S e m i n a r om V A R M E K R A F T V E R K 31. oktober og 1. november 1977 i Oslo H E L S E - OG M I L J Ø M E S S I G E S P Ø R S M Å L av Fil.lic. Lars Hogberg "Energi- och miljokommitten" Stockholm
ENERGI, HXLSA OCH MILJO fil lic Lars Hogberg Energi- och miljskommittén" 1 "' 1), Jordbruksdepartementet, Stockholm Foredrag vid Miljøtjenestes och Ingeniør-Nytts Seminar om varmekraftverk, Oslo, 31 okt - 1 nov 1977 1. Inledning Många som foljt energidebatten i Sverige och en del andra lander kan val ha fått ett intryck av att energipolitik nastan enbart handlar om halso- och miljorisker. Låt mig darfor redan från borjan understryka att frågan om vilken energiforsfirjning ett land skall ha i framtiden aldrig kan diskuteras enbart med hånsyn till olika energislags negativa inverkan på halsa och miljo. Halso- och miljoeffekterna maste sattas in i ett vidare energipolitiskt sammanhang dar dessa effekter vags samman med andra faktorer såsom trygghet i energiforsorjningen, sysselsattning, existerande produktionsstruktur, kommunikationsnat och allman samhallsekonomi, dvs. faktorer som har att g6ra med de positiva sidorna av den nuvarande energiforbrukningen. Det framholl också Energi- och miljokommittén, den parlamentariskt sammansatta utredning som jag arbetat som sekreterare i. Detta ar jag angelagen om att få sagt inledningsvis eftersom jag i fortsattningen enbart uppehåller mig Foredraget bygger i huvudsak på Energi- och miljokommitténs nyligen framlagda slutrapport Energi, Halsa, MiljS (SOU 1977:67, Liber fsrlag, Stockholm 1977) jamte bilagor. De bedomningar som g5rs i detta foredrag ar dock fsrfattarens egna och ej n5dvsndigvis kommitténs, såvida ej detta ssrskilt anges.
vid de negativa verkningarna av användningen av olika energikällor. Energi- och miljökommittén har arbetat i ett och ett halvt år på att sammanställa och värdera hälso- och miljöverkningarna av olika energislag. Vi har därvid haft hjälp av ett stort antal tekniska och vetenskapliga experter. Vi har också haft värdefulla kontakter med sekretariatet i det norska Kjernekraftutvalget. Det är givetvis svårt att på drygt trettio minuter sammanfatta ett så omfattande sakunderlag. Framför allt går det inte att ge energipolitiskt enkla svar på de svåra frågor det rör sig om. För dem som vill ha en mer inträngande diskussion än jag kan hinna med här får jag hänvisa till Energi- och miljökommitténs slutrapport. Vi har bemödat oss om att göra den lättillgänglig även för icke fackmän. Parlamentarikerna i kommittén står också eniga bakom de värderingar av hälso- och miljöverkningarna som redovisas i slutrapporten. 2. En fullständig överblick av verkningarna måste eftersträvas Olika energikällor har hälso- och miljöverkningar av mycket skilda slag. Verkningarna kan också fördela sig mycket olika mellan olika befolkningsgrupper, mellan olika geografiska områden och över olika tidsskeden. Vissa verkningar är väl kända och avgränsade, t.ex. ingreppen i ett älvlopp när man bygger ett kraftverk. Andra verkningar kan bara beskrivas som ofullständigt kända risker, t.ex. risken för stora olyckor i kärnkraftverk eller inverkan på klimatet från utsläpp av koldi-
oxid. Detta gör det svårt att jämföra olika energislag från hälso- och miljösynpunkt - en jämförelse blir starkt beroende av hur man värderar verkningar med olika fördelning och risker som är ofullständigt kända. Sådana värderingsproblem gör det föga meningsfullt att försöka finna ett enda mätetal som kan ligga till grund för att jämföra hälso- och miljörisker av olika energislag. Som utgångspunkt för jämförelser och värderingar får man i stället inrikta sig på att så allsidigt som möjligt belysa vilka skadeverkningarna är, när de inträffar, vilka de drabbar, hur sannolikt det är att de inträffar och hur säkert man vet allt detta. Hälso- och miljöverkningarna bör också bedömas i förhållande till mängden utvunnen energi. I Energi- och miljökommittén har vi valt att arbeta med en årsproduktion av 6 TWh elenergi som gemensam nämnare. Det motsvarar i stort sett årsproduktionen från vattenkraftverk i en stor svensk norrlandsälv eller från ett kondenskraftverk om 1 000 MW elektrisk effekt. Värmeenergin i bränslet till ett sådant kondenskraftverk motsvarar ca 15 TWh/år vid användning av olja, kol eller naturgas och ca 18 TWh/ år vid användning av kärnkraft. Samma värmemängd per år går i stort sett åt för uppvärmning i Storstockholmsområdet. 3. Hälso- och miljöverkningar under normal drift 3.1. Vattenkraft Vattenkraftens följdverkningar i form av stora och bestående ingrepp i såväl naturen som den lokala befolk-
ningens levnadsvillkor är väl kända och skall ej beröras närmare här. Samtidigt är vattenkraften i stort sett fri från andra skadeverkningar - energibäraren, dvs. vattnet ingår i sitt naturliga kretslopp. Man kan vid en jämförelse dock inte komma ifrån att även de andra energislagen innebär omfattande ingrepp i naturen, främst på utvinningssidan i form av uraneller kolgruvor, oljefält etc. (Jfr faktaruta 1). Det finns emellertid visst fog för uppfattningen att ingreppen kan bli ytmässigt mindre i förhållande till utvunnen energimängd jämfört med vattenkraften. Brytning av uranskiffer i Billingen i Sverige kan exempelvis redan vid måttlig brytningstakt energimässigt motsvara utbyggnad av flera norrlandsälvar. Arfoetsmiljöproblem i form av risker för skador och dödsfall finns främst när man bygger anläggningarna. Utslaget över en anläggnings hela livslängd - ca 50 år - rör det sig om ca 0,15 dödsfall och 30 skadefall för en årsproduktion av ca 5 TWh elkraft. Statistiskt sett inträffar eventuella dödsfall och ca 20 skadefall när man bygger anläggningen. 3.2. Ko1 Energi ur kol lade en gång grunden till den industriella utvecklingen i Europa och USA. Kol framstår för många som den enda energiråvara som vid sidan av uran i bridreaktorer kan ge några väsentliga energitillskott när det på allvar börjar bli brist på olja och gas, vilket möjligen kan bli fallet redan inom något eller några årtionden.
