Maskrosor i Sörmlands och Upplands naturliga fodermarker

11(2) Daphne 47 M Maskrosor i Sörmlands och Upplands naturliga fodermarker askrosorna hör till de knepigaste växterna att bestämma, och om du inte gillar utmaningar kan du sluta läsa här. Om maskrosorna trots denna inledning fortfarande kittlar din nyfikenhet kan du läsa vidare. Det är svårt med maskrosor, låt oss erkänna det. För det första är antalet arter mycket stort. Det finns i vårt land drygt 400 beskrivna arter. Sannolikt finns det några hundra till. En del av dem går idag under arbetsnamn och deras arträtt är under utredning, andra åter står i väntan på att bli upptäckta! Kunskapen om de ännu obeskrivna arterna varierar men är i många fall mycket bristfällig. Vi vet inte alltid om de utgör extrema modifikationer av redan beskrivna enheter eller om de utgör egna arter. En del arter är beskrivna på ett alltför knapphändigt material och vi känner därför inte deras variationsbredd fullständigt*. Forskningen har gått jämförelsevis långsamt eftersom det är så få botanister som valt att syssla med maskrosor. Många har valt att ägna sig åt dem när de "tröttnat" på andra växter, vilket ofta skett i 40-50-årsåldern. När man väl börjar lära sig arterna, vilket tar decennier, kommer problemet med åldern och svårigheterna med att kunna hålla alla detaljer i minnet. Att lära sig sektionerna (artgrupperna) och ett 30-tal karaktäristiska arter bör inte bereda någon större svårighet. Och med litet träning kan du snart lära dig ytterligare ett 20-tal. Skall du gå vidare krävs ett djupare engagemang för maskrosorna! Med tiden växer kunskapen och intresset och en vacker dag sitter man fast HANS RYDBERG - maskrosorna har blivit något av ett livselixir. En ny värld med intressanta möjligheter till att finna och beskriva nya och egna arter öppnar sig. Variation Maskrosarter är grupper av exakt lika plantor - genetiskt sett. Sedan tar det roliga slut. I praktiken är likheterna som bortblåsta och två exemplar av samma art stående sida vid sida i gräsmattan kan se helt olika ut. Det är ju bladen, dess form och storlek som kanske först fångar uppmärksamheten och det är just bladen som varierar mest. Plantans ålder och växtplatsens miljö bestämmer i hög grad utseendet. Unga exemplar har ofta svagt utbildade karaktärsdrag. Samla därför inte arter med bara en korg. Själva livsmiljön har en mycket stor betydelse. Beroende på om en maskros växer ljust eller mörkt, torrt eller vått, om den växer upp i sand eller i styv lera, om jorden är näringsrik eller näringsfattig eller om plantan utsätts för konkurrens eller får växa upp fritt, kan den uppvisa en rad utseenden. Att lära sig en arts alla modifikationer kräver mycket övning. Floror Ett stort problem för nybörjaren har varit att det inte finns någon bra bestämningslitteratur. Men nu börjar det hända saker! En nyckel och beskrivning av samtliga svenska maskrossektioner kommer att ingå i Svensk Flora (Krok & Almquist 2001, in press). Moderna nycklar och beskrivningar finns för ängs-

48 Daphne 2000 maskrosorna (Øllgaard 1983) och för strandmaskrosorna (Kirschner & Stepánek 1998). Även om dessa omfattar betydligt fler arter än vi hittar i vårt område och därför blir litet otympliga att använda, utgör de värdefulla bidrag till våra möjligheter att arbeta med maskrosor på egen hand. Här skall också nämnas en artikel om de sydsvenska sandmaskrosorna (Wendt 2001), som i hög grad bidrar till att öka intresset för och kunskapen om denna intressanta grupp. En artikel om Västkustens maskrosor (Ljungstrand 2000) behandlar i huvudsak arter i naturliga betesmarker. Dessa kan examineras fram med hjälp av en nyckel. Nyckeln kan vara värd att pröva, men se upp så att du inte har en ogräsmaskros framför dig. Dessa ingår inte i nyckeln. Tänk också på att arturvalet är gjort ur ett västsvenskt perspektiv. Några av de arter som finns i vårt område saknas där. Även i Daphne har maskrosorna tidigare presenterats översiktligt (Rydberg 1990). I den tidigare litteraturen har bestämningsnycklar satts upp för vissa sektioner, för sandmaskrosorna t. ex. Dahlstedt (1921) och Doll (1973) och för strandmaskrosorna Dahlstedt (1928). Dahlstedts nycklar innehåller delvis andra artavgränsningar och har därför begränsat värde. Floror som även behandlar ogräsmaskrosor är mindre vanliga. Det finns en engelsk maskrosflora (Dudman & Richards 1997) som är trevlig att läsa eftersom den innehåller långa, instruktiva beskrivningar och silhuettbilder av varje art. Den saknar emellertid nycklar och man måste därför gå igenom boken art för art, vilket blir tidsödande. Dessutom saknas många av våra svenska arter. Den danska fältfloran (Hansen 1981) innehåller nycklar till alla danska maskrosarter, men här saknas istället artbeskrivningar, vilket gör det svårt att få sin bestämning bekräftad. Nycklarna fungerar dessutom bara