Ungdomsbrottslighet och fysisk aktivitet

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för pedagogik och didaktik Centrum för idrottsvetenskap BOX 300 405 30 Göteborg Ungdomsbrottslighet och fysisk aktivitet Idrott som medel i behandlingsarbete med brottsliga ungdomar Anna-Lena Kilborn C-uppsats i idrottsvetenskap Handledare: Göran Patriksson Idrottsvetenskapliga rapporter nr. 2003:10

Sammanfattning Titel: Ungdomsbrottslighet och fysisk aktivitet. Idrott som medel i behandlingsarbete med brottsliga ungdomar. Författare: Anna-Lena Kilborn Arbetets art: C-uppsats i idrottsvetenskap, 10 p Sidantal: 73 Handledare: Göran Patriksson Examinator: Sten Eriksson Rapport nr: 2003:10 Sökord: Ungdomsbrottslighet, kriminalitet, idrott, behandlingsarbete, ungdomar i riskzonen Det är svårt att säga vad orsakerna är till att ungdomar börjar begå brott och det är också svårt att veta vad man skall göra åt problemet, vilka behandlingsåtgärder som fungerar och vilka som inte gör det. Även om man inte direkt kan säga vilka orsakerna är, kan man ändå säga att det är ett samspel mellan olika faktorer. Att sociala förhållanden har stor betydelse anses nog som en självklarhet, men även biologiska och psykologiska faktorer spelar in. Man vet att vissa ungdomar löper större risk än andra att börja med droger och kriminalitet de ungdomar som befinner sig i den så kallade riskzonen men det är svårt att veta vad man skall göra åt det. I Sverige satsas en hel del resurser, både på förebyggande verksamhet och på olika behandlingsåtgärder, med varierande resultat. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vilka olika faktorer som påverkar ungdomar att börja med brottslig verksamhet, samt vad det finns för möjligheter att påverka dem i positiv riktning. Dessa frågor behandlas såväl ur ett allmänt, som ur ett idrottsligt perspektiv. Huvudsyftet är att försöka ta reda på om idrotten kan vara en hjälp för ungdomar att komma ur kriminaliteten, samt om idrotten kan fungera förebyggande för ungdomar i riskzonen. Uppsatsen är indelad i tre huvuddelar: litteraturgenomgång, åtgärdsprogram och min egen empiriska undersökning. I litteraturgenomgången behandlas bland annat tänkbara orsaker till kriminalitet, ungdomskriminalitet som gruppfenomen kamratskap och grupptryck, ungdomars fritidsvanor kopplat till socialgruppstillhörighet, deras idrottsutövande och deltagande i föreningsverksamhet, socialisation till och genom idrott, ungdomars behov av aktivitet och spänning, sensationssökande personligheter en jämförelse mellan brottsliga individer och högriskidrottare, idrott som behandling av våldsamt beteende eller idrott som orsak till våld, narkotikamissbrukares idrottsvanor, förebyggande verksamhet för ungdomar i riskzonen, den misslyckade vården som samhället i vissa fall bedriver, samt den brist på utvärdering av behandlingsåtgärder som vi har i Sverige. Under rubriken Åtgärdsprogram beskrivs några olika projekt som genomförts, dels i förebyggande syfte för ungdomar i riskzonen, dels i behandlingssyfte för brottsliga ungdomar. I avsnittet om min egen empiriska undersökning, genomförd på en kriminalvårdsanstalt i Göteborg, ges en beskrivning av själva anstalten, samt en redovisning av de resultat som framkom av undersökningen. I studien undersöktes de intagnas socioekonomiska position, deras brottsliga verksamhet, idrottsintresse och egna idrottsutövande, samt sambandet mellan dessa. I uppsatsen redovisas ett antal motstridiga resultat. En del resultat talar för, medan andra talar emot, idrott som (fungerande) medel i behandlingsarbete med brottsliga ungdomar. De resultat som jag ansett som viktigast redovisas i den avslutande sammanfattningen. 2

Innehållsförteckning 1. Inledning...5 1.1 Bakgrund... 5 1.2 Syfte med uppsatsen... 6 1.3 Metod... 7 2. Litteraturgenomgång...9 2.1 Orsaker till kriminalitet... 9 2.2 Ungdomsgrupper, kamratskap eller grupptryck... 9 2.3 Fritidsvanor och social position... 15 2.4 Socialisation... 20 2.5 Ungdomars behov av aktivitet och spänning... 23 2.6 Sensationssökande personligheter... 24 2.7 Idrott, aggressioner och våldsamt beteende... 26 2.8 Narkotikamissbruk och idrott... 27 2.9 Förebyggande verksamhet... 29 2.10 Misslyckad vård... 33 2.11 Utvärderingsproblemet... 35 3. Åtgärdsprogram... 36 3.1 PLUS-projektet... 36 3.2 Norska bekymringssamtal... 37 3.3 Outward Bound skolor... 38 3.4 D.K. Storspiggen... 39 3.5 The Getting Involved program (GIP-94)... 41 3.6 Operation Stormvandring... 42 3.7 Idrottsalternativet, Bosön... 42 3.8 Camp Change... 43 4. Undersökningens uppläggning och genomförande... 44 4.1 Syfte... 44 4.2 Metod... 44 4.3 Urval... 46 4.4 Genomförande... 47 4.5 Beskrivning av kriminalvårdsanstalten... 47 5. Resultat... 49 5.1 Socioekonomisk position... 49 5.2 Brottslighet... 49 5.3 Stöd och hjälp efter anstalttiden... 51 5.4 Intressen i barndomen... 51 5.5 Idrottsintresse och idrottsutövande... 51 5.6 Jämförelse med andra undersökningar... 54 3

6. Sammanfattning... 56 7. Avslutande reflektioner... 60 8. Referenser... 64 9. Bilagor... 67 4

1. Inledning 1.1 Bakgrund Ungdomsbrottsligheten är ett stort problem i samhället. Det är svårt att säga vad orsaken är till att ungdomar begår brott - det beror på så många olika faktorer - men man vet i alla fall att sociala förhållanden spelar stor roll och att risken är större för de barn och ungdomar som växer upp under dåliga hemförhållanden och med droger och kriminalitet runt omkring sig, det vill säga för dem som befinner sig i den så kallade riskzonen. Den sista tiden har man kunnat läsa i tidningarna om olika former av förebyggande verksamhet för skolungdomar. Man försöker bygga upp nätverk för dessa ungdomar, där olika vuxna ingår som man hoppas kommer att ha betydelse för ungdomarna. I nätverken ingår till exempel lärare, fritidsledare och idrottsledare. Man samarbetar med ungdomarnas familjer och i vissa fall får de tillgång till en kontaktperson som kan hjälpa dem på olika sätt. Dessa projekt genomförs bland annat i några av de stadsdelar i Göteborg, där en stor del av invånarna utgörs av socialt belastade familjer. Det har också satsats en del pengar på narkomanvården den sista tiden. "Värsting-resorna" har återuppstått "i det tysta". Man kan fundera mycket på vad som är rätt vård för dessa olika individer - behandlingsformerna varierar. Ibland visas det dokumentärer, debattprogram och dylikt på TV om olika projekt som genomförts för brottsliga ungdomar - eller för ungdomar som befinner sig i riskzonen att börja begå brott. En del av dessa har haft positiv effekt. De projekt jag tänker mest på har idrott som metod, ibland som delmetod, i verksamheten och man använder sig ibland av lagidrotter. Medverkan i lagidrotter kan ge många positiva effekter, som till exempel känslan av grupptillhörighet, laganda och samarbetsförmåga, för att inte tala om de positiva fysiska effekter man uppnår. Lagidrotter kan självklart inte passa alla. En del kanske föredrar individuella idrotter och då ska de få utöva det också. Om det nu är så att alla människor inte har samma förutsättningar att utöva någon form av fysisk aktivitet, vilket jag inte tror att de har (och då talar jag inte om fysiska begränsningar), så har "vi" en viktig uppgift att skapa dessa förutsättningar, om individen så önskar. Om han eller hon inte önskar det, kanske det går att påverka honom/henne att vilja det. Att arbeta med dessa frågor skulle vara en stor utmaning. Vilka är då "vi"? Kanske är det psykologer, pedagoger, socialarbetare, idrottsledare, fritidsledare, lärare, föräldrar, före detta kriminella, politiker, eller kanske den närmaste grannen. Nog skulle det vara bättre på alla vis, både av psykologiska, fysiologiska, sociala och ekonomiska skäl, att förebygga brottsligt beteende istället för att försöka behandla dessa individer när det kanske redan är för sent. Fungerande behandlingsåtgärder behövs självklart också, men det skulle kunna läggas mer resurser på förebyggande verksamhet - och då menar jag inte i första hand pengar, utan även kunskap, "rätt" personer och "rätt" idéer är viktigt. En av orsakerna till att jag valt att skriva om detta ämne är mitt stora idrottsintresse. Jag tror att idrotten kan hjälpa många barn och ungdomar att hålla sig borta från droger och kriminalitet, samt att må bättre. En annan orsak är mitt hälsopedagogiska intresse av förebyggande arbete. 5

