Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 Ny bok! Nutritionsstöd till patienter med cancersjukdom och som vårdas inom specialiserad palliativ hemsjukvård är en omarbetning av ramberättelsen i Ylva Orrevalls avhandling Nutritional support among cancer patients enrolled in palliative home care services. Boken berör nutritionsaspekter hos patienter som får specialiserad palliativ vård i hemmet med speciellt fokus på hemparenteral nutrition. Boken är avsedd att finnas på enheter som behandlar cancersjuka för att bidra med kunskap som kan vara till stöd för de yrkesgrupper som är involverade i patientens vård, och därigenom bidra till ett bättre nutritionsomhändertagande av patienter med cancersjukdom. Ylva Orrevall är legitimerad dietist och medicine doktor, verksam bl.a. vid Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet, Stockholm Boken kan rekvireras kostnadsfritt från Baxter. Skicka e-post till Marie Backman, marie_backman@baxter.com och uppge namn, profession, arbetsplats och telefonnummer. Sorg grupper för barn 3 000 svenska barn per år förlorar någon nära. Sorgegrupper för familjer är ett samarbete mellan Rädda barnen, Västerbottens läns landsting och Svenska kyrkan. För första gången ska barn kunna gå i sorgegrupper i Umeå. I höst startade första omgången med grupper. Familjerna ses en kväll i veckan och delas in i tre åldersgrupper, 6-12 år, 12-19 år och vuxna. En enkel middag eller en gemensam fika inleder och avslutningsvis kan grupperna samlas igen. Ett liknande arbete finns i Svenska kyrkan i Karlstad. Det unika i Umeå är att olika organisationer samarbetar och gruppledare med olika erfarenhet och arbetsfält kan komplettera varandra. Läs mer i kyrkans tidning i Umeå www.tidningenspira.se/2010/8/sorgegrupper-ocksaa-foer-barn.aspx och på Västerbottens Läns Landsting www.vll.se/default.aspx?id=48624&ptid=0 Kontakt med Rädda Barnen i Umeå Carina Strandh e-post: carina.strandh@rb.se SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 1 (10)
Nutrition till Cancerpatienter i palliativ vård Torsdagen den 10 mars 2011 i Nyköping kl. 9.30 16.00 Dietister inom Onkologi inbjuder till en utbildningsdag som vänder sig till sjuksköterskor, läkare och dietister I programmet bland annat Att leva med cancer den palliativa patientens symtom och behov Margaretha Randén Överläkare, sektionschef, Palliativa sektionen, Stockholms Sjukhem, Smak och luktförändring Britt-Marie Bernhardson, Leg. Sjuksköterska, Med Dr, Karolinska Institutet, Stockholm och Konsultverksamheten, Onkologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm Kakexi och bakomliggande orsaker till nutritionssvårigheter Ylva Orrevall, Leg. Dietist, Med Dr. Karolinska Institutet, Stockholm och Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm Palliativ Nutrition ett vårdprogram Anneli Rundlöf, Stockholm Emma Davachi, Göteborg, Anna Agdestein Eskilstuna Leg. Dietister Palliativ vård, Klinisk nutrition till cancerpatienter i palliativt skede - ett patientperspektiv Gunilla Källbäcker, Stockholm, Jenny McGreevy, Nyköping Leg. Dietister Palliativ vård Pris: 1800 kr: I anmälningsavgiften ingår lunch och fika samt kokboken: Råd och recept vid cancersjukdom av Marie Esbjörnsson och Ylva Orrevall. Sista anmälningsdatum: 11 feb 2011 För anmälan och betalning se: www.dio-nutrition.se 17th Nordic Congress of General Practice Tromsö, Norge 14 17 juni 2011 Caring for People Where They Are Our vision for the congress in Tromsø 2011 is inspired by life and nature in northern and rural areas. It raises a double challenge for all doctors in general practice: To care for people where they are living, and where they are in their lives. The congress programme will address this from scientific, theoretic, educational and clinical practice perspectives. Among topics to be focused through key note speeches, symposia and workshops are: Body and story of life Palliative care in the community setting Education of medical students and GPs where the patients are För information program och anmälan se www.gp2011tos.com SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 2 (10)