för riktigt typiska exemplar. Eftersom typiska exemplar är ovanliga i naturen är nyckeln svår att använda för nybörjare. Var finns då alla maskrosor beskrivna? Det enklaste svaret på frågan är att studera en nyss utgiven checklista av Nordens maskrosor (Lundevall & Øllgaard 1998) med artvisa hänvisningar till typ- och källmaterial. Det rör sig om över hundra titlar spridda över det senaste århundradet. För att få tillgång till dessa beskrivningar måste man komma över all denna litteratur, vilket är närmast ogörligt eftersom den är mycket svår att få tag i. Det enda vettiga man kan göra är att kopiera artiklar från tidskrifter lånade på vetenskapliga bibliotek, vilket är ett digert arbete med stora kostnader för kopiering. Om du vill studera maskrosor kan det därför vara klokt att börja med maskrosor som växer i välhävdade miljöer och som saknas eller är ovanliga på kväverika marker. Dessa arter växer i olika slag av naturliga fodermarker som torrängar, sandfält, kalkhällar, ogödslade fuktängar, kalkfuktängar, strandängar etc. och utgör i många fall mycket goda indikatorer på skyddsvärda naturmiljöer. Det blir då ett hanterligt antal arter att hålla reda på och så småningom kanske en språngbräda ut i ogräsmaskrosornas värld, med de eggande utmaningar denna grupp kan erbjuda. Sektionerna I Uppland och Sörmland har vi sektionerna Ruderalia, Borea, Hamata, Naevosa, Celtica, Erythrosperma och Palustria (ogräs-, nord-, ängs-, fläck-, kärr-, sand- och strandmaskrosor). En ännu obeskriven art ur den nordli-

11(2) Daphne 49 ga sektionen Boreigena (norrlandsmaskrosor) upptäcktes sensationellt i Björnlunda i Sörmland våren 2000. Närmast kända växtplats för detta taxon är Jämtland. I alla övriga sektioner hittar vi arter som växer i naturliga fodermarker. Inom Ruderalia dominerar dock arter som växer på näringsrik jord, t.ex. i vallar, gödslade betesmarker, på vägkanter, i gräsmattor och ogräsmarker. Även i Boreaoch Hamata-sektionerna är arterna till stor del ogräs, men vissa av arterna uppträder regelbundet även i ogödslade betesmarker. Inom Erythrosperma- gruppen är flertalet arter strängt knutna till öppna, kvävefattiga och torra marker, gärna på kalkgrund. Några få arter växer också på kulturmark, där de kan bli grova och liknar då ogräsmaskrosorna. När det gäller maskrosor i Naevosa-, Celtica- och Palustria-grupperna är samtliga arter knutna till hävdade och ogödslade miljöer. Enstaka plantor kan dock finnas kvarstående på ohävdad mark, men man hittar dem aldrig i de gula maskrosfält som lyser upp våren i maj. De hävdgynnade arterna och hur man känner igen dem Om du går i en ogödslad betesmark på jakt efter de här mer exklusiva arterna, måste du veta hur du skiljer dessa från ogräsmaskrosorna. På många platser växer båda kategorierna och det gäller då att kunna sålla fram "godbitarna". Att enbart använda växtmil-jön som indikator är som sagts ingen vattentät metod. Se upp för platser kring stubbar och på risbränningsfläckar i restaurerade betesmarker, där man får lokal kvävepåverkan och nästan bara Ruderalia-arter. Sök därför avsnitt i betesmarken där ingen sådan påverkan har skett. Du skall i sådan miljö leta efter småväxta, "finlemmade" maskrosor. Flera arter har snett uppåtriktade till nästan tilltryckta yttre holkfjäll. De senare blir i slutet av blomningen ofta rödaktiga. Frukterna hos sandmaskrosorna har olika nyanser i tegelrött, orange, rött till purpurbrunt. Bladen är hos vissa arter fläckiga, andra åter har bladskaft som är fint strimmiga i rött och grönt. Korgarna är hos många arter bara öppna i soligt väder, men sluter sig när himlen täcks av moln. Det är inte heller ovanligt att korgarna helt saknar pollen. Bladen hos många arter är förhållandevis enkla med få och/eller korta flikar. Någon eller några av dessa uppräknade karaktärer kan ge misstankar om att du funnit en art som inte hör till Ruderaliagruppen! Rödlistade arter Många av maskrosorna som du hittar i välhävdad miljö är idag hotade. Ängarnas och våtslåttermarkernas försvinnande under 1800-talet, betesmarkernas igenväxning och kvävegödslingens inverkan under 1900-talet har reducerat många ängsväxters möjlighet till överlevnad och för många arter hittar man idag bara restpopulationer från en tidigare betydligt mer vidsträckt förekomst. Även om många fina marker idag vårdas med hjälp av EU-stöd är inte faran över. Det kan snarare vara tvärtom! Kvävenedfallet från atmosfären har ökat och ökar hela tiden. Den tilltagande eutrofieringen av hav och sjöar ökar kvävetillförseln på strandängarna efter extrema högvatten. Osäkra faktorer som galna kosjukans spridning i Europa med den inverkan detta kan ha på svensk animalieproduktion och den dåliga lönsamheten i jordbruket med svag rekrytering på sikt av unga brukare, kan framöver få ödesdigra konsekvenser för ängsfloran och för de rödlistade maskrosorna.