Faktaruta 1 FÖR 6 TWh EL PER AR MÅSTE MAN o bygga ut och driva kraftverk i en stor norrlandsälv, eller i o utvinna 1,5 miljoner ton olja eller 1,6 miljarder irf naturgas, eller o bryta drygt 2 miljoner ton kol eller 7 miljoner ton oljeskiffer, eller o bryta 700 000 ton uranskiffer eller 100 000 ton högvärdig uranmalm. 1
Användningen av kol ger dock risk för en rad allvarliga skadeverkningar. Antalet dödsfall och yrkesskador bland arbetare i kolgruvor under jord blir högt. Man har uppskattat att det kommer att inträffa 4-5 dödsfall och 700-1 000 skadefall för en årsproduktion kol som ger ca 6 TWh elenergi i kondenskraftverk, eller ca 15 TWh om kolet används för uppvärmning. 3/4 eller mer inträffar i gruvorna och de flesta övriga vid transporterna. Siffrorna gäller vid underjordsbrytning av kol. Vid dagbrytning är skaderiskerna uppskattningsvis 3-4 gånger lägre för själva utvinningen. Problemen med luftföroreningar från kolkraftverk sådana de byggts hittills kan bli allvarliga. Utsläppen från ett 1 000 MW koleldat kondenskraftverk framgår av faktaruta 2. Vid elproduktion ur kol bör spillvärme tas tillvara i största möjliga utsträckning. Det betyder att anläggningarna kan komma att läggas nära tätorter och utföras som mottrycksanläggningar kopplade till ett fjärrvärmenät. Särskilt vid stora anläggningar kan rökgaserna vid tillfällen då vädret är ogynnsamt ge en ökning av sjukdomar och besvär i luftvägarna, speciellt hos känsliga personer som allergiker. Dessa utgör en ej försumbar del av befolkningen. Utsläppen kan inte bara medföra övergående besvär och sjukdomar vid tillfälligt höga halter av luftföroreningar. De kan också bidra till ett ökat antal fall av kroniska luftvägssjukdomar. Det är utsläppen av svaveldioxid, stoft och inte minst kvävedioxid som ger upphov till dessa hälsoeffekter. Idag finns det dock inte tillräckligt med välgrundade statistiska data för att närmare avgöra hur allvarliga och omfattande
Faktaruta 2 UTSLÄPP FRÄN ETT 1 000 MW KOLELDAT KRAFTVERK (6 TWh/år) MED ELEKTROFILTER OCH RÖKGASAVSVAVLING Svaveldioxid Stoft Kväveoxider Koldioxid Bens(a)pyrén Tungmetaller ASKMÄNGD 4 000-13 000 ton a) ca 1 200 ton 25 000-50 000 ton 6,3 miljoner ton 1-20 kg b) ev. upp till något hundratal ton c) ca 250 000 ton a 'beroende på svavelhalt i kol b) ev. 10-100 gånger mer 'beroende på filtereffektivitet och metallhalt i olika kolsorter
dessa medicinska effekter är, särskilt på längre sikt. Skadliga ämnen som släpps ut från kolkraftverk kan transporteras lång väg, bl.a. bundna till det fina stoft som trots allt slipper igenom rökgasfiltren. Det gäller bl.a. ett cancerframkallande ämne som bens(a)pyrén. I mars 1977 anordnade Karolinska institutet på uppdrag av Energi- och miljökommittén ett internationellt forskarmöte kring luftföroreningar och cancerrisker. En av mötets slutsatser var att man bör räkna med att varje ökning av mängden cancerframkallande ämnen i luften medför en motsvarande ökning i riskerna för cancer. Det innebär att man bör tillämpa samma synsätt som när det gäller cancerrisk från joniserande strålning. Utgående från forskarmötets slutsatser visar en grov uppskattning att ett kolkraftverk kan öka risken för cancer bland befolkningen i Europa i ungefär samma omfattning som ett kärnkraftverk av motsvarande storlek. Det rör sig om något dödsfall i cancer per 20 års drift. Osäkerheten härvidlag är dock stor - risken kan vara både väsentligt mindre och väsentligt större. Det har som antytts i faktaruta 2 nyligen lagts fram mätningar som visar att utsläppen av ett cancerframkallande ämne som bens(a)pyrén kan vara 10-100 gånger större än vad som antagits i denna uppskattning. Hälsorisker förknippade med utsläpp av metaller med rökgaserna, främst kadmium och kvicksilver, från kolförbränninq i stor skala kan bli oroande särskilt på längre sikt. Metallerna lagras upp i naturen. Detta kan ge
