Äldre patienter och den perioperativa dialogen

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Omvårdnad Lillemor Lindwall och Iréne von Post Äldre patienter och den perioperativa dialogen Karlstad University Studies 2009:10

Lillemor Lindwall och Iréne von Post Äldre patienter och den perioperativa dialogen Karlstad University Studies 2009:10

Lillemor Lindwall och Iréne von post. Äldre patienter och den perioperativa dialogen Forskningsrapport Karlstad University Studies 2009:10 ISSN 1403-8099 ISBN 978-91-7063-231-0 Författaren Distribution: Karlstads universitet Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Omvårdnad 651 88 KARLSTAD SVERIGE 054-700 10 00 vx www.kau.se Tryck: Universitetstryckeriet, Karlstad 2009

Förord Lillemor Lindwall och Iréne von Post har, genom sin FOU-rapport, åter berikat och legitimerat den vårdvetenskapliga Caring traditionen generellt och alldeles speciellt forskningen inom den perioperativa vården. Det är med stor sakkunskap som författarna låter läsarna ta del av den perioperativa vårdandets värld där den äldre patienten genom sina rika berättelser gör denna värld så verklig och närvarande. Den perioperativa dialogen med vårdarna som ledsagare framstår som ett kärlekens, trygghetens och hoppets hölje i en annars så okänd och ibland skrämmande värld. Författarna visar på hur den perioperativa kontexten med sin högteknologi kan bli en trygg vårdande kultur där det råder ett ethos som värnar om människans värdighet, i detta fall den äldre patientens. Rapporten är förutom en praktisk läsebok för alla inom den perioperativa vårdkontexten även en utmärkt metodläsning för alla som vill fördjupa sig i hur hermeneutiken kan visa oss vägen från det universella, absoluta och teoretiska fram till den enskilda patienten vilket sker med hjälp av kliniska medforskare. Modellen visar sig fungera. Rapporten är skriven i en tonart där caritas och claritas förenas till en vårdande kultur där vårdandets bärande kärna synliggörs och klär i ord, dvs. blir evident. Det är för ca trettio år sedan som jag formade de första riktlinjerna till en vårdprocessmodell som småningom utvecklats till den caritativa vårdteorin. Den vårdvetenskapliga grundforskningen, som vuxit fram vid Institutionen för vårdvetenskap vid Åbo Akademi, börjar bli synlig i patientens värld tack vare den forskning som utförs av våra doktorer. Jag vill rikta ett varmt tack till Irene von Post och Lillemor Lindwall för den värdefulla rapporten. Det är något alldeles speciellt då egna lärjungar visar på nya vägar! Vasa i februari 2009 Katie Eriksson 1

Förord Det finns idag ett ökat intresse för forskning om äldre patienter och om att leva ett värdigt liv. Med denna FOU- rapport, vill vi visa hur anestesi- och operationssjuksköterskor kan lindra den äldre patientens lidande genom att patienten får berätta sin berättelse för sin sjuksköterska. Rapporten ger en bild av hur den äldre patientens värdighet bevaras när han/hon får dela sina tankar med sin anestesi- eller operationssjuksköterska och när sjuksköterskan tillåter sig att bli en känd person för den äldre patienten som skall genomgå en operation. Den kliniska vårdvetenskapens värdegrund och forskningsmetoder för kunskapssökande har varit en förutsättning för att finna kunskapen om det perioperativa vårdandet. Genom applikationsforskning har vi utvecklat evidensbaserat vårdande på vårdvetenskaplig grund. Med FOU- rapporten vill vi öppna upp för ett nytänkande inom den perioperativa vården och visa på hur vi som forskare kan ta tillvara anestesi- och operationssjuksköterskornas erfarenheter av den perioperativa dialogen. Vår förhoppning är att rapporten skall inspirera andra anestesi - och operationssjuksköterskor att ge den äldre patienten och sig själva, genom den perioperativa dialogen, en chans att skapa en värdig perioperativ vård. Vår strävan med detta projekt har varit att med medforskarnas hjälp följa den äldre patienten genom den perioperativa dialogen. Ett forskningsprojekt kan inte genomföras utan medhjälpare. Vi vill framföra ett varmt tack till alla patienter som valde att delta i projektet. Tack alla medforskare för att ni ville ingå i projektet, för ert engagemang och för era innehållsrika och intressanta berättelser om den äldre patienten och den perioperativa dialogen. Ett stort tack vill vi också rikta till de arbetsledare som givit anestesi- och operationssjuksköterskorna förutsättningar att vara medforskare. Karlstad 2009-01-26 Lillemor Lindwall Iréne von Post 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING INTRODUKTION...4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER...5 SYFTE...6 FORSKNINGENS DESIGN OCH GENOMFÖRANDE...6 MEDFORSKARNAS UTVÄRDERING...8 STUDIE I...10 INLEDNING...11 DEN PERIOPERATIVA DIALOGEN...11 DEN PERIOPERATIVA DIALOGENS GENOMFÖRANDE...15 TIDIGARE FORSKNING...17 SYFTE...18 FORSKNINGENS DESIGN OCH GENOMFÖRANDE...18 INSAMLING AV DATA...21 ETISKA STÄLLNINGSTAGANDEN...21 HERMENEUTISK TEXTTOLKNING...22 RESULTAT...36 DISKUSSION...58 STUDIE II...74 INTRODUKTION...75 SYFTE...79 METOD...80 RESULTAT...85 DISKUSSION...103 STUDIE III...119 INTRODUKTION...120 SYFTE...127 METOD...128 RESULTAT...133 DISKUSSION...145 BILAGOR...156 3