50 Daphne 2000 Rödlistan från 1995 (Aronsson m.fl. 1995) tar upp 16 arter maskrosor. Denna lista kompletterades år 2000 med ytterligare 11 arter (Gärdenfors 2000). Eftersom fyra arter vid revisionen försvann från 1995 års lista är antalet rödlistade maskrosor nu 23. Av dessa förekommer fem med säkerhet idag i Uppland och Sörmland. Dessa är T. crocinum (Missgynnad/NT), T. litorale (Missgynnad/NT), T. maculigerum (Missgynnad/NT), T. praestans (Sårbar/VU) och T. pseudosuecicum (Sårbar/VU). Artfaktablad för de arter som rödlistades 1995 finns hos Aronsson (1999), och samtliga finns på ArtDatabankens hemsida www.dha.slu.se. Insamling Om du på allvar vill studera maskrosor kommer du inte ifrån att samla belägg. I ett växande herbarium kan du studera vilka gemensamma drag som förenar olika exemplar av en och samma art, hur variationen ser ut och vad som skiljer olika arter åt. Maskrosorna är tacksamma att pressa, de är stadiga och fyller i regel lagom upp ett ark. Ett problem är att de innehåller mjölksaft. Denna sugs inte upp av gråpappren utan måste torka in. Det kan därför ta en vecka, ibland upp till 10 dagar att få växten torr. Ett annat problem är att maskrosorna i herbariet ofta drabbas av skadedjur, vilket kräver att man årligen går igenom sitt herbarium och fryser buntar som drabbats. Att samla maskrosor kräver en viss teknik, särskilt om man vill att beläggen skall vara ett gott underlag för artbestämning, vilket ju är ett huvudskäl för samlandet. Jag vill ge dig följande råd: 1. Samla väl utvecklade exemplar, helst sådana med flera korgar, varav åtminstone en bör vara i knopp (outslagen korg). 2. Lägg helst in maskrosorna i pressen direkt. I torrt väder vissnar de lätt och blir i detta stadium svåra att släta ut. Om du samlar i plastpåse, lägg uppblött papper i botten och förslut påsen noga. Om du inte kan ta reda på materialet vid hemkomsten går det att förvara i kylskåp över natten. 3. Undvika samla maskrosor i skuggiga biotoper. 4. Undvik kraftigt gödslade platser. 5. Undvik att samla i klippta gräsmarker där bladen ofta är toppklippta samt i områden som påverkats starkt av tramp eller annat mekaniskt slitage. 6. Samla belägg under maj månad och eventuellt någon vecka in i juni. 7. Om du samlar belägg i juni - försök att få med de äldre (och vissna) vårbladen. De kan ge viktig information. 8. Samla flera exemplar av (vad du tror är) samma art. 9. Undvika samla på platser där maskrosorna växer väldigt tätt. Konkurrensen om näringen kan där bli så stor att de enskilda plantorna inte utvecklar tillräckligt arttypiska drag. 10. Ta inte mer av roten än vad som behövs för att hålla ihop blad och stjälkar. Särskilt på platser där det kan finnas rödlistade arter är det viktigt att plantan kan överleva ingreppet, något den gör om huvuddelen av roten finns kvar. Senare på sommaren utvecklar maskrosorna andra bladtyper och är då närmast omöjliga att bestämma. Dessutom brukar många blad vara angripna av mjöldagg. Även de yttre

11(2) Daphne 51 holkfjällen hos sent blommande korgar blir otypiska, ofta smala, vridna och kloböjda. Tänk på att blomningstiden varierar i landskapet genom lokalklimat, nederbörd, exponering, närheten till hav och sjöar etc. Om maskrosorna blommat klart på en plats kan de mycket väl befinna sig i perfekt stadium bara några kilometer därifrån. Om du samlar maskrosor måste du alltså bränna ditt krut under maj månad, vilket innebär att det går åt mycket tid till insamling och pressning. Resten av året kan sedan ägnas åt att studera det insamlade materialet. Bäst är att samla plantor med både knoppar och utslagna korgar. Hittar du nyligen utblommade korgar, till formen som "fia med knuff"-pjäser, kan du driva fram frukterna i glas. Det brukar ta några dagar. Frukterna utvecklar sina karaktärer först när de mognat, varför du bör vänta tills de lossnar frivilligt. Frukterna har ibland viktiga kännetecken som gör det lättare att skilja annars lika arter åt. Flertalet arter går dock att bestämma utan frukt. Vid insamlingen bör du tänka på att anteckna karaktärer som försvinner vid eller blir svåra att tolka efter pressningen, t. ex. färgen på blad, bladskaft, holkar och yttre holkfjäll. Anteckna också färgen på de yttre strålblommornas undersida och se också efter om de inre har gula, röda eller mörka