höga halter i livsmedel under inånga generationer framåt efter det att utsläppen upphört. Det är osäkert hur höga metallutsläppen från ett kolkraftverk kan bli. Metallhalterna varierar starkt mellan olika kolsorter, och tekniken för att rena rökgaserna från olika metaller är i snabb utveckling. När det gäller kadmium ifrågasätter medicinsk expertis om man i dagsläget bör tillåta att i sammanlagda tillskotten av kadmium till mark ökar genom utsläpp från t.ex. kolkraftverk. Det finns mätningar som tyder på att vi redan idag har en fortlöpande ökning av kadmiumhalten i både mark och vissa livsmedel genom utsläpp från befintliga källor. Japanska erfarenheter visar att det knappast går att få ned kadmiumhalten i mark inom rimlig tid på annat sätt än genom att skala av och frakta bort det övre jordskiktet. Om ökningen av kadmiumhalter i livsmedel fortsätter över en viss gräns kan detta leda till.ett stort antal njurskador. Hos svenska 50-åringar ligger halterna idag i medeltal på 1/8 av de halter som ger njurskador hos känsliga personer. Utsläppen av kadmium måste därför noga övervakas. Ett kolkraftverk ger stora askmängder. Efter 40 års drift av ett 1 000 MW-verk får man en kulle med en 2 bottenyta av 1 km och en höjd av flera tiotal meter. Askan innehåller stora mängder giftiga metaller. Vattenavrinningen från askhögarna måste kontrolleras och renas under lång tid för att undvika risker för lokal förgiftning av grundvatten m.m. - risker som kan sträcka sig långt in i framtiden. Försurningen av mark och vatten kvarstår som ett allvarligt problem vid kolkraftverk likaväl som vid oljekraft-
10 verk trots att man på många håll vidtagit åtgärder för att begränsa svavelutsläppen. I Sverige Mr målet att till 1985 få ned utsläppen till hälften av vad de var 1975. Ett enda ytterligare kol- eller oljeeldat kraftverk kan öka de beräknade svenska utsläppen 1985 med 2-8 procent. Den högre siffran gäller ett aggregat som eldar lågsvavligt bränsle utan rökgasavsvavling. Ett kraftverk kommer under alla förhållanden att ge en lokal ökning av försurningen som ej är obetydlig. Försurningens verkningar på växt- och djurliv i känsliga sjöar och vattendrag är väl kända. Pågår utvecklingen mot allt surare vatten under en längre tid leder detta i stort sett till att sjöarna "dör". I områden med sur nederbörd finns det risk för att skogsproduktionen minskar i framtiden. Försurningen gör också att nedfallen av metaller ger större skador. Det är också väl känt att försurningen är ett internationellt problem. Våra möjligheter att hålla försurningen under kontroll påverkas starkt av hur stora svavelmängder övriga Europa kommer att släppa ut i framtiden. Detta kan begränsa handlingsfriheten för ett enskilt land när det gäller att öka den sammanlagda förbrukningen av kol och olja. Ett stort och osäkert långsiktigt riskmoment är hur de stora utsläppen av koldioxid från alla fossileldade anläggningar kan påverka jordens klimat på sikt. Vi vet att omsättningen av koldioxid i atmosfären sker mycket långsamt. Varje utsläpp av koldioxid höjer därför koldioxidhalten en aning för hundratals till tusentals år framåt i tiden. Fortsätter dagens ökning av förbrukningen av kol och olja fördubblas halten av koldioxid i
11 atmosfären inom 5U-100 år, avs- någon gäng mellan år 2020 och 2070. Vissa forskare anser att jorden i sin helhet då skulle börja få ett varmare klimat. Detta skulle i sin tur medföra att delar av polarisarna började smälta. Följden blir i så fall att världshavens nivå höjs med flera meter. Samtidigt förändras jordens klimat långsiktigt av naturliga orsaker. Även dessa förändringar är svåra att förutsäga. Man vet därför inte om koldioxidutsläppen kommer att höja temperaturen eller bara förhindra eller fördröja en avkylning. Osäkerheten är alltså stor om hur koldioxidutsläppen kan påverka klimatet. Några verkningar är än så länge ej iakttagna. Det allvarligaste är att den dag effekten blivit =å stor att den kan mätas kan vi inte göra något åt den. Förändringen blir då troligen bestående under tusentals år. I ett världsomfattande perspektiv är osäkerheterna kring inverkan på klimatet allvarligare när det gäller kol än olja. Världens koltillgångar är mycket större än tillgångarna på olja och kan därmed ge totalt sett långt större koldioxidutsläpp. Man kan räkna med att det kommer att finnas teknik tillgänglig i framtiden som gör det möjligt att minska flera av de hälso- och miljörisker som idag är förknippade med kolanvändning med undantag för utsläppen av koldioxid. Mot bakgrund av de här redovisade hälso- och miljöriskerna ansåg dock Energi- och miljökommittén att beslut om att bygga koleldade anläggningar för elproduktion eller uppvärmning måste baseras på en prov-