Introduktion Föreliggande FOU- rapport är ett kliniskt grundforskningsprojekt, med ett applikationsmoment som inriktar sig på att upptäcka okända eller redan kända sammanhang i praxis 1 och handlar om hur anestesi- och operationssjuksköterskor genom den perioperativa dialogen tar ansvar för att kontinuiteten hålls samman. Vårt forskningsintresse är att öka förståelsen för det perioperativa vårdandet, den vårdande akten och att implementera vårdvetenskaplig forskning i praxis. Forskningens resultat presenteras i tre studier: I Studie I beskrivs; Den äldre patienten, som skall genomgå en operation. I denna studie vidgas kunskapen om den professionella förförståelsen, när professionen främjar seendet och när professionen liksom Maya s slöja skymmer seendet. Studien visar också hur den professionella förförståelsen påverkar medforskares och forskares föreställningar om sig och sin praxis i en klinisk grundforskning med ett applikationsmoment. Vi vill lyfta fram betydelsen av att forskare och medforskande anestesi- och operationssjuksköterskor som genomför projekt i en egen kontext klargör sin professionella förförståelse innan studierna påbörjas. Studie II handlar om; Att få dela sina tankar. Vad den äldre patienten talar om, med sin anestesi- eller operationssjuksköterska, i den perioperativa dialogen. I studien delade den äldre patienten sina tankar med sin anestesi- eller operationssjuksköterska, om att vara äldre och drabbad av sjukdom. Genom den perioperativa dialogen framstod anestesi- och operationssjuksköterskan som att hon/han var intresserad av patienten och som ett efterlängtat besök när de möttes igen. Genom att dela den äldre patientens tankar får anestesi- och operationssjuksköterskan kunskap om den patient hon/han skall vårda och vad den äldre patienten upplevde som lidande och välbefinnande. I studie III beskrivs; Den perioperativa dialogen när anestesi- och operationssjuksköterskan blir en känd person för den äldre patienten. Studien handlar om hur anestesi- och 1 Praxis grek. handling, gärning (från pra ssô, göra, handla, uträtta), sedvana, tradition. Praxis är ett viktigt begrepp för de vetenskaper som har anknytning till en yrkesutövning. För Platon och Aristoteles innebar praxis det praktiska livet (lat. Vita activa) i motsats till det teoretiska livet. Praxis fungerar i kunskapsteorin både som utgångspunkt, drivkraft och mål för kunskapssökandet och som ett kriterium för kunskap (NE 1994). 4

operationssjuksköterskor skyddar och bevarar den äldre patientens värdighet genom att bli en känd person för den äldre patienten som skall genomgå en operation. I projektet har siktet varit inställt på att skapa vetande om och ett nytänkande inom den perioperativa vården. Vi har utgått från Erikssons (2003) teoretiska betraktelse av vårdverkligheten som i grunden är en humanvetenskap och vars grundläggande epistemologi är hermeneutik. Projektets motiv var att med hjälp av den perioperativa dialogen föra in ett caritativt vårdvetenskapligt tänkande i praxis och bidra till en vetenskaplig hållning hos anestesi- och operationssjuksköterskor samt överbrygga, skapa broar mellan teori och praxis. Vi ser dialogen mellan teori och praxis som nödvändig för att det perioperativa vårdandet skall kunna beskrivas, analyseras, och förstås som ett vara i en sammanhängande helhet. Vi menar att både teorin och praxis behöver utvecklas för att den perioperativa vården i framtiden skall bli till för patienten. Det är vårt ansvar som anestesi- och operationssjuksköterskor att synliggöra och tillämpa den kunskap som är framtagen inom den perioperativa forskningen så att forskningens resultat tillägnas den äldre patienten som skall genomgå en operation. Projektets ansvariga vetenskapliga ledare har varit Lillemor Lindwall, RN, RNA, RNT, HVDr/PhD, lektor i omvårdnad, Karlstads universitet och Iréne von Post, RN, RNA, RNT, HVDr/PhD, Enheten för vårdvetenskap, Åbo akademi, Vasa. Teoretiska utgångspunkter Forskningen tar sin teoretiska utgångspunkt i Eriksson s (2002) caritativa betraktelse av vårdandet, som ser människan som enheten kropp, själ och ande. Kroppen som bärare av hälsa och lidande förstås som ett vara i en ständig rörelse mellan hälsa och lidande, en kamp mot sjukdomen för att åter vara hälsa (Lindwall 2004). Hälsa är mer än frånvaro av sjukdom som inbegriper helhet och helighet (Eriksson et al. 1995). Lidandet är en oskiljaktig del av livet och jämförbart med hälsa (Eriksson 1994). Vårdandets grundkategori är lidande och vårdandets idé är att lindra lidande i kärlek och barmhärtighet. Grundmotivet för det perioperativa vårdandet är caritas som inbegriper tro, hopp och kärlek och visar sig i anestesi- och operationssjuksköterskornas respekt för människans värdighet (von Post 1999). Den perioperativa kulturens ethos är 5

värdighet (Lindwall & von Post 2007) som bör genomsyra anestesi- och operationssjuksköterskans vårdhandlingar och vårdåtgärder (Lindwall & von Post 2008b). Perioperativ 2 vård innefattar anestesi- och operationssjuksköterskans perioperativa vårdande, den perioperativa dialogen, dvs. en anestesi - eller operationssjuksköterskans pre-, intra - och postoperativa dialog med sin patient samt kirurgiska behandlingar och tekniker dvs. det praktiska tillvägagångssätt som patienten utsätts för i hälsans och livets tjänst. Perioperativ vård kan också förstås som ledning och organisation av det arbete som sker inom en operationsavdelnings verksamhetsområde (von Post 1999; Lindwall & von Post 2005, s. 1). Syfte Forskningens övergripande syfte var att beskriva hur anestesi- och operationssjuksköterskor genom den perioperativa dialogen kunde hjälpa den äldre patienten att bevara sin värdighet i samband med en akut eller planerad operation. Frågeställningar: Vem är den äldre patienten som skall genomgå en operation? Vad talar den äldre patienten om när han/hon får tala med sin anestesi- eller operationssjuksköterska före operation (den preoperativa dialogen) och sedan tas emot av ett känt ansikte på operationsavdelningen (den intraoperativa dialogen), samt utvärdera (den postoperativa dialogen) vården tillsammans med sin sjuksköterska? Hur skyddar anestesi- och operationssjuksköterskan den äldre patientens värdighet i samband med operation? Forskningens design och genomförande Eftersom den perioperativa dialogen har varit till nytta för patienter i allmänhet (Lindwall & von Post 2008c) valde vi att pröva arbetsmodellen på äldre patienter som akut eller planerat skall genomgå en operation. Den perioperativa dialogen gav anestesi- 2 Peri är ett prefix, som härstammar från grekiskan och hänvisar till tid med betydelsen närmast, runt omkring (Collins English Dictionary 1979). Tiden som här åsyftas är den tid som anestesi- och operationssjuksköterskor ger patienten i den pre-, intra- och postoperativa dialogen. Pre är ett prefix som avser tiden före, intra som avser tiden under och post som avser den tid som följer efter patientens operation (Collins English Dictionary 1979). Operation kommer från latinets operari som betyder att utföra en gärning, god eller dålig, ett arbetssätt, åtgärder och handlingar men har också en ursprunglig betydelse, att ge ett offer (Allén 1988; Hellqvist 1922). 6

