Dialektal variation i svenska koronaler: experimentella observationer Peder Livijn & Olle Engstrand Abstrakt Vi redovisar ett lyssningstest av koronala konsonanter i 29 svenska dialekter i Mellansverige och södra Finland. Tonande /d/ produceras till skillnad från tonlöst /t/ ofta med alveolart artikulationsställe och approximantiskt artikulationssätt. Den alveolara /d/-realiseringen, men inte approximantiseringen, är dialektskiljande och uppträder i geografiskt sammanhållna regioner. Informella observationer antyder att dessa uttalsdrag är vanligt förekommande i jordens språk och följaktligen avspeglar generella begränsningar på talets produktion och perception. Genom att identifiera dessa begränsningar försöker vi visa att den experimentalfonetiska metodiken kan bidra till en fördjupad förståelse av de svenska dialekternas fonetik och fonologi. Inledning Vi har genom informell avlyssning observerat att den tonande koronala 1 klusilen /d/ ofta uttalas med alveolart artikulationsställe i de svenska dialekterna. Dess tonlösa motsvarighet, d.v.s. /t/, låter däremot för det mesta klart dental. Detta tycks också gälla nasalen /n/ och lateralen /l/ utom då den senare är kakuminal eller tjock. Den alveolara /d/-varianten tycks vara identisk med den s.k. supradentalen som uppstår i kontext efter /r/. För många av de dialekter som uppvisar supradentalisering av dentaler i /r/-kontext skulle detta innebära sammanfall mellan ord som bod och bord, men inte mellan bot och bort. 1 Koronaler är konsonantljud som produceras med tungspetsen och tungbladet höjda över ett tänkt neutralläge.
Det är möjligt att mönstret med alveolart /d/ och dentala /t/, /n/ och /l/ är relativt vanligt i de svenska dialekterna. Sannolikt kan det också vara ett dialektskiljande drag. Det första syftet med den här artikeln är att redovisa några experimentella resultat som pekar i den riktningen. Det andra syftet är att gå ett steg utöver det rent deskriptiva. Det finns skäl att anta att den fonetiska kontrasten i fråga inte är begränsad till det svenska språkområdet auditiva iakttagelser antyder att den går igen i åtskilliga av jordens språk. Det handlar i så fall om en universell tendens som ligger förborgad i de generella begränsningar som omgärdar talets produktion och perception. En rimlig förklaring av företeelsen i fråga förutsätter att dessa begränsningar kan identifieras. Det försöker vi göra i den sista delen av artikeln. Experiment För att få en första indikation på den dialektala fördelningen av dentala och alveolara koronaler har vi använt flera upprepningar av de fyra orden gata / ta/, bada /b da/, tala /t la/ och panna /pan a/ uttalade i isolering. Informanterna var tre äldre manliga talare födda och uppvuxna på var och en av 29 orter i Svealand, på Åland, i Åbolands skärgård, Åboland samt Nyland. 2 Tanken med att först välja äldre manliga informanter var dels att äldre talare antas vara dialektalt stabilare än yngre talare, dels att mansröster p.g.a. en genomsnittligt lägre grundtonsfrekvens lämpar sig bättre för akustiska analyser än kvinnoröster. I tabell 1 listas inspelningsorterna per landskap. Vi har analyserat talmaterialet genom egen systematisk avlyssning och kompletterande akustiska mätningar. Vi har båda ett uttal som kan betecknas som stockholmsfärgat östligt mellansvenskt. Således använder vi normalt de dentala varianterna av /t/, /d/, /n/ och /l/ samt, i kombination med föregående /r/, de supradentala varianterna [ ], [ ], [ ] resp. [ ]. Uppgiften i lyssningstestet var att för varje förekomst av /t/, /d/, /n/ och /l/ bestämma om det uttalats som en dental liknande den som vi själva producerar i testorden eller som en alveolar liknande vår egen produktion av motsvarande supradentaler. 2 Materialet ingår i den databas som byggts upp i projektet De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (SWEDIA 2000), ett samarbetsprojekt mellan fonetikavdelningarna vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå med stöd från Riksbankens Jubileumsfond (http://www.swedia.nu). Sammanlagt har projektet dokumenterat de svenska dialekterna på 107 olika orter. Av praktiska skäl har vi för den här analysen valt inspelningsorter som ingår i stockholmsgruppens inspelningsområde. Några orter inom detta område var inte färdigbehandlade då vi satte igång analysen och har t.v. utelämnats. De är Gräsmark, Köla och Skillingmark i Värmland, samt Orsa och Älvdalen i Dalarna.