tänder (spetsar). Notera också de yttre holkfjällens riktning! Den kan vara svår att se på pressade exemplar. Alfa- och betakaraktärer När man studerar maskrosor bör man tänka på det jag kallar alfa- resp. beta-karaktärer. Alfa-karaktärer är sådana som uppträder hos flertalet exemplar hos en art. En 80 20-karaktär innebär att 80% av plantorna av en art uppvisar en viss egenskap medan 20% saknar den. En 50-50-karaktär blir då irrelevant, medan en 90-1 O-karaktär äger en hög grad av relevans. Absolut relevans, d.v.s. att 100% av plantorna av en viss art äger en speciell egenskap, är mycket sällsynt hos maskrosorna. Likaså är det mycket ovanligt att en art äger en för maskrosorna helt unik egenskap. Det innebär att bestämningsnycklar, där arter nycklas ut på ett enda ställe, knappast blir användbara. Beta-karaktärer är sådana som uppträder oftare hos en art än hos andra arter. Låt oss säga att en viss egenskap, t.ex. förekomst av röda tänder på de inre strålblommorna, uppträder hos 30% av plantorna av en viss art A, medan den hos andra arter bara finns hos kanske 1-2 % av plantorna. Förekomsten av en sådan egenskap får därför en hög relevans för arten A. Bestämning av maskrosor grundar sig till stor del på förekomsten av alfaoch beta-karaktärer. Oftast är det alfa-karaktärerna som är de viktiga, medan beta-karaktärerna utgör en slags bonus som förstärker argumenten för en artbestämning. Svårbestämda arter har (i regel många) alfa-karaktärer med låg relevans, lättare arter har kanske bara ett fåtal alfa-karaktärer men med mycket hög relevans. För att kunna bestämma en maskros behöver man således känna till en lång rad karaktärer och veta hur relevanta de är för arten. Av detta skäl är det svårt att framställa behändiga maskrosnycklar. Man behöver istället datorbaserade nycklar, där man med växten i handen matar in ett antal iakttagna egenskaper. Datorn väljer sedan ut ett antal tänkbara arter, vilka sedan kan studeras uti-

52 Daphne 2000 från beskrivningar och insamlat referensmaterial. En sådan databas, Pankhurst, för nordiska maskrosor är för närvarande under uppbyggnad. Maskrosor på ogödslade, hävdade fodermarker i Sörmland och Uppland I nedanstående nyckel kommer du bara fram Rydberg (1999). till sektionerna. Under dessa får du söka dig fram med hjälp av de artbeskrivningar som lämnas. Vissa arter har oklar sektionstillhörighet. De kan ibland vara svåra att bestämma till sektion. Nyckeln fungerar sannolikt inte för dåligt utvecklade eller på annat sätt otypiska exemplar. Vetenskapliga namn följer Lunde vall & Øllgaard (1997), de svenska namnen Nyckel till artikelns maskros-sektioner A. Ytterholkfjäll brett ovala, tilltryckta, utan knöl nära spetsen. Blad smala, kala, utan eller med korta flikar. På fuktig mark... 7. sect. Palustria 1 AA. Ytterholkfjäll ovala-lansettlika, sällan tilltryckta. Blad i regel tydligt flikiga. Sällan på fuktig mark. B. Späda arter med vanl. djupt flikiga blad. Korgar 20-40 mm breda. Holkfjäll oftast med knöl nära spetsen. Torr mark. Frukter tegelfärgade, rödaktiga eller purpurbruna... 71 sect. Erythrosperma 2 BB. Oftast grövre arter. Korgar i regel >40 mm. Holkfjäll sällan med knöl. C. Ytterholkfjäll utstående nedböjda, ofta +/- oregelbundna med utåt-/uppböjda spetsar, sällan med knöl. Mest på ogräsmarker. Korgar vanligen 40-60 mm... 71 sect. Ruderalia 3 CC. Ytterholkfjäll tilltryckta-nedböjda, regelbundna, med raka spetsar, utan knöl. Oftast på ogödslade, beteshävdade marker. D. Bladskaft och - nerv ovan fint och tätt röd-grönstrimmiga (syns bäst på färskt material). E. Blad vanl. kala, utan fläckar med +/- kloböjda flikar och ovingade eller smalt vingade skaft. Holkar svartgröna blågröna med pruina. Ytterholkfjäll ofta med hinnkant...7. sect. Hamata 4 EE. Blad vanl. håriga, ovan i regel fläckiga (gäller ej T. praestans), flikar sällan kloböjda. Holkar rent gröna. Ytterholkfjäll mest utan hinnkant...7. sect. Naevosa 5 DD.Bladskaft och -nerv utan röda och gröna strimmor. F. Ytterholkfjäll +/- tilltryckta... 7. sect. Celtica 6 FE Ytterholkfjäll utstående-nedböjda. Bladflikar mkt. spetsiga, ytterholkfjäll rätt tunna, spetsiga, utstående till båglikt nedböjda... 7. sect. Borea 7

