MAGNUS LINDBERG & BASSE WICKMAN- INTERVJU. Utdrag från Hi Fidelity Press.
HI FIDELITY PRESS [ 3 ]
HI FIDELITY PRESS [ 5 ] Magnus Lindberg i Decibel Studio, Stockholm, februari 2010. med visor och den typen av musik. Jag har därför gått in i sångerna som de vore mina egna.«en av de mest oväntade låtarna är»den första snön«där du skrivit musik till en dikt av Stig Dagerman.»Min hustru gillar Stig Dagerman väldigt mycket. Hon lade fram Bränt barn till mig, det var så jag upptäckte honom. När Basse kom med Karin Boye kände jag att, ok, då gör jag Stig Dagerman. Men det var svårt att hitta något som gick att överföra till idag. Mycket av det som Dagerman skrev är ju rätt tidsbestämda politiska tolkningar präglade av det som hände då, på 1940-talet och en bit in på 1950-talet. Men dikten Den första snön är tidlös och skitfin.«även på ditt senaste soloalbum,»ett eget liv«, fanns en låt som förde tankarna till Stig Dagerman.»Ingen ska få se mig när jag går«, om en man som tar sitt liv.»den låten handlar om en människa jag känner. Eller, rättare sagt, en människa jag kände.«på albumet»ett eget liv«fanns även låtar som gick att tolka som att de handlade om den långa tid då du gick på droger. Är det jobbigt att tala om den tiden i dag?»de flesta har alltid varit mer intresserade av vad jag gjort utanför planen än på planen. Det verkar vara intressant med människor som mår ännu sämre än en själv Men, nej, det är inte jobbigt att tala om den tiden i dag. Inte nu när den är över. Det är bara tungt när man håller på. Då är man ständigt tvungen att ljuga inför alla om vad man håller på med, oavsett om det handlar om lagliga eller olagliga droger.«när slutade du?»hösten 1999.«På vilket sätt?»det började med jag har epilepsi att jag fick ett väldigt kraftigt epileptiskt anfall efter en spelning i Göteborg. Jag låg på Sahlgrenska i tre dagar. Jag kom inte ihåg vad som hänt, vad jag hade gjort, eller att jag ens hade spelat. Det var läkaren som talade om för mig att jag hade fått bra recensioner.«magnus Lindberg, 1999 Foto: Tony Sandin.»Därefter lade jag successivt ned allting. Jag skrev in mig på Magnus Huss-mottagningen. Det är en del av Karolinska sjukhuset där man får hjälp med avvänjning. De har olika avdelningar, för män och kvinnor, för alkohol och för andra sorters droger. Jag var på Magnus Huss i tre veckor och har inte tagit någonting sen dess.«hur går det till där? Terapi?»Nej, ingenting sånt. Allting vilar helt på eget ansvar. Däremot kan någon komma och ta ett blodprov när som helst. Är det blodprovet positivt, då åker man ut. De förutsättningarna passade mig väldigt bra. Jag kände att jag inte var tvingad. Jag ville göra det själv.«när du fick anfallet, gick du på droger då?»ja, jag tog hela tiden.«vilka droger?»heroin (paus). Och hasch. Det har jag lärt mig är en av de värsta drogerna. Hasch sätter sig på hjärnan, i köttet. Det tar lång, lång tid innan det går bort. Jag hade inte haft något epileptiskt anfall innan jag började med hasch. Det är den drog jag skulle rekommendera minst.«druckit?»väldigt lite. Jag kan dricka en öl eller fyra, men det är max. Jag spyr när jag blir full.«när tog du heroin första gången?»få se nu, slutet av 1980-talet. Hade redan börjat, då och då, när vi gjorde Grymlings första skiva. Men jag var noga med att inte ta med mig något till Gotland när vi spelad in skivan. Inte ens hasch.«många som går på heroin klarar sig inte ekonomiskt, utan går under på andra sätt.»det var Grymlingspengarna som räddade mig.