Riksdagens banhfuomäktiges berättelse. för 1980

Riksdagens banhfuomäktiges berättelse för 1980 Helsingfors 1981

1981 rd. nr 5 RIKSDAGENS BANKFULLMÄKTIGES BERÄTTELSE FÖR 1980 * TILL RIKSDAGENS BANKUTSKOTT HELSINGFORS 1981

Finlands Banks verksamhet Finlands Banks verksamhet... Den ekonomiska utvecklingen 1980... Finlands Banks penningpolitik... De penningpolitiska åtgärderna... Särskilda finansieringsarrangemang... Finlands Banks valutapolitik... Utvecklingen på den internationella valutaoch finansieringsmarknaden... Valutakurspolitiken och den inhemska valutamarknaden... De långfristiga kapitalrörelserna och den utländska skulden... De kortfristiga kapitalrörelserna... Åtgärder i anslutning till valutakontrollen Bilaterala betalningsarrangemang... Finlands Banks balansräkning och resultaträkning Utlandet... Finansieringsinstituten... Den offentliga sektorn... Företagen... Utelöpande sedlar och mynt samt depositionsbevis... Finlands Banks nettobalans... Sedelutgivningen... Bokslutet... Ärenden handlagda av bankjullmäktige... Revisionen... Granskningen av lånerörelsen och valutahandeln Inventeringen och inspektionen av avdelningskontoren... IN N E H Å L L Sid. 3 3 5 5 8 9 9 10 11 14 15 16 16 17 17 17 21 21 21 21 ISSN 0356-0457 H elsingfors 1981. Statens tryckericentral Sid. Längmanska fonderna... 21 Fonden för Finlands självständighets jubileumsår 1967 (SIT R A )... 21 Höjning av Finlands Banks räntor och av gränserna för dagslåneräntan... 21 Sänkning av gränserna för valutaindextalets variationsområde... 22 Fortsättning av verksamheten på dagslånemarknaden... 23 Tilläggsränta på affärsbankernas dagslån... 23 Räntan på exportdepositioner... 24 Räntan på investeringsdepositioner... 24 Beviljande av räntefri kontantmedelskredit till bankerna... 25 Finlands Banks utländska kreditreserveringar.. 25 Tillstånd till köp av fastighet... 26 Mortgage Bank of Finland Oy:s upplåning och kreditanvändning... 26 Utländska agenturbanker... 26 Donation till stiftelsen för Urho Kekkonens motionsinstitut... 26 Justering av befattningshavarnas avlöning... 26 Arvode åt tf. medlem av direktionen... 27 Ändring av Finlands Banks semesterstadgar.. 27 Beviljade understöd... 27 Direktionen... 27 Kontrollanterna vid avdelningskontoren... 27 Bankfullmäktige... 28 Revisorer... 28 Den ekonom iska utvecklingen 1980 I motsats till utvecklingen i de flesta andra industriländer fortsatte konjunkturuppgången i Finland 1980. Exporttillväxten och den livliga investeringsverksamheten medförde att totalproduktionen alltjämt växte i snabb takt och att sysselsättningen avsevärt förbättrades. Utrikeshandelsprisernas stegring och den starka efterfrågeökningen drev emellertid upp den inhemska inflationen. Resultatet av den starka ekonomiska tillväxten i Finland jämfört med de viktigaste marknadsområdena och av försvagningen av bytesförhållandet blev ett tydligt underskott i bytesbalansen. Tyngdpunkten inom den ekonomiska politiken lades under året på att utjämna efterfrågeökningen och därmed lätta inflationstrycket och skuldsättningen. Den internationella efterfrågan mattades betydligt av under 1980. Försvagningen i bytesförhållandet på grund av oljeprisstegringarna bromsade liksom den intensifierade anti-inflatoriska politiken upp tillväxttakten i nästan alla industriländer. Den genomsnittliga totalproduktionen i OECD-länderna blev endast en procent större än 1979. Trots att totalefterfrågan i de länder som är viktiga för Finlands export ökade ännu långsammare än inom OECD-området som helhet fortsatte västhandeln att växa ända till slutet av 1980. Volymen av den totala västexporten steg med 6 %, vilket var mera än avnämarländernas totala importtillväxt. Härtill bidrog den allmänna internationella råvarulagringen i början av året och den finländska exportens jämförelsevis goda konkurrenskraft. Volymen av exporten till Sovjetunionen ökade med en fjärdedel. Den snabba tillväxten berodde framför allt på de avta! om tilläggsleveranser som ingåtts med anledning av oljeprisets uppgång. Genom att exporten av skofjsindustriprodukter ökade växte marknadsandelarna märkbart. Metallindustrin mottog rikligt med nya 168100277K order både från Sovjetunionen och från marknaderna i väst, men leveranserna ökade inte ännu i nämnvärd grad. Vad den övriga varuexporten beträffar tilltog den kemiska industrins och beklädnadsindustrins export snabbast. Inom tjänsteexporten var det inkomsterna från utländska byggnadsprojekt och turismen som steg mest. Den totala volymen av varu- och tjänsteexporten steg med 9 %. Den snabba uppgången i de finländska utrikeshandelspriserna fortsatte under 1980. Den drastiska höjningen av oljepriset ledde till att bytesförhållandet försvagades med 4.5 %, vilket i sin tur minskade realinkomsttillväxten i Finland med omkring 1.5 %. Avtalen om tillläggsleveranser till Sovjetunionen dämpade den effekt försämringen av bytesförhållandet hade på produktionen och sysselsättningen. Företagens lönsamhet och finansieringsstruktur förbättrades till följd av den gynnsamma inkomstutvecklingen och höjningen av kapacitetsutnyttjandegraden. Lönsamheten överskred därigenom klart genomsnittet för 1960- och 1970-talen. Då produktionskapaciteten dessutom utnyttjades helt inom de flesta centrala industribranscher, ökade investeringarna i rask takt. Fabriksindustrins investeringar växte med 40 %. Även inom servicenäringarna blev investeringsverksamheten mycket livligare. För att dämpa överhettningsfenomenen och uppskjuta husbyggnadsinvesteringarna inom servicenäringarna infördes en investeringsskatt i början av november. Tyngdpunkten för företagens fasta investeringar låg liksom under tidigare år på maskiner och utrustning, men också byggnadsinvesteringarna växte snabbt. Då maskiner och utrustning i större utsträckning än vanligt anskaffades i Finland sattes i synnerhet metallindustrins produktionskapacitet på hårt prov. Fastän förbättringen av sysselsättningen och den snabba stegringen i förtjänstnivån verkade höiande på den nominella tillväxten i hushållens disponibla inkomster, blev realtillväxten

5 på grund av försämringen i bytesförhållandet klart mindre än föregående år. Hushållens konsumtionsbenägenhet ökade och volymen av den privata konsumtionen steg med drygt 3 %. Eftersom inflationsförväntningarna blev starkare återspeglades stegringen i hushållens inkomster i en livligare bostadsmarknad. Beroende på prisskillnaden mellan nya och gamla bostäder riktade sig efterfrågan främst mot äldre bostäder. Antalet färdigställda nya bostäder var drygt 51 000 eller 2 % mera än 1979. Inom den offentliga sektorn steg konsumtionsutgifterna med 3 % och de administrativa investeringarna med 2 %. ökningen i den offentliga efterfrågan hölls sålunda inom ramen för de regleringsöverenskommelser som träffats mellan statens och kommunernas centralorganisationer. Statshushållningens totala utgifter ökade rätt obetydligt i volym och bl.a. realinves teringarna och finansinvesteringarna reducerades. En viss minskning av skattebördan stimulerade emellertid den inhemska efterfrågans tillväxt. Kommunernas genomsnittliga uttaxering per skattöre förblev oförändrad. Genom den snabba nominella ökningen av de beskattningsbara inkomsterna och höjningen av de kommunala avgifterna och tarifferna bibehöll kommunerna en jämförelsevis lättad finansieringsställning. Arbetskonflikterna i början av året bromsade upp produktionstillväxten, men de resulterande produktionsbortfallen kompenserades till stor del senare under året. Bruttonationalprodukten växte med 5.3 % och industriproduktionen med 7.5 %. Totalproduktionens tillväxt fördelade sig relativt jämnt på samtliga branscher. Förstärkningen