"Vad jag tycker bäst om hos insjövågor? Det som inte är deras: solglittret en gudinnas linne, det lösgör jagoch låter det falla. Ur okänt djup en sjödoft, sumpmysk somde gula näckrosorna lyfter ur dyn och nattetid sprider. Då råder nära på våglöst tillstånd. Vågor i vass. Och så vågor som de ser ut på undersidan. Att en våg låter dela sig i två av en stor abborres ryggfena tycker jag om. Att den vågar öppna sig för en and som dyker. Åter stänga sig utan spår." Björn Berglund, "Trampstenar" impediment (-ent ) -et; pl -s. onyttig mark" Svenska Akademins Ordlista Dialogfilosofi som civilisationskritik Identifikation Individen är ensam. Ensamheten är olidlig därför att den som är ensam inte är i förhållande till någonting. Den individ som inte förhåller sig till någonting är inte någonting. För att överbrygga sin ensamhet försöker individen kommunicera med det som är utanför henne, hennes omvärld. Kommunikationen, eller dialogen tar sig olika uttryck. Den mest självklara dialogen är förstås den muntliga mellan två människor. Andra dialogformer är den estetiska, den skriftliga, den sexuella, den vetenskapliga och den teknologiska. Individens mål är att bli en del av allt som är dialogbart. Även icke-medvetetanden är dialogbara. Jag återkommer till detta. Kommunikation kräver identifikation samtidigt som den resulterar i en ökad identifikation. Med den identifikation som krävs menar jag un gefär det samma som Heidegger och Gadamer menar med för-förståelse.. Dialogen är ett frågande och ett svarande. Jag måste redan veta vilka frågor som är meningsfulla. Den mest uppenbara identifikationen är den med en annan människa. Om jag inte återfinner något hos den andre i mig själv omöjliggörs dialogen. Då befinner jag mig i en solipsitisk värld där ingenting annat finns än monolog. Det finns en märklig paradox med individens mål. En total identifikation skulle innebära en upplösning av individen eftersom hon inte längre är i relation till någonting - allting är ju "i henne". Dialogen upphör därför att dialogen bygger på identifikation och identifikation bygger på ömsesidighet. Åtskildhet är en förutsättning för ömsesidighet eftersom ömsesidighet är något som finns mellan två parter. Är total ensamhet och total identifikation samma sak? Vore inte det som att säga att noll är lika med oändligheten? Paradoxen måste ha att göra med ett missförstånd av begreppet "identifikaiton". Identifikation är inte att vid varje "identifikationstillfälle" säga "Jag är den andre" eller "den andre är jag." Identifikation är att vid varje "identifikationstillfälle" bejaka mig och den andre både som förening och åtskillnad. Ömsesidighet är en syntes av förening och åtskillnad. Total identifikation är alltså inte relationslöshet utan detsamma som ömsesidighet med allt utanför mig själv. Identifikationen leder till självförståelse eftersom självet endast är i förhållande till någonting annat. Ökad självförtåelse leder till ökat självförverkligande. Mitt medvetande berikas av ökad identifikation. Jag känner mig delaktig i ett allt större sammanhang. Mina valmöjligheter ökar därför att jag kan identifiera mig själv med flera möjliga situationer.