11(2) Daphne 53 1. Taraxacum sect. Palustria STRANDMASKROSOR Tämligen småväxta, stjälkar rödaktiga, ofta karaktäristiskt S-böjda. Blad i regel blågröna, jämnbreda smalt lansettlika med inga eller få flikar. Korgar smala, ofta ofullständigt utslagna. Yttre holkfjäll mer eller mindre tilltryckta, ofta ovala och med tydlig hinnkant. Blommorna saknar oftast pollen. Stränder, fuktängar, mest i kalktrakter. T. balticum östersjömaskros. Områdets vanligaste och mest spridda art. Den växer på havsstrandängar och andra stränder vid Östersjön på finjord och morän, ibland kvarstående efter tidigare beteshävd. Arten är på stark tillbakagång, men traktvis ännu rätt vanlig. Arten saknar pollen och är i regel lätt att känna igen på sina djupt flikiga blad. De enskilda flikarna är ofta rätt utstående och går i regel ända in till mittnerven. Detta är en egenskap som saknas hos övriga Palustria i vårt område. En annan bra karaktär är frukterna, som hos östersjömaskrosorna inte har så många och inte heller så vassa taggutskott som andra Palustria. Ofta är de bara litet knöliga i den övre delen. T. suecicum strandmaskros. En numera sällsynt art på stark tillbakagång. Arten är hävdberoende och har i många trakter försvunnit p.g. a. upphörande betesdrift. Blommorna har rent gula märken och saknar pollen. Bladen är mer eller mindre helbräddade (ibland korta tänder), smalt lansettlika och blågröna med starkt kontrasterande, lysande röd bladnerv. Ytterholkfjällen är brett äggrunda, till antalet 11 14, och som hos flertalet Palustria tätt tryckta till holken.växer ofta på samma lokaler som och tillsammans med ös- tersjömaskrosen. En kort presentation av arten finns hos Sahlin (1979). T. pseudosuecicum sankmaskros. En nybeskriven art, sällsynt i södra Sverige, tidigare ett fynd i vårt område från 1912 i Nyköpings skärgård. Återupptäckt 1992 på Labro ängar utanför Nyköping. Arten liknar strandmaskros och kan vara förbisedd. Blommorna har dock rikligt med pollen, ytterholkfjällen har bara en svagt utbildad kantbård och bladen är jämfört med strandmaskrosen något bredare och mer tandade. T. crocinum saffransmaskros. Även denna art har pollen. Den liknar också strandmaskros men har en annan bladform. Bladen hos T. crocinum är upprätta eller sabelböjda, mycket smala, gräslika, ofta bara ett par mm breda, och helt utan tänder eller flikar. Arten växer sällsynt på kalkrika fuktängar vid havet i norra Uppland, i Sverige i övrigt mest på Öland och Gotland. En beskrivning av arten finns av Nordenstam (1963). I området finns gamla fynd av T. limnanthes vätmaskros och T. lissocarpum slätmaskros. Dessa arter liknar varandra mycket. De saknar pollen, har blad som är smalt lansettlika med korta flikar eller tänder. De har båda färre yttre holkfjäll (9-11 st.) än strandmaskros. Bladtänderna är hos vätmaskros nedåtböjda, hos slätmaskros utstående, lätt uppåtböjda eller ibland klolikt nedböjda. Frukterna hos vätmaskros är <5 mm långa och något håriga, hos slätmaskros oftast >5 mm och alldeles kala. Båda arterna är mycket sällsynta, om de ens finns kvar, men kan vara värda att eftersöka. Uppgifter från Uppland finns också för T. egregium smalfjällig

54 Daphne 2000 strandmaskros samt T. vestrogothicum västgötamaskros. Även dessa arter bör eftersökas. Den smalfjälliga maskrosen har löst tilltryckta, ganska smala (3-3,5 mm breda) ytterholkfjäll. Bladens flikar är triangulära och rätt utstående. Västgötamaskrosen liknar den föregående men har pollen, mörkare stift och en frukt med kort (0,6-0,8 mm) näbb (det smala partiet mellan själva frukten och det långa sprötet). 2. Taraxacum sect. Erythrosperma SANDMASKROSOR Vanligen småväxta; blad ofta starkt flikiga. Korgar små, ljusgula, ståndare med eller utan pollen, ytterholkfjäll i regel små, ofta med tydlig kantbård. Sandbackar, berghällar, torrängar, kalkhedar, tämligen allmänna. Frukter viktiga vid insamling och artbestämning. Arterna tas inte upp här. I en kommande artikel kommer sandmaskrosorna att behandlas mer utförligt. 