Avhandling Margaretha Strandmarker överläkare på Länssjukhuset Ryhov disputerade i september vid Göteborgs Universitet på avhandlingen Being a Pediatric Oncologist: A Nationwide Study of Personal Resources and Difficulties When Working with Children with Cancer Sammanfattning: Läkaryrket är ett av världens äldsta yrken och rollen har genom tiderna ständigt förändrats. Arbete inom barnonkologi innebär utöver medicinska utmaningar också ett ständigt möte med psykosociala och existentiella frågeställningar. Prognosen för långtidsöverlevnad för barn med cancer är idag god, men konsekvenserna av de moderna behandlingsstrategierna har lett till nya utmaningar. Dessutom är förväntningarna på bot idag betydligt större. I den första nationella studien med 90 läkare verksamma inom barnonkologi har de psykologiska aspekterna för läkare i arbete med svårt sjuka barn studerats. Avhandlingens teoretiska begreppsram är salutogen, d.v.s. fokuserar på faktorer som främjar hälsa och välmående. Kvantitativa och kvalitativa delarbeten ingår. En studiespecifik enkät utvecklades 2006 baserad på intervjuer med 9 pionjärer inom barnonkologi, med upp till 40 års erfarenhet, och en litteraturgenomgång (delarbete I). Till enkätundersökningen kopplades 5 psykometriska mätinstrument vilka speglar gruppens copingresurser (CRI), känsla av sammanhang (SOC), livstillfredsställelse (L-o-L), personlighet (HP5i) och mentala stressnivåer (SCL-90, subskalorna depression /ångest/somatisering). En tvärsnittsstudie genomfördes 2006/2007 där 90 läkare (67% män och 33% kvinnor) deltog, varav 89% var medlemmar i BLF s sektion för hematologi och onkologi. Majoriteten arbetade på universitetssjukhus (57%) med 25-90 nya patienter per år medan 43% arbetade på länssjukhus med 3-20 nya patienter årligen. I delarbete II studerades stresståligheten i gruppen och i delarbete III livstillfredsställelsen och detta i relation till erfarenhet (mer/mindre än 10 år) och arbetsplats (universitets-/länssjukhus). Enkätresultaten visade att optimala arbetsförhållanden inkluderar flera kollegor att rådfråga (98%) och ett multiprofessionellt team (95%). En rad olika copingresurser (kognitiva, emotionella, sociala, andligt/filosofiska och fysiska) användes. Gruppen karaktäriserades av en hög känsla av sammanhang, en genomsnittlig/hög livstillfredsställelse och låga nivåer av mental stress. Jämfört med kollegor på länssjukhus visade barnläkare på universitetssjukhus en större tilltro till framtiden. Läkare med längre tids erfarenhet redovisade större möjlighet att hantera stress medan kollegor med kortare tids erfarenhet skattade högre avseende somatiseringssymtom. En optimistisk och entusiastisk personlighet samt låga nivåer av depression bidrog till den totala livstillfredsställelsen. Arbetsrelaterade faktorer påverkade den aktuella och framtida förväntade livstillfredsställelsen. Drygt 10% av deltagarna, framför allt kvinnliga läkare på länssjukhus, svarade att de hade behövt söka professionell hjälp för arbetsrelaterade psykologiska besvär. Det största problemet i yrkeslivet för SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 3 (10)
samtliga läkare var den höga arbetsbelastningen och ingen rapporterade att arbetet kunde avslutas inom normala arbetstider. Delarbete IV, en kvalitativ intervjustudie med 10 erfarna barnonkologer, fokuserade vad läkarna upplevde som främsta psykologiska utmaning. Det var budbärarrollen, i synnerhet vid recidiv och/eller övergång till palliativ vård. Läkarna hanterade utmaningen genom ett brett sökande efter kunskap och stöd. De skapade nära relationer till barnen och familjerna, men försökte undvika identifiering. En genomtänkt syn på livet och döden var också en central strategi. Sammanfattningsvis pekar resultaten mot att denna grupp barnonkologer har positiv livssyn, god livstillfredsställelse, stabilt emotionellt status och teamorienterat arbetssätt. Svårigheterna är relaterade till hög arbetsbelastning/tidsbrist, brist på kollegor, risk för mental stress bland mindre erfarna läkare eller anställd på länssjukhus, samt att förmedla svåra besked. Kunskap om läkarnas psykologiska hantering av arbetet förväntas ha betydelse för såväl en fördjupad patient-läkarrelation som för att behålla erfarna läkare och rekrytera nya specialister till området. Har du frågor eller vill du beställa avhandlingen kontakta Margaretha Stenmarker på e-post: margaretha.stenmarker@lj.se Boklotteri: Förra månadens böcker till utlottning: Förluster. Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson var det 131 som ville vinna. Vann gjorde Lisbeth Johansson, Ulricehamn och Margareta Funemyr, Danderyd. Denna månad lottar vi ut 3 exemplar av Saknad dikter ur sorgen av Ewa Åkerlind Boken är utgiven på Ordberoende Förlag (www.ordberoende.com) Ewa Åkerlind skrev boken "Saknad-dikter ur sorgen" året efter att hennes man gått bort i cancersjukdomen sarkom. Den skildrar hur det kan vara att stå bredvid en älskad anhörig från cancerbeskedet, sjukdomstiden och tomheten efter. Vill du vara med på utlottningen av en av böckerna så skicka e-post till infospn@stockholmssjukhem.se senast den 21 november 2010 och glöm inte uppge namn och adress dit boken ska skickas om du vinner. På Pain and Policy Studies Groups hemsida finns nu aktuella och nya grafer och siffror om morfinkonsumtionen i världen www.painpolicy.wisc.edu/ Där kan man även se förändringen över tid mm http://ppsg-production.heroku.com/chart SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 4 (10)
Information om Svedala kommuns palliativa satsning Beslutet att kommunen skulle göra en palliativ satsning grundades på en utredning som gjordes 2003 av en arbetsgrupp bestående av representanter från Sydvästra Skånes sjukvårdsdistrikt, Vellinge, Trelleborg och Svedala kommun samt Malmö stad. Utredningsarbetet var ett led i närsjukvårdsutvecklingen och utgick från Gränssnitt för samverkan i Skåne. Svedala kommun beslutade efter utredningen att en satsning skulle göras på den palliativa vården och en plan för arbetet togs fram. Planen innehöll både utbildningsinsatser, personalförstärkningar och inrättande av två korttidsplatser för palliativ vård. Svedala kommun har ett samverkansavtal med Region Skåne där ansvarsfördelningen mellan kommun och region tydliggörs. När det gäller palliativ vård finns en överenskommelse från 2010 som delar upp den palliativa vården i basal vård som kommunen ansvarar för och specialiserad vård som regionen ansvarar för. Till den specialiserade vården räknas ASIH och den kommunala vården skall vara primärkommunal vilket innebär att primärvården är den ansvariga enheten inom regionen. Idag pågår diskussioner hur vi ska samarbeta kring den palliativa vården med det nya gränssnittet. Svedala kommun ligger ca 2 mil från städerna Malmö, Lund och Trelleborg. Tidigare låg vi utanför gränsen för att få avancerad palliativ vård från ASIH vilket innebar att vi inom kommunen fick sköta alla svårt sjuka döende patienter efter bästa förmåga. Krävde någon patient en avancerad insats som kommunen inte kunde utföra fick de läggas in på sjukhuset. Vi sjuksköterskor i kommunen var mycket intresserade av palliativ vård så vi lärde oss allt mer på olika sätt. I nuläget utför vi alla insatser förutom att ge blod och antibiotika parenteralt. Exempel på de insatser vi utför är peritoneal dialys, TPN behandling, skötsel av piccline, PAC nålar, diverse infusionspumpar och smärtpumpar. Vi har palliativa vårdtagare både i ordinärt och särskilt boende samt två palliativa platser på vår korttidsavdelning. På denna avdelning har personalen fått extra mycket utbildning i palliativ vård. Idag omfattas Svedala kommun av ASIH vid Trelleborgs lasarett. Detta gör också Trelleborg och Vellinge kommun. Vi har att gott samarbete kring inskrivna patienter. Men vi har också många svårt sjuka som inte är inskrivna i ASIH framförallt alla äldre på våra vårdboenden. Även i ordinärt boende finns patienter som är palliativa och döende som är i behov av basal palliativ vård. För att kunna sköta om dessa patienter på bästa möjliga sätt så sammanställde jag och en kollega en utbildning för all personal (vårdbiträde, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och sjuksköterskor samt en del personliga assistenter) i basal palliativ vård. SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 5 (10)
