremot in utbildning från privata personalutbildningsföretag när de upplever att någon kompetens saknas. Med andra ord fyller de privatfinansierade utbildningsformerna de behov som det offentliga utbildningssystemet inte levererar, antingen beroende på att arbetet kräver specialiserade kunskaper eller på rena brister i tidigare led i utbildningskedjan. Finansieringssystemet, stela organisationer och olika förordningar reglerar det offentliga utbildningssystemet. På den privata utbildningsmarknaden är det istället i högre grad efterfrågan som styr och aktörerna anpassar sitt utbud oerhört snabbt till det kunderna efterfrågar. De aktörer som inte levererar det kunderna efterfrågar av dem får inte bäring i sin verksamhet. Här skulle det offentliga utbildningssystemet kunna lära av det privata för att skapa en effektivare utbildning. Ett steg på vägen vore att göra om finansieringssystemet så att det närmare kopplas till kvalitet och behovstillfredsställelse. Högskoleutbildning och eftergymnasial utbildning medför höga kostnader, både för samhället och individen. Individen har alternativkostnader i form av tids- och lönebortfall under studietiden men bekostar även utbildningssektorn via skattesedeln. Utbildningstiden kortar individens yrkesverksamma period, det vill säga den period då man normalt bidrar till samhällskassan, samtidigt som utbildningen bekostas med offentliga medel. Med tanke på de höga samlade kostnaderna är det viktigt att de investeringar som görs också ger optimal avkastning, med andra ord håller hög kvalitet. Ett sätt att studera hur väl de olika utbildningsaktörerna tillfredsställer det som efterfrågas av dem är genom att analysera etableringsgraden på arbetsmarknaden. Resultaten visar att detta varierar mellan de olika utbildningsformerna. Medan KY-utbildningarna har högst etableringsgrad, med 73 procent i sysselsättning ett år efter avslutad yrkesutbildning, är motsvarande nivå för folkhögskoleutbildning 53 procent. Detta beror på skillnader i utbildningarnas karaktär och mål, men sannolikt även på samverkansgraden med arbetsmarknaden. En del av KY-utbildningarnas varumärke är just den nära kopplingen till och samverkan med arbetslivet, vilket alltså har visat sig vara ett framgångsrikt koncept. Även inom utbildningsformerna finns det stora skillnader i etableringsgrad, både beroende på utbildningsinriktning och lärosäte. Medan läkare och sjuksköterskor har en etableringsgrad på cirka 90 procent är etableringsgraden för humanister med generell kandidatexamen drygt 50 procent. Bland dem

som utbildar sig till lärare i Uppsala är etableringsgraden 81 procent, medan den är 48 procent för lärare utbildade i Luleå. Med anledning av ovanstående faktorer är det nödvändigt att det finns ett bra informationsmaterial om utbildningar, deras innehåll och vad de leder till som individen kan använda som underlag när utbildningsvalet ska göras. Utbildningsmarknaden expanderar i takt med kunskapssamhällets utbredning och den ökade internationaliseringen av högre utbildning, vilket ställer allt större krav på specialisering av utbildning och forskning. Detta leder till att behovet av transparent information om olika utbildningsalternativ ökar. Tillgången till bra information är ett nödvändigt villkor för att marknaden ska fungera och marknadskrafterna kunna verka. - Den information som finns om olika utbildningsvägar på högskolenivå är ofta marknadsföringsmaterial utgivet av universitet och högskolor. Många utbildningsval är dessutom baserade på lärosätenas status och varumärken. För att det ska ske en kvalitetsförbättringsprocess inom den högre utbildningen är det nödvändigt att utbildning som håller hög kvalitet och levererar ett mervärde lyfts fram och premieras. Det finns en tradition inom den svenska akademien att vara försiktig med att mäta utbildningskvalitet i kvantitativa mått och jämföra olika utbildningar. Även om kvantitativa mått aldrig kan ge en fullständig bild av en utbildning och dess kvalitet, kan denna typ av mått visa de grova dragen. Vi menar att en grov skiss är bättre än ingen bild alls eller en bild baserad på subjektiva underlag. Ett sätt att öka informationsflödet till studenter samt den interna benchmarkingen universitet emellan skulle kunna vara att sammanställa en ranking på utbildningsnivå mellan svenska lärosäten. - För att kunna göra en kvalitetsjämförelse är det nödvändigt att först fastställa vad kvalitet i högre utbildning är och hur den kan mätas. Internationella universitetsrankingar baseras ofta på hur framstående lärosätets forskning är, det vill säga hur många publicerade artiklar de producerar. Detta ger dock inte någon rättvisande bild av grundutbildningens kvalitet, där behövs en annan form av mått. Ett mått som ligger nära till hands är att studera genomströmning eller antal examinerade från en utbildning. Detta är inte heller något bra mått, då det mäter kvantitet snarare än kvalitet och dessutom skapar incitament att sänka kunskapskraven. Ett intressant

perspektiv vore att studera kvalitetsnivån på studenters examensarbeten. Detta är dock ett projekt med alltför höga administrativa kostnader för att vara önskvärt och realiserbart. Däremot kan det tänkas att stickprovskontroller för att kontrollera att lärosätena håller en viss grundläggande kravnivå på sin utbildning skulle vara önskvärda. Högskoleutbildningens yttersta mål är att tillgodose arbetsmarknaden med kunnig och kompetent arbetskraft samt att öka den studerandes attraktivitet på arbetsmarknaden. Därmed torde arbetsgivarnas nöjdhetsgrad också vara ett korrekt mått att studera. - Några indikatorer som skulle kunna vara intressanta för att beakta arbetsgivarens nöjdhetsgrad är studenters etableringsgrad efter avslutad utbildning, om arbetet är kvalificerat och vilken lön det ger. Ytterligare faktorer som vore värdefulla att studera är hur nöjda färdiga studenter faktiskt är med sin utbildning samt hur samverkan mellan utbildning och näringsliv ser ut på den aktuella utbildningen. En kvantitativ jämförelse av detta slag ska givetvis ske på utbildningsnivå och inte på lärosätesnivå. Redan idag gör högskoleverket årliga undersökningar av etableringsgraden från olika utbildningar och lärosäten, men denna information är inte riktad till blivande studenter utan snarare tänkt för internt bruk. - Blivande studenter ska givetvis basera sitt utbildningsval på intresse och förutsättningar, men de ska också ha tillgång till relevant information att basera sitt val på. En parameter som är viktig att väga in i valet är utbildningens efterfrågan på arbetsmarknaden. Ett av individens viktigaste mål med en utbildning är trots allt att öka sin attraktivitet på arbetsmarknaden och därmed chansen till ett stimulerande arbete med god löneutveckling. Utbildningsmarknaden studeras i denna rapportserie ur ett avnämarperspektiv, det vill säga att utbildningssystemets yttersta mål är att tillgodose arbetsmarknaden med den kunskap och kompetens som krävs för att svenskt samhälle och näringsliv ska ha en optimal ekonomisk utveckling. Givetvis finns det andra perspektiv som är viktiga, men de är inte i fokus i denna rapport. - De utbildningar som håller en hög kvalitet ska premieras. Högre utbildning i Sverige finansieras med offentliga medel, medan kunderna, individerna och arbetsgivarna får acceptera det som erbjuds. De kan inte påverka den önskade kvaliteten via prismekanismen. Idag tilldelas universitet och högskolor medel baserat