Tabell 1. De aktuella inspelningsorterna angivna per landskap. Landskap Ort Landskap Ort Värmland Dalby Södermanland Länna Värmland Gåsborn Södermanland Sorunda Värmland Hammarö Södermanland V. Vingåker Värmland Södra Finnskoga Uppland Gräsö Dalarna Grangärde Uppland Kårsta Dalarna Husby Uppland Nora Dalarna Leksand Uppland Skuttunge Dalarna Malung Uppland Villberga Dalarna Särna Åland Brandö Västmanland Haraker Åland Saltvik Västmanland Järnboås Åboland/Åbo skärgård Dragsfjärd Västmanland Skinnskatteberg Åboland/Åbo skärgård Houtskär Närke St. Mellösa Nyland Borgå Närke Viby Nyland Kyrkslätt Nyland Snappertuna Först avlyssnade vi testorden individuellt genom hörlurar. Sedan lyssnade vi gemensamt till de relativt få fall där våra individuella bedömningar inte stämde överens. Vi kunde då komma fram till en gemensam bedömning i de flesta fall. De fall som vi inte kunde enas om utgjorde några få procent av hela materialet. Denna rest lades åt sidan i den fortsatta analysen. Observationer Resultatet av den auditiva analysen sammanfattas i tabell 2. Antal observationer på /t/, /d/, /n/ och /l/ visas i första sifferkolumnen från vänster. Kolumnerna Dental och Alveolar visar procentuell andel observerade dentala resp. alveolara förekomster av /t/, /d/, /n/ och /l/. Man kan t.ex. se att dentalt /d/ förekom i 48 procent av fallen, och att motsvarande andel för alveolart /d/ uppgick till 30 procent. Materialet företer m.a.o. en viss övervikt för dentala /d/- realisationer, men andelen alveolara realisationer är betydande. Bland /t/- realisationerna finner vi enbart dentaler. Detta ligger i linje med de informella iakttagelser som från början föranledde experimentet. Vidare finner vi att den nasala koronaltypen /n/ huvudsakligen uppvisar dentala varianter (82 procent dental, 15 procent alveolar). Lateralen /l/ företer en marginell förekomst av alveolar artikulation.
Tabell 2. Antal observationer och procentuell fördelning av dental, alveolar och approximantisk realisation av koronaler. Högerkolumnen visar samstämmighet mellan två lyssnares auditiva bedömningar. Antal obs. Dental Alveolar Approximant Retroflex Samstämmighet /d/ 81 48 30 16 0 94 /t/ 86 99 0 0 0 99 /n/ 84 82 15 0 0 97 /l/ 100 59 2-39 100 Dessa iakttagelser är alltså auditiva och innehåller följaktligen ett visst mått av subjektivitet. Självfallet måste vi fråga oss i vilken mån som vi kan lita på våra örons vittnesbörd. Det kan vara vanskligt att dra slutsatser om ljuds artikulatoriska bildning enbart på basis av hörselintryck. I detta sammanhang nöjer vi oss med att antyda vilka instrumentella kontrollåtgärder och andra omständigheter som har övertygat oss om hörfonetikens tillförlitlighet i detta fall (en detaljerad redogörelse kommer att ges på annan plats). För det första uppnådde vi en hög grad av samstämmighet i våra bedömningar (mellan 94 och 100 procent som framgår av kolumnen längst till höger i tabell 2). För det andra har vi kontrollerat vår förmåga till de aktuella fonetiska bedömningarna med hjälp av ett oberoende testmaterial. I ett sådant experiment bedömde vi var och en för sig dental gentemot alveolar artikulation av samtliga svenska koronala klusiler, nasaler och lateraler producerade i vokalkontext av två talare. I detta test hade vi först skapat ett facit i form av s.k. elektropalatogram (EPG). 3 Vi hade m.a.o. oberoende kännedom om artikulationsställe, dentalt eller alveolart. Våra auditiva bedömningar stämde med EPG-mönstret till hundra procent. Ett tredje test på om vi skulle lita på de auditiva bedömningarna var att granska de akustiska kännetecken som korrelerar med artikulationsställena i fråga (huvudsakligen formantböjningar före och efter resp. klusil, den spektrala enveloppen i själva klusilexplosionen, samt den klusila ocklusionsfasens duration). Även här fick vi en god överensstämmelse. Ytterligare en omständighet som stärker tilltron till möjligheten att uppfatta dental gentemot alveolar koronalartikulation är det välkända faktum att skillnaden förekommer som ytkontrast i standardsvenskans växling mellan dentaler och supradentaler. Talare av dialekter där denna växling förekommer 3 Ett elektropalatogram visar för varje given tidpunkt var tungan ligger an mot tandvallen eller hårda gommen. Tekniken bygger på att talaren bär en artificiell gom på vilken ett stort antal elektroder (i vårt system 62) finns monterade. Elektroderna ger utslag då de berörs av tungan.