12 ning av olika metoder för rökgasrening och förbränning samt för askhanteringen - en prövning som visar att utsläppen av olika förordningar kan nedbringas till en nivå som är säker från hälso- och miljösynpunkt. Prövningsförfarandet bör vara lika ingående som för andra energislag med mycket långsiktiga avfallsproblem. 3.3. Olja Vid nuvarande användning av olja träder problemen med utsläpp från bilar och värmepannor fortfarande i förgrunden trots de insatser som gjorts under senare år. Dessa utsläpp svarar för huvuddelen av de allmänna luftföroreningarna i tätorterna i Sverige. Sådana föroreningar kan, särskilt vid besvärliga väderförhållanden, troligen bidra till ett stort antal sjukdomar och besvär i luftvägarna. Särskilt vad gäller halterna av kvävedioxid i stadsluften är läget redan nu högst otillfredsställande från hälsosynpunkt på inånga håll till följd civ bilarnas utsläpp. Sett från hälsosynpunkt torde utsläppen från ett stort oljekraftverk (faktaruta 3) vara mindre problematiska än från ett kolkraftverk. Tillskotten till luftföroreningarna i en närliggande tätort kan dock icke anses helt försumbara från medicinsk synpunkt när det gäller olika besvär och sjukdomar i luftvägarna. Cancerrisken kan vara lika stor som vid ett motsvarande kolkraftverk. Även när det gäller cancer framstår dock andra användningar av olja och oljeprodukter som en långt allvarligare risk. Allmänna luftföroreningar i städer från bilavgaser och värmepannor torde ha varit en bidragande orsak till något hundratal fall av
13 Faktaruta 3 UTSLÄPP FRÄN ETT 1 000 MW OLJEELDAT KRAFTVERK Svaveldioxid Stoft Kväveoxider Koldioxid Tungmetaller (främst vanadin och nickel) Bens(a)pyren 10 000-30 000 ton a) 200-700 ton a) 10 000-20 000 ton 4,8 miljoner ton 1-100 ton a) 5-50 kg b) a) högre siffra: lägre siffra: osäkerheten om utsläppen (jfr kol) lågsvavlig olja (1 %), ej rökgasrening olja med 3,5 % svavel + rökgasavsvavling och elektrofilter av bens(a)pyrén är stor
14 lungcancer per år i Sverige under senare tid. Metallutsläppen från oljekraftverk förefaller inte kunna bli oroande från hälsosynpunkt. Ej heller ger askan eller slaggen några nämnvärda problem från hälsosynpunkt. Däremot har man visat att stora vanadinotsläpp kan minska växternas näringstillgång och därmed hämma skogstillväxten. Ett oljekraftverk ger i huvudsak samma bidrag till försurning av mark och vatten som ett kolkraftverk. Bidragen beror i båda fallen starkt på vilka krav som ställs på svavelhaltigt bränsle och avsvavling av rökgaserna. Det är också tekniskt möjligt att minska utsläppen även av andra skadliga ämnen än svavel, jämfört med dagens oljekraftverk. Av den mängd olja som transporteras till havs spills 0,16 procent ut vid hanteringen på fartyg och oljeplattformar. Blowouts och tankbåtskatastrofer svarar bara för någon tiondel av utsläppen. I huvudsak rör det sig om avsiktliga utsläpp eller utsläpp till följd av slarv och mindre missöden. Även små oljeutsläpp kan få stora lokala verkningar på växt- och djurliv, t.ex. beståndet på sjöfågel. Om de långsiktiga effekterna av de stora mängder som släpps ut i öppet hav vet man ännu mycket litet. De mest riskfyllda arbetsmiljöerna i oljehanteringen återfinns i prospekterings- och utvinningsleden. För en årsproduktion som ger ca 6 TWh elenergi i kondenskraftverk inträffar ca 0,6 dödsfall och ca 50 skadefall räknat över samtliga processled och om oljan utvinns till
15 lands. När man utvinner olja till havs, t.ex. i Nordsjön, är skaderiskerna antagligen större. 3.4. Naturgas Naturgas förefaller i de flesta avseenden klart mindre skadlig än olja från miljö- och hälsosynpunkt. Utsläppen av de flesta luftföroreningar med undantag av koldioxid är avsevärt lägre. Bl.a. blir svavelutsläppen mycket låga. Yrkesskaderiskerna vid användning av naturgas uppskattas till omkring hälften av den vid oljeanvändning, förutsatt att gasen transporteras i rörledning. 3.5. Kärnkraft Kärnkraftens skador på miljön från normala driftutsläpp framstår som små om man jämför med olja och kol. Hälsoriskerna är vid normal drift främst förknippade med utsläpp av mindre mängder radioaktiva ämnen från kärnkraftverk och upparbetningsanläggningar. Detta ger en liten ökning av antalet dödsfall till följd av cancersjukdomar och ärftliga skador (faktaruta 4). För ett helt kärnkraftprogram om ett tiotal reaktorer rör det sig om något eller några dödsfall per driftår. För att ge perspektiv på dessa siffror kan nämnas att enbart i Sverige insjuknade år 1972 över 30 000 personer i cancer. Det expertmaterial som lagts fram för Energioch miljökommittén ger inte heller anledning till oro för att användningen av kärnkraft åtminstone under normal drift skulle skada befolkningens samlade arvsmassa. Räknat över all framtid uppskattas det sammanlagda antalet av är f f i.ga skador från utsläppen från ett kärnkraftverk bli av samma storleksordning som antalet cancerfall.