på antal helårsstudenter och antal helårsprestationer som utförs, två kvantitativa mått. Däremot beaktas inte kvalitetsdimensionen i det nuvarande finansieringssystemet, det vill säga vad helårsstudenternas helårsprestationer faktiskt fylls med. Dessutom kan lärosätena själva omfördela tilldelade medel mellan olika utbildningsinriktningar. Vi menar att detta finansieringssystem borde utvecklas så att även kvalitetsdimensionen beaktas samt att de medel som tilldelas en viss utbildning också går till den utbildningen. De slutsater som dras i denna rapport kan sammanfattas med att ett ökat informationsflöde på utbildningsmarknaden är önskvärt för att blivande studenter ska kunna göra rationella utbildningsval och för att kvalitetsarbetet inom universitet och högskola ska stimuleras. Utbildningens yttersta mål är att tillgodose kunskapsbehovet på den svenska arbetsmarknaden. Därför bör arbetsmarknadens behov lyftas in i ett kvalitetsutvärderingsverktyg som kan användas för att jämföra olika utbildningsalternativ med varandra. På så sätt kan det glapp som finns mellan kunskapsefterfrågan och kunskapsutbud minskas. Samtidigt bör de utbildningar som levererar hög kvalitet premieras även ekonomiskt så att en kreativ innovationsprocess som leder till förbättrad kvalitet uppmuntras.

Innehållsförteckning 1 INLEDNING...3 1.1 EFFEKTIVITET PÅ UTBILDNINGSMARKNADEN...4 1.2 DEFINITION AV EFTERGYMNASIAL UTBILDNING SOM BEHANDLAS I DENNA RAPPORT...5 1.3 RAPPORTENS UPPLÄGG...6 2 EFTERGYMNASIAL UTBILDNING I SVERIGE EN KARTLÄGGNING...7 2.1 OFFENTLIGT FINANSIERAD UTBILDNING...9 2.1.1 Universitets- och högskoleutbildning...9 2.1.2 Kompletterande utbildningar...14 2.1.3 Kvalificerad yrkesutbildning, KY-utbildning...16 2.1.4 Folkhögskola...17 2.1.5 Arbetsmarknadsutbildning...18 2.2 UTBILDNING FINANSIERAD AV ARBETSGIVARE PERSONALUTBILDNING...19 2.3 SLUTSATSER FRÅN KAPITLET...21 3 SÅ MÖTER UTBILDNINGSBRANSCHEN ARBETSMARKNADENS BEHOV...23 3.1 HUR MATCHAS UTBUD OCH EFTERFRÅGAN PÅ ARBETSMARKNADEN?...24 3.2 ETABLERINGSGRADEN EFTER AVSLUTAD YRKESUTBILDNING...25 3.3 KY-UTBILDNINGAR OCH ARBETSMARKNADEN...26 3.4 HÖGSKOLEUTBILDADES ETABLERINGSGRAD PÅ ARBETSMARKNADEN...27 3.5 ETABLERINGSGRADEN FRÅN NÅGRA OLIKA HÖGSKOLEUTBILDNINGSINRIKTNINGAR...29 3.6 ETABLERINGSGRADEN FRÅN OLIKA SVENSKA UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR...29 3.7 SLUTSATSER FRÅN KAPITLET...32 4 EFTERGYMNASIAL UTBILDNING EN EKONOMISK MARKNADSANALYS...34 4.1 VILLKOR FÖR EN FUNGERANDE MARKNAD...34 4.2 EFTERGYMNASIAL UTBILDNING ETT SAMSPEL MELLAN OLIKA AKTÖRER...35 4.3 UTBILDNING SOM INVESTERING...36 4.3.1 Signaleringsmekanismer...37 4.3.2 Etablering ett investeringsincitament...37 4.4 KONKURRENS PÅ UTBILDNINGSMARKNADEN...38 4.4.1 Den heterogena marknaden...38 4.4.2 Reglering av marknaden...39 4.5 EFFEKTIVITET...40 4.5.1 Resurseffektivitet...41 4.5.2 Resultateffektivitet...42 4.6 SLUTSATSER FRÅN KAPITLET...43 1

5 SLUTSATSER I SAMMANDRAG ÖKA INFORMATIONSFLÖDET!...45 6 REFERENSER OCH LÄSTIPS...50 7 BILAGA 1 ANDEL ETABLERADE PER EXAMENSGRUPP...52 2