kan uppenbarligen höra skillnaden mellan ord som våta och vårta, våda och vårda etc. Tabell 2 redovisar ytterligare några iakttagelser. Kolumnen Approximant visar i vilken mån som de fonologiska klusilerna /d/ och /t/ inte realiseras som fonetiska klusiler utan som s.k. approximanter. Approximanter är ljud som har en öppnare artikulation än klusiler och frikativor, men som inte är lika öppna som vokaler. På spektrogrammet uppvisar de ofta en formantstruktur som dock är svagare än vokalernas. Lateralerna är approximantiska per definition och räknas därför inte i tabellen. Den intressanta skillnaden är den mellan /d/ och /t/. Det framgår att /d/ har bedömts som approximantiserad i 16 procent av fallen, medan /t/ inte i något fall har förts till denna kategori. Detta gäller f.ö. också /n/. Till sist konstaterar vi som väntat att /l/ ofta har realiserats med retroflex artikulation. Det rör sig om 39 procent av fallen. Auditivt uppfattas retroflektionen mycket tydligt. Vi antar att de flesta av dessa förekomster kan betraktas som s.k. kakuminaler. Som väntat är det bara /l/ som uppvisar kakuminal artikulation i materialet. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de fyra koronala ljudtyper vi observerar i orden bada, gata, tala och panna uppvisar olikartade mönster med avseende på både artikulationsställe (dental, alveolar, kakuminal) och artikulationssätt (klusil, approximant). Det är inte självklart att det ska förhålla sig på det viset, men i diskussionsavsnittet ska vi försöka visa att en del av observationerna avspeglar fonetiskt naturliga och kanske universella tendenser. Men först vill vi ställa den i sammanhanget kanske intressantaste frågan: I vilken mån står de mönster vi här har funnit i ett systematiskt förhållande till de givna dialekterna? Speciellt ska vi koncentrera oss på de iakttagelser som gäller skillnaden mellan 1) dentalt gentemot alveolart /d/, 2) klusilt gentemot approximantiskt /d/ och 3) kakuminalt gentemot icke-kakuminalt /l/. Uppvisar dessa drag någon systematisk dialektal spridning? Förekomsten av kakuminalt l- ljud i de svenska dialekterna är välkänd men bör icke desto mindre dokumenteras med avseende på dialekterna som de talas idag. Vi börjar med en kortfattad redogörelse för våra data rörande /l/. Fördelningen av kakuminalt resp. icke- kakuminalt /l/ ges så långt våra data sträcker sig av kartbilden i figur 1 där vi har prickat in de 29 inspelningsorterna. Cirklarna står för orter där vi funnit konsekvent ickekakuminala /l/-realisationer hos de tre talarna. De fyllda fyrkanterna representerar orter där de kakuminala /l/-realisationerna visat sig konsekvent genomförda, och de ihåliga fyrkanterna står för orter där både kakuminala och icke- kakuminala /l/-realisationer förekommer. De talprover som uppvisar
konsekvent genomförd kakuminalisering kommer från Malung i Dalarna och Gräsö i Uppland. Figur 1. Orter med kakuminala resp. icke-kakuminala /l/-realisationer (jfr tabell 1). Cirklarna står för orter med icke-kakuminala /l/. De fyllda fyrkanterna representerar orter med kakuminala /l/, och de ihåliga fyrkanterna representerar orter där både icke-kakuminala och kakuminala varianter förekommer. De orter som enligt dessa data helt saknar kakuminala /l/ är Gåsborn i Värmland, Järnboås och Haraker i Västmanland, Sorunda i Södermanland, Villberga och Kårsta i Uppland, samt hela det finska området utom Saltvik och Brändö. På alla andra orter har vi funnit både kakuminala och icke-kakuminala /l/-varianter. De olika /l/-varianterna är inte särskilt tydligt avgränsade så när som på att kakuminaler helt saknas i ett bälte på finska sidan, från Åbolands skärgård över Åboland och vidare längs hela Nyland. Möjligen kan en liknande tendens urskiljas i ett område runt Stockholm och längs norra Mälardalen. Dessa data visar m.a.o. att skillnaden mellan icke-kakuminalt och kakuminalt /l/ kan vara dialektskiljande, men att båda varianterna samexisterar på mer än hälften av de studerade orterna. Det kan tänkas att den observerade variationen har ett stilistiskt inslag. Inspelningssituationen i detta fall gällde det att säga testorden i isolering kan ha föranlett vissa informanter att använda ett mera riksspråkligt och mindre vardagligt uttal. Möjligen kommer observationer på spontana dialoger och monologer, som också finns inspelade på samtliga orter, att modifiera det mönster vi sett så här långt.