16 Faktaruta 4 UPPSKATTAT ANTAL DÖDSFALL I CANCER OCH ÄRFTLIGA SKA- DOR FRÄN ETT ARS DRIFT AV ETT 1 000 MW KÄRNKRAFTAGG- REGAT JÄMTE UPPARBETNING AV BRÄNSLET Bland allmänheten: Reaktordrift: 0,1 Upparbetning: 0,2-0,3-1,5 dödsfall a) Bland de anställda: Reaktordrift: Upparbetning: 0,1 0,1 dödsfall b) Den lägre siffran gäller vid begränsning av utsläppen jämfört med dagsläget Vissa av dagens upparbetningsanläggningar uppvisar stråldoser som ger upp till ca 5 gånger högre risksiffra Vid beräkningen har hänsyn tagits till utsläppens inverkan på hela jordens befolkning under de närmaste 500 åren.
17 Det finns dock icke ringa osäkerheter i det tekniska och vetenskapliga underlaget för de redovisade bedömningarna av risken för cancer och ärftliga skador. Osäkerheterna förefaller dock att vara större på olje- och kolsidan än på kärnkraftsidan. En förutsättning för att hälsoriskerna från kärnkraft skall kunna hållas låga är att utsläppen av vissa långlivade radioaktiva ämnen, däribland kol-14, från bl.a. upparbetningsanläggningar begränsas kraftigare i framtiden för att undvika ett visserligen litet men länge kvardröjande tillskott till den naturliga strålningsbakgrunden. De nordiska ländernas strålskyddsinstitut har gemensamt lagt fram rekommendationer om sådana begränsningar. Totalt i alla processled får man uppskattningsvis ca 40 yrkesskador, varav 0,1-0,3 dödsfall, för en årsproduktion på 6 TWh elenergi från ett kärnkraftaggregat. Av dessa beror 0,1-0,2 dödsfall på strålningen, med ungefär lika fördelning mellan personal vid kärnkraftverk och upparbetningsanläggningar. Det råder dock en viss osäkerhet om hur långt man kan begränsa de sammanlagda stråldoserna till personal och entreprenörer under kärnkraftanläggningarnas hela livslängd. Behovet av säkerhetsinspektioner, underhåll och reparationer kan medföra stråldoser till ett allt större antal personer, vilket ökar risken för att cancerfall skall inträffa bland de anställda även om stråldosen till varje enskild anställd är låg» De mer betydande problemen kring kärnkraften är enligt Energi- och miljökommitténs mening i första hand knutna till det högaktiva avfallet och riskerna för stora olyckor. Därtill kommer risken för en okontrollerad spridning av klyvbart material som kan användas till kärnladdningar. Detta senare problemområde hinner jag
18 inte gå in på här. Ett kärnkraftaggregat på 1 000 MW elektrisk effekt ger ca 30 ton förbrukat kärnbränsle per driftår. Huvuddelen, ca 96 procent, är uran. Av återstoden utgörs omkring 1 ton av s.k. klyvningsprodukter - starkt radioaktiva isotoper av en rad lättare grundämnen som strontium och cesium. Omkring 230 kg utgörs av plutonium, varav 170 kg är klyvbart, dvs. användbart till nytt kärnbränsle. I avfallet ingår dessutom ca 60 kg andra s.k. transuraner (grundämnen tyngre än uran). Vid upparbetning avskiljs plutonium och uran för att återanvändas som reaktorbränsle. Metoderna för hur man skall förvara det återstående högaktiva avfallet efter upparbetningen är ännu ej slutprovade. Processer finns dock utvecklade i laboratorieskala. Man torde dock behöva långtidsprova olika processer innan man binder sig för en viss metod för slutdeponering i stor skala. Inom kärnkraftindustrin torde man hittills ha utgått från att bränslet skall upparbetas. Utvecklingen av metoder för slutförvaring av använt kärnbränsle utan upparbetning har därför knappast mer än påbörjats. Under de första århundradena är det de starkt radioaktiva klyvningsprodukterna som utgör den största risken. Under denna tid är det utomordentligt viktigt att förhindra läckage till grundvatten i närheten av markytan. Kraven blir då mycket höga på en tät inkapsling av avfallet. I det mycket långa tidsperspektivet är dock dessa krav rimligen inte lika höga (figur 1). Efter omkring 500 år blir sålunda avfallet - exkl. det avskilda och eventuellt återanvända plutoniumet - knappast mer biologiskt farligt från strålrisksynpunkt än den ursprung-
19 Figur 1. farlighetstal i'm 3 vatten per ion uran; hogaktivt avfall totalt (utom gasformiga nukhder) 10' 10' 1 ton naturligt uran 10* 10 5 strontium-90 I j f radium-226*' 10*. 10 9. 0d-129 10'. 10 10 J 10 3 10' 10 5 io» 10' tid efter bransleuttag (ir) Farlighetatal for det httgaktiva avfallet vid olika tidpunkter efter brinsleta uttag ur reaktorn. FöruUättninget år att 99.5 % av allt uran och plutonium i brttnslet avugsnate genom upparbetning. Farlighetatalet ange* har av den mkngd vatten (i m*)»om skulle krävas för att en lösning av avfallet efter upparbetningen skulle fa en koncentration understigande den htfgsta tillitliga koncentration som rekommenderas av ICRP. Källa: Underlagsrapport från sutens strllskyddsinstitut (SOU 1977:69) liga mängden naturligt radioaktivt uran som användes till att framställa kärnbränslet. Väljer man slutdeponering utan upparbetning torde avfallet i fråga om långsiktiga biologiska strålrisker motsvara högst något tiotal gånger det ursprungliga uranmängderna.