och operationssjuksköterskor möjlighet att träffa den äldre patienten i ett tidigare skede än vanligt samt utvärdera vården tillsammans med patienten. Strävan var att förstå den äldre patienten på ett nytt sätt, att upptäcka och förändra vanor i en perioperativ praxis samt utveckla teoretiska kunskaper om det perioperativa vårdandet som det visar sig i praxis. Forskningens design följer den kliniska grundforskningens idé och strävar efter att ge en grundläggande bild av den äldre patienten inom den perioperativa vården, och har ett applikationsmoment (Lindholm 2003, 2006) som innebär att anestesi- och operationssjuksköterskor ges möjlighet att vara både medforskare och patientens anestesi- eller operationssjuksköterska. Vara den som tar ansvar för att kontinuiteten hålls samman. Applikationsmomentet är, en form av deltagarstyrd forskning (jfr Starrin 1995) där vetenskapligt skolade forskare och medforskare, kliniskt verksamma sjuksköterskor, tillsammans ansvarar för forskningens förverkligande. Den vetenskapliga forskarens andel är inte enbart att garantera den vetenskapliga stringensen utan också vara vetenskapens översättare och ledare. Den som visar vägen för medforskarna och den som i förlängningen styr kunskapsutvecklingen. Applikationsmomentet kräver att medforskare och forskare bildar ett forskarteam där deltagarna står i dialog med varandra (jfr Lindholm 2006). Forskningsfrågan förutsatte en design som bygger på öppenhet och tolkning (Gadamer 1997), som strävar efter att förstå framför att förklara vad den äldre patienten erfar i samband med en akut eller planerad operation, när anestesi- och operationssjuksköterskan planerar vården enligt den perioperativa dialogen. Intresserade anestesi och operationssjuksköterskor bjöds in att bli medforskare och tillsammans med de vetenskapliga ledarna bilda en forskargrupp. 7

Medforskarnas utvärdering Medforskarna, de kliniskt verksamma anestesi- och operationssjuksköterskorna, de som utgjorde den kliniska grundforskningens applikationsmoment har i sin utvärdering beskrivit hur de erfarit att vara medforskare. Projektet har genomförts i samverkan mellan Karlstads universitet och flera operationsavdelningar i Västra Sverige och pågått under åren 2005-2007. I utvärderingen lyfter medforskarna fram hur värdefullt det varit för dem att få vara medforskare. Medforskarna menar att applikationsmomentet har varit en väg för dem att skaffa sig vidgade kunskaper om det perioperativa vårdandet och om applikationsforskning som forskningsmetod. De har fått en annan medvetenhet om vårdarbetet på operationsavdelningen, om vad den perioperativa dialogen kan betyda för såväl patienter som anestesi- och operationssjuksköterskor. De har upptäckt att de gjort något gott för patienten och är övertygade om att den perioperativa dialogen behövs i det kliniska vårdarbetet. Som medforskare har de fått möjlighet att ingå i en forskargrupp tillsamman med vetenskapligt skolade forskningsledare. Arbetet i gruppen har vidgat deras seende för vad som går att utveckla inom den kliniska vårdvetenskapliga forskningen. De har fått ett nytt perspektiv på patienten och vårdarbetet, känner sig engagerade och stimulerade. En medforskare skriver: Framförallt har jag lärt mig mer om den perioperativa dialogen och den äldre patienten och känner mig mer övertygad om modellens berättigande både för patienten och mig själv som professionell sjuksköterska. Jag är övertygad om att jag utvecklats både som sjuksköterska och som människa. Medforskarna har blivit medvetna om att de kan lära mycket från patienten genom att vara närvarande, lyssnande och villiga att lära av dem och genom att reflektera över sina möten med patienterna. Forskargruppen har varit en tillgång, eftersom medforskarna erfarit att de haft något gemensamt. Det har varit lärorikt att få följa forskningsprocessen från början till slut, planeringen av projektet, att skapa kontraktet, att diskutera grundvärderingar och etiska 8

ställningstaganden. Diskussionerna har gjort att, som en medforskare sa: Skygglapparna har ramlat av och jag har börjat se det jag inte såg förut. Medforskarna har uppskattat de vetenskapliga ledarnas öppenhet och vilja att göra forskarmötena trevliga och innehållsrika. Agendan har varit spännande även om de som deltagare varit sämre på att bidra med synpunkter. Forskarmötena har varit stimulerande, en peppning som givit dem kraft och energi att arbeta vidare. Det har varit problematiskt för vissa medforskare att få tid för forskarmötena, den perioperativa dialogen och möjlighet att samlas och prata om det perioperativa vårdandet i praxis. Några medforskare har känt sig ensamma på sin operationsavdelning, saknat någon som stöttat dem. Någon medforskare hade hoppats på att de skulle ha en forskargrupp på operationsavdelningen som hade träffats regelbundet men det har inte fungerat. En medforskare skriver: Är det något jag lärt av detta så är det, att det inte nog går att betona hur viktigt det är med att förankra mål och förutsättningar bland chefer och ledning. Det finns en viss besvikelse hos medforskarna att alla som var med från början inte fullföljde sitt kontrakt. Det finns en önskan hos medforskarna att fortsättningsvis få använda den perioperativa dialogen på sin operationsavdelning och en vision om att anestesi- och operationssjuksköterskor skall vara villiga att hjälpa till att förändra den nuvarande arbetsordningen. De vill fortsätta att sprida information och kunskap om projektet och den perioperativa dialogen till kollegor och studenter. Det skulle vara värdefullt om det kunde skapas ett nätverk och ett fortsatt samarbete menar de. 9

STUDIE I Den äldre patienten, som skall genomgå en operation Författare: Lillemor Lindwall och Iréne von Post 10

Inledning Skynda, flickor, grip de violdoftande musernas Sköna gåvor, ta den melodiskt klingande lyran! Min hud var en gång slät och fin, nu har åldern rynkat den, håret som var svart har vitnat, tungt har hjärtat blivit, knäna bär mig inte, en gång var de kvicka som små hjortkalvar att röra sig i dans. Jag suckar ofta. Men vad kan jag göra? Att inte åldras är omöjligt för en människa. En gång, berättas det, fördes Tithonos till jordens ände av rosenarmade Eos, hon var fångad av kärlek, han var ung och skön, men ändå togs han, en odödlings make, av den gråa ålderdomen. 3 När den äldre människan berättar om sin historia går hon gärna tillbaka till sin ungdom när kroppen var följsam och inte ställde krav på anpassning som den äldre och sjukare kroppen gör. Kroppen hindrar dem från att dansa, gå fort eller röra sig lika lätt som förr, utan att det gör ont någonstans. Som den grekiska poeten Sapfo skriver, på 600-talet f Kr.: Tungt har hjärtat blivit, knäna bär mig inte, en gång var de kvicka som små hjortkalvar att röra sig i dans. Den äldre människans förväntningar på vad kroppen borde klara av har inte förändrats sedan antikens tid. Vem är den äldre patienten idag som skall opereras? Den perioperativa dialogen Genom att lyssna till anestesi- och operationssjuksköterskors berättelser om vad som var naturlig vård och icke naturlig vård steg idén till arbetsmodellen, den perioperativa dialogen fram (von Post 1999). Anestesi- och operationssjuksköterskor vill värna om 3 Dikten ett antikt mästerverk av den kvinnliga poeten Sapfo som levde på 600-talet f Kr. Dikten hittades i en mumie av två tyska forskare, Gronewald och Daniel. Dikten av den berömda poeten publicerade 2004 i en ny text. Alldeles ny var inte dikten, samma dikt fragment nr 58 är dess officiella namn finns bevarad på en papyrus från 200 talet e Kr, publicerad redan 1922, men den var i ett bedrövligt trasigt skick. Den nya texten, bevarad på en ovanligt gammal papyrus, ett mumieomslag i Köln från 300 talet f Kr, 300 år efter författarens död, ger en mycket mera sammanhängande text där bara de tre, fyra första raderna av de tolv saknas några ord i början. Den brittiske experten på forngrekisk poesi Martin West har supplerat luckorna och han publicerade i slutet av juni 2005 en engelsk översättning i Times Literary Supplement. Översatt till svenska av Gunnar D Hansson och Jan Stolpe (Dagens Nyheter, 22 juli 2005). 11