1.2 Syfte med uppsatsen Under denna rubrik behandlas enbart litteraturgenomgång och åtgärdsprogram. Syftet med den egna empiriska undersökningen redovisas separat, under rubriken Undersökningens uppläggning och genomförande. Syftet med litteraturgenomgången är att försöka få en förståelse för ungdomsbrottslighetens orsaker, vilka olika faktorer som påverkar när ungdomar väljer en kriminell livsstil, samt vad det finns för möjligheter att påverka dessa ungdomar i positiv riktning. Huvudsyftet är att ta reda på om idrotten kan vara ett sätt, eller en hjälp, för brottsliga ungdomar att ta sig ur kriminaliteten och om man i förebyggande syfte, genom idrotten, kan fånga upp ungdomar som befinner sig i riskzonen att börja med brottslig verksamhet. Vilka åtgärder kan sättas in från samhällets sida och hjälper dessa åtgärder långsiktigt? Frågan är om dessa ungdomar över huvud taget vill få nya intressen, om de är intresserade av idrott och skulle vilja utöva någon form av fysisk aktivitet. I många av de undersökningar som gjorts om människors idrottsutövande har man kommit fram till att social position har stor betydelse för val av idrott. Enligt Engström (1999, s 42) ger det stora utbudet och variationen av olika idrotter individen en möjlighet att välja vilka man vill utöva och vilka man inte vill utöva. Man kan också välja att helt ta avstånd från idrottsutövande över huvud taget. På detta sätt kan man uttrycka sin sociala position och sin personlighet. Enligt Engström visar man genom kroppsövningskulturen, tillsammans med yrkesstatus, upp för andra vem man är. Varför börjar ungdomar att begå brott? Är man styrd av sitt ursprung, sitt arv, sin miljö och sitt nuvarande sociala liv - är man dömd från början, genom sitt sociala arv? Avstår de som börjat begå brott, eller de som kommer från olika riskområden, från idrottsutövande för att visa sin identitet? Kan individen välja att gå en annan väg och vilka är det i så fall som väljer den andra vägen Det som jag i denna studie valt att undersöka lite närmare är: - tänkbara orsaker till varför vissa människor börjar begå brott. - hur kamratskap och grupptryck påverkar ungdomar. - ungdomskriminalitet som gruppfenomen. - hur dessa ungdomars fritid ser ut. Vad de har för intressen och sambandet mellan det och socialgruppstillhörighet. - om man kan finna några gemensamma drag i de brottsliga ungdomarnas personligheter. - kriminellt belastade personers idrottsvanor och om de utövade någon idrott i barn- och ungdomsåren. - förebyggande socialt arbete för ungdomar som befinner sig i riskzonen att börja begå brott. - några idrottsliga åtgärdsprogram som genomförts, främst för brottsliga ungdomar. - hur väl samhället lyckas med såväl den förebyggande verksamheten, som med behandlingsarbetet med brottsliga individer. 6

Ovanstående behandlas såväl ur ett allmänt, som ur ett idrottsligt perspektiv. I undersökningen av de idrottsliga åtgärdsprogram som genomförts kommer jag också att redovisa en utvärdering av hur det har gått för de individer som ingått programmen, i den mån uppgifter finns tillgängliga. När jag skriver ungdomar och ungdomsbrottslingar, menar jag pojkar om inget annat anges, eftersom den litteratur jag läst mestadels handlat om pojkars kriminalitet. 1.3 Metod Under denna rubrik är det endast litteraturgenomgång och åtgärdsprogram som behandlas. Den egna undersökningens metodbeskrivning behandlas under rubriken Undersökningens uppläggning och genomförande. Jag har använt följande metoder för datainsamling: Vid insamling av tidigare forskningsresultat, har jag använt olika former av litteratur, såsom böcker, rapporter och tidskrifter. Vid insamling av det ovetenskapliga materialet har använts tidningsartiklar, böcker, debattprogram på TV samt internet. Redovisningen om olika åtgärdsprogram har hämtats från böcker, rapporter, tidningsartiklar samt en C-uppsats. Litteraturen har jag till största delen funnit i databaserna GUNDA och LIBRIS. I litteraturgenomgången redovisas dels olika resultat som framkommit genom vetenskapligt bedriven forskning, dels iakttagelser, intervjuer och material från bland annat debattprogram och tidningsartiklar, där det senare inte har någon vetenskaplig grund. Dessa två skall egentligen skiljas åt och redovisas separat. Detta har inte gjorts, men det är ändå möjligt - i de flesta fall - att särskilja det vetenskapliga materialet från det ovetenskapliga, genom att studera referenserna. Det är bara det ovetenskapliga materialet som är hämtat från tidningsartiklar, debattprogram och internet. I något fall har jag även, i anslutning till texten, kommenterat att det rör sig om iakttagelser och ej vetenskapligt bedriven forskning. Eftersom litteraturgenomgången är mer omfattande än min egen empiriska undersökning, får de frågor som behandlas i den förra anses utgöra huvudsyftet med min uppsats. En stor anledning till detta är att bortfallet var så stort i min egen undersökning. Förebyggande verksamhet under huvudrubriken Litteraturgenomgång behandlar till viss del samma sak som de olika åtgärdsprogrammen. Skillnaden är att beskrivningen av den förebyggande verksamheten mer allmänt handlar om förebyggande behandlingsarbete för ungdomar i riskzonen, medan åtgärdsprogrammen ger en mer detaljerad beskrivning av några specifika projekt som genomförts - både förebyggande samt för ungdomar som håller på med brottslig verksamhet. Ett undantag är D.K. Storspiggens återrehabiliteringsprojekt för missbrukare, där man inte enbart riktade sig till ungdomar, utan där deltagarna var lite äldre - mellan 17 och 30 år (Brännberg, 1987). När det gäller valet av vetenskaplig litteratur, kan jag så här i efterhand tycka att den i vissa fall har varit för gammal. Detta gäller till exempel den forskning som behandlar ungdomars deltagande i föreningsverksamhet. Om det finns nyare forskning inom detta område, skulle den ha tagits med som ett komplement (detta har jag ej undersökt). Jag har också använt väldigt mycket litteratur av Jerzy Sarnecki, som är professor i kriminologi vid Stockholms 7