i den ekonomiska tillväxten höjde industrins kapacitetsutnyttjandegrad till samma nivå som under högkonjunkturen i mitten av 1970-talet. Kapacitetsbegränsningen inom vissa branscher dämpade efterfrågetillväxten och ökade inflationstrycket. Samtidigt rådde det brist på yrkeskunnig arbetskraft på en del områden. Flaskhalsarna i produktionen var dock inte lika snäva som vid tidigare konjunkturtoppar. Antalet sysselsatta ökade i genomsnitt med 70 000 personer jämfört med 1979. Det relativa arbetskraftstalet (arbetskraftens andel av befolkningen i arbetsför ålder) nådde i det närmaste samma nivå som under föregående högkonjunktur. Det relativa arbetslöshetstalet föll från 1979 års 6 % till 4.9 %. Nedgången i den öppna arbetslösheten stannade emellertid av redan i början av året, då utbudet av arbetskraft ökade. Emigrationen till de andra nordiska länderna avtog ytterligare; utflyttningen utgjorde 12 000 personer, vilket var endast 1 200 personer flera än de återflyttade. Den snabba stegring i utrikeshandelspriserna som börjat redan 1979 gav sig först under 1980 i högre grad till känna i de inhemska priserna och produktionskostnaderna. Samtidigt började också det inhemska kostnadstrycket öka. Inom hela samhällsekonomin gick arbetskostnaderna per enhet upp med 11 %. Det var närmast avmattningen i produktivitetsökningen och höjningen av socialförsäkringsavgifterna som gav fart åt stegringen. Löneglidningarna blev större än året innan men var dock klart mindre än under 1970-talets högkonjunktur. Mätt med arbetskostnaderna per enhet försvagades industrins internationella priskonkurrenskraft en aning. Den livliga inhemska efterfrågan ledde till att kostnadsstegringarna överfördes till priserna snabbare än i allmänhet. Konsumentprisindex gick under året upp med.7 % och dess genomsnittsnivå låg 11.6 % högre än 1979. Löntagarnas förtjänstnivåindex steg i genomsnitt med 11.8 %. Importens andel av totalutbudet ökade klart. Den kraftiga efterfrågetillväxten och dess förskjutning mot investeringar i fast kapital och lagerinvesteringar resulterade i en betydande importökning. Importen av investeringsvaror var 31 % större än året innan och volvmen av den totala varuimporten växte med %. Priserna på råolja och bränsle gick i genomsnitt upp med 46 %. Trots att volymen av energiimporten var oförändrad steg energiimportens andel av varuimporten till 28 %. Oljeprisstegringen pressade framför allt upp underskottet i handeln med Sovjetunionen. Detta representerade drygt hälften av handelsbalansens underskott som steg till 5.8 mrd mk. Tjänstebalansen uppvisade ett överskott på 4.3 mrd mk, och kapitalersättningarnas och inkomstöverföringarnas nettounderskott belöpte sig till 3.5 mrd mk. Underskottet i bytesbalansen blev sålunda 5 mrd mk eller 2.7 % av bruttonationalprodukten. Företagen visade ingen större benägenhet att importera långfristigt kapital. Orsak härtill var dels osäkerheten på den internationella kapitalmarknaden dels även de lägre kostnaderna för inhemskt finansieringskapital. Staten lyfte 1.8 mrd mk i utländska krediter, men det oaktat uppgick nettoimporten av långfristigt kapital till endast 0.4 mrd mk. Uppgången i importvärdet och den markanta sänkningen av eurodollarräntorna under början av året föranledde en märkbart livligare import av kortfristigt kapital. Härtill bidrog också åtstramningen av den inhemska finansieringsmarknaden och förskottsbetalningarna för sovjetexporten. Nettoimporten av kortfristigt kapital steg till 5.6 mrd mk. Härav utgjorde affärsbankernas och Postbankens andel som närmast användes för finansiering av utrikeshandeln 4 mrd mk och företagens direkta nettoupplåning och den övriga kapitalimporten 1.6 mrd mk. Nettoimporten av utländskt kapital överskred underskottet i bytesbalansen; Finlands Banks valutareserv växte därför frånsett valutakursförändringarna med 1 mrd mk. Valutareservens fluktuationer påverkade i viss mån den inhemska finansieringsmarknaden men störningarna var mindre än under tidigare år. Statshushållningen hade en lättande effekt på penningmarknaden ända fram till hösten men mot slutet av året blev verkan den motsatta och statens kassareserver steg till samma nivå som i början av året. Bankernas utlåningsökning tilltog ända till mitten av 1980. För hela året ökade bankernas krediter till allmänheten med 20 %, vilket var fyra procentenheter mera än inlåningstillväxten. Finlands Banks penningpolitik Dc penningpolitiska åtgärderna Den efterfrågebegränsande penningpolitiska kurs som hade följts alltsedan hösten 1979 fortsatte under 1980 och stramades t.o.m. ytterligare åt. Trycket från den internationella valuta- och kapitalmarknaden via de kortfristiga kapitalrörelserna har under de senaste åren på grund av snabba omslag i kursförväntningarna och fluktuationer i ränteskillnaderna ökat i styrka. Detta liksom växlingarna i statens kassaställning har försvårat regleringen av penningmarknaden. Fastän störningarna på penningmarknaden under redogörelseåret inte var lika svåra som under de närmast föregående åren, var det nödvändigt att rätt ofta justera avvägningen mellan de penningpolitiska medlen för att behålla den penningpolitiska kursen. Penningpolitiken bestod främst i att reglera affärsbankernas centralbanksfinansiering och uppbära kassareservdepositioner av depositionsbankerna. Villkoren för affärsbankernas centralbanksfinansiering 1 reviderades så att tyngdpunkten kom att ligga på differentieringen av tilläggsräntan på dagslån. Under årets lopp ändrades summan av kvoterna för centralbankskredit till grundränta och tilläggsränteskalan för dagslånemarknaden flera gånger. Finlands Bank reglerade utvecklingen på dagslånemarknaden även genom att delta på marknaden som placerare. Kostnaderna för dagslånen påverkades dessutom genom systemet med ränteutjämning. Syftet med detta är att nedbringa de räntekostnader som svängningarna i statshushållningens likviditet via dagslånemarknaden åsamkar affärsbankerna. Nedan granskas verksamhetsårets penningpolitiska åtgärder närmast i kronologisk ordning. Den 1 februari höjdes räntenivån med procentenheter. I enlighet med räntebeslutet steg Finlands Banks grundränta från 8 Vi till 9 J4 % samt den övre gränsen för Finlands Banks räntor på övriga krediter från 9 34 till 10 Vi % och den undre gränsen från 6 34 till 7 V2 %. Samtidigt höjdes den övre gränsen för dagslåneräntan från 24 till 24 34 % Penninginstituten förutsattes ändra sina utlåningsräntor i motsvarande mån, medan den övre gränsen för dessa räntor höjdes från 11 34 till 12 V2 %. Även inlåningsräntorna justerades den 1 februari uppåt med 34 procentenheter för alla andra konton utom checkräkningar och postgirokonton. För dessa steg räntan till 2 % mot att de tidigare inte hade givit någon ränta alls. Systemet och villkoren för bankernas centralbanksfinansiering ändrades också vid början av februari. Summan av affärsbankernas kvoter för centralbankskredit till grundränta höjdes från 200 till 1 000. Kvoterna avsåg alltjämt månadsmedeltal och en affärsbanks checkräkningskredit per dag fick vara högst 1.3 gånger kvoten. Tidigare hade denna koefficient varit 2.5. Vidare slopades de absoluta övre gränserna för affärsbankernas rätt till dagslån liksom deras möjlighet till temiinshandel med obligationer. I stället infördes ett arrangemang, enligt vilket Finlands Bank på 1 Till affärsbankernas centralbanksfinansiering räknas centralbankskrediten i anslutning till bankernas kvoter och affärsbankernas dagslån minskade med deras dagsdepositioner samt terminshandeln med obligationer mellan affärsbankerna och Finlands Bank (terminshandeln med obligationer slopades den 1 februari).