patientens värdighet och säkerhet under operationen och vara den som skapar förutsättningar för att patienten skall uppleva tiden närmast omkring och under operation, som en sammanhängande helhet (Lindwall & von Post 2005, 2008b). Den perioperativa dialogen skall ses som en arbetsmodell (figur 1) som tar tillvara kontinuitetens krav på att vara i en sammanhängande helhet, en lärande och livgivande gemenskap (von Post 1995, 1999; Lindwall & von Post 2005). Idén till arbetsmodellen har hämtats från den platonska dialogen (Molander 1993). Den perioperativa dialogens värdegrund är caritas (Eriksson 1987, 2002; Roach 1992; Watson 1988), vars ethos värdighet, det djupast etiska, ligger inbäddat i plikten att tänka rätt och handla rätt (von Post 1999; Lindwall et al. 2007). Den perioperativa dialogen har definierats som: en anestesi- eller operationssjuksköterskas pre-, intra- och postoperativa dialog med den patient hon/han skall vårda i samband med ett kirurgiskt ingrepp och syftar till att lindra lidande, skydda patientens värdighet och skapa välbefinnande. Syftet är också att den perioperativa dialogen skall bli till nytta och rättesnöre för anestesi- och operationssjuksköterskors vårdarbete (von Post 1999; Lindwall & von Post 2008b s. 98). Idén till den perioperativa dialogen har sedan fördjupats i Martin Bubers (1990) tankar om dialogen. Han beskriver dialogen som ett mellanmänskligt, ömsesidigt möte mellan två människor, ett möte som sker med eller utan ord, mellan ett jag och ett du. Han lyfter fram det mellanmänskliga mötets betydelse för människans utveckling och växt. Dialogens möjlighet är att nå förståelse i situationen och att hjälpa en annan människa att förstå sin situation. Den perioperativa dialogen med den pre,- intra- och postoperativa dialogen skapar förutsättningar för ett äkta möte, ett möte som sker i vänskap mellan patienten och den anestesi- eller operationssjuksköterska som skall vara med under operation (von Post 1999). Ett möte som sker i en dialog menar Buber (1990) kommer att fortsätta inom människorna sedan de skilts åt. Den perioperativa dialogen innehåller vårdprocessens steg; patientens berättelse, datainsamling, med analys av data, planering, genomförande och utvärdering (Eriksson 1988; Lindwall & von Post 2008b). 12

Dialogen har av Platon setts som en utbildad dialog där ämnet till stor del utreds genom frågor från en som vill komma till en vidare och renare insikt. Målet med dialogen är att finna den kunskap och insikt som deltagarna redan har även om de inte vet om att de har den. I den perioperativa dialogen är det patienten och anestesi- eller operationssjuksköterskan som skall diskutera ämnet, patientens operation. De söker svaren hos varandra eftersom båda går in i en utbildande dialog men med olika kunskaper (jfr Molander 1993). Patienten är i behov av sjuksköterskans yrkeskunskap och sjuksköterskan är i behov av patientens kunskaper om sig själv och sin situation för planering av den intraoperativa vården. Intraoperativ dialog Patienten tas emot på operationsavdelningen av den sjuksköterska han redan känner och sjuksköterskan överger sedan inte patienten Bry sig om Preoperativ dialog Patienten och anestesi eller operationssjuksköterskan lär känna varandra före operation genom ett möte i tillit. Sjuksköterskan får ta emot patientens förtroende. Ansvar Mod Caritas Värdighet Leda Tillit Ansa Postoperativ dialog Anestesi- eller operationssjuksköterskan besöker patienten efter operation. De talar om vad patienten upplevt i samband med operation och om framtiden. Kontinuitet Patienten och anestesi- eller operationssjuksköterskan i en sammanhängande helhet Figur 1. Den perioperativa dialogen Hos Platon får dialogen en grundläggande metodisk betydelse för hur man kommer till insikt om sanningen. Dialogen förstås inte endast som en metod för att uppnå sanningen, utan ses även som en förutsättning för att människan skall nå kunskap om sig själv och sin situation. Den perioperativa dialogen skall ses som en arbetsmodell för hur 13

anestesi- och operationssjuksköterskor hjälper patienten att få kunskap om sig själv och sin verklighet, dvs. dela med sig av sina tankar inför den förestående operationen. När två människor möts i en dialog med eller utan ord finns en möjlighet till gemenskap, ömsesidig förståelse och en inbjudan till den andre att bli en partner i dialogen. Men en dialog kan även förstås som en ömsesidig upplysnings - och reningsprocess, samtidigt som den är en gemenskap fylld av förståelse menar Molander (1993). I den perioperativa dialogen har anestesi- och operationssjuksköterskan en inbjudan till patienten att bli en deltagare i dialogen. Med hjälp av frågor och svar görs icke reflekterad kunskap och insikt tillgänglig för patienten, anestesi- och operationssjuksköterskan. Dialogen med patienten skall leda fram till kunskap om vad som är värdighet, välbefinnande, illabefinnande för patienten och vilka tankar patienten har inför operationen. I dialogen är sjuksköterskan ständigt närvarande och kunskapen som utvecklas är knuten till personerna i dialogen. Den perioperativa dialogen skall vara undervisande, skapa förutsättningar för att de lär och förstår men också vara en samvaro, en gemenskap där förtroende råder. Att vara tillsammans i den perioperativa dialogen betyder att patienten och anestesieller operationssjuksköterskan personligen genom den pre-, intra- och postoperativa dialogen lär känna varandra och den värld de skall vara tillsammans i. Sjuksköterskan är beredd att möta patienten med tillit, dvs. att ta emot patientens förväntan att bli mottagen och sedd som en medmänniska (jfr Løgstrup 1994). Ansvaret och viljan att bry sig om patienten bara finns där. Men det är ett ansvar som sträcker sig längre än att bara göra sin plikt och att göra rätt, eftersom ansvaret kommer ur kärleken till medmänniskan, en kärlek som genom det äkta, den etiska upphöjelsen inte får överlåtas till någon annan (jfr Lévinas 1988). I en perioperativ dialog finns kravet på att anestesi- och operationssjuksköterskan skall vara närvarande, vara där i tanken, inte bara med kroppen (Buber 1990). Patienten skall efter dialogen kunna säga hon lyssnade på mig. Det finns en verklig skillnad mellan att höra på, se lyssnande ut och verkligen vara lyssnande. En lyssnande sjuksköterska är 14