20 Energi- och miljökommittén fann det inte möjligt att bedöma riskerna för strålskador från avfallet utan ett fördjupat tekniskt underlag. Ett sådant torde föreligga inom den närmaste tiden som följd av en rad pågående in- och utländska forsknings- och utvecklingsprojekt. När det gäller att bedöma om en metod för förvaring av avfallet är rimligt säker från strålskyddssynpunkt föreföll det enligt kommittén dock vara lämpligt att jämföra med strålriskerna från den naturliga radioaktiva uranmalm som användes till kärnbränsle. Kommittén underströk dock att det krävs omfattande och samordnade insatser av politisk, administrativ och teknisk art för att få till stånd en lagring av det högaktiva avfallet - inte minst redan befintligt sådant - som är godtagbart på såväl kort som lång sikt. De tekniska utvecklingsinsatserna på avfallsområdet har med undantag av de allra senaste åren varit anmärkningsvärt små och klart otillräckliga. Följderna av olika framtida handlingsvägar när det gäller det använda kärnbränslet från lättvattenreaktorer behöver också belysas ytterligare, framför allt inför ställningstaganden till upparbetning och bridreaktorer. 4. Risker för stora olyckor Användningen av alla hittills diskuterade energislag - vattenkraft, olja, naturgas, kol och kärnkraft - är förknippad med risker för mycket stora olyckor av ett eller annat slag. Vid användning av vattenkraft finns risk för dammolyckor med hundratals eller fler omkomna. Sannolikheten för en sådan olycka är svår att uppskatta. Utländska risksiffror kan ej utan vidare tillämpas på förhållandena i de nordiska länderna.
21 Inom oljehanteringen är de stora olyckorna främst av typen haverier och blowouts på oljeplattformar till havs, förlisning av supertankers samt bränder och explosioner i raffinaderier. Sådana stora olyckor med något eller några tiotal omkomna och betydligt fler allvarligt skadade har inträffat flera gånger under de senaste tjugo åren. Ändå större olyckor - över hundra omkomna - är tänkbara men sannolikhetsuppskattningarna blir mycket osäkra. Stora olyckor inom oljehanteringen kan också leda till mycket omfattande materiella skador och skador på miljön. En svår blowout på ett oljeborrtorn i Nordsjön kan medföra utsläpp på omkring 1 miljon ton olja. Kostnaderna för sanering av stränder, fiskebortfall, osv. kan i värsta fall uppgå till många hundra miljoner kronor. Lika stora kan skadeverkningarna bli om en stor supertanker havererar i exempelvis Östersjön. Det finns - låt vara osäkra - uppskattningar som tyder på att man med den teknik man hittills använt kan vänta sig några blowouts i Nordsjön per årtionde. Kanske högst en av tio blowouts leder till större oljeutsläpp. Olyckan på Bravoplattformen i april 1977 var alltså statistiskt sett inte oväntad. Vid användning av naturgas kan brott på gasledningar och andra stora gasutsläpp, t.ex. vid transport och lagring av naturgas i flytande form (LNG) leda till omfattande bränder och i vissa fall explosioner. Sådana olyckor kan kräva ett stort antal dödsoffer, särskilt om gasutsläppen drabbar tätorter. Uppskattningar av sannolikheten för mycket stora olyckor - hundra eller fler döda - blir liksom när det gäller oljehanteringen mycket osäkra.