universitet. Kanske har resultaten i litteraturgenomgången blivit lite vinklade på grund av detta. Dessutom har Sarnecki ändrat vissa åsikter under årens lopp (1980-2002). Detta är dock helt naturligt, eftersom nya forskningsresultat framkommer hela tiden. Jag har varit så objektiv som det går när det gäller vilka resultat som redovisats (man har alltid egna åsikter, förutfattade meningar och idéer om hur det är ). Jag har alltså inte medveten redovisat förväntade resultat och inte heller medvetet låtit bli att redovisa data som visat sig inte stödjer förväntade resultat (Thomas & Nelson, 2001, s 75-76). Både kvalitativ och kvantitativ metod har använts i redovisningen av tidigare forskningsresultat (Ibid, s 332-333; Kvale, 1997, s 69; Alvesson & Sköldberg, 1994, s 10-11; Backman, 1998, s 31). I vissa fall har resultaten redovisats med hjälp av siffror, men i de flesta fall är det tolkningar av resultat från olika undersökningar som redovisats. Reliabiliteten, det vill säga tillförlitligheten, är det svårt att uttala sig om (Thomas & Nelson, 2001, s 185; Undheim, 1988, s 18-19; Kvale, 1997, s 150-151). När det gäller tidigare forskning hänvisas till varje enskilt fall och de metodbeskrivningar som redovisats för dessa projekt. Validiteten, det vill säga att resultatet representerar det som jag önskat att beskriva, betecknar jag som låg (Ibid, s 181; Ibid, s 20-21; Ibid, s 150-151). På grund av att jag inte har haft tillgång till all forskning inom de olika områdena och att en del av den forskning jag använt mig av varit lite gammal, är det osäkert om dessa resultat representerar det som jag önskat beskriva. Validiteten kan inte heller vara hög om reliabiliteten inte är det. De data som insamlats från debattprogram, tidningsartiklar och ej vetenskaplig litteratur bedöms inte i detta sammanhang. Jag har ingen separat resultatredovisning för litteraturgenomgång och åtgärdsprogram, utan hänvisar till sammanfattningen, där de resultat som jag ansett som viktigast finns redovisade. 8

2. Litteraturgenomgång 2.1 Orsaker till kriminalitet Varför begår ungdomar brott? Hur ser deras hemförhållanden, fritid, umgänge, sociala status och intressen ut? Vad är det som skiljer olika ungdomsgrupper åt och vad är det som förenar ungdomar som befinner sig riskzonen att börja begå brott? Idrottar dessa barn och ungdomar? Idrottar deras föräldrar eller kamrater? Orsaken till kriminalitet är en komplicerad fråga och det går inte att säga vad det egentligen beror på att ungdomar börjar begå brott. Enligt Sarnecki (1981) kan man aldrig förutsäga hur en enskild individ kommer att handla, men man kan däremot ganska väl förutsäga hur en grupp människor kommer att handla, förutsatt att gruppen är tillräckligt stor. Man kan inte säga vilka personer som kommer att begå brott, men man kan ganska väl förutse att bland en stor mängd människor kommer individer med vissa egenskaper eller under vissa omständigheter med större sannolikhet än andra människor att begå brott. Han menar att svaret på frågan varför människor begår brott beror på vilket vetenskapligt ämnesområde man ägnar sig åt. Många undersökningar har gjorts där man bland annat behandlat familj, uppfostran, skola, kamratmiljö, arbetslöshet, kroppslig och psykisk utveckling, personlighet och fysiska orsaker. I forskningen om ungdomskriminaliteten under 1960- och 1970-talen, till exempel, pratades det ofta om familjens roll för utveckling av avvikande beteende. Några exempel på detta är familjens sociala och ekonomiska situation, uppfostran samt socialpsykologiska och psykologiska faktorer i familjen. Det pratades däremot inte mycket om ungdomskriminalitet som gruppfenomen (Ibid, s 64-65). Inom determinismen 1) menar man att människan är förutbestämd genom tidigare egenskaper och biologi att bli kriminell eller ej. Med detta synsätt tror man sig kunna förutse brottslighet. Strafflagen däremot, grundar sig på att individen är fri att välja i varje situation, att han eller hon kan göra ett val att begå eller inte begå ett brott (Olsson, 1996, s 14-15). Sanningen ligger någonstans däremellan, eftersom alla människor inte har samma förutsättningar att bestämma över sina liv. 2.2 Ungdomsgrupper - kamratskap eller grupptryck Jag tror att kamraterna har en väldigt stor betydelse i ungdomsåren, att påverka i positiv eller negativ riktning. Gruppgemenskap är speciellt viktigt i denna ålder och har man inte rätt kamrater då så kan det gå snett. Självklart spelar även uppfostran en stor roll. Har man fått en bra uppfostran och har föräldrar som bryr sig om en så kanske man är med i ett kriminellt gäng under en tid, men klarar sedan av att bryta sig ur denna livsstil och leva ett mer ordnat liv. Olsson (1996) menar att behovet av grupptillhörighet och känsligheten för grupptryck är särskilt stor i tonåren och på grund av ålderssegregeringen i vårt samhälle är det troligt att jämnåriga kamraters betydelse har ökat. Kamratgängets aktiviteter upplevs som attraktivare än det vuxna samhällets alternativ, då det tillfredsställer behovet av spänning och aktivitet (s 12). 1) Determinism = viljetvångstro. Uppfattningen att människans vilja är ofri och att allt är förutbestämt. 9

Enligt den italienska sociologen Francesco Alberoni finns det åtminstone fyra vardagliga tolkningar av vänskap, som man kanske egentligen inte ska koppla ihop med vänskap (Brännberg, 1998). Det första är att det förknippas med bekantskap, vilket betyder att dessa personer står en närmare än gemene man gör. Det andra är sympati och välvilja, vilket vi ofta förknippar med vänskap. Det tredje är i situationer där våra personliga relationer baseras på sociala roller, till exempel yrkes- och grannrelationer. Det fjärde är kollektiv solidaritet, vilket inte i första hand kännetecknas av personliga relationer utan av att man står på samma sida, till exempel vid krig, eller att man tillhör samma supportergrupp eller politiska parti - eller kanske samma kriminella gäng. Vi talar om skolkamrater, idrottskamrater och arbetskamrater - gemenskapen relateras till en aktivitet. Vänskap är något helt annat. Kamratskap kan utvecklas till vänskap, men inte inom kollektivets eller aktivitetens ramar, utan på det mer privata och personliga planet. Gemenskapen i en grupp med kriminella personer, likaväl som i en idrottsklubb, kännetecknas av kamratskap och oftast inte av vänskap. Lämnar man gruppen eller klubben, upphör oftast relationen. För att få tillgång till denna kamratsolidaritet måste man kvalificera sig. Detta kan göras genom tekniskt eller praktiskt kunnande, det vill säga genom yrkesskicklighet, eller genom socialt eller kulturellt kunnande, det vill säga genom att man passar in i gruppen med dess normer. I en förening eller ett kollektiv måste man platsa. I en idrottsförening till exempel, är det inte nödvändigt att vara duktig i själva idrottsutövandet, utan man kan också kvalificera sig genom att utföra uppgifter som är viktiga för klubbens existens (Ibid, s 117-120). Enligt Sarnecki (1982, b) är det troligt att ungdomsbrottsligheten hör till de mest föränderliga samhällsfenomenen och att det inte alls är säkert att kunskaperna vi fått från tidigare forskning om ungdomskriminalitetens gruppkaraktär fortfarande stämmer. Många av dessa undersökningar har gjorts i förslummade områden i USAs storstäder på 1920- och 30-talen och de teorier om gängkriminalitet som fortfarande anses tillhöra kriminologins klassiska teorier bygger på dessa studier. Han ställer frågan om våra kunskaper om ungdomsbrottsligheten i Chicagoslummen på 1930-talet kan hjälpa oss att förstå ungdomskriminaliteten i Sverige idag? Antagligen inte. Han poängterar att kunskaper om ungdomskriminalitetens gruppkaraktär är väldigt viktigt för att förstå orsakerna till kriminaliteten och dessa kunskaper behövs också för att kunna vidta effektiva åtgärder (Ibid, s 11-12). Den forskning som finns om ungdomskriminalitet visar att det är sällsynt att ungdomar begår brott på egen hand, men det betyder inte att ungdomsbrottsligheten har en utpräglad gruppkaraktär. När man talar om grupper inom socialpsykologin brukar följande två faktorer förekomma för att definiera en grupp: En samling människor där relationerna mellan individerna är ganska beständiga och att dessa individer har någon form av gemensamt mål. De grupper som består av tonåringar brukar oftast kallas gäng - relativt små, spontant bildade grupper av tonåringar där grupperna lätt kan upplösas (Ibid, s 13-14). I vårt samhälle är ungdomar oftare mer aktiva på sin fritid än vuxna. Detta kan delvis hänga samman med sökandet efter en identitet, enligt Sarnecki och Ekman (1980). Man prövar sig fram i olika nya situationer och många känner också under denna tid en allmän psykisk och fysisk oro. Det är stor skillnad mellan olika ungdomar - en del tillbringar sin mesta tid hemma, medan andra är ute någonstans nästan varje kväll. Många undersökningar visar att både vuxna och ungdomar till stor del använder sin fritid, det vill säga kvällar och helger, till att umgås med vänner. Vuxna träffar oftast sina vänner i hemmet, medan ungdomar träffas 10