3. Taraxacum sect. Ruderalia OGRÄSMASKROSOR Varierar starkt i storlek och bladform, vanligen täml. grova och bladrika. Oftast med pollen. Kantblommor på undersidan med en i regel gråviolett strimma. Bladskaft blekgröna eller röda. Kulturpåverkad, näringsrik mark. Några arter, i området främst de nedan beskrivna, uppträder regelbundet i naturbetesmarker och på ängar. T. copidophyllum dolkmaskros. Blad blågröna med lysande röda skaft. Holkar och yttre holkfjäll med kraftig pruina (daggliknande överdrag). Yttre holkfjäll korta, breda och utstående med bred, tydlig hinnkant. Hos typiska exemplar har bladen en mycket stor, dolklik ändflik, som kan uppta 1/3 av bladlängden. Sådana blad har bara 1-2 par sidoflikar, vilket är mycket ovanligt bland maskrosor. Andra former med kortare ändflik har fler sidoflikar och då svårare att identifiera. Rätt vanlig art som ibland växer i naturbetesmarker. T. multilobum flikmaskros. Variabel art som i sin mest typiska skepnad är lätt att känna igen. Bladen har en ändflik som är mycket smal och nästan tunglik samt många, smala, rätt utstående sidoflikar. I utrymmet mellan flikarna finns långa starka tänder som ibland är av halva flikarnas längd. Bladskaftet är rödfärgat. Korgen är tämligen liten, rätt gles och ljust gul. Ytterholkfjällen är smala och nedböjda. Arten är mindre allmän och växer åtminstone i Sörmland på fuktig mark, t.ex. på strandängar, och är den vanligaste maskrosen på Tullgarnsnäsets strandängar. T. dilatatum spårmaskros. Arten är svår för en nybörjare, men växer i fuktiga naturbetesmarker och därför bra att känna till. Den är ingalunda vanlig, men kan vara förbisedd. Den bästa karaktären är bladbasen. Bladnerven här är rosa-djupt röd och den omges på båda sidor av starkt kontrasterande gröna bladvingar. Korgen är liten och holkens yttre fjäll ovan purpurbruna, 11-13x3-5 mm och i regel rakt utstående. Bladflikarna är korta, breda och trekantiga med ibland uppåtsvängda spetsar. Mellanrummen mellan flikarna (interlobierna) är tandade och litet krusiga. T. sublaeticolor blackmaskros. Denna maskros är relativt vanlig och har påträffats i flera kalkfuktängar, men tycks föredra ru-

11(2) Daphne 55 deratmarker. Arten går att känna igen på den stora, ofta liksidigt triangulära ändfliken och de förhållandevis smala, 2-4 paren bladflikar. Bladflikar och mittnerv i nedre delen ofta långt och rikligt syltandade. Bladskaften saknar vingar och är rent gröna, sällan med rosa anstrykning. Korgarna är små, oftast c:a 4 cm breda, ytterholkfjällen äggformade, 8-11 x 3-4 mm, utan hinnkant och lätt nedböjda. T. tenebricans hjulmaskros. Arten är traktvis allmän och relativt lätt att känna igen på de korta, rakt utstående ytterholkfjällen, som tillsammans påminner om ett kugghjul. Bladen är i regel mörkgröna, kala med mycket smala och rent gröna skaft. Bladen är rätt varierande, men på typiska exemplar är bladflikarna rätt utstående. Korgarna är rätt små (40-50 mm), glesa och ofta ljust gula. Hjulmaskros växer i regel på ruderatmark, men då och då ser man den också i naturbetesmarker. T. haematicum blodmaskros. Arten växer i regel på ogödslade fuktängar eller andra typer av naturbetesmarker. Typiskt är de långa, smala och lysande röda bladskaften, vars färg löper längs hela mittnerven. Bladens ändflik är smalt triangulär med i regel lång, tunglik, i övre delen ofta något vidgad spets. Övre sidoflikar har ofta långt utdragna tänder på överkanten. Yttre holkfjäll är rätt utstående, omkring 1 cm långa, med blekgrön översida och skinande mörkgröna på undersidan. Ytterholkfjället har en kantbård, som ofta är purpurröd. Arten är inte vanlig, men kan vara förbisedd. 4. Taraxacum sect. Hamata ÄNGSMASKROSOR Bladflikar enkla, oftast bågböjda och med få tänder. Ytterholkfjäll korta, utstående, pruinösa. Bladnerv tätt och fint röd-grönstrimmig. Naturliga gräsmarker, även ruderat. T. hamatiforme lövmaskros. Den i området vanligaste arten av ängsmaskrosorna. Den förekommer mest ruderat men uppträder också i lövrika hagar och ibland också i naturliga, mer öppna betesmarker. Bladen hos denna art varierar i utseende, men flikarna är i regel asymmetriska, så att flikarna i ett par inte står mitt för varandra. Antal par sidoflikar är 2 4 till skillnad från daggmaskrosen, som har 4 6 par flikar. Hos lövmaskrosen är dessa raka, sällan kloböjda. Ytterholkfjällen är lysande blåvita och med en ibland svagt utbildad kantbård. De nedre holkfjällen är ofta rudimentära, d.v.s. kortare och smalare än de Taraxacum haematicum 77 hamatum ängsmaskros. Denna art är mer än föregående knuten till naturbetesmarker och ängar och det är i denna miljö man skall söka den. Det är en typisk Hamata med trubbiga, klolika och otandade sidoflikar.