1 Inledning Utbildningsbranschen är betydligt mer omfattande än vad de flesta tänker sig till en början. Varje år deltar sex av tio svenskar i någon form av utbildning och en fjärdedel av de offentliga konsumtionsutgifterna går till utbildningsbranschen. Efter den obligatoriska grundskolan väljer den absoluta merparten att fortsätta sina studier på gymnasiet. De flesta individers utbildningsbana avslutas dock inte där, utan fortsätter mer eller mindre intensivt under olika perioder i livet. Den socialdemokratiska regeringen hade som mål att 50 procent av Sveriges befolkning skulle ha påbörjat högskolestudier innan sin 25-årsdag. Det sägs att kunskapsmängden inom exempelvis teknikområdet fördubblas vart fjärde år. För att arbetskraftens kompetens ska tillgodose behoven på arbetsmarknaden krävs det att utbildningssystemet kan utbilda, vidareutbilda och omskola arbetskraften till det som efterfrågas. Denna rapport är den fjärde i en serie om fem rapporter som Handelns Utredningsinstitut (HUI) utför på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Syftet är att studera utbildningssektorn som en bransch bland andra kunskapsintensiva branscher där det är arbetsmarknaden som i slutändan är kunden som efterfrågar den kunskap som elever och studenter förvärvat under sin utbildning. Fokus i denna rapport ligger på en närmare analys av den svenska eftergymnasiala utbildningen, det vill säga akademiska utbildningar, yrkesutbildningar samt andra utbildningar som individen kan genomgå för att vidareutbilda sig och bidra med den kunskap som arbetsmarknaden efterfrågar. Utbildningsbranschen producerar kunskap. När individen väljer att genomgå en kortare kurs eller längre utbildning gör denne en kunskapsinvestering. Om inte utbildningssektorn förmår att på ett effektivt sätt leverera den kunskap som arbetsmarknaden efterfrågar leder det på kort sikt till att individen inte kan optimera sina förutsättningar på arbetsmarknaden, det vill säga inte får arbete eller ett arbete som inte motsvarar dennes kapacitetsnivå. På längre sikt leder det till att den ekonomiska utvecklingen begränsas. I denna rapport anläggs ett ekonomperspektiv på den eftergymnasiala utbildningen och det livslånga lärandet. Hur ser utbildningsmarknaden ut, hur fungerar den och vilka brister och barriärer finns det? Utbildning betraktas här som en tjänst bland andra kunskapsintensiva tjänster och kan både finansieras och produceras av offentliga och privata aktörer. 3

1.1 Effektivitet på utbildningsmarknaden Om man ser utbildning ur ett bransch/marknadsperspektiv är en naturlig fråga att ställa i vilken utsträckning branschen är effektiv både vad gäller kostnader och vad gäller att prestera resultat. Eftergymnasiala akademiska och yrkesinriktade utbildningar produceras och finansieras på olika sätt. Medan traditionell eftergymnasial utbildning inom universitet och högskola både produceras och finansieras offentligt placerar sig personalutbildningar på den andra delen av skalan där de produceras i privat regi och finansieras av arbetsgivare. Däremellan finns olika utbildningsformer som både produceras och finansieras privat och offentligt i olika stor utsträckning. Exempel på detta är folkhögskoleutbildningar, KY-utbildningar och olika former av arbetsmarknadsutbildningar. Produktions- och finansieringsform får även konsekvenser för utbildningarnas utformning och innehåll. Medan privat finansierade utbildningsalternativ i större utsträckning fokuseras på arbetslivsnära kompetens har exempelvis universiteten och högskolorna mer övergripande mål som exempelvis att bidra med förmåga till självständigt och kritiskt tänkande. Att det förmedlas information om vilka utbildningar som finns, deras innehåll, inriktning och kvalitet är viktigt för att individer ska kunna göra välgrundade val mellan olika utbildningsalternativ. Utbildningsvalet är ett av de viktigaste investeringsval som människor gör och det är essentiellt att det finns tillfredsställande konsumentvägledning som hjälp i detta val. Det är också viktigt för att arbetsgivare ska veta vilken kompetens som faktiskt finns tillgänglig på arbetsmarknaden och som därmed efterfrågas. För att utbildningsverksamheten ska kunna tillgodose den efterfrågan som finns både från potentiella studenter och arbetsgivare är det viktigt att det finns en dialog och ett informationsutbyte mellan studerande, utbildningsinstitutioner och arbetsmarknaden. Det är viktigt att fråga sig om den kunskap och kompetens som utbildningen förmedlar är den som faktiskt efterfrågas. Det är givetvis en svår fråga, men en utgångspunkt ska vara att utbildningen bör bidra till att den studerande får kunskaper som denne behöver för att nå framgång i arbetslivet. En förutsättning för att detta ska fungera är att den utbildning de studerande efterfrågar, de politiska och interna mål som finns uppställda för utbildningen samt arbetsmarknadens kunskapsbehov korrelerar, se figur 1.1. 4

Figur 1.1 Efterfrågan som påverkar eftergymnasial utbildning Elevernas/föräldrarnas efterfrågan Arbetsmarknadens behov Politiska mål Ytterligare en orsak till att marknader kan fungera mindre bra kan vara att det föreligger bristande information eller asymmetrisk information (det vill säga att den ena parten har mer information än den andra). Informationsbrist kan åtgärdas på många sätt, bland annat genom att relevant information tas fram och görs lättillgänglig. 1.2 Definition av eftergymnasial utbildning som behandlas i denna rapport Ett nationalekonomiskt argument för offentlig inblandning i tillhandahållandet av utbildning är att utbildning inte riktigt kan betraktas som en vanlig tjänst i och med att den kan förväntas ge upphov till så kallade positiva externa effekter, eller externaliteter. En extern effekt uppkommer om en persons välfärd (konsumtionsexternaliteter) eller ett företags produktion (produktionsexternaliteter) påverkas av beslut som fattas av andra ekonomiska aktörer än dem själva. När en person utbildar sig är det rimligt att tro att även andra samhällsmedborgare kan dra nytta av detta. Denna typ av vinster för samhället i stort är externa för individen i den meningen att de inte direkt kommer henne/honom till del. Därmed finns risk för att individen i frånvaro av någon form av statligt ingripande, exempelvis skolplikt eller subvention till utbildning, skulle välja en samhällsekonomiskt sett för låg utbildningsnivå. Positiva externaliteter, som detta kallas, innebär alltså att nyttan av utbildning är större för samhället i sin helhet än för de enskilda individerna som satsar på en utbildning. Förekomsten av positiva exter- 5