beredd att dela och bli en del i patientens historia. I den perioperativa dialogen ger patienten och anestesi- eller operationssjuksköterskan plats för varandra, även om de är två unika människor som har var sin historia, med olika erfarenheter, kunskaper, värderingar, kulturer, olika sätt att tänka och förstå världen. Sjuksköterskan strävar efter att hon/han och patienten skall kunna dela nuet. Om däremot en anestesi- eller operationssjuksköterska skulle genomföra den preoperativa dialogen och en annan tar hand om patienten på operationsrummet och en tredje sjuksköterska kontrollerar hur patienten mår postoperativt är det inte någon perioperativ dialog. Anestesi- och operationssjuksköterskan har inte tagit sitt ansvar för att kontinuiteten hålls samman, utan patienten har blivit utsatt för ett antal okända människor som ställer sina frågor, lämnar information eller bara passerar förbi. Patienten blir till en operation (Lindwall & von Post 2008a) och inte en människa som skall genomgå ett kirurgiskt ingrepp när ingen tar ansvar för att kontinuiteten hålls samman. Det är genom kontinuiteten som det skapas förutsättningar för gemenskapen. Dialogen blir en rörelse i förståelse och identitet, när patienten och anestesi- eller operationssjuksköterskan ges tid att öppna sig för varandra (Lindwall & von Post 2005). Buber (1990) menar att en äkta dialog skall leda till att den människa som träder ut ur den rena relationens väsensakt har i sitt väsen ett mera, något som har kommit till, något som hon tidigare var ovetande om och vars ursprung hon inte själv förmått upptäcka. En perioperativ dialog är ett mottagande och givande, ett givande och ett mottagande. Den perioperativa dialogens genomförande I den preoperativa dialogen möter patienten sin anestesi- eller operationssjuksköterska före operation innan patienten bytt om till operationskläder, fått premedicinering och placerats på operationsbädden. I lugn och ro ges patienten möjlighet att berätta om sin sjukdom och ställa de frågor han/hon önskar. Dialogen är inte endast en utfrågning, eller ett ifyllande av ett standardiserat formulär utan en dialog där patienten och sjuksköterskan bidrar med sina kunskaper och erfarenheter. Sjuksköterskan samlar och analyserar data samtidigt som hon lyssnar till patientens berättelse. Planeringen av vården sker i samverkan med patienten och dokumenteras sedan. Sjuksköterskans 15

uppträdande kommer att vara avgörande för hur patienten kommer att erfara sin operation (Lindwall & von Post 2005, 2008a). Den preoperativa dialogen innehåller en inbjudan och ett löfte till patienten att vara ett känt ansikte som tar emot honom/henne på operationsavdelningen och kommer att vara med under hela operationen. Ansiktets nakenhet har ett krav, ett bönfallande som genom ansiktets ärlighet riktas mot sjuksköterskan. Det finns en etisk dimension i mötets första skede (Levinás 1988). Genom att svara på patientens tilltal, bejakar sjuksköterskan patientens inre stumma lidande som ofta andas rädsla, övergivenhet och hopplöshet. Ett förtroende börjar utvecklas mellan patienten och anestesi- eller operationssjuksköterskan. Den intraoperativa dialogen börjar när patienten tas emot på operationsavdelningen av ett känt ansikte, den anestesi - eller operationssjuksköterska som lovat att finnas vid patientens sida under operationen. Det kända ansiktets betydelse för patientens välbefinnande är det mest framträdande resultatet i samtliga studier om den perioperativa dialogen (von Post 1995; Lindwall et al. 2003; Lindberg & von Post 2005; Rudolfsson 2007). Det är i kraft av igenkännandet som det kända uppnår sitt sanna vara och visar sig vara vad det är menar Gadamer (1997). Allt är förberett på operationsrummet när patienten kommer vilket gör att han/hon känner sig välkommen. Anestesi- och operationssjuksköterskan är bättre förberedda när hon/han möter patienten om de fått möjlighet att mötas i en preoperativ dialog. Dialogen fortsätter när de träffas igen, ibland behövs det inga ord, de känner ju varandra. Genom att låta patienten känna igen sig inger sjuksköterskan patienten mod. Den postoperativa dialogen, den avslutande dialogen kan ske antingen på uppvakningsavdelningen eller på vårdavdelningen. Det kan också vara ett telefonsamtal om det passar bättre. Patienten ges i den postoperativa dialogen möjlighet att tala med någon som förutom läkaren var med under operation, var där när han/hon sov och kan berätta om det som hände, dvs. fylla i tomrummet. Tillsammans utvärderar de tiden på 16

