E n k u n s k a p s t i d n i n g f ö r a k t i v a h u n d ä g a r e Nr. 4/07 Årgang 10 Canis vi förändrar hundvärlden! www.canis.se
SVINAKTIGA VÄRSTINGAR VS. EXEMPLARISKA TUFFINGAR Text: Morten Egtvedt Hundar är i stort sett väldigt trevliga djur. Men det finns också ett bra urval av riktiga svinpälsar. Inom brukshundmiljön, där jag för det mesta uppehåller mig, finns det av en eller annan orsak ett icke obetydligt antal hundar inom denna kategori. Det som kännetecknar dessa värstinghundar är att de gärna förolämpar andra hundar, figuranter / träningskompisar eller sin egen förare på olika sätt. Här nedan följer några valda exempel från verkligheten. EXEMPEL 1 HÄNSYNSLÖS BRUKSHUND PÅ APPELLPLANEN Flat-tiken Tia tränar lydnad tillsammans med sin ägare på hundklubbens egen appellplan. På den andra sidan av planen tränar även en av värstingbrukshundarna. Flat-tiken hör att det vrålas «NEJ!» och att det ibland kommer några pip från värstinghunden när ägaren med jämna mellanrum tar tag i «svinpälsen». Men Tia bryr sig inte. Det är nu en gång så som det är på appellplanen en vanlig dag, och eftersom Tia själv har en ägare som klickar och belönar så pass ofta bryr hon sig inte om vrålandet. Värstinghunden tränar hopp över hinder. När han skall hoppa tillbaka går han på utsidan om hindret. Ägaren vrålar nej 34
och kör en rejäl omskakning. Därefter försöker han gång till. Nu utför hunden momentet rätt. Ägaren berömmer och kastar kongen och värstingen springer iväg efter sin favoritleksak. Men han stannar inte vid kongen. Han fortsätter rakt fram förbi kongen, tar 30 meters extra sats och flyger rakt i nyllet på Tia. Värstingens ägare är tydligen inte ovan vid situationen, och handlar snabbt. Han gör 30 meters rivstart och kör därefter en perfekt utförd imitation av sin egen hunds angrepp på Tia på sin egen hund. EXEMPEL 2 SVINAKTIG SÖKHUND En ganska normal brukshund hade ovanan att hon gärna ville säga «hej» till figuranten innan hon tog rullen. Hon stannade framför figuranten, puttade en gång med nosen och gav figuranten en vänskaplig slick innan hon (riesenschnauzer) tog rullen och sprang in till föraren. Då ägaren åkte på en kurs fick han en instruktör som menade att man genast måste ta tag i detta stora problem. Figuranterna blev utrustade med en björkkvist och med besked om att slå hunden på nosen om hon kom för nära dem. Några månader senare var Cecilie figurant för hunden på en sökträning. Hon fick klara besked om att ställa sig med ryggen mot ett träd när hon skulle gömma sig. Hon tänkte inte särskilt mera över saken och gick ut i skogen och hittade ett litet träd som hon ställde sig vid. Efter ett tag hörde hon att hunden var på väg och vände sig försiktigt för att se. Det hon då såg var en hund som kom i full karriär med vidöppen mun och med siktet inriktat på hennes axel. Hon hann kasta sig åt sidan så att hunden missade. Den landade framför henne, tvärvände och gjorde sig beredd att angripa henne en gång till. Ägaren uppfattar då situationen från stigen och vrålar «NEJ!» så det ekar i skogen. Hunden stannar då i ansatsen, tar lugnt rullen och springer in till ägaren. OCH SÅ VIDARE Jag skulle kunna fortsätta med ännu fler liknande exempel. En gemensam nämnare för många av dessa värstinghundar är att ägarna uppfattar dem som särskilt «tuffa», «dominanta», de har «massor med kamplust» osv. Vissa brukshundfolk har en tråkig tendens att se genom fingrarna med oacceptabelt beteende eftersom det verkar vara ett ideal att hundarna skall vara så «tuffa» som möjligt. Ja, ofta verkar det vara viktigare att hundarna har «stor kamplust», stor dådkraft» och är «belastningsbara» än att de faktiskt jobbar bra i skogen eller på appellplanen Personligen tror jag emellertid att det «brutala» beteendet har mycket mer att göra med hur hundarna tränas. Att skylla på att man har en särskilt «tuff hund» eller en hund med särskilt «stor kamplust» framstår uppenbarligen som en dålig ursäkt. Det är ju bevisligen många «tuffingar» till brukshundar som trots att de är väl utrustade från naturens sida, precis som «värstinghundarna», faktiskt uppför sig mycket exemplariskt både när de markerar figuranter, när de leker med figuranter och annars när de umgås andra hundar och människor. Därför är det uppenbart att det måste vara något med träningen som gör vissa hundar till brutala svinpälsar, medan andra hundar blir exemplariska tuffingar. Men vad? HUR SKAPAR MAN EN VÄRSTINGHUND? Det kan naturligtvis finnas flera orsaker till varför visa brukshundar blir värstingar. När det gäller aggressivitet mot andra hundar kan detta bero på många andra orsaker (bristande social träning, otursamma upplevelser med andra hundar, sjukdom/smärtor, ärftlighet osv) än den ena viktiga orsaken som jag prioriterar i den här artikeln. Svinaktigt uppträdande mot figuranten kan också skyllas flera orsaker. Inte minst kan det ofta helt enkelt bero på att man under träning har förstärkt fel beteende. Det är fort gjort 35