6 de dagslån som överstiger vissa gränser började lån utan tilläggsränta, dvs. kvoten multiplicedebitera en stegvis växande tilläggsränta. Grän- rad med fem, reducerades därigenom med 500 sen för dagslån utan tilläggsränta blev lika. Samtidigt skärptes tilläggsränteskalan för med kvoten för krediter till grundränta multi- dagslån sålunda, att den ränta som skulle debiplicerad med fem. På den överskridande de- teras på belopp högre än åtta gånger kvoten len debiterades 4 % i tilläggsränta. Om höjdes från 8 till 10 %. Dessutom meddelades dagslånen emellertid var mera än åtta gånger att Finlands Bank selektivt skulle begränsa sin kvoten utgjorde tilläggsräntan 8 % på över- kreditgivning inom ramen för finansieringsskridningen. Såväl kvoterna som gränserna för arrangemanget för inhemska leveranser, dagslånen hänförde sig till månadsmedeltal (se I stöd av ett statsrådsbeslut uppbars fr.o.m. även s. 23 2 4 ). Genom reformen förenklades den 1 juni exportdepositioner, vilka för sågsystemet även tekniskt så att bankernas central- varor utgjorde 4 % och för pappersmassa 3 % banksfinansiering härefter i sin helhet sker i av varans exportpris. Exportdepositionerna form av kontokrediter. skulle uppbäras under en period av 12 må- Finlands Bank höjde i februari den depo- nader. Bankfullmäktige beslöt i juni att på sitionsskyldighet bankerna enligt kassareserv- exportdepositionerna erlägga en årlig ränta 3 avtalet hade till 3.4 % av inlåningen vid slutet procentenheter under grundräntan vid motsvaav februari, mot tidigare 3.2 %. I mars höjdes rande tidpunkt minst dock 5 % såsom kassareservskyldigheten till 3.6 % och i april lagen om exportdeposition förutsätter, till 3.8 %. Finlands Bank sänkte den 1 augusti sum- I slutet av februari uppmanade Finlands man av affärsbankernas kvoter för central- Bank penninginstituten att i sin finansiering bankskredit till grundränta från 900 till förhålla sig ytterst återhållsamt till grundande 700. Tilläggsränteskalan för dagslån av nya sågar och gamla sågars kapacitetsut- skärptes samtidigt genom att banken började vidgningar. Läget på marknaden hotade näm- debitera tilläggsränta på den del av dagslånen ligen leda till regional överefterfrågan på virke som överskred kvoten multiplicerad med fyra. och sålunda äventyra efterföljandet av prisre- Om dagslånen var mera än sju, i stället för kommendationsavtalet. tidigare åtta, gånger kvoten debiterades 10 % De kreditpolitiska direktiv som tillställts i tilläggsränta på överskridningen. Dessutom penninginstituten i november 1979 justerades höjdes kassareservskyldigheten till 4.2 % av i slutet av mars. I de nya direktiven framhölls bankernas inlåning vid slutet av juli. att den pågående högkonjunkturen visat sig För att utjämna säsongvariationerna på fivara kraftigare och långvarigare än beräknat, nansieringsmarknaden justerade Finlands Bank Risken för kostnads- och prisglidningar till villkoren för centralbanksfinansieringen vid inföljd av efterfrågetrycket konstaterades klart gången av oktober. Tilläggsränteskalan för ha ökat. För att inflationen skulle kunna dagslån ändrades så att gränsen för fyra prohållas under kontroll och underskottet i bytes- cents tilläggsränta höjdes från fyra till fem balansen på en rimlig nivå måste den in- gånger respektive banks kvot och gränsen för hemska efterfrågeökningen kännbart bromsas, tio procents tilläggsränta från sju till åtta Det ansågs därför nödvändigt att penning- gånger kvoten. Av de följande sammanställinstituten dämpade sin kreditökning. ningarna framgår kvoterna för affärsbankernas Den 1 juni sänktes de sammanlagda kvoterna centralbankskredit liksom de olika bankernas för centralbankskredit till grundränta med 100 rätt att utnyttja dagslån under redogörelseåret. till 900. Maximibeloppet av dags- Affärsbankernas centralbankskreditkvoter 1980, 1.7.1979 31.1.1980 1.2. 31.5.1980 1.6 31.7.1980 1.8. 30.11.1980 1.12 31.12.1980 ACA... 41.8 209.0 188.1 146.3 125.4 FBF... 45.4 227.0 204.3 158.9 6.2 HAB... 11.0 55.0 49.5 38.5 33.0 KOP... 49.4 247.0 222.3 172.9 148.2 SCAB... 51.0 255.0 229.5 178.5 153.0 ÅAB... 1.4 7X) 6 3 4j9 4.2 Summa... 200.0 1 000.0 900.0 700.0 600.0 Affärsbankernas dagslånerätt 1980, 1.1 31. 1. 1980 1.2 31. 5. 1980 1.6 31. 7. 1980 1. 8 30. 9. 1980 1. 10 30. 11. 1980 1. 12 31. 12. 1980 ACA... 1 254.0 1 045.0 940.5 585.2 731.5 627.0 FBF... 1 362.0 1 5.0 1 021.5 635.6 794.5 681.0 HAB... 330.0 275.0 247.5 154.0 192.5 165.0 KOP... 1 482.0 1 235.0 1 111.5 691.6 864.5 741.0 SCAB... 1 530.0 1 275.0 1 147.5 714.0 892.5 765.0 ÅAB... 42.0 35.0 31.5 19.6 24.5 21.0 Dagslån utan tilläggsränta, summa... 6 000.0 1 5 000.0 4 500.0 2 800.0 3 500.0 3 000.0 Dagslån med 4 % tillläggsränta, summa... 3 000.0 2 700.0 2 100.0 2 100.0 1 800.0 Dagslån med 8 eller 10 % tilläggsränta, 8 000.0 7 200.0 4 900.0 5 600.0 4 800.0 ' Maximibelopp av dagslån. överskridande krediter krävde terminshandel med obligationer. : Tilläggsräntan var 8 % 1.2. 3 1.5.1 9 8 0 och 1 0 % fr.o.m. 1.6.1 9 8 0. Statsrådet beslöt att börja uppbära investeringsskatt på vissa husbyggnadsarbeten den 3 november. I oktober meddelade Finlands Bank penninginstituten att dessa inte förutsattes delta i finansieringen av sådana byggnadsprojekt som berördes av investeringsskatten. Finlands Bank beslöt i oktober att ge penninginstituten möjlighet att uppta räntefria kontantmedelskrediter motsvarande bankernas innehav av kontanta medel. Härigenom skulle onödig behandling och transport av kontanter kunna undvikas (se s. 2 5 ). Penninginstituten fick i november nya kreditpolitiska direktiv. De främsta målen för centralbankspolitiken under den närmaste tiden ansågs vara att bekämpa inflationen och begränsa underskottet i bytesbalansen. Penninginstituten borde under 1981 inrikta sig på att inte öka användningen av centralbanksfinansiering. Detta skulle kräva att penninginstituten tillsvidare underkastade alla kreditansökningar en sträng gallring. Nya krediter skulle beviljas närmast för lönsamma produktiva investeringar. Därtill konstaterades att den penningpolitiska linjen ytterligare måste skärpas ifall inte tillräckligt stöd i bekämpandet av balansrubbningarna i ekonomin skulle fås från andra ekonomisk-politiska sektorer. Mot slutet av året justerade Finlands Bank ånyo villkoren för centralbanksfinansieringen för att förhindra en temporär lättnad på penningmarknaden. Affärsbankernas sammanlagda kvoter för centralbankskredit till grundränta sänktes den 1 december från 700 till 600, vilket reducerade maximibeloppet av dagslån utan tilläggsränta med 500. Samtidigt höjdes kassareservskyldigheten till 4.6 % av inlåningen vid slutet av november. Bankfullmäktige förlängde i november direktionens rätt att på dagsdepositionerna kreditera och på dagslånen debitera en årlig ränta sålunda, att räntan fr.o.m. 1. 