SF material från Sv. Dövidrottsförbundet och Sv. Handikappidrottsförbundet
Svenska Dövidrottsförbundet Anslutet till Riksidrottsförbundet Anslutet till Internationella Dövidrottsförbundet Anslutet till Europeiska Dövidrottsförbundet Till grundutbildningen för tränare Döva och hörselskadade idrottsutövare har oftast problem med balansen även om det inte är utmärkande för alla. Dövhet och hörselskador är så pass individuella att man inte kan jämföra en person till en annan. Många är helt döva och har därför mer balanssvårigheter än andra. Har man hörselrester kvar så har man ofta en ganska god balans. Många utövare som är hörselskadade känner att det ibland kan vara jobbigt att idrotta eftersom de har tinnitus. De upplever att det blir värre för stunden men ofta känner de ett lugn och ett harmoniskt tillstånd efter aktiviteten. Läkare ordinerar ofta motion som bra hjälp mot tinnitus. Stress är en bidragande faktor och är man på elitnivå där man tränar och tävlar mycket kan man ofta uppleva stressiga tillvaron. I dövidrotten används teckenspråk som kommunikation. Det är de dövas första språk före svenska språket. 1981 blev teckenspråket erkänt som de dövas första språk av riksdagen. Numer används både teckenspråk och svenska språkets undervisning i specialskolorna som har döva elever. Att inte hänga med i kommunikationen som döv eller som hörselskadad är ett stort problem, som många upplever jobbigt i hörande miljöer, och framförallt då när den enskilde skall träna eller tävla med ett lag. Utanförskap är mycket vanligt och dessutom då tränare och ledare ofta inte behärskar kroppsspråket eller ett engagemang för att få med den döve i gemenskapen genom att skriva på lappar eller att i allra bästa fall lära sig lite teckenspråk. Vad skiljer dövidrott från hörande idrott? Exempel: Kontakt med medspelare. - Döva kan inte höra medspelares rop. Spela till mig, Akta rygg mm, mm. - Speluppfattningen begränsas. Signaler från domaren. - Domarinsatserna måste anpassas Uppfattning av spelet. - Döva måste klara sig utan den hjälp som ljudet är inom vissa grenar, t.ex. att bedöma slag i bordtennis eller badminton. Publikstöd. - Döva hör inte publikens hejarop. Döva måste alltid se sig om för att orientera sig om sin position. /Joachim Sundström Idrottskonsulent och handläggare Svenska Dövidrottsförbundet Postadress Telefon/Texttelefon Postgiro E-post Idrottens Hus, 11473 Stockholm 08-699 60 00 växel 435 82-6 sveriges.dovas.idrottsforbund@rf.se Besökadress Telefax Bankgiro Hemsida Fiskartorpsvägen 15 H, Stockholm 08-699 62 50 366-2277 www.svenskdovidrott.nu
Intervjuer med tre förbundskaptener i Svenska Handikappidrottsförbundet
Intervju av ledare: Lotta Undemar, förbundskapten goalball damer Varför handikappidrott? Lotta Undemar kom i kontakt med en idrottsförening som ägnade sig åt idrott för personer med funktionsnedsättning och anmälde sig som ledare. I föreningen fanns idrottare med synskada, rörelsehinder och utvecklingsstörning. Jag har alltid gillat idrott och det finns ett stort idrottsintresse i min familj. Men jag hade aldrig varit idrottsledare tidigare. Jag tyckte att det verkade roligt och när föreningen frågade efter ledare räckte jag upp handen. Hon började som hjälptränare i friidrott men startade ganska snart ett lag i goalball tillsammans med några aktiva med synskada. Sedan dess har hon fortsatt inom goalball. Lotta har bland annat varit förbundskapten för herrlandslaget och är sedan några år tillbaka förbundskapten för damlandslaget. Med eller utan funktionsnedsättning Kunskap om idrotten är det som väger tyngst som idrottsledare. Men man behöver också lära sig om funktionsnedsättningarna hos de idrottare man tränar eftersom det påverkar vardagen i stort för den enskilde individen. Inte så att man behöver lära sig de olika synskadediagnoserna om man tränar personer med synskada. Men jag tycker att man ska tänka på vad som blir annorlunda om man har nedsatt syn eller inte ser alls. Vad behöver jag som ledare göra för att underlätta när det gäller just den här idrotten och aktiviteter och miljö runt idrotten. Hur kan jag göra för att göra idrottandet så smidigt som möjligt för de aktiva. För den som är idrottsledare behöver det inte vara ett så stort steg att börja träna personer med synskada, tror Lotta. Samtidigt har alla olika förutsättningar, en del är korta andra är långa och några ser lite sämre. Det är inte så stor skillnad mot att leda vilken annan grupp som helst. Skillnader/likheter Idrotten är det centrala. Det kommer in en dimension ytterligare när man tränar personer med funktionsnedsättning, en dimension som man behöver lära sig lite om för att idrottsutövandet ska bli så bra som möjligt. Det man behöver tänka på som ledare är att i vissa situationer behövs viss hjälp för att kompensera för synskadan. I träningssituationer krävs att man är tydlig. Ska jag berätta hur man genomför en rörelse så måste jag tänka på hur jag ska kunna beskriva den verbalt så att den som inte ser kan förstå eller hur jag ska visa praktiskt med min kropp eller hans eller hennes hur man gör rörelsen. Något speciellt Klubblaget i goalball som vi byggde upp. Vi var ett riktigt nybörjarlag som alltid slutade sist på SM. Men ett år gick det riktigt bra, vi hamnade i mitten av de åtta lag som ställde upp. Helt plötsligt vann vi en match och vi vann två. En av våra spelare vann nästan skytteligan. Det var härligt, en euforisk känsla.