22 De dominerande riskerna för stora olyckor vid användning av kol är knutna till underjordsbrytningen. Riskerna för stora gruvolyckor med tiotals till hundratals dödsoffer verkar fortfarande vara stora på många håll i världen. Likväl har inandningen av koldamm och det stora antalet mindre olyckor med bara enstaka individer inblandade orsakat de flesta döds- och invaliditetsfallen bland gruvarbetarna och gör så alltjämt. Den samlade drifterfarenheten från kärnkraftverk med lättvattenreaktorer uppgår f.n. till omkring 700 reaktordriftår. Hittills har ingen olycka inträffat som medfört otillåtna utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen. Vid kärnkraft kan således beskrivningar av olycksförlopp och riskuppskattningar inte bygga på vad man vet från redan inträffade stora olyckor. I stället är man hänvisad till teoretiska riskanalyser. Sådana analyser har visat att ett haveri av maximal omfattning i ett kärnkraftaggregat i värsta fall skulle kunna ge mycket stora skador. Om aggregatet ligger nära ett storstadsområde och om vädret är ogynnsamt vid haveritillfället skulle ett sådant haveri kunna leda till många tusen dödsfall. En mindre del härav kommer till följd av omedelbara strålskador. Större delen av dödsfallen kan förväntas komma i form av att nuvarande antal cancerfall per år i den berörda befolkningsgruppen ökar med något tiotal procent under några årtionden. Därutöver kan stora markområden - upp till tusentals 2 km - bli obeboeliga under många år och kräva omfattande saneringsåtgärder. De uppskattningar man gjort av riskerna för stora reaktorolyckor är mycket osäkra. Om man bygger på den s.k. Rasmussen-studiens siffror skulle sannolikheten för en stor reaktorolycka med något tusental dödliga skador
23 vara mindre än ca 0,003% om tio reaktorer drivs i tjugo år. Utgående från ytterst pessimistiska antaganden har en amerikansk forskargrupp nyligen sökt uppskatta en övre gräns för osäkerheten i riskberäkningar av denna typ. De kommer fram till en övre gräns på en procent för sannolikheten för en ytterst allvarlig olycka om tio reaktorer drivs i tjugo år. Detta skall då inte tolkas så att sannolikheten är så stor utan som en pessimistisk övre gräns för osäkerheten i riskuppskattningarna. Det är således mycket svårt att uppskatta sannolikheten för stora olyckor vid samtliga energislag. Bl.a. kommer avsiktligt eller oavsiktligt mänskligt felhandlande, t.ex. vid tillverkning och kontroll av olika säkerhetsanordningar, in som en svår bedömbar riskfaktor. Det finns heller knappast någon allmänt godtagen metod för att värdera och jämföra risker av typen mycket små och osäkra sannolikheter för stora skadeverkningar. Redan sättet att presentera och jämföra risker kan skapa helt olika intryck (faktaruta 5). Det går ej heller att komma ifrån att olika människor kan ha helt olika uppfattning i dessa frågor. Troligen går det en skiljelinje mellan olika värderingar - en skiljelinje som inte går att lösa upp med allt mer exakta riskuppskattningar. Å ena sidan finns det de som anser att man genom en kombination av teknik, organisation och utbildning - som ständigt förbättras - kan hålla olycksriskerna vid kärnkraft och andra energislag nere på en rimligt låg nivå. Andra anser att den enda rimligt säkra vägen är att helt avstå från kärnkraft och annan lika komplicerad storskalig teknik. Samhällets förmåga att undvika stora olyckor bör enligt de som företräder denna uppfattning inte vara beroende av kunnandet och kvalitetsmedvetandet hos ett
J 24 Faktaruta 5 OLIKA SÄTT ATT PRESENTERA SAMMA OLYCKSRISK o sannolikheten för en stor olycka i en kärnreaktor är mindre än en på en miljon år o om vi driver 10 kärnkraftaggregat kommer riskbidraget från olyckor sannolikt att understiga ett dödsfall i genomsnitt per år o ett kärnkraftaggregat kan ge upphov till en olycka med många tusen dödsoffer o om vi driver 10 kärnkraftaggregat i 20 år har sannolikheten uppskattats vara ca en tusendels procent för en stor olycka med många tusen dödsoffer. En ytterst pessimistisk övre gräns för osäkerheten i riskuppskattningen utgörs av en sannolikhet på en procent för en så stor olycka under dessa 20 år.
25 litet antal kvalificerade tekniker och arbetare inom ett visst område, t.ex. kärnkraftindustrin. Därmed blir det för många med denna uppfattning fråga om ett i flera avseenden annorlunda samhälle än det vi har idag. 9 Slutsatsen blir att det är nödvändigt med en ingående och allsidig diskussion kring riskerna för stora olyckor, där fakta, osäkerheter och värderingar redovisas klart. 5. Alternativa energikällor Utrymmet medger att jag endast mycket kortfattat berör några av de s.k. alternativa energikällorna. Hälso- och miljöverkningarna av dessa är ofta svåra att uppskatta eftersom de flesta befinner sig i ett inledande utvecklingsskede. Det innebär också att de kan spela någon nämnvärd roll i energiförsörjningen först fram mot sekelskiftet. De löser således ej de mest närliggande energipolitiska problemen. Flera av dessa s.k. alternativa energikällor innebär avsevärda ingrepp i naturen (faktaruta 6). vid förbränning av ved och biomassa från s.k. energiskogar kan det uppstå vissa luftföroreningsproblem även om utsläppen av svavelföreningar och metaller sannolikt blir mycket låga. Förbränning av ved och biomassa ger heller inte på lång sikt något tillskott av koldioxid till atmosfären - koldioxiden tas upp vid återväxten. Det står dock klart att en ökad användning av förnyelsebara energiskällor som solvärme och vindkraft på längre sikt kan ge påtagliga vinster från hälso- och miljsynpunkt. Stora vindkraftverk påverkar visserligen landi
r 26 Faktaruta 6 FÖR 6 TWh EL PER AR MASTE MAN 3 2 o ta upp 20-25 miljoner m torv från ca 200 km torvmossar, eller o odla 1 000-2 000 km energiskog och avverka erforderlig del därav, eller o bygga och driva hundratals till något tusental vindkraftverk, 100-150 m höga och utspridda över någo ra hundra km.