utanför hemmet och troligtvis träffar de också sina vänner oftare än de vuxna gör (Ibid, s 25-26). Enligt Sarnecki (1982, b) finns det anledning att tro att kamraternas betydelse för tonåringarna har ökat och familjens roll har minskat på senare år. Några orsaker till detta är att ungdomar har mer fritid och mer tid att umgås med varandra. Urbaniseringen och utvecklingen av kommunikationsnätet gör att det är lättare att träffa kamrater, speciellt i städerna. Den allmänna skolplikten - alla ungdomar går idag i skolan och har större möjlighet få kontakt med kamrater i samma ålder. Gemenskapen i skolan gör att ungdomarna känner sig som en homogen grupp - de befinner sig i en liknande situation och har gemensamma intressen - detta konkurrerar idag med solidariteten med familjen. Det finns ett större utbud inom fritidssektorn som för samman ungdomar i särskilda lokaler och aktiviteter (Ibid, s 15). Han säger också att gänget, eller de jämnåriga kamraterna, för många ungdomar är det enda sättet att träna sig i jämlika relationer. De vuxna (föräldrar, lärare, fritidsledare) har ofta ett klart övertag i erfarenhet och makt. Träning i jämlika relationer är viktigt för att ungdomarna skall kunna klara sin vuxenroll i framtiden. I de tidiga tonåren, gängåldern, påverkas ungdomarna mycket av kamraterna i gänget (Ibid, s 14). Därför är det viktigt att ungdomarna tidigt styrs in i en mer positiv miljö. Här kan föreningsverksamheten, till exempel idrottsföreningarna, komma in i bilden. Ungdomarna kan på ett tidigt stadium komma in i ett kamratgäng med positiv påverkan och vuxna ledare som bryr sig om dem. I en grupp har alla olika status. Det är egentligen inget problem att medlemmarna har olika status, men det finns en fara att skillnaderna blir för stora (Høigaard & Lidbom, 1999). Om detta inträffar kan det innebära motivationsproblem hos den enskilde individen och utgöra en grund för konflikter. I en idrottsförening till exempel bör tränaren vara speciellt uppmärksam på de dominerande utövarnas personliga kvaliteter och attityder, för det är de som förmedlar gruppens normer och förhållningssätt. Tränaren kan till exempel aktivt styra de utövare som har hög arbetsmoral, samarbets- eller ledaregenskaper till centrala positioner. De nya medlemmarnas personliga egenskaper bör också undersökas. En duktig utövare som socialt är en enstöring kanske inte vill ha någon central roll utan trivs bättre lite i utkanten av gruppen (Ibid, s 74). Om man är duktig i någon idrott är det lätt att bli populär, men alla kan inte vara duktigast. Idrottsledaren har en viktig uppgift i att få alla att känna sig respekterade och accepterade. En del ungdomar får istället respekt och hög status bland kamraterna genom att vara tuffa, bråka eller genom att begå brott (Olsson, 1996, s 19). När man arbetar förebyggande med idrott och ungdomar i riskzonen är det oerhört viktigt att rätt ledare utses, ledare som har de personliga egenskaper och den människosyn som behövs för att få dessa ungdomar att få lust, att bli motiverade och att vilja fortsätta med idrott. Det är viktigt att kunna se vilken position i gruppen som passar för varje enskild individ. I gäng med kriminella ungdomar är det de individer som är duktigast på att begå brott som har högst status och som har den centrala rollen i gänget. De flesta ungdomsgäng har andra relationer och aktiviteter än brottslighet som grund för gängets existens. Det behöver inte betyda att brottslig aktivitet inte förekommer alls, men det har ingen dominerande roll och det är andra kunskaper som räknas och som ger status. I ett fotbollslag till exempel, är det själva fotbollsspelandet som är den viktigaste gemensamma aktiviteten och det är de individer som är duktigast och mest engagerade som får centrala positioner och högst status. Om det i 11

sådana här sammanhang finns ungdomar som är mycket brottsaktiva, har de antagligen ingen högre status, utan befinner sig i gängets utkanter (Sarnecki, 1982, b, s 234). I Sarneckis undersökning av gäng som till viss del utförde kriminella handlingar, men som hade annat än brottslighet som dominerande aktivitet, visade det sig att medlemmarna ofta slutade med sina brottsliga aktiviteter efter en ganska kort period och att hela gänget ofta upplöstes efter relativt kort tid. Det var sällsynt att ungdomar med tidigare gemensam brottslighet, men som slutat med de brottsliga aktiviteterna, fortsatte att umgås. Oftast splittrades gänget och man sökte sig till nya gäng och aktiviteter (Ibid, s 234). I en undersökning av Birgitta Olofsson (Sarnecki, 1982, a), framkom att jämnåriga kamrater i princip inte har någon betydelse alls för utvecklingen av avvikande beteende hos ungdomar. Det är istället uppfostran ( slapp eller lynnig ) som avgör deras eventuella kriminalitet och deras val av brottsliga kamrater (s 12). Men enligt Sarnecki är det viktigt att inte glömma bort de jämnåriga kamraternas inflytande. Grupp- eller gängfenomenet är ett viktigt komplement till övriga teorier för att förstå vad det är som sker och varför (s 13). De flesta forskare är i alla fall eniga om att ungdomskriminalitet är ett typiskt gruppfenomen. Det är sällsynt att ungdomar begår brott ensamma (Sarnecki, 1981, s 154). Många undersökningar i USA visar att kriminella ungdomar ofta umgås med andra kriminella ungdomar och ju närmare relation man har med de brottsliga kamraterna, desto större är den egna brottsligheten. Detta gällde både pojkar och flickor. Antagligen är det så att man lär in det kriminella beteendet, först och främst genom sina kamrater, och ju mer brottsaktiv man blir, desto mer söker man sig också till andra brottsaktiva ungdomar (Ibid, s 157-158). I en annan undersökning (Ibid), där man jämförde en grupp brottsliga pojkar (B-pojkar) med en grupp icke brottsliga pojkar (IB-pojkar), kom man bland annat fram till att dessa grupper inte skiljde sig åt vad gäller antal kamrater, position i gruppen och popularitet. Däremot umgicks många av B-pojkarna med sina kamrater i mycket högre omfattning än vad IB-pojkarna gjorde. B-pojkarna bytte kamrater oftare. IB-pojkarna var noggrannare med vilka de valde. När de var ute sökte de efter en person som de ville umgås med och hittade de ingen gick de ofta hem. B-pojkarna däremot valde istället att umgås med någon som fanns där för tillfället. Deras relationer med kamrater gav intrycket av rastlöshet och dålig kontakt. Dessa resultat visade att problemungdomar inte tillhörde några organiserade brottsliga gäng, utan att de umgicks i mer löst sammansatta grupper (s 162). I Sarneckis (2001) undersökning om ungdomsbrottsliga nätverk i Stockholm beskriver han bland annat de gängaktiviteter som förekommer. Brottsliga aktiviteter utgjorde självklart en viktig del när dessa ungdomar träffades, men man utövade också en mängd andra aktiviteter, som inte hade med brottslighet att göra. Många av ungdomarna var duktiga boxare och en del utövade också andra kampsporter. Vissa höll på med musik. Andra aktiviteter förekom också, som inte togs upp här. Många av ungdomarna var tillsammans större delen av dagarna, eftersom de varken gick i skolan eller hade något arbete. De höll också kontakten genom mobiltelefoner. På detta sätt kunde de hålla varandra underrättade vad som var på gång även när de inte var tillsammans (s 144-145). När det gäller ledarskap och status i gänget tyckte ungdomarna inte att det fanns några speciella ledare. Beslut fattades demokratiskt, alla måste vara överens. Samtidigt framgick det tydligt att vissa individer hade mer status inom gänget än andra. Det verkade som om de äldre pojkarna hade högre status och mer att säga till om än de yngre (s 149). 12