Denna utbildning omfattar en introduktion om vad palliativ vård betyder och den palliativa filosofin, alla olika symtom och dess lindring, döendets olika faser, sorg och kris samt etik och konsten att samtala. Kursen är fördelad på 5 eftermiddagar, 2½ timme per gång och ca 15 deltagare per grupp i genomsnitt. Vi har utbildat ca 270st personal. Utbildningen består av föreläsningar i power point blandade med diskussioner och filmvisning. Utbildningarna har blivit mycket uppskattade. För sjuksköterskor har vi haft ytterliggare en ca 3 timmars utbildning i symtomkontroll på mer avancerad nivå. Vi startade en grupp med palliativa ombud, en eller två på varje arbetsplats som bildar vårt palliativa nätverk. Dessa har fått extra utbildning, information och varit på studiebesök. Syftet med nätverket är att de ska kunna stötta sina arbetskolleger i det dagliga arbetet och vara uppdaterade kring nyheterna i den palliativa vården. De palliativa ombuden och undertecknad har tillsammans gjort en palliativ pärm som finns på alla arbetsplatser. Denna innehåller checklistor, signeringslistor och annat viktig information för att alla ska arbeta på samma sätt så vi får en bra kvallitet på vår palliativa vård. De palliativa ombuden träffas ca fyra gånger om året och alla är ansvariga för uppdatering av sin pärm. I Svedala kommun dokumenterar vi i Procapita. Vi har tagit fram egna sökord inom palliativ vård för att underlätta dokumentationen. För att kvalitetssäkra den palliativa vården har vi tagit fram checklistor som sjuksköterskor ska använda i det dagliga arbetet. Vi har också anmält oss till palliativa registret för att bättre kunna följa upp den palliativa vården. Genom att registrera alla dödsfall ska vi kunna se vad vi är bra på och vad som måste förbättras. Idag är det undertecknad som ansvarar för registreringen av enkäterna men på sikt är det tänkt att alla sjuksköterskor ska göra detta. Registreringarna görs var för sig på vårdboenden och i ordinärt boende. Som palliativ sjuksköterska kan jag med hjälp av dessa registreringar följa upp vården på ett bra sätt och få enhetsbild hur vården fungerar i kommunen. Vi har också börja arbeta med LCP men än så länge har vi bara haft LCP dokument på några få patienter så det är lite för tidigt att ha några synpunkter. I kommunen finns ett väl fungerande anhörignätverk och ett anhörigcentrum. Vi har flera pågående anhöriggrupper igång samtidigt i samarbete med Röda korset och med olika inriktningar. Deltagarna i dessa grupper kan vara anhöriga till vårdtagare i hemmet eller på särskilda boenden och maka/make eller barn. Vi har vissa anhöriggrupper med inriktning demens och vissa mot övriga sjukdomar t.ex. stroke och muskelsjukdomar. Någon grupp med inriktning palliativ vård och döende eller grupp för stöd efter dödsfallet finns inte. Undertecknad har varit inbjuden till en av grupperna och pratat om palliativ vård och det är något som jag kommer att fortsätta med. Anhöriggrupper efter dödsfallet anordnas i vår församling av präst och diakonissan och de är välbesökta. Idag funderar vi på att starta alternativ till dessa grupper. SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 6 (10)
Ett förbättringsområde vi jobbar med nu är eftersamtal. Idag har vi samtal ganska snart efter dödsfallet ofta i samband med att vi ska hämta hjälpmedel och material. Men det blir sällan något längre samtal om inte anhöriga själva tar initiativ till det. Idag jobbar vi på att strukturera upp och dokumentera dessa samtal. Det är ett stort arbete som har gjorts framför allt av vår palliativa sjuksköterska. Utbildningsinsatserna har genomförts i stort för all personal inom Vård och omsorg vilket medfört en kvalitetshöjning av den palliativa vården inom hela vår verksamhet säger områdeschef Maria Danielsson. Helen Persson, Palliativ sjuksköterska, e-post: helen.persson@svedala.se Läkaresällskapets nya riktlinjer om palliativ sedering Svenska Läkaresällskapet har genom sin delegation för medicinsk etik uppdaterat sina riktlinjer om palliativ sedering från 2003. Syftet är att riktlinjerna ska fungera vägledande för läkare i beslutsprocessen vid vård av patienter i livets slut. I livets slutskede förekommer det att patienter har plågsamma symtom som inte kan lindras på annat sätt än genom palliativ sedering. Om möjligheterna till symtomlindring på annat sätt är uttömda ska patienten erbjudas palliativ sedering i betydelsen symtomlindrande behandling som påverkar vakenhetsgraden. Sederingen ska stå i proportion till patientens symtomnivå och effekten av behandlingen. Patientens värdering av sitt lidande, och om symtomen upplevs som outhärdliga, ska tillmätas största betydelse. Detsamma gäller patientens värdering av effekten