Fördelningen av dentalt resp. alveolart /d/ i våra data framgår av kartbilden i figur 2. Cirklarna står för orter där vi funnit konsekvent dentala /d/-realisationer hos de tre talarna. De fyllda fyrkanterna representerar orter där de alveolara /d/- realisationerna visat sig konsekvent genomförda, och de ihåliga fyrkanterna står för orter där de alveolara /d/-realisationerna dominerar. De orter som uppvisar konsekvent genomförd alveolar /d/-artikulation är Grangärde, Leksand och Malung i Dalarna, Dragsfjärd och Houtskär i Åboland resp. skärgården mellan Åland och finska fastlandet, samt Snappertuna, Kyrkslätt och Borgå i västra, mellersta resp. östra Nyland. På de orter som har övervägande men inte fullt genomförda alveolara /d/-realisationer är det minst två av de tre informanterna som konsekvent uttalar /d/ alveolart. Dessa informanter kommer från Husby i Dalarna och Skinnskatteberg i Västmanland. Figur 2. Orter med dentala resp. alveolara /d/-realisationer (jfr tabell 1). Cirklarna och fyrkanterna står för orter med dentala resp. alveolara /d/- realisationer. De ihåliga fyrkanterna representerar orter där alveolarisering dominerar men inte är fullt genomförd i våra data. Det framgick vidare av tabell 2 att den tonande alveolara klusilen /d/, till skillnad från dess tonlösa motsvarighet /t/, tenderar att realiseras som approximant i viss utsträckning (16 procent av talarna). Men våra data ger inga starka skäl att anta att även denna effekt skulle kunna vara dialektspecifik. Den uppträder till synes osystematiskt utspridd över dialekter och talare. Några undantag finns dock. I Viby (Närke), Vingåker (Södermanland) och Villberga (Uppland) tenderar samtliga tre informanter att approximantisera /d/. Detta
mönster bör följas upp men t.v. blir huvudintrycket att den dialektala fördelningen av approximantiskt /d/ är tämligen osystematisk. Sammanfattningsvis har vi funnit att alveolar artikulation av den tonande koronala klusilen /d/ är dialektskiljande i hög grad, men detta kan knappast sägas om den approximantiserade varianten av /d/. Det alveolara uttalsdraget tycks karakterisera större regioner snarare än att uppträdda isolerat i enstaka dialekter. Detta antagande kan vi göra på basis av kartbilden som uppvisar två geografiska bälten med alveolar /d/-realisation. Det ena bältet omfattar delar av Västmanland och Dalarna, och det andra Åbolands skärgård, Åboland och Nyland. Men det ska understrykas att en tätare geografisk sampling och fler informanter krävs för ytterligare substantiera denna tentativa slutsats. Notera också att våra observationer t.v. inskränker sig till en enda, intervokalisk kontext. Med givna inskränkningar förefaller det klart att klusilen /d/ ofta realiseras med alveolart artikulationsställe. Dess approximantiserade variant är heller inte helt ovanlig. I dessa avseenden skiljer sig /d/ från övriga koronaler. Som nämnts kan man iaktta liknande tendenser i åtskilliga av jordens språk. Detta kan inte vara en slump; vi måste utgå från att det rör sig om en universell tendens som kan förklaras på basis av generella begräsningar på talets produktion och perception. Detta är ämnet för vad som återstår av denna artikel. Diskussion Vi kan först konstatera att klusilartikulation och stämbandston trivs dåligt tillsammans. Skälet är att skillnaden i lufttryck under och över stämbanden (det subglottala resp. supraglottala trycket) utjämnas snabbt när munhålan blockeras och fångar upp luften. Då upphör också luft att strömma upp mellan