halse. Roffe setter seg tett inntil figuranten og bjeffer, og for hvert bjeff kommer han nærmere og nærmere helt til han til slutt nesten sitter oppå figuranten. Figuranten har fått beskjed om å belønne etter 20 bjeff og skal nå finne fram tennisballen i lomma. Roffe skjønner umiddelbart hva som er på gang og nærmest angriper lomma til den stakkars figuranten. Figuranten blir redd og drar opp ballen så fort han bare kan for å slippe unna. Når hunden får lov til å fortsette meldingen til tross for at han kræsjer inn i figuranten, og deretter i tillegg blir forsterket for å sitte kloss inntil figuranten og å angripe lommene, er det ikke rart om Roffe etter noen slike erfaringer kan bli en skikkelig grisete brukshund. Men selv om Roffe virker å være en riktig bølle, har han faktisk svært lite til felles med de ekte grisehundene i eksempel 1 og 2. Selv om Roffe fram til nå har fått sjansen til å herse med et stort antall uerfarne figuranter vil det faktisk være relativt enkelt å rette opp Roffe sin uhøflige melding. Så lenge man i framtiden sørger for at figurantene belønner riktig (og avbryter når Roffe er uhøflig) kan Roffe ganske snart bli et riktig så eksemplarisk råskinn. Å rette opp problemene med bøllehundene i eksempel 1 og 2 vil derimot være et atskillig mer møysommelig arbeid ettersom deres problemer først og fremst skyldes en annen årsak. Og problemer av denne årsaken er som regel mer tidkrevende å snu (avhengig av hvor langt det har gått). HVA ER ÅRSAKEN? Så her kommer endelig den «mystiske» årsaken til at hundene i eksempel 1-3 har blitt slike bøllehunder: Det er en bivirkning av straff. Økt aggressivitet er en velkjent bivirkning av straff. Det er vist i forsøk at dyr som utsettes for smerte ofte vil angripe andre dyr i nærheten (Ulrich & Azrin, 1962). Når noen slår deg på snuten med en bjørkekvist er det ikke unaturlig at de blir et mål for denne aggresjonen. Men aggresjonen rettes ikke nødvendigvis direkte mot den som påfører smerten. En uskyldig flat-tispe på den andre siden av appellbanen kan også være et meget velegnet og ikke minst mye tryggere mål for aggresjonen enn hundens egen fører. Når vi får kjeft av sjefen er det ikke alltid vi tør kjefte tilbake. I stedet tar vi vårt dårlige humør ut på kantinepersonalet, medtrafikkanter eller ektefelle og unger. Og slik er det med hunder også. Noe av det farligste jeg ser er hundeførere som korrigerer hundene sine hardt når de reiser seg på fellesdekk. Å utsette hunden for smerte når andre hunder er så nærme, er å leke med ilden. En hund som reiser seg på fellesdekk fordi den vil leke med de andre hundene er irriterende, men som regel ganske harmløs. Og problemet kan løses ganske enkelt ved å forsterke riktig adferd, og øke kravene gradvis (akkurat som med runderingshunden Roffe). En hund som reiser seg på fellesdekk for å få ut aggresjon på de andre hundene er atskillig verre. Slike hunder ønsker ihvertfall ikke jeg å trene sammen med DEN ONDE SIRKELEN Det som er ironisk med dette er at måten enkelte hundeførere trener på (mye bruk av ubehag) produserer diverse problemer som de deretter forsøker å løse med mer av det samme (mere ubehag) som skapte problemene i første 36
DEN ONDA CIRKELN Det ironiska med detta är att det sätt som vissa hundförare tränar på (mycket användande av obehag) producerar diverse problem som de därefter försöker lösa med mer av det samma (mer obehag) som i första vändan skapade problemen. Därmed gräver de sig djupare ner i dyn för varje träning. Jag vill understryka att inte alls alla hundar blir värstingar av att få straff. Merparten blir oftast både fogliga och passiva (detta är bland annat väldigt rasberoende aggression till följd av straff är nog betydligt vanligare hos en riesenchnauzer än hos en engelsk setter). Men OM du observerar liknande problem som i exemplen, kan det kanske vara lämpligt att tänka över hur du tränar. NÄR RULLGARDINEN ÄR NERE Det är inte helt lätt att nå fram till hundägare när man skall berätta för dem att deras problem i hög grad beror på överdrivet användande av straff. Värstinghundens ägare svarar oftast med en av dessa varianter: 1. «Det är så mycket kamp i hunden att jag måste vara hård mot den». 