av redan prövade symtomlindrande åtgärder. Palliativ sedering förutsätter, i likhet med all annan sjukvård, en medicinsk indikation och patientens informerade samtycke. Det är i palliativ vård angeläget att tidigt och fortlöpande föra en dialog med patienten om hur han/hon önskar sig vården i livets slutskede. För att förebygga onödig oro ska läkaren, i förekommande fall, informera om att symtomlindring alltid är möjlig, men att detta ibland kan medföra påverkan av vakenhetsgraden. Patienten har, liksom i all annan vård, rätt att avstå från erbjuden behandling. De nya riktlinjerna finns på www.stockholmssjukhem.se/spn under Ladda ner filer Avhandling Anna Petersson disputerar vid Lunds universitet i november 2010 på avhandlingen Memorialisation and Material Culture: A Study of Spontaneous and Official Memorial Places in Contemporary Sweden SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 7 (10)
Sammanfattning: Minnesplatser, såsom gravplatsen på kyrkogården, ett officiellt monument, spontana minnesplatser, eller helt enkelt en plats som associerar till speciella minnen av en död person, spelar en viktig roll i efterlevande människors liv och sorg. Vid dessa minnesplatser fungerar föremål, som exempelvis gravstenen, ett fotografi av den döda, personliga saker som smycken, mjukisdjur eller brev till den avlidna, som materiella minnen vilka förmedlar en slags närvaro av den frånvarande. De knyter minnesplatsen till hågkomst och ger den en specifik mening. Sedan mitten av 1980-talet har spontana minnesplatser vid platsen för trafikolyckor, mord, naturkatastrofer och andra tillbud blivit allt vanligare, även i Sverige. Oftast uppstår dessa minnesplatser som en offentlig reaktion på ett oväntat och våldsamt dödsfall. Akten att lämna minnessaker, blommor eller tända ljus på dödsplatsen kan ses som en sorgeritual som inkluderar både individuell och kollektiv sorg. Ibland uppmärksammar olika myndigheter den djupa mening som dessa spontana minnesplatser har för de sörjande och en officiell minnesplats upprättas på stället. Ett exempel på detta är den spontana minnesplats som uppstod där statsminister Olof Palme blev mördad i Stockholm år 1986 och som sedermera följdes av en mer formell minnesplakett i brons på mordplatsen. Ett mer samtida exempel är den vidsträckta spontana minnesplats som uppstod efter en brand där 63 ungdomar miste sina liv i en samlingslokal på Backaplan i Göteborg år 1998. På tioårsdagen efter brandkatastrofen år 2008 restes ett stort stenmonument på platsen. Målet med den här avhandlingen har varit att studera hur platser och ting kan fungera som länkar och mötesplatser mellan de sörjande och deras föreställningar om och minnen av de döda. Studien har genomförts med hjälp av flera olika kvalitativa undersökningar, såsom intervjuer, en arkivstudie, textstudier och en fotodokumentation. Dessa undersökningar har varit riktade mot såväl sörjande som medmänniskor, yrkesförare och myndigheter. Ämnet har också studerats med olika typer av minnesplatser i fokus, som exempelvis spontana minnesplatser vid platsen för trafikolyckor, samt mer formella minnesplatser såsom offentliga minnesmonument och gravplatser på kyrkogården. En mer temporär och interaktiv minnesinstallation, kallad De Dödas Altare, har också studerats. För att få ett historiskt såväl som ett samtida perspektiv på minnesplatser och minnesting har studien även omfattat äldre tiders seder och bruk kopplade till platser för oväntad eller våldsam död. En viktig aspekt av detta historiska perspektiv är att platser som hyst våldsam eller oväntad död verkar ha ägt en speciell status också i det förgångna, även om praktikerna vid dem, såväl som förklaringarna och benämningarna av dessa platser och praktiker, ständigt skiftat med den rådande världsbilden. I avhandlingen föreslås att historien om den döda och den fatala olyckan kan ses som fixerad vid olycksplatsen genom att de sörjande såväl i dåtid som i nutid lämnade ting på platsen. Avhandlingens generella resultat är att det finns flera och kompletterande sätt på vilka materiella länkar kan fungera som stöd för minne och sorg. Platser kan fungera som länkar och mötesplatser mellan de sörjande och deras minnen av de döda genom att associera till SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 8 (10)