«det måste ha varit ganska mycket pengar?»så in i helvete mycket pengar. Första skivan sålde över 300 000 tror jag, den andra åtminstone över 100 000. Det är faran med att få för mycket pengar på en gång. Men till skillnad från de flesta andra som gått på heroin i över tio år så har jag aldrig behövt begå några brott, aldrig behövt sova ute. Men alla pengarna försvann.«du har sagt att du bröt med din bekantskapskrets när du slutade.»det måste man göra, man har inte en chans annars. Men när jag trodde att det var slut, så fortsatte det att förfölja mig i flera år efteråt. Folk pratade, spred rykten. Om att jag fortfarande höll på, om att jag hade setts på Plattan. Efter att jag själv ringt upp och sagt upp mig från Grymlings, jag kunde inte stå för musiken längre, så kom ett rykte från dem om att de inte kunde jobba med mig eftersom jag gick på heroin Vissa, som själva inte kan sluta med något de är beroende av, verkar vara avundsjuka på någon som kan.«vad tänker du i dag när du går igenom din stad?»jag tänker på min familj, att jag är glad att jag har en familj, glad att jag har det som jag har det. Och att jag slutade innan det var för sent. Jag har hållit på som artist väldigt länge nu, 38 år. Det är snart dags för 40-årsjubileum.«
Magnus Lindberg och Basse Wickman under inspelningen av»vita lögner + Svarta ballader, volym 1«i Decibel Studio, Stockholm, februari 2010.
HI FIDELITY PRESS [ 11 ] När under denna tid började du med musik? När började du spela något instrument?»jag började spela gitarr när jag var 17-18. Tyckte väldigt mycket om Cornelis Vreeswijk. Jag hade alla hans skivor och köpte notböckerna. Jag kunde inte läsa noter men lärde mig spela dem på gitarr genom ackordanalyserna. Texterna kunde jag ju redan utantill.en kväll åkte jag med ett gäng från Sigtuna Folkhögskola till Mosebacke. Jag kommer inte ihåg vad vi skulle se. Men bakom baren på Mosebacke hängde en gitarr som vem helst kunde låna och spela på när det var paus. Mina kamrater, som hört mig spela på skolan, tjatade på att jag skulle framträda med gitarren. Jag lät mig övertalas och spelade två-tre sånger, inga egna, bara covers. I publiken fanns Bosse Stenhammar. Han gillade vad han hörde och anlitade mig till Mosebacke. Ett par veckor senare gjorde jag min första egna spelning.jag började spela gitarr när jag var 17-18. Tyckte väldigt mycket om Cornelis Vreeswijk.«Magnus Lindberg. Så, visst, jag hälsar på ibland.«du är känd för klassiska storstadslåtar som»tårar över city«. Har du någon gång funderat på att skriva om dina erfarenheter från uppväxten från gården?»nej, det passar inte mig att skriva sånger om lantliv, ha ha.«intervju MED BASSE WICKMAN: När vi mailat varandra har det inte stått Basse som avsändare på dina mail utan ett helt annat namn.»ha ha, det där är en Shakespeare-referens. Alla mina lösenord till dator består av olika Shakespeare-referenser. Problemet är att jag alltid får tänka till för att komma ihåg vad som är vad.«magnus Lindberg i Decibel Studion, 2010. Det måste ha varit ett väldigt stort steg för dig, från ingenting till scenen på Mosebacke. Var du inte nervös?»jag har faktiskt aldrig haft scenskräck. Däremot blir jag alltid väldigt trött innan och efter jag ska spela, något som blivit värre med åren. Om den tröttheten har något med min medicin för epilepsi att göra? Kanske, jag vet. Men jag går gärna och lägger mig redan vid 21.00.