2. Den försöker hela tiden att testa mig. Om jag ger den lillfingret tar den hela handen.» 3. «Jag kan inte belöna den så mycket för då blir den ännu vildare.» 4. «Det hjälper väl inte att klicka och belöna om hunden är i full fart mot en annan hund.» 5. «Jag måste ju tala om för den när den gör något fel!» 6. «Positiv träning fungerar kanske på vissa raser, men på riktigt tuffa brukshundar måste man ibland tala om vart skåpet skall stå». När rullgardinen är nere är det inte möjligt att bryta igenom och komma med goda råd. Därför ger jag heller aldrig råd till sådana hundförare, och jag rekommenderar inte andra att göra det heller. Det leder nästan alltid till att de går i försvar, och man uppnår rakt motsatt effekt. Om däremot folk frågar dig om råd, anmäler sig till en kurs eller frivilligt köper Hundtidningen Canis, är däremot rullgardinen uppe, och det finns större möjlighet för att ett av dessa argument går hem: 1. Att det är mycket «kamp» i hunden är en bortförklaring, inte en orsak. Om du har problem beror det sannolikt mest på din träning och inte på hunden. 2. Anledningen till att du upplever att hunden «testar» dig, ÄR just för att du är så hård mot den. Detta är ett fenomen som kallas kontroll/motkontroll och är en känd biverkning vid användandet av straff. Jag har jobbat med flera hundra klickertränade hundar de senaste 10 åren och har ännu inte upplevt att en klickertränad hund försöker testa ägaren eller ta över kontrollen. När någon ägare upplever att hunden «försöker ta över ledarskapet» är detta oftast tal om just motkontroll som en direkt bieffekt av träning med straff. 3. Många värstinghundar blir helt vilda och ostyriga när de en sällsynt gång belönas. Istället för att kamouflera problemet med att belöna mer sällan bör du tvärt om belöna väldigt ofta! Ju längre en hund måste vänta på att belöningen skall komma, desto vildare kan den ofta bli (såkallad «extinktionsfrustration»). Om du belönar oftare kommer hunden efterhand att sluta stressa upp sig så mycket när den får belöningen, och inte minst får du mycket snabbare inlärning när du belönar ofta. 4. Nej, det hjälper såklart inte att klicka när hunden är på väg att ta en annan hund (hunden i det första exemplet sprang till och med rakt förbi favoritleksaken för att ta en annan hund istället!). För en hund som tränas med mycket obehag är det väldigt förstärkande att slippa undan träningen, även för några sekunder. Den kommer därför att aktivt leta efter störningar som kan vara en bra «ursäkt» för att få lämna träningen. Och om hunden dessutom är på dåligt humör på grund av mycket nackskinns-skak kan det fort gå ut över oskyldiga flat-tikar Men om man slutar bestraffa och istället baserar sig på att belöna rätt beteende kommer hunden efterhand att sluta «leta efter störningar». Den kommer frivilligt att hålla sig hos ägaren utan att man måste «kontrollera den» hela tiden. 5. Ja, man bör oftast säga ifrån när hunden gör något fel, men det finns flera sätt att göra det på än att straffa den. Det mest effektiva är att belöna rätt beteende (då försvinner vanligtvis felen efterhand). Dessutom kan du hålla tillbaka belöningen eller avbryta träningen om hunden gör fel (och därefter lägga upp träningen lite annorlunda). 6. Att det skulle finnas några hundar som är för «tuffa» för att positiv träning fungerar på dem, är en utbredd övertro inom brukshundkretsar, och det kunde inte vara mer fel. Bra brukshundar är oftast riktiga «belöningsjunkies». De älskar att springa efter tennisbollar, jaga efter en kong i snöre, eller kampa med en trasa. Det finns inga hundar som är lättare att belöna än just «bra brukshundar», och på sådana hundar är det också särdeles effektivt att hålla tillbaka belöningen om de gör fel. Därför är de tuffaste brukshundsämnena faktiskt de lättaste av alla hundar att träna med endast belöningsbaserad träning, så att de blir «exemplariska tuffingar». Om sådana hundar upplevs som «tuffa», «besvärliga» eller svåra att belöna, beror det troligtvis på att man på grund av överdrivet användande av straff har kommit in i den onda cirkeln med kontroll/motkontroll, och eventuellt andra biverkningar av träning med straff. SAMMANFATTNING Det är ofta en orsak till att vissa hundar blir värstingar. Tyvärr vet inte alltid ägarna varför och försöker dölja problemet med mer av det samma som skapade problemen från början. För mer info om biverkningar av straff, se boken «Lydnadstrening i teori og praksis», kap 3. 37