Enligt Blombergs (1960) resultat i undersökningen om den svenska ungdomsbrottsligheten är ungdomskriminaliteten till största delen en gemensamhetsaktivitet. Ungdomarna begår oftast sina brott tillsammans med en eller flera kamrater, till skillnad från äldre brottslingar. Kamratgänget ger ungdomarna styrka under puberteten, som för många är en kaotisk period. Det ger medlemmarna gemensamma värderingar, normer och trygghet. Gruppmedlemmarna förväntas uppträda enligt gruppens allmänna regler. Den som inte följer gruppens normer betraktas som avvikande och riskerar att bli utstött eller få en försämrad status i gruppen. I detta avseende är skillnaderna troligtvis små mellan vanliga ungdomsgrupper och brottsliga gäng. Den största orsaken till att ungdomar sällan begår brott ensamma beror med stor säkerhet på att de har ett behov av stöd från andra för att våga utföra kriminella aktiviteter. Delat ansvar och prestigebehovet inför kamraterna är två viktiga faktorer. Blomberg nämner också en undersökning gjord i Norge, där det framkom att grupperna fram till 14-15-års ålder bestod av fyra eller flera deltagare och att antalet ensambrottslingar ökade konstant efter denna ålder (Ibid, s 160-162). En grupp och dess normer kan ha en enorm påverkan på gruppmedlemmarna. Gruppen utövar press på medlemmarna för att få så många som möjligt att acceptera gruppens normsystem. Gruppress och individens behov av anpassning leder fram till konformitet. Konformitet har man när utövarna förändrar sitt beteende eller sina uppfattningar och godtar gruppens normer. Egentligen finns det inget direkt krav på att man måste rätta sig efter gruppens press. Konformitet kan istället förklaras med att vi gärna vill bli omtyckta, vara korrekta och göra rätt och att vi gärna vill tillhöra en speciell grupp för att grupptillhörighet stärker vår självbild (Høigaard & Lidbom, 1999, s 99). Ungdomars tidigare normer och värderingar spelar stor roll när det gäller att stå emot kombinationen egna brottsliga tendenser och grupptryck från kamraterna (Blomberg, 1960). En uppfostran utan moraliska värderingar och handlingsnormer minskar motståndskraften att kunna stå emot inflytandet från gänget. I en skötsam grupp blir han skötsam, i en kriminell grupp blir han kriminell. Många medlemmar i kriminella gäng har en normal uppväxt och normal psykisk hälsa och skulle antagligen inte ha blivit kriminella i en bättre kamratmiljö. Den som arbetar med ungdomsbrottslingar kan ofta berätta att när de är ensamma med ungdomarna uppför de sig normalt, det vill säga de uppvisar inte några asociala symptom alls, men att de tillsammans med sina gängkamrater uppvisar helt andra drag. Lojalitet är viktigt i gänget. I Blombergs undersökning uppgav många av ungdomarna att de egentligen inte ville delta i gängets brottsliga aktiviteter, men att de ändå ville vara tillsammans med kamraterna. Det var först när någon åkte fast som man sa till - då fick man ett skäl att ändra livsföring. Detta skäl kunde accepteras av de andra och man förlorade inte sina kamrater eller grupptillhörigheten (Ibid, s 163-164). Självdeklarationsundersökningar (anonyma enkätsvar) visar att de flesta ungdomar begår brott någon gång, men väldigt få åker fast. Fyra av fem som begår brott är pojkar (Olsson, 1996, s 7). Det är vanligare att pojkar begår brott eftersom de generellt är mer benägna att ta risker än vad flickor är (s 13). Orsakerna till att ungdomar begår brott är svåra att besvara, men några förklaringar kan vara att det är roligt, spännande, man testar gränser, sysslolöshet, påverkan från kamrater, berusning, droger, biologiska förändringar under puberteten, spänningar mellan barnets värd och vuxenvärlden, skoltrötthet samt sökande efter en egen identitet (s 7-8, 11). Brottslighet, liksom annat beteende, är vanebildande och ju längre man lever på detta sätt, desto svårare är det att bryta sig ut. Ju längre det dröjer innan kriminaliteten upptäcks och ju 13

längre tid det går mellan upptäckt och åtgärd, desto svårare blir det att ändra sitt invanda beteende. Aptiten växer medan man äter. (Blomberg, 1960, s 164; Olsson, 1996, s 12) Enligt Sutherland är kriminaliteten ett resultat av en inlärningsprocess, det vill säga att man lär sig brottsligt beteende på samma sätt som övrigt beteende (Olsson, 1996, s 12). Nedan följer ett exempel på ett pojkgäng, som under en period av några månader höll på med kriminell verksamhet, men där de flesta av pojkarna - efter att de upptäckts - klarade att bryta sig ur detta beteende. Blomberg (1960, s 164-167) ger här en beskrivning av en grupp Stockholms-pojkars utveckling från normalt pojkgäng till kriminell ungdomsliga. Denna skildring, som gjordes av J. Takman, 1957, var en följetong i dagspressen under en tidsperiod. Innan pojkarna började med sin kriminella verksamhet hade de inte uppvisat något asocialt beteende alls. Deras hemförhållanden betecknades som goda, men ej idealiska. De flesta var klart yrkesinriktade och flera av dem genomgick yrkesutbildning. De hade hållit ihop i flera år innan de började med sin kriminella verksamhet. Den sommaren problemen började var all organiserad fritidsverksamhet för ungdomar inställd. En av pojkarna ägde en bil och de hade åkt runt i den för att fördriva tiden. När bilen gick sönder började de låna bilar, som de sedan ställde tillbaka. Efter ett tag började de stjäla bilar - de stal 140 bilar på fyra månader - och man började också göra inbrott, mest i kiosker. I början var det bara några få av pojkarna som deltog i stölderna, men fler och fler gick med och när ligan avslöjades hade 20 av 22 pojkar deltagit i bilstölder. Vid en undersökning ungefär ett och ett halvt år senare visade det sig att de flesta av pojkarna hade slutat med brottslig verksamhet. De flesta hade alltså bara fortsatt tills de blev upptäckta. Anmärkningsvärt är också att två av pojkarna inte hade deltagit alls. Hur länge de hade kunnat stå emot är däremot osäkert. Utredarna var eniga om att orsaken och den utlösande faktorn till brottsligheten var bristen på fritidsverksamhet. Ungdomarna hade ingen möjlighet att få utlopp för sitt aktivitetsbehov. Förutom detta var den sociala kontrollen slapp - även efter att de hade upptäckts kunde de ganska obehindrat fortsätta med bilstölder och kioskinbrott under några månader. Enligt Blomberg kan vi inte göra så mycket åt att ungdomar sluter sig samman i grupper eller de anpassningssvårigheter och den opposition mot vuxna som ofta inträffar i puberteten. Vad man däremot kan göra är att förebygga att ungdomarna utvecklas i asocial riktning och påverka dem som redan hamnat fel, genom att hjälpa dem att få sitt aktivitetsbehov tillfredsställt. Det är också viktigt att de inte förlorar kontakten med samhällets normsystem. För att lyckas med det sistnämnda är det nödvändigt att försöka få in vuxna i ungdomsgrupperna för att påverka ungdomarnas attityder inifrån. Man kan inte stå utanför och försöka ändra inställningen hos ett trotsigt pojkgäng (Ibid, s 169-170). Idag är de vanligaste ungdomsbrotten i Göteborg misshandel, stöld och narkotikabrott, därefter följer rån, skadegörelse och olovlig körning, enligt en artikel i Göteborgs-Posten (Ljung, 2002). Första halvåret 2002 dömdes 337 ungdomar (under 21 år) för brott. Pojkar utgör 86 % av dessa. Bobby, som idag är 19 år började begå brott när han var 13 år (Ibid). Han har blivit dömd fyra gånger. Idag säger han att det är slut med brott och att han sköter sig. Hans tidigare gäng är splittrat - de flesta sitter inne och av dem som är ute sköter sig ganska många. Han tror själv att den största orsaken till att han slutat begå brott är att han mognat och är på väg att bli vuxen. Det är viktigt att det finns något vettigt att göra. Brotten blev vår sysselsättning istället för skolan, fritidsgården eller någon idrott. Jag och kamraterna höll 14