1. 1981 kunde vara högst 15 procentenheter högre än den för tillfället gällande grundräntan. Grundräntan fastslogs som lägsta möjliga ränta på dagslånen. I motsats till tidigare var beslutet inte tidsbegränsat utan är i kraft tillsvidare. Till följd av säsongvariationerna beslöt Finlands Bank i december att för januari 1981 sänka affärsbankernas centralbankskreditkvoter med 10 %. Gränserna för tilläggsräntan på dagslån sjönk i motsvarande grad. För hela sin centralbanksfinansiering betalade affärsbankerna under redogörelseåret en genomsnittlig nettoränta om 12.4 %.1 Året innan hade motsvarande ränta varit 9.0 %. Skillnaden mellan medelräntan på centralbanksfinansieringen och den genomsnittliga grundräntan växte från 1.4 procentenheter 1979 till 3.2 procentenheter 1980. Räntan på dagslån uppgick i januari till i genomsnitt närmare %. Genom reformen 1 Medelräntan på centralbanksfinansieringen innefattade förutom räntan på centralbankskrediten även affärsbankernas nettokostnader för användningen av dagslånemarknaden och kursdifferenserna vid terminshandel med obligationer. 7

8 9 av systemet för centralbanksfinansiering vid början av februari ändrades dagslåneräntans karaktär; efter det att tilläggsräntorna på dagslån införts avspeglade räntan inte längre priset för marginalfinansiering. I februari sjönk dagslåneräntan till i genomsnitt 11 %. Den steg igen under vårens lopp till 12.5 % och hölls på denna nivå resten av året. Finlands Bank hade hela året placeringar på dagslånemarknaden. I genomsnitt utgjorde efterfrågan på dagslån under året 4 181 och utbudet av dagsdepositioner 868. Dagslåneräntan var i genomsnitt 12.4 % och låntagarnas ränta utan tilläggsränta efter det att ränteutjämning företagits 12.1 %. Kassareservskyldigheten höjdes under årets lopp stegvis från 3.2 till 4.6 % av inlåningen såsom ovan relaterats. Vid årets utgång uppgick kassareservdepositionerna, beräknade på basen av inlåningen vid slutet av november, till 3 317. Under 1980 uppbars 1 553 i kassareservdepositioner. Beloppet av utelöpande depositionsbevis som sålts till staten utgjorde vid början av verksamhetsåret 1 700. På sommaren var beloppet av depositionsbevisen över 3 mrd mk då det var som störst. Därefter sjönk det emellertid för att vid årets utgång uppgå till 1 900. Statsrådet vidtog under redovisningsåret en del åtgärder som nära anslöt sig till penningpolitiken. Sådana var förutom införandet av exportdepositioner och investeringsskatt besluten om investeringsreserveringar och konjunkturdepositioner. I april förlängde statsrådet det specialtillstånd enligt vilket investeringsreserveringarna fick uppgå till högst 70 % av vinsten för en räkenskapsperiod, till utgången av 1980. Statsrådet beslöt i oktober att förlänga tillståndet ända till slutet av mars 1981. Bankfullmäktige beslöt att i motsvarande mån förlänga den period för vilken investeringsdepositioner i Finlands Bank kunde göras mot en högre ränta än den i lagen fastställda minimiräntan. Denna ligger 1.5 procentenheter under Finlands Banks grundränta. Statsrådet beslöt i juni att den 1 oktober börja uppbära konjunkturdepositioner av företagen. På depositionerna som insätts i Finlands Bank erläggs enligt lagen en årlig ränta om 3 %. Vid årsskiftet hade 37 influtit i konjunkturdepositioner. Exportdepositionerna belöpte sig vid utgången av året till 110. Av det lån på 700 som Finlands Bank i april 1978 hade beviljat staten lyftes 354 i januari. Lånet amorterades under 1980 med 188 och det utestående beloppet var vid slutet av året 512. Särskilda finansieringsarrangemang Finlands Banks ordinarie specialkreditarrangemang gäller inhemska leveranskrediter (s.k. KTR-krediter), nyexportkrediter och kortfristiga exportkrediter. Villkoren för dem preciserades till vissa delar under året. Dessutom höjdes räntan på krediterna lika mycket som grundräntan. Det sammanlagda kreditbeståndet för finansieringsarrangemangen var vid årets slut 3 087 eller 40 % större än ett år tidigare. Inom ramen för finansieringsarrangemanget för inhemska leveranser finansieras den inhemska industrins leveranser av kapitalvaror till inhemska beställare. Syftet med arrangemanget är att på den inhemska marknaden garantera de finländska företagen lika goda konkurrensvillkor som de utländska tillverkarna vad leveranskrediter beträffar. I arrangemanget deltar Finlands Bank, affärsbankerna och Postbanken. Vid ingången av februari steg räntan på krediterna i samma mån som grundräntan eller till 9 Va %. Finlands Banks andel av den kreditfinansierade delen av köpeskillingen bibehölls vid 50 %. På grund av den fortsatt livliga investeringsverksamheten reserverades under året inhemska leveranskrediter till ett belopp av 2 321, vilket var ungefär lika mycket som föregående år. Den största andelen av reserveringarna representerades alltjämt av maskiner till skogsindustrin, med 56 95, och fartyg, med 19 %. Vid årets slut uppgick kreditreserveringarna till 2 421. Det sammanlagda beloppet av de krediter som lyftes under året var 1 869 eller dubbelt större än ett år tidigare. Finlands Banks finansieringsandel utgjorde vid utgången av året 1 561. Med nyexportkrediter finansieras det tilläggsbehov av driftskapital under tillverkningstiden som beror på småindustrins och den medelstora industrins exportökning. De finansierande bankernas ränta på nyexportkrediterna höjdes vid början av februari till 8 V2 %. Beloppet av nyexportkrediterna steg 1980 med 44 % för att vid slutet av året uppgå till 449. Textil-, beklädnads- och läderindustrins andel av kreditbeståndet var 32 %, metall- och verkstadsindustrins 27 % och pälsdjursfarmernas 11 %. Nyexportkrediter utnyttjades vid årets slut av 1 833 företag, av vilka 1 210 var pälsdjursfarmer. Finansieringsarrangemanget med kortfristiga exportkrediter är avsett för finansiering av sådana högst 24 månaders exportkrediter, som beviljats den utländska köparen i samband med export som skall betalas i konvertibel valuta. Den ränta som för finansieringen debiteras företagen höjdes vid den allmänna räntehöjningen den 1 februari till 8 V2 % för exportleveranser med en betalningstid av högst 12 månader och till 9 % då betalningstiden överskrider 12 månader. Kreditbeståndet för finansieringsarrangemanget med kortfristiga exportkrediter, inkl. krediter till factoringbolag, växte under året med 15 % till 1 078. Uppgången i kreditbeståndet skedde under senare halvåret, då ränteskillnaden mellan inhemsk och utländsk finansiering ånyo ökade kännbart. Av hela kreditbeståndet representerade verkstadsvaruindustrin 44 %, textil-, beklädnads- och läderindustrin 14 % och metallindustrin 12 %. Finansieringen utnyttjades vid årets utgång av 697 företag. Finlands Banks valutapolitik Utvecklingen på den internationella valuta- och finansieringsmarknaden Den internationella valuta- och finansieringsmarknaden var under 1980 i likhet med tidigare år instabil. Osäkerheten var framför allt en följd av de plötsliga och stora förändringarna i dollarns räntenivå. Dessa berodde i sin tur i huvudsak på Förenta staternas nya penningpolitiska kurs. Vid ingången av året var de amerikanska bankernas primärränta, dvs. den kortfristiga utlåningsränta som de debiterade sina bästa kunder 15 %. I april hade räntan stigit till hela 20 %. Därefter sjönk räntorna snabbt och på sommaren var denna grundränta när den var som lägst 10 34 %. Under andra halvåret började räntenivån ånyo stiga och i december nådde grundräntan en ny toppnotering, nämligen 21 V2 %. På euromarknaden följde dollarräntan för depositioner rätt exakt denna utveckling. Ränteskillnaderna mellan dollarn och andra valutor fluktuerade kraftigt under året. Variationerna i ränteskillnaderna hade hela året ett dominerande inflytande på valutakursförändringarna. Andra faktorer såsom inflationstakten och handelsbalansutvecklingen var av avsevärt mindre betydelse än under tidigare år. Detta framgick bl. a. av att det engelska pundet steg i värde. Trots den snabba inflationsutvecklingen i Storbritannien förstärktes pundet under årets lopp med 7 % i förhållande till dollarn. Stöd hade pundet dels i den genomsnittligt höga räntenivån, dels i de växande brittiska oljeintäkterna. Av de övriga viktigare valutorna försvagades D-marken med % gentemot dollarn även om inflationen var jämförelsevis svag i Västtyskland. Detta förklarades av den stora ränteskillnaden mellan marken och dollarn och den starka tillväxten i det tyska bytesbalansunderskottet. Inom det europeiska valutasystemet befann sig D-marken tidvis i nedre delen av bandet så att centralbanken blev tvungen till stödoperationer. Den schweiziska francen som i sin utveckling följde D-marken försvagades med 11 % i förhållande till dollarn. Den japanska yenen förstärktes mest eller med 15 % mot dollarn. Ett år tidigare hade den försvagats med hela 20 %. Höjande på yenens värde verkade den betydande retarderingen i den japanska inflationen och förbättringen av landets handelsbalans. Också de oljeproducerande ländernas ansenliga placeringar på den japanska marknaden stärkte yenens kurs. Den markanta spekulativa stegring i guldpriset som inletts 1979 avstannade i början av 1980. Guldets pris var ännu i januari 840 dollar per uns men hade vid slutet av året fallit till 588 dollar per uns. Trots de kraftiga svängningarna i dollarräntorna blev beloppet av offentliggjorda lån på den internationella finansieringsmarknaden nästan lika stort som ett år tidigare eller omkring 120 mrd dollar. Det faktiska lånebeloppet var ännu större beroende på att de bilaterala finansieringsarrangemangen tilltog under redovisningsåret. De höga räntorna samt ränterörelserna minskade upplåningen på eurokreditmarknaden. Summan av offentliggjorda eurolån stannade vid omkring 78 mrd dollar eller 6 % under siffran för föregående år. Det var de oljeimporterande utvecklingsländernas höga skuldsättningsgrad som började dra ned deras upp- 2 168100277K

10 11 Iåning på euromarknaden. Industriländernas upplåning steg däremot. Oavsett marknadslägets fluktuationer blev de utländska obligationsemissionerna något större än året innan eller omkring 42 mrd dollar. Härav var de internationella obligationernas eller eurobondlånens andel alltjämt störst eller omkring 24 mrd dollar. Dollarobligationerna med rörlig ränta ökade snabbast på euromarknaden. Den schweiziska, den västtyska och den japanska obligationsmarknaden bibehöll alla sin ställning som betydelsefulla kapitalkällor och de utländska emissionerna nå dessa marknader steg till sammanlagt ungefär samma belopp som under 1979. Valutakurspolitiken och den inhemska valutamarknaden Den inhemska valutamarknaden var under 1980 mycket lugn och förändringarna i Finlands Banks konvertibla valutareserv små trots de yttre störningsmomenten. Minst eller 7 153 var den konvertibla reserven i januari och störst eller 8 065 i juli. Förväntningarnas störande inverkan på den inhemska valuta- och penningmarknadens utveckling mildrades genom att intervallet för valutaindex gjordes lika stort i vardera riktningen. Statsrådet beslöt den 30 januari på framställning av Finlands Bank att sänka gränserna för indextalets variationsområde med c. 2 %. De nya gränserna blev 112.0 och 119.0. Innan dess hade de varit 114.0 och 121.0. Själva valutaindextalet bibehölls dock oförändrat eller på poängtalet 115.4. För att dämpa det inhemska inflationstrycket, som orsakades av att import- och exportpriserna hela tiden steg i snabb takt, beslöt Finlands Banks direktion att den 25 mars sänka valutaindextalet från poängtalet 115.4 till 1.1. På denna nivå låg månadsmedeltalet för index ännu vid utgången av 1980. Valutaindextalets månadsgenomsnitt 1980 (1974-100) januari...... 115.4 juli..... 1.1 februari..... 115.4 augusti...... 1.1 m a r s...... 115.0 september.. 1.1 april...... 1.1 oktober..... 1.1 maj...... 1.1 november.... 1.1 juni...... 1.1 december.... 1.1 Under årets lopp fluktuerade markkurserna för de olika valutorna avsevärt i takt med förändringarna i den internationella kursstrukturen. Uttryckt med valutaindex förstärktes den finska markens värde med 2 %. Markkursen för dollarn steg med 3.5 % och för det engelska pundet med 11.1 %. Den svenska kronan försvagades däremot med 1.9 % gentemot marken, D-marken med 8.7 % och sovjetrubeln med 1.3 %. Terminsmarknaden för valutor var lugn i början av året. Finlands Banks terminskurser för dollarn baserade sig på den s.k. räntepariteten, dvs. skillnaden mellan de inhemska och de utländska räntorna. Den 1 april drog sig Finlands Bank bort från terminsmarknaden för konvertibla valutor och slutade att notera dollarns terminskurser för valutabankerna. Därefter sjönk saldona för bankens gällande terminskontrakt i US-dollar småningom. Samma datum trädde Finlands Banks nya direktiv för terminsmarknaden i kraft. Avsikten med dem var att reformera terminsmarknaden för konvertibla valutor så, att denna under normala förhållanden skulle skötas av valutabankerna. Härigenom började terminsmarknaden fungera enligt praxis i industriländerna. Samtidigt fick bankerna också direktiv om de största tillåtna öppna valutapositionerna och om rapporteringen till Finlands Bank om terminsmarknaden och de öppna positionerna. För att trygga verksamheten på terminsmarknaden beviljade Finlands Bank dessutom bankerna tillstånd att uppta utländsk kredit för att täcka riskerna i samband med sina terminsköp. Terminsmarknaden fungerade under året tillfredsställande trots de kraftiga svängningarna i dollarräntan. Bankerna noterar sina terminskurser i huvudsak på basen av räntepariteten och terminskurserna för dollarn har därför varierat betydligt. Finlands Bank täcker alltjämt terminskontrakt i rubel eller clearingdollar mellan bankerna och deras kunder, eftersom bankerna inte har några andra möjligheter att täcka de valutarisker som dessa kontrakt medför. Finlands Banks terminsfordringar i rubel uppgick vid slutet av året till 102 milj. rubel eller 96 milj. rubel mera än ett år tidigare. Terminsskulderna i rubel blev 15 milj. rubel eller 1.5 milj. rubel större än vid föregående årsskifte. Finlands Banks konvertibla valutareserv växte under verksamhetsåret med 1 357 Valutornas säljkurser vid slutet av 1979 och 1980, mk V aluta 31. 