27 skapsbilden men ingreppen är inte så definitiva som vid vattenkraft, dvs. de kan om man så vill lättare återställas. Man bör emellertid uppmärksamma att en starkt decentraliserad energiproduktion i vissa fall kan ge ett ökat antal yrkesskador och trafikskador i förhållande till utvunnen energimängd i samband med transporter och underhållsarbeten. I det långa tidsperspektivet tilldrar sig vätekraften (fusion) stort intresse eftersom tillgången på energiråvara där är i stort sett obegränsad. Vätekraften skiljer sig dock i viktiga avseenden från övriga här diskuterade alternativa energikällor. För det första är det långt osäkrare om och när det går att bygga vätekraftvsrk. För det andra pekar mycket på att vätekraft bara kan utvinnas i anläggningar som blir större och tekniskt mer invecklade än dagens uranreaktorer. Lat är i nuvarande utvecklingsläge mycket svårt att bedöma hälso- och miljöriskerna från eventuella framtida fusionsreaktorer. I olika studier har man dock bl.a. pekat på följande risker - vissa utsläpp av radioaktivt tritium kan troligen ej undvikas. Hälsoriskerna blir dock knappast ej större än från de normala driftutsläppen från dagens uranreaktorer. - Man får troligen rätt stora mängder medelaktivt avfall i form av förbrukade reaktordelar. Däremot får man inget högaktivt avfall. Avfallets biologiska farlighet blir avsevärt lägre jämfört med motsvarande energiproduktion i en uranreaktor.
28 - Man får troligen liknande strålskyddsproblem för personalen vid underhåll och reparationer som vid dagens uranreaktorer. 6. Den energipolitiska slutsatsen: Det finns inga enkla lösningar Energi- och miljökommittén konstaterade att det inte finns några enkla svar på frågan hur Sveriges energibehov skall tillgodoses under de närmaste årtiondena - ens om man bara skulle se till verkningar på hälsa och miljö. Alla de energislag som i detta tidsperspektiv kan spela en mer betydande roll är förknippade med skadeverkningar som är eller kan bli ett allvarligt hot mot vår hälsa eller vår miljö. Några av de viktigaste riskerna och skadeverkningarna är sammanfattade i faktaruta 7. Osäkerheten om vissa av dessa risker och skadeverkningar är samtidigt så stor att resultat från fortsatta studie- och forskningsinsatser kan ge en annan helhetsbild från hälso- och miljösynpunkt. Vilka handlingsvägar står då till buds? På kort sikt är det främst kraftfulla åtgärder i energibesparande syfte som skulle kunna ge betydande och förhållandevis snabba vinster från hälso- och miljösynpunkt. Med hänsyn till osäkerheterna förefaller det i övrigt rimligast från hälso- och miljösynpunkt att vidmakthålla handlingsfrihet genom att bygga energiförsörjningen på en kombination av nu tillgängliga energislag. För att kunna förbättra situationen på längre sikt bör vidare åtgärderna för att uppnå en bättre energihushållning kompletteras med forsknings- och utvecklingsinsatser med sikte på ökad användning av förnyelsebara energikällor. Många av dessa kan jämfört med fossila
29 Faktaruta 7 SAMMANSTÄLLNING AV NÅGRA AV DE VIKTIGASTE HÄLSO- OCH MILJÖVERKNINGARNA VID ANVÄNDNING AV OLIKA ENERGISLAG VATTENKRAFT o ingreppen i naturen FOSSILA BRÄNSLEN o risk för klimatpåverkan (koldioxid) o metallutsläpp (särskilt kolanvändning) o hälsoverkningar av luftföroreningar (särskilt från bilar och värmepannor) o försurning av mark och vatten o arbetsmiljö i kolgruvor KÄRNKRAFT o risken för stora olyckor o risken för kärnvapenspridning o det högaktiva avfallet o vissa arbetsmiljöfrågor o utsläpp av vissa långlivade radioaktiva ämnen
30 bränslen och uran ge påtagliga fördelar när det gäller inverkan på hälsa och miljö. Samtidigt behövs det givetvis fortsatta kraftfulla satsningar på forskning och utveckling för att fylla kvarvarande luckor i kunskaperna om olika risker och skadeverkningar samt för att genom förbättrad teknik minska redan kända risker och verkningar hos idag använda energikällor. Det framgår också klart att många viktiga hälso- och miljöproblem inom energiområdet kan lösas bara på det internationella planet. Om vissa risker och skadeverkningar skall kunna begränsas får isolerade åtgärder i ett enskilt land, t.ex. begränsning av vissa utsläpp, förhållandevis ringa inverkan. Vad som betyder något är vilka åtgärder ett stort antal länder gemensamt vidtar. Det gäller exempelvis - behovet av ytterligare begränsningar av utsläppen av radioaktiva ämnen vid en världsomfattande användning av kärnkraft - behovet av en närmare kartläggning och begränsning av riskerna i samband med hanteringen av plutonium - behovet av en närmare kartläggning av de risker som är förknippade med en ökad världsomfattande användning av fossila bränslen, främst kol, med hänsyn till att det kan visa sig nödvändigt att regionalt eller globalt begränsa de totalt utsläppta mängderna av vissa föroreningar. Uppenbarligen krävs det kraftfulla internationella insatser inom dessa områden.