naliteter av ovannämnda slag betyder dock inte att det är nödvändigt med offentlig produktion av utbildning. Istället kan efterfrågan på utbildning ökas genom subventioner. 1 Figur 1.2 Produktion och finansiering av utbildning Finansiering av utbildning Privat Offentlig Produktion av utbildning Privat 1 2 Offentlig 3 4 När det kommer till olika former av eftergymnasiala utbildningar och vidareutbildning kan det dock diskuteras hur stora de positiva externaliteterna egentligen är, vilka former av utbildning som ger upphov till hur stora positiva externaliteter och därmed vilka utbildningsformer som ska subventioneras hur mycket. I denna rapport kommer olika former av eftergymnasial utbildning, vidareutbildning och högre utbildning att behandlas, närmare bestämt universitet och högskola, kvalificerade yrkesutbildningar, arbetsmarknadsutbildningar, folkhögskoleutbildningar, kommunala påbyggnadsutbildningar och slutligen personalutbildning. Dessa utbildningsformer tillgodoser arbetsmarknaden med kunskap och kompetens av olika slag, men skiftar kraftigt i karaktär beroende på vilket behov de har som mål att tillgodose, vem som producerar dem och hur de finansieras. 1.3 Rapportens upplägg Med utgångspunkt från diskussionen ovan har rapporten följande upplägg. I kapitel 2 görs en kartläggning av den eftergymnasiala utbildningen, vilka utbildningsformer som finns och dess karaktär. I kapitel 3 studeras några indikatorer på sektorns måluppfyllelse, det vill säga hur man tillgodoser arbetsmarknadens behov. I kapitel 4 görs en nationalekonomisk analys av den eftergymnasiala utbildningsmarknaden, dess styrkor och svagheter. I det avslutande kapitel 5 sammanfattas och förtydligas de viktigaste slutsatser som dragits i rapporten. 1 Ett alternativ är att öka avkastningen på en utbildningssatsning genom förändringar av skattesystemet. 6

2 Eftergymnasial utbildning i Sverige en kartläggning Den eftergymnasiala utbildningsbranschen är heterogen i många avseenden. Detta gäller faktorer som utbudet av utbildningar, deras utformning och inriktning, hur de finansieras samt vilka grupper som efterfrågar eller tillhandahåller dem. I kapitlet presenteras de eftergymnasiala utbildningar som i figur 2.1 är markerade i de gröna boxarna. Figur 2.1 Utbildningsbranschens aktörer Förskoleklass Kommun Grundskola Kommun Gymnasieskola Kommun Universitet/Högskola Stat Arbetsmarknads- Utbildning - Enskild - Fristående - Stat - Fristående - Landsting - Fristående Fristående KY-utbildning Stat Fristående Förskoleverksamhet Kommun Specialskola Stat Gymnasiesärskola - Kommun Stat Fristående Enskild Särskola Kommun - Landsting - Fristående Personalutbildning Fristående - Landsting - Fristående Utlandsskolor Komvux Kommun - Landsting Särvux Kommun Folkhögskola Landsting Fristående Kompletterande utbildning Fristående CFL Stat SFI Kommun Den expansion som den eftergymnasiala utbildningsbranschen upplevt har både ekonomiska och politiska orsaker. Vad det handlar om är dels en kraftig ökning av både efterfrågan och utbud på kunskap och kompetens, dels tekniska och marknadsmässiga förändringar. Kunskapsmängden inom många vetenskapsområden fördubblas ungefär vart femte år. Detta medför att livslångt lärande är en självklarhet för individer och företag, något som ställer nya krav på branschens förmåga att leverera och snabbt ställa om till förändrade kunskapsbehov. Kunskapsfrågorna har också på senare år internationaliserats och fått en stor roll inom EU 2. 2 Deiaco, 2007. 7

I diagram 2.1 redovisas antalet deltagare i de olika offentligt finansierade, eftergymnasiala utbildningsformerna år 2005 (för folkhögskolan år 2006). Den absolut största och vanligast förekommande utbildningsformen är högskoleutbildning, men folkhögskolorna och olika former av arbetsmarknadsutbildningar har även de ett stort antal deltagare. Diagram 2.1 Antal deltagare i eftergymnasiala utbildningar 2005 (I antalet folkhögskoleelever är även de elever som läser kortare kurser medräknande) 1 697 11 193 Kompletterande utbildningar 222 267 Kvalificerad Yrkesutbildning (KY) Folkhögskolor 395 000 Arbetsmarknadsutbildning Universitet/ Högskola 60 400 Källa: SCB: Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller och Folkhögskolornas utbildningsverksamhet 2006. De eftergymnasiala utbildningarna kan delas upp i offentligt finansierade respektive arbetsgivarfinansierade utbildningar. I avsnitt 2.1 och 2.2 följer en beskrivning av vad som kännetecknar de båda grupperna och vilken typ av utbildningar som bedrivs inom respektive område. 8

2.1 Offentligt finansierad utbildning Utbildningar som finansieras med offentliga medel karaktäriseras av att vara relativt standardiserade. De är i regel längre än privatfinansierade utbildningar ges till många kursdeltagare samtidigt. De offentligt finansierade utbildningar som beskrivs här är universitets- och högskoleutbildning, kompletterande utbildningar, kvalificerad yrkesutbildning (KY), folkhögskoleutbildning samt arbetsmarknadsutbildning. 2.1.1 Universitets- och högskoleutbildning I samband med högskolereformen, som genomfördes 1977, sammanfördes nästan all eftergymnasial utbildning i Sverige under begreppet högskola. Under perioden 1977-1993 detaljreglerades högskolorna i stor grad av riksdag och regering. I den högskolereform som genomfördes 1993, då en ny högskolelag och -förordning trädde i kraft, infördes ett nytt styrsystem för högskolorna. Idag får högskolorna och universiteten i uppdrag av regeringen att utföra olika typer av offentligt finansierade akademiska utbildningar. Målen för verksamheten finns specificerade, men inom ramen för de regler och ramar som finns uppsatta, har universiteten och högskolorna stor frihet. 3 De allmänna målen för all grundläggande högskoleutbildning är att den utöver kunskaper och färdigheter inom det område som utbildningen avser även ska ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen. Utbildningen bör också utveckla studenternas förmåga till informationsutbyte på en vetenskaplig nivå. Det finns idag 14 universitet och 22 högskolor med statlig huvudman fördelade över landet. Dessutom finns det ett drygt tiotal enskilda utbildningsanordnare som exempelvis Chalmers tekniska högskola AB, Stiftelsen Högskolan i Jönköping och Handelshögskolan i Stockholm. 4 Skillnaden mellan ett universitet och en högskola är att universiteten även har rätt att utfärda examina på forskarnivå. 3 Utbildningsstatistisk årsbok. 4 Utbildningsdepartementet www.regeringen.se. 9