operationsavdelningen och det de planerade i den preoperativa dialogen. Den perioperativa vårdprocessen kan avslutas på ett värdigt sätt. Genom den postoperativa dialogen ges patienten möjlighet att tacka sin anestesi- eller operationssjuksköterska för hjälpen och visa hur han mår. Den perioperativa dialogen kommer att finnas kvar inom patienten som en erfarenhet och fortsätta genom patientens berättelser om tiden på operationsrummet (jfr Gadamer 1997). Kontinuiteten visar sig i anestesi- och operationssjuksköterskans ansvar för patienten, i viljan att inte överge patienten utan vara patientens nästa (von Post 1999). Genom kontinuiteten upplever sig patienten, anestesi - och operationssjuksköterskan som ett vara i en sammanhängande helhet. Om det skulle vara tre olika sjuksköterskor i de tre dialogerna har kontinuiteten brutits, helheten raserats, förtroendet gått förlorat och rörelsen mot hälsa stannat upp eller bytt riktning och rört sig mot lidande (von Post 1995; Lindwall & von Post 2008b). Tidigare forskning Tidigare forskning visar att tidig identifikation och preventiv behandling, av äldre patienter som opererats för planerad höftplastik eller akut höftfraktur och som utvecklat akut förvirring, lindrar patientens lidande (Andersson et al. 2001). Akut förvirring hos äldre patienter är förenat med ökad dödlighet, mer komplikationer och en längre postoperativ vård och behandlingstid (Galanakis et al. 2001). Med hjälp av den perioperativa dialogen skapas kontinuitet, ett vara i en sammanhängande helhet (von Post 1995; Lindwall & von Post 2008c) och en gemensam värld för patienter och anestesi- och operationssjuksköterskor. Kontinuiteten upplevdes av patienter som att anestesi- och operationssjuksköterskan skapade tid för dem och brydde sig om dem. Patienterna kände sig som människor när de blev delaktiga i den perioperativa dialogen (Rudolfsson 2007). När patienter får samtala med en anestesieller operationssjuksköterska som i den perioperativa dialogen, om sin sjuka kropp, vad de känner och tänker, lindras lidandet (Lindwall 2004). En kartläggning av tidigare forskning visar att den perioperativa dialogen gjorde att anestesi- och 17

operationssjuksköterskan blev ett känt ansikte som tog emot patienten på operationsavdelningen, en som kände till de små detaljerna, det man inte talar med all personal om. Patienterna kände att de var i säkra händer och kunde överlämna kontrollen till sin anestesi- eller operationssjuksköterska (Lindwall & von Post 2008c). Att inte känna kontinuitet och att inte ha förtroende för personalen förstärkte patienters rädsla, ängslan och oro i operationsrummet (Boqvist & Söderström, 2002). Leinonen & Leino-Kilpo (1999) har i en kartläggning av de senaste 10 årens forskning inom perioperativ vård funnit 97 artiklar som visar att forskningen i huvudsak handlar om pre- och postoperativ undervisning, om patienters oro och ångest inför operation. Den intraoperativa vården var den minst utforskade och hade begränsats till operationstekniker. Vi har haft svårt att finna forskning om den äldre patienten som skall genomgå en operation och hur han/hon erfar den perioperativa dialogen, vilket motiverar fortsatt forskning. Syfte Syfte med studien var att beskriva anestesi- och operationssjuksköterskors förställningar av vem den äldre patieneten är, som skall genomgå en akut eller planerad operation, när patienten är en part i den perioperativa dialogen. Vem är den äldre patienten som skall genomgå en operation? Forskningens design och genomförande Eftersom den perioperativa dialogen har varit till nytta för patienter i allmänhet och för forskning om det perioperativa vårdandet i synnerhet (Lindwall & von Post 2008c) har vi valt att se efter vilka kunskaper som skulle kunna befrias om vem den äldre patienten är som skall genomgå en operation, när vårdarbetet följer den perioperativa dialogen. 18

Forskningen är ett kliniskt 4, grundforskningsprojekt (Eriksson 1992, 2003) med en hermeneutisk ansats som inriktar sig på att upptäcka okända eller redan kända sammanhang i praxis. En hermeneutisk ansats inbegriper alltid revidering och förändring av förståelsen och bidrar till att forskarna förstår något mera och på ett nytt sätt och skapar framsteg (Gadamer 1997) i vårdarbetet. Forskningens design har inspirerats av Lindholms applikationsforskning (2003), en form av deltagarstyrd forskning där vetenskapligt skolade forskare och medforskare, kliniskt verksamma sjuksköterskor, står i dialog med varandra. Applikation är ett grundläggande element i den hermeneutiska förståelsen och en inre fusion av tolkning och innebär att applikationen är ett element i all förståelse eller som Gadamer (1997) uttrycker att förståelse är alltid applikation. Den hermeneutiska förståelsen är en enhet av förförståelse, förståelse, tolkning och applikation som leder till en horisontsammansmältning, en ny förståelse. Forskningen kom att genomföras med hjälp av den perioperativa dialogen, dvs. anestesi- och operationssjuksköterskor gavs möjlighet att vara både medforskare och patientens anestesi- eller operationssjuksköterska. Applikationsforskningens mål är att översätta en vårdteori så att den får möjlighet att visa sig i vårdverkligheten genom anestesi- och operationssjuksköterskornas vårdhandlingar (jfr Lindholm 2003). Det finns en strävan inom den kliniska vårdvetenskapliga grundforskningen att utveckla nya kliniska forskningsmetoder som står i samklang med den grundläggande idén om en kunskapsutveckling som är förankrad i den hermeneutiska forskningstraditionen (Eriksson 2003). Val av metod Klinisk grundforskning med en hermeneutisk ansats (Gadamer 1997) valdes eftersom forskningsfrågan förutsatte en design som byggde på öppenhet och tolkning och strävade efter att förstå framför att förklara vem den äldre patienten var som skall genomgå en operation. Applikationsforskningen (Lindholm 2003; Lindholm et al. 2005; Lindholm et al. 2006) fick inspirera oss eftersom den har ett moment som gav 4 Begreppet klinisk betyder rent språkligt bädd, vid patientbädden eller sjuksängen. (Klinik från grekiskans kliniké, som hör till bädden) Klinisk kan tolkas som studier av vårdandets konst vid patientbädden. Där bädden skall uppfattas i symbolisk mening. Bädd är en plats för vila (Eriksson, K. 2003 i Gryning II, s 4). 19

anestesi- och operationssjuksköterskan möjlighet att vara både medforskare och patientens sjuksköterska, den som tog ansvar för att kontinuiteten hölls samman och den perioperativa vården blev en sammanhängande helhet för patienten och sjuksköterskan. Applikationsmomentet gjorde det möjligt för vetenskapligt skolade forskare och kliniskt verksamma medforskare att stå i dialog med varandra. Under forskningens gång har det skett en ständig pendling mellan vetenskap och praxis (praktik), mellan teori och empiri (erfarenhet) för att upptäcka patienten och det vårdande i en perioperativ praxis. Det fanns en idé om att det genom forskningen även skulle ske en utveckling av det perioperativa språket. Hermeneutisk förståelse är inte beroende av ett redan gemensamt språk utan tjänar till att skapa ett sådant (Warnke 1995). Genom att arrrangera forskarmöten, ett hermeneutiskt rum (Gadamer 1997) har de vetenskapligt skolade forskarnas andel inte enbart varit att garantera den vetenskapliga systematiken och stringensen utan de har också varit vetenskapens och teorins översättare och ledare (jfr Lindholm 2003). De som visade vägen för de kliniskt verksamma medforskarna och som i en förlängning styr kunskapsutvecklingen (jfr Starrin 1993). Inom grundforskningen blir utgångspunkten både induktiv och deduktiv. De kliniskt verksamma medforskarna öppnade upp kontextuella frågeställningar från praxis medan de vetenskapliga forskarna deduktivt framställde kontextuella frågeställningar med utgångspunkt i tidigare forskning och i teorin (Eriksson 1992). Val av medforskare, anestesi- och operationssjuksköterskor I forskargruppen har deltagit två (2) vetenskapligt skolade forskare och nio (9) kliniskt verksamma medforskare som själva valde att delta i forskningen, sex (6) anestesi- och tre (3) operationssjuksköterskor med mellan 5-25 års erfarenheter som specialistsjuksköterska från fem (5) sjukhus i Västra Sverige. Samtliga medforskare var legitimerade sjuksköterskor med specialistutbildning till anestesi- eller operationssjuksköterska. De hade därutöver en kurs om 5 10 poäng i det perioperativa vårdandet och den perioperativa dialogen. Medforskarna deltog under 20