alltid på att planera var och hur vi skulle slå till nästa gång. Då kände vi oss upptagna och det var nog lite därför också som vi höll på. Två sätt som man kan bedöma människor på är efter vad de är eller efter vad de gör. Enligt Patriksson (1979) finns det antagligen inget annat område där man i så hög grad bedömer människor efter deras prestationer, det vill säga deras förvärvade egenskaper, som inom idrotten. Inom den moderna idrotten skall inte tas hänsyn till saker som samhällsställning, ras eller nationalitet, utan enbart till prestationen (s 40). I det här sammanhanget kan nämnas proffsboxaren Paolo Roberto, född i Upplands Väsby, som hävdar att boxningen räddade hans liv. Han säger att boxningen uppfyller en social funktion. Det är inte från handelshögskolan man rekryterar boxare utan det är killar från förorterna, killar som har det jobbigt, som får en chans att bli något annat än kriminella. På 1980-talet ansåg polisen att Paolo var en av Sveriges tre farligaste ungdomar och hade han inte kommit i kontakt med boxningen så hade han varit död idag, tror han själv. Han har själv blivit knivhuggen flera gånger och tio av hans bästa vänner har råkat illa ut. Fem är döda och fem är knarkare (Strömberg, 2002). Han säger att idrotten var viktig, jag var mån om att hålla hög klass och hålla min position även där. Man hade ett alibi gentemot de övriga i gänget att ta det lugnt med sprit och droger utan att bli utpekad som tunnis (Olsson, 1996, s 23). En annan idrottspersonlighet är Sven Tumba Johansson som också kan nämnas här. Han höll på med ganska avancerad brottslighet ända upp i 17-års-åldern, men slutade tack vare idrotten (Ibid, s 22). 2.3 Fritidsvanor och social position I tidigare nämnda undersökning (Sarnecki, 1981) om B-pojkar (brottsliga) respektive IB-pojkar (icke brottsliga) studerade man också de här två gruppernas fritidsvanor och kom fram till följande: B-pojkarna ägnade sig mindre åt musik, hade sällan några specialintressen eller hobbies och läste mindre. Om de läste var det oftast serier eller deckare. Om de läste dagstidningar läste de bara rubrikerna och helst om det är något mord eller så. B-pojkarna gick oftare på bio och de såg helst våldsfilmer. De gick oftare på ungdomsgården, men deltog mer sällan i någon föreningsverksamhet. B-pojkarna ägnade sig mindre åt idrott än IB-pojkarna. Att gå ner på planen och sparka boll räknades som idrottsutövning. Några fler B-pojkar än IB-pojkar nämnde att de höll på med boxning (Ibid, s 192-193). I den tidiga idrottsrörelsen i Sverige var det främst personer från de högre samhällsskikten som utövade idrott. I en studie av Johansson av medlemsregister från 1901 hos några svenska idrottsföreningar framkom att majoriteten av medlemmarna kom från socialgrupp 1 och 2. Medlemmarna bestod till största delen av officerare och tjänstemän. Arbetarrörelsen var från början negativ till idrotten. Det ansågs vara ett borgerligt påhitt som inte hade något värde för arbetarna, men under 1900-talet förändrades arbetarrörelsens attityd till idrotten i positiv riktning (Patriksson, 1979, s 16). I sin rapport Idrottsrörelsen av idag, redovisade von Euler, 1953, att individer från högre socialgrupper oftare var medlemmar i idrottsföreningar än de från lägre (Engström, 1999). Många undersökningar gjorda under senare delen av 1900-talet har också visat att andelen motionsutövare är störst i de övre socialgrupperna och lägst i de lägre, vare sig detta uttrycks i 15

yrkesstatus, utbildnings- eller inkomstnivå. Störst betydelse verkar utbildningsnivån ha. I LOrapporten från 1991 redovisas att cirka en fjärdedel av arbetarna jämfört med en tredjedel av de högre tjänstemännen motionerade regelbundet minst två gånger i veckan (Ibid, s 49). Av de regelbundet fysiskt aktiva finns det nästan dubbelt så många med högskoleutbildning som med grundskoleutbildning. Även bland barn kan man se tydliga skillnader mellan socialgrupper. I slutet på 1980-talet fann Blomdahl att 22 % av barnen på lågstadiet, som tillhörde den lägsta socialgruppen, var medlemmar i någon idrottsförening, medan 59 % av de som tillhörde den högsta var medlemmar (Ibid, s 50). Personer som genomgått en klassresa, det vill säga gått från socialgrupp 3 till socialgrupp 1, befinner sig ungefär mitt emellan högsta och lägsta socialgrupp både vad gäller kvantitet av motionsutövande och val av idrott, men oftast med en liten dragning åt ursprunglig socialgrupp. Slutsatsen av detta är att ett visst socialt arv går att finna när det gäller intresse för utövande av idrott, att man förblir sin ursprungliga klass trogen (Ibid, s 96-97). Om man tittar på sambandet mellan motiv till idrottsutövande och utbildningsnivå så tyckte de lågutbildade att det viktigaste med motion och idrott var att det ger bra självdisciplin och att man blir psykiskt uthållig och envis - att man får lära sig att inte ge upp när det tar emot. Högutbildade tyckte det viktigaste var att bli stark, få bättre kondition, hålla sig frisk och sund, se attraktiv ut, få avkoppling, må bättre och orka mer (Ibid, s 95). Intresset för olika idrotter skiljer sig också mellan olika sociala grupper. Till exempel är bangolf, bowling, fiske och motorsport mer omtyckta bland de med lägre utbildning (motorsport endast män). Alla vintersporter, samt golf och segling, är mer omtyckta bland högutbildade (Ibid, s 92). Ju modernare en sport är desto högre upp befinner den sig i socialgruppshierarkin. Individuella idrotter befinner sig högre upp i hierarkin än lagidrotter. Schelin redovisar i sin avhandling från 1985 en överrepresentation från den högsta socialgruppen i idrotter som golf, segling, tennis och utförsåkning och en underrepresentation i brottning, boxning och fotboll. Men förändringar vad gäller olika idrotters popularitet och status kan ske snabbt. Ett decennium senare kan det se helt annorlunda ut. Exempel på detta är intresset för innebandy, snowboard och inlines som ökat mycket de senaste åren (Ibid, s 50-51). Slutsatsen av detta är, enligt Engström, att individen genom sitt idrottsintresse har stora möjligheter att visa sin sociala position. Genom val av motionsform, eller valet att helt avstå från motion, kan man uttrycka sin personliga smak och sin identitet. Jag tror dock inte att det är ett medvetet val, att välja idrottsgren efter vilken socialgrupp man tillhör. Det har snarare med kamraters val, föräldrars intresse och vad man känner sig hemma att göra det vill säga ett omedvetet val utifrån vilken socialgrupp man tillhör. Vissa sporter anses allmänt vara överklassporter, som till exempel golf, tennis, hästsport och segling. Detta är de flesta medvetna om och en del väljer kanske bort dem, dels på grund av ekonomi, men kanske också för att de representerar överklassens intressen och att man inte vill befatta sig med dem. Andra idrotter ligger mer i gråzonen, som till exempel bollspel, motorsport, vintersport, friidrott och orientering. Nedan följer en sammanfattning av en undersökning gjord av statens ungdomsråd 1972-74 (Perssons & Dahlgren, 1975). Här kunde man se en klar skillnad mellan ungdomar från olika socialgrupper när det gällde föreningsverksamhet, där 2/3 från socialgrupp 1 var medlemmar men bara varannan från socialgrupp 3. Däremot kom man fram till att val av fritidsaktiviteter inte berodde så mycket på socialgruppstillhörighet, utan att de speciella intressena styrde mer 16