56 Daphne 2000 Holken har en avsmalnande bas och de yttre holkfjällen är ovan violett anlupna, undertill brunaktiga och kantbården är i regel mycket tydlig. Liksom lövmaskrosen har bladen bara 2 4 par sidoflikar. Ängsmaskrosen är tämligen-mindre allmän på lämpliga lokaler men har sannolikt gått tillbaka kraftigt under 1900-talet. T. pseudohamatum brittmaskros. En sällsynt art som är funnen på två lokaler i Nyköpingstrakten. Denna art skiljer sig från den snarlika ängsmaskrosen, genom sina bredare, 4-5 mm breda ytterholkfjäll. Arten har få förekomster i landet, men är sannolikt förbisedd och missuppfattad. T. subhamatum daggmaskros. Denna art är till bladformen lika variabel som lövmaskros, men till skillnad från denna har bladen sin största bredd omkring mitten. Antalet par sidoflikar är 4-6, vilket är fler än hos de övriga Hamata-zrtema. i vårt område. Bladflikarna står också mitt för varandra och visar inte samma asymmetri som hos lövmaskrosen. Holkarna är starkt pruinösa, därav det svenska namnet! Daggmaskrosen är betydligt vanligare i naturbetesmarker än lövmaskros, men är även funnen i ogräsmiljöer. Arten är i Uppland och Sörmland ännu rätt vanlig, men har säkert minskat sedan förr. En art som inte med säkerhet påträffats i vårt område är T. marklundii Marklunds maskros. Den är mycket lik ängsmaskros men skiljer sig från denna bl.a. genom att bladflikarna på överkanten har en iögonfallande och kraftig tand. Arten är vanlig i Finland och på Åland och borde finnas även i vårt område. Håll utkik! 5. Taraxacum sect. Naevosa FLÄCKMASKROSOR Blad i regel med många små, mörkt köttbruna fläckar. Naturliga fodermarker, minskande. T. maculigerum fläckmaskros. Denna fina art växer sällsynt på naturbetesmarker och utmärker sig genom sina mot marken tryckta blad, som är mer eller mindre tydligt oxblodsfläckade. Fläckarna syns inte på bladens undersida, vilket visar att det inte rör sig om falska fläckar som uppstått av växtsugare eller av sjukdomsalstrare. Bladen är blågröna, mycket smala och har nedåtriktade flikar, som ibland är rikt tandade, ibland nästan hela men då med nedåtriktade tänder. Bladskaftet saknar vingar. Korgarna har pollen, men hos vissa former saknas detta alldeles. (Bladfläckar kan också uppträda hos T. paténs, vingmaskros, en ogräsmaskros med mycket brett vingade bladskaft samt hos T. melanthoides, prickmaskros, inom samma sektion, med mycket fina prickar på bladen) T. praestans kvällsmaskros. Kvällsmaskrosen växer i området bara på de finaste ängarna, särskilt på forna våtslåttermarker vid havet där den lokalt kan vara riklig. Den tycks gynnas av kalk och av rörligt markvatten och är en av de maskrosor som har högst krav på växtplatsens beskaffenhet. Följearter är ängsnycklar, älväxing och majviva. Man känner efter litet erfarenhet igen arten på den mycket speciella bladformen, särskilt hos mer oflikade blad, där det längs kanten finns oregelbundna, starkt nedåtriktade tänder. Hos mer flikade blad är ändfliken iögonfallande liten. Bladnerven är djupt röd från basen upp emot spetsen. Ytterholkfjällen är utåt- eller svagt uppåtriktade. Korgarna har pollen.

11(2) Daphne 57 sidoflikarna och upptar c:a 20-25% av bladets hela längd. Sidoflikparen är oftast bara 1-3, alltså betydligt färre än hos Gelerts och Nordstedts maskros. Holken är lätt pruinös, yttre holkfjällen mer eller mindre upprätta, c:a 10x3 mm, utan hinnkant. Strålblommor har undertill en röd strimma. Hos de flesta exemplar finns på skaftet under korgen en trådliknande utväxt, något som ytterst sällan uppträder hos andra arter. Tåtmaskrosen är sällsynt på fuktiga ängar och betesmarker i området. Taraxacum nordstedtii 6. Taraxacum sect. Celtica KÄRRMASKROSOR Bladskaft ofta vingade, enkla, utstående. Yttre holkfjäll mer eller mindre upprätta. Naturliga fodermarker, minskande. T. gelertii Gelerts maskros. Lätt att känna igen på de upprätta, äggrunda-lansettlika, något olivgröna yttre holkfjällen samt på bladflikarna som är korta, triangelformade med tydligt konkava sidor. Flikarna är ungefär lika långa som breda och bildar 3 5 par. Korgen är platt och strålblommorna förhållandevis glesa. Pollen kan finnas eller saknas. Frukterna är brunaktiga med långa taggutskott. Gelerts maskros är funnen på några få lokaler i området och är sällsynt. Den växer på hävdade marker i