SUNE Tidningen Hästfynd nr 5, 2004 (utdrag ur en horsemanshiptränares dagbok) Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz En vinterdag för ungefär ett år sedan ringde min telefon. Som så många andra gånger var det en kvinnlig hästägare (hästägare är oftast kvinnor!), som hade problem med sin häst och behövde hjälp. Just den här hästägaren vi kan kalla henne Catharina hade en ganska ovanlig häst, en ardenner, som hette Sune. Vi pratade en stund och problemet framställdes ungefär enligt följande. Håll dig undan! Sune var valack och fem år gammal. Hon hade köpt honom ett par år tidigare, när hon jobbade på någon sorts utbildningsgård i södra Sverige, eftersom ingen annan ville ha honom. Och för att hon själv tyckte om hästen. Orsaken till att ingen annan ville ha honom uppfattade jag som att det var att han var ganska tuff och självständig och inte alldeles enkel att hantera. Sune hade inte fått lära sig att umgås naturligt med andra hästar, eftersom han som ettåring hade gått ensam i en hage. Innan Catharina fick kontakt med honom hade han inte heller blivit hanterad av någon människa. Till en början gick det mesta fint. Catharina och Sune fungerade bra tillsammans och hon både red och körde in honom själv. Sune var positiv och ställde upp på de flesta av alla nymodigheter i sitt liv. Emellanåt visade han dock prov på en stark egen vilja, som Catharina inte alltid visste hur hon skulle hantera. En dag gick Catharina in till honom i hagen. Sune stod och åt. När Catharina stod bredvid honom böjde hon sig ned för att lyfta ena bakbenet. Sune hotade med att sparka henne, och Catharina röt åt honom och daskade till honom på baksidan av låret. Sune fullföljde då hotet med en kraftig spark. Han träffade Catharinas armbåge, som krossades. Vårt samtal fortsatte med att Catharina talade om att hon efter den olycksaliga sparken kände att hon var rädd för Sune. Hon hade svåra smärtor av skadan och blev tvungen att genomgå ett par operationer. Catharina kontaktade en manlig NH-tränare för att få hjälp, eftersom hon kände att hon inte klarade av Sune på egen hand. Tränaren kom och talade om för henne att hon måste lära sig att dominera hästen tydligt. En kommentar, som jag minns att hon berättade om var När du kräver att han ska gå bakåt ska han göra det ögonblickligen! Gör han inte det, sparka honom hårt i bogen! Men Catharina berättade också att Sune fungerade väldigt bra för tränaren. Catharina fortsatte med att berätta att hon försökte dominera Sune efter bästa förmåga. Med växlande framgång. Ibland fungerade det bra, ibland kände hon att han tog över.
Nu var hon i stort sett återställd och kände att hon ville börja arbeta med Sune på allvar igen. Hon hade flyttat rätt långt från den plats där hon tidigare bodde och där hennes förra tränare fanns. Hon försökte efter bästa förmåga på egen hand, men kände att hon inte fick träningen att fungera fullt ut. Därför ville hon ha lite vägledning och undrade om jag kunde hjälpa henne med det. Catharina hade i mina ögon mycket goda skäl att vara rädd, för det gör ont att få en armbåge krossad av en hästspark. Problemet verkade intressant och inte oöverstigligt, så vi kom överens om att hon skulle läsa en av mina böcker för att förstå hur jag tänker och arbetar, innan jag åkte till henne. Det är ett grundkrav jag brukar ställa, eftersom det ju inte hjälper mina kunder att jag kan hantera deras hästar om de fortsätter att hantera hästen på samma sätt som tidigare, så har de ju samma häst kvar, när jag har åkt hem. Resonemanget är grundat på att hästens beteende är ett svar på människans sätt att hantera den. Tillsammans Någon vecka senare, på eftermiddagen en fredag i februari, åkte jag till Catharina och Sune. Catharina, som var och är mycket ambitiös i fråga om sitt hästägande, hade lånat en av mina böcker på biblioteket och läst den. Det var en solig dag, några grader kallt och 1,5 dm nysnö hade fallit under natten. Vi satt och pratade en liten stund, innan jag bad henne ta ut Sune och visa mig hur hon brukade göra. Anledningen till att jag brukar göra på det sättet är att jag gärna vill se hur ägaren och hästen fungerar tillsammans innan jag börjar jobba med hästen. Om jag börjar direkt med hästen, så reagerar den ju på mitt sätt att agera och risken är stor att jag försöker angripa fel problem. Sune visade sig vara