12. 1979 31. 12. 1980... U SD 1 3.720 3.849... C A D 1 3.178 3.240... G B P 1 8.294 9.216... I E P 1 7.998 7.350... SEK 89.90 88.20... NOK 75.50 74.75... DKK 70.00 64.60 Frankfurt a. M...... DEM 215.50 196.70... NLG 195.40 180.40... B E C 2.330 12.290 B E L 3 12.850 12.260... CHF 233.00 217.90... FRF 92.90 85.45... IT L 0.465 0.420 Wien...... ATS 30.00 27.75... PTE 7.60 7.45... ESP 5.65 4.88... JPY 1.563 1.898... ISK 0.96 0.66 Moskva, clearin g...... S U R 1 5.774 5.701 1 Per enhet, resten per 100 enheter. 2 Kommersiell kurs. 3 Finansiell kurs. till 7 798. Uppgången kunde främst tillskrivas de konvertibla valutafordringarna, som ökade med 863 till 3 841. De utländska masskuldebreven hade sedan den 1 januari 1980 räknats till reserven och belöpte sig vid årets slut till 2 125 eller 376 mera än ett år tidigare. Finlands Banks bundna reserv krympte 1980 med 79. Under året gjordes inga amorteringar på Internationella valutafondens oljefacilitet från 1975 och 1976. Det utestående beloppet var vid slutet av året 325. Vid utgången av 1980 hade Finlands Bank avtal med utländska banker om kreditreserveringar på sammanlagt 1 350 milj. US-dollar. Dessa kan vid behov utnyttjas för att stärka landets valutareserv. Vid slutet av året hade banken inga utnyttjade reservkrediter. De långfristiga kapitalrörelserna och den utländska skulden Inflödet av långfristigt kapital blev under 1980 mycket mindre än väntat. Företagens långfristiga kapitalimport var rätt obetydlig trots att deras investeringar ökade påfallande. Att investeringarna i lägre grad än tidigare finansierades med utländsk kredit berodde på de höga räntorna på den internationella finansieringsmarknaden under första halvåret och hösten och på de snabba variationerna i valutakursförväntningarna. Också förbättringen av företagens inkomstfinansiering under högkonjunkturen och spelrummet på den inhemska finansieringsmarknaden ända fram till hösten reducerade behovet av kapitalinförsel. Frånsett sommarmånaderna var kostnaderna för inhemskt finansieringskapital dessutom förmånligare än för utländskt kapital. Det var framför allt skogs- och metallindustrins reinvesteringar och nyinvesteringar som finansierades med importerat långfristigt kapital. Statens kapitalimport inföll nästan i sin helhet under första kvartalet. Statens totala nettokapitalimport blev något mindre än ett år tidigare eller 1.6 mrd mk. Finlands utländska nettoskuld steg under redovisningsåret enligt preliminära uppgifter med 5.2 mrd mk och uppgick vid årets utgång till 29.8 mrd mk. Den långfristiga nettoskulden

12 Finlands utländska skuld vid slutet av 1977-1 9 8 0, Långfristig bruttoskuld 1... Långfristig bruttofordran 1... 1977 30 356 4 615 1978 35 444 5 784 1979 35 371 6 696 1980 36 522 7 729 Långfristig nettoskuld... 25 741 29 660 28 675 28 793 Kortfristig bruttoskuld... Kortfristig bruttofordran... 16 000 14617 15 159 19 332 19 489 23 538 31 430 30 430 Kortfristig nettoskuld ( + ) /nettofordran ( ) + 1 383 4 173 -- 4 049 + 1 000 Hela den utländska nettoskulden... 27 124 25 487 24 626 29 793 i % av BNP till marknadspris... 21.3 18.2 15.3 15.9 1 Saldona för den långfristiga skulden och fordran har beräknats enligt kurserna på saldodagen. 2 Preliminär uppgift. växte med 0.2 mrd mk och största delen av ökningen, 5.0 mrd mk, härrörde alltså från den kortfristiga skulden. Härtill bidrog den ökning i företagens handelskreditskuld som hade samband med försämringen av handelsbalansen. Den utländska nettoskuldens andel av bruttonationalprodukten till marknadspris steg med 0.6 procentenheter till 15.9 %. Finlands kreditvärdighet på den internationella finansieringsmarknaden var alltjämt god. Finlands långfristiga utländska bruttoskuld uppgick vid slutet av året till 36.5 mrd mk. Dragningarna överskred amorteringarna med 1.2 mrd mk. Vid slutet av året var 44 % av skulden denominerad i US-dollar, 12 % i schweizerfrancs och 11 % i D-mark. Återstoden fördelade sig på ungefär 20 olika valutor. Dragningarna av långfristigt utländskt kapital blev 1980 omkring en femtedel mindre än ett år tidigare eller 5.5 mrd mk. Härav representerade de finländska obligationsemissionerna utomlands 1.5 mrd mk. Under redogörelseåret upptogs följande 7 finländska obligationslån i utlandet: Staten... 150 milj. DEM 1 Staten... 75 m ilj.nlg Staten... 20 mrd JP Y Staten... 15 mrd JP Y Finlands Exportkredit Ab.. 50 milj. USD Staten... 80 milj. CHF Industribanken i Finland Ab 50 milj. DEM 1 Emitterat i december 1979. Långfristiga importkrediter lyftes till ett värde av 0.5 mrd mk, vilket var ungefär lika mycket som året innan. Amorteringarna på den långfristiga bruttoskulden uppgick under året till 4.3 mrd mk eller omkring en femtedel mindre än föregående år. Den höga internationella räntenivån resulterade i att ränteutgifterna för skulden ökade med 6 % till 3.2 mrd mk. Den vägda medelräntan för finansieringslånen steg från 9.2 % vid årets ingång till 9.6 % vid slutet av året. Utländska företags direkta nettoinvesteringar i Finland utgjorde 104 eller ungefär lika mycket som ett år tidigare. Det sammanlagda värdet av utländska direktinvesteringar i Finland var vid årets utgång 2.1 mrd mk. Antalet företag i Finland med en utländsk ägarandel på över 20 % var vid årsskiftet 926. Finlands långfristiga utländska bruttofordran växte med 15 % och belöpte sig vid årets slut till 7.7 mrd mk. Den största posten, 3.9 mrd mk, bestod av exportkrediter. Nettoökningen för dessa blev 0.4 mrd mk. De fordringar som hänförde sig till finansieringslånen förblev så gott som oförändrade och uppgick till 0.3 mrd mk. De utestående utvecklingskrediterna minskade ytterligare. Under verksamhetsåret ombildades 49 av utvecklingskrediterna till