Både antalet sökande och antalet antagna till högskolan har ökat på senare år. Under perioden från högskolereformen 1977 till slutet av 1980-talet var antalet studenter relativt konstant 180 000-190 000, men därefter har högskolan expanderat kraftigt. Läsåret 1995/96 läste nästan 286 000 studenter vid högskolan och 2004/05 var antalet 395 000, se diagram 2.2. Ökningen av det totala antalet studenter beror förutom på tillskottet av nya studenter även på att utbildningar har förlängts och att studenter idag stannar kvar en längre tid i högskolan. År 2004 skedde ett trendbrott i det ökande studentantalet och antalet högskolestudenter har avtagit något. Diagram 2.2 Antalet högskolenybörjare, antalet registrerade studenter och antalet uttagna examina vid svenska universitet och högskolor 1995-2005 450 000 400 000 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99 1999/00 2000/01 2001/02 2002/03 2003/04 2004/05 Antal högskolenybörjare Antal registrerade studenter Antal uttagna examina Källa: SCB Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller. 10

Kostnader Den totala kostnaden för universitet och högskolor uppgick 2005 till 44,6 miljarder kronor, se tabell 2.2 nedan. Personalkostnaderna utgör den största delen av totalkostnaden och omfattar cirka 27 miljarder. Tabell 2.2 Utbildningskostnader 2005 Utbildningsform Mkr Andel av totala utgifter Andel av BNP, procent Pedagogisk verksamhet i förskoleverksamhet 11 240 5,4 0,45 och skolbarnomsorg Förskoleklass 3 999 1,9 0,16 Grundskola 73 663 35,1 2,96 Särskola 5 829 2,8 0,23 Specialskola 508 0,2 0,02 Gymnasieskola 29 856 14,2 1,2 Universitet/Högskola 44 598 21,3 1,79 Komvux 4 435 2,1 0,18 Centrum för flexibelt lärande 35 0,0 0 Särvux 159 0,1 0,01 Svenska för invandrare 897 0,4 0,04 Kompletterande utbildningar 303 0,1 0,01 Kvalificerad yrkesutbildning 837 0,4 0,03 Folkhögskolor 2 574 1,2 0,1 Arbetsmarknadsutbildning 4 960 2,4 0,2 Studieförbunden 3 422 1,6 0,14 Svensk utbildning i utlandet 152 0,1 0,01 Studiestöd (exklusive lån) 19 724 9,4 0,79 Centrala kostnader 2 454 1,2 0,1 Totala kostnader 209 645 100,0 8,42 Källa: SCB Verksamheten vid universiteten och högskolorna finansieras till stor del med statliga medel. Drygt 80 procent av intäkterna är statliga anslag. Ytterligare offentlig finansiering tillkommer via kommuner och landsting, vilket innebär att 88 procent av verksamheten finansieras med offentliga medel. Intäkter från privata källor utgör idag cirka 12 procent av de totala intäkterna. 5 Universiteten och högskolorna får ett anslag för utbildningen på grund- och avancerad nivå. Anslaget betalas ut per helårsstudent och per helårsprestation. Med helårsstudent menas det totala antalet studenter omräknat till antal heltidsstudenter, 40 veckors studier per år. Helårsprestation är studenternas totala studieprestationer omräknat till antalet fullgjorda 40 veckors 5 HSV Universitet och högskolor, högskoleverkets årsrapport 2007. 11

studier. Anslagets belopp är olika stort beroende på inom vilket vetenskapsområde en student läser. Riksdagen sätter också ett takbelopp som anger hur stort anslag ett universitet eller en högskola högst kan få. I universitetens och högskolornas regleringsbrev anges hur de statliga anslagen ska fördelas mellan de olika vetenskapsområdena. Respektive vetenskapsområdes fakultet bestämmer sedan hur anslaget ska fördelas mellan fakultetens verksamhetsområden. 6 Kostnaden för en helårsstudent i grundutbildning på universitet eller högskola var i genomsnitt 71 500 kronor år 2006. Kostnaderna skiljer sig dock mycket beroende på utbildningsinriktning och utbildningsort. Ersättningen för humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi är lägst, medan konstnärliga utbildningar kan ersättas med upp till 15 gånger så mycket. Samtidigt utgör just studenterna inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi den största gruppen med 43 procent av samtliga högskolestuderande, medan studenterna på konstnärliga utbildningar utgör knappt 2 procent, se tabell 2.3 nedan. För läkarutbildningen och tandläkarutbildningen tillkommer resurser för den kliniska delen av utbildningen. 7 Tabell 2.3 Ersättningsnivåer per utbildningsområde år 2006 Utbildningsområde Ersättning per helårsstudent Ersättning per helårsprestation Fördelning av helårsstudenter 2006, % Humaniora, samhällsvetenskap, 19 043 17 847 43,2 juridik och teologi Naturvetenskap, teknik 45 708 39 384 30,0 och farmaceutik Vård 49 649 43 002 8,1 Odontologi 41 058 47 828 0,5 Medicin 55 481 67 486 5,0 Undervisning 32 409 38 169 8,5 Övrigt 37 505 30 466 2,2 Design 132 337 80 629 0,8 Konst 187 875 80 659 0,2 Musik 114 170 72 188 0,8 Opera 272 081 162 762 0,0 Teater 263 097 131 045 0,1 Media 268 489 215 071 0,2 Dans 185 036 102 243 0,0 Idrott 96 422 44 621 0,5 Källa: HSV Universitet och högskolor, högskoleverkets årsrapport 2007. 6 www.hsv.se. 7 HSV Universitet och högskolor, högskoleverkets årsrapport 2007. 12