den avlidnas sociala eller privata liv. Sådana platser kan utgöras av en favoritrestaurang eller den dödas hem. Andra platser fungerar genom att associera till den avlidne som död, som begravningsplatsen på kyrkogården där den döda kroppen läggs till sin sista vila, eller platsen för en dödlig olycka, vilken påminner om själva händelsen som släkte den dödas liv. På samma sätt kan materiella ting påminna om den döda som levande, såsom en älskad nallebjörn eller ett halsband. Ting funna vid platsen för en olycka, som glassplitter från en kraschad bil eller stenar och löv samlade vid olycksplatsen, kan fungera som materiella minnen med en speciell koppling till den döda genom den fatala olyckan. Avhandlingen bidrar till en diskussion om dessa olika minnesplatsers och minnestings narrativa och kommunikativa möjligheter såväl som deras potential att fungera som rituella och symboliska verktyg i skeenden av sorg och åminnelse. Avhandlingen visar också olika sätt genom vilka sådana platser och ting kan fungera tillsammans som knutpunkter till hågkomst. Det kan vara när ting från olycksplatsen placeras tillsammans med föremål från den dödas liv vid en minnesplats i hemmet eller på graven, eller när den dödas personliga tillhörigheter placeras på graven eller i kistan. Av speciellt intresse för den här avhandlingen är hur det fysiska uttrycket och placeringen av spontana minnesplatser kan ses som ett sätt att materialisera och lokalisera känslor av sorg och saknad. För de anhöriga kan upprepade besök till olycksplatsen också vara ett sätt att konfrontera, kontrollera och tämja hemska minnen av olyckan. För andra kan åsynen av den spontana minnesplats som uppstår vid platsen för en oväntad olycka, till exempel en trafikolycka, leda till plötsliga och oönskade tankar om döden, livets skörhet och tillvarons tillfällighet. Avhandlingen visar också att vägminnesmärken, uppsatta på platsen för en trafikolycka, kan ses som manifestationer mot otillräckliga vägförhållanden och vårdslöst körande, både av de sörjande och av de förbipasserande, och därmed fungera som ett starkt uttalande till vägverket såväl som till trafikanter. På samma sätt kan spontana minnesmärken, vid platsen för till exempel ett mord, ses som en materiell och visuell protest mot ett allt våldsammare samhälle. En viktig aspekt är hur minnesplatser, vare sig det rör sig om gravplatsen på kyrkogården, en spontan minnesplats eller ett officiellt monument, kan fungera som platser där man rent fysiskt bemöter tankar om det förflutna, döden och de döda. Vid dessa platser kan man också fortsätta att ge sin omsorg till de avlidna genom att lämna gåvor, blommor eller tända ljus. Genom minnesting och vid minnesplatser ställs den nuvarande materiella världen sida vid sida med och glider över i världen av minnen av det förflutna. Genom att vara fysiska och relativt beständiga länkar till det förgångna främjar minnesplatser och minnesting inte bara produktionen av nuvarande minnen, de kan även fortsätta att fungera som stödjare av minnen i framtiden. Denna avhandlings erkännande av den stora roll som den materiella kulturen spelar i både människors hågkomst och sorg kan ses som viktig för designpraktiken. Att uppmärksamma och respektera de sörjandes eventuella behov av att se olycksplatsen, att lämna blommor och ljus vid den samt besöka den upprepade gånger, är exempel på insikter som denna SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 9 (10)
avhandling genererat och som skulle kunna utvecklas och användas i planeringen och utformningen av såväl begravningsplatser som minnesplatser och monument. Genom att lägga märke till förekomsten av, samt vikten och kraften i, spontana och informella aktiviteter i det urbana rummet skulle lärdomar som dessa också kunna användas i planeringen och utformningen av den mer generella urbana miljön. Har du frågor eller vill du beställa avhandlingen kontakta Anna Petersson e-post: Anna.Petersson@arkitektur.lth.se Vänliga hälsningar Sylvia Sauter Carl Johan Fürst Detta nyhetsbrev har gått ut till alla som anmält intresse för att delta i nätverket. Vill du inte längre ha Nyhetsbrevet eller har du bytt e-postadress, vänligen hör av dig till infospn@stockholmssjukhem.se SPN Nyhetsbrev november 2010 nr 84 årgång 9 10 (10)