stämbanden. Därmed elimineras den essentiella förutsättningen för att stämbanden ska kunna vibrera vibrationerna dör ut inom loppet av några få tiotals millisekunder. Emellertid finns det flera sätt att artikulatoriskt lösa konflikten mellan klusilartikulation och stämbandston. Ett sätt att förstärka och dra ut på stämbandstonen är att aktivt förstora svalgets och munhålans volym (Ohala & Riordan, 1979; Ohala, 1983). Det kommer då att ta längre tid för de sub- och supraglottala trycken att utjämnas och stämbandstonen kan hållas vi liv längre. En annan möjlighet är att approximantisera de tonande klusilerna (Engstrand & Lacerda, 1996). Luftflödet mellan stämbanden kan då fortsätta eftersom luft
läcker ut genom munnen och kontinuerligt avlastar det supraglottala trycket. Ytterligare en metod att upprätthålla stämbandston under den tonande klusilens ocklusionsintervall är att göra detta så kort att stämbandssvängningarna inte hinner dö ut. Detta underlättas om den artikulator som bildar den klusila avspärrningen är liten och snabb snarare än massiv och trög (Ohala, 1983). Speciellt bör detta gälla tungspetsen jämförd med tungkroppen och tungbladet. Man kan också notera att tungspetsartikulation typiskt uppvisar ett större mått av retroflektion än tungbladsartikulation (Stevens et al., 1986). När det gäller att upprätthålla stämbandston i klusiler kan detta medföra den ytterligare fördelen att den sänkning av tungkroppen som retroflektion medför bidrar till att förstora den supraglottala kavitetsvolymen. Dessa aerodynamiska och biomekaniska faktorer utgör säkert inte en komplett förklaring, men de bidrar sannolikt till de mönster som vi har iakttagit: 1) Tonlöst /t/ är i vårt dialektmaterial genomgående dentalt, medan dess tonande motsvarighet /d/ ofta är alveolart; 2) alveolara /d/-artikulationer har kortare ockslusionsfas än dentala /t/-artikulationer (detta är en statistiskt signifikant effekt i våra mätdata); 3) /n/ och /l/ liknar /t/ i det att de (med undantag för kakuminalerna) är nästan genomgående dentala (de lyder ju inte under begränsningen att luftflödet blockeras i de supraglottala kaviteterna); och 4) tonande till skillnad från tonlösa klusiler realiseras ibland som approximanter. Dessa tendenser tycks gå igen inte bara i de svenska dialekterna utan även i åtskilliga av jordens språk, något som stimulerar oss till att försöka betrakta de svenska dialekterna i ett universaltypologiskt perspektiv. Vi har också försökt visa att den experimentalfonetiska metodiken kan bidra till en fördjupad förståelse av hur de svenska dialekternas skiftande ljud och ljudmönster kan ha uppkommit. Litteratur Engstrand, O. & F. Lacerda. 1996: Lenition of stop consonants in conversational speech: evidence from Swedish (with a sideview on stops in the world s languages). Arbeitsberichte, Institut für Phonetik und digitale Sprachverarbeitung, Universität Kiel (AIPUK), 31, S. 31-41. Ohala, J.J. & C.J. Riordan. 1979: Passive vocal tract enlargement during voiced stops. I: J.J. Wolf and D.H. Klatt (eds.), Speech Communication Papers, New York: Acoustical Society of America. S. 89-92. Ohala, J.J. 1983: The origin of sound patterns in vocal tract constraints. I: P.F. MacNeilage (ed.), The Production of Speech, New York: Springer-Verlag, S. 189-216.
Stevens, K.N., Keyser, S. J. & Kawasaki, H. 1986: Toward a phonetic and phonological theory of redundant features. I: J.S. Perkell & D.H. Klatt (eds.) Invariance and Variability in Speech Processes, New Jersey: LEA, S. 426-449.