Resultat Skillnaden i produktivitet och ambition mellan olika högskolenybörjare är stor. I gruppen finns både de som har för avsikt att skaffa sig en hel utbildning och de som enbart läser enstaka kurser för att komplettera tidigare utbildning utanför högskolan eller för att förkovra sig. Grovt sett kan gruppen delas in i programstudenter och kursstudenter. Studietidens längd skiljer sig markant mellan dessa grupper. Av programstudenterna har 85 procent varit registrerade i högskolan i minst sex terminer fem år efter start, motsvarande siffra för kursstudenterna är 25 procent. 8 Av dem som påbörjar högskolestudier tar 93 procent åtminstone en poäng inom tre år, däremot är det få studenter som tar poäng för tre års heltidsstudier på tre år, det vill säga 120 poäng. 9 8 SCB 2005, Universitet och Högskolor, genomströmning och resultat i högskolans grundutbildning t.o.m. 2003/04. 9 SCB Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller. 13

Tabell 2.4 Poängproduktion inom tre år för högskolenybörjare 1993/94 och 2001/02, procent 1 poäng* - 20 poäng* - 40 poäng* - 80 poäng* - 120 poäng* - Samtliga inriktningar 1993/94 93 81 72 51 17 2001/02 93 81 72 51 17 Programstudenter 1993/94 94 82 73 55 20 2001/02 97 92 85 63 22 *Högskolepoäng räknas här enligt det gamla högskolesystemet där 1 poäng motsvarar en veckas heltidsstudier. Källa: SCB Utbildningsstatistisk årsbok 2007, Tabeller. Även om antalet studenter har ökat kraftigt under 1990-talet har studieresultaten i form av andelen examinerade, avklarade poäng och medianstudietid varit relativt stabila. Av en årskull högskolenybörjare, exklusive gäststudenter, tar knappt 45 procent examen inom sju år. Förlängs utbildningstiden till elva år examineras cirka 55 procent. Examensfrekvensen är betydligt högre bland programstudenter än bland kursstudenter. Sju år efter påbörjad utbildning har drygt hälften av programstudenterna tagit examen medan endast 10 procent av kursstudenterna har det. 10 2.1.2 Kompletterande utbildningar Kompletterande utbildningar utgör ett komplement till gymnasial utbildning genom att de koncentrerar sig på ett ämnes- eller yrkesområde. De kan ses som yrkesutbildningar eller som förberedande utbildning till fortsatt högskoleutbildning där en viss färdighet krävs, exempelvis konst- och hantverksutbildningar. Det finns cirka 150 utbildningsanordnare som erbjuder utbildningar inom till exempel konst, dans, teater, musik, design och mode. Utbildningarna stöds av staten, men ligger utanför det offentliga skolväsendet. Det som kännetecknar dessa utbildningar är att de har en enskild huvudman, vilket betyder att utbildningen inte anordnas av stat, landsting eller kommun. Det vanliga är att utbildningarna är avgiftsbelagda för eleverna 11. Genom beslut från Skolverket kan de kompletterande utbildningarna ställas under statlig tillsyn samt bli berättigade till statsbidrag och studiestöd till eleverna. Förutsättningar för statligt stöd är bland annat att utbildningen vilar på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. 10 SCB 2005, Universitet och Högskolor, genomströmning och resultat i högskolans grundutbildning t.o.m. 2003/04. 11 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 14

Utbildningen ska ha en viss omfattning, en plan över utbildningens innehåll och mål, godtagbara inträdesvillkor, kompetenta lärare samt ansvarig person som leder utbildningen 12. Antalet skolor som hade kompletterande utbildningar under statlig tillsyn var hösten 2005 90 stycken. Utbildningarna uppgick totalt till 203 stycken och antalet studerande till 1697 stycken 13. De flesta utbildningsinriktningarna ligger inom konst, hantverk, dans, teater och musik. Flest elever går dock på utbildningar inriktade mot ekonomi, konsumentteknik, kommunikation och media. Utbildningarna varierar i längd från kortare kurser till treåriga utbildningar och följer inte heller alltid den normala terminsindelningen. Detta gör att såväl antalet utbildningar som antalet elever varierar relativt mycket mellan och över åren. Två tredjedelar av eleverna på kompletterande utbildningar är kvinnor och medelåldern ligger på 29 år 14. Eftersom de kompletterande utbildningarna har så olika inriktningar ser sammansättningen av lärare annorlunda ut jämfört med inom andra utbildningsformer. Många av lärarna har specialkompetens och arbetar endast ett begränsat antal timmar vid respektive utbildning. Antalet tjänstgörande lärare vid de utbildningar som omfattades av studiestöd och/eller statsbidrag var hösten 2005 totalt 880, motsvarande 345 heltidstjänster. Andelen lärare med pedagogisk utbildning uppgick till 20 procent. 15 Totalkostnaden för kompletterande utbildningar uppgick år 2003 till 310 miljoner kronor. Av denna kostnad stod undervisning för den största posten med 40 procent och lokaler och inventarier för 24 procent 16. 12 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 13 Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller, SCB 2007. 14 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 15 Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller, SCB 2007. 16 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 15

2.1.3 Kvalificerad yrkesutbildning, KY-utbildning Efter en framgångsrik försöksperiod 1996-2001 är Kvalificerad yrkesutbildning (KY) från och med 2002 en fristående utbildningsform inom det svenska utbildningssystemet. Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning bedömer och beslutar vilka utbildningar som får starta 17. Godkända utbildningar finansieras med statsbidrag och har rätt att utfärda en så kallad kvalificerad yrkesexamen 18. Statsbidragen till KY-utbildningarna var 2004 742 miljoner kronor, vilket är en ökning med 8,6 procent mot året innan. I september 2004 var det cirka 35 procent av KY-utbildningarna som anordnades av företag medan kommuner stod för drygt 50 procent. 19 Kvalificerad yrkesutbildning ska förena en praktisk inriktning med fördjupade teoretiska kunskaper. KY kännetecknas framför allt av ett nära samarbete med arbetslivet. Företag och branschorganisationer är ofta initiativtagare till utbildningen. Näringslivet deltar direkt i utformningen av utbildningarna och finansierar en utbildningsdel (Lärande i Arbete, LiA) förlagd till en eller flera arbetsplatser. Utbildningarna växer fram efter lokala och regionala initiativ och får därmed även betydelse för den regionala utvecklingen. Huvudman för de olika utbildningarna kan exempelvis vara kommun, högskola, företag, landsting eller någon privat anordnare. Utbildningen styrs av en ledningsgrupp där det är krav på att arbetslivet har majoritet. De flesta utbildningarna är tvååriga, men utbildningstiden kan variera från ett till tre år. För att studera på en KY-utbildning krävs en avslutad gymnasieutbildning eller motsvarande kunskaper 20. Antalet ansökningar till KY ökade från cirka 2 700 år 1996 till närmare 34 800 år 2005. Antalet sökande som antogs till en KY-utbildning 2005 var 11 193, vilket innebar en ökning av antalet nya studerande med cirka 3 000 jämfört med året innan 21. Statsanslaget till KY 17 Johansson & Åkesson, 2005. 18 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 19 Johansson & Åkesson, 2005. 20 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 21 Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller, SCB 2007. 16