gåvohjälp så att kreditbeloppet vid slutet av året utgjorde 55. Finländska företags direkta nettoinvesteringar i utlandet var under räkenskapsåret 481 eller ungefär lika stora som 1979. Vid årets utgång uppgick det sammanlagda värdet av direkta nettoinvesteringar i utlandet till 2.8 mrd mk. Samtidigt fanns det utomlands 1 052 företag där den finländska ägarandelen var över 20 %. De kortfristiga kapitalrörelserna Inflödet av kortfristigt kapital var under början av året obetydligt. För handelskrediterna ökade nettofordran ända fram till sommaren närmast till följd av den höga internationella räntenivån. I form av handelskrediter importerades 1.6 mrd mk kortfristigt kapital. Det kapitalinflöde som gick via bankerna och som i första hand var avsett för utrikeshandelns finansiering växte allt från maj månad, tills den nya stegringen i dollarräntorna mot slutet av året åter dämpade lusten att importera kapital. Under året som helhet gick valutabankernas kortfristiga utländska nettoskuld upp med omkring 4 mrd mk. Åtgärder i anslutning till valutakontrollen För att effektivera uppföljningen av betalningsrörelsen inom utrikeshandeln infördes den 1 april 1980 ett enhetligt informationssystem för utrikeshandeln. De ändringar i valutabestämmelserna som följde med det nya systemet trädde i kraft samma dag. Finlands Bank beslöt i oktober att utvidga valutabankernas rätt att sälja valuta främst för vissa löpande betalningar. I december fastställde Finlands Bank kvoter för de krediter de olika bankerna kunde uppta från utländska banker och förmedla till importörerna att användas för kontantbetalning av importen. Syftet med åtgärden var att stöda den inhemska penningpolitiken och att bättre än tidigare kunna övervaka den kortfristiga kapitalimporten via bankerna. Båda besluten trädde i kraft vid ingången av 1981. Valutalagens giltighetstid förlängdes genom en lag given den 30 december till utgången av 1985. Bilaterala betalningsarrangemang 3 168100277K Finland hade vid slutet av 1980 bilaterala betalningsavtal med åtta socialistiska länder. Enligt avtalen användes clearingrubeln som kontovaluta i transaktionerna med Sovjetunionen, clearingdollarn i transaktionerna med Bulgarien, Rumänien, Tyska demokratiska republiken och Ungern och clearingmarken i transaktionerna med Kina. Med Polen och Tjeckoslovakien fortsattes betalningsarrangemanget med konton i fritt konvertibla US-dollar. r Betalningarna mellan Finland och Mongoliet sköttes enligt handelsavtalet länderna emellan i konvertibla US-dollar via konton i Finlands Bank och den mongoliska centralbanken. Finlands Banks balansräkning och resultaträkning Utlandet Finlands Banks konvertibla valutareserv växte under 1980 med 1 357 till 7 798. Uppgången kunde främst tillskrivas de konvertibla valutafordringarna, som ökade med 863 till 3 841. De utländska massskuldebreven hade sedan början av räkenskapsåret räknats till den konvertibla reserven och deras belopp steg med 376 till 2 125. Oaktat tillväxten i bytesbalansens underskott och de stora fluktuationerna i den internationella räntenivån var den konvertibla valutareserven påfallande stabil under året. Vad de övriga posterna i den konvertibla reserven beträffar, förblev guldinnehavet oförändrat eller 1 073, medan reservtranchen i Internationella valutafonden ökade med 155 och de särskilda dragningsrätterna minskade med 33. Nettoskulden på de bundna valutakontona steg under året med 79 och uppgick vid årets slut till 757. De bundna valutafordringarna ökade med 54 till 208 och de bundna valutaskulderna med 3 till 965. Finlands Banks övriga fordringar på utlandet, som endast består av markandelen i Internationella valutafonden, växte med 486 till 1 540. Ökningen berodde på att Finlands kvot i Internationella valutafonden höjdes. Finlands Banks övriga utländska skulder steg med 612 till 2 430. Av dem gick Internationella valutafondens markkonton på grund av kvothöjningen upp med 479 till 1 864 och de tilldelade särskilda dragningsrätterna till följd av nytilldelningar med 3 till 566. Finlands Banks utländska nettotillgodohavanden växte med 1 152, eftersom de ut-

14 Utländska konton 31. 12. 1979 Guld... 1 073 Särskilda dragningsrätter... 430 Reservtranchen i Internationella valutafonden 225 Utländska masskuldebrev... 1 749 Konvertibla v alu to r... 2 978 Bundna valutor... 154 31. 12. 1980 1 073 397 380 2 125 3 841 208 Förändring 33 + 155 + 376 + 863 + 54 Guld och valutafordringar... 6 609 8 024 + 1 415 Markandelen i Internationella valutafonden.. 1 054 1 540 + 486 övriga fordringar på utlandet... 1 054 1 540 + 486 Summa utländska fordringar... 7 663 9 564 + 1 901 Konvertibla k o n to n... 14 18 + 4 Bundna konton... 832 965 + 3 Valutaskulder... 846 983 + 7 Internationella valutafondens markkonton.... 1 385 1 864 + 479 Tilldelade särskilda dragningsrätter... 433 566 + 3 Tidsbundna skulder... Övriga utländska skulder... 1 818 2 430 + 612 Summa utländska skulder... 2 664 3 4 + 749 Utländska nettotillgodohavanden... 4 999 6 151 + 1 152 ländska fordringarna ökade med 1 901 och de utländska skulderna med 749. Vid slutet av året uppgick de utländska nettotil] godohavandena till 6 151. Finansieringsinstituten Finlands Banks nettotillgodohavanden i finansieringsinstitut växte med 116 och uppgick vid årets slut till 1 611. Affärsbankernas centralbanksfinansiering steg med 29 till 4 2. Härav bestod 458 eller 225 mera än vid föregående årsskifte av checkräkningskredit till grundränta beviljad i anslutning till kvoterna och 3 674 eller 196 mindre än året innan av dagslån. Dagsdepositionerna på Finlands Banks dagslånemarknad belöpte sig vid årets utgång till 290 och dagslånen till 3 674. Dagsdepositionernas summa var 841 mindre än ett år tidigare och dagslånens 196 mindre. Skillnaden, som vid slutet av 1980 utgjorde 3 384, täcktes genom Finlands Banks egna placeringar på dagslånemarknaden. Placeringen var vid årsskiftet 645 större än vid slutet av 1979. På basen av kassareservavtalet med penninginstituten från 1979 uppbar Finlands Bank ytterligare 1 553 i kassareservdepositioner. Dessa uppgick vid slutet av året till sammanlagt 3 317. Härav utgjorde affärsbankernas (exkl. ACA och SCAB) depositioner 1 162, andelsbankernas (inkl. ACA) 767, sparbankernas (inkl. SCAB) 981 och Postbankens 407. Beloppet av finansieringsinstitutens kapitalimportdepositioner var vid början av året 140 och minskade under årets lopp med 32. Kontantmedelskrediterna som har beviljats bankerna sedan november 1980, utgjorde vid årsslutet 643. Finlands Banks innehav av finansieringsinstitutens masskuldebrev ökade med 119 till 527. Finansieringsinstitutens konton 31. 12. 1979 31. 12. 1980 Förändring Bankernas checkräkningar... 