en ung och inte färdigväxt ljus fux med vitgul man, rätt kraftig, men ännu inte fullt utvecklad. Han stod i en spilta i stallet. Catharina satte på honom grimman och ledde ut honom. Väl ute på stallbacken tog han över kommandot och ledde omkring henne i stort sett efter behag. Det syntes på långt håll att det var Sune, som bestämde, och att Catharina var rädd för honom. Efter ett par minuter bad jag Catharina ta ner Sune till en äng, där vi kommit överens om att vi skulle hålla till. Han ledde ner henne dit, vänligt men bestämt. När jag hade fått klart för mig att problemet i första hand låg i Catharinas Sune verkar tuff och hård, men är egentligen väldigt känslig. Det är därför han har protesterat. Han är en vacker representant för sin ras. Och dessutom en vänlig själ, innerst inne! rädsla, bad jag att få känna lite på Sune. Han hade fått låna en repgrimma av min egen Calypso, och den räckte med nöd och näppe till. Mitt eget ledrep hade jag också med mig, och jag började med de vanliga vänlighets- och dominansövningarna. Dvs att beröra hästen, flytta bakdelen och flytta den bakåt. Inga problem. Sune visade sig vara en mycket uppmärksam och känslig häst för att vara ardenner. Jag linlöpte Sune med ledrepet och såg att han rörde
sig fantastiskt fint för att vara så tung. Han dansade, nästan svävade, över 1,5 dm nysnö som en välutbildad dressyrhäst skulle ha kunnat göra, och jag blev väldigt förtjust i honom. När jag hade känt på honom en stund lämnade jag över repet och hästen till Catharina. Den närmaste timmen eller två jobbade vi med att försöka få dem att fungera tillsammans. Dvs jag försökte visa henne tekniken och förklara varför hon skulle göra si eller så. Det fungerade ganska bra, jag tror vi tyckte det alla tre. Så vi avslutade övningarna och kom överens om att Catharina skulle fortsätta på samma sätt en tid och ringa till mig om hon fick några nya problem. Så gick en tid. Vi hade telefonkontakt då och då, Catharina och jag. Det verkade fungera ganska hyggligt, dock med tydliga upp- och nervariationer. Ena dagen fungerade allting jättebra enligt Catharina, nästa dag kunde det vara svårare att få honom att lyssna. Kung i hagen Efter någon månad passerade jag och min sambo förbi i närheten av där Catharina och Sune bor. Vi passade på att göra en liten avstickare och titta till dem, när vi ändå var i närheten. Catharina tog med oss ut i hagen till Sune, där han gick tillsammans med hennes andra häst en gotlandsrussvalack vid namn Benjamin och en eller ett par andra hästar. Sune var kung i hagen, det syntes på långt håll. Ge dig iväg! Det är jag som är kung här! Ge dig iväg! Det är jag som är kung här! Att han också hade kommandot över Catharina kunde jag konstatera, när hon ledde honom till stallet, liksom att hon verkade osäker och rädd. Den ambitiösa Catharina hade införskaffat en särskild repgrimma för ardenner och gjort ett eget ledrep till honom för att kunna göra övningarna som vi hade kommit överens. Hon fick börja med att visa mig på samma fält som förra gången, och Sune visade tydlig brist på respekt för henne. Jag provade honom en stund även denna gång, och tyckte att han svarade väldigt fint. Inger min fotograf och sambo fick några fina bilder på honom, när jag gick igenom några av de grundläggande övningarna. Under cirkelövningarna fick jag honom att hoppa över ett litet hinder, som stod intill platsen där vi var. Det är den hittills enda gången jag provat hoppning med en ardenner, men Sune hade inga som helst problem med att smidigt hoppa över det låga hindret. Han rörde sig fortfarande väldigt lätt och elegant. Vi fortsatte en stund med att gå igenom övningarna med Catharina vid repet, men då var Sune inte längre samma positiva häst. Han stod emot och