motsvarar 12 500 årliga utbildningsplatser 22 och antalet examinerade under 2005 var 6 738, vilket är mer än en fördubbling sedan 2002 23. Snittkostnaden per utbildningsplats för de utbildningar som beviljades under 2003 var cirka 55 400 kronor. Detta är en ökning med 2 500 kronor jämfört med snittkostnaden per plats de fem föregående åren 24. Totalkostnaden för driften av de kvalificerade yrkesutbildningarna 2005 var 837 miljoner kronor. 2.1.4 Folkhögskola Det finns 147 folkhögskolor i Sverige. Ett brett utbud av musik-, teater- och andra estetiska linjer gör att många väljer folkhögskolan som en förberedande väg för verksamhet inom kulturområdet eller för fortsatta studier. Folkhögskolan är inte bunden till centralt fastställda kursplaner utan bestämmer själv sin verksamhet utifrån skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning. Syftet är att vara folkbildnings- och vuxenutbildare. Verksamheten fokuserar till stor del på förmågan att ta till sig kunskap och själv skapa nya synvinklar på tillvaron. Särskilt viktiga och prioriterade är verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället samt verksamhet som riktar sig till utbildningsmässigt, socialt och kulturellt missgynnade personer. Folkhögskolorna ägs och drivs av folkrörelser eller andra organisationer, regioner/landsting eller kommuner. De har rätt att ge grundskole-, och gymnasiekompetens samt grundläggande och särskild behörighet till högre studier 25. År 2006 läste cirka 222 000 studenter på folkhögskola. 65 procent av kursdeltagarna deltog i folkhögskolans korta kurser (1-14 dagar). 26 För de allmänna kurserna finns en nedre åldersgräns på 18 år, men någon övre gräns finns inte. Folkhögskolorna ger normalt företräde för sökande med kort tidigare skolutbildning. Andelen elever med tvåårig gymnasieutbildning eller lägre utbildning uppgick under höstterminen 2003 till 66 procent. På långa kurser, där en 22 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004 23 Utbildningsstatistisk årsbok 2007 Tabeller, SCB 2007 24 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004 25 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 26 Folkhögskolornas verksamhet 2006, SCB 2007 17

större del av studietiden ägnas åt ett valt ämnesområde eller yrkesinriktning, hade deltagarna däremot en högre utbildningsbakgrund. År 2003 uppgick kostnaderna för folkhögskolorna till knappt 3 miljarder kronor. Undervisningen utgjorde det största kostnadsslaget med 49 procent av kostnaderna 27. År 2005 hade kostnaden sjunkit något och låg på cirka 2,6 miljarder 28. 2.1.5 Arbetsmarknadsutbildning Syftet med arbetsmarknadsutbildning är att stärka den enskilde arbetssökandes möjligheter till ett arbete samt att underlätta för arbetsgivarna att få arbetskraft med lämplig kompetens. Arbetsmarknadsutbildning ska ge individen praktiska och teoretiska färdigheter inom ett specifikt yrke och anpassas efter den arbetskraft som efterfrågas på arbetsmarknaden. Det finns två olika utbildningar inom området, förberedande utbildning och arbetsmarknadsutbildning. Skillnaden mellan de två utbildningsformerna är att arbetsmarknadsutbildning mer konkret riktar sig mot ett arbete inom ett yrke medan förberedande utbildning är av mer allmäninformativt slag. Den senare ska även leda till en ökad aktiveringsprocess hos de arbetssökande 29. Tabell 2.5 visar andel personer i arbete efter avslutad arbetsmarknadsutbildning. Mer än hälften av de personer som genomgått en arbetsmarknadsutbildning är i arbete efter en månad medan så många som 73 procent fått jobb efter tre månader. Se tabell 2.5 Tabell 2.5 Andel personer som är i arbete 30, 90 och 180 dagar efter avslutad arbetsmarknadsutbildning 2005. Procent Efter 30 dagar Efter 90 dagar Efter 180 dagar Totalt Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män 55 56 55 72 73 72 69 69 69 Källa: SCB. Sedan år 2000 har antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning, och även i de flesta övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, minskat. Under år 2003 deltog 90 400 personer i arbetsmarknadsutbildning och under 2005 cirka 60 400 personer. Mer än hälften av deltagarna hade 27 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 28 SCB, se tabell 1.2. 29 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 18

högst tvåårig gymnasial- eller förgymnasial utbildning. Ett av målen med arbetsmarknadsutbildning är att försöka bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Förändringar över tiden avseende mäns och kvinnors val av arbetsmarknadsutbildningar är dock små. Kvinnor dominerar inom utbildningar inriktade mot vård och omsorg, kundservice samt kontor och lager, medan män dominerar inom utbildningar inriktade mot bygg och anläggning, tillverkning och hantverk samt transport 30. Den totala kostnaden för arbetsmarknadsutbildning 31 (inklusive förberedande utbildning på 2,3 miljarder) var lite över 4,9 miljarder kronor år 2005. Av detta utgjorde köp av kurser till arbetsmarknadsutbildning närmare 45 procent och 55 procent utbildningsbidrag eller aktivitetsstöd 32. 2.2 Utbildning finansierad av arbetsgivare Personalutbildning Personalutbildning spelar en betydelsefull roll för att höja kunskapsnivån i Sverige och denna typ av utbildning ger möjligheter till kompetensutveckling oberoende av var i karriären eller i livet en person befinner sig. Omfattningen av personalutbildning är hög och har under många år även internationellt sett legat på en hög nivå. Personalutbildning är utbildning som helt eller delvis stöds ekonomiskt av arbetsgivaren eller det egna företaget. Den sker oftast på arbetstid och bedrivs i form av lärarledda kurser, konferenser, handledd utbildning eller egen inlärning i direkt anslutning till arbetssituationen. I Sverige anordnas personalutbildning oftast i företagens egen regi. I annat fall anordnas utbildningen av externa företag, universitet/högskolor, fackföreningar eller studieförbund. Inriktningen på kurserna är ofta anpassad efter företagens behov av kompetensutveckling 33. Många mindre utbildningsföretag arbetar i nätverk där man knyter konsulter till sig som utnyttjas när det finns ett behov av deras kunskap. Företagen kan då skräddarsy utbildningar för varje tillfälle, vilket ger flexibilitet i verksamheten. Den höga flexibiliteten och kundanpassningsgraden leder till att utbudet anpassar sig till efterfrågan i betydligthögre grad än inom den offentliga utbildningen. 30 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 31 Kostnader exklusive utbildning i företag. 32 Sveriges officiella statistik, Utbildningskostnader 2001-2005, SCB 2006. 33 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 19