Samhället som förutsättning och begränsning Det samhälle vi växer upp i är en förutsättning och en begränsning för vår självförståelse. Den är en förutsättning därför att den ger oss ett språk, och en idékultur utifrån vilka vi kan föra en dialog. Den är en begränsning därför att den hindrar vissa dialoger från att äga rum. Den västerländska civilisationen begränsar denna möjlighet avsevärt. Individens (filosofins) uppgift är att överskrida sitt samhälles begränsningar genom ett kritiskt förhållningssätt till dess världsbild. Var i består civilisationens begränsning av vår självförståelse? Jorden tar emot en viss mängd kortvågig ljusenergi från solen. Samma mängd energi returneras i form av långvågiga mikrovågor. All strålningsenergi består av små energipaket som kallas kvanta. Ett ljuskvantum. innehåller mer energi än ett mikrovågskvantum. Alltså innehåller en viss energimängd mikrovågor fler kvanta än samma energimängd ljus. Fler kvanta innebär större oordning eftersom det finns fler "paket" att hålla ordning på. Mer oordning innebär mer information. Jorden sänder alltså ut mer oordning än den tar emot och är därmed mer ordnad än det omgivande universum. Den är ett bortgallrande av information. Ordning skapas innanför membran. Membran kan vara alltifrån jordens atmosfär till cellmembranen i en levande organism.genom membranen passerar en mängd information i form av olika sorters energi. Endast en bråkdel blir kvar innanför membranet. Civilisationen är ett mycket effektivt membran. Civilisationens uppgift är att, med hjälp av teknik, göra livet förutsägbart. Teknik gör att vi slipper en ständig belastning på våra sinnen med en massa information som medvetandet sen ska bearbeta. I stället för att ständigt behöva fundera på var vi kan finna mat, om vi är utom räckhåll för alla rovdjur, eller var vi ska sova kan vi ägna oss åt tillexempel filosofiska grubblerier. Det är naturligtvis positivt att vi slipper tänka på vår överlevnad i varje ögonblick. Dessvärre har tekniken varit så effektiv på att gallra bort informatin att det moderna livet blivit sterilt och tråkigt. Vårt teknokratiska samhälle förtrycker oss utan att vi alltid är riktigt medvetna om det därför att vi tycker oss ha bekvämt. Utan att vi märker det har vi begränsats i våra kommunikaitonsmöjligheter. Det finns alldeles för lite annanhet för individen att identifiera sig med. Tillexempel kan en grafolog inte utläsa min sinnestämmning då jag skriver detta eftersom det står skrivet med tryckbokstäver och inte med min handstil. Civilisationen är en ständigt växande maskin som gallrar bort en allt större mängd information. För att maskinen ska klara av detta måste den bestå av komponenter som är specialicerade på att behandla en viss sorts information. Komponenterna, i sin tur, består av ännu mer specialiserade komponenter vilka kontrolleras av de mer övergripande komponenterna, så att det inte uppstår något fel i maskinen. Komponenternas specialisering och behov av kontroll ökar i takt med att maskinen växer. De minsta komponenterna är individerna som samhället består av. De övergripande komponenterna är samhällets olika maktstrukturer, eller samhällets överbyggnad för att använda sig av Marx terminologi. Vad som beskrivs ovan är vad Marx kallar arbetsdelning. Individens specialisering gör arbetet ensidigt. Individen är endast enkugge i hjulet. Hon utför endast en detalj av produktionen och kan därför inte identifiera sig med den färdiga produkten. Hon är alienerad från produkten. Arbetsdelningen leder också till att individen bara utnyttjar en bråkdel av sin skaparkraft.
Arbete är en form av dialog. Arbetsdelningen resulterar i att möjligheterna till dialog begränsas. Hela samhället har blivit för stort för att kunna överblickas av individen. Vår samhällsform kräver professionella politiker som jobbar heltid med att kontrollera att maskinens hjul rullar. Samhällets politiska struktur har blivit så komplicerad och abstrakt att individen har svårt att förstå hur den fungerar och vilken roll hon spelar i den. Hon kan inte identifiera sig med staten. Internationaliseringen, som är en följd av informationsteknologins utveckling, har fått till följd att individens handlingar får konsekvenser för en ansiktslös massa som hon aldrig kommer att träffa eller förvänta någon gentjänst av. Insikten om de ekologiska sambanden ökar ansvaret ytterligare. Detta ansvar kan endast kännas relevant om ens förmåga till identifikaiton inte begränsas. Civilisationen är svåröverblickbar också därför att dne, å ena sidan ger upphov till mycket snabba förändringar, och å andra sidan mycket långsamma förändringar. De snabba förändringar jag tänker på är tillexempel de som sker på börsen. Tack vare datorteknologins "elektroniska pengar" kan transaktioner utföras med en hastighet som förut inte var möjlig. Tyvärr hinner det