1 HOVRÄTTEN FÖR ÖVRE NORRLAND Remissyttrande Datum Dnr 2007-08-07 48/2007 Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor 103 33 Stockholm Rapporten Förbättrad samordning av rättsväsendets myndigheter i Norrland Ju 2007/2528/DOM Hovrätten har fått rapporten på remiss och har följande synpunkter. Hovrätten begränsar sitt yttrande till förhållandena inom hovrättens domkrets, dvs. Västerbottens och Norrbottens län. I princip anser hovrätten dock att länsgränser inte är heliga. Domkretsindelning bör kunna ske utan hänsyn till länsgränser om en annan avgränsning är motiverad. Medborgarperspektivet Inom hovrättens domkrets bedrivs dömande verksamhet vid sex tingsrätter och nio tingsställen. Enligt förslaget skulle endast två av tingsrätterna vara kvar samt ett bemannat tingsställe (en s.k. kansliort) och sex obemannade tingsställen. Regeringen har relativt nyligen anfört att domstolarna bör finnas på sådana platser i landet att flertalet medborgare har ett rimligt avstånd till en tingsrätt (skr. 1999/2000:106 s. 45). Rapportens förslag med endast tre bemannade domstolar inom det stora område som Västerbottens och Norrbottens län tillsammans utgör står i direkt strid med regeringens mål. Förslaget
2 med länsvisa domstolar kan vara möjligt att genomföra i de delar av landet där avstånden inte är betydande. I de två nordligaste länen blir dock avstånden, med en sådan lösning, orimligt stora för en ansenlig del av medborgarna. I Västerbottens län, som är det mindre av de två länen, är avståndet fågelvägen från de inre delarna av länet till Umeå ungefär lika långt som mellan Jönköping och Stockholm men infrastrukturen och de allmänna kommunikationerna är långt sämre och restiderna därmed betydligt längre (bästa förbindelse runt sex timmar enkel väg). Det är tydligt att utredarna inte har beaktat medborgarperspektivet. De fördelar som framträder i utredningen med att myndigheterna koncentreras till ett par orter består huvudsakligen av att interna problem myndigheterna emellan löses. De inblandade myndigheternas interagerande skall underlättas, utan tanke på vilka konsekvenserna blir för medborgarna. Främst synes lösningarna syfta till att minska åklagarnas resande. Att en myndighet, såsom åklagarmyndigheten har gjort, sedan tidigare skurit ned i verksamheten och koncentrerat denna till några få orter kan dock inte i sig vara ett bärande argument för att även koncentrera övriga myndigheter till dessa orter, närmast i syfte att få åklagarmyndighetens verksamhet att fungera mer tillfredställande. En konsekvens av förslaget är vidare att resandet för domstolens personal kommer att öka. Hovrätten har, genom att den har tingsställe i Luleå, stor erfarenhet av att bedriva dömande verksamhet på mer än en ort och har kännedom om vad resande i praktiken innebär. De effektivitetsförluster i den dömande verksamheten som resandet i sig innebär bör inte underskattas men måste naturligtvis accepteras om resandet totalt sett innebär mindre kostnader för samhället. Rapportens tanke att den dömande verksamheten på nedläggningsorterna i första hand skall anförtros pensionärer kan inte vara allvarligt menad. Konsekvenserna av ökade avstånd och därmed längre resor till förhandlingarna för parter, vittnen och målsägande torde bli att viljan och även förmågan hos dem att infinna sig till förhandling minskar. Situationen med allt fler inställda förhandlingar, vilket de senaste åren varit ett generellt problem för hela landet, riskerar härigenom att förvärras. Som en lösning på problemen med de långa avstånden framhålls i rapporten modernare teknik och då främst videoteknik. Det är klart att pengar kan sparas genom att man begagnar videoteknik vid förhör. Huvudsakligen är det dock, för brottmålens del, i mål av
3 enkel och mindre allvarlig karaktär som videotekniken framstår som lämplig att använda. Så snart det är fråga om mål av mer komplicerad eller allvarlig karaktär begränsar rättssäkerhetsaspekten möjligheten att använda videoteknik vid förhör. I rapporten framskymtar en övertro på möjligheterna att med hjälp av videoteknik minska antalet resor för parter, vittnen och målsägande m.fl. Videokonferens kommer emellertid alltid, av ovan nämnda skäl, endast att vara ett komplement till personlig närvaro i rättssalen, vilket alltjämt är huvudregeln (se prop. 1998/99:65 s. 11). Om man lyfter blicken Nedläggning av domstolar innebär en allmän försvagning av samhällsstrukturen i stort. För Västerbottens och Norrbottens del skulle särskilt expansiva områden utanför de stora tätorterna drabbas. I Norrbottens län upplever Haparanda nu en kraftig expansion med ett flertal nyetableringar av bland annat varuhus (IKEA). Turistområdet Hemavan/Tärnaby och mineralbältet med omfattande prospekteringar och gruvetableringar i de inre delarna av främst Västerbottens län är andra exempel på regioner med särskilt stark tillväxt. Tillväxten beror till stor del på att regionerna utgör gränsområden mot Finland och Ryssland respektive Norge med betydande gränstrafik och social rörlighet. (Det kan tilläggas att Haparanda tingsrätt torde vara landets enda helt tvåspråkiga tingsrätt.) Tillväxten i dessa regioner leder till ökade krav på samhällsstrukturen i övrigt. En ökning av antalet begångna brott är en effekt som är svårundviklig. Näringslivets expansion leder vidare till ett ökat behov av tvistlösning m.m. Redan idag är de allmänna domstolarna mindre konkurrenskraftiga när det gäller näringslivets tvistlösning men detta bör vara en tendens som skall motverkas, inte understödjas. Hovrätten finner det anmärkningsvärt men betecknande att domstolarnas övriga uppgifter, främst handläggningen av tvistemål, överhuvudtaget inte behandlas i rapporten. Nedläggning eller nedrustning av domstolar drabbar således även näringslivet. Försvinner domstolen från orten försvinner också en viktig del av den samhälleliga servicen. Tillgängligheten till juridisk kompetens minskar. Av utvärderingar som har gjorts framgår att advokater i orter där domstolar har lagts ned, antingen har flyttat eller planerar att flytta verksamheten till den nya tingsrättens sätesort (se SOU 2003:5 s. 55). Risken för att advokatservicen till allmänheten försämras får anses särskilt stor i nu aktuella orter eftersom avstånden till de nya sätesorterna på många håll blir betydande.