protesterade, även om han gjorde som hon ville så småningom. Och det blev mer och mer tydligt att orsaken var att Catharina var rädd för honom. Vi avslutade så småningom övningarna, Catharina bjöd på kaffe och vi satt och pratade en stund. Jag minns att vi pratade en hel del om rädsla, skälen till den, olika metoder för att övervinna den, och de erfarenheter vi (Inger och jag) hade av liknande problem. Muskulös Sommaren kom. Catharina och jag talades vid några gånger i telefon, för vi hade kommit överens om att hon kunde ringa när hon behövde. Inte förrän i början av september hade vi tillfälle att besöka henne och Sune igen, på väg till en kurs inte alltför långt ifrån där hon bor. Sune hade växt ut ordentligt under sommarmånaderna, och lagt på sig en hel del muskler. Han var betydligt kraftigare och tyngre nu än bara några månader tidigare, men rörde sig fortfarande lika lätt och smidigt. Vi gick igenom ungefär samma övningar som tidigare, med tillägg för att jag gjorde en join up i en 2 3 dm hög tillfällig round pen. Jag gjorde det för att ge Catharina ytterligare ett verktyg för att hantera honom, och vi gick också igenom flyttningar, ledövningar och vändningar ganska noggrant och systematiskt. Övningarna fungerade bra, Sune svarade bättre och bättre, och när vi Sune var mycket uppmärksam och känslig, och svarade fint på grundövningar. Vi hade en bra kommunikation med varandra, han och jag. slutade så småningom sa Catharina flera gånger att hon tyckte allting kändes väldigt bra. Vi pratade igen om olika sätt att övervinna sin rädsla, för det var rätt uppenbart för mig att problemet var att Catharina var rädd för Sune. Hon hade inga som helst problem med Benjamin eller andra hästar, för Catharina är inte bara ambitiös, utan också klart duktig med hästar. Men jag betonade omigen att hon hade mycket goda skäl att vara rädd efter att ha blivit så svårt sparkad. Sådan rädsla är svår att komma över och måste bearbetas systematiskt. Jag minns att vi tipsade henne om att det finns något som heter Rädda En join up kan vara en bra grund för fortsatt hantering. Med Sune fungerade den perfekt. Ryttares Ring, någon sorts sammanslutning av ryttare, som av ett eller annat skäl är rädda. Utgångspunkten för mina förslag och råd till Catharina var att rädsla är en väldigt stark känsla. I hennes fall var rädslan grundad av att hon blivit svårt skadad av Sune och det ledde till att hon inte visste hur hon skulle hantera situationer med honom. Vilket ökade hennes rädsla kraftigt. Det behöver man inte vara utbildad eller inbillad! psykolog för att inse!
Nya problem Ytterligare några veckor gick. Catharina och jag pratades vid någon enstaka gång, och allt verkade fungera skapligt. Hon berättade att hon red och körde honom utan några större problem, och jag fick intrycket att hon var full av tillförsikt. Men så en dag det var en onsdag vid lunchtid ringde hon igen. Hon berättade att hon hade varit ute och kört Sune med vagn efter en smal väg. Och mött ett annat ekipage, en shetlandsponny med tillhörande vagn och kusk. Sune greps av panik, stegrade och försökte vända med vagn och allt, mitt på vägen. Naturligtvis gick det inte så bra, vagnen med Catharina i hamnade i diket och om jag minns rätt så gick vagnen sönder och både Catharina och Sune fick diverse lättare skråmor. Men det allvarligaste var att Catharinas nyåtervunna självförtroende i umgänget med Sune hade fått sig en rejäl knäck: nu var hon riktigt rädd igen och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Vi pratade en lång stund och samtalet följdes av ett par samtal till de närmaste dagarna. Det hela resulterade i att Catharina tog kontakt med shetlandsponnyns kvinnliga kusk. Hon fick henne att ta med sig ponnyn och komma hem till Catharina och Sune för att de skulle få en chans att bekanta sig med varandra, och för att Sune skulle kunna konstatera att shetlandsponnyer inte är särskilt farliga. Besöket hade i stort sett fungerat bra, hästarna kom bra överens och Sune hade klarat situationen galant. De hade kört ut en sväng tillsammans med bra resultat, även om Catharina hade känt sig lite orolig i ett vägskäl mot slutet av körturen och valt att ta det säkra för det osäkra. Rädsla Nästa gång jag hörde ifrån Catharina var i början av vintern. En kväll ringde hon på min mobil. Vi var på hemväg i rykande snöstorm, och jag satt vid ratten. Så jag fick ringa upp henne lite senare. Nu var Catharina bekymrad. Hon hade klara problem med ökande rädsla igen. Hennes ambitionsnivå var fortfarande lika hög, men hon kände och insåg att hon inte klarade av Sune på egen hand längre. Hon föreslog att hon skulle ställa av Sune i sex månader, bara låta honom gå i hagen och inte göra någonting med honom under tiden. För att kanske kunna börja om från början till våren. Vi pratade en stund om det och jag tyckte inte det var någon bra idé, eftersom Sune förmodligen skulle tappa allt förtroende för henne. Trots