233 481 + 248 3 870 3 674 196 Kontantmedelskrediter... 643 + 643 408 527 + 119 27 25 2 Fordringar på finansieringsinstitut... 4 538 5 350 + 812 Bankernas checkräkningar... 4 1 3 Dagsdepositioner... 11 290 --- 841 Kassareservdepositioner... 1 764 3 317 + 1 553 Kapitalimportdepositioner... 140 108 32 4 23 + 19 Skulder till finansieringsinstitut... 3 043 3 739 + 696 Nettotillgodohavanden i finansieringsinstitut 1 495 1 611 + 116 Utöver fordringarna och skulderna har finansieringsinstituten en del sådana ansvarsförbindelser gentemot Finlands Bank som uppkommit i samband med olika finansieringsarrangemang. Växlar som Finlands Bank köpt men som bankerna bär ansvaret för är exportväxlarna och nyexportväxlarna. I Finlands Banks balansräkning står dessa växlar tillsammans för posten Exportfinansiering bland fordringar på företag. Till ansvarssumman hör även de garantier bankerna lämnat för de inhemska leveranskrediterna. Den offentliga sektorns konton Den offentliga sektorn Finlands Banks fordringar på den offentliga sektorn växte med 341 till 1 225. Staten lyfte i januari resten eller 354 av det skuldebrevslån på 700 som Finlands Bank 1978 beviljat den. Lånebeloppet uppgick vid slutet av året till 512, eftersom staten under senare halvåret amorterade sammanlagt 188 av lånet. Finlands Banks innehav av statens masskuldebrev steg med 143 och bankens övriga fordringar på den offentliga sektorn med 1. 31. 12. 1979 31. 12. 1980 Förändring Statens skuldebrev... 346 512 + 166 145 288 + 143 Statens metallmyntsansvar... 372 403 + 31 21 22 + 1 Fordringar på den offentliga sektorn... 884 1 225 + 341 2 2 0 Konjunkturfondsdepositioner... 42 545 + 503 Konjunkturdepositioner... 37 + 37 Kapitalimportdepositioner... 339 339 4 7 + 3 Skulder till den offentliga se k to rn... 387 591 + 204 Nettotillgodohavanden hos den offentliga sek- 15 497 634 + 7

16 Finlands Banks skulder till den offentliga sektorn ökade med 204 till 591. Statens konjunkturfondsdepositioner, som vid årets början belöpte sig till 42, växte med 503 till följd av att 500 vid årets utgång överfördes till statens konjunkturfond och att räntan lades till kapitalet. Däremot lyftes den offentliga sektorns kapitalimportdepositioner, som vid slutet av 1979 hade utgjort 339, i sin helhet under början av räkenskapsåret. En ny post bland skulderna till den offentliga sektorn är konjunkturdepositionerna. Staten började den 1 oktober uppbära sådana depositioner av företagen, och vid årsskiftet hade 37 influtit. Finlands Banks nettotillgodohavanden hos den offentliga sektorn steg med 7 och uppgick vid slutet av året till 634. Företagen Finlands Banks fordringar på företag steg med 879 till 3 399. För exportfinansieringen, som består av utländska växlar och nyexportväxlar, blev ökningen 272. Beloppet av nyexportväxlarna växte med 8 till 449 och av de kortfristiga exportkrediterna med 4 till 1 053. Finansieringen av inhemska leveranser gick upp med 609 till 1 561. Det sammanlagda kreditbeståndet för dessa tre särskilda finansieringsarrangemang var vid årets slut 3 063 eller 881 större än ett år tidigare. Vad de övriga fordringarna beträffar, ökade Finlands Banks innehav av företagens masskuldebrev med 15, medan de icke specificerade fordringarna minskade med 17. Skulderna till företag växte med 575 till 978. Nettobeloppet av investeringsoch fartygsanskaffningsdepositionerna steg med 584 till 717, medan kapitalimportdepositionerna sjönk med 171. En ny post bland skulderna till företagen är exportdepositionerna. Dessa har med stöd av ett statsrådsbeslut uppburits av företagen sedan början av juni 1980. Vid slutet av året hade i dessa depositioner influtit allt som allt 110. Finlands Banks nettoutlåning till företag ökade med 304 och uppgick vid årets slut till 2 421. Utelöpande sedlar och mynt samt depositionsbevis Beloppet av utelöpande sedlar och mynt växte med 579 och utgjorde vid årets utgång 4 954. Härav svarade sedelstocken för 4 572 och metallmynten för 382. Dessutom ingår i balansposten Övriga skulder sedlar i den gamla myntenheten till ett värde av 9. De utelöpande depositionsbevisens belopp var vid slutet av året 1 900 eller 200 större än vid föregående årsskifte. Finland Banks nettobalans Som sammandrag av den tidigare genomgången av hur posterna i Finlands Banks Nettobalansposterna balansräkning utvecklats presenteras nedan nettobalansen enligt huvudsektorer, 31. 12. 1980 + Utländska nettotillgodohavanden... 31. 12. 1979 4 999 6 151 Förändring + 1 152 + Nettotillgodohavanden i finansieringsinstitut 1 495 1 611 + 116 + Nettotillgodohavanden i företag... 2 117 2 421 + 304 + Nettotillgodohavanden hos den offentliga 497 634 + 7 = Summa nettotillgodohavanden... 9 108 10 817 + 1 709 + Utelöpande depositionsbevis... 1 700 1 900 + 200 + Utelöpande sedlar och mynt... 4 375 4 954 + 579 + Eget kapital, värderegleringsräkningar och övriga balansposter, netto... 3 033 3 963 + 930 = Summa nettoskulder och eget kapital.... 9 108 10 817 + 1 709 Sedelutgivningen Den ordinarie sedeltäckningen, till vilken hänförs guldreserven och bankens ostridiga fordringar på utlandet, steg 1980 med 1 252 till 7 681. Den supplementära sedeltäckningen, vilken består av inhemska växlar som kan godkännas som täckning, växte med 1 6 och låg vid årets slut vid den övre gränsen enligt reglementet, dvs. 1 500. Hela sedelutgivningsrätten ökade sålunda med 2 388. Sedelutgivningen, dvs. den utelöpande sedelstocken, de av bankens förbindelser som bör betalas vid anfordran 17 Sedelutgivningsbalansen Exportfinansiering... Finansiering av inhemska leveranser... Masskuldebrev... ö v riga... Fordringar på fö re ta g... Investerings- och fartygsanskaffningsdepositioner... Kapitalimportdepositioner... Exportdepositioner... övriga... Skulder till fö re ta g... Nettotillgodohavanden i företag Företagens konton 31. 12. 1979 31. 12. 1980 Förändring 1 230 1 502 + 272 952 1 561 + 609 205 220 + 15 3 116 17 2 520 3 399 + 879 3 717 + 584 254 83 171 _ 110 + 110 16 68 + 52 403 978 + 575 2 117 2 421 + 304 Sed elutgi vningsrätt 31. 12. 1979 Ordinarie täckning...... 6 429 Supplementär täckning...... 364 Sedelutgivning Utelöpande sedlar... 4 020 Förbindelser betalbara vid anfordran... 884 Outnyttjad checkkredit... 1 31. 12. 1980 7 681 1 500 Förändring + 1 2 5 2 + 1 6 Summa 6 793 9 181 + 2 388 4 572 1 089 0 + 552 + 205 1 Summa 4 905 5 661 + 756 Sedelutgivningsreserv...... 1 888 3 520 + 1 632 och det outnyttjade beloppet av checkkrediter- Bokslutet na, gick upp med sammanlagt 756. Sedel- På nästa sida återges Finlands Banks bautgivmngsreserven förstärktes sålunda med lansräkning för 1979 och 1980. Beloppen är 1 632 till 3 520. angivna i miljoner mark.