4 Säkerhet och sårbarhet I rapporten görs stor sak av problemen med säkerheten i och kring domstolarna. Frågor om säkerheten är naturligtvis mycket viktiga. Dess betydelse för rapportens slutsatser kan dock ifrågasättas. En allmän förbättring av säkerheten i domstolarnas lokaler torde vara behövlig alldeles oavsett hur domstolsorganisationen kommer att se ut i framtiden. Eftersom nuvarande tingsrätter i Lycksele, Skellefteå och Haparanda föreslås bli tingsställen kommer arbeten för att höja säkerheten på dessa platser ändå att behöva genomföras. Rapporten bortser också från de säkerhetsproblem som uppstår vid förhör på distans. Det torde fortfarande vara domstolens ansvar att svara för parters och vittnens säkerhet i samband med förhören. Detta kräver närvaro av särskild personal och det kräver resurser i form av väntrum och annan service för dem som skall höras. Hittills har detta lösts genom att förhören hålls i existerande och av domstolspersonal bemannade domstolslokaler. Den bild som målas upp i rapporten med många och långa transporter med häktade förefaller inte helt med verkligheten överensstämmande, med beaktande av det relativt få antal mål med häktade som förekommer utanför de orter där häkten redan finns. Vad som i utredningen påtalas om de minsta domstolarnas sårbarhet är i huvudsak riktigt. Med tanke på hur befolkningsstrukturen ser ut i Norrland är dock inte annat att vänta än att domstolarna kommer att utgöra mindre enheter än i andra, mer folktäta delar av Sverige. De problem som har uppstått för de små norrlandsdomstolarna genom åren har dock inte varit större än att de har gått att lösa med assistans av personal från närmast liggande större tingsrätt alternativt från hovrätten. Farhågorna om problem med rekrytering av domare, notarier m.fl. till de mindre domstolarna förfaller vara överdrivna. För det första utgör juristutbildningen vid Umeå universitet en garanti för god tillgång på jurister i norra Sverige. Därtill torde rekryteringsproblemen för domstolarna inte vara större än för andra samhällsorgan på mindre orter. Problemen förefaller för övrigt inte vara större för domstolarna i norr än för domstolar utanför storstadsregionerna i södra Sverige. Precis som inom t.ex. sjukvården borde det inte vara främmande att i förekommande fall lösa dessa problem med förmåner.
Slutord 5 I rapporten nämns slutligen att man genom förslagen kommer att uppnå en ökad rättssäkerhet (s. 9). På vilket sätt förslagen skulle kunna leda till detta presenteras dock inte. De effekter hovrätten ser av förslagen pekar entydigt i motsatt riktning. Sammanfattningsvis presenteras i rapporten inte några bärande skäl för att minska antalet domstolar i Västerbottens och Norrbottens län. Trots att det i regeringens uppdrag anförs att de stora geografiska avstånden i Norrland gör att man där kan behöva överväga andra organisationslösningar för tingsrätterna än de som kommit till användning i övriga delar av landet (ur uppdraget, bilagt i rapporten på s. 84), saknas i rapporten ett resonemang kring de särskilda förhållanden av geografisk natur som råder i Västerbottens och Norrbottens län. Mallen för att genomföra rationaliseringar i södra Sverige är inte möjlig att använda i norra Sverige utan att det sker på bekostnad av medborgarnas berättigade krav på närhet och tillgänglighet till domstolarna. Slutligen vill hovrätten understryka att domstolarnas oberoende ställning inte får äventyras genom att domstolarna organisatoriskt inordnas i olika samverkansorgan för rättskedjan. Sådan organisatorisk samverkan kan för en utomstående tas som tecken på att domstolen inte står fri i sin bedömning av ett enskilt mål och att oskyldighetspresumtionen och principen om en oavhängig och opartisk domstol har urholkats. Detta hindrar naturligtvis inte att en dialog mellan domstolarna och andra myndigheter förs och att administrativa åtgärder vidtas för att optimera verksamheten ur ett samhällsperspektiv. Denna remiss har handlagts av hovrättspresidenten Anders Iacobæus och tf hovrättsassessorn Magnus Forsberg (föredragande). Visst samråd har skett med hovrättens övriga ledamöter och med tingsrättslagmännen inom domkretsen. Anders Iacobæus Magnus Forsberg