«Var det under tiden på Mosebacke som du fick kontakt med Lasse Lindbom och de andra i Landslaget?»Det började med att jag på Mosebacke fick kontakt med en kille, Gunnar Ekman, som tillsammans med Gösta Linderholm spelade i visduon Två Blå. Men när Gösta Linderholm i samma veva fick en jättehit med Brittas Restaurang så hade han inte längre tid med Två Blå. Jag fick därför hoppa in som hans ersättare. Med Två Blå spelade vi på samma ställen som Landslaget, vi rörde oss i samma kretsar. När Landslaget senare skulle byta medlem så frågade de mig. Och på vägen blev det. Sedan dess har jag varit musiker.«besöker du fortfarande gården i Upplands Väsby?»Väldigt ofta förr, men inte så mycket nu efter att båda mina föräldrar gått bort. Min mor gick bort i cancer för två år sedan, min far gick bort i hjärnblödning just när han blivit pensionär. Men jag har en bror och syster som bor kvar på gården. Min bror arbetar med att sälja gödningsmedel. Gården drivs i dag av min systers före detta man. Basse Wickman i Decibel Studion, 2010 Du läser mycket?»jag läser jättemycket. Brukade även lyssna jättemycket, men jag har märkt att jag nu lyssnar mindre och mindre Jag börjar tycka att den största lyxen är att komma någonstans där det är helt tyst. Men att jag börjat freda mig för nya intryck kan också ha att göra med att jag redan har så oändligt mycket musik hemma. Jag har lyssnat på väldigt mycket.«de flesta som tolkat Dan Andersson har gjort det i vistraditionen, men du och Magnus gör något helt annat.»dan Andersson var själv inte traditionell på något sätt. Om du hade Dan Andersson här i dag, så hade han kanske spelat synth. Jag har själv spelat på småställen och på så vis
HI FIDELITY PRESS [ 13 ] Basse Wickman i Decibel Studion, 2010. lärt känna många av de legitima visartisterna. Jag respekterar verkligen vad de gör, men visor är inte mina rötter.när jag i 16-årsåldern började spela på klubbar i Gamla Stan med mitt skolband i mitten på 1960-talet, så hittade jag ett sätt att spela, med ringande strängar, som fortfarande hänger kvar. Det är som att cykla. Om någon ger mig en gitarr så bara gör jag det utan att tänka.inför den här skivan hade jag inte rört en Rickenbacker 12:a på 23 år. Jag äger inte ens någon Rickenbacker längre. Det gör däremot Magnus. När vi började prata om det, så kom han plötsligt på att han hade en Tom Petty-modell stående hemma! Men egentligen behöver det inte vara just en Rickenbacker. Även om jag spelar på en vanlig sexsträngad akustisk, så hamnar jag i det där soundet när jag spelar.inför den här skivan hadejaginterörten Rickenbacker 12:a på 23 år.«basse Wickman. Vad var den första musik som gjorde intryck/avtryck på dig som liten?»jag såg The Shadows på Gröna Lund. När basisten Jet Harris dundrade in på scenen, med en cigarett bakom örat, så var det kört för mig. Jag tyckte han såg så tuff ut. The Shadows var inte så sofistikerade till en början. De var opolerade rockers från Newcastle.«Jag läste nyligen en artikel där någon påpekade hur mycket The Beatles faktiskt hämtade från The Shadows.»Verkligen. George Harrisons första låt (?) hette inte för inte Cry For A Shadow. Jag såg också The Beatles tidigt, på Kungliga Tennishallen, när de bara var förband. Men jag var inte så imponerad av dem då. Jämfört med de gitarrister jag lyssnade på, de som spelade med Ricky Nelson och Gene Vincent, så var Beatles gitarrer inte i närheten. Däremot blev The Searchers tidigt väldigt viktiga, det fanns ett vemod i deras klang som jag direkt tog till mig.