där (s 20). Något fler i socialgrupp 1 nämnde idrott som fritidssysselsättning jämfört med grupp 2 och 3, men det var ingen stor skillnad (s 27). Kamratkontakterna var viktiga för alla typer av föreningar, medan föräldrarnas önskan generellt var ett oviktigt motiv. Man kom fram till att socialgruppsskillnaderna var ganska små när det gällde motiv för medlemskap (s 42-44). Inställningen till idrott var mycket positiv både hos ungdomarna och deras föräldrar. Majoriteten föredrog också idrottsföreningar framför andra föreningar. De föräldrar som visade störst intresse för att ungdomarna skulle gå med i någon förening var de som tillhörde socialgrupp 1 (s 45-46). När det gällde föreningslivet allmänt kom man fram till att det inte skedde någon nyrekrytering efter 12 års ålder. Efter denna ålder handlade det mer om att byta förening eller att gå med i fler. Man kom med två förslag till detta problem: 1. Göra särskilda insatser för att nå ut till de ungdomar som inte är medlemmar i någon förening. 2. Försöka få in ännu fler 10-12-åringar i föreningarna och hoppas att de skall vilja fortsätta som medlemmar (s 159). Ovanstående undersökningsgrupp utgjordes av vanliga ungdomar från Köping, Mölndal samt Östersund och alltså inte av ungdomar som befinner sig i riskzonen. Dessa ungdomar tyckte, konstigt nog, inte själva att ungdomsföreningarna hade någon speciellt viktig roll när det gällde uppfostran och förhindrande av alkohol- och narkotikamissbruk. Av denna underökning framgår hur viktigt det är att den förebyggande verksamheten för ungdomar i riskzonen startar tidigt, före 10-12 års ålder. Även om det är möjligt även efter denna ålder, så blir det mycket svårare. Enligt undersökningar gjorda av Sarnecki och Ekman (1980) var de ungdomar som var mest aktiva i olika föreningar 12-åringarna. De flesta som gick med i någon förening gjorde det före 12-15 års ålder och ungdomar var mycket oftare medlemmar i idrottsföreningar än vuxna. Undersökningar av high school ungdomar i USA har visat att idrotten har stor betydelse för tonårspojkar både som fritidssysselsättning och för att nå popularitet och erkännande från andra pojkar och flickor. Det verkade däremot inte som om det fanns någon aktivitet för flickor som hade samma betydelse. Tillgången till fritidssysselsättningar berodde också mycket på var man bodde - i storstad, mindre stad eller på landet. Det beror inte bara på att utbudet är större i en storstad, utan även på att det där finns speciella problem som illegal narkotikahandel, anonymitet och isolering (Ibid, s 25-26). I en undersökning inom Ungdomsgårdsutredningen (Ibid) framkom att cirka hälften av dem som besökte ungdomsgårdarna även tillhörde en eller flera föreningar. Andra undersökningar har visat att bland ungdomar i allmänhet är andelen medlemmar i föreningar lika stor. I Sarneckis och Ekmans undersökning (Ibid) framkom dessutom att ganska många besökare skulle vilja tillhöra en eller flera bestämda föreningar. Det verkade inte som om gårdsungdomarna hade mindre kunskaper om, eller mindre kontakt med, föreningslivet än ungdomar i allmänhet. Flera undersökningar har visat att de flesta ungdomar som någon gång går med i någon förening gör det före 12 års ålder, innan de får lov att komma in på gårdarnas kvällsverksamhet. Få ungdomar började på gårdarna efter det att de fyllt 15 år, istället var det så att fler och fler slutade att komma efter den åldern. Detsamma gällde för föreningarna, ungdomarnas intresse avtog även här efter 15 års ålder. Det var alltså inte så att de ungdomar som slutade att komma till gårdarna började delta i föreningsverksamhet, eller tvärtom. Ungdomarna började istället ägna sig åt andra fritidssysselsättningar, ofta med kommersiell inriktning (Ibid, s 166). I en undersökning gjord av Sarnecki (1983) på uppdrag av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 17

studerades sambandet mellan ungdomars fritidsvanor och deras sociala belastning. Man kunde här se att det främst var ungdomar utan känd brottslighet och utan socialt belastade föräldrar som var medlemmar i idrottsföreningar och andra fritidsföreningar. Vissa av de mer socialt belastade ungdomarna deltog i olika spontant organiserade idrotts- och friluftsaktiviteter utan vuxna ledare och samhällssubventioner, som en kompensation för att de inte var med i någon idrottsförening (s 10). I samma undersökning framkom att ungdomars brottslighet hade ett tydligt samband med deras deltagande i kommersiella fritidsaktiviteter såsom bio, besök på hamburgerbarer, pubar, diskotek, spelhallar och liknande. De åkte också oftare än andra in till city. Det var inte de kommersiella fritidsaktiviteterna i sig som var orsaken till ungdomars brottslighet, utan att de brottsliga ungdomarna sökte sig till platser där de kunde finna andra i samma situation som de själva. I dessa miljöer fanns, förutom ungdomar, även vuxna som var brottslingar eller missbrukare (Ibid, s 10, 12). Kriminella ungdomar deltar mer i aktiviteter som de arrangerar själva, utanför de vuxnas kontroll, medan icke kriminella ungdomar och ungdomar med tryggare social bakgrund mera deltar i aktiviteter som arrangeras eller subventioneras av samhället - med undantag av fritidsgårdar som oftare besöks av socialt belastade ungdomar. När dessa ungdomar söker sig till aktiviteter till exempel inom idrottsföreningar slås de ofta ut på ett tidigt stadium. Detta tyder på att det framför allt är de redan privilegierade ungdomarna som tar del av de subventioner som samhället ger föreningsverksamheten. Ju sämre socialt anpassade ungdomarna är, desto mindre ägnar de sig åt de fritidsaktiviteter som stöds av allmänna medel. Samhällets resurser når alltså inte de rätta personerna (Sarnecki, 1982, a, s 66; Sarnecki, 1983, s 10-11). Här kan man se vikten av att alla får vara med. Utrensning av barn som är lite sämre idrottsutövare än de andra kan få förödande konsekvenser. Detta borde vara ett första steg mot förebyggande verksamhet - att alla som är med har lika värde och att alla behövs. Enligt Uppdrag gransknings reportage (2002, a) om barn och idrott, är toppning och utslagning inom barnidrotten ett vanligt problem och det är man också medveten om inom idrottsrörelsen. I Riksidrottsförbundets riktlinjer för barnidrott, det vill säga för barn under 12 år, står det bland annat att idrotten ska vara lekfull och ta hänsyn till barnens variationer i utvecklingstakt. Idrotten ska lära barn att ta hänsyn till kamrater och ledare och verksamheten ska bidra till att väcka ett livslångt intresse. Många barn som varit med länge och som har bidragit till föreningens existens genom att betala medlemsavgifter och ställa upp på träning och tävling är plötsligt inte längre önskvärda. De föreningar som vill elitsatsa borde kunna göra det parallellt med övrig verksamhet eller gå ut med den målsättningen på ett tydligt sätt så att de barn som vill vara med för att det är roligt kan söka sig någon annanstans redan från början. Det borde vara ett ganska enkelt sätt att arbeta förebyggande på - det vill säga att försöka få barn som redan är intresserade av det de gör att stanna kvar, jämfört med vad som kanske behöver göras sen, om de börjar med kriminalitet och droger. I Justitiedepartementets utredning Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården gjordes bland annat en undersökning av de intagnas fritidsaktiviteter under deras vistelse på kriminalvårdsanstalterna (SOU, 1979, s 152-153). Vanliga idrottsaktiviteter inom anstalterna var bordtennis, fotboll, badminton, volleyboll, 18