hennes höga ambitionsnivå och goda kunskaper trodde jag inte att hon skulle klara av att göra på det sättet, därför att rädsla försvinner inte genom att man tränger bort den den måste fram i ljuset och bearbetas aktivt, annars ligger den kvar i mörkret som ett svart monster. Ofta växer den sig starkare om man försöker hantera den genom att tränga bort eller förneka den. Jag tyckte att Catharina för länge sedan hade passerat gränsen för en rimlig insats med Sune och rekommenderade att hon skulle försöka sälja Sune och skaffa en annan häst i stället. Grunden för rekommendationen var att det ska vara roligt och trevligt att ha en häst. Och det kan inte vara särskilt roligt att hela tiden behöva vara rädd. Catharina gillade inte tanken på att ge upp hon är inte bara ambitiös och duktig med hästar, utan klart envis också! men insåg att mitt förslag var välment. Och lovade att fundera på saken. Hon ringde igen efter ett par veckor och berättade att hon hade haft annons ute för att sälja Sune. Flera intresserade hade hört av sig och ett par spekulanter hade visst varit ute och tittat på honom också. Men Catharina tyckte inte att det kändes rätt att sälja honom till någon av dem, eftersom han inte skulle få ett bättre liv hos någon av dem. Så hon undrade om jag visste någon lämplig och intresserad person. För om hon inte kunde hitta någon lämplig köpare övervägde hon att låta slakta Sune. Nu brukar jag inte ägna mig åt hästaffärer tiden vill inte räcka till för det men jag tyckte det vore synd på en så himla fin häst. Naturligtvis övervägde jag också att köpa honom själv, men insåg att det inte heller skulle vara någon bra idé. Ett av mina stora problem är oftast att tiden inte vill räcka till för den häst jag redan har. Ännu mindre skulle den räcka för
ytterligare en häst, dessutom en klart tidskrävande sådan. Som Sune. Därför lovade jag att prata med en bekant, som är verksam med brukshästar inom Hästkraft Hälsingland utanför Hudiksvall. Jag pratade med honom, visade de foton vi hade på Sune och han lovade i sin tur att rycka i några trådar. Lösning För ett par dagar sedan, en lördag eftermiddag, ringde Catharina igen. Hon var glad och tackade för hjälpen. En elev vid Kvinnerstaskolan hade blivit tipsad om Sune, ringt och varit och tittat på honom. Han hade också hanterat och provkört Sune, och de hade kommit bra överens. Catharina tyckte att han hade ett bra sätt att hantera Sune och trodde att Sune skulle få ett bra liv hos sin nya ägare. Det hördes på rösten att Catharina tyckte hon hade hittat en bra lösning. Själv tyckte jag det kändes bra att ha kunnat bidra till att rädda livet på en jättefin häst. För det är inget fel på Sune. Han är häst. Och hästar känner, när vi människor är rädda. De kan inte undvika det. Och det går inte att lära dem att inte känna att vi är rädda. Han försökte bara att hela tiden hantera situationen på sitt sätt Rädsla är en av de allra vanligaste orsakerna till problem med hästar. Det vanligaste är att det är hästen som är rädd, eftersom många av oss människor inte inser att vi måste hjälpa hästen att komma över sina rädslor. Men motsatsen att rädsla hos människan orsakar problem är inte ovanligt alls. Historien om Catharina och Sune ger tydliga exempel på två saker: rädsla kan orsaka stora problem, oavsett om det är hästen eller människan som är rädd. Och det räcker inte med att bara dominera en häst, man måste ha respekt och förtroende för och från den också! Både respekt och förtroende utesluter rädsla. Åt båda hållen! En häst kan inte förväntas respektera någon, som den är rädd för. Och inte heller någon, som är rädd för den! Dessutom är det ju en sak om man som tuff och erfaren NH-tränare kommer undan med att bara dominera hästen med hjälp av den otroligt effektiva NH-tekniken, en helt annan sak att som betydligt mindre tuff och erfaren hästägare försöka göra samma sak. Egentligen handlar det om en paradox, som jag brukar kalla Både Catharina och jag hoppas att Sune får ett bra liv hos sin nya ägare. teknikfällan. Teknik och dominans är viktiga och nödvändiga komponenter inom Horsemanship. Båda är förhållandevis lätta att lära sig och i synnerhet tekniken är mycket effektiv, vilket leder oss till att tro att det räcker med bara teknik och dominans. Det är ett misstag. E-mail direkt till författaren: sven.forsstrom@equerry.se