projektets gång i forskargruppsmöten arrangerade av de vetenskapliga ledarna. Medforskarna har under projektets gång medvetandegjort sin professionella förförståelse samt fördjupat sina vårdvetenskapliga och metodologiska kunskaper. Medforskarna var de som bar ansvar för att forskningen genomfördes. Forskningsprojektet påbörjades våren 2005 och avslutades hösten 2007. Val av patienter I studien kom att ingå 54 patienter, 18 män och 36 kvinnor mellan 67 och 88 år som genomgått en operation, 12 patienter opererades akut och 42 patienters operationer var planerade. Patienterna hade genomgått ortopediska operationer (26), kärlkirurgiska ingrepp (9), allmänkirurgiska ingrepp (18) och öronoperationer (1). Anestesiformerna var ryggbedövning (29), narkos (19) eller lokalbedövning (6). Samtliga patienter har vårdats enligt den perioperativa dialogen. Inklusionskriterier var att patienterna skulle ha varit en part i den perioperativa dialogen, vara > 65 år och kunnat föra ett samtal på svenska. Valet av patienter har påverkats av anestesi- och operationssjuksköterskornas arbetsscheman, när operationsprogrammet tillåtit den perioperativa dialogen eller om kirurgen eller en sjuksköterska från vårdavdelningen påtalat patientens behov av den perioperativa dialogen. Insamling av data Data kom att utgöras av medforskarnas 54 nedskrivna (bilaga 1) berättelser om den äldre patienten i den perioperativa dialogen. Under dialogen med patienten skrev medforskaren ned stödord och efter dialogen skrev de sin berättelse. Genom applikationsmomentet blev medforskarna, patientens anestesi- eller operationssjuksköterska delaktig i händelsen, patientens operation, inte bara som utomstående observatör utan som en som delade händelsen, var med när det hände (Flanagan 1954). Varje berättelse fick ett nummer efterhand som de nådde forskningsledaren. Etiska ställningstaganden Forskningens etiska hållning innebar att ge patienter och medforskare adekvat information (bilaga 2) och bevara deras värdighet genom hela forskningsprocessen, 21

samt att beakta forskningsetiska principer i enlighet med Helsingforsdeklarationen (MFR-rapport 2 2002), en etik som värnar om patientens anonymitet, integritet och bevarar förtroendet. Patientens identitet har skyddats genom att varken namn, fördelsedata, eller sjukhus har angivits. Inga närmare presentationer har gjorts av patienterna, anestesi- och operationssjuksköterskorna i syfte att skydda deras identitet och integritet. Informerat samtycker har inhämtas från patienten (bilaga 3) samt tillstånd att använda anonyma citat från dialogen. Eftersom medforskarna var patientens anestesi- eller operationssjuksköterska blev det etiska kravet att patientens välbefinnande går före forskningens syfte. Etiskt tillstånd till genomförandet av studien har givits av forskningsetiska kommittén vid universitet (Dnr C2005/263). Medgivande att genomföra studien har sedan givits av verksamhetchefen (bilaga 4) och vårdchefen för berörd operationsavdelning (bilaga 5). Genom att det var samma anestesi - eller operationssjuksköterska som skrev berättelsen som var patientens anestesi- eller operationssjuksköterska bevarades patientens integritet eftersom de som legitimerade sjuksköterskor är skyldiga att beakta patientens sekretess (ICN 2005). Patienten kom inte att utsättas för någon utomstående observatörs blickar eller frågor, någon som inte naturligen skulle vara delaktig i patientens operation. Den perioperativa dialogen har betraktas som en förändring av vardagsrutinerna eftersom de frågor som ställdes om patientens hälsotillstånd ändå skulle ha ställts av anestesi- eller operationssjuksköterskan. Varje patient tillfrågades och fick själv avgöra om han/hon ville delta i forskningen. Patienterna informerades innan den preoperativa dialogen påbörjades (bilaga 6). I sin etiska hållning strävade medforskarna efter öppenhet och respekt för patientens självbestämmande. Medforskarnas berättelser har förvarats hos forskningsledaren och kommer att förstöras enligt praxis. Hermeneutisk texttolkning Hermeneutik är en filosofi som strävar efter att genom tolkning förstå den verklighet som visar sig och är i grunden en humanistisk forskningstradition (Alvesson & 22

Sköldberg 1994). Gadamer (1997) menar att den språkliga utformningen ger rum åt textens innehållsliga betydelse som vill komma till utryck genom tolkning. Texten är inget givit föremål, utan en fas i ett skeende som syftar till samförstånd och skall ses som process, händelse och skeende (Cöster 1981). Läsningen av texten innebär att när läsaren går in i läsningen lämnar hon/han sina fördomar, dvs. har gjort sig medveten om sin professionella förförståelse (von Post & Eriksson 1999) för att ta del av textens gemensamma mening. Texten hade blivit obegriplig för oss om vi själva inte tillåtit oss att beröras av den eller om vi inte hade kunnat känna igen det den handlade om. Förståelsen av texten förutsatte att vi kunde leva oss in i textens verklighet (jfr Cöster 1981). Vilket motiverar att läsaren före första läsningen klargjorde sin professionella förförståelse. Eftersom förståelsen blir avhängig av den förförståelse en text läses utifrån (Kemp 1972) valde vi att läsa texten utgående från vår professionella förförståelse, när professionen främjar seendet eller när professionen likt Maya s 5 slöja skymmer seendet. Den professionella förförståelsen bör förstås som en förförståelse som kommer ur att forskaren har erfarenheter från och kompetens att arbeta inom den profession han/hon skall utforska (von Post & Eriksson 1999). Medvetenheten om den professionella förförståelsen är en förutsättning för att forskare och medforskare skall kunna leva med i berättelsens verklighet (jfr Cöster 1981). Gadamer (1997) menar att hermeneutikens utgångspunkt är att den som vill förstå står i förbindelse med den händelse, som förmedlats som språk, och att forskaren har anslutning till den tradition, som kommer till uttryck i det berättade. Traditionen bestämmer oss och vi bestämmer traditionen. Traditionstillhörighetens hermeneutiska betingelser har betydelse för förståelsen av texten 5 Idén att tala om den professionella förförståelsen som Maya s slöja, det som hindrar oss att se det som visar sig fick vi vid ett seminarium (2007 09 05) då prof. Katie Eriksson, (enheten för vårdvetenskap Åbo Akademi, Vasa) föreläste om att våga vara någons vilja, urviljan som tillvarons substans. Om viljan finns måste det också finnas liv. Men vårdarnas vilja, den inre rösten kan dövas, och kontakten med medvetandet bryts, viljan kan slockna och så blir vi blinda. När kontakten mellan viljan och medvetandet bryts för det med sig ett mörker, en slöja, likt Maya s slöja som hindrar oss från att vara medvetna om vad vi innerst inne vill göra för en annan människa eller att se det som verkligen visar sig i verkligheten. 23