styrketräning och minigolf. Det förekom också att lag från anstalterna deltog i korpidrott av olika slag. Målet med ovanstående var inte att fylla ut de intagnas lediga tid med ett antal aktiviteter, eller att försöka skapa lugn och ordning på anstalten. Målet var istället att försöka få de intagna intresserade av meningsfulla fritidsaktiviteter och att försöka skapa en förmåga hos dem att söka sig till liknande aktiviteter även efter anstalttiden. Nedan redovisas några paragrafer om reglering av de intagnas fritidsverksamhet (Ibid): I 14 lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) stadgas att: Intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidsysselsättning. Han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstalten på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället... I 13, 66-68 och 71 regleras frågor om fysisk träning, fritidsaktiviteter samt utomhusvistelse: Intagen skall beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd. Intagen skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme kulturella aktiviteter och annan fritidsverksamhet i lämplig omfattning skall bedrivas under medverkan av myndigheter, organisationer eller andra sammanslutningar av enskilda personer styresmannen skall tillse att fritidsverksamhet bedrivs i sådan omfattning att varje intagen får tillfälle till någon form av fritidssysselsättning, såsom hobbyverksamhet, gymnastik och idrott styresmannen skall ombesörja att de intagna erhåller erforderlig information om olika slag av fritidsverksamhet de intagna skall ges tillfälle att delta i idrottsverksamhet, bevista fotbollsmatch eller annan idrottstävling, teater- eller bioföreställning, besöka konstutställning Efter Malexander-morden, 1999, skärptes reglerna när det gäller tillstånd att få lämna anstalten (se rubrik Beskrivning av kriminalvårdsanstalten ). I 14 av den 1/10 2000 (KVVFS, 2000) stadgas att: Om det lämpligen kan ske, bör en intagen ges tillfälle att vistas utanför anstalten för att på fritiden delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället Sådan vistelse utanför anstalten får inte medges om det på grund av viss omständighet kan befaras att den intagne kommer att avvika, återfalla i brott eller missbruka alkohol, narkotika han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling. Det är därför viktigt att anstalten utvecklar ett så omfattande och varierat fritidsutbud som möjligt inom anstalten. Kan anstalten erbjuda en bra verksamhet inom anstalten minskar generellt sett behovet av att också medge de intagna fritidsverksamhet utanför anstalten De intagna som redan har meningsfulla fritidsintressen bör uppmuntras att vidmakthålla dessa...verkställigheten av fängelsestraffet får inte utformas så att allmänhetens tilltro till kriminalvården skadas. Sålunda får fritidsverksamhet utanför anstalten inte medges i sådan omfattning att verkställigheten av fängelsestraffet urholkas, och vissa typer av aktiviteter bör överhuvudtaget inte komma ifråga Ett medgivande till fritidsverksamhet utanför anstalten förutsätter en individuell prövning rörande den intagnes behov av utevistelse med iakttagande av kravet på att utevistelsen skall vara ägnad att underlätta anpassningen i samhället Myndigheten måste göra en riskbedömning inför varje utevistelse Särskilt skriftligt beslut måste meddelas inför varje utevistelse...särskild uppmärksamhet bör dock ägnas åt de intagna som har ett uttalat behov av social träning samt de intagna som på grund av ett mycket långt frihetsberövande bedöms vara i behov av särskilda insatser 19

Beträffande socialt etablerade intagna saknas normalt skäl att ur rena rehabiliteringsaspekter medge fritidsverksamhet utanför anstalten. I vissa fall kan dock sådana intagna komma ifråga för utevistelse för att t.ex. vidmakthålla ett starkt engagemang i en förening Under tiden närmast före frigivningen är normalt behovet och nyttan av fritidsverksamheten utanför anstalten som störst. De utevistelser som kan komma ifråga bör därför koncentreras till det skedet skall utevistelse kunna medges som mest fyra ggr/månad lämpliga aktiviteter såväl i grupp som enskilt: - förenings- och mötesverksamhet - idrotts- och sportverksamhet - kursverksamhet - kulturell och liknande verksamhet - aktivitet i anstaltens egen regi (t.ex. friluftsliv) - religiös och liknande verksamhet Grupp av intagna som medges fritidsverksamhet utanför anstalten från en öppen anstalt bör inte i något fall utgöras av fler än fem (5) intagna. Vid en sluten anstalt bör gruppen av intagna utgöras av färre än fem Myndigheten svarar normalt för de kostnader som är förenade med de intagnas fritidsverksamhet utanför anstalten 2.4 Socialisation Enligt Patriksson (1994) påverkas nästan alla människor av idrotten, på det ena eller andra sättet. Som exempel på detta nämner han vinter-os i Lillehammer och fotbolls-vm i USA, 1994, som betydde mycket för både Sverige och Norge. Dessa händelser innebar stora framgångar och engagerade väldigt många människor. En social institution som är så stor och så viktig borde ha betydelse i socialisationsprocessen, menar Patriksson. Den återspeglar ett samhälles normer och värderingar och medverkar därför i reproduceringen av de värderingar som råder i samhället (s 2). Man kan tala om socialisation genom idrott, i idrott och till idrott. I socialisation genom idrott koncentrerar man sig på de effekter idrottsutövandet får, speciellt inom andra områden, utanför idrotten. Här tar man till exempel upp frågor som vad man lär sig av att delta i idrottsliga aktiviteter, samt kunskaper, normer och personlighetsdrag man kan få genom idrotten och som kan överföras till andra situationer det vill säga om idrotten har något transfervärde. Socialisation i idrott fokuserar på vad man lär sig genom idrotten, utan att studera om dessa kunskaper är meningsfulla, eller går att använda, utanför idrotten. I socialisation till idrott koncentrerar man sig på orsakerna till individers deltagande i idrott. Här tar man till exempel upp frågor som varför vissa börjar idrotta medan andra väljer att inte göra det. Under de senaste 20 åren, har de flesta som forskar om idrottssocialisation ägnat sig åt socialisation till idrott, genom att försöka hitta faktorer som påverkar deltagande i idrott. Det jag främst är intresserad av i den här uppsatsen är socialisation genom idrott, men tyvärr finns det inte speciellt mycket forskning inom detta område (Patriksson, 1979, s 63; Patriksson, 1994, s 15, 21-22; Olsson, 1996, s 23-24). Socialisation till idrott Den socialisation som sker i familjen har stor betydelse för vilka normer, värderingar och attityder barn får. Familjen är därför viktig när det gäller barns möjligheter och vilja att idrotta. Även upplevelsen av idrott påverkas av de värderingar som individen har (Ingebrigtsen, 1995, s 60). Den socialisation som sker i familjen och i lekgruppen kan vara en av förklaringarna till att en del barn börjar idrotta, medan andra inte gör det (Patriksson, 1994, s 15). 20