kusttrakter, gärna naturbetesmarker eller kalkfuktängar. T. bracteatum tåtmaskros. Arten har mörkgröna blad med kontrasterande rött nervnät. Ändfliken är stor, spadlik, betydligt större än T. nordstedtii Nordstedts maskros. Nordstedts maskros är bara funnen en gång i området, utanför Gnesta i början av 1990- talet. Detta är den nordligaste kända lokalen i landet. Utmärkt genom upprätta yttre holkfjäll, vilka är pruinösa, håriga och saknar kantbård. Bladen har en karaktäristisk hjälmlik ändflik, med korta, rätt utstående basflikar. Bladstjälken och flikmellanrummen har breda vingkanter. Antalet par flikar är 3 5 och flikarna är längre än bredden. Mellan sidoflikarna finns i regel grova tänder. Arten är säkert mycket sällsynt i området, men kan vara värd att hålla ögonen på i de sydvästra delarna av Sörmland. 7. Taraxacum sect. Borea NORDMASKROSOR Lika ogräsmaskrosor men de har små mörka holkar med rätt obetydliga, små, korta eller smala ytterholkfjäll. Ståndarna saknar oftast pollen. Flera allmänna arter på ruderatmark och i naturliga fodermarker. T. ostenfeldii Ostenfelds maskros En liten och i regel lätt igenkännlig art. Korgarna är i regel små, oftast 30-40 mm vida. Märke-

58 Daphne 2000 na är kycklinggula och saknar pollen. Bladskaften är bjärt rödvioletta. Sidoflikarna är breda och på överkanten konvexa med en kraftig tand. Arten är allmän överallt och utgör ett karaktäristiskt inslag i våra naturbetesmarker. T. litorale liten kärrmaskros. Denna art är i allmänhet lågvuxen och har små ljusgula korgar utan pollen. Bladen lär man sig snart känna igen. Den mycket stora ändfliken med sina konkava ytterkanter i kombination med de få, ofta bara 1-3 paren sidoflikar som står rätt ut, är en bra karaktär. Avstånden mellan flikparen är förhållandevis stort. Bladskaften är mycket smala och intensivt röda. Liten kärrmaskros växer i fuktiga naturbetesmarker och på strandängar och har gått tillbaka kraftigt i landskapet. Den bör idag betraktas som sällsynt. T. euryphyllum, T. gelertii, T. larssonii, T. limnanthes, T. litorale, T. maculigerum, T. nordstedtii, T. polium, Tpraestans, T. suecicum och T. vestrogothicum). ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Dahlstedt, H. 1921: De svenska arterna ur släktet Taraxacum. I. Erythrosperma, II. Obliqua. Acta Florae Sueciae 1: 1-160. Dahlstedt, H. 1928: De svenska arterna av släktet Taraxacum. III. Dissimilia, IV. Palustria, V. Ceratophora, VI. Arctica, VII Glabra. Kungl. Sv. Vetensk. Akad. Handl. ser. 3, 6(3): 1-66. Doll, R. 1973: Revision der Sect. Erythrosperma Dahlst. emend. Lind. fil. der Gattung Taraxacum Zinn. 2 teil. Feddes Repert. 84 (1/2): 1-180. Dudman, A. A. & Richards, A. J. 1997: Dandelions of Great Britain and Irland. BSBI Handbook no 9. London. Gärdenfors, U. (red.) 2000: Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hansen, K. 1981: Dansk feltflora. (Hans Øllgaard: Taraxacum). Gyldendal. Kirschner, J. & Stepánek, J. 1998: A Monograph of Taraxacum sect. Palustria (Pruhonice): 1-281. Krok, Th. O. B. N. & Almquist, S. 2001 (in press): Svensk Flora. Fanerogamer och ormbunksväxter, 27 uppl. (red. B. & L. Jonsell). Uppsala. Lundevall, C.-F. & Øllgaard, H. 1998: The genus Taraxacum in the Nordic and Baltic countries: Types ofall specific, subspecific and varietal taxa, including type locations and sectional belong-ing. Preslia (Praha) 71: 43-171. Ljungstrand, E. 2000: Västkustens maskrosor. Vrivrånge 14: 19 32. Nordenstam, S. 1963: Taraxacum crocinum (Dt.) Hagl. & S. Nordenst. återfunnen på Gotland. Svensk Bot. Tidskr. 57: 87-89. Rydberg, H. 1990: Maskrosor i Sörmland. Daphne 1: 46-50. Rydberg, H. 1999: Maskrosor med svenska namn. Svensk Bot. Tidskr. 93: 123-128 Sahlin, C.-I. 1979: Omslagsbilden: Taraxacum suecicum. Svensk Bot. Tidskr. 73: 198 (samt omslag). Wendt, G. 2001: En guide till sandmaskrosor och dvärgmaskrosor. Svensk Bot. Tidskr. 95: 94-114. Øllgaard, H. 1983: Hamata, a New Section of Taraxacum (Asteraceae). Pl. Syst. Evol. 141: 199-217. Citerad litteratur Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. (red.) 1995: Rödlistade växter i Sverige 1995. Art- Databanken, Uppsala. Aronsson, M. (red.) 1999: Rödlistade kärlväxter i Sverige - Artfakta. Vol. 2: 779-798 (H. Rydberg: Faktablad för Taraxacum austrinum, T. crocinum, T. crocodes, T. duplidentifrons, T. egregium,