mänskliga medvetandet inte med och därför tas en hel del förhastade beslut i finansvärlden. En internationell överenskommelse om någon form av tidsfördröjning skulle kunna avhjälpa problemet. Den långsamma förändringen är den kontinuerliga miljöförstöringen. Vi är inte skapta att reagera på, varken alltför snabba eller alltför långsamma förändringar som kan utsätta oss för faror. Den miljö där människans evolution tog sin början krävde endast att vi skulle reagera på "medelsnabba" faror. Den miljön finns inte längre. Vi har själva förändrat miljön till vad den är idag. Det nya samhället Enligt den danska ekonomihistorikern Ester Boserup förändras teknologin först då befolkningstrycket blir så stort att naturtillgångarna inte räcker till. Den nya tekniken kräver mer arbetstimmar. Är detta förenligt med idén om tekniken som en informationsutgallrare som avbelastar våra sinnen? Javisst. Tekniken blir nödvändig först då våra sinnen överbelastas därför att populationen överskrider en kritisk gräns. Om man för in Boserups relation mellan natur och teknik kunde den historiska materialismen revideras på så vis att först när produktionsvillkoren hotar människans välbefinnande under rådande produktionsförhållanden utvecklas produktivkrafterna. Därefter gäller den traditionella utvecklingen: Produktionsförhållandena förändras då de bromsar upp produktivkrafternas utveckling. Basen är summan av produktionsförhållandena. Alltså förändras basen. Basen determinerar överbyggnaden. Alltså förändras överbyggnaden. Samhället utvecklade sig inte som Marx trodde, i utkristalliseringen av två antagonistiska klasser - proletärer och kapitalister. "Die dienende Klasse" - tjänstemannasektorn- har ökat på arbetarklassens bekostnad. Man talar om informationssamhället som ska följa på industrialismen. Vi befinner oss mitt i den processen. Produktionsförhållandena är på väg att
förändras och dett kommer att förändra överbyggnaden. En ny överbyggnad öppnar möjligheten för nya dialoger. Reduktionismen reducerar världen till atomer och tror sen att den kan beskriva världen utifrån lagar om hu atomerna är byggda och beter sig. Men reduktionismen kan inte räkna ut hur en elefant hämtar vatten bara för att den har kunskap om beskaffenheten hos elefantens atomer. Atomer beter sig nämligen helt annorlunda när de är många, som i en organism, än när de är ett fåtal, som i ett laborationsförsök. Ett vackert exempel på detta är fraktaler som bildas ur s. k. iterationer (at låta resultatet av en funktions variabel bli en ny variabel i en oändlig regress). Holismen tror at världen kan beskrivas i sin helhet genom att förstå några överordnade helhetsprinciper. Båda teorier är misslyckade därför att de vilar på den överoptimistiska föreställningen om att hela världens beskaffenhet kan beskrivas om man har kunskap om de grundläggande enheterna och lagarna. Detta brukar kallas för konstruktionsim. Konstruktionismen är inte möjlig därför att en fullständig beskrivning av världen är lika stor som världen själv. Man kan fullt förstå ett system, endast om man är systemet självt. Jämför detta med missförståndet av begreppet "total identifikation". Vetenskapen måste vara åtskild verkligheten därför att vetenskapen är vetenskap om någonting. Vår civilisations världsbild har dominerats av en konstruktionsistisk reduktionism. Den världsbilden begränsar omfånget möjliga dialoger. Den nya tiden måste bygga på en icke - konstruktonisktisk holism. Enligt denna kan världen aldrig beskrivas fullständigt, varken som delar eller som helhet. Varje vetenskap står oberoende av varje anna. Tillexempel består psykologinav element från kemin. Men kemin, liksom elefanten, är något mera än kemins element av samma anledning som elefanten är något mera än bara atomer. Här vill jag avsluta med vad jag inledningsvis sa, att även icke-medvetanden är dialogbara. Som jag redan nämnt, menar jag att vetenskapen är en av många dialogformer. Vissa vetenskapers objekt behandlar icke-medvetanden. Om det är riktigt att vetenskapen är en dialog och dialolgen kräver identifikation måste det finnas någon sorts ömsesidighet mellan medvetandet och icke-medvetandet. Här vill jag försöka mig på en ohelig allians mellan Martin Bubers dialogfilosofi och Jean - Paul Sartres existensfilosofi. Buber menar att Jaget endast kan stå i ömsesidig relation till ett Du. Antag att jag ställer mig i ömsesidig relation till, tillexempel ett träd. Kan min identifikation bestå i att jag föreställer mig trädet som ett Du, som riktar sin Blick mot mig, och att jag då föreställer mig hur jag skulle vara som objekt för ett träd? Jag är medveten om att detta är näst intill heresi. Kanske kan även en felaktig tanke leda någon vart. Kanske är identifikaiton en tanke som strider mot allt förnuft. Om så är fallet vet jag inte vad jag ska med förnuft och sanning till.