Intervju av ledare: Magnus Olsson, förbundskapten friidrott Varför handikappidrott? Magnus Olsson började som hjälptränare redan under sin egen aktiva friidrottskarriär. Tillsammans med andra friidrottare i sin förening gick han in som hjälptränare för friidrottarna på det då nystartade friidrottsgymnasiet i Bollnäs för idrottare med funktionsnedsättning. Det blev naturligt att gå vidare som kasttränare för landslaget och när en skada satte stopp för den egna idrottskarriären knöts Magnus närmare landslaget och blev biträdande förbundskapten. Efter Paralympics i Sydney 2000 tog han över som förbundskapten för friidrottarna. Han ansvarar idag för landslagsidrottare med rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning. Det som fick honom att fastna som ledare för idrottare med funktionsnedsättning var framför allt den glädje han mötte. Med eller utan funktionsnedsättning Magnus Olsson hade aldrig tidigare arbetat med personer med funktionsnedsättning när han började träna idrottsgymnasiets ungdomar. Men han kunde friidrott och han tror att de idrottsspecifika kunskaperna är viktigare än kunskaperna om funktionsnedsättning. Skillnader/likheter Man lär sig det man behöver under vägen. Att träna en benamputerad spjutkastare är inte så stor skillnad mot att träna en spjutkastare utan funktionsnedsättning. Att kunna sin idrott är viktigare. Jag kunde inte allt om friidrott heller när jag började men man lär sig under tiden och jag har gått flera ledaroch tränarkurser under åren. Magnus har lång erfarenhet som tränare också för idrottare utan funktionsnedsättning. Han tycker inte att det är någon större skillnad på att träna personer med eller utan funktionsnedsättning. Men det finns några saker som blir extra viktiga när man tränar idrottare med utvecklings-störning. Man får vara mer noga med sina instruktioner. Lite mer tydlig och det krävs ofta att man jobbar med saker flera gånger för att de ska sitta. Jag jobbar också ännu mer med feedback när det gäller den gruppen. Magnus Olssons råd till dem som funderar på att ta ett uppdrag som innebär att träna idrottare med funktionsnedsättning är att se möjligheterna och våga satsa. Något speciellt Min största upplevelse var under VM 2005 i Canberra när stafettlaget tog guld. Det var ett sådant tillfälle när allt stämde, växlingarna och allt flyter. Och att uppleva deras glädje över att ha lyckats. När de aktiva lyckas växer också känslan av att ha gjort något tillsammans.
Intervju av ledare: Niclas Grön, förbundskapten längd- och skidskytte Varför handikappidrott? Niclas Grön kom av en slump i kontakt handikappidrotten under sin egen elitaktiva skidkarriär. Skidförbundets åkare hade läger i Idre samtidigt som Svenska Handikappidrottsförbundets längdåkare. Niclas fick ställa in sin egen träning på grund av sjukdom. När han fick frågan om att hjälpa handikappidrottarna under deras träningsläger nappade han. Veckan efter hörde längdskidkommittén av sig och undrade om Niclas ville fortsätta som tränare för åkarna med funktionsnedsättning. Landslagsåkarna med funktionsnedsättning var Niclas Gröns första tränaruppdrag bortsett från den egna mångåriga träningen som elitåkare. Med eller utan funktionsnedsättning Idag handlar det om elitidrott på högsta nivå oavsett om det är skidåkare med eller utan funktionsnedsättning. Man har samma mål, att nå framgång och bli bland de bästa i sin gren. Lösningen för att nå dit är hårt jobb, det gäller för alla. Även bland yngre åkare är inställningen en annan idag än för åtta år sedan. Nya åkare i 14-15-årsåldern som han kommer i kontakt med är mycket mer målinriktade. De är medvetna om vad som krävs för att ta sig in i landslaget. De är beredda att träna hårt och vill väldigt gärna få dra på sig en landslagströja så småningom. Skillnader/likheter Det krävs att man som tränare är tydlig och strukturerad, men också att man kan fånga intresset hos olika åkare. Som förbundskapten kan Niclas Grön ha allt från erfarna paralympiska medaljörer, åkare med utvecklingsstörning till nybörjare på 11-12 år på samma träningsläger. Då gäller det att lägga upp träningar och genomgångar som alla får ut något av. Man måste vara rak och ärlig och samtidigt väldigt tydlig, gärna visa vad som ska göras. Men egentligen är det ingen skillnad. Jag märker när jag tränar OS- och världscupåkarna att det arbetssätt jag använder inom handikappidrotten fungerar grymt bra för dem också. Till den som funderar över att börja träna idrottare med funktionsnedsättning har Niclas Grön bara ett råd: Våga! Det är ett uppdrag som är roligt och givande. Och det finns stora möjligheter att få utvecklas som tränare, för den som vill. Jag hade aldrig varit där jag är idag om jag inte börjat jobba med Handikappidrottsförbundet, säger Niclas som för någon månad sedan blev ansvarig för Svenska Skidförbundets utvecklingslag. Något speciellt Precis i början när jag tagit över så var vi med i säsongspremiären i Kiruna, tävlingen för ickefunktionshindrade åkare. Jag var fortfarande så pass vältränad då att jag körde som guide åt Emil Östberg och han gick i mål två och en halv minut efter Mathias Fredriksson som vann. Det var stort och fick mycket uppmärksamhet. Det är en sådan grej man kan ta fram efteråt och visa att våra åkare är väldigt bra.