Har arbetslinjen blivit en bidragslinje? Frukostseminarium 13 maj, 2014 TCO Eva Mörk eva.mork@nek.uu.se
Två parallella system för arbetsmarknadspolitik Arbetsförmedlingen har huvudansvaret för arbetsmarknadspolitik Sammanföra arbetssökande med arbetsgivare Tillhandahålla åtgärder som bryter och förhindrar långvarig arbetslöshet Under 1990-tals krisen växte kostnaderna för socialbidrag hos kommunerna Byggde upp en parallell verksamhet med diverse aktiveringsprogram Har enligt Socialtjänstlagen rätt att ställa krav på deltagande i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
Sverige - En tudelad välfärdsstat Majoriteten av befolkningen har ett relativt gott skydd vid inkomstbortfall i form av socialförsäkringar Personer som inte har etablerat sig på arbetsmarknaden eller är utförsäkrade är hänvisade till kommunernas försörjningsstöd Personer med liknande problem får vända sig till olika myndigheter och aktörer för att få hjälp Många personer måste vända sig till flera aktörer (Arbetsförmedling, Försäkringskassa och kommunens socialtjänst)
Viktiga skillnader mellan försörjningsstöd och socialförsäkringar Ansvaret för försörjningsstödet ligger på primärkommunerna till skillnad från socialförsäkringar som är ett statligt ansvarsområde Försörjningsstödet är behovsprövat till skillnad från socialförsäkringarna som är utformade som rättigheter. Försörjningsstödet beviljas på hushållsnivå till skillnad från socialförsäkringssystemet där det är individen som har rätt till bidrag
Konsekvenser Dubbelarbete och oklart ansvar: Parallella organisationer för arbetsmarknadspolitik Risk att personer hamnar mellan stolarna Otydligt vem som kan ställa krav på individen Risk att olika aktörer gör olika bedömningar av en persons arbetsförmåga Det uppstår stora marginaleffekter för biståndstagare som vill öka sitt arbetsutbud marginellt Det kommer att finnas regionala/lokala variationer i tolkningen av socialtjänstlagen Åtgärd efter finansiering snarare än efter behov
Vad vet vi om de kommunala aktiveringsprogrammen? Tyvärr väldigt lite, då samlad dokumentation om vem som deltar i vilken typ av program saknas: Socialstyrelsen genomförde under våren 2013 en testinsamling angående Arbetsfrämjande insatser (svar från 47 kommuner) Få kommuner redovisade detta på individnivå i sina IT-system Dock vet vi att dessa är vanliga 65 % av kommunerna kan tillhandahålla någon form av kommunalt finansierad arbetsfrämjande insats för unga vuxna 89 % kan även erbjuda insats för arbetslösa biståndsmottagare över 25 år
Arbetslöshet det främsta försörjningshindret
Arbetslösheten större hos vissa grupper med sämre förankring på den svenska arbetsmarknaden 20 50 16 40 Utrikes 16-19 12 30 8 Inrikes 20 20-24 4 10 55-64 0 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 0 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12
Försörjningshinder (2012): Ungdomar och utrikes födda
0.05 Ek bistånd.1.15 Andel med ekonomist bistånd, uppdelat efter ålder 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 Ålder
Personer med ekonomiskt bistånd hos Arbetsförmedlingen Vilken ersättning har olika grupper av inskrivna vid Arbetsförmedlingen? Vilka inskrivningskategorier? Övergång till arbete? Övergång till program? Urval: alla som var inskrivna vid Arbetsförmedlingen som öppet arbetslösa, i program eller hade arbetat mindre än 30 dagar 1 december, 2009 IFAU-rapport 2011:17
Sammanfattning: Arbetslösa med försörjningsstöd Utgjorde knappt 15 % i december 2009 De är yngre, har lägre utbildning och är i större utsträckning födda utanför Sverige än de med a-kassa Är i större utsträckning inskrivna som övrigt inskrivna Lämnar arbetslösheten för arbete i lägre utsträckning Har lägre sannolikhet att delta i program (gäller ej ungdomar)
Avslutning Försörjningsstödet har idag två uppgifter Garantera skälig inkomst för personer som hamnat i ekonomiska svårigheter Ersättning vid arbetslöshet för personer som inte är behöriga till a-kassa Dålig kompromiss Fokus från sociala problem och risk att personer hamnar utan skälig inkomst då kommunerna kan ställa aktiveringskrav Illa utformat för att vara arbetslöshets ersättning och risk att personer får åtgärd efter finansieringsform snarare än efter behov