Den professionella förförståelsen Gadamer (1997) menar att alla människor har en existentiell förförståelse av livet, en förförståelse som rent allmänt bygger på vår förståelse. Den professionella förförståelsen får inte bli förstådd som endast en existentiell förförståelse utan som en professionell förförståelse som vuxit fram inom sjuksköterskan genom den profession 6 han/hon tillhör och tillägnat sig genom den kultur de är en del av (von Post & Eriksson 1999). En anestesi- eller operationssjuksköterskas professionella förförståelse innehåller den perioperativa kulturen (Lindwall & von Post 2007), yrkeskunnande och erfarenheter, det de tillägnat sig genom en gemensam praktik och ett gemensamt språk. Kuhn (1979) ser kulturen som den kunskap vi skolats in i och upprätthålls genom handlingarnas vanor och normer, det vi lärt oss att ta för givet och som vi inte fullständigt kan formulera. Vi kan aldrig helt frigöra oss från traditionens förståelsehorisont menar Gadamer (1997) eftersom det hermeneutiska förhållningssättet etableras av den tillhörighet som kommer av för gemenskapen fundamentala och bärande fördomar. Den professionella förförståelsen, är vårdarnas attityder, värderingar, fördomar och den etik som styr deras vårdhandlingar (von Post & Eriksson 1999), är det oartikulerade, ordlösa överförandet av kunskaper, som visas genom att göra och kan förstås som tyst kunskap. Den kunskap vi indirekt eller underordnat är medvetna om, när vi har vår uppmärksamhet riktad mot något annat och när den intränade kunskapen blivit som en del av kroppen (Polanyi 1966). Bärare av den tysta kunskapen vet mera än de kan uttrycka i ord. I och med att den professionella förförståelsen kan kännas igen som tyst kunskap kommer den att förbli omedveten och påverka det som visar sig när professionen främjar seendet eller när professionen skymmer seendet (jfr Schopenhauer 1819). Inom klinisk grundforskning med medforskare som ett applikationsmoment, blir det därför nödvändigt att som forskare och medforskare tillägna sig vetenskaplig bildning så att vi kan handskas med vår professionella förförståelse, få ett språk, bli 6 Att vara professionell innebär att man tillhör en profession eller ett kall, vilket i sin tur betyder att man valt yrket av intresse och av viljan att finnas till för en annan människa. Detta är något som är av betydelse i samband med yrken som innebär att yrkesutövaren vill och skall vara en hjälp för någon annan (Björkman 1889). Professionell kommer av latinets proféssio och betyder offentligt anmält yrke (SAOB 1954). Professionell är den som uppfyller ett yrkes krav på gott uppförande (Allén 1988). Professionell är den vars vård bygger på kompetens, vetenskaplig kunskap, erfarenheter förpliktelse och styrs av en etisk kod (Laird 1997). Att vara professionell är inte det samma som att ha en roll, något man kan stiga ur när det passar. Se även Professionell, att vara etisk i sin hållning (von Post, I. 2000, i Gryning, en vårdvetenskaplig antologi, red. Eriksson & Lindström). 24

medvetna om hur den professionella förförståelsen hjälper oss att se eller hindrar oss från att se det som visar sig (jfr Gadamer 1997). När professionen främjar seendet När professionen främjar seendet, hjälper den professionella förförståelsen forskare och medforskare att känna igen det de ser i den kontext de studerar. Det som visar sig förstås som en naturlig del i det studerade sammanhanget. De erkänner den tysta kunskapen de tillägnat sig genom kulturen som den kunskap som kan hjälpa dem att se helheten. Genom tillägnandet av den professionella förförståelsen kommer de att förstå sin praxis på ett nytt sätt. När forskare och medforskare är en del av den perioperativa kulturen känner de kontexten och dess språk så väl att de känner igen det som Ja så kan det erfaras och något som är förenligt med en perioperativ praxis. Att klargöra sin professionella förförståelse kan förstås som att de forskare och medforskare som forskar inom sin egen praxis uppfyller kravet på, att forskaren skall känna fältet väl, så väl att han känner till professionens språk, arbetssituationen, ja till och med de anställdas lön menar Flanagan (1954). Om man inte känner fältet väl finns en risk att forskaren tror sig se något annat än det som existerar i en perioperativ vårdverklighet. Den professionella förförståelsen kommer inte bara att påverka innehållet i medforskarnas berättelser utan även hur forskarna tolkar texten som berättar om en känd praxis. Den professionella förförståelsen, när professionen främjar seendet hjälper forskarna att känna igen och förstå det patienten berättar om. När professionen likt Maya s slöja skymmer seendet Den professionella förförståelsen, när professionen skymmer seendet kan liknas vid Maya s slöja 7, en slöja som gör att forskare och medforskare inte ser det som verkligen visar sig i en perioperativ praxis. Förmågan att se är något ursprungligt hos alla levande 7. Maya, man är ständigt fångad av maya ett uttryck som Schopenhauer lånade från indisk filosofi för att uttrycka fenomenens karaktär av sken. Maya, en förunderlig skapande makt, som bedrar oss och ger en förvrängd bild av verkligheten. Maya är en slöja som hindrar oss från att nå kunskap om den sanna verkligheten bakom fenomenens mångfald (Lübcke 1988). Maya, en övernaturlig kraft inom hinduismen, den okunnighet som likt en slöja döljer den högre och sanna verkligheten, samtidigt även dels den högste gudens förmåga att suveränt skapa, dels resultatet av skaparkraften, den materiella verkligheten (NE). 25