«din pappa, Putte Wickman (1924-2006), är en av Sveriges genom tiderna mest kända jazzmusiker. Lyssnade du på jazz någonting som liten?»försumbart. Mina föräldrar skiljde sig när jag var fem-sex år. Jag minns därför knappt min far från den tiden. Hans sätt att umgås var mest punktinsatser längs vägen, telefonsamtal på väg mellan två städer. Jag minns att han dök upp på skolgården när jag tog studenten. Jag hade ingen studentmössa på mig, alla mina kompisar var hippies, det var den tiden.när jag var 40 år så såg Sylvia (Putte Wickmans tredje fru) till att vi möttes igen. Det är jag tacksam för. Vi fick en del helger, en del möten som gjorde att jag kunde fylla i en del luckor i det där pusslet. Det saknas inte lika många pusselbitar i dag som det annars skulle ha gjort. Jag hade ingen fadersfigur överhuvudtaget när jag växte upp, men vi fick bättre kontakt de sista 20 åren. Jag var med den sista tiden när han dog.men jag minns en jazzkonsert som han tog med mig på: Albert Ayler på Gyllene Cirkeln Det var något. Den av pappas skivor som jag gillar bäst är den skiva han gjorde på slutet tillsammans med pianisten Jan Lundgren, en duokonstellation där de tolkar The Great American Songbook. Bättre låtar finns inte. Och resultatet när de tolkar den blir nästan som kammarjazz, musik man kan meditera till. Det som hörs mest är det de inte spelar.men annars har jag alltid lyssnat mycket mer på klassisk musik än jazz. Hos Bach och Händel hittar man de ultimata melodierna. Det är så sakralt och vackert. Det är musik som kommer att finns kvar även om inte världen finns kvar.«finns det inte något sakralt även i ljudet från en 12-strängad Rickenbacker?»Det gör det faktiskt. Allting i min egen musik är färgat av vemod. Det finns som en underström i allt jag gör. Ibland kan jag undra över, och det här är något som Kjell (Andersson, producent) och jag har diskuterat många gånger, hur det egentligen har påverkat en att man satt hemma så mycket själv och lyssnade på Nick Drake, i stället för att delta i vanligt socialt liv Men jag kunde inte göra så mycket åt det, man gräver där man står. Men jag har alltid haft som ambition att hellre göra något vackert än något fult. Världen är tillräckligt hård och krackelerad ändå.«nick Drakes»Pink Moon«är annars ett bra exempel på hur någonting väldigt vemodigt samtidigt också kan vara väldigt vackert och därmed livsbejakande.»jag var nyligen på bio och såg Bright Star, Keats-filmen. Det slog mig att Nick Drake och John Keats var ganska lika. Keats fick aldrig uppleva att någon brydde sig om hans poesi, han dog sjuklig och utfattig.det är intressant hur Nick Drake aldrig höjer tonläget på sina skivor. Det är ett skri som ändå inte är ett skri. Paniken finns där redan från början, redan på första plattan. Vet inte varför man attraheras av sånt Jag har ju sån läggning ändå och behöver verkligen inte mer av det. Ibland känns det som jag tittar ut genom fönstret och så har det gått tre månader.«har du alltid haft den läggningen?»alltid. Jag har alltid känt det som jag stått vid sidan av och betraktat. I skolan hörde jag knappt frågor ibland, jag var inne i min egen tankevärld. Musiken blev det jag hade att hålla mig i. Ibland tror jag inte att jag valde musiken, jag tror musiken valde mig.«på skivan tolkar du Karin Boye, en dikt med rader som:»jag är bland dem som knappast finns«.»den dikten har min mamma alltid tyckt om. Den kom in sent på skivan. Jag hade gärna haft med flera kvinnliga författare och poeter på skivan, men de föll bort av olika skäl. Om vi får göra en volym två kommer det att bli fler.«
»Jag har åkt runt och spelat på hospis, aidskliniker, psykiatriska avdelningar. Jag spelade flera gånger på Beckomberga när det fanns kvar.«basse Wickman.