Motion till riksdagen 1987/88: av Lars Werner m. fl. (vpk) om allas rätt till arbete Arbetslöshetsstatistikens baksida Sverige lever i dag i slutskedet av en högkonjunktur- en högkonjunktur som har gått på "övertid". Runt hörnet väntar en lågkonjunktur. Sysselsättningen är för närvarande på topp. Arbetslöshetsstatistiken visar på förhållandevis låg arbetslöshet i internationell jämförelse och regeringen berömmer sig av en framgångsrik politik. I framgångens stund "glöms" de reellt existerande arbetslösa bort, de som är öppet arbetslösa i utbildning eller är utsorterade från arbetsmarknaden. Det talas tyst om "framgångens baksida", det pris som arbetarklass och människor får bära för utvecklingen. De "gynnsamma" siffror den officiella arbetslöshetsstatistiken uppvisar har sin grund i en långvarig högkonjunktur, en snabbt tilltagande strukturomvandlingsprocess i näringslivet och regeringens ekonomiska- och arbetsmarknadspolitiska linje om en total anpassning till kapitalets utvecklingsprocess. Följden är att monopoliseringen och maktkoncentrationen inom näringslivet ökar. Den ohämmade anpassningen till internationella och transnationella företags villkor gör det svenska näringslivet sårbart. Priset för denna utveckling drabbar människor genom ökad regional obalans, med flyttlasspolitik och utarmning av regioner. Klassklyftorna ökar drastiskt med stora löne-, inkomst- och utbildningsskillnader och olika möjligheter till ett människovärdigt liv, senast bekräftat av LO-rapporten "LO-medlemmarna i välfärden, om klasskillnaderna i Sverige vid 80-talets mitt". Till medaljens baksida hör även att utöver de i december 1987 71000 öppet redovisade arbetslösa befinner sig 39000 i s. k. arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 90 000 är långtidssjukskrivna och 335 000 är förtidspensionerade. I verkligheten är över en halv miljon människor på ett eller annat sätt ställda utanför arbetsmarknaden, vilket bekräftar arbetsmarknadens orimliga villkor. På längre sikt är utvecklingen allvarlig eftersom det inte finns politisk beredskap och framförhållning till ett läge med sämre konjunktur. Den kapitalistiska utvecklingen sorterar ut människor från arbetslivet, koncentrerar sin verksamhet och makt, flyttar utomlands med sin verksamhet och använder sina vinster i allt för hög grad till spekulation i stället för till
produktiva framåtsyftande investeringar i Sverige. Mot denna utveckling har regeringen ingen politik, snarare är det så att den "tredje vägens politik" har som förutsättning att understödja denna utveckling. På kapitalets villkor Rätten till arbete för alla kan aldrig förverkligas hand i hand med storfinansen. Regeringens politik fortsätter emellertid att utvecklas på kapitalets villkor utan tendens till självständiga villkor och id er utifrån arbetarklassens och arbetarrörelsens bas. Den hotar att undergräva samhällets utveckling och framtid. Några exempel: o Kapitalets exportinriktning innebär utlandsinvesteringar och kapitalexport med stora förluster av jobb i Sverige. storfinansens alltmer tilltagande internationalisering hotar Sveriges självständighet. o Otillräckliga investeringar i svenskt näringsliv undergräver sysselsättning och en effektiv hemmamarknad. Sverige blir alltmer utlandsberoende. Importen av insatsvaror till industrin skapar balansproblem. statsmakterna (regeringen) har anpassat statsföretag och löntagarfondernas roll till kapitalets exportorientering. o Den nya tekniken slår ut mängder av arbeten, när den utformas på grundval av nuvarande maktförhållanden. o Den offentliga sektorn stryps. Den underordnas storfinansens ideologiska inriktning med privatisering och motverkar en utveckling av den offentliga sektorn med service-, sociala och kollektiva behov, som är grunden för en arbetsskapande politik. o sextimmarsdagen används inte som ett medel att förhindra arbetslöshet. I stället föder dagens arbetstidspolitik nya arbetslösa och utslagna. o Regionalpolitiken underordnas kapitalets strukturomvandling och dess koncentrationssträvanden. Regioner utarmas på arbete, kunskap och kultur. o Den totala livsmiljön och inte minst arbetsmiljö försämras. Det räcker inte att tala om miljö. Det krävs åtgärder där makt och styrmedel används. Regeringspolitiken på kapitalets villkor innebär ett accepterande av en permanent arbetslöshet och utsortering från arbetsmarknaden med fortsatt regional obalans. Äldre arbetskraft slås ut från arbetsmarknaden. Ungdomen får svårt att få ett fast arbete. Kvinnor hänvisas till de sämst värderade jobben, med de lägsta lönerna och sämsta arbetsförhållandena. De arbetshandikappade har fortsatt svårt att finna en plats på arbetsmarknaden. Löne-, utbildnings- och hälsoklyftorna ökar och arbetarklassens och arbetarrörelsens politiska medvetenhet sjunker i takt med socialdemokratins klassamarbetspolitik. Arbete åt alla - 90-talets huvudfråga En alternativ politik inför 90-talet kan bäras upp av arbetarrörelsen. Kampen mot arbetslösheten är en huvudfråga som hela arbetarrörelsen måste mobiliseras i. Kampen mot arbetslösheten måste också förenas med kvinnofrigörelsen. s