Två tredjedelar av all personalutbildning är intern på företag med interna anordnare 34. I Sverige avsätts varje år 2,5-3,0 procent av den totala arbetstiden till personalutbildning och under år 2003 deltog mer än 2,7 miljoner förvärvsarbetande i 5,5 miljoner kurser 35. Personalutbildning är vanligtvis förlagd till arbetstid. Undantag är egenföretagare som förlägger nästan en fjärdedel av sin utbildning helt eller delvis till sin fritid 36. Med stigande företagsstorlek följer både ett ökat deltagande i personalutbildning samt en ökning av den tid som avsätts till personalutbildning. Inom landstinget avsattes första halvåret 2003 6,0 procent av den totala arbetstiden till utbildning medan det inom staten och kommunerna avsattes 4,6 procent respektive 2,7 procent. På den privata sidan avsatte företagen, förutom egenföretagarna, 2,3 procent av arbetstiden till personalutbildning medan egenföretagarna avsatte 1,2 procent. På hela arbetsmarknaden blev snittet 2,6 procent 37. Tabell 2.6 visar att mer än en miljon personer genomgick utbildning i extern regi på eller genom sin arbetsplats under 2006 och totalt sett fick drygt 3 miljoner personer någon form av utbildning på sin arbetsplats under 2006. Tabell 2.6 Personalutbildning; kursdeltagare efter utbildningens längd; utbildning i extern regi, 2006 Utbildningens längd Antal deltagare Deltagit i utbildning < 1 dag 77 000 Deltagit i utbildning 1 2 dagar 241 000 Deltagit i utbildning 3 5 dagar 449 000 Deltagit i utbildning 6 dagar 1 månad 322 000 Deltagit i utbildning > 1 månad 47 000 Summa 1 136 000 Källa: SCB. Bland personer med minst treårig eftergymnasial utbildning deltog ungefär 65 procent i någon form av personalutbildning under första halvåret 2006 38. Anställda inom utbildning och forskning respektive vård och omsorg lägger mest tid på personalutbildning, cirka 5 procent av den totala arbetstiden. Övriga näringsgrenar där personalutbildning utgör mer än 2 procent av 34 Johansson & Åkesson, 2005. 35 Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB 2004. 36 Johansson & Åkesson, 2005. 37 Johansson & Åkesson, 2005. 38 Personalutbildning första halvåret 2006 efter utbildningsnivå, Sveriges officiella statistik, SCB 2006. 20

arbetstiden är offentlig- respektive finansiell verksamhet. Minst tid på personalutbildning lägger man inom byggverksamhet, handel och kommunikationer samt inom jordbruk, skogsbruk och fiske 39. År 2003 var kostnaden för personalutbildning drygt 64 miljarder kronor. Den största delen av dessa kostnader utgörs av arbetstid för arbetstagaren, vilket svarar för 29 miljarder av totalkostnaden. Nästan en tredjedel av kostnaderna var lärarkostnader. Övriga kostnader inkluderade i totalkostnaden är exempelvis övernattning, lokaler, resor samt material. 2.3 Slutsatser från kapitlet De olika formerna av eftergymnasial utbildning är en mycket heterogen grupp. Detta är en nödvändighet för att kunna tillmötesgå olika samhällsgrupper med olika utbildningsbakgrund och i olika stadier i livet, men också för att tillmötesgå de varierande krav som arbetslivet ställer. Finansieringen av utbildningarna varierar, men majoriteten är offentligt finansierade, står under statlig tillsyn och ger någon form av ekonomiskt understöd till den studerande. Ur finansieringssynpunkt skiljer sig personalutbildning och kompletterande utbildning från de övriga formerna då personalutbildningen är arbetsgivarfinansierad och de kompletterande utbildningarna visserligen har statligt stöd men dessutom ofta är avgiftsbelagda för eleverna. Den största gruppen studerande återfinns inom universitet och högskola medan de kompletterande utbildningarna har lägst antal elever. Inom arbetsmarknadsutbildningsområdet fluktuerar antalet deltagare i åtgärd med konjunkturen och efterfrågan på arbetskraft. Konjunkturen är också en faktor som påverkar personalutbildningen och framför allt de utbildningsföretag som fungerar som underleverantörer till sina uppdragsgivare. Dessa företag påverkas starkt av nedgångar i ekonomin i form av minskad efterfrågan. Kostnadsmässigt står universitet och högskolor för den största delen av de offentliga medel som går till eftergymnasial utbildning. De kostade 44,5 miljarder kronor år 2005. Därefter, på andra respektive tredje plats, placerar sig arbetsmarknadsutbildningarna och folkhögskolorna som stod för cirka 4,9 respektive 2,5 miljarder kronor år 2005. Personalutbildningarna, som 39 Andel personalutbildningstid första halvåret 2006 i förhållande till total arbetstid efter näringsgren, Sveriges officiella statistik, SCB 2006. 21

bekostas med privata medel och därmed kostnadsmässigt inte kan jämföras med de övriga utbildningsformerna, kostar arbetsgivarna mer än de övriga eftergymnasiala utbildningsformerna gemensamt kostade staten. 2003 betalade svenska arbetsgivare drygt 64 miljarder kronor för personalutbildning. Dock är nära hälften av dessa kostnader bortfall av arbetstid för arbetstagaren. 22