Landets ekonomiska politik och statens insatser måste inriktas på att bekämpa arbetslösheten. statsföretag, löntagarfonder, regionalpolitik m. m. behöver omvandlas till redskap för en arbetsskapande politik. Utifrån denna grund kan en nationell politik formuleras för arbete åt alla, där följande huvudpunkter ställs i centrum. l. Näringsliv och arbetsliv skall utformas från en nationell självständighet grundad på internationell solidaritet. Utformning av produktion, tjänster, service och konsumtion skall ske i samklang med social nytta, en bra miljö, ett människovärdigt arbetsliv utan utslagning, en regional balans, med att klassklyftor och odemokratisk maktutövning elimineras och med människors behov av ett liv i icke kommersiell riktning. 2. Ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig regi upprättas. Programmet tar sikte på att ge industrin en nationell bas med en ny struktur samtidigt som industriarbetet ges ett nytt och mer kvalitativt innehåll. 3. Ett omfattande program för samhällets grundläggande sociala behov upprättas. Programmet skall omfatta satsningar på vård, omsorg, service och undervisning samt kultur. Till programmets servicedel hör onekligen kommunikationer till ett av det väsentligaste. 4. En allmän arbetstidsförkortning ingår i en politik för arbete åt alla. En arbetstid förkortning kan motverka utslagning och även förbättra människors sociala livsvillkor. 5. Arbetsmarknadspolitiken reformeras och inriktas på att skapa bestående arbeten och färre provisorier. Arbetsmarknadspolitiken skall även integreras med regionalpolitik och ekonomisk politik för arbete åt alla. Ny arbetsmarknadspolitik- fyra miljarder till fasta jobb Den förda arbetsmarknadspolitiken är en del av regeringens.. nyliberala.. ekonomiska politik. Den skyler över och döljer det kapitalistiska systemets sönderfall och dess syfte är att jämna vägen för kapitalets strukturomvandling. Därmed blir arbetsmarknadspolitiken ett verksamt medel för att.. effektivisera.. och bevara kapitalismen. Kännetecknande för dagens arbetsmarknadspolitik är att den förvaltar och gömmer undan de strukturarbetslösa med allehanda projekt. Därför kan den öppna arbetslösheten hållas nere samtidigt som behovet av nya jobb inte framträder så tydligt. Ett effektivare AMS med ökade kunskaper och service, som innebär snabbare platsförmedling och kortare handläggningstider för de ökande, kan inte skymma det faktum att arbetsmarknadspolitiken och AMS roll underordnas kapitalets intressen. Effektivare AMS-personal kan skaka fram ett och annat jobb i utflyttningsregionerna, men framför allt blir AMS roll att snabbt flytta människor till platser där jobben finns. Den avgörande bristen är att arbetsmarknadspolitiken och därmed AMS inte är sammanfogad i en politik för regional balans. där nya jobb måste styras eller skapas på avfolkningsorterna. Därför är huvudeffekten av AMS nya erviceinriktning att det är kapitalets behov som i första hand tillgodoses, inte den arbetslöses. V pk anser således att de tillfälliga lösningarna i alltför stor utsträckning har kommit att prägla arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att den måste få en 6
annan inriktning och stimulera framför allt arbetsgivare inom den offentliga sektorn att skapa möjligheter till fasta jobb. Den utformning som stödåtgärderna för närvarande har verkar i rakt motsatt riktning. Den konserverar en struktur av tillfälliga jobb och förhindrar därigenom att de ombildas till fasta tjänster. Vpk föreslår därför en kraftig satsning på nya fasta jobb inom den offentliga sektorn. Dessa jobb ska skapas främst i kommuner och landsting för att förstärka framför allt områdena vård, omsorg och service. Vpk föreslår att fyra miljarder kronor anvisas för att landsting och kommuner ska kunna söka bidrag för att inrätta de fasta jobben. Samtidigt anser vi att anslagen till statsbidrag till ungdomslag och inskolningsplatser bör halveras och att dessa pengar i stället används för att skapa fasta jobb. Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs 1. att riksdagen hos regeringen begär ett program för en nationell politik för arbete åt alla enligt vad i motionen anförs, 2. att riksdagen till statsbidrag för kommuner och landsting för budgetåret 1988189 upptar ett särskilt anslag om 4 miljarder kronor för inrättandet av fasta arbeten, 3. att riksdagen till statsbidrag för ungdomslag för budgetåret 1988/89 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 502 milj. kr. minskat belopp, 4. att riksdagen till statsbidrag till inskolningsplatser för budgetåret 1988189 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 125 milj. kr. minskat belopp. Stockholm den 22 januari 1988 Lars Werner (vpk) Bertil Mt:lbrink (vpk) Jörn Svensson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk) Nils Berndtson (vpk) Inga Lantz (vpk) Karl-Erik Persson (vpk) Alexander Chrisopou/os (vpk) 7
r ot b Stockholm 1988 14386